Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af motion om ändring af § 14 Riksdagsordningen.

1882-04-03 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1882:6, Utlåtande, i anledning af motion om ändring af § 14 Riksdagsordningen.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 6.

N:0 6.

Ank. till Riksd. Kansli den 5 April 1882, kl. 3 e. m,

Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af motion om ändring

af § 14 Riksdagsordningen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Utskottet öfverlemnad

motion, N:o 12, har Herr J. A. Öberg gjort framställning om ändring

i § 14 Riksdagsordningen, åsyftande utvidgning af valrätten till nämnda

Kammare, samt dervid hufvudsakligen anfört, att under de riksdagar,

förslag framkommit om ändring af berörda paragraf, de olika motionärerne

mer och mindre utförligt belyst den tyngande orättvisa, som

densamma skapat, och hvad förslagsställarne underlåtit att anföra hade

funnit uttryck i Riksdagens öfverläggningar, hvarom protokollen lemnade

intressanta upplysningar. Motionären vågade derför tro, att frågan

om det politiska streckets nedflyttning vore så i detalj utredd, att på

sådan grund endast i korthet behöfde påpekas några allmänna sanningar

såsom stöd för motionen, hvilken anslöte sig till den i samma

fråga, som af Andra Kammaren under 1881 års riksdag antogs.

Man hade vid flera tillfällen talat om den politiska håglösheten

hos dem, som redan egde rösträtt, och derigenom kommit till det resultat,

att de icke röstberättigade jemväl vore likgiltiga. Det egendomliga

i en sådan slutsats behöfde knappast anmärkas. Lifaktigheten för de

senaste valen talade för en annan mening. Men dervid vore icke allenast

att åberopa, det antalet af dem, som senast afgifvit sina röster,

betydligt öfverstege hvad man förut till siffran kände i fråga om röstresultaten

vid riksdagsmannaval; äfven de trängande ropen från hundradetals

valkretsar om rättvisa åt de orepresenterade utgjorde en bjert

motsats till den obeveklighet, som underskattat billigheten af den

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utshottets Utlåtande N:o 0.

7

önskade reformen. Och härvid borde icke förglömmas, att det just

varit de röstberättigade, som till representanterne framburit sina önskningar

i detta fall. Man kunde således helt enkelt ignorera de orepresenterades

tankar, deras sträfvanden och önskningar, sådana dessa funnit

uttryck i pressen, på folkmöten och i petitioner — om det vore

skäligt! Den allmänna principen om menniskovärde tilläte dock knappast

numera ett så förnämt förakt, allra minst hos ett folk, som gerna

berömde sig af sin upplysning. Den svenska folkbildningen taxerades

ganska olika. Vid verldsutställningarne sträfvade den gerna efter

högsta priset; i de vises råd här hemma ansåges den, lagd i den politiska

vågskålen, oftast vara allt för lätt. Svenska folket vore dock så

pass friboret och upplyst, att det vore i full medvetenhet derom, att

dess politiska rätt jemförelsevis stode tillbaka för många nationer,

som först i detta århundrade kämpat sig ut från träldom och envälde.

Ett sådant medvetande kunde hvarken väcka eller nära belåtenheten

hos folkets flertal, hvilket föga uppbyggdes eller tröstades af de afvogsiunades

hufvudskål, nemligen att man icke borde ändra Riksdagsordningen,

derför att den vore så ny. Hvarje orättvisa hade dock i följd

af sin natur dödkött i sina former; att detta måste bortskäras, om lif

och helsa skulle vinnas, vore en sanning, som gälde lika mycket för

ett folk som för den enskilde.

Vidare framhåller motionären, att ehuru, då det i Kamrarne

komme till tal om en utvidgning af den politiska rösträtten, enligt

motionärens föreställning icke någon tänkte på det så kallade »röda

spöket», mången likväl hyste en viss fruktan att gifva kroppsarbetarne

rösträtt. Den klokhet, som städernas arbetarebefolkning visat gent

emot åtskilliga socialistiska lockelser, borde i detta fall vara tillräckligt

lugnande, och att omstörtande samhällsläror skulle finna någon jordmån

hos landtbefolkningen vore en tanke, som säkerligen ingen hyste.

Fattiga komministrar, klockare och skollärare på landsbygden vore i

följd af sin tryckta ställning visserligen att räkna till, hvad motionären

ville kalla, de naturligt missnöjdas klass, men hvarken desse eller

andre ville något annat än en fredlig samhällsutveckling.

Emellertid sade man hos de ljumme, de för reformen till hälften

obenägne, att frågan om grundskatterna, härordningen m. in. borde

finna sin lösning, innan man ändrade den politiska rösträtten. Enligt

motionärens öfvertygelse vore en omvänd ordning den rätta. De orepresenterade

bure redan tunga skyldigheter; att öka dessa, innan de

fått någon politisk rättighet, vore en vishet, om hvars innebörd man

komme att hysa de starkaste tvifvelsmål. Det svenska folket vore både

tåligt, och långmodigt; det förhäfde sig icke, men just derför borde

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 6.

man så mycket mera akta uppå dess billiga anspråk att låta de orepresenterade

deltaga i statens lif, icke allenast såsom skattdragande

och krigspligtige, utan ock såsom medborgare och medintressenter i

samhället.

Tå grund häraf och då ett yrkande om borttagande af all census

för valrätt, hvilket vore motionärens önskan, icke hade utsigt till framgång,

föreslår motionären, att

»valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en

hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken

antingen eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom

på landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst femhundra kronor

eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar jordbruksfastighet till

taxeringsvärde, ej understigande tre tusen kronor, eller ock erlägger

till staten bevillning för eu till minst fyrahundra kronor uppskattad

årlig inkomst.»

Redan vid 1869 års riksdag väcktes förslag om borttagande af

alla censusbestämmelser i fråga om valrätt till Andra Kammaren, och

vid icke mindre än tio efterföljande riksdagar, deribland den senast

förflutna, hafva förslag framlagts i syfte att antingen nedflytta eller

ock helt och hållet undanrödja de för denna valrätts utöfvande uppstälda

gränser. Samtliga i sådant afseende väckta förslag hafva emellertid

blifvit af Riksdagen förkastade och, med undantag af det vid

1880 års riksdag framlagda, af Konstitutions-Utskottet afstyrka. Inom

Andra Kammaren hafva de i ämnet gjorda framställningarne endast vid

tvenne tillfällen tillvunnit sig bifall, nemligen vid riksdagarne åren

1880 och 1881, vid den förra med 88 röster mot 80 och vid den senare

med 103 röster mot 71.

Utskottet har också med nyss angifna undantag framhållit de

skäl, hvilka enligt Utskottets åsigt tala mot antagande af den föreslagna

grundlagsförändringen, och särskilt vid sistlidne riksdag sammanfattade

Utskottet i sitt då afgifna utlåtande i ämnet de vigtigaste

betänkligheter, som mot förslag i enahanda syfte blifvit anförda.

Utskottet erinrade sålunda, att det ej kunde anses vara förenligt

med nödig varsamhet att rubba grundvalarne för en representationsordning,

som egt bestånd allt för kort tid, för att af dess verkningar

skulle med tillräcklig säkerhet kunna bedömas, om och i hvad mån

förändring deri kunde anses af behofvet påkallad, liksom ock att om
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 6.

9

bildning af ett af de väsentligaste stadgandena uti en grundlag, hvilken

framgått såsom resultatet af en mogen ompröfning och ett uttömmande

meningsutbyte, icke borde ifrågakomma förr, än det blifvit till

fullo utredt, såväl att det, som man ville utdöma, vore föråldradt och

af sådan anledning ej motsvarade den närvarande tidens kraf, som ock

att det nya, som man ville sätta i stället, framginge ur ett allmänt

kändt behof.

Vidare framhöll Utskottet, hurusom fördelningen af de till Andra

Kammaren valberättigade utvisade, att desse vore fåtaligast i de län,

der de stora bruks- och landtegendomarne vore belägna, under det att

deras antal vore mest betydande der, hvarest stammen af mindre jordegare

vore störst och der de stora egendomarne vore minst talrika.

Häraf, syntes uppenbart, att verkan af en nedsättning i valcensus mest

skulle göra sig gällande i de landsdelar, der till följd af nu gällande

bestämmelser de valberättigades antal vore minst, och vålla eu stark

ökning i valmännens antal i sådana orter, der de stora egendomarne

vore talrikast och der således antalet arrendatorer utaf mindre jordegendom,

torpare och daglönare vore öfvervägande. Härigenom skulle,

åtminstone i vissa orter, valförsamlingarne blifva till sin beskaffenhet

väsentligen förändrade, hvilket efter all sannolikhet skulle åt Andra

Kammarens sammansättning gifva en annan karakter, än med förslagen

i allmänhet vore afsedt. Men om detta, hvad landsbygden anginge,

blefve följden af den åsyftade förändringen, skulle verkningarne af

den samma ännu mera framträda i städernas valkretsar och företrädesvis

i de större städerna, samt således rubba den grundval, lagstiftaren

ansett vara ett oeftergifligt vilkor för en lugn och tidsenlig utveckling

af samhället.

Det vore jemväl en omständighet att beakta, att nu gällande valcensus

vore satt så låg, att dess uppnående ej kunde anses vara förenadt

med allt för störa svårigheter för dem bland de nu från valrätt

uteslutne, hos livilka en allvarlig sträfvan för deltagande i det politiska

lifvet förefunnnes, helst arbetslönen och egendomsvärdet, sedan bestämmelser

om valrätt till Andra Kammaren tillkommo, i allmänhet så stigit

eller, hvad som dermed vore liktydigt, penningevärdet så fallit, att

den uppdragna gränsen redan af sig sjelf ej oväsentligen nedgått och

efter all sannolikhet än ytterligare komme att nedgå.

Nu anförda skäl tala enligt Utskottets åsigt fortfarande mot en

förändring i grunderna för valrätt till Andra Kammaren. För denna

uppfattning finner Utskottet ytterligare stöd i den omständighet, att

de nästlidna år företagna allmänna valen till berörda Kammare icke

Bih. till Rilcsd. Prof. 1882. 3 Sami. 4 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 6.

synas häntyda på något lifligare eller vid jemförelse med förhållandet

vid föregående valperioder väsentligen stegradt intresse för valrättens

utöfvande hos dem, som för närvarande eg a denna rätt. Enligt Utskottet

från Kongl. Statistiska Centralbyrån tillhandakomna upplysningar

utöfvade vid berörda val af 236,903 valberättigade å landet endast

45,959 eller 19,4 procent och af 45,787 valberättigade i städerna 20,604

eller 45 procent denna rättighet. Om härmed jemföres förhållandet

vid föregående val, så visar sig, att åren 1878, 1875 och 1872 antalet

af de i valen deltagande utgjorde å landet respektive 16,7, 16,7 och

16,i procent samt i städerna respektive 39,5, 36,7 och 41,i procent

af de valberättigade. Förhållandet emellan de i valet deltagandes och

de valberättigades antal utgjorde för hela riket åren 1881, 1878, 1875

och 1872 respektive 23,6, 20,3, 19,5 och 19,i procent. I sammanhang

härmed torde förtjena anmärkas, att hela antalet valberättigade,

som år 1872 utgjorde 5,6, år 1875 5,9 och år 1878 6,o procent af rikets befolkning,

vid 1881 års val stigit till 6,2 procent deraf, ett förhållande,

som bestyrker Utskottets här ofvan uttalade uppfattning, att gränsen

för valrättens utöfvande så småningom vidgas, oberoende af lagstiftningen.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer Utskottet,

att ifrågavarande motion icke må af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 3 April 1882.

På Utskottets vägnar:

MAGNUS HALLENBORG.

Reservationer:

af Herrar Jonas Andersson, Borg, Carlsson och Svensén: »Hå

icke med skäl kan förnekas, att behofvet af en utsträckning af

den politiska rösträtten utöfver den nuvarande på det kraftigaste

gifvit sig till känna, och då väl icke heller gerna kan förnekas, att an
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 6.

11

språken på en dylik utsträckning grunda sig på rättvisa och billighet,

synes det som om klokheten borde bjuda att i detta afseende gå de

framstälda önskningarne till mötes till det mått, som nu af Herr J.

A. Öberg blifvit föreslaget, vid flera föregående riksdagar af särskilde

motionärer framstälts, af 1880 års Konstitutions-Utskott till bifall förordats

samt af Andra Kammaren de tvenne senaste riksdagarne gillats.

Enär allt talar för bifall till den föreslagna förändringen af §14

af nu gällande Riksdagsordning, — en förändring, som vi för vår del icke

anse skulle medföra några som helst vådliga följder, men deremot

gagna och tillfredsställa dem, hvilka nu sakna de medborgerliga rättigheter,

som, i följd af deras bildning, moraliska hållning, alltjemt

stigande intresse för allmänna angelägenheter samt jemförelsevis betydliga

bidrag för fyllande af statens behof, borde dem tillerkännas,

— nödgas vi härmed anmäla vår reservation mot Utskottets afstyrkande

beslut. Åberopande de skäl, hvarpå Konstitutions-Utskottet och

Andra Kammaren förut grundat sitt bifall till samma förslag, föranlåtas

vi alltså yrka,

att Riksdagen, med bifall till Herr J. A. Öbergs

väckta motion, måtte antaga att hvila till grundlagsenlig

behandling följande förändrade lydelse af Riksdagsordningens

§ 14:

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han

i bosatt är, en hvar i kommunens allmänna angelägenheter

röstberättigad man, hvilken antingen eger eller

med stadgad åborätt innehafver fast egendom på landet

eller i stad till ett taxeringsvärde af minst femhundra

kronor, eller för lifstid eller för minst fem år

arrenderar jordbruksfastighet till taxeringsvärde ej

understigande tretusen kronor, eller ock erlägger till

staten bevillning för en till minst fyrahundra kronor

uppskattad årlig inkomst41;

af Herrar Rundhäck, Hans Andersson, Sven Andersson, Westin och

Jönsson.

Herr Danielson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

detta ärendes behandling inom Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.