Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22

1882-03-02 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1882:22, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

) ;i

N:o 22.

Ank. till Rikad. Kansli den 2 Mars 1882, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring

uti förordningen den 10 Augusti 1877, angående stämningsmän.

Förordningen den 10 Augusti 1877, angående stämningsmän, är af

följande innehåll:

1 §•

Å landet förordne Häradsrätt och i stad Rådstufvurätt vissa män att,

då de derom anlitas, delgifva stämningar och domstolars beslut, så ock

verkställa delgifning, som i utsökningsmål förekommer. Dessa stämningsmän

gånge inför rätten ed, att de redligen och utan försumlighet

skola de delgifningsärenden uträtta, som dem uppdragna varda.

2 §.

Kronofogde, stadsfogde, länsman eller nämndeman vare ock stämningsmän

utan särskildt förordnande, om han det sig åtager.

ä §.

Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer jäf, som i

Rättegångsbalken om vittnen sägs, gälle såsom fullt bevis, att delgifningen

blifvit så verkstäld, som intyget innehåller.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven samt till Lag-Utskottet remitterad

motion, N:o 4, anhåller nu Herr P. G. Petersson om ändring

uti donna förordning »på så sätt, att å landet hvilka trovärdiga personer

som helst, utan särskild edgång härför, måtte blifva berättigade

delgifva stämningar, domslut och lagsökningshandlingar.»

Motionären andrager, att förordningen tillämpats olika på så sätt,

att vid åtskilliga häradsrätter hade förordnats ett tillräckligt antal

stämningsmän inom sina härad, då förordningen i någon mån kunde

vara tillämplig; men vid andra häradsrätter återigen förordnades blott

tvenne stämningsmän inom hvarje socken (vanligtvis kronofjerdingsmannen

och en annan), oafsedt folkmängden och socknens storlek; i

öfrigt tillätes icke ens före detta, utan blott tjenstgörande nämndemän

att verkställa delgifningar; häraf följde, att de två tillsatta stämningsmännen

oftast hade långa vägar att färdas med delgifningsärenden,

och, med tillämpningen af Kongl. förordningen den 12 Juli 1878, vore

i så fall icke ovanligt, att kostnaden för stämnings delgifvande till en

enda person inom socknen kunde uppgå till 10 å 15 kronor och ännu

mera, hvilket efter motionärens förmenande vore en både onödig och

öfverflödig kostnad. — Om en af de tillsatte stämningsmännen vore

jäfvig eller sjelf skulle stämmas, så måste en stämningsmän från annan

socken tillitas, och kostnaderna förminskades ej härigenom. Visserligen

vore enligt ofvannämnda förordning det vissa personer tillåtet

att stämma, men de vore ej härtill skyldige och kunde således icke

tvingas. — Slutligen funnes i meranämnda Kongl. förordning visserligen

stadgadt, att de tillförordnade stämningsmännen skulle redligen

och utan försummelse delgifningsärenden uträtta, men ingen påföljd

funnes, om de det uraktläte. Således finge antagas, att om eu utfattig

person nödgades uttaga stämning i något mål, och finge den gratis

hos domaren, så mötte likafullt för honom hinder att få samma stämning

delgifven, då medel till delgifningskostnaden saknades, och ingen

förordning funnes, som vid verkande vite ålade de anförtrodda stämningsmännen

att i sådana omständigheter som dessa hjelpa de fattige.

Motionärens förslag kan uppfattas på tvenne olika sätt.

Enligt det ena skulle meningen med förslaget vara den, att intygom

delgifning af tvenne trovärdige män, hvilka som helst, bör, utan

vittnesmål inför domstol, utgöra fullt bevis om delgifning.

Bih. till Riksd. Prof. 1882. 7 Sami. 12 Häft.

2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

Ett lagstadgande af sådant innehåll kan Utskottet icke tillstyrka.

1877 års förordning lemnar vederbörande domstol öppet att, allt efter

behofvet. och antalet lämpliga personer, som finnas villige att åtaga

sig uppdraget, förordna stämningsmän till det antal, som pröfvas nödigt.

Man måste förutsätta, att domstolen vid dylikt förordnande äfven

fäster afseende derå, att de särskilda delarne af hvarje socken må

erhålla der inom boende stämningsmän, på det att delgifningskostnaden

härigenom måtte minskas. Enligt 1877 års förordning är ock

kronofogde, stadsfogde, länsmän och nämndemän stämningsmän utan

särskildt förordnande, om de det sig åtaga. Det torde åtminstone vara

temligen sällsynt, att icke, då fråga uppstår om delgifning, någon särskild

stämningsmän eller härtill villig nämndeman finnes att på nära

håll tillgå.

Utskottet kan icke inse, huru genom ett antagande af motionärens förslag,

på sätt denne synes förmena, någon påföljd för stämningsmän, som

icke redeligen och utan försumlighet uträttade delgifningsärenden, skulle

framkallas, lika litet som Utskottet kan finna, huru genom ett bifall

till förslaget de fattige skulle, på sätt motionären synes likaledes förmena,

få sina delgifningar kostnadsfritt verkstälda.

Skall åter motionärens förslag fattas efter de af honom sjelf begagnade

ordalag, så föreslår han intet annat, än gällande lag redan

medgifver. Lagen lägger nemligen icke något hinder för hvilka trovärdiga

personer som helst att verkställa delgifningar, men skilnaden

mellan sålunda delgifvande personer och de stämningsmän, som i sådan

egenskap en gång för alla aflagt, ed, är endast, att desse senares om

delgifningen utfärdade intyg gäller såsom fullt bevis om delgifningen

utan att behöfva inför rätta särskildt beedigas.

Då, på grund af hvad Utskottet nu anfört, motionären synes sakna

skäl för sin framställning, hemställer Utskottet,

att motionen måtte lemnas utan vidare afseende.

Stockholm den 2 Mars 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:

E. THOMASSON.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1882.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.