Sök i Ratio Lex

Lag-Utxkottets Utlåtande N:o 25

1882-03-10 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1882:25, Lag-Utxkottets Utlåtande N:o 25

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utxkottets Utlåtande N:o 25.

1

N:o 25.

Ank. till Eiksd. Kansli deri 10 Mars 1882, kl. 1 e. m.

Lag-Utslcottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande

af nu befintliga familjefideikommiss i fast egendom.

Lag-Utskottet, afgifver härmed utlåtande öfver eu inom Första Kammaren

af Herr A. O. Wallenberg väckt och till Utskottet hänvisad motion,

N:o 24, hvari påyrkas upphäfvande af nu befintliga familjefideikommiss

i fast egendom.

Motionären utgår från den sats, att i fideikommisstiftelsen ännu

qvarstode ett nu mera föråldradt undantag från tillämpningen af principen

om den lika arfsrätten, lemnar en kortfattad öfverblick öfver rättsutvecklingen

i Sverige med afseende å fideikommiss i fast egendom

och anför vidare: att med förordningen den 27 April 1810 början vore

gjord till återställande af den grundsatsen i vår lagstiftning, hvilken

aldrig bort derifrån vara utesluten, att individens eganderätt ej kan innefatta

rättighet att obetingadt stadga en evigt gällande lag för successionen

i fast egendom; att i ett land, der samhällsskicket hvilade på lagar, som

i sig sjelfva upptoge bestämmelser, huruledes de kunde, när tidsförhållandena

sådant kräfde, ändras och förbättras, icke, sedan vigtiga grundlagsändringar

blifvit genomförda, enstaka undantagslagar borde anses i

alla tider vara gällande; att grundtanken i sjelfva fideikommiss-stiftelsen

af 1810 års Riksdag blifvit underkänd och afskaffad genom förbud att

inrätta nya fideikommiss, grundade på fast egendom; att hvad motionären

nu ginge att föreslå endast vore ett fortgående på den väg, som

Bill. till Riksd. Prof. 1882. 7 Sami. 15 Ilåft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

vunnit allmänt, gillande, och som läge i ett fullständigt tillämpande af

den lika arfsrätten; samt att han icke hade för afsigt att söka åvägabringa

en hastig öfvergång och således icke ville, att de nu befintliga

förhållandena skulle genom lagändring rubbas, men ansåge önskvärdt,

att förekomma det, som inträffat i flere andra länder, nemligen att fideikommiss-stiftelserna

annullerats med ett penndrag.

Motionären föreslår, »att ett sådant tillägg till § 1 i 16 kap. Årfdabalken

införes, hvarigenom bestämmes: att de familjfideikommiss, som

nu finnas, komma ej att längre - bibehålla denna sin egenskap än i nuvarande

innehafvares hand och deras efterföljares, som äro födde senast

inom 1885 års utgång, och att fideikommiss erhålla egenskap af arfvejord,

när ingen till succession berättigad arfvinge finnes, som blifvit

född senast inom 1885 års utgång.»

Fideikommisset har sin upprinnelse i den romerska rätten och betyder

der den egendom, en person, på grund af förhållanden, egendomliga

för denna rätt, testamenterat till en annan person med ett på

förtroende till denne grundadt uppdrag att utlemna egendomen till en

viss uppgifven tredje. Man kunde nu bestämma, att efter denne tredje

egendomen skulle tillgodokomma en fjerde, efter denne en femte o. s. v.

(s. k. fideikommissariska substitutioner). Till sådana fideikommiss kunde

göras hela förmögenheten, en viss qvotdel deraf eller en viss särskild

förmögenhetsdel.

Ur successiva fideikommiss af det sistnämnda slaget har, under

den utveckling, den romerska rätten erhöll uti Italien och Tyskland, familjeJideikommisset

framgått, hvarmed afses att fästa viss egendom — fast eller

lös eller båda tillika — vid eu viss slägt, att inom densamma öfvergå

från en slägtmedlem till eu annan efter viss bestämd ordning.

Den germanska benägenheten att fästa jorden vid slägten är bekant.

Med stöd af den sålunda utbildade romerska rätten uppkommo derföre i Tyskland,

jemte de adeliga »stamgodsen» och de borgerliga »arfgodsen», hvilka

båda både sin grund uti lag eller häfd, familjejideikomniissen i fast egendom

till följd af gällande privata dispositioner. I andra länder framträdde

likartade anordningar. Successionen blef, af naturliga skäl, vanligen

begränsad till män, Och med afseende å grunden för denna blefvo

godsen majorat, minorat, seniorat, primo-, secundo-, tertiogeniturer o. s. v.

Samma motiv, som i öfriga land, nemligen omtankan om »Familiens

Heder och Conservation», föranledde äfven i Sverige stiftande

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande A!:o 25.

af familjefideikommiss i fast egendom, livilka här uppkommo ej mycket

senare än i Tyskland och antagligen redan i medlet af det sjuttonde

århundradet. Stadgan angående testamenten den 3 Juli 1686 omtalar

institutionen såsom något redan kändt och lemnar uti sin 5 § om densamma

närmare bestämmelser. I 1734 års lag omnämnes den icke uttryckligen,

men då denna lag i 16 kap. 1 § Årfdabalken säger, att

»vill någon, man eller qvinna, göra testamente, hafve våld göra det —

— — med eller utan vilkor», ansågos, enligt detta lagens rum, fideikommisstiftelser

äfven uti fast egendom fortfarande tillåtliga, ända tills

de hvarjehanda sociala och ekonomiska olägenheter, som kunde medfölja

en obegränsad rätt att genom privata dispositioner för all framtid

förfoga öfver fast egendom, föranledde hos oss, likasom uti flere andra

land, inskränkning uti eu sådan förfoganderätt. Denna inskränkningskedde

genom förordningen den 27 April 1810.

Motionären vill nu, beträffande de för närvarande befintliga fideikommissgods,

att all rätt att tillträda dem såsom fideikommiss skall

upphöra för hvarje annars eventuel fideikommissarie, född efter den 31

December 1885, samt att de, när sålunda ingen eventuel! berättigad

fideikommissarie finnes, skola öfvergå till arfvejord uti dåvarande innehafvares

hand.

Utskottet finner icke skäl förekomma till eu dylik, alltid synnerligen

betänklig lagstiftningsåtgärd.

Familjefideikommissen hafva visserligen uti några andra stater

blifvit upphäfda. Så är förhållandet i Frankrike, senast på grund af

lagen den 17 Januari 1849, af innehåll, att alla af privata gods bildade

majorat, som redan, från förste innehafvarenräknadt, gått i två successiva

led, upphäfvas; att de gods, som bilda dessa majorat, blifva fria gods uti

innehafvarnes hand; och att, för framtiden, succession i dylika majorat,

begränsad till två led, från förste innehafvaren räknadt, endast får ega

rum för personer, födde eller aflade innan tiden för lagens promulgation;

i Nederlanden, på grund af lagen den 1 Oktober 1833, som visserligen

förbehållit den närmaste fideikommissarien hans rätt, men fråntagit

de efterföljande, om än redan födde, deras utsigt att erhålla fideikommisset;

samt i Italien, på grund af lagen den 30 November 1865,

som upphäft alla då bestående fideikommiss, majorat och andra fideikommissariska

substitutioner samt tillagt den då varande innehafvaren

full eganderätt till halfva fideikommissförmögenheten och den närmaste

arfvingen full eganderätt till den andra hälften, dock med förbehåll af

nyttjanderätt för dåvarande innehafvaren under hans lifstid. Bestämmelser,

att sättet, hvarpå bestående familjefideikommissgods måtte kunna öf
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

vergå till fri egendom, skulle genom framtida lagstiftning ordnas, förekomma

ock uti 1850 års preussiska grundlag, art. 40, 41, och uti 1866

års danska grundlag § 93, men förstnämnda bestämmelse har sedermera

blifvit upphäfd genom lagen den 5 Juni 1852, och bestämmelsen

i danska grundlagen har ännu icke ledt till någon följd.

De förhållanden, som uti ofvan uppräknade stater må hafva föranledt

verkligt eller ifrågasatt upphäfvande af fideikommissnaturen å

viss fast egendom, förefinnas emellertid, enligt Utskottets åsigt, icke i vårt

land, och. det är endast ett verkligt nödtvång, som kan berättiga att

bryta lagligen tillkomna och lagligen bestående dispositioner af enskilde.

De bestående fideikommisstiftelserna i fast egendom uti vårt land

hafva icke det omfång, att några betänkligheter synas kunna möta mot deras

bibehållande. Enligt senaste tillgängliga officiella uppgifter (Statistiska Centralbyråns

sammandrag af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes fem årsberättelser

1871 1875), hvilka uppgifter, om ock enligt byråns egen förkla
ring

icke fullt tillförlitliga, dock i nit förevarande hänseende torde vara

tillräckligt exakta, uppgår inom samtliga de 20 län, Stockholms stad

oberäknad, i hvilka fastigheter af fideikommissegenskap uppgifvits vara

belägna, deras sammanlagda mantal till 3,218,32, utgörande af landsbygdens

hela mantal endast omkring 4,86 %. Sammanlagda taxeringsvärdet

af de å landsbygden belägna, utgörande 83,727,318 kr., uppgår

blott till. 4,38 % af landsbygdens hela taxeringsvärde. Högsta absoluta

och relativa antalet fideikommissmantal företer Södermanlands län med

505,265 mantal, eller 15,19 % af landsbygdens mantal. Högsta absoluta

taxeringsvärdet af fideikommissegendom finnes deremot i Malmöhuslän,

uppgående till. 22,005,200 kr., hvaremot fideikommissegendomens

taxeringsvärde i förhållande till hela landsbygdens taxeringsvärde jemväl

i. Södermanlands län intager högsta proportionen eller 14,43 %.

Taxeringsvärdet af de i städer belägna fideikommissegendomarne uppgår

till 1,843,000 kr. och sålunda af samtliga både å landsbygd och

i städer belägna till 85,570,318 kr. 1 Stockholms län äro ifrågavarande

egendomar spridda öfver största antalet härad och delade

mellan största antalet slägter. Antalet af de adliga slägter och

slägtgrenar, som ega fideikommiss i fast egendom uppgår till 140,

antalet ofrälse slägter och slägtgrenar, som besitta dylika, till 20. En

adlig slägt har fideikommissegendomar i 5 län, 1 i 4 län, 4 i 3 län och

20 i 2 län. Blott 1 ofrälse slägt har fideikommis i 2 län. Fideikommissegendom,

öfverstigande 100 mantal, eges blott af 3 adliga slägter,

hvaraf en eger fideikommissegendtjm till taxeringsvärde af 5,236,370

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

kr. Bland de ofrälse slägterna utgör högsta mantalet fideikommisseg-endom

63,236 med taxeringsvärde af 1,248,600 kronor. De fideikommissegendomar,

som innehafvas af ofrälse slägter, utgöra hvad angår

mantalet något mer än 3 %, och med afseende å taxeringsvärdet omkring

2,78 % af samtliga egendomar i riket af detta slag.

Dessa uppgifter synas Utskottet utmärka, att af den fasta egendomen

i riket fideikommissen utgöra en jemförelsevis så ringa del,

att något allmänt nationalekonomiskt intresse icke synes kunna åberopas

för deras upphäfvande. Några särskilda olägenheter af nuvarande

fideikommiss i fast egendom hafva icke heller, Utskottet veterligen, försports;

och ingen anledning synes derföre Utskottet vara förhanden att

bifalla ett förslag, hvarigenom dessa gods skulle öfvergå till arfvejord,

utan att ens befintlige eventuelle fideikommissarier skulle lemnas tillfälle

att å slägtens vägnar sig yttra, än mindre deras bifall skulle erfordras.

Slutligen vill Utskottet erinra, hurusom, genom förordningen den

3 April 1810, Kongl. Maj:t, med Rikets Ständer, funnit godt förordna,

att i de fall, då någon innehafvare af fideikommissegendom kan komma

i behof att derå emot inteckning göra lån eller för egendomen anse

förmånligt att få göra utbyte af till fideikommisset hörande jord eller

ock finna sig föranlåten att söka häfvande af vissa uti fideikommissstiftelser

innehafvaren föreskrifna vilkor, ansökningar i dessa eller andra

dylika ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa tillämpning

och som icke röra frågor, hvilka mellan fideikommissarier och medarf
vingar

kunna yppas och enligt allmänna rättegångsordningen måste behandlas,

böra hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmälas, på det att

Kongl. Maj:t med Dess Högsta Domstol, i likhet med annan förklaring

öfver allmänna lagar och författningar, må dervid, efter sig företeende

omständigheter kunna förfara.

Genom tillämpning af denna förfa!tning synas Utskottet de olägenheter,

som — hufvudsakligen för fideikommissarierne sjelfve —

någon gång onekligen uppkomma af gällande fideikommisstiftelser, väsentligen

kunna undanrödjas med bibehållande af bestående lagstiftnings

grund.

De redan uti ämnet gifna bestämmelser innebära ock möjlighet

— hvilken understundom blifvit verklighet — att fideikommissegendomar

upphöra såsom sådana. Detta kan ske, utom derigenom att

»Testatoris föreskrefne vilkor på något sätt exspirera», äfven på så sätt, antingen

attmed förändrade tidsförhållanden de uppställa bestämmelserna för

fideikommisset blifva alldeles otillämpliga, då Kongl. Maj:t kan förklara

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskotteis Utlåt,ande N:o 25.

fideikommissnaturen hafva upphört, eller att fideikommissegendom, som

med Kongl. Maj:ts tillstånd intecknats, blifver exekutivt försåld.

Med anledning af hvad sålunda anförts, får Utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till

någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 Mars 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reserya tioner:

af Herr Smedberg, med hvilken Herrar Lewin, Anders Persson och

Johannes Jonson instämt: »Lika med motionären anser jag att de s. k. familjefideikommiss-stiftelserna

icke böra för all framtid bibehållas. Dessa stiftelser

sakna stöd i allmänna rättsmedvetandet och strida mot den i lag antagna

grundsats om lika arfsrätt. De utgöra tillika en inskränkning för sjelfva

fideikommissinnehafvaren uti den rätt, som allmän lag tillerkänner hvarje

annan att under vissa vilkor förordna om sin egendom till förmån antingen

för sina barn eller någon annan, som gjort sig förtjent af hans

omvårdnad.

Fideikommissinnehafvaren kan nemligen förutse, att den egendom,

han innehafver, skall tillfalla den af hans barn, som är minst lämplig

att sköta densamma, och som till äfventyrs gifver minsta hopp om medlidsamhet

och faderlig omvårdnad för sina lottlösa syskon, utan att med

bästa vilja kunna förekomma sådana misshälligheter.

Redan vid 1809—1810 års riksdag fann representationen sig

manad att, under uttalande af det skarpaste klander mot dylika stiftelser,

besluta ett förbud mot inrättande af framtida sådane, på sätt

Kongl. Förordningen den 27 April 1810 stadgar. Mer än sjuttio år hafva

sedan dess förflutit och det torde således icke vara för tidigt att nu

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

taga steget fullt ut, genom att afskaffa de ännu bestående. Om motionärens

förslag antoges, skulle sannolikt åtgå ännu sjuttio år innan

man fullt vunne målet och kunde med sanning säga, att i afseende å

arfsrätten alla voro likstälda inför lagen.

Motionärens förslag kränker icke de nuvarande innehafvarnes

eller deras redan födde barns rätt, hvadan jag ansett, att detsamma

bort vinna erkännande; men då jag varit tveksam om lämpligaste formen

för ett slikt lagstadgande, har jag trott, att man borde öfverlåta

åt Kongl. Maj:t att, efter utredande af på frågan inverkande omständigheter,

uppgöra förslag till stadganden i det af motionären angifna

syfte; och vågar jag derföre föreslå:

att Riksdagen uti underdånig skrifvelse anhåller det

Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till lag, hvarigenom den vid viss

egendom fästade fideikommissnatur må upphöra.»

af Herr Folke Andersson, som ansett Utskottet, med anledning af

motionen, hafva bort till Riksdagen framställa förslag om lagändring

uti det syfte, att det skulle vara innehafvare af familjefideikommiss

i fast egendom, som det önskade, obetaget att förordna, att, efter hans

död, med fideikommisset skulle förfaras såsom med arfvejord enligt lag.

Herr Grefve Strömfelt har begärt få här antecknadt, att han, i följd

af erhållen ledighet från riksdagsgöromålen, icke deltagit i ärendets behandling

inom Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.