Sök i Ratio Lex

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 51

1882-04-24 · 54 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 52 av 54 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1882:51, Lag- Utskottets Utlåtande N:o 51

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 51.

1

K:o 51.

Ank. till Riksd. Kansli den 24 April 1882, kl. 3 e. in.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition

med förslag till förordning angående förlag sinteckning och

i sammanhang dermed erforderliga författningar.

Kongl. Maj:t har, under den 27 sist.lidne Januari, till Riksdagen aflåta

en proposition af följande lydelse:

»Sedan med anledning af Riksdagens underdåniga skrifvelse den 17

Maj i~ 1879 förslag uppgjorts till förordning angående förlagsinteckning och

dermed sammanhang egande författningar, vill Kongl. Maj:t, efter det Högsta

Domstolen blifvit hörd, med bifogande af de angående ämnet i Högsta Domstolen

och Statsrådet förda protokoll, enligt 87 § Regeringsformen, föreslå

Riksdagen

dels att antaga i ett sammanhang närlagda förslag till

l:o) Förordning angående förlagsinteckning;

2:o) Förordning angående förändrad lydelse af 17 Kap. 7 § Handelsbalken,

och

3: o) Förordning angående förändrad lydelse af 1 § i förordningen angående

särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden den

16 Juni 1875;

dels att, under förutsättning och vilkor af bifall till förenämnda förordningar,

antaga bifogade förslag till

4:o) Förordning angående förändrad lydelse af 2 och 5 §§ Konkurslagen

den 18 September 1862;

Bill. till Rilcsd. Prof. 1882. 7 Samt. 29 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

dels ock att antaga närlagda förslag till

5:o) Förordning angående fredande från utmätning af lösören, som jordegare

lernnat landbo till egendomens bruk.»

De förslag till förordningar, som finnas bilagda den Kong! propositionen,

äro här nedan i detta utlåtande af tryckta.

Ifrågavarande lagstiftnings utvecklingsgång kan inhemtas af det betänkande

i ämnet, som en utaf Kongl. Maj:t förordnad komité den 6 Augusti

1881 afgifvit och livilket betänkande blifvit utdeladt till Riksdagens

ledamöter, äfvensom af Lag-Utskottets vid 1879 års riksdag afgifna utlåtande

K:o 38.

De i nu föreliggande Kongl. proposition först upptagna fyra författningsförslag

äro af hvarandra beroende samt af Kongl. Maj:t framlagda till

antagande i ett sammanhang, hvaremot det sist upptagna författningsförslaget

bildar ett för sig fristående helt.

I.

Den Kongl. propositionen i sin först nämnda del har föranledt nedan

upptagna anmärkningar, hvilka angå

Förslaget till Förordning angående förlagsinteckning.

1 §•

I denna §, som angifver de näringar, hvilkas kikare må ega att till

säkerhet för upptagna förlagslån lemna förlagsinteckningar, har Utskottet

ansett sig böra åter införa den af komiterade föreslagna, men af Kongl.

Maj:t såsom obehöflig uteslutna bestämmelse, att grufvedrift, äfven der denna

ej är att till bergsbruk hänföra», bör räknas till ifrågavarande näringar.

Mot den sålunda ifrågasatta bestämmelsen framstälde Kongl. Maj:ts

och Rikets Kommerskollegium i infordradt underdånigt utlåtande — livilket,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o Öl.

jemte afgifvet utlåtande af Fullmäktige i Jernkontoret, finnes särskildt tryckt

bifogadt detta betänkande — följande anmärkningar:

»Enligt § 1 i nyssberörda förslag är afsedt, att författningen skulle

ega tillämplighet för, bland annat, grufvedrift, »äfven der denna ej är att till

bergsbruk hänföra». I motiven, der någon särskild utredning angående innehållet

af i fråga varande § icke återfinnes, är icke heller i öfrigt angifvet

hvad med »grufvedrift» af detta slag skall förstås. För närvarande lära

alla företag, livilka äro att anse såsom inbegripna under benämningen »grufvedrift»,

vara att hänföra under gällande grufvestadgas bestämmelser, och likaledes

lärer den industriela verksamhet i sin helhet, som faller inom området

för dessa bestämmelser, vara att hänföra till »bergsbruk»; hvaraf ock följer,

att all grufvedrift under nu varande förhållanden skulle vara att hänföra

till bergsbruk. I det vanliga språkbruket förekommer icke heller benämningen

grufva för anläggning eller arbetsrum till eftersökande och upphemtande

af andra mineralrikets alster än dem, som enligt nu gällande grufvestadga

äro föremål för inmutning, såsom ock visar sig af benämningarna

stenbrott, skifferbruk, kalkbrott, grustägt m. in. — Skulle åter med uttrycket

vara afsedda förhållanden, som kunde komma att genom utfärdandet

af en ny grufvelag inträda till följd af inskränkning i antalet af mutbara

mineral, så innebär detta en förutsättning af en förändring, som ännu icke

egt rum.»

Enär, på sätt af Kommerskollegium blifvit anmärkt, alla företag,

hvilka kunde anses såsom inbegripna under benämningen grufvedrift, vore

för närvarande att hänföra under gällande grufvestadgas bestämmelser, ansåg

Högsta Domstolen, när ärendet der föredrogs, det i fråga om grufvedrift

i paragrafen förekommande tillägg, såsom obehöflig!, böra utgå.

På dessa skäl blef ock ifrågavarande tillägg uteslutet i den Kong!,

propositionen.

Kommerskollegium har grundat sin åsigt om bestämmelsens obehöflighet

uteslutande på för ögonblicket gällande förhållanden samt ur dem velat

härleda, hvad med »grufva» rätteligen borde förstås, och sålunda stält betydelsen

af bestämmelsen i omedelbart sammanhang med nu gällande grufvestadga.

Utskottet, som icke velat göra frågan, livilka näringars idkare enligt

1 § i föffattningsförslaget skola ega rätt att upptaga lån mot förlagsinteckning,

beroende af en, hvad särskildt angår föremålen för inmutning, vexlande

och för närvarande under omarbetning varande grufvelagstiftning, har sålunda

ansett komiterades förslag i denna del höra godkännas.

J öfrigt har uti denna § en redaktion^] emkning vidtagits,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

3 §.

I denna §:s 2 inom. har Utskottet funnit bestämmelse böra införas

derom, att ansökning om förlagsinteckning skall genast af Rätten afslås,

när inteckning sökes för förlag till annan rörelse än i 1 § sägs.

En dylik bestämmelse bör för vederbörande rådstufvurätt innebära

en kraftig maning att, vid förekommande ansökningar om beviljande af förlagsinteckning,

icke betrakta sin åtgärd dervid såsom allenast notariei, utan

sorgfälligt tillse, huruvida det förlagslån, för livilket inteckning sökes, gifvits

till sådan rörelse, att, enligt lt§, inteckning för förlaget må ske.

7 & 11 §§.

Efter 10 § i Kongl. Maj:ts förslag har Utskottet inskjutit en ny paragraf,

som skulle erhålla ordningsnummret 11, innefattande förslag till bestämmelser

rörande de rättsförhållanden, som uppkomma, då det verk eller

inrättning, till hvars drifvande förlagslån lemnats, öfvergår ur förlagstagarens

i annan egares hand.

Det har länge anmärkts såsom en hufvudsaklig brist i nu gällande lagstiftning

om förlagsinteckning, att deri saknats bestämmelse i nämnda afseende.

Då förlagsinteckningen icke medför panträtt, och förlagsmannen med hänsyn

till den lösegendom, som svarar för förlagslånet, således icke har sakrätt,

kan, såväl efter gällande lag som enligt Kongl. Maj:ts nu föreliggande förslag,

förlagsmannen, i händelse förlagstagaren öfverlåtit den industriela anläggningen

till annan person, icke i nye egarens konkurs göra gällande någon

företrädesrätt till betalning för sin fordran ur den lösegendom, som eljest

skulle för förlagsinteckningens gäldande svarat, och detta äfven i det fall, att

nye egaren uttryckligen öfvertagit förlagslånet och ännu är i besittning af

det öfvertagna inventariet. Likaledes kunna, i fall afliden förlagstagares

arfvingar, med begagnande af det förlagslån, den aflidne i lifstiden erhållit, fortsatt

hans rörelse och derunder åsamkat sig ny gäld, arfvingarnes borgenärer

med stöd af lagen bestrida förlagsmannen förmånsrätt till betalning ur det

inventarium, som i den aflidne förlagstagarens hand utgjorde säkerhet för

förlagslånet. Förlagsinteckningen hade nemligen blifvit meddelad för att bereda

förlagsmannen förmånsrätt gent emot förlagstagarens borgenärer, men

icke för att, der verket eller inrättningen af en eller annan anledning öfvergått

i ny egares hand, gälla mot dennes borgenärer. Denna, brist i lagstiftningen

har ansetts vådlig, med hänsyn icke allenast till möjligheten för en

bedräglig förlagstagare att utan förlagsmannens vetskap genom ett penndrag

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

5

tillintetgöra dennes rätt, utan äfven till den allmänt gängse föreställningen,

att förlagsmannens rätt icke kan tillintetgöras genom den industriela inrättningens

öfverlåtelse till tredje man, åtminstone då sådan öfverlåtelse skett

med alla parters vetskap och samtycke, hvilken föreställning föranledt

förlagsgifvare att medgifva förlagslåns öfvertagande af nye egaren, utan att

förlagsmannen trott sig behöfva påfordra ny inteckning till säkerhet för det

sålunda med nye egaren träffade aftal.

En ledamot i den komité, som behandlat frågan, har fäst uppmärksamheten

derpå, att, enligt det af komiténs flertal uppgjorda lagförslag, förlagsinteckning

skulle blifva helt och hållet kraftlös i det ögonblick, den industriela

inrättningen genom köp eller annat laga fång öfverginge till ny egare.

Då det vore uppenbart, att den risk, långifvaren löpte, att när som helst se

sin säkerhet tillintetgjord genom låntagarens åtgärd, derom långifvaren gemenligen

aldrig på förhand finge någon kunskap och som han i allt fall lagligen

ej kunde hindra, måste i väsentlig grad förringa förlagsinteckningens

värde, ansåg bemälde komitéledamot det vara oundgängligt för upprätthållande

af hela rättsinstitutets betydelse att genom ett särskilt lagstadgande,

så vidt ske kunde, skydda förlagsgifvaren; och kunde detta lämpligast ega

rum genom införande af en bestämmelse, att vid den industriela inrättningens

öfverlåtelse, beroende på frivilligt aftal, nye egaren skulle vara pligtig ansvara

för den i verket intecknade förlagsgäld. Fabriksföreningarne i Norrköping

och Gefle hafva i utlåtanden, som af dem ingifvits till Kommerskollegium,

yttrat sig i samma syfte. Såväl Kommerskollegium som fullmäktige

i Jernkontoret hafva förordat tillägg till komiterades förslag i ändamål,

att göra förlagsinteckningen gällande mot nye egarens borgenärer i det fall,

att den industriela inrättningens öfverlåtelse skett med förlagsmannens vetskap

och aftal med honom träffats om förlagets fortsatta tillgodonjutande.

Utskottet, som funnit en lagbestämmelse i detta ämne vara af behofvet

synnerligen påkallad, bär derför föreslagit, att den, som genom näringsidkarens

frivilliga öfverlåtelse förvärfvat en industriel inrättning, och som

dervid ju alltid kan genom afräkning från köpeskillingen göra sig förre egarens

af gravationsbeviset kända förlagslån till godo, må anses derigenom

hafva iklädt sig förlagsskulden, äfven om lian icke uttryckligen derom träffat

aftal med förlagsgifvaren. Såsom en följd häraf har Utskottet föreslagit,

att enahanda förmånsrätt, som tillkommit förlagsmannen i förre egarens konkurs,

må gälla mot nye egarens borgenärer. Då den nye egaren, som hela

tiden efter öfverlåtelsen njutit förlaget till godo, bör svara för förlagsskulden

äfven med det gods, han tillverkat, äfvensom med de maskiner med mera,

som han vid verket uppsatt, och då vid inträffandet af hans konkurs det

.skulle i de flesta fall mota oöfvervinneliga svårigheter att afgöra hvad sedan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

förre egarens tid funnes qvar af det för förlagsskulden ansvariga inventariet,

och hvad af det vid inrättningen befintliga inventariet tillkommit under nye

egarens förvaltning, bär förmånsrättens föremål i detta fall ansetts böra

blifva samma gods, hvarur betalning för förlagsfordran enligt den allmänna

regeln utgår, utan hänsyn dertill, huru stor del af godset förefans ''redan då

nye egaren förvärfvade. inrättningen, och huru stol’ del deraf sedermera tillkommit.

Bestämmelsen härom är upptagen redan i den föreslagna paragrafens

första moment vid behanlingen af frågan om betalningsansvaret, hvarigenom

detta ansvar på samma gång närmare bestämmes sålunda, att, då nye

egaren icke uttryckligen åtagit sig förlagsskulden såsom sin egen, förlagsmannen

ej kan för sin fordran påyrka utmätning hos honom af annan egendom

än den, hvarur, vid konkurs, betalning med förmånsrätt utgår.

Förslaget, att enahanda förmånsrätt skall gälla i nye, som i förre egarens

konkurs, afser äfven det fall, att nye egaren ärft den industriela inrättningen

och således är med förre egaren lika förbunden, hvithet Utskottet,

med begagnande af allmänna inteckningslagens ord, uttryckt derigenom, att

bestämmelsen förklarats gällande, icke blott då ansvarighet på grund af förut

angifna stadganden åligger nye egaren, utan äfven, då han eljest för förlagsskulden

i gäldenärens ställe svara bör.

Om nu föreslagna stadganden varda antagna, kommer sådant icke i ringaste

mån att inskränka förlagstagarens rätt att öfverlåta den industriela inrättningen

eller för honom försvåra möjligheten att åvägabringa sådan öfverlåtelse,

äfven emot förlagsmannens bestridande, allenast denne om öfverlåtelsen

blifvit underrättad. Tillvaron af en dylik lag skulle emellertid föranleda

dertill, att i de allra flesta fall öfverlåtelse af industriel anläggning icke

komme att ske annorledes än efter inhemtande af förlagsgifvarens yttrande och

efter öfverenskommelse med honom om förlagslånets bibehållande eller liqviderande.

1 de ytterst få fall, då, i händelse förslaget blefve lag, öfverlåtelse

komme att ske utan förlagsmannens vetskap, skulle visserligen den olägenhet

inträffa, att nye egaren någon kortare tid stode i ansvar för en med förmånsrätt

skyddad förlagsskuhl, utan att de personer, som under nämnda tid

med honom inläte sig i affärsförbindelse, kunde derom ega kännedom. Men

dels skulle den tid, under hvilken detta förhållande komme att ega rum, i

allmänhet blifva synnerligen kort, då förlagsmannen, så snart han erhållit

vetskap om öfverlåtelsen, naturligtvis komme att begagna sig af den i förslaget

angifna utväg att, i brist af annan uppgörelse, genast indrifva lånet, dels

vore det lätt för den, som ville lemna nye egaren kredit, att genom gravationsbevis

göra sig underrättad, huruvida den ifrågavarande inrättningen

förut arbetat med intecknadt förlag, hvarför den nye ega rep tjlj. äfvenlyrs

kunde stp i ansvar,.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51. 1

Beträffande den förre egarens betalningsansvar har Utskottet föreslagit,

att detta skulle qvarstå, intill dess han hlifvit derifrån uttryckligen frikallad,

och anteckning derom å inteckningshandlingen skett; och har Utskottet, med

stöd af allmänna inteckningslagen, funnit nye egarens med förlagsmannens

begifvande å inteckningshandlingen tecknade förbindelse, hvarigenom han öfvertager

skulden, böra anses innebära sådan frikallelse.

Då sådan uppgörelse med förlagsmannen sker, som nyss är antydd,

synes han böra inom viss tid vid inteckningsrättens förlust låta offentliggöra

densamma genom uppgörelsens intagande i Rättens protokoll, på det att, såvidt

ske kan, de olägenheter må undvikas, som, enligt hvad förut är angifvet,

skulle kunna föranledas af bristande kännedom om nye egarens ansvar

för ett af förutvarande egare upptaget förlagslån.

Det i paragrafens 2 mom. föreslagna stadgande, att, der öfverlåtelse

af industriel anläggning sker utan förlagsmannens vetskap, förlagsskulden

genast kan, utan afseende å den för densamma eljest bestämda uppsägningstid,

genast utkräfvas vare sig af förre egaren eller hos den nye ur

den egendom, hvarmed han svarar, är afsedt att förekomma dylika, utan förlagsmannens

hörande gjorda öfverlåtelser, genom Indika hans rätt så lätt

kan varda kränkt.

Blifver nu föreslagna 11 § antagen, erfordras en hänvisning till densamma

i 7 §, och hör nummerföljden å efterföljande paragrafer förändras.

15 (14) §.

Utskottet har ansett det af Kong!. Maj:t i denna § föreslagna

stadgande, att förlag sinteckning, meddelad före den nya lagens trädande i

kraft, skall bedömas efter äldre lag, kunna blifva vilseledande i så måtto, att

deraf möjligen kunde slutas, det sådan förlagsinteckning skulle till alla sina

rättsverkningar bedömas efter den äldre lagen, fastän enligt förslaget till förordning

angående förändrad lydelse af 17 kap. 7 § Handelsbalken sådan

äldre förlagsinteckning, om nemligen den genom en i öfverensstämmelse med

förevarande § verkstäld förnyelse bibehållits vid gällande kraft, skall bedömas

efter de i åberopade lagrum enligt dess förändrade lydelse gifna nya

bestämmelser icke allenast hvad angår den företrädesrätt till betalning, inteckningen

i förhållande till andra i samma förmånsrättsobjekt möjligen meddelade

förlagsinteckningar må medföra, utan ock i fråga om arten af de särskilda

lösören, hvilka tillsammans utgöra det gemensamma objektet för förmånsrätten.

Utskottet, som hyllar den åsigten, att, i händelse tillämpning

af bestämmelserna om förmånsrätt för olika förlagsinteckningar, meddelade i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

hufvudsakligen samma förmånsrättsobjekt, ifrågakomma-, förmånsrätten, likasom

dess omfång, icke kan bedömas annat än efter en och samma förmånsrättsordning

och samma bestämmelser om dess omfång, och förty godkänner den

förutsättning, hvarpå Kong! Maj:ts förslag i denna del är grundad!, anser

att, till undvikande af allt missförstånd, ifrågavarande stadgande bör ur

förslaget uteslutas. På grund af allmänna rättsgrundsatser torde utan särskild!

stadgande framgå, att giltigheten af meddelad förlagsinteckning skall

bedömas efter de regler, som gälde, då inteckningen tillkom.

På det att emellertid vederbörande må hafva tillräckligt rådrum att

reglera sina affärsförhållanden till öfverensstämmelse med de nya författningarnes

bestämmelser, äfvensom med afseende derå att, om, såsom Utskottet

föreslår, den Kong! propositionen icke varder antagen i oförändradt skick,

Högsta Domstolens yttrande måste inhemtas öfver det ändrade förslaget, har

Utskottet ansett tiden för denna förordnings och de i sammanhang med densamma

stående författningars trädande i kraft böra framflyttas ett år och

således sättas till den 1 Januari 1884.

Förslaget till Förordning angående förändrad lydelse af 17 kap. 7 §

Haudelsbalken.

Åt början af 2 mom. har gifvits en lydelse öfverensstämmande med

den, 1 § i föregående författningsförslag erhållit.

Beträffande det närmare bestämmandet af den lösegendom, i hvilken

förmånsrätten kan göras gällande, har Utskottet — jemte vidtagande af redaktionsjemkning

— tillagt stadgande att, vid intecknadt förlag till grufvedrift,

förmånsrätt ock eger ram »i sjelf va graf van, der den icke är att anse

såsom tillhörighet till gäldenärens fasta egendom.»

Utskottet anser nemligen kunna med skäl ifrågasättas, huruvida icke, då

17 § i 1748 års förordning förmår, att förlagslån kan erhållas för och inteckning

derför ske i »grufvor», icke blott af »ädlare metaller» utan ock af »mineralier»

i allmänhet, grufva af hvarje slag för närvarande må vara föremål

för förlagsinteckning; och vid sådant förhållande finner Utskottet giltigt skäl

icke förekomma, hvarföre icke i nya lagstiftningen grufvor skulle upptagas

bland den lösegendom, som vid förlagsinteckning för grufvedrift bildar förmånsrättsobjektet,

och detta så mycket hellre, som, vid inteckning för dylikt

förlagslån, sjelfva grufvan synes böra af den till rörelsens drift hörande

lösegendom vara det yppersta föremålet för förmånsrätten.

Två komiterade, livilka reserverat sig mot komiténs betänkande och

förslag i förevarande afseende, hafva också förordat sådan bestämmelse, som

Utskottet nu föreslår. Då, enligt hvad Utskottet förutsatt, förlagsman

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande U:o SI. 9

kan komma att erhålla inteckning- för förlagslån till grufdrift, som icke klätt

till bergsbruk hänföra, och en sådan, under grufvestadgans bestämmelser

om inmutning icke inbegripen grufva, der den är belägen inom gränserna af

grufveegaren tillhörig fast egendom, lärer vara att anse såsom adpertinens

till fastigheten och i följd häraf böra svara för fastighetens gravationer, har

Utskottet ansett förmånsrätt för förlagslån kunna göras gällande allenast

med hänsyn till sådan grufva, som antingen bearbetas efter inmutning, och

således efter gammal rättspraxis är till lösegendom hänförlig, eller ock, såsom

belägen inom annans än grufveegarens jordområde, icke är att anse såsom tillhörighet

till gäldenärens fasta egendom.

Förslaget till Förordning angående förändrad lydelse af 1 § i Förordningen

angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar

och andra ärenden den 16 Juni 1875.

Då icke alltid torde vara gifvet, att den inrättning, förlagsinteckningen

afser, har något särskildt för densamma utmärkande namn, har Utskottet

ansett någon redaktionsjemkning nödig i förfättningsförslagets 2 mom.

Förslaget till Förordning angående förändrad lydelse af 2 och 5 §§

Konkurslagen den 18 September 1862.

Förslaget har icke föranledt annan anmärkning, än att, i öfverensstämmelse

med hvad i detta hänseende i Konkurslagen iakttagits beträffande

andra paragrafer och moment, paragraftecknen satts framför, och beteckningen

mom. efter vederbörande sifferbeteckning.

Under åberopande dels af hvad Utskottet nu beträffande de i Kongl.

Maj:ts proposition främst upptagna fyra författningsförslag anfört, och dels i

öfrigt, så vidt angår de i detta utlåtande icke särskildt omförmälda delar af

samma Kongl. förslag, af den utredning och de skäl, som innefattas i komiterades

betänkande och de i Statsrådet och Högsta Domstolen i ärendet förda

protokoll, får Utskottet hemställa,

l:o) att Riksdagen, med förklarande, att Kongl. Maj:ts

proposition, så vidt den angår förslag till Förordning angående

Bill. till Biksd. Prof. 1882. 7 Sami. 20 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag Utskottets Utlåtande N:e 51.

(Kong!. Malis proposition.)

Förslag

till

Förordning angående förlagsinteckning.

Med upphäfvande af Förordningen om förlag vid bergs- och brukshandteringen

den 24-Februari 1748 och Hallordningen den 2 April 1770,

så ock med ändring af hvad lag och författningar i öfrig! innehålla mot

denna förordning stridande, stadgas som följer:

1 §•

Gifver någon förlag till idkande af bergsbruk eller grufdrift, eller

för att drifva sågverk eller fabrik eller annan dermed jemförlig inrättning,

om hvars drifvande anmälan eller ansökning skall enligt särskilda författningar

göras, och varder förlaget intecknadt i den ordning här nedan stadgas;

njute förlagsman sedan för sin fordran den förmånsrätt, som i 17 Kap.

Ilandelsbalken sägs.

2 §•

Förlagsinteckning sökes, då rörelsen drifves i stad, der Rådstufvurätt

tinnes, vid denna Rätt och, då rörelsen drifves å landet eller i stad lydande

under landsrätt, vid Rådstufvurätten i den stad, der Konungens Befallningshafvande

i länet har sitt säte.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utåtande N:o 51.

11

förlagsinteckning och de tre i sammanhang dermed stälda

författningsförslag, icke kan i oförändradt skick antagas,

måtte för sin de! i ett sammanhang besluta följande

Förordning angående förlagsinteckning.

Med upphäfvande af Förordningen om förlag vid bergs- och brukshandteringen

den 24 Februari 1748 och Hallordningen den 2 April 1770,

så ock med ändring af hvad lag och författningar i öfrigt innehålla mot

denna förordning stridande, stadgas som följer:

G ifver någon förlag till idkande af bergsbruk eller grufdrift, äfven

der denna ej är att till bergsbruk< hänföra, eller till drifvande af sågverks-,

fabriks- eller annan dermed jemförlig rörelse, om hvars utöfvande anmälan

eller ansökning skall enligt särskilda författningar göras, och varder förlaget

intecknadt i den ordning här nedan stadgas; njute förlagsman sedan för

sin fordran den förmånsrätt, som i 17 Kap. Handelsbalken sägs.

2 §•

Förlagsinteckning sökes, då rörelsen drifves i stad, der Rådstufvurätt

linnes, vid denna Rätt och, då rörelsen drifves å landet eller i stad lydande

under landsrätt, vid Rådstufvurätten i den stad, der Konungens Befallningshafvande

i länet har sitt säte.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Ut skottets Utlåtande N:o 51.

(Kongl. Maj ds proposition: forts.)

3 §•

Vid ansökan om förlagsinteckning skall till llätten ingifvas i hufvudskrift

den handling, på grund hvaraf inteckning äskas; skolande handlingen

innehålla såväl uttryckligt erkännande af försträckningens egenskap afföring

för viss uppgifven rörelse jemte uppgift om stället, hvarest denna drifves,

som ock åt vittnen styrkt medgifvande att förlagsinteckning tagas må. Sökanden

bifoge intyg af magistrat, kronofogde eller länsman, ''att förlagstagaren

utöfvar den uppgifna rörelsen, så ock, der enligt särskilda författningar anmälan

hos embetsmyndighet eller tillstånd af sådan myndighet fordras för

rörelsens drifvande, bevis att anmälan skett eller tillstånd meddelats.

Fullgör sökanden ej hvad sålunda är föreskrifvet, varde ansökningen

genast afslagen.

4 §•

Rätten läte den handling, som -ligger till grund för ansökningen,

offentligen uppläsas och i särskild! protokoll öfver förlagsinteckningar intagas.

5 §•

Ej må förlagsinteckning beviljas utan till visst belopp i penningar

eller varor.

6 §.

Då förlagsinteckning blifvit beviljad, teckne Rätten bevis derom å den

handling, hvarå den intecknade fordran är grundad.

7 §•

Förlagsinteckning skall förnyas i den ordning, som i 8 § bestämmes,

törsta gången inom tio år sedan den beviljades och derefter inom tio år från

hAarje förnyelse. Sker ej sådant, vare inteckningen förfallen, ändå att inom

nämnda tid med densamma vidtagits sådan åtgärd, som i 9 § sägs.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lag-TJtskottets Utlåtande JS:o 51.

(Lag-Utskottets förslag: forts.)

13

3 §•

Vid ansökan om förlagsinteckning skall till Rätten ingifvas i hufvudskrift

den handling, på grund hvaraf inteckning äskas; skolande handlingen

innehålla såväl uttryckligt erkännande af försträckningens egenskap af förlag

för viss uppgifven rörelse jemte uppgift om stället, hvarest denna drifves,

som ock af vittnen styrkt medgifvande att förlagsinteckning tagas må. Sökanden

bifoge intyg af magistrat, kronofogde eller länsman, att förlagstagaren

utöfvar den uppgifna rörelsen, så ock, der enligt särskilda författningar

anmälan hos embetsmyndighet eller tillstånd af sådan myndighet fordras för

rörelsens drifvande, bevis att anmälan skett eller tillstånd meddelats.

Fullgör sökanden ej hvad sålunda är föreskrifvet, eller sökes inteckning

för förlag till annan rörelse än i 1 § sägs, varde ansökningen genast

afslagen.

4 §.

Rätten late den handling, som ligger till grund för ansökningen, offentligen

uppläsas och i särskild! protokoll öfver förlagsinteckningar intagas.

5 §■

Ej må förlagsinteckning beviljas utan till visst belopp i penningar

eller varor.

6 §•

Då förlagsinteckning blifvit beviljad, teckne Rätten bevis derom å den

handling, hvarå den intecknade fordran är grundad.

7 §■

Förlagsinteckning skall förnyas i den ordning, som i 8 § bestämmes,

första gången inom tio år sedan den beviljades och derefter inom tio år frän

hvarje förnyelse. Sker ej sådant, vare inteckningen förfallen, ändå att inom

nämnda tid med densamma vidtagits sådan åtgärd, som i 9 och 11 §§

sägs.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag- Utskottets Utlåtande JSi:o 51.

(Kongl. Maj:ts proposition: forts.)

8 §•

Vill någon låta förnya förlagsinteckning, uppvise hos den Rätt, som

inteckningen beviljat, inteckningshandlingen i hufvudskrift, och skrifve Rätten

derå bevis om inteckningsförnyelsen. Stånde ock sökanden fritt att inför

annan Rådstnfvnrätt förete inteckningshandlingen: den Rätt läte, då sådant

sker, i sitt protokoll öfver förlagsinteckningar korteligen intagas hvad handlingen

innehåller med dag och årtal då den utgafs, af hvilken Rätt förlagsinteckningen

är beviljad, när och under hvilken paragraf i protokollet det

skedde, och, om inteckningen förut förnyats, när det egt rum; teckne ock

bevis å handlingen att den varit företedd till vinnande af inteckningsförnyelse;

sedan ingifve sökanden protokollet deröfver till den Rätt, som beviljat

inteckningen, inom tid, som i 7 § sägs; och vare detta så gildt, som

om handlingen der blifvit företedd.

9 §•

Vill någon låta förlagsinteckning helt och hållet eller till viss del

dödas; uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift för den Rätt, som beviljat

inteckningen, och skrifve Rätten å handlingen bevis om dödandet.

Äskas åtgärden af annan än förlagstagaren, må dödandet ej beviljas utan

dennes samtycke.

Vill någon låta förlagsinteckning under annan nedsättas, förfares i

enlighet med hvad här ofvan om intecknings dödande är sagdt.

10 §.

År intecknad förlagsförbindelse inlöst af förlagstagaren eller eljest

åter kommen i hans hand, vare honom ej förment att, der inteckningen

ännu är gällande, ånyo utgifva handlingen med fortfarande inteckningsrätt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 51.

(Lag-TJtskottets förslag: forts.)

15

8 §•

Vill någon låta förnya förlagsinteckning, uppvise hos clen Rätt, som

inteckningen beviljat, inteckningshandlingen i hufvudskrift, och skrifve Rätten

derå bevis om inteckningsfömyelsen. Stånde ock sökanden fritt att inför

annan Rådstufvurätt förete inteckningshandlingen: den Rätt läte, då sådant

sker, i sitt protokoll öfver förlagsinteckningar korteligen intagas hvad handlingen

innehåller med dag och årtal då den utgafs, af hvilken Rätt förlagsinteckningen

är beviljad, när och under hvilken paragraf i protokollet det

skedde, och, om inteckningen förut förnyats, när det egt rum; teckne ock

bevis å handlingen att den varit företedd till vinnande af inteckningsförnyelse;

sedan ingifve sökanden protokollet deröfver till den Rätt, som beviljat inteckningen,

inom tid, som i 7 § sägs; och vare detta så gildt, som om handlingen

der blifvit företedd.

9 §•

Vill någon låta förlagsinteckning helt och hållet eller till viss del dödas;

uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift för den Rätt, som beviljat

inteckningen, och skrifve Rätten å handlingen bevis om dödandet. Äskas

åtgärden af annan än förlagstagaren, må dödandet ej beviljas utan dennes

samtycke.

Vill någon låta förlagsinteckning under annan nedsättas, förfares i

enlighet med hvad här ofvan om intecknings dödande är sagdt.

10 §.

Är intecknad förlagsförbindelse inlöst af förlagstagaren eller eljest åter

kommen i hans hand, vare honom ej förment att, der inteckningen ännu är

gällande, ånyo utgifva handlingen med fortfarande inteckningsrätt.

11 §.

Har förlag stag are, som svarar för intecknad förlagsskuld, till annan

genom frivilligt aftal öfverlätit bruk, grufva, sågverk, fabrik eller inrättning,

för hvars drifvande förlagslånet erhållits, då skall, der ej annorledes är

med förlagsmannen aftaladt, nye egaren vara för gäldande af fÖrlog sskidden

ansvarig med den egendom, hvarur betalning för intecknad förlag sfor dr an

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

(Kongl. Maj:ts proposition: forts.)

11 §.

Ärende angående förlagsinteckning må af Rätten upptagas endast

å måndag, eller, om helgdag då inträffar, nästa söcknedag derefter; dock

att fråga om intecknings förnyelse må handläggas jemväl å annan rättegångsdag.

12 §.

Den, som ej nöjes åt Underrätts beslut i ärende angående förlagsinteckning,

egen deröfver sig besvära inom den i 16 Kap. 1 § Rättegångsbalken

stadgade tid. Öfver Hofrättens utslag må klagan genom besvär hos

Konungen fullföljas inom den tid och i den ordning, som i 30 Kap. 18 §

nämnda Balk föreskrifves.

13 §.

Har beslut hvarigenom Rådstufvurätt helt och hållet eller till någon

del afslagit ansökan om förlagsintecknings beviljande blifvit till följd af

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

(Lag-Utskottets förslag: forts.)

17

enligt 17 Kap. Handelsbalken bör utgå, vare sig sådan egendom genom

öfverlatelsen honom tillfallit eller den sedermera tillkommit; och vare förre

gäldenären icke från sin förbindelse fri, der ej förlagsmannen låtit nye

egaren d inteckning shandlingen teckna förbindelse, hvarigenom han öfvertager

gälden.

Sker öfverlåtelsen utan förlag smannens vetskap, anses för lagsskuld en

till betalning förfallen, der förlagsmannen det påyrkar.

Då, efter hvad ofvan sägs, ansvarighet för intecknad färlagsskuld

åligger ny egare, eller han eljest derför i gäldenärens ställe svara bär,

njute förlagsman mot nye egarens borgenärer den förmånsrätt, som i 17 Kap.

Handelsbalken sägs; dock skall, der ansvarigheten är grundad på frivillig

öfverenskommelse med förlagsmannen om skuldens öfvertagande, denne för

åtnjutande af sådan rätt hafva låtit, inom en månad efter det öfverenskommelsen

träffades, ingifva inteckningshandlingen till Rätten för öfverenskommelsens

intagande i protokollet öfver förlagsinteckningar och handlingens

förseende med Rättens bevis derom.

12 §.

r Ärende angående förlagsinteckning må af Rätten upptagas endast

å måndag, eller, om helgdag då inträffar, nästa söknedag derefter; dock

att fråga om intecknings förnyelse må handläggas jemväl å annan rättegångsdag.

13 §.

Den, som ej nöjes åt Underrätts beslut i ärende angående förlagsinteckning,

egen deröfver sig besvära inom den i 16 Kap. 1 § Rättegångsbalken

stadgade tid. Öfver Hofrättens utslag må klagan genom besvär hos

Konungen fullföljas inom den tid och i den ordning, som i 30 Kap. 18 §

nämnda Balk föreskrifves.

14 §.

Har beslut hvarigenom Rådstufvurätt helt och hållet eller till någon

del afslagit ansökan om förlagsintecknings beviljande blifvit till följd af

Bih. till Likså. Prof. 1882. 7 Sami. 29 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

(Kongl. Maj.ts proposition: forts.)

besvär ändradt af högre Rätt, vare sökanden pligtig att, inom tre månader

från det utslaget om ändringen vunnit laga kraft, förete detsamma hos Rådstufvurätten,

vid äfventyr att i annat fall den förlagsinteckning, som på

grund af utslaget beviljas, gäller såsom vore den sökt först å den dag utslaget

vid Rådstufvurätten företes.

14

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1883.

Derförinnan meddelad förlagsinteckning bedömes efter äldre lag, men

skall, för att bibehållas gällande, inom ett år från nyssnämnda dag förnyas

hos den Rådstufvurätt, som, derest ny ‘förlagsinteckning då sökes, är behörig

att upptaga ansökningen, samt derefter hos nämnda Rätt vidare förnyas

efter ty i 7 § stadgadt är. Samma Rätt tillkomme ock att i fråga om

sådan inteckning upptaga ärende, hvarom i 9 § sägs.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

(Lag-Utskottets förslag: forts.)

19

besvär ändradt af högre Rätt, vare sökanden pligtig att, inom tre månader

från det utslaget om ändringen vnnnit laga kraft, förete detsamma hos Rådstufvurätten,

vid äfventyr att i annat fall den förlagsinteckning, som på

grund af utslaget beviljas, gäller såsom vore den sökt först å den dag utslaget

vid Rådstufvurätten företes.

15

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1884.

Derförinnan meddelad förlagsinteckning skall, för att bibehållas gällande,

inom ett år från nyssnämnda dag förnyas hos den Rådstufvurätt,

som, derest ny förlagsinteckning då sökes, är behörig att upptaga ansökningen,

samt derefter hos nämnda Rätt vidare förnyas efter ty i 7 § stadgadt är.

Samma Rätt tillkomme ock att i fråga om sådan inteckning upptaga ärende,

hvarom i 9 § sägs.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

(Kongl. Maj ds proposition: forts.)

Förslag

till

Förordning angående förändrad lydelse af 17 Kap. 7 § Handelsbalk eu.

Härigenom förordnas, att 17 Kap. 7 § Handelsbalken skall erhålla

följande förändrade lydelse:

7 §•

Häfver någon sådant bilbref, som i sjölagen beskrifvet är; ege han

förmån i skeppet, så ock i godset, då skeppsfolk betaldt är, som i 5 § är

sagdt. Dernäst gånge det lån ut, som skeppare på bodmeri tagit; hafve

ock det yngre bil- eller bodmeribref företräde för det äldre.

Grifver någon förlag till idkande af bergsbruk eller grufvedrift, eller

för att drifva sågverk eller fabrik eller annan dermed jemförlig inrättning,

om hvars drifvande anmälan eller ansökning skall enligt särskilda författningar

göras, och varder förlaget intecknadt, på sätt särskildt är stadgadt,

njute förlagsman sedan förmånsrätt för sin fordran i det, som å ställe, som

inteckningen af ser, tillverkadt är, i de för tillverkningen nödiga råämnen samt

i all den lösegendom, vare sig maskiner, redskap, dragare eller annat, som

till bergsbrukets, grufvans, sågverkets, fabrikens eller inrättningens drift körer,

så ock i fordringar för sådana förskott i penningar eller varor, som för rörelsen

lemnade är o; dock gälle ej förmånsrätt för ränta, som före början af

konkurs upplupen är, för längre tid än tre år. År förlagsinteckning beviljad

för fleres fordringar, hafve den företräde, som inteckning först sökt;

hafve flere sökt inteckning å en dag, ege lika rätt. Börjar konkurs inom

en månad efter det förlagsinteckning blifvit sökt, vare inteckningen utan

verkan. Ej heller gälle förlagsinteckning, som blifvit sökt samma dag, då

konkurs börjats eller derefter.

Denna förordning skall icke tillämpas i de förmånsrättstvister, som

göras anhängiga före utgången af December månad år 1882.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

(Lag-Utskottets förslag: forts.)

21

Förordning angående förändrad lydelse af 17 Kap. 7 § Handelsbalk^!.

Härigenom förordnas, att 17 Kap. 7 § Handelsbalken skall erhålla

följande förändrade lydelse:

7 §•

Häfver någon sådant bilbref, som i sjölagen beskrifvet är; ege han

förmån i skeppet, så ock i godset, då skeppsfolk betaldt är, som i 5 § är

sagdt. Dernäst gånge det lån ut, som skeppare på bodmeri tagit; hafve ock

det yngre bil- eller bodmeribref företräde för det äldre.

Glifver någon förlag till idkande af bergsbruk eller grufvedrift, äfven

der denna ej är att till bergsbruk hänföra, eller till drifvande af sågverks-,

fabriks- eller annan dermed jemförlig rörelse, om hvars utöfvande anmälan

eller ansökning skall enligt särskilda författningar göras, och varder förlaget

intecknadt, på sätt särskildt är stadgadt, njute förlagsman sedan förmånsrätt

för sin fordran i det, som tillverkadt är, och i öfrig lösegendom,

vare sig råämnen, maskiner, verktyg, redskap, -dragare eller annat, som

till bergsbrukets, grufvans, sågverkets, fabrikens eller inrättningens drift

hörer, samt i gäldenärens fordringar hos arbetare eller andre för förskott

i penningar eller varor, som han för sin rörelses skull lemnat, så ock, vid

förlag till grufvedrift, i sjelfva grufvan, der den icke är att anse såsom

tillhörighet till gäldenärens fasta egendom; dock galle ej förmånsrätt för

ränta, som före början af konkurs upplupen är, för längre tid än tre år.

Är förlagsinteckning beviljad för fieres fordringar, hafve den företräde, som

inteckning först sökt; hafve flere sökt inteckning å en dag, ege lika rätt.

Börjar konkurs inom en månad efter det förlagsinteckning blifvit sökt, vare

inteckningen utan verkan. Ej heller galle förlagsinteckning, som blifvit sökt

samma dag, då konkurs börjats eller derefter.

Denna förordning skall icke tillämpas i de förmån sr ättstvister, som

göras anhängiga före utgången af December månad år 1883.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

(Kongl. Maj ds proposition: forts.)

Förslag

till

Förordning angåonde förändrad lydelse af 1 § i Förordningen angående

särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden

den 16 Juni 1875.

Härigenom förordnas, att 1 § i Förordningen angående särskilda protokoll

öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden den 16 Juni 1875 skall

erhålla följande förändrade lydelse:

1 §•

Öfver följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll

nemligen: ett öfver lagfarter med fång af fäst egendom; ett öfver inteckningar

i sådan egendom; ett öfver äktenskapsförord; ett öfver förmyndares

tillsättande och entledigande, samt ett öfver bouppteckningar, morgongåfvobref

och afhandlingar om ''lösöreköp. Uti lagfarts- och inteckningsprotokollen

skall för hvarje ärende å brädden tecknas namnet på den egendom, som

lagfares eller intecknas, och uti öfriga protokollen för hvarje ärende med

undantag af bouppteckningarne namnet å den person ärendet rörer.

Vid Rådstufvurätt skall ock föras särskild! protokoll öfver förlagsinteckningar.

I det protokoll skall för hvarje ärende å brädden tecknas

namnet på den inrättning förlagsinteckningen afser, äfvensom stället hvarest

inrättningen är belägen.

Har någotdera af de ärenden, nämnda äro, icke förevarit, varde det i

protokollet anmärkt.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1883.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Loff-Viskottets Utlåtande N:o 51.

(Lag-Utskottets förslag: forts.)

23

v

Förordning angående förändrad lydelse af 1 § i Förordningen angående

särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden

den 16 Juni 1875.

Härigenom förordnas, att 1 § i Förordningen angående särskilda protokoll

öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden den 16 Juni 1875 skall

erhålla följande förändrade lydelse:

1 §.

(ifver följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll,

nemligen: ett öfver lagfarter med fång af fast egendom; ett öfver inteckningar

i sådan egendom; ett öfver äktenskapsförord; ett öfver förmyndares

tillsättande och entledigande, samt ett öfver bouppteckningar, morgongåfvobref

och afhandlingar om lösöreköp. Uti lagfarts- och inteckningsprotokollen

skall för hvarje ärende å brädden tecknas namnet på den egendom, som lagfares

eller intecknas, och uti öfriga protokollen för hvarje ärende med undantag

af bouppteckningarne namnet å den person ärendet rörer.

Vid Rådstufvurätt skall ock föras särskild!, protokoll öfver förlagsinteckningar.

I det protokoll skall för hvarje ärende å brädden tecknas

förlag stag av ens namn jemte uppgift om rörelsen och stället, hvarest den drifves.

Har någotdera af de ärenden, nämnda äro, icke förevarit, varde det i

protokollet anmärkt.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari It,‘84.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

(Kongl. Maj:ts proposition: forts.)

Förslag

till

Förordning angående förändrad lydelse af 2 och 5 §§ Konknrslagen

den 18 September 1862.

Härigenom förordnas, att 2 och 5 §§ Konknrslagen den 18 September

1862 skola erhålla följande förändrade lydelse:

2 §■

Mom. 1. Borgenär ege ock söka, att gäldenär egendom afträda^

skall i följande fall, nemligen:

1) då gäldenär är för skuld rymd, eller veterligen ur riket faren och

anledning är för handen, att lian förblifver utrikes för att undgå borgenärers

kraf;

2) då verkställighet af utmätning, hvarigenom all gäldenärs kända

egendom medtagas skulle, hlifvit för annans fordran sökt;

3) då gäldenär svikligen, borgenärer till förfång, afhänder sig eller

undanskaffar sina tillgångar.

Mom. 2. Borgenär ege jemväl söka att gäldenärs egendom afträdas

skall, då egendom, deri borgenären på grund af förlagsinteckning egen förmånsrätt,

hlifvit för annans fordran utmätt och skälig anledning är att befara,

att den öfriga egendom, hvari han egen förmånsrätt, till gäldande af

hans fordran otillräcklig är.

5

Der likväl borgenärs fordran tillkommit senare än de omständigheter,

på Indika han sin ansökning om egendomsafträdet grundar; vare den ansökning

utan verkan.

Har borgenär för sin fordran säkerhet genom pant eller genom inteckning

i fast egendom; ege ej heller den rätt, i 2, 3 och 4 §§ omförmäld är,

der han ej gitter visa att panten eller inteckningen till gäldande af hans fordran

otillräcklig är.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari

1883.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

(Lag-Utskottets förslag: forts.)

25

Förordning angående förändrad lydelse af 2 och 5 §§ Konkurslagen

den 18 September 1862.

Härigenom förordnas, att 2 och 5 §§ Konkurslagen den 18 September

1862 skola erhålla följande förändrade lydelse:

§ 2-

1 mom. Borgenär ege ock söka, att gäldenär egendom afträdas

skall i följande fall, nemligen:

1) då gäldenär är för skuld rymd, eller veterligen ur riket faren och

anledning är för handen, att han förblifver utrikes för att undgå borgenärers

kraf;

2) då verkställighet af utmätning, hvarigenom all gäldenär kända

egendom medtagas skulle, blifvit för annans fordran sökt;

3) då gäldenär svikligen, borgenärer till förfång, afhänder sig eller

undanskaffar sina tillgångar.

2 r mom. Borgenär ege jemväl söka, att gäldenär egendom afträdas

skall, då egendom, deri borgenären på grund af förlagsinteckning eger

förmånsrätt, blifvit för annans fordran utmätt och skälig anledning är att

befara, att den öfriga egendom, hvari han eger förmånsrätt, till gäldande af

•hans fordran otillräcklig är.

§ 5.

Der likväl borgenärs fordran tillkommit senare än de omständigheter,

på hvilka han sin ansökning om egendomsafträdet grundar; vare den ansökning

utan verkan.

Har borgenär för sin fordran säkerhet genom pant eller, genom inteckning

i fast egendom; ege ej heller den rätt, i 2, 3 och 4 §§ omförmäld är,

der han ej gitter visa, att panten eller inteckningen till gäldande af hans

fordran otillräcklig är.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1884.

Bill. till Riksd. Prot. 1882. 7 Sami, 29 Häft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lag-Vtslcottets Utlåtande N:o 51.

II.

Kong!. Majrts förslag till Förordning angående fredande från utmätning

af lösören, som jordegare lenmat landbo till egendomens bruk,

har följande lydelse:

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har jordegare, som sin fasta egendom till landbo upplåtit, dervid

lemnat landbon kreatur, redskap eller annat till egendomens bruk, med vilkor

att sådana lösören till lika värde skola vid egendomen hållas och höra jordegaren

till, ändock att andra varda satta i stället för dem som lemnade

hlifvit; och är skriftlig afhandling, som i 2 § sägs, derom upprättad och

med densamma förfaret på sätt i nämnda paragraf föreskrifves, då må kreatur,

redskap och andra lösören till egendomens bruk till lika värde med de

lemnade, såsom utgörande jordegarens tillhörighet, ej i mät tagas för landhons

gäld.

2 §•

Afhandling, hvarom i 1 § förmäles, skall innehålla förteckning å de

lösören, som af landhon mottagas, jemte å dem safta värden, och vara af

vittnen styrkt. Den afhandling skali inom två månader från den dag landhon

tillträdt den till honom upplåtna fastigheten uppvisas för utmätningsmannen

i orten och i bestyrkt afskrift honom tillställas; hvarefter afhandlingen, försedd

med bevis derom, skall ingifvas å landet eller i stad lydande under

landsrätt till Häradsrätten, i Stockholm till Öfverståthållareembetet och i

rikets öfriga städer till Rådstufvurätten; och varde afhandlingen intagen af

Öfverståthållareembetet i dess kanslis protokoll samt af Häradsrätt eller

Rådstufvurätt i protokollet öfver bouppteckningar, morgongåfvobref och afhandlingar

om lösöreköp.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1883.

Öfver förslaget har Kong]. Maj:t infordrat yttrande af KongL Landtbruksakademiens

Förvaltningskomité, iivilket yttrande Utskottet fogat till detta

utlåtande.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51. 27

Såsom Utskottet redan anmärkt, bildar nu förevarande författningsförslag

för sig ett fristående helt. Med bibehållande af hittills i lagstiftningen

gällande åsigt, att underpantsinstitutionen i form af förlagsinteckning endast

bör gälla industriella yrken, och utan att, såsom mången det yrkar, utsträcka

underpantsinstitutionen till alla näringar, har man här bildat ett aldeles särskild!

rättsinstitut utan anknytningspunkt vid och derföre utan hållpunkt i

gällande rätt. Följden har ock blifvit, att de kortfattade stadganden, som i

förslaget gifvits, icke kunna förslå för att normera alla de rättsförhållanden,

som genom det nya institutet skulle uppkomma, och att man icke

heller kan i och för ett sådant normerande hänföra sig till den gällande rättens

konstitutiva delar. Så säges visserligen, för att taga ett exempel, att den

till landbon lemnade lösegendomen fortfarande är jordegarens tillhörighet, men

då denna jordegarens eganderätt icke kan af honom mot arrendatorn göras

gällande annat än beträffande den lösegendom, som till egendomens bruk finnes

å egendomen qvar vid arrendetidens slut eller då arrendatorn råkar i

konkurstillstånd, så är bestämmelsen om en sådan sväfvande eganderätt icke

nog för att afgöra, hvilkendera af kontrahenterna, jordegaren eller arrendatorn,

skall svara för olycksfall, såsom om en lemnad kreaturest am decimeras af

boskapspest.

Man har för stadgandet sökt stöd i franska rättens »cheptel de fer»,

men de härom likasom i (ifrigt om de andra arterna af »bail å cheptel» i

Code Civil upptagna bestämmelser synas endast angå eu boskapsstam af visst

slag utan att i afgångna kreaturs ställe kunna sättas andra af andra slag.

Med nu ifrågavarande bestämmelser synas deremot närmast jemförliga de, som

Code Civil i art. 522 och 524 lemnar derom, att till fast egendom räknas äfven

de föremål, som egaren af sådan egendom der använder eller låter använda

för brukande af jorden, såsom boskap, jordbruksredskap, utsäde, halm o. s. v.

Att nu i vår rätt införa ett sä aldeles fristående rättsinstitut, som det

ifrågasatta, skulle i Utskottets tanke endast kunna försvaras genom ett trängande

praktiskt behof. Ett sådant synes emellertid Utskottet icke förefinnas.

Enligt förordningen den 22 Oktober 1867 har redan jordegare förmånsrätt i

landbos lösören enligt 17 kap. 6 § Handelsbanken för lega för kreatur, redskap

och annat, som egaren lenmat landbon till egendomens bruk, der den

lega ej stått längre inne än tre år, så ock för ersättning, der den gäldas bör

för hvad sålunda till landbon lemnadt blifvit: och det synes Utskottet tvifvelaktigt,

huruvida icke under vissa förhållanden denna förmånsrätt skulle för

jordegaren utfalla fördelaktigare än en tillämpning af nu ifrågavarande stadganden.

Vilkoren för jordbruk i vårt land torde vara sådana, att den arrendator,

som icke har hvarken tillräckligt kapital eller tillräcklig personlig kredit

att med deras tillhjelp uppsätta eller annars erhålla erforderliga inven
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

tarier å den arrenderade egendomen, icke eger stor utsigt att kunna genom

arrendet na sin skäliga bergning. För jordegaren skulle säkerheten blifva

ganska problematisk, men bland dem, som i öfrigt hade att med arrendatorer

handla och vandla, skulle lätteligen en allmän misstro uppkomma beträffande

alla arrendatorers verkliga vederhäftighet.

Då följaktligen det ifrågasatta rättsinstitutet icke står i öfverensstämmelse

med grunderna för den i öfrigt gällande rätten; då detsamma, särskildt

med afseende å det ringa omfång det erhållit, icke synes kunna medföra

några väsentliga fördelar, och då det i tillämpningen skulle föranleda hvarjehanda

olägenheter; får Utskottet hemställa:

2jo) att Kongl. Maj:ts proposition, i hvad den angår förslagtill

Förordning angående fredande från utmätning af lösören,

som jordegare lemnat landbo till egendomens bruk,

icke må af Riksdagen antagas.

Stockholm den 24 April 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

A. Mot utlåtandet i allmänhet:

af Herr Grefve Mörner, hvilken icke till alla delar kunnat instämma

i den af Utskottet begagnade motivering;

af Herr Samzélius: »Vidhållande den åsigt, som legat till grund icke

blott för den af mig i ämnet väckta motion, utan jemväl för Riksdagens

uttalande och beslut i anledning af samma motion, har jag icke kunnat finna

mig tillfredsstäld med det förslag till förlagslagstiftningens ordnande, som nu

till pröfning föreligger. Hufvudskälet dertill vill jag genast antyda. Min

motion väcktes efter samråd med åtskilliga framstående män inom representationen

i hufvudsakligt syfte att, jemte det gällande förlagslagstiftning måtte

kunna ordnas från det kaotiska virrvar, hvari densamma nu befinnes, äfven

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

utvidga området för denna lagstiftning, företrädesvis till förmån för jordbruket,

landets modernäring. Man fann nemligen att denna näring, lika litet

som en del andra, kunde finna sig tillfredsstäld med den hittills anvisade

utvägen att genom s. k. korta vexlar — ackommodationspapper, för hvilka

någon verklig affär i allmänhet icke läge till grund, — anskaffa nödiga

förlagsmedel. Man hade under bekymmersamma förhållanden för näringsidkaren

tänkt sig möjligheten ''att äfven här i landet kunna efter mönstret

frän utlandet bilda något slags förlagsbank eller kreditanstalt för jordbruk

och annan industri, der annat än fäst egendom kunde belånas; men man

fann den nuvarande förlagslagstiftningen lägga hinder i vägen för ett sådant

allmännyttigt företag, hvilket i flere andra länder ansetts vara af den vigt,

att staten under olika former trädt emellan för dess åvägabringande. Hos

oss, der lagstiftningen hänför till lösegendom mycket som enligt lagstiftningen

i flere andra land genom en juridisk fiktion betraktas såsom fastighet,

ehuru det i sjelfva verket är lösegendom, kändes behofvet af lösegendoms

belåning större än annorstädes, större på senare tiden äfven derför att värdet

ä den lösa egendomen stigit så betydligt, att förhållandet emellan fast och lös

egendom numera icke på långt när är detsamma som fordom. Under sådant

förhållande och ehuru jag för egen del föga beröres af lagstiftningen i förevarande

hänseende, ansåg jag mig böra gå deras önskningar till mötes, som

önskade att en motion mätte väckas, hvilken åter på dagordningen bragte

den förut vid flere riksdagar med mycket intresse omfattade frågan, hvars

lösning ju lämpligen kunde ske under jemförelsevis lugna penningtider, för

att kunna med trygghet möta de vexlingar, som enligt hvad erfarenheten

lärt, helt visst icke uteblifva.

Då emellertid den af Kong!. Maj:t utsedda komité för frågans behandling

icke, så vidt jag förstår, arbetat i den riktning som representationen

vid flere tillfällen såsom sin grundtanke otvetydigt uttalat, och frågan,

enligt mitt förmenande, endast på detta sätt kan vinna en för det hela tillfredsställande

lösning, samt Kong!. Majits förslag, såsom helt naturligt är,

i det närmaste öfverensstämmer med komiterades åsigter, måste jag för sakens

skull och med afseende å den ställning jag som motionär intagit, söka gifva

skäl för min skiljaktiga uppfattning. Jag måste dervid, då många af Riksdagens

nuvarande ledamöter icke deltagit i frågans föregående behandling

och en del af dessa kanske sakna tillgång till de handlingar, jag till stöd

för min åsigt ansett behöfligt åberopa, taga min tillflygt till en vidlyftighet,

som jag helst önskat undvika.

Redan till 1847—1848 års riksmöte aflat Kong!. Maj:t en proposition,

angående förlagslagstiftningens ordnande hufvudsakligen på det sätt som nu

är föreslaget. Vid detta förslags behandling inom Bondeståndet anmärktes

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

skarpt, att alla de undantagslagar, som utgjorde stadganden om förlag,

snarare borde upphäfvas än vinna ytterligare utsträckning, så vida man ej

ville medgifva alla samhällsklasser rätt att erhålla lån genom en likartad

förpantning af lös egendom. Hufvudsakligen på grund häraf afslogs den

Kong! propositionen utaf Bondeståndet. I öfriga stånd framstäldes äfven

allvarliga anmärkningar mot propositionen, som på grund deraf återremitterades

till Lag-Utskottet. Efter ytterligare behandling blef den Kongl.

propositionen sedermera af Rikets Ständer afslagen.

Kort derefter erhöll den i Bondeståndet uttalade anmärkning ett lika

mäktigt som vältaligt understöd af dåvarande Lagberedning, som utarbetade

förslag till allmän underpant i lösegendom. I motiven till detta förslagyttrades

nemligen följande märkliga ord:

»Nu mera bör väl rättigheten att gifva underpant i lös egendom icke

rimligen kunna betraktas såsom ett privilegium för vissa näringsidkare. Tiden

bär hunnit så långt, att denna rättighet måste ega rum antingen för alla

eller för ingen. Bland de näringar, som hittills ej varit gynnade, är jordbruket.

Det behöfver ej heller lagstiftarens gunst för att trifvas; men det

behöfver —- lika med alla andra näringar och arbetsföretag — rättvisa.

Är det nu rätt, att den, som drifver bergsbruk, fabrik, manufakturverk

eller annan sådan rörelse, får bereda sig kredit genom underpant af

lös egendom, så måtte det ock vara rätt att en jordbrukare eller den, som

delar hans yrke, då han ej kan erbjuda inteckning i fastighet, får på lika sätt

förskaffa sig den kredit, han tarfvar för sin rörelse eller arbetsföretag. . .

Brukaren af annans jord behöfver förlag till kreatur och redskap, jordbrukarens

arbetare, om han skall vara annat än dräng eller stat-torpare, behöfver

förlag för att kunna sköta ett jordtorp eller, om han vill komma ett

litet stycke längre i treflighet och lycka, för att bereda sig ett eget hem, köpa

sig en stuga, en ladugård, en ko, några får o. s. v., handtverkare!! behöfver

förlag för att förskaffa sig bostad, verktyg och mera dylikt, som fordras för

bediifvandet af hans näring. Hvarföre skulle det då icke vara dem tillåtet,

att, i den mån de kunna genom redlighet och flit tillvinna sig förtroende,

lemna en förlagsgifvare underpant i den egendom, de genom hans försträckning

förvärfva? Det är sant: allt detta kan anses för småsaker i jemförelse

med de stora förlagerna till bergsbruk och fabriker; men det är icke alltid

de stora, de mest bullrande, mest i ögonen fallande rörelserna, som säkrast

bidraga till samhällets förkofran: . . . Den för det hela vigtigaste frågan är,

icke huru den rike skall bli mera rik, utan huru den fattige skall bli

mindre fattig.

Men utan att fästa sig blott vid nödvändigheten af förlag för den

som vill arbeta sig upp till sjelfständighet i något visst yrke eller företag,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

kan man tänka sig en otalig mängd af händelser, då den, som redan eger

en mer eller mindre betydlig förmögenhet i lös egendom, ser sig tvungen

att anlita andras biträde i försträckningsväg, för att rädda sig ur en tillfällig

förlägenhet. Äfven för honom bör lagen lemna något medel öppet, hvarigenom

han förmår värja sig mot en hotande undergång, utan att nödgas

skingra eu egendom, den han möjligtvis icke utan största olägenhet kan

umbära.

Tidens allmänna behof af en utväg att gifva säkerhet i lös egendom

för den, som ej har någon annan att erbjuda, men icke kan undvara egendomens

besittning, har här i landet under de sista tjugo åren så påtagligen

uppenbarat sin tillvaro, att man, i brist af annan form för underpant, funnit

sig föranlåten tillgripa den minst utbildade af alla former för pantsättning,

den så till sägande klumpigaste af alla, den nemligen att förkläda panträtten

i ett köp. Det är denna förklädning, som gjort de allmänt öfverklagade

lösöreköpen så förhatliga. Man vet, att de, betraktade såsom köp,

vanligtvis innebära en osanning, en falskhet, emedan de i sjelfva verket

sällan hafva annat ändamål, än att bereda köparen den säkerhet för sin

fordran, som han ej på annat sätt kan vinna. Och de hafva dessutom det

onda med sig, att de helt och hållet fritaga den egendom, som anses vara

köpt af en fordringsegare, från alla anspråk af andra; hvaremot dessa hade

rätt att, genom egendomens ordentliga försäljning, om den vore pantsatt,

söka bringa den till ett högre värde, deraf deras fordringar, näst efter panthafvarens,

möjligtvis kunde utgå. Svårligen kan en fordringsegare, som

sålunda ntestänges från all betalning ur sin gäldenär egendom, utan harm

se densamma af honom ostördt innehafvas och begagnas under skydd af eu

så kallad köpare, som, efter hvad hela verlden tror, har blott en skenbar

eganderätt dertill. Men också måste det vara högst motbjudande för hvarje

ärlig man att spela en sådan beskyddareroll, och säkerligen skulle de borgenärer

och gäldenärer vara ganska få, som hade lust att inlåta sig i dessa

vedervärdiga transaktioner, om någon annan laglig form funnes att tillgå

för beredandet af den panträtt, som dermed gemenligen åsyftas. Det synes

vara hög tid att, till vinst ej blott för den materiella utveckling, som för

handen varande förhållanden påkalla, utan äfven för allmän rättskänsla, för

god tro och sedlighet, nu anvisa en sådan form.»

I anledning af enskild motionärs framställning vid 1859—1860 års

riksdag tillstyrkte dåvarande Lag-Utskott (se utlåtandet N:o 35) Rikets

Ständer att antaga hufvudsakligaste delarne af det utaf Lagberedningen utarbetade

förslag till underpant i lös egendom. Detta förslag bifölls af Bondeståndet

med undantag blott af en mindre vigtig bestämmelse i 4:de §, angående

tiden för intecknings förnyelse. Öfriga stånd återremitterade deremot

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Lag- Utskottets Utlåtande N:o 51.

hela lagförslaget. Efter det Lag-Utskottet på ett lika grundligt som öfvertygande

sätt besvarat återremissen (se utlåtandet N:o 51) inträffade det

märkliga förhållandet, att alla fyra stånden biföllo Lag-Utskottets ursprungliga

förslag med allenast en ytterst ringa, af Utskottet föreslagen modifikation. Förslaget

blef emellertid icke upphöjdt till lag, i anseende till de anmärkningar,

som vid förslagets granskning i Högsta Domstolen förekommo.

Samma öde rönte ett vid 1865—1866 års riksdag antaget förslag till

förlagslagstiftning, enligt hvilket icke panträtt, utan blott förmånsrätt uti

den intecknade lösegendomen skulle erhållas. Rättigheten att lemna förlagsinteckning

var dock, i olikhet med nu föreliggande lagförslag, utsträckt till

jordbruk, handtverk och fiske. Det vid 1859—1860 års riksdag antagna

lagförslag hade ännu större omfattning.

Vid 1868 års riksdag blef, i anledning af enskilde motionärers framställning,

af Lag-Utskottet tillstyrkt hufvudsakligen enahanda förslag till

underpant i lösegendom, som vid 1859—1860 års riksdag antagits. Detta

förslag, enligt hvilket rätten att lemna underpant i lösegendom skulle blifva

allmän och således utsträckas både till jordbruk och andra näringar, bifölls

af Andra Kammaren, men afslogs af den Första; dock synes, för att döma

efter den hållna diskussionen, anledningen till afslaget icke hafva varit någon

obenägenhet att göra alla näringar likstälda i afseende å den ifrågavarande

rättigheten, utan dels teoretiska, dels praktiska betänkligheter mot konstituerandet

af en sakrätt (panträtt) i lösegendom, hvilket ansågs medföra de största

svårigheter.

Det beslut, som 1879 års Riksdag fattade i anledning af min då väckta

motion i ämnet, synes mig icke heller utmärka, att Riksdagen frånträdt den

af Bondeståndet ursprungligen uttalade, men af Riksdagen sedermera vid

flere tillfällen gillade grundsatsen af alla näringars likställighet inför lagen,

och jag kan icke finna något giltigt skäl, hvarföre Riksdagen nu skulle godkänna

hufvudsakligen samma förslag, som vid 1847—1848 års riksdag förkastades,

destomindre som det nu framlagda förslaget icke ens medger rättighet

att lemna förlagsinteckning för alla de näringar, åt hvilka man redan vid

framläggandet af 1847—1848 års förslag trodde sig kunna bevilja denna

förmån. Kong!. Maj:t ansåg nemligen då, att förlagsinteckning borde medgifvas

åt förläggare för anläggning och drifvande af bergsbruk, fabrik, verkstad

eller annan inrättning för beredande eller förädling af råa ämnen, äfvensom

åt förläggare till hafs- och saltsjöfiskare. Frågan har alltså gått hufvudsakligen

i en kretsgång, men i en kretsgång med dragning tillbaka.

Komiterade hafva uti sin i många hänseenden förtjenstfulla utredning

äfven redogjort för den utländska lagstiftningen i ämnet, men gjort det på

ett sådant sätt att jag dermed ingalunda kunnat finna mig tillfredsstäld. För

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

olika åsigter hyser jag alltid aktning, men fakta höra icke jemkas efter asigterna,

utan åsigterna snarare efter fakta. De många land, der underpant i

lösegendom utan inskränkning medgifves, omnämnas icke, hvilket möjligen kan

hafva sin förklaringsgrund deri, att man velat undvika vidlyftighet; men da

man omnämner den franska lagstiftningen (sidan 37 af betänkandet) och meddelar,

att förmånsrätt i pant eger rum endast så vida panten kommit och

fortfarande qvarblifver i fordringsegarens eller eu af kontrahenterne utsedd

tredje persons besittning, hade man, sa, vidt jag förstår, icke bort undanhålla

den på bedömandet af förevarande fråga ytterst vigtiga upplysning om hvad

enligt franska lagstiftningen hufvudsakligen hänfores till lös eller fast egendom.

Uti en reservation kan det icke vara lämpligt att i detta hänseende

fullständigt redogöra för hvad Godo Civil art. 517 543 med flera lagrum

innehålla. Endast det vill jag meddela att hvad egaren till eu fastighet placerat

för skötsel och bruk af en fastighet, såsom kreatur, åkerbruksredskap

m. in., in. in., betraktas såsom fastighet, hvilket äfven är förhållandet med

eu mängd andra saker, tillhörande verkstäder och inrättningar för den industri

som i Frankrike företrädesvis idkas. Denna lösegendom^som genomen

juridisk fiktion förvandlats till fastighet (immeuhles) äro föremål för underpant

(hypothéque) och behöfver således icke af egaren öfverlemnas till fordringsegaren

eller tredje person för pantsättningens giltighet (se art. 2118 afCode

Civil). I Danmark är förhållandet nästan detsamma. För att icke fördjupa

mig i den danska lagstiftningen i detta hänseende skall jag bär ordagrant

återgifva hvad derom förekommer uti ett nyligen (år 1880) af Professor Matzen

och Assessor Lassen utgifvet arbete »Den Nordiske Tingsret» (sakrätt),

intaoet uti 4-de häftet af »Nordisk Retsencyklopmdi». På sidan 194 af detta

förträffliga och tillförlitliga verk heter det: »Naar en Gj enstand lucifer som

Pant fölger det af alinindelige Regler, åt Panteretten, som enliver anden

långlig Ret, udstrsekker sig til alle dens naturlige och legale Appertinentier.

__I Danmark har Appertinentsbegrebet, smidig paa dette Punkt faaet en

i praktisk Ilenseende vigtig Udvidelse. Ved Pantssettelse af Landeiendomme

kan nemlig Bessetning og Inventarium samt den til enliver lid paa Eiendommen

väsende Glödning og Afgröde i Straa, Hö og utrsersket Ssed pantsset tes i

förbindelse med Eiendommen. Ligeledes kan det ved Pantsättning.af i abnkkei

och andre Bygninger till industrielle Anlseg vedtages, att Maskinei og andet,

Driftsmateriel og Driftsinventarium skal anses som Tilbeliör til paagjseldende

fäste Eiendom». För öfrigt finnes, enligt dansk lag, rättighet äfven for andra

än fastighets- och fabriksegare att lemna underpant i lös egendom, hvilken

rättighet dock, på sätt komiterade rigtigt anmärka, i någon man blifvit inskränkt

genom stadganden i den danska könkurslagen den 25 Mars 1872.

IUh. Ull Riksd. Trot. 1882. 7 Sami. 29 Käft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

Så frestande och upplysande det än kunde vara att fortsätta med redogörelsen

för hvad främmande lagstiftningar verkligen innehålla i förevarande ämne,

måste jag, i anseende till den korta tid som är tillmätt för en reservations

afgifvande, derifrån afstå. Jag vill endast tillägga, att adpertinensbegreppet

icke varit helt och hållet främmande för 1734 års lagstiftare. I den ursprungliga

texten af 10 kap. 5 § Ofiftermålsbalken heter det nemligen, i fråga om

makars giftorätt i ho, »Men hvad de, (nemligen borgare och ofrälse man,

som bor i stad) å landet ega eller ega få i jord eller fast, med boskap och

åkerredskap, derom gånge med giftorätten efter landsrätt.

Nu är det väl obestridligt att i samma mån som adpertinensbegreppet

i förhållande till fastigheten utvidgas, så att den värdefullaste lösegendomen

betraktas såsom fastighet och kan jemte fastigheten intecknas, i samma mån

minskas ock behofvet af rätt att särskilt kunna hypotisera lösegendom eller

att bereda förmånsrätt deri för erhållet förlag, utan att afhända sig egendomen;

men att i samma mån adpertinensbegreppet minskas eller, såsom hos

oss, i det närmaste blifvit upphäfdt, i samma män ökas ock detta behof.

Om, såsom jag vågar hoppas, jag derutinnan icke misstager mig, är

det ock naturligt, att i samma mån den primitiva åkerbruksredskapen, som

kostade föga, fått vika för dyrbarare maskiner, de magra nöten stundom

blifvit ersatta af dyra racedjur, samt dyrbara tröskverk, lokomobiler och

mejeriredskap in. in. anskaffats, kännes det för den mindre bemedlade jordbrukaren

svårt att kunna på drägliga vilkor anskaffa förlag. Särdeles gäller

detta den del af den jordbrukande befolkningen, som icke med eganderätt

innehar jorden, såsom boställsinnehafvare, kronohemmansåboer, arrendator^1

af kronans eller enskildes egendomar in. fl., hvilka icke kunna begagna den

af komiterade anvisade utväg att medelst inteckning i den fasta egendomen

bereda säkerhet för erforderliga förlagslån. Men äfven de, som sjelfva ega

sin fastighet, behöfva icke så sällan att mot annan säkerhet än den, inteckning

i en redan högt belånad fastighet kan erbjuda, anskaffa sig nödiga

förlagsmedel och man måste i sådant fall anlita andra om borgen eller

om deras namn å en vexel, hvilket kanske nu är vanligare. Naturligtvis

måste man vara beredd till återtjenst, och på sådant sätt bildas stundom ett

slags konsortier, hvilka tillsammans fabricera en mängd värdepapper, utan att

en enda verklig affär derför ligger till grund, och utan att något materielt

underlag för dem linnes. Stupar den ena af konsortiet, så rycker han vanligen

de öfriga med sig.

Sådant är icke förhållandet i de land, der det finnes en sund och väl

ordnad kreditlagstiftning. Man har hos oss velat uppskrämma jordbrukaren med

den förespegling, att färlagslånerättens utsträckning äfven till jordbruket skulle

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

medföra en ökad skuldsättning för jordbrukaren och tillintetgörande af hans

personliga kredit. För min del är jag lifligt öfvertygad derom, att motsatsen

i allmänhet skulle inträffa. Skuldsättningen Ange nemligen en naturlig begränsning

deri, att ett materielt värde alltid måste ligga till säkerhet för skuldsättningen.

Låntagarens ställning skulle för långifvaren blifva mera klar än nu

är förhållandet till följd af det nu rådande kreditsystemet. Den som verkligen

förtj enade kredit, den som eg de något att belåna, han Ange nog kredit.

Den som deremot komme att förlora på den ifrågasatta lagstiftningen, vore

den redan ruinerade låntagaren, hvilken kunde få svårt att genom konstlade

medel uppehålla sin ställning på sätt nu ofta sker. Men samhället i sin helhet

skulle icke derpå förlora, utan tvärtom vinna. Den personliga kredit,

som jordbrukaren åtnjuter i de land, der han kan lemna underpant i sin lösegendom

är icke mindre än hos oss, och hvad skuldsättningen beträffar lärer

väl ingen kunna påstå, att, exempelvis, den danska och franska jordbrukaren,

som i allmänhet är mycket välmående, till följd af den friare lagstiftningen

blifvit mera skuldsatt än den svenske. Den amerikanske »farmern» åtnjuter

i detta hänseende i de flesta stater en än större frihet, och han har visat

att sådant i allmänhet icke ländt till skada. Välståndet hos denna klass är

nemligen, såsom bekant, i allmänhet ganska stort. Hvarföre måste man då

antaga att den svenske jordbrukaren, som i allmänhet är betänksam och ofta

till ytterlighet sparsam, skulle komma att missbruka sin frihet? Hvarföre

just han mer än andra samhällsklasser?

Vidare kan jag för min del icke gilla, att man söker rangera näringarne

liksom i en rangföljd, dervid jordbruket, handtverkerierna och fiskerinäringen

kommit under strecket. För mig gäller hvarje hederlig handtering

lika, Jag kan icke finna det vara nyttigare eller bättre att. exempelvis

fabricera knappnålar, knappar och dylikt än att producera spannmål, ost

och smör. Fabrikören skulle emellertid få rätt att taga förlagsinteckning,

producenten icke. Skilnaden mellan fabrikör och handtverkare synes mig vara

godtycklig och i praktiken omöjlig att uppdraga. Författningsförslaget i detta

hänseende skulle, om det upphöjes till lag, vid tillämpningen möta de största

svårigheter och stundom framkalla löje. Blott ett exempel derpå. Fn hattmakare,

som blygsamt anmält sig att såsom handtverkare drifva hattmakeri, behöfver

för sin rörelse förlag och önskar såsom säkerhet derför lemna förlagsinteckning;

men hans ansökning kommer helt viss att afslas, emedan han är simpel

handtverkare. Han besvärar sig emellertid öfver beslutet och ingår under

tiden med anmälan att såsom fabrikör drifva samma yrke, utan att det ringaste

utvidga sin rörelse, och öfverrätt skall utan tvifvel undanrödja beslutet

samt förklara honom berättigad till erhållande af förlagsinteckning, om han

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lag-Utshottets Utlåtande N:o 51.

ånyo anmäler sig hos underrätt. Hvarpå berodde då i sjelfva verket rättigheten

till förlagsinteckning? Icke af lagen, utan af sökandens egenvilliga

åtgöranden, af godtycke, — just motsatsen till lag.

Slutligen har man sagt, att då förlagsinteckningen icke skulle medföra

sakrätt till det pantsatta, utan blott förmånsrätt, i händelse af konkurs, vore

hela rättsinstitutet af så problematiskt värde för de näringar, som dermed gynnades,

att kikare af de öfriga näringarne, saknade anledning att mot de sålunda

gynnade hysa en känsla af afund, Gerna medgifvande att en sådan

känsla bör vara främmande för en lagstiftare, kan jag, som skulle befinna

mig i kretsen bland de gynnade, dock icke finna annat, än att om hela rättsinstitutet

har ett så tvifvelaktigt värde, man hellre borde, på sätt det ifrågasattes

vid 1847—1848 års riksdag, upphäfva detsamma, än att deråt gifva

vidare utsträckning. Väl medgifver jag, att en försigtig långifvare, som icke

närmare känner förlagstagarens förhållanden, torde komma att för låns beviljande

fordra, utom förlagsinteckning, äfven någon fyllnadsborgen; men ingåendet

af en -sådan borgen är, då förlagsinteckningen äfven gäller till säkerhet

för löftesmännen, ej på långt när så riskabel som vanlig borgen, och kan —

hvilket är det vigtigaste — ej utsträckas till hvilket belopp som helst, utan

ett materielt underlag måste alltid finnas för låneaffären.

Detta senare anser jag för våra kreditförhållanden i allmänhet medföra

eu sådan fördel, att jag för min del ej tvekar att utsträcka rättigheten till

erhållande af förlagsinteckning åt alla näringar, som hafva produktionen till

föremål. Hvad handeln eller omsättningen af produkterna angår, så gäller

för densamma särskilda förhållanden. Köpmannens verksamhet är nemligen

af beskaffenhet att förslagsinteckning ej för honom skulle medföra något

verkligt gagn, eljest skulle jag gerna vilja medgifva honom en sådan förmån.

Lagstiftningen måste nemligen enligt min tanke gå i den rigtning att den

söker utplåna och icke genom undantagslagar befästa olikheter emellan de

särskilda folkklasserna, samt snarare verka för deras sammansmältande till

ett helt än för söndring i olika berättigade grupper, hvilka ständigt bekriga

hvarandra och försvaga det hela.

Med dessa åsigter har jag för min del omöjligen kunnat oförändradt

bifalla Kongl. Maj:ts förevarande nådiga proposition. Skulle — hvilket jag

val knappast vågar hoppas — dessa åsigter delas af flertalet inom endera

eller begge Kamrarne, torde eu återremiss till Lag-Utskottet blifva nödArändig.

Emellertid anser jag mig, för ätt närmare antyda meningen med mina

yttranden och huru de skulle taga sig ut i ett formuleradt lagförslag, höra

meddela utkast till ett sådant. Det kan göras mycket kortare än det Kong!,

förslaget.

Jag får alltså vördsamt hemställa,

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 51.

att Riksdagen med förklarande att Kongl. Maj:ts förevarande

nådiga proposition icke kunnat oförändrad bifallas,

behagade för sin del antaga följande:

A) Förordning, angående förlagsinteckning.

Med upphäfvande af Förordningen om förlag vid bergsoch

brukshandteringen den 24 Februari 1748 och Hallordningen

den 2 April 1770, så ock med ändring al hvad

lag och författningar i öfrig! innehålla mot denna förordning

stridande, stadgas som följer:

§ !•

Glifver någon förlag till idkande af jordbruk, bergsbruk

eller grufvedrift, äfven der denna ej är att till bergsbruk

hänföra, eller till drifvande af sågverk eller fabriks- och

handtverksrörelse eller annan dermed jemförlig handtering,

om hvars drifvande anmälan eller ansökning skall enligt

särskilda författningar göras, eller ock till idkande af fiske,

och varder förslaget intecknadt i den ordning här nedan

stadgas; njute förlagsman sedan för sin fordran den förmånsrätt,

som i 17 kap. Handelsbalk^! sägs.

§ 2.

Förlagsinteckning sökes hos den Rätt, inom hvars domvärjo

den rörelse drifves, för hvilken förlaget är gifvet,

eller fiskare har sitt hemvist, och intages i protokollet,

angående bouppteckningar, morgongåfvobref samt afhandlingar

om lösöreköp.

§ 3.

Vid ansökan om förlagsinteckning skall till Rätten ingifvas

i hufvudskrift den handling, på grund hvaraf inteckning

äskas; skolande handlingen innehålla såväl uttryckligt

erkännande af försträckningens egenskap af förlag för

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

viss uppgifven rörelse, jemte uppgift, utom för fiske, om

stället, hvarest rörelsen clrifves, som oek af vittnen styrkt

medgifvande att förlagsinteckning tagas må.

Derest enligt särskilda författningar anmälan hos embetsmyndighet

eller tillstånd af sådan myndighet fordras för

rörelsens drifvande, hifoge sökanden bevis att anmälan

skett eller tillstånd meddelats.

Fullgör sökanden ej hvad sålunda är föreskrifvet, varde

ansökningen genast afslagen.

§ 4.

1 öfrigt skall angående förlagsinteckning tillämpas

hvad om inteckning i fast egendom stadgadt är.

§ B.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1883.

Derförinnan meddelad förlagsinteckning bedömes efter

äldre lag, men skall, för att bibehållas gällande, inom ett

är frän nyssnämnda dag förnyas hos den Rätt, som, derest

ny förlagsinteckning dä sökes, är behörig att då upptaga

ansökningen, samt derefter hos nämnda Rätt vidare förnyas.

Samma Rätt tillkomme ock att i fråga om sådan

inteckning upptaga ärende angående dess dödande helt och

hållet eller till viss del, eller om dess nedsättning under

annan förlagsinteckning.

B) Förordning, angående förändrad lydelse af 17 kap. 7

§ Handelsbalken.

Härigenom förordnas att 17 kap. 7 § Handelsbalken

skall erhålla följande förändrade lydelse:

Mom. 1. (Lika jmed nujgällande.)

Mom. 2. Gafvel- någon förlag till idkande af jordbruk,

bergsbruk eller grufvedrift, sågverk, fabrik, handtverk eller

fiske, och varder förlaget intecknadt på sätt särskild! stad
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

gadt är, njute förlagsman sedan förmånsrätt för sin fordran

i inbergad gröda, tillverkning och fångst, i de för rörelsen

nödiga råa ämnen, i fordringar hos arbetare eller andra

för sådana förskott, som för rörelsens drift lemnade blifvit,

så ock i all lös egendom, som till rörelsen hörer vare Beredskap,

boskap, dragare, farkoster eller annat; samt vid

förlag till grufvedrift, i sj elfva grufvan, der den icke är

att anse såsom tillhörighet till gäldenärens fasta egendom;

dock gälle ej förmånsrätt för ränta, som före början af

konkurs upplupen är för längre tid än tre år. År förlagsinteckning

beviljad för fleres fordringar, hafve den

företräde, som inteckning först sökt; hafva flere sökt inteckning

å en dag, ege lika rätt. Börjar konkurs inom

en månad efter det förlagsteckning blifvit sökt, vare inteckningen

utan verkan. Ej heller gälle förlagsinteckning,

som blifvit sökt samma dag, då konkurs börjats eller derefter.

Mom. 3. Denna förordning skall icke tillämpas i de

förmånsrättstvister, som göras anhängiga före utgången

af December månad 1882.

C) Förordning, angående förändrad lydelse af 2 och 5 §§

Konkurslagen den 18 September 1862.

(Lika lydande med Utskottets förslag.)»

B. Mot särskilda delar af utlåtandet.

I.

a) beträffande förslaget till Förordning angående förlagsinteckning:

1 §•

af herr Bergström, mot införande i denna § efter ordet »grufvedrift»

af orden »äfven der denna ej är att till bergsbruk hänföra»;

af Herrar Anders Persson, Magnus Jonsson och Smedberg, hvilka instämt

i Herr Samzelius’ reservation derom, att rättigheten till förlagsinteckning bort

utsträckas till alla slags näringar, utom handel, och Utskottets förslag affattas

i öfverensstämmelse dermed, samt att följaktligen förslaget till Förordning

angående lösören, som jordegare lemnat landbo till egendomens bruk, under

nämnda förutsättning komme att blifva öfverflödigt.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

3 §.

af Herr Thomasson, mot ändringen i denna §;

7 §•

af Herr Bergström, hvilken ansett den i slutet af denna § förekommande

hänvisning'' hafva bort lyda sålunda: »som i 9 § 2 mom. sägs»;

11 §.

af Herrar Bergström, Thomasson och Lothigius, hvilka ansett det af

Utskottet under denna § upptagna stadgande icke hafva bort i förslaget införas;

h) beträffande förslaget till Förordning angående förändrad lydelse af

17 kap. 7 § Handelslalken;

af Herr Bergström, hvilken påyrkat uteslutande af den efter uttrycken:

»så ock, vid förlag till grufvedrift, i sjelfva grufvan» förekommande bestämmelsen:

»der den icke är att anse såsom tillhörighet till gäldenär ens fasta

egendom»;

II.

beträffande förslaget till Förordning angående fredande från utmätning

af lösören, som jordegare lemnat landbo till egendomens bruk:

af Herr Bergström, mot den af Utskottet begagnade motivering;

af Herrar Lothigius, Widmark och Lindahl, hvilka ansett Kong!. Maj.ts

förslag hafva bort af Utskottet tillstyrkas; samt

af Herr Åbergsson.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1882.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Bilagor till Lag- Utskottets utlåtande öfver Kong!-. Maj:ts proposition

N:o 21, med förslag till förordning angående förlagsinteckning

och i sammanhang dermed erforderliga författningar.

I.

Stormägtigste, allernådigste Konung!

Genom nådig remiss har Eders Kongl. Maj:t befalt Sitt och Rikets

Commerce-Collegium att afgifva underdånigt utlåtande öfver de förslag

till förordning angående förlagsinteckning och i sammanhang dermed erforderliga

förordningar angående förändrad lydelse af § 7 i 17:de kapitlet

Handelsbalken, § 1 i Kongl. Förordningen angående särskilda protokoll

öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden den 16 Juni 1875

samt § 2 i Konkurslagen, äfvensom till förordning om vissa legoaftal angående

kreatur, hvilka förslag utarbetats af dertill i nåder utsedde komiterade;

— och har Collegium för fullgörande af denna befallning ansett

lämpligt att anmoda Öfverståthållareembetet och vederbörande Magistrater

att öfver berörda förslag infordra och till Collegium inom viss tid insända

yttranden af fabriks- och handtverksföreningarna i Stockholm, Borås,

Carlshamn, Carlskrona, Carlstad, Eskilstuna, Gefle, Helsingborg, Jönköping,

Kalmar, Landskrona, Lund, Malmö, Norrköping, Uddevalla, Upsala,

Ystad och Örebro samt handtverks- och industriföreningen i Göteborg;

hvarjemte Fullmäktige i Jernkontoret anmodats att likaledes inom

viss tid till Collegium inkomma med yttrande i ämnet; hvarefter dels ej

mindre från bemälde fullmäktige, än äfven från fabriks- och handtverksföreningarna

i Norrköping, Upsala, Carlstad, Landskrona, Kalmar och Gefle

samt handtverks- och industri-idkareföreningen i Jönköping inkommit yttranden,

dels Magistraten i Helsingborg anmält, att någon fabriks- eller

Bih. till Riksd. Prof. 1882: 7 Samt. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

handtverksförening icke funnes der i staden, men att Magistraten genom kungörelser

anmodat stadens fabriksidkare och handtverkare att öfver i fråga

varande förslag afgifva yttrande, utan att dock sådant inom utsatt tid

till Magistraten ingifvits, dels ock af Magistraterne i Borås, Örebro, Ystad,

Carlskrona, Malmö, Lund och Eskilstuna tillkännagifvits, att vederbörande

föreningar icke aktat nödigt att i ämnet sig yttra; hvaremot från öfverståthållareembetet

samt Magistraterne i Carlshamn, Göteborg och Uddevalla

icke inkommit något meddelande i detta ärende.

Uti de inkomna yttrandena äro mot komiterades förslag till förordning

angående förlagsiåteckning anmärkningar framstälda af Fullmäktige

i Jernkontor!, fabriksföreningen i Norrköping, fabriks- och handtverksföreningen

i Upsala samt fabriksföreningen i Gefle, för hvilka anmärkningars

innehåll Collegium skall i korthet redogöra i det utlåtande, Collegium

får i detta ärende härmed underdånigst afgifva.

Enligt § 1 i nyssberörda förslag är afsedt, att författningen skulle

ega tillämplighet för, bland annat, grufdrift, »äfven der denna ej är att

till bergsbruk hänföra». I motiven, der någon särskild utredning angående

innehållet af i fråga varande § icke återfinnes, är icke heller i öfrigt

angifvet hvad med »grufvedrift» af detta slag skall förstås. För närvarande

lära alla företag, hvilka äro att anse såsom inbegripna under benämningen

»grufvedrift», vara att hänföra under gällande grufvestadgas

bestämmelser, och likaledes lärer den industriella verksamhet i sin helhet,

som faller inom området för dessa bestämmelser, vara att hänföra till

»bergsbruk»; hvaraf ock följer, att all grufvedrift under nu varande förhållanden

skulle vara att hänföra till bergsbruk. I det vanliga språkbruket

förekommer icke heller benämningen grufva för anläggning eller

arbetsrum till eftersökande och upphemtande af andra mineralrikets alster

än dem, som enligt nu gällande grufvestadga äro föremål för inmutning,

såsom ock visar sig af benämningarna stenbrott, skifferbruk, kalkbrott,

grustägt in. m. — Skulle åter med uttrycket vara afsedda förhållanden,

som kunde komma att genom utfärdandet af en ny grufvelag inträda till

följd af inskränkning i antalet af mutbara mineral, så innebår detta en

förutsättning af en förändring, som ännu icke egt rum.

Utom idkare af sågverksrörelse skulle, på sätt förslaget i § 1 vidare

innehåller, idkare af fabrik eller ock annan inrättning till beredande eller

förädling af råämnen så beskaffad, att handelsböcker öfver rörelsen skola

föras, vara berättigad att komma i åtnjutande af den förmån, som med

förlagsinteckning är afsedd; och då, jemlik! § 2 i Kongl. Förordningen

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 Maj 1855 från skyldigheten

ätt föra handelsböcker äro, bland andra näringsidkare, undan*

tagna handtverkare, som hufvudsakligen på beställning förfärdiga varor,

hafva komiterade med förslaget i denna del åsyftat, hvilket i motiven

dertill äfven angifvits, att de egentliga liandtverken skulle komma att

falla utom området för den i fråga satta lagstiftningen. Häremot har

fabriks- och handtverksföreningen i Upsala anmärkt, att en handtverkare

numera icke kunde ensamt vänta pa beställningar, utan maste hafva ständiga,

ofta rätt dyrbara förlag och vanligen äfven öppna salubodar, och såväl

för att hålla sina förlag sorterade och fylda, som äfven för att kunna

utföra beställningar, måste han både hafva inneliggande lager af råämnen

och kunna lemna kredit; på grund hvaraf, och med stöd af i öfrigt

anförda skäl, sagda förening hemstält, att förmånen af att kunna erhålla

förlagslån måtte utsträckas till handtverkeri, som ej vore att till sjelflörsörjning

hänföra.

Uti underdåniga utlåtanden vid flera föregående tillfällen har Collegium

haft anledning anmärka, att det i följd af näringslifvets utveckling

numera icke är möjligt att pa ett tillfredsställande sätt eller genom

en allmängiltig och uttömmande bestämning angifva de yrken, hvilka

skola räknas till fabriker till skilnad från dem, som böra till handtverk

hänföras, och att benämningen af ett industriel yrke uteslutande beror

på den formella omständigheten, huruvida yrket blifvit anmäldt såsom

fabrik eller såsom handtverk. Komiterade hafva också rätteligen anmärkt,

att den förr uppdragna gränsskilnad^) mellan, å ena sidan, fabriker och

manufakturer och, å den andra, de under skråordningen lydande handtverkerierna

så småningom blifvit allt mera utplånad till dess med Kongl.

Förordningen den 18 Juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet de sista,

från skråsystemets tider härrörande skrankorna folio. Vid sådant förhållande

och då, efter hvad erfarenheten ådagalagt, en industriel rörelse under

benämning af handtverk ofta bedrifves i vida större omfattning och

såsom sådan kräfver mycket större förlagskapital än en så kallad fabrik;

hvaremot, på sätt de till Collegium inkommande statistiska primäruppgifter

utvisa, förekomma fabriker, der arbetareantalet är sa ringa, att idkarne

af desamma synas för yrkets utöfvande icke hafva behof af annat

biträde än det, som kan lemnas af hustru och hemmavarande barn, hvilket

äfven blifvit förutsatt i sistnämnda förordning, såsom inhemtas af §

9, mom. 1, i samma författning, torde de skäl, som''uti komiterades betänkande

(sidd. 44—46) anföras mot utsträckning af rättigheten att ut
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

ställa förlagsinteckning äfven till handtverkerierna, icke kunna tillerkän•>nas

full giltighet. Collegium kan icke heller finna, att en sådan utsträckning

skall kunna utöfva något menligt inflytande på näringslifvets sunda

utveckling eller gifva någon annan eller särskild anledning till rättsförvecklingar

än den, soin i allmänhet kan uppstå af den i fråga vätande

underpantsinstitutionen, enär, ehvad det gäller större eller mindre

industriidkare, första vilkoret för möjligheten att erhålla lån mot erbjudande

af förlagsinteckning, i hvarje fall dock ytterst lärer bero deraf, att

den yrkesidkare, som söker lånet, gjort sig känd för redbarhet och samvetsgranhet.

Om således, å ena sidan, den som förfärdigar handtverksarbeten

icke synes böra vara utesluten från förmånen att kunna för sin rörelses

bedrifvande erbjuda den säkerhet, som med förlagsinteckning afses,

är det, a andra sidan, gifvet, att denna förmån icke bör utsträckas till

hvarje sådan idkare, lika litet som densamma, på sätt komiterade synas

hafva antagit, lärer böra tillkomma en hvar, som idkar så kallad fabriksrörelse;

och Collegium anser derföre endast den idkare af fabriks- och

handtverksarbeten kunna berättigas att utställa förlagsinteckning, som drifyer

rörelsen i det omfång, att han, jemlik! mom. 1 och 2 i § 9 af 1864

års åberopade förordning, skall för yrkets utöfvande göra den i samma

författningsrum föreskrifna anmälan. I sammanhang härmed tillåter sig

Collegium fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet derpå, att i

det förslag till förordning angående förlagsinteckning, hvilket med nådig

proposition af den 16 Oktober 1847 öfverlemnades till Rikets då församlade

Ständer, förlag i penningar eller varor kunde gifvas för anläggande

och drifvande ej mindre af bergsbruk och fabrik än äfven af verkstad

eller annan inrättning till beredande eller förädling af råa ämnen, med

rättighet för förlagsgifvaren att för sin fordran njuta förmånsrätt till betalning

på sätt i sagda paragraf närmare bestämdes.

Enligt hvad nu förevarande § i öfrigt innehåller skulle idkare af

bergsbruk eller grufdrift och den, som drifver sågverksrörelse, kunna

erhålla förlagslån af den i förslaget afsedda beskaffenhet utan skyldighet

att öfver sin rörelse föra handelsböcker, hvaremot denna skyldighet ålåge

hvarje annan näringsidkare, som egde att begagna sig af sagda förmån.

Collegium kan icke finna någon giltig grund, hvarför de förstnämnda

slagen af yrkesidkare skulle hafva denna företrädesrätt, enär det väl icke

lärer kunna antagas, att desse yrkesidkare skola vara oförmögne att verkställa

eu sådan bokföring, hvilken väl också med den förändring, formen

för förlagslåns meddelande numera erhållit, torde få anses såsom ett nä
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

stan oeftergiflig! vilkor för möjligheten att undfå slika försträckningar

och i alla händelser lernnar tillfälle till en alltid tillgänglig öfversigt af

en industriel rörelses omfattning, hvadan ett stadgande i denna syftning

måste vara till fördel både för den som gifver och den som emottager

ett förlagslån. Hvad i sist berörda afseende!] blifvit anfördt gäller äfven

idkare af handtverk med den inskränkning Collegium redan antydt.

Under öfverläggningen i detta ärende har hos Collegium uppstått

fråga, huruvida merberörda § 1, hvilken innefattar den grundväsentliga

delen af förslaget i dess helhet, borde, på sätt nu skett, i eu hufvudsaklig

del gifva hänvisning till en annan icke uppgifven författning, eller om

icke §:n hellre borde uppställas i öfverensstämmelse med § 1 i ofvan omförmälda,

vid 1847 —1848 årens riksdag aflåtna nådiga förslag, deri, såsom

i det föregående blifvit framhållet, angåfvos de yrkesidkare, åt livilka

förlag kunde gifvas mot åtnjutande af den i lag stadgade förmånsrätt.

Att genom det senare förfaringssättet den föreslagna författningen skulle

vinna i fullständighet och blifva oberoende af de förändringar, omnämnda

förordning af den 4 Maj 1855, utom de deri redan vidtagna, kan komma

att underkastas, är otvifvelaktigt; men Collegium har emellertid ansett

sig icke böra i detta afseende framställa något förslag; hvadan Collegium

inskränker sig till att föreslå de ändringar i komiterades förslag, Indika

hafva sin grund i de mot detsamma i nu antydda delar förekomna anmärkningar;

och får Collegium i följd häraf hemställa: att

— under förutsättning, det § 2 i Kongl. Förordningen angående liandelsböcker

och handelsräkningar den 4 Maj 1855 till sin lydelse ändras sålunda,

att i §:ns första del bland de under stadgandet i § 1 inbegripna

införas idkare af bergsbruk och sågverksrörelse, samt att, med uteslutande

af de i senare delen af §:n förekommande orden »idkare af grufvedrift

och bergsmannahandtering» och »handtverkare, som hufvudsakligen på beställning

varor förfärdiga», bland de från nyss nämnda stadgande undantaga

införas de, som utan annat biträde än af hustru och hemmavarande

barn tillverka fabriks- eller handtverksarbeten —

dels § 1 i förslaget till förordning angående förlagsinteckning må

endast innehålla, att om någon gifver förlag till idkare af så beskaffad!

yrke för beredande, eller förädling af råämnen, att handelsböcker skola

öfver rörelsen föras, och förlaget varder i stadgad ordning intecknadt,

förlagsmannen skall för sin fordran njuta den förmånsrätt, som i 17:de

kapitlet Handelsbalken sägs;

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

dels, i öfverensstämmelse härmed, äfven måtte ändras den af komiterade

föreslagna lydelse af § 7 i nyss nämnda kapitel och balk.

Uti andra punkten af § 3 i förslaget till förordning angående förlagsinteckning

stadgas, att den, som, på sätt förut sägs, hos vederbörlig

domstol söker förlagsinteckning, skall vid sin ansökning foga bevis, att

förlagstagaren om sin rörelse gjort sådan anmälan, som, efter ty särskilda

författningar innehålla, för rättighet att samma rörelse drifva är föreskrifven,

eller, der rörelsen är af beskaffenhet, att för dess utöfvande dylik

anmälan icke erfordras, intyg af magistrat, kronofogde eller länsman,

att förlagstagaren den uppgifna rörelsen utöfvar; — men då en hos vederbörande

gjord anmälan om en rörelses drifvande icke i allmänhet kan

anses innebära visshet om, att anmälaren är i verklig utöfning af densamma,

synes det vara af vigt för förlagsgifvaren, att, ehvad den i §:n förutsatta

anmälan bör, efter hvad särskildt stadgas, ega rum eller icke, sökanden

skall förete det föreskrifna intyget.

Med hänsyn dertill, att i merberörda förslag icke funnes någon uttrycklig

föreskrift i fråga om det fall, att en industriel inrättning, till

hvars drifvande förlag vore gifvet och intecknadt, öfverginge till annan

egare, inteckningen borde anses ega fortfarande giltighet och förlagsgifvaren

således njuta förmånsrätt emot den nye egarens borgenärer, hafva.

Fullmäktige i Jernkontoret, jemte det de förmält sig icke kunna förorda

den af en komité-ledamot yttrade mening, att det måtte stadgas att den

nye egaren skulle vara pligtig att ansvara för den i verket intecknade

fordran, i öfrigt anmärkt, att de icke kunde finna någon anledning, hvarför

uti eu förordning angående förlagsinteckning ej skulle inrymmas ett

stadgande liknande det, som finnes intaget i § 28 af förordningen angående

inteckning i fast egendom den IG Juni 1875, eller det förklarande,

att om innehafvare af intecknad förlagsfordran låter ny egare till verket

å inteckningshandlingen teckna förbindelse, hvarigenom han öfvertager den

intecknade skulden, förre gäldenären skall vara fri från sin förbindelse,

der ej annorlunda är aftaladt; varande, utom andra för ett sådant tillägg

till den föreslagna författningen angifna grunder, af fullmäktige anfördt,

att genom ett uttryckligt stadgande af hufvudsakligen sagda innehåll

komme att tryckas lagens stämpel på en måhända icke fullt grundad,

men åtminstone mera allmänt antagen och spridd föreställning om nu

gällande författningars rätta mening och betydelse i detta afsende; — och

som genom ett stadgande i det af fullmäktige angifna syfte förlagsgifvares

rätt i antydda fall torde kunna tillgodoses, finner Collegium sig böra un
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

derstödja berörda förslag; i sammanhang hvarmed Collega™, i öfverensstämmelse

med hvad fullmäktige i öfrigt hemstält, tillstyrker, att när förändring

i eganderätten till ett industrielt verk, vid hvilket häftar förlagsinteckning,

inträffar, skall inom en månad derefter vid vederbörlig domstol

företes, för att i dess protokoll införas, den afhandling, som träffats

om förlagslånets öfvertagande af verkets nye egare, dervid för underlåtenhet

att sådant fullgöra torde böra stadgas förlust af inteckningsrätten;

hvaremot någon anmälan i öfrigt hos domstolen i hvarje fall, då ett sådant

verk öfvergår från en till annan egare, hvilket fullmäktige äfven

ifrågasatt, icke synes vara af någon vigt. Derest Eders Kongl. Maj:t skulle

finna föreskrifter af nu angifna innehåll böra i förslaget inrymmas, torde

dessa kunna införas näst efter § 6 af detsamma.

Uti § 6 af ofvan åberopade nådiga förslag till förordning angående

förlagsinteckning förekomma stadganden för det fall, att flyttning af bruk,

fabrik, verkstad eller inrättning skett till annan ort än den, hvarest inteckningen

blifvit beviljad, hvarom Collegium trott sig böra underdånigst

erinra med hemställan tillika, huruvida icke, derest Eders Kongl. Maj:t

skulle finna någon föreskrift i omförmälda afseende behöflig, då äfven,

med hänsyn till stadgandena i § 2 af förevarande förslag, kunde komma

under öfvervägande, om föreskrift må böra meddelas för de fall, att stad,

som lyder under landsrätt, erhåller egen jurisdiktion eller tvärtom stad

med sådan jurisdiktion förlägges under landsrätt.

På sätt i det föregående är antydt har mot komiterades förslag gjorts

anmärkning äfven af fabriksföreningarna i Norrköping och Gefle, gående

ut på, dels att, såsom af en af komiténs ledamöter framhållits, förlagsgifvares

rätt borde genom något stadgande betryggas för sådana tillfällen,

då inrättning, till hvars drifvande förlag vore gifvet och intecknadt,

öfverginge till annan egare, dels med afseende derå, att genom bifall till

förslaget förlagsinteckning endast komme att medföra förmånsrätt i händelse

af konkurs, dels ock att komiterade bort afgifva förslag till bestämmande

af hvad med lös och fast egendom bör förstås in. in.; men Collegium

finner hvad sålunda blifvit anmärkt, såsom berörande ämnen, hvilka

antingen blifvit i komiterades betänkanden afhandlade eller i detta utlåtande

underkastats pröfning, icke föranleda något särskildt yttrande från

Collegii sida; —och får Collegium slutligen i underdånighet gifva tillkänna,

att Collegium vid komiterades i detta ärende afgifna förslag, utom

hvad angår det, som afser vissa legoaftal angående kreatur, i hvilket

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

ämne det icke torde tillhöra Collegium att sig utlåta, icke Har något ytterligare

att erinra.

Med återställande af remissakten öfverlemnas härjemte ofvan omförmälda

yttranden samt skrivelser, och Collegium framhärdar med djupaste

vördnad,

Stormäktigste, Allernådigste Konung,

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste

tjenare och undersåtar

C. Fr. Wsern.

J. Sjöberg.

Stockholm den 20 Oktober 1881.

G. Hegarclt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

TI.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kommerse-Kollegium.

Till fullgörande af Kongl. Kollega anmodan i skrifvelse af den BO

nästlidne Augusti att meddela yttrande öfver det förslag till förordning

angående förlagsinteckning och i sammanhang dermed erforderliga författningar,

som afgifvits af den dertill utaf Kongl. Maj:t förordnade komité,

få Jernkontorets Fullmägtige, efter granskning af berörda förslag, äran

anföra följande:

Uti förslaget till förordning angående förlagsinteckning sökes förgäfves

uttrycklig föreskrift i den utan allt tvifvel ganska vigtiga fråga, huruvida

när så inträffar, att en industriel inrättning, till hvars drifvande förlag

är gifvet och intecknadt, till annan egare öfvergår, inteckningen bör

anses ega fortfarande giltighet och förlagsgifvaren således njuta förmånsrätt

emot den nya egarens borgenärer. Rätta uppfattningen af förslagets

mening torde emellertid böra antagas vara den, som en reservant angifvit,

eller att inteckningen skulle vara kraftlös i samma stund den industriella

inrättningen genom köp eller annat fång öfverginge till den nye egaren.

Fullmägtige dela visserligen reservantens åsigt om angelägenheten deraf,

att betydelsen af det ifrågavarande rättsinstitutet bör, så vidt möjligt är,

upprätthallas, och onekligt är, att med en så beskaffad tillämpning af

författningen, som ofvan är antydd, den säkerhet, som en förlagsgifvare

kan hafva för sin fordran beräknat, lider ett svårt afbräck och blifver af

lika litet värde, som den skulle ega i händelse näringsidkaren till annan

än ny innehafvare af Verket af händer sig det gods, hvaruti förmånsrätt

blifvit beviljad. Detta oaktadt kunna Fullmägtige icke med reservanten

förorda att stadgas må, att den nye egaren skulle vara pligtig att ansvara

Bill. till Riksd. Prof. 1882. 7 Sami. '' 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

för den i Verket intecknade fordringen, enär, utom det att ett så beskaffadt

stadgande skulle, der det lösa godset i värde ej svarade emot förlagsskulden,

icke allenast försvåra, utan måhända någon gång omöjliggöra

försäljningen af sjelfva Verket eller inrättningen, derjemte förekommer ett

annat i Fullmägtiges tanke än vigtigare inkast, det nemligen, att om

meningen är att vid den nye egarens öfvertagande af förlagslånet, den

ursprunglige gäldenären, d. v. s. den, som erhållit förlagslånet, skulle blifva

från sin förbindelse fri, en sådan utan fordringsegarens bifall och samtycke

gjord öfverflyttning af ansvarigheten för gälden står i strid med allmänt

gällande grundsatser, samt att i motsatt fall, eller att förlagsgifvaren, utöfver

den honom tillkommande förmånsrätt till det lösa godset, borde icke

allenast tillerkännas en personlig fordran hos den senare egaren till verket,

utan ock bibehållas vid en dylik gent emot förre egaren, detta icke eller

synes stå väl tillsammans med hvad lagen i afseende på annan intecknad

fordran innehåller, och dessutom utan allt tvifvel komme att gifva anledning

till mången förveckling och till mången tvist. Men om på dessa

grunder Fullmägtige icke tillstyrka, att den, hvilken förvärfvar en fabriksinrättning

eller annat verk, i hvars effekter inteckning är medgifven,

skall ovilkorligen och oberoende deraf, huruvida förläggaren det medgifver

eller icke, ansvara för förlagsskulden, så kunna Fullmägtige deremot

icke finna någon anledning, hvarför uti en förordning angående

förlagsinteckning ej skulle inrymmas ett stadgande, liknande det, som

finnes intaget i 28 § af förordningen angående inteckning i fast egendom

den 16 Juni 1875, eller det förklarande, att om innehafvare af

intecknad förlagsfordran låter ny egare till verket å inteckningshandlingen

teckna förbindelse, hvarigenom han öfvertager den intecknade

skulden, förre gäldenären skall vara fri från sin förbindelse, der ej

annorlunda är aftaladt. Egentliga grunden till den skiljaktighet i föreskrifter,

som dessa begge författningar förete, är uppenbarligen att söka

och finna uti den olika verkan och betydelse inteckning, beviljad i enlighet

med den ena eller andra författningen, innebär, i det att då inteckning

i fast egendom gifver sakrätt, gällande emot hvilken det vara må,

som af egendomen kan blifva innehafvare, genom förlagsinteckning åter

icke uppkommer någon sådan rätt, utan endast förmånsrätt i händelse konkurs

inträffar; och lika angeläget det är att lagstiftningen strängt iakttager

och håller fast vid denna principiella skilnad, lika önskligt synes

det Fullmägtige vara att författningen angående förlag, så vidt utan

någons skada och utan bristande konseqvens kan ske, underlättar använ
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

dandet af ett rättsinstitut, som för landets näringar visat sig så välgörande

och fortfarande är behöflig! Genom ett från Kongl. förordningen den

16 Juni 1875 hemtadt stadgande i ofvannäinnda syftning blefve icke

någon antagen och godkänd rättsgrundsats bruten, ingen ny sakrätt tillskapad,

och då för stadgandets tillämpning alla vederbörandes samtycke

erfordrades, skulle icke heller någon endas rätt deraf kränkas. Deremot

skulle såmedelst en verklig förmån beredas landets näringsidkare, icke

minst den klass bland dem, hvilkas talan Fullmägtige hafva att bevaka.

Derest nemligen den af en föregående egare medgifna förlagsinteckningen

skulle, såsom författningsförslaget synes afse, ovilkorligen hafva med öfverlåtandet

af eganderätten af det industriella verket till all kraft och verkan

förfallit och åt densamma icke kunna genom ett emellan förläggaren

samt verkets förre ocli nye egare träöadt, af lagen godkändt aftal beredas

en fortgående, icke något ögonblick afbruten giltighet och bestånd, så

inses lätt att någon gång deraf kunde föranledas ett afbrott i rörelsens

bedrifvande, till sin längd beroende af den tid, som erfordrades för ett

med omgång och kostnader alltid förenadt anskaffande af ny förlagsinteckning.

Hvilket menligt inflytande deraf kunde för ett sundt näringslif

uppstå, torde Fullmägtige icke hafva af nöden att här vidare utveckla;

utbedjande Fullmägtige sig få tillägga, att ett uttryckligt stadgande, af

det hufvudsakliga innehåll Fullmägtige tillåtit sig föreslå, synts dem desto

mindre böra möta motstånd, som derigenom komme att tryckas lagens

stämpel på en måhända icke fullt grundad, men åtminstone mera allmänt

antagen och spridd föreställning om nu gällande författningars rätta mening

och betydelse i detta afseende.

I händelse Fullmägtiges nu gjorda framställning vinner nådigt bifall,

lärer vara af behofvet påkalladt att föreskrift meddelas, dels att när förändring

i eganderätten till ett industriel verk, vid hvilket häftar förlagsinteckning,

inträffar, anmälan derom skall inom viss föreskrifven kort tid

vid behörig Rådstufvurätt ega rum, dels ock att inom samma tid till införande

i rättens protokoll bör företes hvarje afhandling, som träffas om

förlagslånets öfvertagande af annan verksegare.

Under erinran att i närvarande lagstiftning saknas utförligare bestämmelser

rörande skilnaden mellan fast och lös egendom, hafva komiterade,

ehuru med erkännande att det sätt, hvarpå denna fråga kunde vinna

sin lösning, måste utöfva ett ingalunda obetydligt inflytande på en förläggares

rätt, dock ansett denna fråga vara af den omfattning, att dess

besvarande icke syntes tillhöra den undantagslagstiftning, som hade till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

föremål ordnandet af förhållandena mellan förläggare och förlagstagare.

Komiterade hafva emellertid uttalat såsom sin åsigt, att om genom noggranna

och tydliga bestämmelser, införda å sin rätta plats i lagen, all

tvekan i förenämnda ämne kunde förebyggas, sådant skulle vara till synnerlig

fördel äfven hvad angår förlagsinteckningar. Och med kännedom

om de olika tolkningar, som vid särskilda tillfällen, särdeles hvad beträffar

maskiner inom industriella inrättningar, gjort sig gällande i fråga om naturen

af fast eller lös egendom, hvarigenom under närvarande förhållanden

icke ringa osäkerhet råder för bedömande af vidden och beskaffenheten

af den egendom, som utgör föremål för förlagsinteckning, kunna

Fullmägtige ej annat än att i komiterades ofvannämnda uttalande på

det lifligaste instämma.

Vid öfriga delar af de uppgjorda författningsförslagen hafva Fullmägtige

icke funnit anledning till erinran.

Stockholm den 13 Oktober 1881.

På Fullmägtiges i Jernkontoret vägnar:

F. 0. Leuhusen.

C. v. Stockenström.

F. Richter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

*

in.

Underdånigste Memorial.

Eders Kongl. Maj:t har under den 20 i denna månad anbefalt

Landtbruks-akademiens Förvaltnings-komité att inkomma med _ underdånigt

utlåtande öfver det förslag till förordning om vissa legoaftal angående

kreatur, hvilket af dertill i nåder utsedde komiterade till Eders

Kongl. Maj:t afgifvits under den 6 Augusti innevarande ar; och gai

Förvaltnings-komitén att fullgöra detta uppdrag.

Under de senare årtiondena har den svenske landtbrukaren i vida

högre grad än förut börjat inse den stora betydelse kreaturen ega för

landtbruket, för att detta på ett rätt sätt, och sålunda med god afkomst,

må kunna bedrifvas. Förändrade förhållanden inom marknaden för produkter

ifrån ladugården och mejeriet hafva äfven inträda hvilka bidragit

till att gifva åt den underhållna boskapen ett förhöj dt värde emot förr,

ett förhållande, hvilket är för landet så mycket lyckligare, som, sedan

denna rigtning inträda landtbrukaren med all ifver arbetar derpå att

tillgodogöra de foderämnen, han odlar, sa att sadana produkter frambringas,

som betinga en säker och lönande marknad och derigenom den

största afkastning af hushållningen.

För den skull har det ock befunnits vara nödvändigt, att ladugårdsskötsel

bedrifves på annat sätt än förut derutinnan, att kreatur af bästa

beskaffenhet — om ock olika för olika landsdelar, dock de mest lämpliga

för det afsedda ändamålet — anskaffas och^ underhållas samt att

afveln handhafves och ledes med stor insigt och på ett planmessigt sätt

ifrån led till led under en längre tidsföljd, för att göda och likformiga

kreatursstammar må inom landet än vidare uppstå. Denna för landt
Bih.

till Biksd. Prof. 1882. 7 Samt. 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

bruket vigtiga angelägenhet befordras väsentligen genom det föreliggande

lagförslaget, i det att djuregaren, om detsamma blifver lag, med vida

större trygghet än nu, kan såväl till landbo öfverlåta dyrbara dj urstammar

som betrygga deras fortsatta underhåll, afvel och förbättring till

största ömsesidiga gagn för både deras egare och arrendator samt hela,

landets husdjursskötsel.

Med afseende härpå och då koinitén, efter noggrann granskning af

det föreslagna lagstadgandet, icke har något att deremot erinra, får komitén

för sin del uttala den uppfattning, att detsamma för jordbrukets

utveckling och förkofran är vigtigt samt ändamålsenligt.

Remisshandlingen återställes härmed i underdånighet.

Stockholm den 28 Oktober 1881.

På Landtbruks-akademiens Förvaltnings-komités vägnar:

PEHR EHRENHEIM.

Ferd. Unander.

Till Kongl. Majrt underdånigst.

Stockholm, tryckt i Central-Trjckeriet, 1882.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1882:39 Skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj ds nådig a proposition med förslag till förordning angående förlag sinteckning och i sammanhang dermed erforderliga förfat a1 i texten