Sök i Ratio Lex

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 24

1882-03-06 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1882:24, Lag- Utskottets Utlåtande N:o 24

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 24.

I

N:o 24.

Ank. till Riksd. Kansli den 7 Mars 1882, kl. 8 e. m.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om förändrad

lydelse af 3 § i Lagen angående eganderätt till skrift den

10 Augusti 1877.

Lag-Utskottet har från Andra Kammaren fått till handläggning emottaga

en af Herr Sigfrid Wieselgren afgifven motion, N:o 1, hvaruti påyrkas

skydd under vissa vilkor mot öfversättning af tryckt skrift.

Efter en återblick på frågans behandling under de förarbeten och öfverläggningar,

som föregingo antagandet af nu gällande 1877 års lag angående

eganderätt till skrift, samt med erinran, att vid antagandet af nämnda lag

Riksdagen icke godkände det äfven då påyrkade skyddet mot öfversättning,

utvecklar motionären på följande sätt sina åsigter i ämnet: »Han vågade

tro att de år, som gått sedan 1877, icke lemnat den då i frågan åberopade

rättsuppfattningen utan all utveckling. Det vore icke längre sällsynt att se

arbeten, livilka öfversatt-s från främmande språk, försedda med tillkännagifvande,

det öfversättningen medgifvits af författaren, ehuru denne enligt vår

lag icke egt minsta rätt att i sådant afseende öfver sitt arbete förfoga; och

hvad anginge särskilt den dramatiska litteraturen, betraktade man såsom

snart sagdt en dålig handling att utan föregående uppgörelse occupera en

utländsk författares arbete, ehuru en sådan occupation vore lagligen berättigad

samt enligt höga auktoriteters omdöme af patriotiska skäl nödvändig. Egde

man icke rätt att af sådana förhållanden sluta, det allmänna rättsuppfattningen

redan nått den utveckling, i saknad af hvilken den ännu för fem år sedan

icke ansågs kunna tillåta då föreslaget öfversättningsskydd? — Men hinder

för dettas anordnande ansåges väl fortfarande möta på grund af vår bristBih.

till Riksd. Prat. 1882. 7 Sami. 14 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lag-Utshottets Utlåtande N:o 24.

fälliga andliga odling och deraf följande behof att genom fri öfversättningsrätt

främja spridningen af »kunskap och upplysning». — För så vidt denna

åsigt stämplade svenska folket såsom andeligen torftigt och såsom derför nödsakadt

att parasitiskt lefva på resultaten af andra folks vetenskapliga och

litterära verksamhet, nekade motionären dess berättigande. Efter hans öfvertygelse

behöfde vi icke den fria öfversättningsrätten för att fortfarande häfda

vår ställning bland de bildade folken. Och långt ifrån att sagde rätt skulle

utgöra något slags palladium för vårt folks fortskridande i »kunskap och

upplysning», vågade motionären hålla före, att den verkat och verkade qväfvande

å en viss och i sanning icke ovigtig del af vår egen litteratur, samt

att, hvad de flesta öfriga delar deraf anginge, den vore för dessas utveckling

af allt för liten praktisk betydelse för att förtjena det höga anseende, man

åt densamma velat häfda. — Motionären anför här åtskilliga sifferuppgifter,

af hvilka han drager den slutsats, att öfversätta arbeten spelade en ganska

oväsentlig roll inom litteraturgrenarne historia och politik samt naturvetenskap,

men en desto större inom litteraturgrenarne barn- och ungdomsskrifter samt

romaner, noveller och folksagor. Dessa siffror besvarade i motionärens

tanke frågan, hvarför de svenska originalförfattarne inom sist anförda slag af

litteratur i allmänhet utgjordes af nybörjare, hvilka visade större eller mindre

anlag, men snart försvunne, aflösta af andra, hvilka i sin tur före samma

färd. De finge icke rum inom sitt lands litteratur — så lydde svaret; öfversättningarne

sköte undan dem, gjorde dem öfverflödiga! Och man borde jemväl

betänka, hurudana icke få af de arbeten vore, genom hvilkas öfversättande

till vårt språk man ansåge vårt folks »kunskap och upplysning» befrämjas.

Under det att''somliga af dem bäst kunde betecknas såsom värdelösa, måste

deremot andra stämplas såsom riktande blott vår usla litteratur.

Då emellertid den fria öfversättningsrätten icke ens med hänsyn till

öfversättningarne sjelfva verkade välgörande, utan åstadkomme en täflan

mellan förläggarne, i hvilken den sämst gjorda och derför ock billigaste

öfversättningen, med undanträngande af den bättre och dyrare, vanligen vunne

mesta spridningen och medförde största inkomsten;

då författarens anspråk att få tillgodogöra sig den vinst, hans arbete

äfven genom dess öfversättande kunde inbringa, numera allt allmännare uppfattades

såsom med både billighet och rätt öfverensstämmande;

då metoden att, under åberopande af vårt folks bildningsbehof, undandraga

sig erkännandet af sagde rätt för hvad anginge utländska författare i

sig inbegrepe ett åläggande för de svenska skriftställare, hvilkas arbeten

öfversattes på främmande språk, att för främjandet af svenska folkets »kunskap

och upplysning» underkasta sig mistningen af den vida öfvervägande

inkomst, de genom sin verksamhet kunde påräkna, men krafvet på en sådan

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

3

uppoffring af desse få, förtjente medborgare hvarken vore särdeles ädelsinnad!

eller kunde anses medföra något afsevärdt gagn, utan tvärtom i sina följder

skadligt påverkade den inhemska litteraturen och det nationella lifvet,;

samt då slutligen i allt fäll vårt land icke länge torde kunna undandraga

sig att åtminstone i någon män gifva erkännande och utrymme åt en

rättsgrundsats, som inom de stora kulturstaternas lagstiftningar redan gjort

sig gällande;

föreslår motionären »att Riksdagen må för sin del besluta:

dels att 3 § af Kongl. förordningen den 10 Augusti 1877 skall

erhålla följande lydelse:

1. Skrift, som etc. — — —- — författad.

2. Har författare vid utgifvandet af skrift genom tillkännagifvande

å dess titelblad förbehållit sig uteslutande rätt att föranstalta

om densammas öfversättande till ett eller flera uppgifna

språk och har han sådan öfversättning utgifvit inom två år från

den tid skriften först trycktes, vare under fem år från sistnämnda

tid annan förbjudet att öfversättning deraf utgifva på det eller de

språk, hvartill öfversättningsrätten sålunda blifvit förvarad.

dels äfven att 21 § skall lyda som följer:

Vid tillämpning af de i 3 §, 2 mom., 5, 7, 8, 9, 13 och 14 §§

gifna tidsbestämmelser etc. — — — meddelats.»

Nästan alla europeiska stater och flere amerikanska hafva genom lagar

skyddat eganderätt till skrift*). Under skrift inbegripes i allmänhet — likasom

enligt svenska lagens 1 § — om ock med något skiftande uttryckssätt,

musikaliskt arbete i noter eller annan teckenskrift, naturvetenskaplig teckning,

land- eller sjökarta, byggnadsritning eller annan dylik teckning eller afbildning,

som ej, efter sitt hufvudsakliga ändamål, är att betrakta såsom konstverk.

Rätten till uppförande af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete

ordnas genom särskilda bestämmelser.

'') Belgien. Lagar 23 Sept. 1814 och 25 Jan. 1817, beslut 21 Okt. 1830. —

Brasilien. Kriminallag art. 261. — Ganada. Act. 26 Okt. 1875. — Chili. Lagar 24

Juli 1874 och 9 Sept. 1840. — Danmark. Lagar 29 Dec. 1857, 23 Febr. 1866 och 21

Febr. 1868. —England. Hufvudlagar: Acta 5 & 6 Vict. cap. 45, 7 Vid. cap. 12 och 15

& 16 Vict. cap. 12. — Frankrike. Lag 19—24 Juli 1793, lag 13 Juni 1795, dekret

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

Vid stiftande af lagar om eganderätt till skrift har man, i och för

bestämmandet af deras omedelbara verksamhetssfer, i olika lagar utgått från

olika grundsatser.

En grundsats gör utgifningsorten till det härvid bestämmande. Så

fordrar engelsk rätt, för att lemna engelskt skydd fCopyright), att första

offentliggörandet sker inom Storbritanniens gränser. Är det utländing, som

vill genom sådant utgifvande förvärfva engelsk Copyright, måste han derjemte

i utgifvandets ögonblick befinna sig inom britiskt område, under hvilken

senare term, i motsats mot den förra, inbegripes hvarje plats, som står

under engelskt herravälde. Så synes ock no>damerikansk rätt fordra för

möjligheten att förvärfva nordamerikansk Copyright, att utgifvandet sker

inom Förenta Staternas område. Utländsk utgifvare måste derjemte vara

inom Förenta Staterna domicilierad. Från grundsatsen om utgifningsorten

såsom det för skydd mot eftertryck bestämmande utgick ock den äldre franska

lagstiftningen (före 1852), likasom den äldre tyska förbundslagstiftningen,

och från samma grundsats utgå ännu de österrikiska och danska lagarne i

ämnet. Man finner lätteligen, hurusom grundsatsen icke gifver ledning för

det fall, att skrift ännu icke blifvit offentliggjord, likasom den äfven i andra

hänseenden, särskildt med afseende å betydelsen af »utgifningsorten», lemnar

öppet rum för tvekan och godtycklighet.

Man utgår derföre numera i allmänhet från en annan, hvilken — i

motsats mot den förra, med hvilken skriftens nationalitet, om man kan tala

om eu sådan, blir det bestämmande — gör författarens nationalitet till det

afgörande i frågan. Man stöder sig härvid derpå, att, då författarerätten

har sin grund i författarens person, alla eu inländsk författares skrifter —

22 Mars 1805, 28 Mars 1805 och 5 Febr. 1810; lag 3 Aug. 1844; dekret 28—31 Mars

1852; lag 8 — 15 April 1854; lag 14—19 Juli 1866; C. P. art. 425—427, 42^. —Grekland.

Kriminallag SO Dec. 1833, art. 432 och 433. — Italien. Lagar 25 Juni 1865

och 10 Aug. 1875. — Japan. Lag 1875. — Mexiko. Civillag, voterad 1 Mars 1871,

bok II, titel Vill. — Nederlanden. Lag 25 Jan. 1817. — Norge. Lag 8 Juni 1876. —

Amerikas Förenta Stater. Kevised Statute § 4948—71; 18 U. S. Stat. et Large, 78. — Portugal.

Lag 8 Juli 1851; Kriminallagen art. 380 ff. — Ryssland. Kriminallagen, ukas 26

Jan. 1846 och 7 Maj 1857. — Schweiz. Konkordat mellan Ziiricb, Bern, Fri, TTntérwalden,

GUarus, Basel, Schaffhausen, Appenzell, Graubunden, Turgau, Tessin, Wallis, Genéve,

biträdt af Aargau, godkändt af Förbundsrådet 3 Dec. 1856. — Spanien. Lag, voterad

7 Juli 1877. — Sverige. Lag 10 Aug. 1877. — Turkiet. Beslut Jan. 1850 och 19

April 1857. — Tyska riket. Lag 11 Juni 1870, nu mera gällande för hela tyska riket.

— Venezuelas Förenta Stater. Lag 19 April 1837. — Österrike-Ungarn. Kejserligt patent

19 Okt. 1846.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

5

men icke nödvändigt hvarje skrift på inländskt förlag — böra skyddas .af

den inländska lagen, skriften må vara författad på hvilket språk som helst,

den må vara offentliggjord eller icke, den må, derest den är offentliggjord,

vara det inom eller utom landet. Denna ståndpunkt intages af de norska,

tyska och finska lagarne, hvilka dock derjemte skydda: den norska och den

tyska, skritt, som utkommit på inländskt förlag, samt den finska, arbete af

utländsk författare, som uppehåller sig i Finland och sitt arbete der utöfver.

Nationalitetsgrundsatsen i denna mening, ehuru utan de nu anförda utsträckningarne

deraf, hyllas ock af den svenska Lagen angående eganderätt till

skrift af den 10 Augusti 1877, då den i sin 19 § stadgar, att »denna lag

tillämpas på skrift af svensk medborgare; och anses skrift, som utan uppgifvet

eller under diktadt författarenamn blifvit af svensk förläggare utgifven,

vara af svensk medborgare författad, derest ej annat förhållande ådagalägges.»

Skyddstiden sätta lagarne mycket olika.

Alla de anförda tillerkänna emellertid författare skydd mot eftertryck

under hans lifstid, med undantag af Förenta Staternas och Canadas, som

lemna sådant skydd endast för 28 år först, med möjlig förlängning för författare,

lians enka och barn med ytterligare 14, sålunda för inalles 42 år, samt

Greklands, som medgifver endast 15 års tid, allt från första utgifvandet räknadt.

Nästan alla de lagar, som meddela författare skydd under hans lifstid,

lemna, efter hans död, hans rättsinnehafvare ett till viss tid begränsadt

skydd, utom Mexikos, som lemnar ett till tiden obegränsadt skydd

mot eftertryck. Den begränsade skyddstiden efter författarens död för hans

rättsinnehafvare är skiljaktig: i Spanien 80, i Sverige, Norge, Danmark, Frankrike

och Ryssland 50, i Japan 30 med förlängning till 45, i Italien (författarens

lifstid och) 40 år efter författarens död, dock minst 80 år efter

första utgifvandet, på så sätt, att reproduktionen under författarens lifstid

och minst 40 år efter första utgifvandet tillhör författaren eller hans rättsinnehafvare,

men under återstående delen af skyddstiden är fri mot en afgift till

dem af 5 procent af hvarje exemplars bruttopris, i Tyska riket, Österrike-Ungarn

och Portugal 30, i Belgien och Nederlanden 20, i Venezuelas Förenta Stater

14, i Brasilien 10, i England (utom för författaren under hans lifstid) för

författarens rättsinnehafvare 42 år efter första utgifvandet, dock i alla händelser

7 år efter författarens död, i Chili 5 år från författarens död, samt i

Schweiz (utom för författaren under hans lifstid) 30 år efter första utgifvandet.

Vissa lagar medgifva rättens utdöende,, om förnyad publikation icke sker

inom vissa år, eller medgifva, såsom Italiens och Mexikos, eu expropriation

från statens sida under vissa förutsättningar och vilkor, hvarjemte understundom

särskilda privilegier äro i lagarne lemnade eller de tillerkänna statsmyndigheten

rätt att meddela sådana.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 24.

För förvärfvande af skyddsrätt eller för rätt att göra skyddet gällande

stadga lagarne ofta åtskilliga formaliteter, såsom inregistrering, aflemnande

af exemplar inom viss tid o. s. v.

Endast i sammanhang med nu anförda allmänna grunder för det skydd,

i olika länders lagar lemnas åt litterära alster, kan betydelsen äf det skydd

mot öfversättning, som enligt samma lagar kan vinnas, fullt klart framstå.

En öfverblick af de allmänna grunderna för skyddet mot eftertryck har derföre

bort föregå framställningen af skyddet mot öfversättning.

Den moderna lagstiftningen fäster icke, såsom ofvan närnndt är, vid

frågan om skydd mot eftertryck, afseende dervid, å hvad språk skriften är

utgifven. Häraf följer nu den allmänna regel, hvilken ock återfinnes i svenska

lagens 3 §, att skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika (och å

titelbladet uppgifna) språk, anses såsom på hvardera af dessa språk författad,

d. v. s. såsom original, samt åtnjuter skydd derefter. Det är likaledes allmänt

antaget, att hvarje öfversättning, hvars utgifvande är tillåtet, anses som ett

sjelfständigt arbete och åtnjuter samma skydd mot eftertryck som original,

en hvar obetaget att med enahanda rätt göra annan öfversättning af samma

skrift (jfr svenska lagens 4 §).

Beträffande åter efterföljande öfversättning och det skydd, som åt sådan

kan förvärfvas mot annan öfversättning af samma skrift, gälla andra regler.

Fransk domstolspraxis likställer öfversättning utan medgifvande med eftertryck.

I andra länder har man icke ansett sig kunna gå så långt. Man

har derstädes i allmänhet under vissa vilkor lemna! författare skydd mot

öfversättning under fem års tid och stadgat, att, för erhållande af sådant

skydd, en af författaren eller förläggaren ombesörjd öfversättning skall hafva

börjat utkomma inom ett år samt hafva fullständigt utgifvits inom tre år

efter utgången af det år, hvarunder originalet utkommit. I tyska lagen

skyddas dock hvarje ursprungligen på dödt språk utgifvet verk mot ickeautoriserad

öfversättning under originalverkets hela skyddstid. Författaren

antages nemligen genom det språk, han valt, hafva vändt sig till hela den

vetenskapliga verlden, men också endast till denna. Finska lagen innehåller

äfven (§ 6) att utgifningsrätt till inhemsk författares skrift ock innebär rätt

att med andras uteslutande utgifva öfversättning deraf under hela skyddstiden

till inhemskt språk, samt i fem år efter det skriften först utkom till

annat språk; och att, om å titelblad till utländsk författares skrift förbehåll

gjorts om rätt att utgifva öfversättning deraf, sådan rätt skall gälla i fem

år efter det skriften först utkom; hvilket senare stadgande emellertid får

sin betydelse först vid jemförelse med stadgandena i § 32, att bestämmelserna

i förordningen gälla finsk författares arbete, vare sig det framträdt inom

eller utom Finland, samt arbete af utländsk författare, som uppehåller sig i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

7

Finland ocli sitt arbete der utgifter, och att stadgande^ i förordningen

kunna delvis eller i deras helhet, under vilkor af ömsesidighet, af kejsaren

och storfursten förklaras tillämpliga jemväl på alster af författare i andra

stater, med hvilka fördrag i sådant ämne afslutas. Utkastet till nu gällande

norska lag innehöll ock stadgande om skydd mot öfversättning under fem

är, ehuru detta uteslöts vid den slutliga granskning, förslaget undergick,

innan det framlades för Storthinget. Enligt norsk lagstiftning är sålunda

— likasom enligt dansk — rätt till efterföljande öfversättning fri. Så är ock

förhållandet i Sverige, Brasilien, Chili, Förenta Staterna och Ryssland.

Det är nu emellertid gifvet, att ett skydd i inhemsk lag mot öfversättning

får sin egentliga betydelse först genom det rättsskydd inom andra

stater, hvilket en egare till skrift, som sålunda skyddas af inhemsk lag,

möjligen kan förvärfva.

En internationel rätt i fråga om internationelt skydd för litterära alster

kan utvecklas på trenne vägar; genom inhemsk lags erkännande af utländings

rätt, vare sig absolut eller under vilkor af reciprocitet, eller genom

sådant erkännande — ömsesidigt bindande — genom internationella konventioner.

Efter mångahanda meningsbrytningar och efter att redan i ämnet hafva

(1851) afslutat konvention med England beslöt Frankrike att inslå på den

första af dessa vägar och lemnade genom den ännu bestående lagen den

28 Mars 1852 utländska skrifter samma skydd som inhemska utan vilkor

af reciprocitet, endast med vilkor, icke för skyddet i och för sig, men för

rätt att anlita domstol, beträffande de ena såväl som de andra, att två exemplar

skulle vara aflemnade uti nationalbiblioteket i Paris.

Nu visade sig, huru otillfredsställande i tillämpningen den andra ofvan

antydda utvägen, att i inhemsk lagstiftning införa skydd mot vilkor eif reciprocitet,

verkligen är. Ehuru uti den preussiska lagen af 11 Juli 1837 §

38 förefans en klausul om allmän likställighet af de inom främmande stater

utgifna skrifter med preussiska till det omfång, som preussiska skrifter skyddades

af den främmande statens lagar (s. k. materiel reciprocitet), nekade likväl,

äfven efter utfärdande af 1852 års franska lag, de preussiska domstolarne

reciprocitet från Preussens sida, enär den franska lagstiftningen såsom vilkor

för att föra talan enligt lagen vid fransk domstol fordrade förutgående aflemnande

af ifrågavarande skrift uti två exemplar i nationalbiblioteket i

Paris, men preussisk rätt icke kände någon motsvarande förpligtelse. Då

vid den materiella reciprociteten likhet kräfves mellan ländernas lagstiftning

med afseende äfven å betingelserna och förutsättningarne för skyddet, men

olika länders lagar synnerligen i nämnda hänseende pläga förete skiljaktig
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

heter, kan klausulen i särskilda lands lagstiftning om materiel reciprocitet

knappt sägas hafva någon betydelse1 2).

Skall ett verkligt internationelt skydd vinnas, så måste alltså fordran

af likhet mellan lagstiftningarne uppgifvas, och den grundsats uppställas, att

författarerätten konstitueras i öfverensstämmelse med hemlandets lag äfven i

förhållande till utlandet,'' men att dess verksamhet bedömes efter det lands

lag, hvarest den göres gällande. Till genomförande af denna grundsats har

äfvenledes Frankrike gifvit impulsen på den tredje ofvan antydda vägen,

nemligen genom konventioner, afslutade med samtliga stater i Europa, med

undantag af Sverige och Norge, Danmark, Grekland samt Turkiet och de

nybildade, sjelfständiga staterna på Balkanhalfön ä). Storbritannien bär afslutat

sådana konventioner med Frankrike, Spanien, det fordna konungariket

Sardinien, Belgien, Preussen och en mängd andra forna tyska förbundsstater,

dock hvarken med Bayern eller Wurtemberg3). Preussen har konventioner

med Frankrike, Storbritannien och Belgien4).

*) En sådan förekommer dock ännu uti österrikiska patentet, 19 Oktober 1846,

art. 39, samt uti italienska lagen af den 25 Juni 1865, art. 39.

2) Nemligen med Storbritannien. 3 Nov. 1851, modifierad genom konv. 11 Aug.

1875. — Spanien. 15 Nov. 1853. — Nederlanden. 29 Mars 1855 med supplementarbestämmelse

27 April 1860. — Ryssland. 6 April 1861. — Belgien. 1 Maj 1861 med

tvenne komplementardeklarationer 27 Maj 1861 och 7 Jan. 1869, satt åter i kraft 23 Juli

1873. — Italien. 29 Juni 1862. — Preussen. 2 Aug. 1862, med tilläggsprotokoll 14

Dec. 1864, ratificerad först 9 Maj 1865; biträdd under loppet af 1865 och 1866 af

kurfurstendöme! Hessen, Reuss, äldre och yngre linien, Saxen-Altenburg, Braunschweig,

Saxen-Meiningen, Saxen-Weimar, Oldenburg, Schwartzburg-Rudolfstadt, SchwartzburgSondershausen,

Hessen-Homburg, Waldeck-Pyrmont, Saxen-Coburg-Gotlia, Lippe-Detmold,

Scliaumburg-Lippe, Anhalt-Dessau. — Lybeck, Bremen och Hamburg. 4 Mars 1865. •—

Bayern. 24 Mars 1865, utsträckt tillsvidare till Elsass-Lothringen genom additionalkonventionen

till Frankfurterfreden 11 Dec. 1871, art. 18. — Frankfurt. 18 April

1865. — Wurtemberg. 24 April 1865. — Baden. 12 Maj 1865. — Konungariket

Saxen. 26 Maj 1865. — Mecklenburg-Schwerin. 9 Juni 1865, biträdt af MecklenburgStrelitz.

— Storhertigdömet Hessen. 14 Juni 1865. — Nassau. 5 Juli 1865. -— Hannover.

19 Juli 1865. — Luxemburg. 16 Dec 1865. — Schweiz. 30 Juni 1864. —

Portugal. 11 Juli 1866. — Österrike. 11 Dec. 1866. — Kyrkostaten. 14 Juli 1867.

3) Konv. med Preussen är af den 13 Maj 1846, biträddes sedermera af konungariket

Saxen, Saxen-Weimar, Saxen-Meiningen, Saxen-Altenburg, Saxen-Coburg-Gotha, Braunschweig,

Anhalt-Dessau-Cöthen, Anhalt-Bernburg, Schwartzburg-Rudolfstadt, SchwartzburgSondershausen

och Reuss, äldre och yngre linien, samt utvidgades genom tilläggskonv. 14

Juni 1855. Med Spanien är en interimistisk konv. afslutad den 11 Aug. 1880.

4) Konv. med Belgien är af den 28 Mars 1863.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

9

Utskottet anser lämpligt att bär lemna en framställning uti några

stora hufvuddrag af den härigenom uppkomna konventionella rätten.

Hufvudprincipen uttalas i många konventioner uti samstämmande

ordalag sålunda:

»Autorer till höeker, broschyrer eller andra skrifter, musikaliska kompositioner,

arbeten i teckning, målning, skulptur, gravyr, litografi och till

alla andra likartade produktioner på det litterära eller artistiska området

skola ömsesidigt, i hvardera af de två staterna, njuta de förmåner, som der

nu medfölja eller i framtiden af lagen förklaras skola medfölja eganderätten

till litterära eller konst-alster, och de skola njuta samma skydd och samma,

lagliga utväg att göra det gällande mot hvarje kränkning af sina rättigheter,

som om kränkningen skett mot egare till arbeten, som först offentliggjorts

i detta land. Dock skola dessa fördelar vara dem tillförsäkrade endast

för den tid, för hvilken deras rättigheter gälla i det land, hvarest originalpublikationen

skett, och varaktigheten af desamma uti det andra landet skall

icke kunna öfverskrida den tid, som af lagen hlifvit bestämd för inhemska

autorer.»1) Sålunda har t. ex. ett arbete, utgifvet i Belgien, hvarest skyddet

upphör 20 år efter författarens död, i Frankrike, hvarest skyddet räknas till

50 år efter samma tidpunkt, skydd endast under 20 år efter denna tid, och

å andra sidan har ett under nämnda 50 år i Frankrike skyddadt arbete

skydd i Belgien endast under likaledes 20 år2).

Konventionerna upptaga vidare åtskilliga detaljbestämmelser, medgifvande

t. ex. vissa slags reproduktioner oberoende af de stadganden i ämnet,

som kunna förefinnas i det ena eller andra landets lagar. Också innehålla

de nästan alla följande klausul af stor praktisk betydelse:-

»Artiklar ur tidningar eller periodiska samlingspublikationer, utgifna

i det ena landet, kunna reproduceras eller öfversättas i det andra landets

tidningar eller periodiska samlingspublikationer, med vilkor att källan angifves,

hvarifrån de äro hemtade. Dock skall denna rätt icke utsträckas

till reproduktion i ett land af artiklar uti tidningar eller periodiska samlingspublikationer,

utgifna i det andra, då författarne formligen förklarat, uti

samma samlingspublikation eller tidning, hvarest de offentliggjort dem,

*) Frankrikes konventioner med Baden, art. 1, Bayern, art. 1, Belgien, art. 1,

Hessen art. 1, Italien, art. 1, Portugal, art. 1, Preussen, art. 1, Saxen, art. 1, Schweiz,

art. 1, Wiirtemberg, art. 1 och Österrike-Ungarn, art. 1. Frankrikes konventioner

med Nederlanden, art. 1, och med Ryssland, art. 1, 2, innehålla en analog bestämmelse.

Konventionerna med Belgien, art. 1, och med Italien, art. 1, innehålla ock bestämmelse

om behandling såsom den mest gynnade nation.

2) Fransk-engelska konventionen art. 1 torde ock böra tolkas på likartadt sätt.

Bill. till Rilcsd. Prot 1882. 7 Sami. 14 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

att de förbjuda reproduktion deraf. I intet fall kan detta förbud gälla för

artiklar angående politiska frågor för dagen ’).

Med afseende å de formaliteter, som i det främmande landet erfordras

för att kunna erhålla skydd mot eftertryck enligt konventionerna, kunna

dessa delas uti tre klasser.

Några fordra på en gång inregistrering och aflemnande af ett exemplar

af skriften inom viss tid (vanligen tre månader) efter utgifvandet af

originalet2).

Andra fordra endast inregistrering3).

Vanligen kan dock inregistrering eller deposition ske antingen uti det

land, i hvilket man vill förvara sin rätt, eller uti detta lands legation i det

land, hvarest originalpublikationen sker.

Slutligen hafva de nyaste konventionerna ordnat saken på ett mycket

enklare sätt: Der säges: »För att tillförsäkra alla slags tanke-eller konstarbeten

skydd — ■— — är det nog att antorer eller utgifvare bevisa sin eganderätt

genom att styrka, medelst ett certifikat af vederbörande offentliga myndighet

i hvarje land, att arbetet i fråga är ett original arbete, som, i det land,

hvarest det utgifvits, åtnjuter lagligt skydd mot otillåtet eftertryck eller

reproduktion4).

Eftertryckta skrifter äro i allmänhet enligt konventionerna förbjudna

till införsel, försäljning eller utställande inom de respektive länderna, äfvensom

till transit, från hvilket land de än härstamma.

Den särskilda frågan om öfversättningar företer större svårigheter.

Nästan alla konventioner innehålla den bestämmelse, att en laglig öfversättning

skyddas på samma sätt som original i det afseende, att ingen kan tillegna

sig den utan medgifvande af öfversättaren, men att dermed ingen är

betaget att utgifva annan öfversättning af samma skrift5).

’) Frankrikes konventioner med Baden, art. 9, Bayern, art. 9, Belgien, art. 8,

Hessen, art. 9, Italien, art. 8, Nederlanden art. 4, Portugal, art. 8, Preussen, art. 9, Ryssland,

art. 5, Konungariket Saxen, art. 9, Schweiz, art. 9, 17, Wtirtemberg art. 9, ÖsterrikeUngarn,

art. 8. Konventionen med Storbritannien, art. 5, innehåller icke den sista bestämmelsen

med afseende å politiska artiklar, men sådan bestämmelse är intagen uti protokollet

öfver utvexlingen af ratifikationerna.

2) Se t. ex. konventionen mellan Frankrike och Storbritannien, art. 8, Frankrike och

Belgien, art. 3.

3) Se t. ex. Frankrikes konventioner med Portugal, art. 2, Preussen art. 3, Saxen

art. 3, Schweiz, art. 3, 17 och 19, Österrike-TJngarn, art. 2.

4) Frankrikes konventioner med Baden, art. 3, Bayern, art. 3, Hessen art. 3, Italien,

art. 2, Luxemburg, art. 3, Ryssland, art. 3. Wilrtemberg art. 3. Förhållandet är

numera detsamma mellan Frankrike och Belgien på grund af deklarationen deh 7 Jan. 1869.

") Frankrikes konventioner med Baden, art. 5, Bayern, art. 5, Belgien, art. 5,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

I konventionerna lemna de kontrollerande staterna, dock icke Nederlanden

och Ryssland, ömsesidigt skydd för autoriserad öfversättning mot

annan sådan för viss tid, nästan alltid fem år från utgifvandet af den autoriserade

öfversättningen. För erhållande af dylikt skydd måste förbehåll

derom hafva skett, och, i allmänhet, i fråga om icke-dramatiska arbeten, utgifvandet

af öfversättningen hafva påbegynts inom ett samt afslutats inom

tre år samt, i fråga om dramatiska arbeten, öfversättningen utgifvits inom

tre (någon gång 6) månader 1j. Konventionen mellan Frankrike och Italien,

art. 3, fordrar reservation af öfversättningsrätt och öfversättningens utgifvande

inom ett år, men lemnar ock förhud mot annan öfversättning för lika

läng tid som för eftertryck af original. Konventionen mellan Frankrike och

Österrike—Ungarn, art. 5, säger:

»Författare till hvarje arbete, publiceradt uti ett af de två landen, njuter

samma skydd som inhemska författare emot publikation i det andra landet, af

hvarje öfversättning af samma verk, som han icke autoriserat, dock med

vilkor att i början af sitt arbete hafva tillkännagifvit sin afsigt att reservera

sig rätten till öfversättning.»

Utom de svårigheter, hvartill dessa korta tidrymder för öfversättningens

utgifvande gifva anledning, förefinnas ännu andra. Så fordras i

allmänhet, utom att erforderliga formaliteter skola vara vidtagna för att

i det utländska landet skydda originalet, att likartade formaliteter skola

inom samma tider vidtagas beträffande öfversättningen.

Genom sådana bestämmelser förringas onekligen uti icke ringa grad

betydelsen för författare, i synnerhet de mindre bemedlade, af rätten att

kunna förvärfva sig internationelt rättsskydd.

Den nya spanska lagen har ordnat saken på ett egendomligt sätt.

Egaren af en utländsk skrift kan nemligen få utöfva sin eganderätt under alla

dess former efter sitt lands lagar; och erhålla rätt till öfversättning för samma

tid, som den, under hvilken han egen originalet i det land, hvarest det först

Hessen, art. 5, Italien, art. 5, Nederlanden, art. 3, Portugal, art. 3, Preussen, art. 5, Ryssland,

art. 2, Konungariket Saxen, art. 5, Spanien, art. 2, Storbritannien, art. 2, Schweiz,

art 5 och 17, Österrike—Ullgarn, art. 4.

*) Frankrikes konventioner med Baden, art. 6, Bayern, art. 6, Belgien, art. 6,

Hessen, art. 6, Portugal, art. 5, Preussen, art. 6, konungariket Saxen, art. 6, Schweiz,

art. 6 och 17, Storbritannien, art. 3 och 4, Wiirtemberg, art. 6, och i konventionen mellan

Tyskland och Italien. Konventionen mellan Frankrike och Spanien, art. 3 och 8, fordrar

att, om arbetet endast består af en del, den autoriserade öfversättningen skall hafva utgifvits

inom sex månader efter originalets offentliggörande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 24.

offentliggjordes och enligt detta lands lagar. Autoriserad öfversättning, tryckt

i utlandet, följer detta lands lagar; tryckt i Spanien, spansk lag.

Nordamerikas Förenta Stater skydda, äfven mot rent eftertryck, endast

inom Förenta Staterna tryckta verk, och denna grundsats är i deras lagskipning

till och med uttryckligen uttalad. Upprepade försök af England

hafva ända sedan 1837 egt rum att åstadkomma en konvention, men allt

hittills förgäfves.

Förutsättningen för att genom afsilande af konventioner med främmande

makter kunna skydda inhemskt arbete mot utländsk öfversättning

visar sig sålunda vara att kunna inom eget land lemna utländskt arbete

samma skydd. Det är endast Frankrike, som, med likställighet inom sin lagskipning

af otillåten öfversättning och eftertryck, med utländska makter, som

icke skydda inländskt arbete mot öfversättning, ingått — för att genomdrifva

grundsatsen — konventioner om full nationel behandling, d. v. s. skyddar

inom eget land utländskt arbete mot öfversättning, utan att i dettas hemland

åtnjuta skydd, ens för någon tid, för fransktx). Man kan emellertid

icke inom eget land lemna utländing bättre skydd än egna medborgare.

Införande i inhemsk lagstiftning af skydd för inländingar mot öfversättning af

alstren utaf deras litterära verksamhet är sålunda förutsättningen för, att

de skola kunna i utlandet komma i åtnjutande af något skydd mot utländsk

öfversättning.

Det ursprungliga svenska förslaget till förordning i ämnet innehöll ock

bestämmelser, att författare af skrift skulle vara berättigad att, med andras

uteslutande, låta skriften utgifvas i öfversättning på annat språk; dock skulle

lian, i händelse skriften vore tryckt, iakttaga: att å titelbladet gjordes förbehåll

om öfversättningsrätt; att inom tre månader efter originalarbetets utgifvande

ett exemplar deraf aflemnades till Kong! Biblioteket; att, ifrån

sagda aflemnande att räkna, utgifvande af öfversättning till det eller de

språk, hvartill öfversättningsrätt skulle bevaras, begyntes inom nio månader

och fullbordades inom två år, och att inom samma tider till nämnda

Bibliotek aflemnades ett exemplar af det i öfversättning utgifna. För

'') Genom 1852 års franska lag, jemförd med de af Frankrike afslutade konventionerna,

uppstår det märkliga förhållande, erkändt äfven af fransmän sjelfve, att medborgare

uti en stat, som icke har konvention med Frankrike, kunna, erhålla skydd mot

öfversättning såsom mot eftertryck, men, om deras stat ingått konvention, kunna erhålla

sådant skydd endast för fem år. De finnas dock, som antaga, att för medborgare i stat,

som ingått konvention, valet står öppet mellan att uppfylla vilkoren för det allmänna franska

skyddet och sålunda förvärfva sig detta, eller att uppfylla konveutionsvilkoren och erhålla

skydd efter konventionen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lag-IJtslcottels Utlåtande h'':o M
-

13

dramatiskt arbete skulle tidsbestämmelserna sålunda förkortas, att originalarbetet

inom en månad från utgifvandet till Biblioteket aflemnades och

att inom sex månader från afiemningsdagen den fullbordade öfversättningen

blefve samma Bibliotek tillstäld. Bestämmelserna skulle tillämpas ej

blott på svensk mans arbete, utan jemväl på utländings verk, som af svensk

förläggare utgåfves, och, under förutsättning af ömsesidighet, kunna af

konungen förklaras delvis eller i deras helhet, och med den utsträckning af

tiden för skyddet mot öfversättning, som kunde finnas lämplig, gälla äfven

tor andra länders medborgares arbeten, som icke af svensk förläggare utgåfves.

Bä grund af de anmärkningar, som vid förslagets granskning af Högsta

Domstolen framstäldes, iiteslötos dock bestämmelserna om skydd mot

öfversättning uti den Kong! Propositionen till 1877 års Riksdag.

Uti denna proposition föreskrefs sålunda endast, att "under den allmänna

skyddstiden — författarens lifstid och femtio år efter utgången af

det år,'' under hvilket han aflider — en skrift icke, utan tillstånd af författaren,

finge öfverflyttas till danska eller norska språket, enär svenska, norska

och danska språken i förslaget betraktades såsom olika munarter af samma

språk, likasom en på flere andra språk samtidigt utgifven skrift ej skulle få,

utan författarens begifvande, till något af dessa språk öfversättas. Men

med dessa undantag var öfversättningsrätten lemnad helt och hållet fri.

Den sålunda föreslagna öfversättningsfrihet vann icke bifall hos dåvarande

Lag-Utskott. Utskottet yttrade i sådant afseende:

»Det synes Utskottet, att författarens rätt till alstren af hans andliga

verksamhet ej bör vara inskränkt blott till det språk, hvari han sjelf klädt

sina tankar. Författaren har ett helt naturligt intresse att kunna förekomma

eUn öfversättning af sitt arbete, och billigt synes också vara, att han

må åtnjuta åtminstone någon del af den vinst, som öfversättningen kan medföra.

Detta senare skäl har en särskild betydelse för författare å andra än de

störa kulturspråken. Ett arbete på författarens eget språk, som har ett

jemförelsevis ringa område, kan ej erhålla någon afsättning jemförlig med

den, som en öfversättning till franska, tyska eller engelska språken kan

påräkna, derest arbetet är af värde och författarens rykte stadgadt. Är

rätten till öfversättning författaren förbehållen, kan denna i sådant fall ofta

bereda honom vida större ekonomisk fördel än han kan påräkna af originalet.

De ekonomiska vilkoren för vetenskapligt och vittert författareskap äro ingalunda

likgiltiga. Sta dessa lågt, måste den inhemska literaturen blifva

derpå lidande och råkar lätt i förfall. Dennas plats intages då af främmande

literatur, och en främmande folkandes skapelser komma att utgöra

de bildade klassernas andliga näring. Ett sådant förhållande kan åter i

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

längden ej undgå att verka skadligt på ett lands nationella lif. Det har

val blifvit sagd!, att för ett folk, hvars språkområde vore så inskränkt, som

det svenska, kunde ett hand på öfversättningsfriheten icke undgå att verka

hämmande på spridning af kunskap och upplysning. Behofvet för ett sådant

folk att fullständiga sin egen literatur med öfversättningar från utlandets

bättre verk vore oändligt mycket större, än det som förefunnes hos folk med

vidsträckt språkområde och betydligt rikhaltigare literatur än den svenska;

och det kunde befaras å ena sidan, att de utländska författarne skulle icke

sällan fordra så höga arfvoden för rättigheten att i svensk öfversättning utgifva

sina arbeten, att vår inhemska literatur komme att under skyddstiden

sakna månget värdefullt utländskt verk, och å den andra sidan, att de utländska

förläggarne i allmänhet icke skulle bjuda de svenska författarne

någon motsvarande godtgörelse för rättigheten att öfversätta svenska arbeten.

Men öfver dessa betänkligheter står den grundsats, att man vid lagstiftning

icke får, af hänsyn till hvad som möjligen kan vara mera eller

mindre nyttigt, afvika från hvad som rätt är; och rätt synes det Utskottet

vara att åt författare bereda skydd lika väl mot öfversättning som mot rent

eftertryck af hans arbete.»

»Detta synes också så mycket vigtigare, som Utskottet, enligt hvad

här nedan omförmäles, icke kunnat godkänna det föreslagna stadgandet derom,

att lagen skall tillämpas jemväl på utländings skrift, som utgifves af svensk

förläggare, hvarigenom åter utländska författare betagas möjlighet att genom

enskild uppgörelse med förläggare förskaffa sin skrift författareskydd.»

»Utskottet har emellertid ansett hvarken lämpligt eller behöflig! att

stadga lika långt skydd mot öfversättning som mot eftertryck. Fall kunna

stundom förekomma, då det ej ligger i författarens intresse att föranstalta

om eu öfversättning af sin skrift, och ett förbud för annan att gå i författning

härom skulle för sådan händelse, utan något gagn för författaren, endast

hindra dem, som ej förstode dennes språk, att draga nytta af hans arbete.

Vill eller kan författaren ej sjelf eller genom annan öfversätta sin

skrift, kan ej skäligen begäras, att sådan öfversättning, af undseende för

hans rätt, skall helt och hållet förbjudas. Författarens rätt i förevarande

hänseende synes Utskottet väl och tillräckligt tillgodosedd, om hans skrift

skyddas mot öfversättning under en viss kortare tid, t. ex. af fem år från

det originalet utkom, och under vilkor, att han inom två år från samma tid

om öfversättningen föranstaltar.»

Dessa af 1877 års Lag-Utskott uttalade åsigter delar nuvarande Lagutskott

och tillstyrker derföre bifall till motionärens förslag, hvilket uti allt

hufvudsakligt är lika lydande med de bestämmelser uti ämnet, 1877 års Lagutskott

föreslog.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

15

Förslaget blef visserligen icke af Kamrarne godkändt, men Utskottet

tror dock för sin d,el, i likhet med motionären, att den tid, som sedan dess

gått, icke lemnat rättsuppfattningen i förevarande hänseende utan utveckling.

Utskottet har visat, huru på grund af en mängd internationella konventioner

skydd för tryckt skrift, deruti inbegripet äfven skydd, under vissa

vilkor, mot öfversättning af sådan skrift på i allmänhet fem års tid kan

sägas hafva öfvergått till europeisk internationel rätt, och Utskottet finner

äfven för vårt land tiden vara inne att möjliggöra afsilande, på grund af §

19 i lagen om eganderätt till skrift, af internationella öfverenskommelse]’,

som mot öfversättning utan medgifvande skydda inhemske författare i utlandet

och utländske i Sverige. ,

Åberopande i öfrigt de uti motionen anförda skäl, får Utskottet alltså,

med tillstyrkande af bifall till Herr Wieselgrens förevarande motion, hemställa,

att Riksdagen ville för sin del besluta följande

Förordning angående förändrad lydelse af 3 och 21 §§

i Lagen angående eganderätt till skrift den 10 Augusti

1877.

Härigenom förordnas, att 3 och 21 §§ i Lagen angående

eganderätt till skrift den 10 Augusti 1877 skola

erhålla följande förändrade lydelse:

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika

och å titelbladet uppgifna språk, varde ansedd såsom på

hvardera af dessa språk författad.

Har författare vid utgifvandet af skrift genom tillkännagifvande

på titelbladet förbehållit sig uteslutande rätt att

föranstalta om öfversättning af densamma till ett eller

flere uppgifna språk, och hav hem, inom två år från den

tid skriften först trycktes, sådan öfversättning utgifva; vare

under fem år från nämnda tid annan förbjudet att öfversättning

deraf utgifva på det eller de språk, hvartill öfversättning

sr ätten sålunda blifva förvarad.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

21 §.

Vid tillämpning af de i 3 § 2 mom., 5, 7, 8, 9, 13

och 14 §§ gifna tidsbestämmelser inberäknas icke det

kalenderår, under hvars lopp det förhållande inträffat, med

afseende hvarå bestämmelsen meddelats.

Stockholm den 6 Mars 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:

E. THOMAS SOU.

Reservationer:

af Herrar Friherre Hamilton, Lothigius och Hasselrot.

Rättelse:

sid. 4, noten, rad. 9 nedifr. står: »Amerikas Förenta Stater», läs: »Nordamerikas

Förenta Stater».

sid. 12, rad. 4 och 5 uppifr. står: »lagskipning», läs: »lagstiftning.»

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1882.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.