Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54

1882-05-01 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1882:54, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.

i

N;o 34.

Ank. till Rtkad. Kansli den 1 Maj 1882, kl. 6 e. in.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg

till § 13 i förordningen angående jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof den 14 April 1866.

Lag-Utskottet har från Första Kammaren fått till sig hänvisad en

af Herr O. M. Björnstjerna afgifven motion, N:o 21, af följande lydelse:

»I underdånig skrifvelse af den 7 November 1863 framstälde Rikets

Ständer begäran om vissa förändringar i lagstiftningen rörande jords

eller lägenhets afstående för allmänt behof. Närmaste anledningen härtill

gafs genom en motion i Bondeståndet af Nils Andersson från Vermlands

län, med tillägg af Sven Rosenberg, åsyftande att minska expropriationskostnaden

vid statens jernvägsbyggnader.

»Med anledning af denna underdåniga skrifvelse afläts till nästpåföljande

riksdag en Kongl. proposition med förslag till ny expropriationslag,

hvilken, sedan den blifvit af Rikets Ständer antagen och af

Kong!. Maj:t faststäld, ännu är i gällande kraft under benämning: Kongl.

Maj:ts förnyade nådiga förordning angående jords eller lägenhets afstående

för allmänt behof af den 14 April 1866.

»I denna förordning finnas intagna alla de förändringar Rikets

Ständer i ofvan åberopade underdåniga skrifvelse af den 7 November

1863 förklarat sig för sin del hafva antagit, med undantag blott af

andra momentet i § 13 så lydande:

Bill. till Riksd. Prof. 1883. 7 Sami. 32 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.

»Skall endast del af jord eller lägenhet afträdas och uppkommer

för återstoden synnerlig vinst, i följd af den afsedda anläggningen, då

skall sådant vid ersättningens bestämmande i beräkning tagas.

»Med afseende härå anföres i den underdåniga skrifvelsen, bland

annat: »Vidare synes ock en oskälig vinst kunna i det fall, att endast

en del af jord eller lägenhet afstås, beredas den till ersättning berättigade,

om nemligen ersättningen bestämmes utan tillbörligt afseende

å den särskilda fördel, som genom det beslutade arbetets utförande

skulle kunna uppkomma för den återstående delen. Ledes t. ex.

en kanal genom en vattensjuk mark, kan derigenom beredas egaren

eller innehafvare!! ett förut saknadt tillfälle till markens uppodling och

han såmedelst erhålla af anläggningen en fördel, måhända i värde mångdubbelt

öfverstigande den förlust, han genom afstående af eu del af

marken fått vidkännas. Likaså kan, om egaren fått afstå jord för anläggande

af torg, hamnplats, jern vägsstation eller annat dylikt, återstoden

genom sitt läge derinvid blifva användbarare än förut till byggnads-

eller upplagsplats m. m. och i följd deraf vinna ett betydligt

förökadt värde.»

»I det inom Justitiedepartementet utarbetade förslag till den nya

förordningen hade detta moment bibehållits med eu något förändrad

formulering, så att orden »synnerlig vinst i följd af den afsedda anläggningen»

blifvit utbytta mot »annan vinst än som med anläggningen

i allmänhet åsyftad är», men på grund af anmärkningar i Högsta domstolen,

af tre bland sju närvarande ledamöter, blef momentet ur förordningen

uteslutet, hvarvid dock Hans Excellens dåvarande Justitiestatsministern,

vid föredragningen i Statsrådet, förklarade sig för sin

del »icke finna annat än att ett så inskränkt medgifvande i den rigtning

Rikets Ständer åsyftat, som det förslaget innehåller, kunde utan orättvisa

ske.»

»Under de år, som sedan dess förflutit, torde emellertid behofvet

af en liknande föreskrift hafva blifvit allt mer ådagalagdt. Utan tvifvel

hade kostnaden för jernvägsanläggningarne kunnat, utan någon obillighet

mot jordinnehafvarne, i ej ringa mån förminskas, om en sådan

bestämmelse varit gällande, då, om än flerestädes den för desamma

behöfliga mark frikostigt afståtts utan eller mot ringa ersättning, detta

långt ifrån alltid varit händelsen, utan jordegaren ofta, med stöd af

gällande lag, till fullo utkräft sin rätt att låta sig betala med högsta i

orten gällande belopp för afträdd jord, förutom ersättning för skada

och intrång, allt utan afdrag för de fördelar han genom anläggnin
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54,

gen vunne och den ofta högst betydliga värdeförhöjning, som derigenom

tillskyndades hans egendom.

»T städerna gör sig saknaden af eu dylik bestämmelse än mer

känbar sedan, med de nya kommunallagarna, en långt större och särdeles

glädjande lifaktighet der uppstått, hvilken i många fall medfört

förbättringar och försköningar, hvarom man förr knappast kunnat göra

sig förhoppning. Nya stadsplaner hafva äfven blifvit för hela riket

faststälda, hvilkas utförande ofta nödvändiggöra ganska betydliga expropriationer,

men som under nuvarande förhållanden i hög grad försvåras

genom öfverdrifna expropriationskostnader.

»Några exempel härpå torde ej behöfva anföras, då allmänt kändt

lärer vara, hurusom icke blott i Stockholm, utan äfven i andra större

städer tomtvärdet hastigt stiger i de trakter, der nya öppna platser,

planteringar eller större gator m. m. på stadens bekostnad utföras, till

följd hvaraf den behöfliga jorden för dylika anläggningar i högst väsentlig

mån för det allmänna måste fördyras, när, enligt nu gällande

lag, densamma skall lösas efter högst gällande pris och derutöfver ersättning

bestämmas, äfven till högsta belopp, för skada och intrång,

som genom anläggningen kan förorsakas »egaren eller annan», allt utan

afseende å de stundom vida öfvervägande fördelar, som på samma gång

kunna dem derigenom tillskyndas och måhända medföra fyrfaldt ökadt

värde å deras återstående i närheten belägna egendom.

»De för städernas sundhet, välmåga eller utveckling nödvändigaste

förbättringar kunna således omintetgöras eller lång tid fördröjas, endast

för att på det allmännas bekostnad bereda några spekulanter eu oskälig

vinst.

»Önska vi se våra städer och i främsta rummet vår vackra hufvudstad

framskrida något så när i jembredd med utlandets, måste vi

göra detta möjligt genom att bereda dem liknande lättnader vid nödvändiga

expropriationer, hvilket nu icke är händelsen. Ett väsentligt

steg i denna rigtning skulle vara antagandet af ett sådant tillägg i expropriationslagen,

som vid 1863 års riksdag af alla fyra stånden beslöts.

»Någon farhåga torde ej behöfva hysas att jordafträdaren skall

blifva obilligt lidande genom nämndens utslag, äfven i de fall, då, med

afseende å de fördelar honom tillskyndas, hans ersättning blifver mindre

rundlig än för närvarande, då erfarenheten tillräckligt ådagalagt att

expropriationsnämnder i regeln, och detta med rätta, fästa större afseende

vid att den enskildes rätt ej trades för nära än vid det allmännas

fördel. Snarare lärer kunna motses att den för oss främmande före
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.

skriften skulle, åtminstone intill dess vi hunnit vänja oss vid densamma,

blifva temligen betydelselös.

»På grund af hvad anfördt blifvit får jag vördsamt hemställa att

Riksdagen ville för sin del besluta,

»att § 13 i Kongl. Majris förnyade nådiga Förordning af

den 14 April 1866 angående jords eller lägenhets afstående för

allmänt behof skall erhålla ett nytt moment, hufvudsakligen

af följande lydelse:

»Skall endast del af jord eller lägenhet afträdas och uppkommer

för återstoden synnerlig vinst i följd af den afsedda

anläggningen, då skall sådant vid ersättningens bestämmande

i beräkning tagas »

§ 13 i förordningen angående jords eller lägenhets afstående

för allmänt behof den 14 April 1866, till hvilken § enligt motionärens

förslag ofvanstående tillägg skulle göras, lyder för närvarande sålunda:

»på jord eller lägenhet afstås skall, uppskatta Nämnden i penningar

såväl jorden eller lägenheten efter hvad jord eller lägenhet af lika beskaffenhet

och godhet i orten högst gäller, som ock särskild!, till högsta

skäliga belopp, den skada, annan än egaren genom jordens eller lägenhetens

afstående lider, allt med afseende på tiden för afträdande!. Uppkommer,

genom begagnandet af jord eller lägenhet för allmänt behof,

skada för egaren eller annan, och är sådan skada ej beräknad i det

belopp, som, enligt hvad ofvan stadgadt är, bestämdt blifvit, då skall

ock ersättning derför bestämmas till högsta belopp, hvartill skadan

skäligen skattas må.

»I det fall att endast ersättning för intrång eger rum, uppskatte

Nämnden i penningar till högsta skäliga belopp den skada, som genom

intrånget förorsakas. År af Rätten stadgadt, att ersättningen skall

utgå i årlig afgift, rätte Nämnden uppskattningen derefter; och bör i

detta fall ersättning bestämmas särskilt för det intrång, sjelfva anläggningen

medför, och särskild! för det, som sker genom inrättningens

skötsel och drift.

»År fråga om flera lägenheter, som tillhöra särskilda egare, varde

ersättningen bestämd särskilt för hvardera.»

Frågan om de grunder, efter hvilka, vid expropriation, ersättningen

skall bestämmas, hör till de mest svårlösta, så snart man söker

utföra dessa grunder något i detalj. Lagstiftarne hafva ock häraf för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.

anledts att endast i några allmänna drag angifva dessa grunder samt

att åt tillämpningen i de särskilda förekommande fallen lemna ett

mycket vidsträckt utrymme, hvadan ock pröfniogen om ersättningens

belopp i allmänhet lemnats åt särskild nämnd.

Men äfven om de sålunda uppstäda allmänna grunder hafva skiljaktiga

meningar uttalats och äfven gjort sig i lagstiftningen gällande.

Så är äfven förhållandet med den nu föreliggande principfrågan, huruvida,

då endast del af jord eller lägenhet afträdes, vid bestämmande

af ersättningens belopp deri vinst, som, vare sig genom sjelfva den

anläggning, hvarför expropriationen eger ruin, eller genom inrättningens

skötsel och drift, må för den återstående, icke exproprierade delen

uppstå, skall afräknas eller ej.

I detta hänseende kunna expropriationslagarne hänföras till tvenne

olika grupper, af hvilka den ena i större eller mindre utsträckning medgifver

sådant afdrag, men den andra deremot icke.

Till den första gruppen hörer den franska »loi sur 1’expropriation

pour cause dutilité publique» af den 3 Maj 1841, som i sin artikel 51

stadgar, att, om utförandet af de allmänna arbeten, för hvilka expropriationen

sker, anses åstadkomma en omedelbar och särskild värdeförhöjning

(»une augmentation de valeur immédiate et spéciale») för den

återstående delen af egendomen, denna förhöjning skall komma i betraktande

vid bestämmande af ersättningens belopp. Detta stadgande

har vunnit efterföljd i den italienska expropriationslagen af den 25

Juni 1865, § 41. Äfven i Nordamerikas Förenta Stater antages i allmänhet,

att sådant afdrag kan ega rum; dock innehålla grundlagarne

för tre stater (för Alabama, XIII, § 5; för Iowa, I, § 18 samt för Ohio,

I, § 19) obetingadt förbud mot hvarje afdrag vid expropriation. Expropriationslagen

för det Schweiziska Edsförbundet af den 1 Maj 1850

tillåter afdrag endast i det fall, att afståendet af en del af egendomen

förorsakar, att den återstående delen blifver fri från ett. servitut. Den

danska rättspraxis lärer, vid tillämpningen af de många särskilda förordningar,

som i Danmark ordna rätten till expropriation, tillåta afdrag,

ehuru uttrycklig bestämmelse derom endast förekommer uti en af dessa

författningar, nemligen Lov indeholdende nogle Föreskrifter om Gläder,

Veie og Vandlöb i Kjöbenhavn af den 14 December 1857, § 10. I

Norge har Lov ang. Veivassenet, den 15 September 1851, § 26, föreskrifvit,

att vid uppskattning af skada å jord billig hänsyn skall tagas

dertill, huruvida jordegaren, hvad honom särskilt vidkommer, erhåller

större eller mindre nytta af den väg, som anlägges; och detta stadgande

har, genom Lov indeholdende Bestemmelser angaaende Jernveie

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.

til almindelig Afbenyttelse den 7 September 1854, § 2, samt Lov om

tvungen Afståelse af Grund til Gaardsveie paa Landet den 17 Juni

1869, § 2, gjorts gällande i fråga om ersättning för afstående af jord

till jernbanor och enskilda gårdsvägar på landet.

Den rätta betydelsen af nu anförda stadgande!! är emellertid icke

fullt klar. Ett stadgande om afdrag kan nemligen uppfattas antingen

så, att i alla händelser värdet ä den afstådda delen skall oafkortad!

utgå, och afdraget endast kunna ega rum från det ersättningsbelopp,

som skolat utgå för olägenhet och intrång ä den återstående, icke exproprierade,

delen, eller och så, att afdraget kan ske äfven från det vid

uppskattningen beräknade ersättningsbeloppet för den afstådda delen.

För den förra meningen har Frankrikes kassationsdomstol och åtskilliga

nordamerikanska domstolar uttalat sig. Medgifver man principielt, att

afdrag må ske, torde öfvervägande skäl tala för den senare uppfattningen.

Denna har ock blifvit uttryckligen godkänd i den nyare franska

lagstiftningen.

Till den andra gruppen hörer den finska förordningen angående

skyldighet för egare eller innehafvare af jord att emot ersättning upplåta

mark för allmänt behof den 12 December 1864, hvilken lag i § 4

innehåller bestämmelse, att, »kan det företag, för hvars skull mark afstås,

för afträdare!! sjelf medföra nytta, får dock ej derföre något afdrag

från den honom tillkommande lösen ega rum.» I Tyska riket är

samma uppfattning beckande, ty såväl den nu gällande preussiska

Gesetz iiber die Enteignung von Grundeigenthum af den 11 Juni 1874,

som öfriga tyska expropriationslagar tillägga, med ett par undantag,

egaren ersättning utan sådant afdrag. Hvarken i engelsk lagstiftning

eller hithörande litteratur lärer spår föreiinnas, att afdrag göres eller

anses tillåtligt.

Motionären vill nu, att i vår expropriationslagstiftning skall införas

bestämmelse om dylikt afdrag, så att, om endast del af jord eller

lägenhet skall afträdas och för återstoden synnerlig vinst uppkommer i

följd af deri afsedda anläggningen, sådant skall vid ersättningens bestämmande

i beräkning tagas.

Eu dylik bestämmelse synes Utskottet vara allt för sväfvande och

till och med i vissa fall kunna tolkas såsom gående längre i fråga om

afdrag än den franska lagen, som endast talar om afdrag för omedelbar

och särskild värdeförhöjning å den återstående egendomen. Ej

heller är med denna formulering fullt tydligt uttryckt, huruvida den

förutsatta »synnerliga» vinsten för återstoden af egendomen måste vara

af annan beskaffenhet, än den vinst, som i allmänhet med företaget

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.

afses, och som tillgodokommer äfven andra fastigheter i trakten, eller

om det är nog, att vinsten i synnerlig grad kommer den återstående

egendomen till del utan afseende derå, att lika beskaffad vinst jemväl i

synnerlig grad uppstår äfven för- andra egendomar, beträffande hvilka,

då någon del af dem i och för anläggningen icke behöfver exproprieras,

egarne skörda vinsten utan motsvarande uppoffring, eller slutligen,

om vinsten väl kan för egendomen i fråga vara af samma beskaffenhet,

som vinsten af företaget i allmänhet eller som vinsten deraf för andra

fastigheter i trakten, men måste, för att kunna berättiga till afdrag, i

långt större grad tillfalla fastigheten i fråga än andra fastigheter i trakten.

Såsom exempel på de mångahanda vanskliga spörsmål, hvartill

en bestämmelse i dylik rigtning kan leda, må anföras, hurusom i Norge

genom dom af Höieste Ket den 20 Juni 1874 blifvit afgjordt, att en

person, som vid anläggningen af en jernväg måst afstå en del af sin

egendom till station, icke i följd af ofvan anmärkta s. k. Veilov af den

15 September 1851, § 20, jemförd med Jernbaneloven af den 7 September

1854, § 2, var skyldig att medgifva afdrag för den fördel, som

det (för samfärdseln med andra) medförde att hafva station i sin närhet

ej heller för förmånen, att hans fastighet komine att ligga omedelbart

vid stationen, utan att afdrag endast finge ske för sådana fördelar, som

att kunna hålla jernbanhotell eller sälja tomter till de af jernbanestationens

närhet framkallade byggnadsföretag.

Utskottet vill medgifva, att förhållandena uti ifrågavarande hänseende

ställa sig något olika vid regleringen af hela stadsdelar i större

städer. För dylika regleringar måste plan på förhand uppgöras och

fastställas, och beräkningen på den kommande expropriationen alstrar

hvarjehanda spekulationer å vinst på kommunens bekostnad. Hänsynen

härtill har ock i de andra skandinaviska landen föranledt särskilda bestämmelser

för dessa förhållanden.

Så stadgas i ofvan nämnda Lov indeholdende nogle Forskrifter

om Gader, Veie og Vandlöb i Kjöbenhavn den 14 December 1857, § 10,

att vederbörande kommission för ersättningens bestämmande »har att

uppskatta ifrågakommande vägsträckningar, tomter och byggnader till

verkliga värdet i handel och vandel,» men att »vid fastställande af ersättningen

skall derifrån afdragas den förhöjning i värde, som den återstående

egendomen anses erhålla.» »Till följd häraf kan ersättning för

afståendet till och med komma att helt och hållet bortfalla, när den af

kommunen träffade anstalt af kommissionen anses medföra större fördel

för egarne, än värdet å det afstådda utgör. När plats afstås till

utvidgande af redan befintliga gator och vägar, skall särskild hänsyn

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.

tagas dels till den större byggnadsfrihet, egaren härigenom kan erhålla,

dels dertill, om den ifrågavarande egendomens utsträckning är så stor,

att egendomen äfven efter afstående! lemnar tillfälle till samma användning

som förut, och om egendomens sträckning längs gata eller väg

icke förminskas genom afstående!, så att den afstådda marken på grund

häraf blott kan anses såsom mindre värdefull bakmark)) (— »Bäggrund»).

Så innehåller ock Loven om Bygningsvsesenet i Christiania den 5

Juni 1875 i § 9, att i hvarje tillfälle, då mark till anläggning eller utvidgning

af gata, väg eller offentlig plats blir föremål för afstående efter

värdering, skola värderingsmännen taga hänsyn till den nytta, som

äfven markens egare kommer att hafva af anläggningen eller utvidgningen,

och att som följd häraf ersättning för afstående! till och med

kan helt och hållet bortfalla, när denna nytta anses uppväga värdet å

det afstådda. Denna bestämmelse har genom Lov den 26 Maj 1877,

indeholdende Tillägg til Lov angaande Bygningsvaesenet af den 6 September

1845, § 4, blifvit gällande beträffande afstående af mark till nya

gator och platser eller utvidgning af äldre sådana i de städer, som lyda

under nämnda allmänna byggnadslag.

Grunden till dessa bestämmelser torde emellertid kunna sökas

deri, att eganderätten i dess fulla utsträckning till gator o. s. v. icke

anses tillhöra kommunen, hvarföre ock bygningslovene for Throndhjem

af den 12 Juni 1869, § 6, för Bergen af den 5 Maj 1875, § 3, och för

Christiania af den 5 Juni 1875, § 8, samt för öfriga norska städer ofvannämnda

lag af den 26 Maj 1877, § 3, innehålla stadgande, att, när

ny gata anlägges, egaren af hvarje tillstötande bebygd tomt, skall, om

han eger den till gatan behöfliga mark, utan ersättning utlägga densamma

till hel gatubredd, så framt han eger tomterna på båda sidor,

men till half gatubredd, så framt han blott eger tomt på den ena sidan.

Skulle nu äfven hos oss några likartade bestämmelser vara erforderliga

beträffande hufvudstaden eller några få af de största städerna

— hvarom Utskottet icke finner sig föranlåtet att, på grund af nu

föreliggande motion, ingå i någon närmare granskning — så borde

dock i alla händelser dessa bestämmelser hafva karakteren af undantagsbestämmelser

från de allmänna reglerna för expropriation. Det bör

då ock endast kunna vara ett påvisadt, särdeles trängande behof, som

skall kunna föranleda deras meddelande, ty all speciallagstiftning på

området för de allmänna privaträttsliga rättigheterna är i och för sig

betänklig.

Motionären har erinrat derom, att den bestämmelse, han föreslår,

är hemtad ur Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 7 November

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.

1863, samt om de förhandlingar, som i frågan egde rom och som föranledde

bestämmelsens uteslutande ur 1866 års förordning. Med anledning

häraf vill Utskottet, till ytterligare stöd för sin mening, här

anföra de skäl, som i Högsta Domstolen anfördes mot ett stadgande i

nu föreslaget syfte. En ledamot anförde:

»I de länder, der någon ersättningstillökning med 50 procent, eller

mindre, icke bestås den, som för allmänt behof måste afträda sin fastighet

(se t. ex. Finska expropriationslagen af den 12 Dec. 1864), hyllas

gemenligen den princip, att ifall det företag, för hvars skull mark afstås,

kan för afträdaren sjelf medföra nytta, får dock icke något afdrag för

den honom tillkommande lösen ega rum. Gillas denna grundsats, så

är det nödigt att den i lagen tydligen uttryckes.

»h ör det fall att endast en del af jord eller lägenhet afstås, hade

Ständerna i sin underdåniga skrifvelse till "Kong!. Maj:t> af den 7 November

1863 föreslagit, att om för återstoden uppkomme synnerlig vinst

i följd af den afsedda anläggningen, sådant skulle vid ersättningens bestämmande

tagas i beräkning. Således om egaren lått afstå jord för

anläggande af t. ex. jernvägsstation, men återstoden af hans mark, genom

sitt läge derinvid, blefve användbarare än förut till upplagsplats, magasiners

uppförande o. d., skulle det sålunda vunna betydligt ökade värdet

tagas i beräkning. Det nu remitterade förslaget innehåller deremot i

13 § det stadgande, att ett slikt ökadt värde icke får beräknas utan i

det fall, att för återstoden uppkommer uomedelbart genom den afsedda

anläggningen annan vinst än som med anläggningen i allmänhet åsyftad

är.}> Det förefaller mig ej rätt tydligt huruvida, enligt det remitterade

förslaget, det i nyss åberopade exempel afsedda ökade värdet, hvilket

lör återstoden uppkomme genom belägenheten invid jernvägsstation, finge

tagas i beräkning eller icke; — huruvida Ständernas åsigt i detta fall

är i förslaget adopterad, eller fastmera den förstnämnda i t. ex. Finska

expropriationslagen uttryckta princip.

»Onekligen är det svårt att uppställa regler för expropriationsvärderingen;

man ser någon gång andra länders lagstiftning i ämnet åtnöja

sig med att, jemte uttryckande af nyssnämnda allmänna grundsats,

gifva 1 oljande stadgande: att nemligen lör hvad till allmänt gagn afträdes,

ersättning bör bestämmas efter gångbart pris å orten, samt med

afseende på de inkomster och fördelar, egaren kunnat af det afträdda

i detsammas da varande skick bereda sig; men att, om godtgörelse yrkas

efter annan beräkningsgrund, må äfven derå billigt afseende fästäs.

»Utan tvifvel kunde dessa enkla regler blifva lika tillräckliga för

en väl sammansatt expropriationsnämnd, som tillfredsställande billig1- Bih. till Riksd. Pro t. 1882. 7 Sami. 32 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.

hetens fordringar. Men finner man specificering i denna del oumbärlig,

och isynnerhet, om man i afseende på den nytta, som till följd af expropriationens

ändamål kan uppkomma tör den mark, hvilken egaren

får behålla, vill gå denne så nära som möjligt vid uppskattning af den

jord han måste afstå, så är nödigt stadga, att i behörigt öfvervägande

tages ej blott den vinst, som för honom genom anläggningen uppkommer,

samt de olägenheter, som förut vidlådade hans jord, men nu försvinna

(»lucrum emergens» och »damnum cessans») utan jemväl den fördel,

hvilken för honom upphör, och den skada, som för honom uppstår

(»lucrum cessans» och »damnum emergens») — t. ex., för att förtydliga

sistnämnda alternativ, den fördel, som han förlorar dymedelst, att han

måste afträda eu lägenhet, der han, vid flera vägars sammanstötande,

idkat eu indrägtig handel eller annan näring, eller den skada, som för

honom uppstår dymedelst att hans sammanhängande åkerjord blifver

sönderdelad af en jernväg eller eu bred kanal.»

En annan ledamot, med hvilken en tredje förenade sig, yttrade:

»Det i förslagets 13 § 2 mom. nu intagna stadgande att, vid expropriation

af del utaf jord eller lägenhet, den i vissa fall för återstoden

uppkommande vinst skall vid ersättningens bestämmande tagas i

beräkning, kan jag, för min del, icke biträda, hufvudsakligen af skäl

att den, som mot sin vilja tvingas att afstå sin egendom, måste vara

berättigad att genast få kontant ersättning för fulla värdet af hvad som

afträdes, vare sig att detta utgör hela eller blott en del af egendomen;

och frågan huruvida eu sådan jordegare, oftast ej i större mån än orubbade

grannar, kan af företaget tillskyndas någon särskild vinst, anser

jag ej böra hafva ringaste inflytande på löseskillingens belopp, särdeles

som en slik vinst, fastän sannolikt i de flesta fall rikeligen förespeglad,

likväl ofta nog torde i sjelfva verket blifva ganska ringa och dessutom

beroende på enskildt tycke. _

»Jag tänker mig t. ex. en tomtegare i stad, hvilken tör ett torgs

anläggande måste afstå en del af sin tomt. På återstoden af tomten

är uppfördt ett hus, som af egaren ensam bebos. Genom det blifvande

torgets närhet torde nämnden, enligt ifrågavarande förslag, anse det

qvarvarande huset komma att tillskyndas sådan vinst, att exempelvis

hälften af rätta ersättningsbeloppet för den lösta tomtdelen afdrages;

men egaren, som vill bo qvar i sitt hus och måhända ej lika högt uppskattar

granskapet af ett först flera år derefter ordnadt torg, får derigenom

ej ringaste högre inkomst åt sitt hus; och enda utvägen för

honom att komma i åtnjutande af den innehållna hälften af värdet utaf

hvad honom frångått blir således den, att lemna sin bostad och söka

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Vi skottet» Utlåtande N:o 54.

realisera äfven återstående delen af gården, som möjligen för honom

egt ett helt annat värde än det materiella.

»Ett ytterligare skäl för min ofvan uttalade åsigt synes äfven ligga

deruti, att, enligt förslaget, blott fulla värdet, ej såsom, hittills hälften

derutöfver, skall lemnas såsom ersättning för exproprierad jord; och

skulle jag för min del önska att, till förekommande af all tvetydighet,

i förordningen bestämdt uttrycktes, att vid värderingen af del utaf jord

eller lägenhet, som skulle afträdas, för återstoden möjligen uppkommande

vinst icke finge tagas i beräkning.»

Utskottet vill ytterligare endast tillägga, att den svenska rättsuppfattningen

i allmänhet visat sig synnerligen mån att skydda den

enskildes privata egendom mot statens och det allmännas öfvermäktiga

anspråk; och att om, när enskild rätt måste vika för allmänt väl och

sålunda expropriation medgifves, man förr, vid ersättningens bestämmande,

gått för långt, då man tillerkände ersättning med fulla värdet

och hälften derutöfver, man dock nu, sedan nämnda tillökning å ersättningen

i och med 1866 års förordning upphört, icke torde böra i samma

rigtning gå ett steg längre genom att å ersättning för afstadd del af

fastighet medgifva afdrag, motsvarande den synnerliga vinst, som för

återstoden kan uppkomma i följd af den afsedda anläggningen - en

vinst, för hvars rätta uppskattande i sjelfva verket endast framtiden

kan gifva den nödiga ledningen och som kan blifva likaväl tillfällig

som varaktig.

På grund af det anförda får Utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 1 Maj 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.

Reservationer:

af Herrar Bergström och Äbergsson:

»Med hänsyn till de särskilda förhållanden, som ega rum vid expropriation

för utläggande af torg och gator i stad, hemställa vi, att

Riksdagen måtte besluta följande tillägg till 13 § i Kongl. Förordningen

den 14 April 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt

behof:

Skall del af tomt afstås till torg eller gata i stad och uppkommer

för tomtens återstående del synnerlig vinst i följd af torgets eller

gatans utläggande, då skall sådant vid ersättningens bestämmande i

beräkning tagas.»

af Herr Samzelius; samt

af Herr Johannes Jonson, mot vissa delar af den utaf Utskottet

begagnade motivering. •

Herrar Magnus Jonsson och Smedberg hafva begärt få här antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1883.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.