Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af motion om ändring af § 12 Regeringsformen och § 71 Riksdagsordningen.

1882-04-05 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1882:7, Utlåtande, i anledning af motion om ändring af § 12 Regeringsformen och § 71 Riksdagsordningen.

Dokumentets text

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.

N:o 7.

Ank. till Riksd. Kansli den 5 April 1882, kl. 3 e. m.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af motion om

ändring af § 12 Regeringsformen och § 71 Riksdagsordningen.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till Konstitutions-Utskottet

öfverlemnad motion, N:o 40, har Herr Wallenherg förnyat det af honom

vid 1879 och 1881 årens riksdagar afgifna förslag angående dels Riksbankens

ställande under båda statsmakternas garanti och vård, dels ock

ändring i sättet för utväljande af Riksdagens fullmäktige i banken och

tiden för deras tjenstgöring.

Med erinran, att under lugna tider man borde taga i öfvervägande

och fatta beslut uti vigtiga reformfrågor, enär de då kunde pröfvas

med sakkännedom och oveld, hvilket ej vore möjligt i en upprörd tid,

anför motionären till stöd för sin ifrågavarande framställning, att vårt

land för närvarande vore i åtnjutande af en god ekonomisk ställning,

hvars betryggande och utveckling borde ligga alla fosterlandsvänner

om hjertat. Näringslifvet i alla dess grenar hade behof af bankinstitutioner,

som genom täflan att betjena allmänna rörelsen kunde

gagna och stödja näringslifvets verksamhet. På flerehanda sätt kunde

banker grundas och inrättas. Hos oss funnes egentligen tre olika

banksystem tillämpade, och den uppkomna täflan hade ådagalagt, att

olika inrättade banker kunde samfäld^ bidraga till bankväsendets tidsenliga

utveckling.

Sveriges Riksbank vore en statsbank, uti hvilken enskilde icke

vore delegare. Såsom försigtighetsmått hade banken ursprungligen

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.

13

blifvit stäld under nationalrepresentationens garanti och våld, men erfarenheten

hade visat, att denna åtgärd icke alltid motsvarat hvad dermed

varit afsedt. Numera hoppades man, att banken skulle blifva

oberörd af de brytningar, som uti näringslifvets vexlande förhållanden

tid efter annan oundvikligen inträffade. Men såsom en åtgärd i syfte

att betrygga såväl Riksbanken som allmänna rörelsen vore en förändring

i sammansättningen af bankens styrelse af behofvet påkallad.

Främst måste den oegentlighet upphöra, att banken, som vore eu statens

tillhörighet, ensamt styrdes af delegerade, utsedde af Riksdagens

Kamrar, med uteslutande af Konungen, som enligt grundlagen hade

den styrande makten. Genom att i Riksbankens styrelse inrymma

några delegerade, utsedde af Konungen, skulle ej någon inkräktning

ske på Riksdagens berättigade maktställning i annat fall, än för så

vidt Riksdagens majoritet skulle vilja begagna Riksbanken såsom häfarm

i politiska frågor. Men blotta möjligheten af en sådan farhåga

förlamade de näringsgrenar, hvilkas idkare vore i Riksdagen svagast

representerade. De skulle deremot känna sig betryggade, om Konungen

finge befogenhet att i Riksbanken insätta några sakkunniga, från

alla politiska strider fristående, allmänt aktade män. För öfrigt läge

det en påfallande orimlighet deri, att statsbanken skulle vara den enda

af statens alla egodelar, från hvars vård och förvaltning konungamakten

vore helt och hållet utesluten, och der nationalrepresentationen i

stället vore verkställande makt. Det första af motionärens yrkanden

på tidsenliga förändringar i denna fråga vore derför, att Riksbankens

vård och förvaltning skulle anförtros åt båda statsmakterna.

Med bibehållande af Kamrarnes rätt att utse sina delegerade att

deltaga i Riksbankens styrelse, trodde motionären den förändring vara

lämplig och önskvärd, att, enär grundlagens stiftare såsom princip uppstält,

att de begge Kamrarne skulle vara karaktersskilda, och enär det

hvarken visat sig medföra olägenhet, att hvardera af riksstånden utsett

sina fullmäktige att deltaga i Riksbankens styrelse, eller att Riksdagens

båda Kamrar hvar för sig enligt § 72 Riksdagsordningen utsåge

halfva antalet statsrevisorer, det jemväl kunde tillstädjas Riksdagens

Kamrar att hvar för sig utse sina fullmäktige i Riksbanken.

Nationalrepresentationen vore grundad på principen af ett tvåkammarsystem.

Men bankofullmäktige valdes efter samma princip, som vore

Riksdagen endast en Kammare. Detta hade varit en afvikelse i grundlagsstiftarens

tankegång. Den af motionären förordade förändringen

vore så mycket mera angelägen, som med nu brukliga valsätt kompromissens

beklagliga väg ofta måste anlitas för att undvika lottning.

När sådan icke desto mindre inträffade, kunde med allt skäl sägas,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 7.

att den fullmäktig, som på grund af lottning vunne tillträde till Riksbankens

styrelse, der representerade den ena Kammarens förtroende

och den andra Kammarens missbelåtenhet. Vida bättre vore, om de

valde helt och hållet representerade de väljandes tillit.

En på det nu brukliga sättet tillkommen riksbanksstyrelse finge

alltid eu stark politisk pregel, och som det derför läte tänka sig, att

maktmissbruk kunde inträffa, hade grundlagsstiftaren ansett det vara

försigtigast, att hela riksbanksstyrelsen underkastades årliga omval.

Men enär en blifvande riksbanksstyrelse, sammansatt på det sätt, motionären

tänkt sig densamma, skulle blifva mera fristående med hänsyn

till dagens politiska strider, vore det önskvärdt, att kontinuiteten i en

så beskaffad riksbanksstyrelse blefve bibehållen derigenom, att hvarje

fullmäktig utsåges för en tid af tre år. Det nu bestämda antalet af

sju ledamöter i bankens styrelse behöfde mer än väl en måttlig tillökning,

på det att fullmäktige kunde sättas i tillfälle att med all den

omsorg, sakens vigt kräfde, förvalta Riksbanken. Antalet, som fordom

varit tolf, hade, förmodligen af sparsamhetsskäl, blifvit nedsatt till

sju, men i betraktande af den betydande tillökningen i Riksbankens

verksamhet sedan år 1866 vore det icke för mycket, om antalet nu

bestämdes till nio. Ordföranden i Riksbankens styrelse borde, enligt

motionärens åsigt, utses af och bland fullmäktige i banken, emedan

ordföranden borde vara i åtnjutande af flertalets af fullmäktige förtroende.

Under antagande, att Konstitutions-lJtskottet möjligen skulle söka

undanskjuta frågans behandling, emedan Kongl. Maj:t tillsatt en komité

för banklagstiftningens bearbetande, har motionären ansett sig böra på

förhand bemöta en sådan invändning dermed, att om Riksdagen beslöte

att införa ett mera betryggande sätt att utse Riksbankens styrelse,

skulle derigenom gifvas en god rigtning åt den sträfvan, som

afsåge att göra Riksbanken icke blott till statsbank, utan jemväl till

hufvudbank för allmänna rörelsen. Visserligen tillökade Riksdagen årligen

med eu å en och en half million kronor Riksbankens fonder, men

penningar vore icke allt, utan skulle Riksbankens anseende hastigare

stiga, om den stäldes under båda statsmakternas vård och förvaltning.

På grund häraf hemställer motionären, att § 72 Regeringsformen

och § 71 Riksdagsordningen måtte erhålla följande förändrade lydelse:

Regeringsformen §72.

Riksbanken står under Konungens och Riksdagens garanti

■ och vård, och skall efter de ordningar, stadgar och regie
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 7.

15

menten, hvilka redan gjorda äro eller af Konungen och Riksdagen

beslutas, förvaltas af nio fullmäktige, bland hvilka tre

förordnas af Konungen, och hvardera Kammaren väljer tre.

Riksbanken eger allena rätt att utgifva sedlar, som för mynt

må i riket erkännas. Dessa sedlar skola vid anfordran, efter

deras tydelse, med lagligen i riket gällande guldmynt af banken

inlösas.

Riksdagsordningen § 71.

l:o. Hvardera Kammaren skall utse tre fullmäktige att,

jemte de fullmäktige Konungen enligt 72 § Regeringsformen

förordnat, förvalta Riksbankens medel och tillhörigheter. Valen

af fullmäktige i Riksbanken må af Kamrarna endast vid lagtima

riksdag förrättas, och gälla för tre år, dock att hvardera

Kammaren vid hvarje riksdag blott väljer en fullmäktig, såvida

ej ansvarsfrihet för föregående årets förvaltning blifvit

fullmäktige vägrad, i hvilket fall nytt val af samtlige fullmäktige

skall ske med bestämmande af den tid, hvar och en

af de valde skall befattningen innehafva, så att en af dem

hvarje år afgår. Efter hvarje val utse fullmäktige inom sig

ordförande och vice ordförande för året.

2:o. Hvarje lagtima Riksdag skall genom---regle
menten

Riksgäldskontorets medel och tillhörigheter förvalta.

Desse fullmäktige skola vara sju, egande ordföranden--

— sex; tillkommande fullmäktige sjelfve — — *— inträffar;

hvarförutan motionären slutligen anhållit, att, derest de af honom sålunda

uttalade åsigter skulle af Konstitutions-Utskottet godkännas, Utskottet

ville dels föreslå nödigt öfvergångsstadgande, dels ock i de af

motionären föreslagna paragrafer vidtaga de redaktionsförbättringar,

som kunde anses nödiga.

Det nu föreliggande förslaget skiljer sig från motionärens förut

gjorda framställningar i ämnet endast i afseende å lydelsen af sista

punkten i § 72 Regeringsformen. Berörda punkt är nemligen nu föreslagen

att lyda: “Dessa sedlar skola vid anfordran, efter deras lydelse,

med lagligen i riket gällande guldmynt af banken inlösas“, då den

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.

deremot i de föregående förslagen var sålunda affattad: “Dessa banksedlar

skola vid anfordran, efter deras lydelse, med guld af banken

inlösas14.

Uti sitt vid 1879 års riksdag afgifna utlåtande öfver motionärens

ifrågavarande förslag redogjorde Utskottet till en början dels för Riksbankens

uppkomst och utveckling äfvensom för de förslag till förändring

af grunderna för bankens organisation och förvaltning, som

tid efter annan blifvit framstälda, dels ock för det sätt, hvarpå ansvaret

för och förvaltningen af åtskilliga främmande länders bankinstitutioner

vore ordnadt; hvarefter Utskottet anförde de skäl, hvilka

enligt dess åsigt talade mot bifall till motionärens framställning. Utskottet

höll sålunda före, att äfven om vid särskilda tillfällen under

vårt århundrades första decennier bankens tillstånd kunnat framkalla

tanken att hos regeringsmakten söka en förökad garanti för banken

utöfver den, som representationen af ålder iklädt sig, men som befunnits

icke göra till fyllest, kunde en sådan åtgärd numera icke anses

vara af behofvet påkallad, då banken till följd af gällan de bestämmelser

angående lagstiftningen för densamma ej kunde anses sakna nödiga

garantier, likasom icke någon torde vilja bestrida, att bankens framgångsrika

och för landets ekonomiska förkofran välgörande verksamhet

sedan en lång följd af år tillbaka åt densamma förvärfvat ett äfven

under våldsamma finansiella skakningar orubbadt förtroende, som knappast

lemnade något öfrigt att önska. Ej heller kunde Utskottet gilla

förslaget derom, att bankofullmäktiges antal skulle förökas och att

Riksdagens Kamrar hvar för sig skulle utse sina fullmäktige, enär något

behof af förstärkning af bankens styrelse icke gifvit sig till känna,

samt den föreslagna förändringen i sättet för val af fullmäktige skulle

stå i strid mot andan i vår nuvarande representationsordning, som i

Riksdagen velat skapa ej två särskilda korporationer med sins emellan

stridiga intressen, utan en enda, hela svenska folket representerande

församling. I fråga om den utsträckta tiden för bankofullmäktiges

uppdrag erkände väl Utskottet det önskvärda deri, att, såvidt möjligt,

kontinuiteten inom bankstyrelsen kunde bibehållas, men då erfarenheten

gifvit vid handen, att Riksdagen genom upprepade omval visat sig till

fullo uppskatta vigten häraf, vore någon förändring i detta hänseende

ej med nödvändighet påkallad.

Hufvudsakligen af nu anförda skäl fann Utskottet sig icke böra

tillstyrka bifall till motionen, hvilken ock blef af Kamrarne afslagen,

af Första Kammaren efter en längre öfverläggning och votering emellan

bifall och återremiss samt af Andra Kammaren utan öfverläggning.

Enahanda utgång fick motionärens framställning jemväl vid sistlidne

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.

17

riksdag, då den, likaledes under åberopande af hvad Konstitutionsutskottet

vid 1879 års riksdag i ämnet yttrat och hemstält, af Utskottet

afstyrktes samt af båda Kamrarne utan föregående diskussion förkastades.

Yid sådant förhållande har det synts Utskottet uppenbart, att

äfven under antagande, att de af motionären uttalade åsigter skulle af

ett icke ringa antal af Riksdagens ledamöter delas, en förändring i

den af motionären förordade rigtning likväl nu icke eger någon utsigt

till framgång, och att anledning således saknas att ingå i något ytterligare

skärskådande af ändamålsenligheten af de utaf motionären föreslagna,

ganska genomgripande åtgärder, helst den omständighet, att

Kongl. Maj:t, på sätt motionären äfven erinrat, åt en komité nyligen

uppdragit att afgifva yttrande, i hvad mån en revision af den för vårt

bankväsende i allmänhet gällande lagstiftning må anses af behofvet påkallad,

synes Utskottet vara af den vigt, att resultatet af komiténs

undersökning bör afvaktas, innan någon ändring af hvad grundlagen

stadgar angående Riksbankens styrelse och förvaltning med hvad dertill

hörer må kunna komma under närmare öfvervägande.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet hemställa,

att Herr Wallenbergs förevarande motion icke

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 April 1882.

På Utskottets vägnar:

MAGNUS HALLENBORG.

Bih, till Riksd. Prof. 1882. 3 Sami. 4 Häft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.