Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om stadgande af förmånsrätt för kommunalutskylder.

1882-02-17 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1882:12, Utlåtande, i anledning af väckt motion om stadgande af förmånsrätt för kommunalutskylder.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

1

*

N:0 12.

Ank. till Riksd. Kansli den 17 Febr. 1882, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om stadgande

af förmånsrätt för kommunalutskylder.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven och till handläggning

af Lag-Utskottet öfverlemnad motion, N:o 113, har Herr C. Johanson

hemstält, “att Riksdagen ville för sin del besluta, det företrädesrätt

för utskylders utgående ur gäldbunden egendom må, i lös och fast

egendom, ega rum för landsting och kommuner näst efter den företrädesrätt,

som redan är bestämd för kronoutskylder".

År 1878 antog Riksdagen för sin del en författning, hvarigenom

17 kap. 12 § Handelsbalken, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen

den 8 Oktober 1861, skulle erhålla följande förändrade tydelse:

“Företrädesrätt till lös egendom tillkommer dernäst kronan för

gäldenärs utskylder sista och löpande året, hvilka ej för fast egendom

utgå, samt derefter landsting och kommuner för de till dem utgående

utskylder för samma tid."

Vid förslagets granskning i Högsta Domstolen anmärktes bland

annat, att införandet af nya tysta förmånsrätter icke kunde anses i allmänhet

öfverensstämma med de regler, som borde gälla för en god

kreditlagstiftning; och, vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t,

så — med afseende å hvad sålunda blifvit anmärkt, och då dels inBih.

till Riksd. Prot. 1882. 7 Sand. 8 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

förandet af en tyst förmånsrätt för jemförelsevis så betydliga belopp

som de, hvartill oguldna kommunalutskylder i vårt land stundom uppginge,

kunde verka menligt på den allmänna krediten, och något tvingande

behof af en sådan åtgärd, hvarom fråga under flere föregående

riksdagar blifvit väckt, men afslagen, icke syntes vara ådagalagdt allenast

genom detta Riksdagens beslut, dels ock syftemålet med förslagets

antagande endast ofullständigt skulle vinnas, enär för kommunalutskylder

för fast egendom icke kunnat, stadgas förmånsrätt i samma

egendom, såsom för kronans ränta af fast egendom egde rum -— fann

Kongl. Maj:t, jemlikt nådig skrifvelse af den 8 Januari 1879, icke skäl

att till Riksdagens ofvan intagna förslag lemna bifall.

Riksdagen tillkännagaf sedermera i underdånig skrifvelse den 19

April 1881, att Riksdagen af anförda orsaker för sin del antagit följande:
“Förordning

angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 § Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § Handelsbalken, sådant

nämnda lagrum lyder enligt Förordningen den 8 Oktober 1861, skall

erhålla följande förändrade lydelse:

Dernäst gånge med förmånsrätt ut:

ur fast egendom utskylder för samma egendom till landsting

eller kommun för sista och löpande året, der icke, enligt hvad särskildt

stadgadt är, annan än egaren är pligtig att dem gälda; samt

ur lös egendom först gäldeuärens utskylder till kronan för sista

och löpande året, de der ej för fast egendom utgå, och derefter hans

utskylder för samma tid till landsting eller kommun, der de icke, på

grund af hvad här ofvan stadgadt är, ur fast egendom gäldas.“

Vid granskningen af detta förslag funno Högsta Domstolens fleste

ledamöter, likasom vid granskningen af föregående förslag, den hufvudsakliga

anmärkning böra göras, att införandet af nya tysta förmånsrätter

icke kunde anses öfverensstämma med de regler, som borde

gälla för en god kreditlagstiftning, hvarjemte särskildt anmärktes, att

då förslaget innehölle, att förmånsrätt i den lösa egendomen ej skulle

ega rum för de kommunalutskylder, som på grund af förslaget ‘gäldas

ur fast egendom, det syntes tvifvelaktigt, huruvida härmed afsåges utskylder,

som enligt förslaget borde gäldas eller verkligen guldits eller

kunnat gäldas ur den fasta egendomen, hvilka tre olika tydningar

kunde leda till mycket olika resultat. Högsta Domstolens fleste ledamöter

an sago det ej heller böra lemnas utan uppmärksamhet, att, jemlikt

127 § Utsökningslagen den nu föreslagna förmånsrätten, så vidt

den afsåge fast egendom, ej kunde göras gällande, då egendomen ut
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

mätningsvis försåldes, hvilket förringade betydelsen af den för kommunerna

åsyftade förmånen. På dessa skäl funno sig Högsta Domstolens

fleste ledamöter ej kunna tillstyrka bifall till Riksdagens ifrågavarande

förslag.

Med afseende å hvad sålunda blifvit emot förslaget anmärkt, har,

jern likt skrifvelse till Riksdagen af den 20 Januari innevarande år,

Kongl. Maj:t, efter Statsrådets hörande, funnit förslaget icke kunna

godkännas.

Då, såsom af den nu lemnade redogörelsen framgår, Kongl.

Maj:t, i enlighet med Högsta Domstolens yttranden, förklarat sig icke

kunna godkänna Riksdagens särskilda förslag af åren 1878 och 1881

om införande i vår lagstiftning af förmånsrätt för kommunalutskylder,

och detta på det hufvudskål, att införandet af nya tysta förmånsrätter

icke kunde anses öfverensstämma med de regler, som borde gälla för

en god kreditlagstiftning, samt, vid sådant förhållande, äfven om en

dylik lagstiftningsåtgärd kunde anses önskvärd, ingen utsigt synes

förefinnas, att Kongl. Maj:t nu, mera än tillförene, skulle finna sig

böra godkänna ett från Riksdagens sida förnyadt beslut i sådant afseende,

föranlåtes Utskottet vördsamt tillstyrka,

att föreliggande motion icke måtte föranleda

någon åtgärd från Riksdagens sida.

Stockholm den 17 Februari 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:

E. THOMASSON.

Reservation:

af Herr Magnus Jonsson, hvilken ansett att Utskottet bort tillstyrka

samma förslag till förordning i ämnet, som af sistlidne års

Riksdag antagits, dock med sådana förändringar i ordalydelsen, hvilka

afsåge undanrödjande af anledningarne till de inom Högsta Domstolen

framstälda anmärkningar.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.