Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49

10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1882:49, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

1

M:o 49.

Ank. till Riksd. Kansli den 18 April 1882, kl. 2 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om förändrade

stadganden angående befälhafvares å kronofartyg ersättningsskyldighet

för skada, som genom hans vållande tillskyndats

fartyget eller annan egendom.

Lag-Utskottet afgifver härmed utlåtande öfver en från Andra Kammaren

till Utskottet hänvisad motion, N:o 62, af Herr G. G. Lindmark.

Motionären anför hufvudsakligen:

Ö

»Grunden för sjöfficerares ersättningsskyldighet för skada, vållad under

tjensteutöfning, sökes, som bekant, i kap. 6 § 1 i allmänna strafflagen.--

o »Strafflagen för krigsmakten innehåller inga närmare bestämmelser

angående ersättningsskyldighet, utan hänvisar beträffande dem till allmänna

lagen. Men när helst ansvar för försummelse i tjensten, som vållat skada,

medför straffpåföljd enligt sistnämnde lag — ja, äfven när ingen sådan

straffpåföljd ansetts kunna ådömas — har ersättningsskyldighet blifvit af

krigsdoinstolarne ådömd.

»Som bevis på hvilka, lindrigast sagdt, underliga, men för sjöofficerarne

känbara konseqvenser nu gällande lagstiftning har, ber jag att få

åberopa Kongl. Krigshofrättens utslag af den 2 September 1864 rörande

ångfregatten »Vanadis» sammanstötning med storfiskesbåten »Fursten», och

hvilket mål finnes relateradt i Naumanns Tidskrift för Lagstiftning år 1866

Bill. till Biksd. Frat. 1882. 7 Sami. 27 Haft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utslcottets inlåtande N:o 49.

under N:o 87 på sidan 530. Och af egen erfarenhet vet jag, att vår

åklagaremakt icke försummar något, för att i fall, sådana som dessa, påyrka

skadeersättningar, der menniskor, som sakna den högre juridiska insigten,

icke kunnat drömma om att ersättningsyrkanden ens skulle kunnat

förutsättas. Så till exempel erinrar jag mig, när jag som tillfällig ledamot

i Krigshofrätten varit med vid handläggning af ett mål mot en fartygschef,

som med en kanonbåt stött på grund i Stockholms skärgård och

först efter tre dagar kunnat tagas af grundet, att kronans åklagare vid

krigsrätten, förutom alla kostnadsersättningar för fartygets tagande af grund

m. in., äfven påyrkade, att fartygschefen skulle kännas skyldig att ersätta

kronan för till underbefäl och manskap utgående aflöning och portion

under de dagar fartyget qvarstod på grundet, under förebärande att, enär

fartyget icke under dessa dagar kunde anses bibringa den för besättningen

med expeditionen afsedda öfningen, dessa kostnader voro för kronan ren

förlust, som borde af fartygschefen ersättas. Visserligen blef icke detta

yrkande af Krigshofrätten godkändt; men som det är kännetecknande för

den juridiska uppfattningen i frågor som dessa, bär jag trott mig med fog

kunna här framhålla detsamma.

»För att emellertid kunna bilda sig ett omdöme i frågan, är det nödvändigt

att se till, huru enahanda frågor bedömas och behandlas i andra

länder; och vänder jag mig då först till våra närmaste grannländer, Kor ge

och Danmark.

»I Norges kriminnallag, 26 kap. 1 §, heter det: »Den ved Forbrydelse

forvoldte Skade paaligger den skyldige åt erstatte, enten han har

forbrudt sig försåtlig eller af Uagtsomhed.»

»Enda tillfället, då det varit i fråga att göra gällande denna ersättningsskyldighet

af norsk sjöofficer var, när chefen på monitorn Mjölner,

med lots om bord, den 21 Juni 1869 stötte på grund vid Ivragerö. Enligt

den af Höiesteret den 8 Februari 1870 faststälda domen ålades chefen

15 dagars vaktarrest, med skyldighet att jemte JlotsenJ* betala rättegångskostnaderna.

Men frågan om ersättning till staten för omkostnaderna för

fartygets tagande af grund och reparation blef på Marine-Departementets

hemställan icke upptagen till behandling vid frågans handläggning af

krigsrätten, utan gjorde regeringen i proposition till Storthinget af den

25 Oktober 1870 hemställan, att allt ersättningskraf emot chefen och

lotsen skulle efterskänkas; och ville regeringen härvid göra den åsigten

gällande, att, med ett sådant efterskänkande, ett precedensfall skulle komma

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

till stånd, som för framtiden skulle blifva gällande som regel för slika

fall. Men ehuru Storthinget icke ville acceptera denna regeringens tolkning

af det blifvande beslutets betydelse, biföll det dock enhälligt att ersättningskrafvet

emot chefen och lotsen skulle förfalla.

»Härvid är att märka, att ersättningskrafvet, som aldrig juridiskt

faststäldes, efterskänktes, utan att chefen var nödsakad att i nådeväg söka

befrielse från detsamma.

»Enligt danska lagstiftningens allmänna anda är det utom allt tvifvel,

att en sjöofficer, liksom hvarje annan embetsman, kan dömas att ersätta

den skada, han under sin embetsutöfning förorsakar; men så långt

man minnes, tillbaka har ingen sådan ersättning blifvit utkräfd, och vid

den senast stadfästade generalkrigsrättsdomen, genom hvilken eu fartygschef,

som satt bort sitt fartyg, blef skild från tjensten, nämnes icke ett

ord om skadeersättning till kronan.

»Inom den kejserliga tyska flottan tillämpas icke grundsatsen om personlig

ersättningsskyldighet i något afseende på officerare eller andra militärpersoner

för skada, som, till och med i följd af försummelse, förorsakas

å statens egendom under militärisk verksamhet, hvartill särskild! räknas

befäl å krigsfartyg.

»Enahanda är förhållandet i England, Frankrike, Holland och Österrike.

»I Förenta Staterna ställes officer i fall, hvarom nu är fråga, för

krigsrätt. Ehuru det icke finnes någon särskild lagstiftning i ämnet, anses

krigsrätten kunna ådöma officer ett mot skadan svarande ersättningsbelopp;

men amerikanska regeringen anser, att ett dylikt förfaringssätt

bör undvikas, hvarföre icke heller skadeersättning någonsin ådöxnes.

»Om vid dylikt fall, till exempel vid sammanstötning, skadeersättning

till ett främmande fartyg ifrågakommer, betalas densamma af marindepartementets

anslag till extra utgifter.

»Af denna kortfattade redogörelse, hvilken jag tror vara exakt, såsom

grundad på officiella dokument, kommer man till det öfverraskande resultat,

att i intet främmande land, så långt man minnes tillbaka — oaktadt

i flera bland dem lagens allmänna bestämmelser angående skadeersättning

äro ungefär enahanda som i Sverige — någon sjöofficer blifvit

ådömd ersättning för skada å fartyg under tjensteutöfning.

»Månne de domare, som under veckor, ja, månader kunna begrunda

ett utslag i ett krigsrättsmål emot en sjöofficer, och som från sakkunnige

män kunna inhemta moget öfvertänkta omdömen öfver en fartygschefs

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

handlingssätt vid ett gifvet tillfälle, alltid hafva klart för sig, att dennes

beslut oftast i farans stund måste fattas ögonblickligt och hardt nära intuitivt,

och att den utväg, han väljer för att draga sig ur en plötsligt

framträdande fara, mera beror af hans sjömannainstinkt och erfarenhet än

af moget öfvervägande, som vid tillfället förbjuder sig sjelf? Månne icke

sjömannens lif är det rikaste på faror och vexlingar af alla slag, och

månne det icke ligger i sakens natur, att hafvet måste kräfva större offer

af lif och egendom, än hvilket annat yrkesfält som helst? Är det icke

under sådana förhållanden billigt, ja, rättvist, att lagen vid tillämpning

af straff tager sjömannens exceptionella ställning med i beräkning? Månne

föreskrifterna i §§ 48 och 172 af sjölagen angående befälhafvares på handelsfartyg

ersättningsskyldighet för vållad skada å fartyg och last ens

ifrågasättas att tillämpas, om icke rent af brottsliga fel ligga befälhafvaren

till last? Allt synes mig sålunda tala för, att ändring i nuvarande

ansvarsskyldighet för sjöofficer, som vållat skada under tjensteutöfning,

måtte komma till stånd.

»Må strängt straff efter krigslagarne drabba officeren för fel och försummelse

i sin tjenst; men må han icke tvingas att under denna sin tjensteutöfning

ständigt hafva för ögonen eventuel ekonomisk ruin för sig och

familj hvarje gång hans sjömannaomdöme sättes på prof under kritiska

förhållanden.

»Och hvad vinner man i sjelfva verket med att fortfarande bibehålla

den nuvarande lagskipningen i dessa frågor? Jo, att de stora förlusterna

måste afskrifvas, medan några tusental eller hundratal kronor kunna utkräfva

s.

»Stödjande mig på hvad jag här ofvan haft äran anföra, får jag vördsamt

hemställa,

att Riksdagen ville för sin del medgifva, att på Ivongl.

Maj:ts pröfning i hvarje fall må bero, huruvida kronans rätt till

ersättning af befälhafvare å kronans fartyg skall göras gällande,

då skada å fartyget uppkommit endast genom befälhafvarnes

vållande och ej af uppsåt, äfvensom då af enahanda anledning

å annan egendom förorsakats skada, hvilken kronan såsom fartygets

egare i första hand ålagts ersätta.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

144 § i Strafflag för krigsmakten den 7 Oktober 1881 lyder som

följer:

»Visar krigsman vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet

i fullgörande -af de tjenstepligter, som honom, efter reglementen eller andra

allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter, åligga

eller af förhållandenas beskaffenhet påkallas, och är ej i denna eller annan

lag å förseelsen särskild! ansvar satt; belägges den brottslige med

disciplinstraff. Finnes förbrytelsen vara af svårare beskaffenhet, än att den

kan anses vara med disciplinstraff försonad; då skall den brottslige dömas

till fängelse i högst sex månader eller mistning af embete eller tjenst på

viss tid. Förekomma synnerligen försvårande omständigheter; må, om den

brottslige är officer eller underofficer, dömas till afsättning, och, om han

hörer till manskapet, tiden för fängelsestraffet höjas till två år;»

och i 30 § samma lag säges:

»kivad i allmän lag finnes stadgadt om delaktighet i brott, om sammanträffande

af brott, om förening eller förändring af straff, om återfall

i brott, om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäfva straffbarhet,

samt om skadestånd, lände till efterrättelse vid tillämpning af denna

lag, likväl med iakttagande af de ytterligare eller skiljaktiga stadganden,

som deri förekomma.»

I allmänna Strafflagen den 16 Februari 1864 stadgas i 6 kap., Om

skadestånd, hufvudsakligen,

att skada, som någon genom brott annan tillfogar, skall af den brottslige

gäldas, ehvad brottet skett med uppsåt eller af vållande, samt att,

om den, som skadan led, genom eget vållande dertill medverkat, skadeståndet

skall jemkas, efter ty som skäligt pröfvas (1 §);

att, om flere i bigott tagit sådan de], som i 3 kap. 1, 3, 4, 5, 6 eller

7 § samma lag sägs, de skola, en för alla och alla för en, svara till

skadestånd (5 §);

att, om straff förfallit eller tid till afbrutet åtals fullföljd blifvit försuten,

det dock ej derigenom är målsegande betaget att det skadestånd

söka, hvartill han eljest kan vara berättigad (7 §);

samt att målsegande är den, emot hvilken brott begånget är, eller

som deraf förnärmad blifvit eller skada lidit; så ock den, som för den

förnärmade eller skadade målsmannarätt eger eller eljest är satt att talan

fora. (8 §).

Af dessa lagbestämmelser framgår, att, så snart skada uppstått genom

krigsmans vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i fullgö
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

rande af sina tjenstepligter, han kan kännas skyldig, icke allenast till straff

enligt lag, utan ock till utgifvande af skadestånd.

Genom vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet af sjöofficer

eller underofficer, kommenderad till tjenst på kronofartyg, kan nu

skada uppstå antingen å det kronans fartyg, som han sjelf förer eller å ,hvilket

han är tjenstgörande, etter ock — genom sammanstötning eller påstötning

— å främmande fartyg, sluss, kaj o. s. v. I förra fallet blifver vederbörande

officer eller underofficer ersättningsskyldig till sin redare, kronan,

såsom målsegande, i det senare åter antingen kan kronan, såsom det

skadande fartygets redare, vare sig på grund af laglig förpligtelse eller

godvilligt, i första hand ersätta målseganden den uppkomna skadan, i hvilken

händelse kronan har rätt att söka sitt åter af den, som vållat skadan

— hvarvid likväl, i händelse skadeersättning af kronan till tredje person

godvilligt utgifvits, sådant icke ovilkorligen grundlägger ersättningsskyldighet

för vederbörande sjöofficer eller underofficer — eller ock kan anspråket

å skadeersättning af målseganden göras gällande omedelbarligen mot

vederbörande officer eller underofficer.

Då — beträffande det förra fallet eller den omedelbara ersättnings

skyldigheten till kronan — sjöofficeren eller underofficeren i sin egenskap

af embetsman är underkastad kriminelt ansvar äfven för oförstånd och

oskicklighet vid förande af fartyg, och icke, såsom befälhafvare å kofferdifartyg,

enligt § 288 Sjölagen den 23 Februari 1864, allenast för vårdslöshet

eller grof försummelse, och då, så snart någon, om äfven den allra ringaste,

brottslighet förefinnes, skadeståndsanspråk i hela dess vidd kan göras

gällande mot den .vållande, hvartill kommer, att vederbörande allmän åklagare

för eget skydd mot efterräkning icke kan underlåta att i alla händelser,

der lian påyrkar kriminelt ansvar, påyrka, derest skada uppstått,

äfven skadestånd till högsta möjliga belopp, blir sjöofficer eller underofficer

onekligen bunden till större ersättningsskyldighet i förhållande till

sin redare, kronan, än kofferdiskeppare eller medlem af besättningen å

kofferdifartyg i förhållande till sitt rederi.

Detta synes Utskottet innebära en oegentlighet.

Motionären har emellertid icke stannat vid att söka afhjelpa detta

missförhållande. lian har påyrkat rätt för Kongl. Maj:t att uti alla de fall,

då genom befälhafvares vållande uppstått skada, som kan blifva föremål för

vare sig omedelbart eller medelbart skadeersättningsanspråk mot honom från

kronans sida, efter sig företeende omständigheter bestämma, huruvida utgifvande

af sådant skadestånd till kronan skall i vederbörlig ordning påyrkas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

Utom det, att motionärens förslag, som endast angår befälhafvare å

kronans fartyg, men icke t. ex. vakthafvande officer eller underofficer,

äfven ur formel synpunkt synes oantagligt, torde öfver hufvud ett dylikt

stadgande, hvilket endast synes kunna gifvas i form af särskild lag, i och

för sig icke komma att stå väl tillsammans med 25 § Regeringsformen,

som begränsar Konungens rätt att i brottmål göra nåd till att, i hvad

sammanhänger med nu föreliggande fråga, återgifva till kronan förverkadt

gods; och ej heller i öfrigt skulle stadgandet vara väl förenligt med de

grunder, på hvilka våra samhällsinrättningar i hithörande delar hvila.

Aklagaremakten är hos oss icke ordnad i en skala af öfver- och underordnade,

der de senare i fråga om anhängiggörande af åtal utföra de förres

bud på desses ansvar, utan de särskilde allmänna åklagarne bevaka

vanligen på eget ansvar det allmännas rätt och bästa. Detta, i förening

med den omständighet, att hos oss krigsdomstol är behörig att afgöra

både ansvarsfrågan och skadeersättningsfrågan, under det att i åtskilliga

andra land den senare frågan tillhör de allmänna domstolarnes pröfning,

gör, att eu anordning, som i andra land förefaller naturlig, skulle hos oss

innefatta en stor oegentlighet. De upplysningar, motionären lemnar om

förhållandena i hithörande hänseenden i andra stater, och hvilka grunda

sig på officiella handlingar, som varit tillgängliga äfven för Utskottet, utmärka

för öfrigt icke, att någonstädes lagen befriat sjöofficer eller underofficer

i hithörande afseende från ersättning af skada, utan endast, att,

sedan krigsdomstol dömt i saken, vederbörande öfverordnade administrativa

auktoritet kan underlåta och underlåter att låta göra anhängig särskild

talan om skadestånd. Upplysningarna angå dessutom, med några undantag,

endast förhållandet beträffande skada, som skett å förande fartyg.

I detta sammanhang vill Utskottet äfven erinra, att då, såsom motionären

ock anför, till Norges Storthing af Ivongl. Maj:t hemstäldes, att ersättningskraf

för monitorn Mjölners stötande på grund vid Kragerö den 21 Juni 18(59

icke skulle göras gällande, samt i motiven för den Ivongl. propositionen

härom uttalades, att, då det, så vidt man kände, vore första gången, som

dittills en dylik fråga förekomme, det vore antagligt, att det afgörande,

denna sak erhölle, skulle blifva ett prejudikat för framtiden, Storthingets

militärkomité, uti betänkande af den 18 April 1871, visserligen tillstyrkte

bifall till den Kongl. propositionen, men endast af billighetshänsyn och

»med Reservation mot, åt der ved Afgjörelsen fastslaaes nogensomhelst

Praacedens for Eftertidenj». Såsom skäl för denna reservation anförde

militärkomitén:

opaginerad Kontrollera mot PDF

B

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 49.

»Imod denne Departementets Opfatning — hvarefter mer vast’ende Afgjörelse

skal blive åt anse som en Pracedens for Eftertiden, saa åt altsaa

vore Söofficerer herefter ikke skulle »have den Bevisthed, åt de under

Udförelsen af sin Tjeneste i Tilfaelde af begaaet Feil ere udsatte for åt

paadrage sig Erstatningsansvar» — Under Komiteen udtrykkelig åt maatte

reservere sig. Det er saa långt fra, åt den kan vtere med paa åt fastslaa

en saadan Indemnitetsbil for al Fremtid for de Erstatningsansvar,

som vore Söofficerer ved deslige Misgreb maatte paadrage sig, att Komiteen

tvertimod, om Sägen skulde forudsaettes att eie denne Baarevidde, ikke

havde vovet åt indstille paa den af Regjeringen foreslaaede Eftergivelse.

»Åt en militär Skibschefs Straffeansvar, som af Departementet paapeget,

af Lovgivningen er sat strengere end en Skippers, idet lian ikke som

denne er fritaget for Sträf, naar han efter Söfartslovens § 18 har havt

Lods ombord, men tillige pligter, saavidt muligt, åt kontrollere Lodsen

ved Beskrivelser og Kartel’ over Farvandet, viser efter Komiteens Mening —

modsat af, hvad Departementet har troet deraf åt kunne udlede — åt

man har fundet åt burde skjasrpe Ansvaret og derigjennem Garantierne

for Söofficerernes forsvarlige Fcerd, Men i hvor höi Grad Statens Betygelse

vilde formindskes, om Erstatningsansvaret borttages, viser netop det

foreliggende Tilfaelde paa eu saerligt slaaende Maade. Thi Udsigten til

alene enlet Sträf af 14 Dages Husarrest, — saaledes som i denne Sag

Kaptein--ilagt — vilde sandelig ansees for alt Andet end den

önskelige Betryggelse mod forsömmelig og uforsvarlig Fremfierd med et

Krigsskib, der har kostet Staten flere hundrede Tusinder Speciedaler, dersom

man ikke tillige viste, åt det fulde Erstatningsansvar her ligesom i

Koffardiflaaden stod i Perspektiv ved enhver tilregnelig Skjödeslöshed

eller Forgaaelse. En af de Hovedfordringer, som stilles til eu god Sömand,

er netop åt han skal eie Mod og Kraft til åt seile under Ansvar.

Under dette opdrages, udvikles og hairdes Dygtigheden i allé Livsstillinger,

og, ligesom det aldrig kunde falde nogen ind, åt dette Erstatningsansvar,

hvori vore Redere eie saa stor Garanti for försvarlig Fremfierd, kunde

borttages fra vore Koffardiskipperes Skuldre, saaledes passer de samme

Grunde efter Komiteens Förmening, om muligt i endnu höiere Grad paa

vore Söofficerer og de rigsvigtige Betroelser som ltegges i disses Hsender.

Under en saadan Forskjel i den retslige Stilling maatte man saaledes —

for åt anföre et Exempel — klarlig hellere önske Statens Dampskibe förte

inad vor farefulde Kyst af Koffardikapteiner end af Söofficerer, der seilede

paa Privilegium med Hensyn til en Hovedside af Ansvaret for For
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

sömmelighed och Malkonduite i Tjenesten, nemlig Erstatningsansvaret.

Ved åt »en Praecedens», hvorved Muligheden af fuldt Erstatningsansvar

»for Eftertiden» blev fjernet for deslige Misgreb, som de af Kaptein

— — og den fäste Lods i denne Sag udviste, tror Komiteen, åt man

vilde rokke et af Hovedgrundlagene for den Sömandsaand, som til den

Dag i Dag har saa hederlig besjaelet vor Marines Officerstand og skabt

den Sum af Söinandsdygtigbed, hvoraf den med rette kan röse sig.»

Slutligen vill Utskottet såsom ett hufvudskål mot det föreliggande

förslaget anmärka, att detsamma icke kommit från Kong]. Maj:t i form

af en Kongl. proposition.

Det har hittills varit en genomgående grundsats, som synes hafva

särdeles goda skäl för sig, att Riksdagen icke, i frågor, af hvilkas afgörande

ställningen och ansvarsskyldigheten hos en hel embets- och tjenstemannaklass

är beroende, godkänner några förslag, som ej grunda sig på

en Kongl. proposition, och Utskottet finner för sin del, att denna grundsats

äfven här vid lag bör upprätthållas icke blott af grannlagenhetsskäl,

utan äfven derföre, att Konungen, enligt 14 § Regeringsformen, eger högsta

befälet öfver rikets krigsmakt till lands och sjös, samt att det ingalunda

kan vara lämpligt, att Riksdagen söker på egen hand och utan den

utredning, hvilken måste ligga till grund för en Kongl. proposition, lagstifta

inom ett område, inom hvilket lagstiftningen äfven enligt motionärens antagande

skulle utöfva ett väsentligt inflytande på sjöofficerens duglighet i tjensten.

Riksdagen synes icke höra taga initiativet till bestämmelser, som

skulle för sjöofficerare eller underofficerare göra andra regler gällande,

än för andre embetsman enligt 25 och 6 kapitlen af allmänna Strafflagen.

I de fall, då tillämpning i hela dess utsträckning af ersättningsansvar

enligt gällande lag mot sjöofficerare ansetts icke billigtvis böra ega rum,

och frågor om efterskänkande af ersättningen derför understälts Riksdagens

pröfning, har Riksdagen icke visat sig otillgänglig för de skäl, som för

ett sådant efterskänkande kunnat anföras.

Med anledning af hvad sålunda andragits, får Utskottet hemställa,

att motionen icke må föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den IS April 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Bih. till Biksd. Prof. 1882. 7 Sami. 27 Haft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

Reservation:

af Herrar Bergström, Friherre Hamilton, LotJiigius, Friherre von Essen,

Grefve Strömfelt, Åbergsson, Lindahl och Fröberg, hvilka yrkat, det Utskottet

måtte hemställa om bifall till motionen på det sätt, att Riksdagen

i underdånig skrifvelse anhåller om framläggande af förslag

till författning af hufvudsakligen det innehåll, att, derest någon under

utöfningen af befäl å kronans fartyg visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd

eller oskicklighet i tjensten och derför varder stäld under åtal, fråga

om skadestånd för den förlust, den felaktige må hafva tillskyndat staten

vare sig omedelbart genom skada å fartyget med hvad dertill hörer eller

medelbart derigenom, att staten som redare måste vidkännas skyldighet

att gälda å annans egendom genom det felaktiga förfarandet uppkommen

skada, icke må i sammanhang med åtalet af åklagaren väckas, utan denne

endast ega att jemlikt 10 kapitlet 12 § Rättegångsbalken förbehålla staten

rättighet att å skadestånd särskild!; kära samt att det skall åligga åklagaren,

sedan öfver åtalet blifvit slutligen dömdt, att insända handlingarne

till Ivongl. Sjöförsvarsdepartementet; hvarefter, sedan vederbörande blifvit

hörde, Konungen, enligt de i gällande Sjölag stadgade grunder för enskild

fartygsbefälhafvares ersättningsskyldighet i ty mål, eger pröfva och besluta,

huruvida käromål å skadestånd skall mot den felaktige väckas eller icke.

Herrar TJiomasson, Grefve Mörner och Magnus Jonsson hafva begärt

få här antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling, den först

nämnde i följd af sjukdom och de senare i följd af erhållen ledighet från

riksdagsgöromålen.

cö o

Stockholm, Ceutral-Tryckeriet, 1882.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.