Sök i Ratio Lex

Lag-Utikotteti Utlåtande N:o 57

1882-05-08 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1882:57, Lag-Utikotteti Utlåtande N:o 57

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utikotteti Utlåtande N:o 57.

X:o 37.

Ant. till Rlksd. Kansli den 8 Maj 1882, kl. T e. m.

Lag Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om revision

af 20 kapitlet Strafflagen.

Till Lag-Utskottet har blifvit hänvisad en inom Andra Kammaren

af Herr A. Hedin väckt motion, N:o 64, deri framhållas några omständigheter,

som enligt motionärens tanke ådagalägga, att gällande strafflags

stadganden i fråga om olofligt tillgrepp äro otillbörligt stränga och

derför påkalla en omarbetning.

Först fäster sig motionären dervid, att Strafflagens 20 kap. innehåller

en från äldre strafflagar hemtad grundsats, att af det stulnas

värde beror, huruvida en om tjufnad förvunnen antingen kan få försona

sin förseelse med ett lindrigare straff, såsom böter eller enkelt fängelse,

eller måste dömas till straffarbete med påföljd af vanfrejd.

Om det än, fortsätter motionären, vore sant, att vid straffets bestämmande

afseende borde fästas vid den större eller mindre skada,

som den brottslige förorsakat, så vore det godtyckliga stadgandet i berörda

kapitel, enligt hvilket tillgrepp af 15 kronors värde eller derunder

kunde försonas med lindrigt bötes- eller fängelsestraff, men tillgrepp

utöfver 15 kronors värde medförde ett så svårt straff som straffarbete

och vanfrejd, ingalunda någon logisk följd af den anförda grundsatsen.

Ty vore en sådan slutföljd rigtig, så hade den ock bort finna

ett uttryck i 22:dra kapitlet, som rörde ett icke mindre samhällsvådligt

brott mot egendom, nemligen bedrägeri; men ehuru genom detta sistnämnda

brott skadan för egaren väl oftast uppginge till vida högre

belopp än vid tjufnad, funnes i fråga om bedrägeri icke någon bestämBih.

till Riksd. Prot. 1882. 7 Sami. 35 Häft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

melse derom, att ett visst värde skulle föranleda straffskärpning i synnerlig

grad. Utom det att den omnämnda grundsatsen i 20:de kapitlet

sålunda uppenbart strede mot straffprincipen i fråga om andra egendomsbrott,

komme de på visst värde beroende straffbestämmelserna ofta

att visa sig olämpliga och till och med orättvisa. Om det för staten

måste vara af största vigt att rädda brottslingen från fortgående på

brottets bana, så motverkade den ju sitt ändamål genom att använda

så stränga straff, att brottslingen derigenom ohjelpligen utstöttes ur

samhället. Erfarenheten visade ock, att många domare, vid handläggning

af tjufnad första gången till värde af 16—20 kronor, icke sällan

af de hårda bestämmelserna funne sig manade till att söka få värdet

nedsatt, så att endast lindrigt straff ådömdes och derigenom åt brottslingen

det tillfälle till förbättring lemnades, som genom ett hårdare, af

vanfrejd åtföljdt, straff i de flesta fall skulle omintetgöras. Mången

vilseförd hade sannolikt genom ett sådant domarens förfarande blifvit

räddad åt samhället, men otaliga vore de fall, då en sådan utväg ej

funnits och de första gången brottslige, i följd af lagens stränghet och

tryckta af vanfrejden, föranledts eller rent af tvungits till fortsättande

af en brottslig lefnad.

Vidare fäster motionären uppmärksamheten vid de stadganden,

enligt hvilka straffet för återfall i tjufnad vore vida strängare än

för återfall i andra brott; och då det vore svårt att utfinna något

fullt giltigt skäl för dessa bestämmelser, helst då, såsom förut vore

nämndt, den, som för tjufnad undergått straffarbete och stämplats med

vanfrejd, i de flesta fall för sig funne vägen stängd till försörjning genom

redligt arbete och sålunda ofta tvunges till nya brott, ville det

synas, att de ytterligt stränga iterationsstraffen för tjufnad vore ändamålsvidriga.

Genom deras borttagande skulle för öfrigt icke ringa

kostnad för fångvården inbesparas.

På grund af det sålunda anförda föreslår motionären »en revision

af Strafflagens 20:de kapitel, i syfte, dels att tjufnadsbrott, ehvad värdet

är större eller mindre, må första och andra gången kunna försonas

med böter eller enkelt fängelse, utan påföljd af vanfrejd, dels att de

särskilda straffen för återfall i tjufnad må upphäfvas, eller åtminstone

i betydlig mån mildras; samt att, derest Lag-Utskottet ej skulle vara i

tillfälle att framlägga ett förslag till omarbetning af ifrågavarande kapitel,

Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t ville till nästa Riksdag aflåta proposition med förslag till förändring

af Strafflagen i ofvan angifna syfte».

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57,

På ingen del af vår nya strafflagstiftning torde forna bestämmelser

i ämnet hafva haft ett sådant inflytande, som å innehållet i 20

kapitlet Strafflagen »Om stöld och snatteri». Genom de i stort antal

uppräknade försvårande omständigheterna, genom de särskilda straffen för

iteration, genom de särskilda grunderna för delaktighet, in. in. afviker

onekligen lagstiftningen om tjufnad från den i öfrigt gällande strafflagstiftningen.

Grunden till detta förhållande torde kunna sökas, förutom

i den särskilda karakteren å tjufnadsbrotten, i den omständighet,

att, då man vid nya strafflagens stiftande i ämnet egde stadganden af

färskt datum i förordningen den 4 Maj 1855, man icke fann lämpligt

att i dessa företaga mycket vidtgående förändringar, under det att, beträffande

de flesta öfriga delarne af strafflagstiftningen, det gälde att

bygga på nya grunder.

Då motionären nu påyrkar en revision af stadgande^ om straff

för tjufnad, önskar han förnämligast, dels att skilnaden mellan snatteri

och stöld måtte upphöra samt tjufnadsbrott, ehvad värdet vore större

eller mindre, första och andra gången kunna försonas med böter eller

enkelt fängelse, utan påföljd af vanfrejd, och att först vid andra gången

tjufnad under försvårande omständigheter straffarbete och förlust

af medborgerligt förtroende måtte ådömas; dels ock, att de i motionärens

tanke stränga iterationsstraffen måtte helt och hållet upphäfvas

eller åtminstone förmildras.

Snatteri, d. v. s. i allmänhet olofligt tillgrepp af gods eller penningar

till värde af femton kronor eller derunder, straffas för närvarande

med böter, högst ett hundra kionor, eller fängelse i högst

sex månader (S. L. 20. 1). De straff för olofligt tillgrepp första gången,

motionären önskar nedsatta, äro sålunda dels straffet för s. k.

enkel stöld, straffarbete från och med två till och med sex månader

(S. L. 20. 1, 2); dels straffet för snatteri och stöld under försvårande

omständighet (S. L. 20. 3, 4), för livilket straff det latitudinära

maximum hvad angår snatteri är detsamma som vid snatteri

under vanliga omständigheter, men beträffande stöld är höjdt från sex

månader till ett år; dels och straffen för de två i 5 och 6 §§ omförmälda

arter af qvalificerad stöld, ehvad värdet af det stulna uppgår

till femton kronor eller ej, hvilka straff äro satta för den ena arten

(S. L. 20. 5) till straffarbete från och med två månader till och med

ett år, samt för den andra (S. L. 20. 6) till straffarbete från och med

sex månader till och med fyra år. Derjemte stadgar S. L. 20. 18

såsom påföljd för stöld förlust af medborgerligt förtroende för alltid

eller för viss tid.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57,

Huruvida nu de sålunda satta strafflatituderna äro till sitt minimum

likasom sitt maximum för höga torde icke kunna afgöras från

allmänt principiella synpunkter, utan torde man i detta fallet vara hänvisad

till erfarenheten om straffens förmåga att uppfylla det med dem

afsedda ändamål samt till andra länders exempel.

En på fakta grundad erfarenhet i hithörande afseenden är alltid

svår att vinna, och fullt tillförlitliga och tillräckliga materialier för frågans

bedömande ur denna synpunkt äro icke af motionären förebragta

och torde icke heller annars föreligga.

Beträffande de straff, andra lands lagar stadga för tjufnadsbrott

första gången, så vill Utskottet ur den norska Lov angaaende Forbrydelser

af den 20 Augusti 1842 och Lov indeholdende Forandringer i

Lov angaaende Forbrydelser af den 20 Augusti 1842 med videre, den

3 Juni 1874, kap. 19, den danska Almindelig borgerlig Straffelov den

10 Februari 1866, kap. 23, den för Tyska riket gällande Strafgesetzbuch

af den 26 Februari 1876, afd. 19, samt den franska Code Pénal, Livré

III, Titre II, Ch. II, Sect. I, meddela, att enkel, första resan begången

stöld straffas

i Norge med fängelse (af tre slag: arrest på minst 32, högst 240

dagar; fängelse på vanlig fångkost på minst 16, högst 120 dagar; samt

fängelse på vatten och bröd på minst 4, högst 30 dagar) eller med

straffarbete i femte grad (på 6 månader eller deröfver intill 3 år);

dock att, om det stulna föremålets värde är särdeles obetydligt och

derjemte de omständigheter, hvarunder tillgreppet skett, utmärka att

handlingen har eu väsentligen mindre grad af straffbarhet än tjufnad i

allmänhet, straff af böter kan användas;

i Danmark med fängelse på vatten och bröd till och med 30, men

icke under 5 dagar; dock att, om obetydligheten af det tillgripna i förening

med dess öfriga beskaffenhet och de särskilda omständigheter,

hvarunder tillgreppet skett, utmärker, att handlingen har en märkeligen

ringare grad af straffbarhet än tjufnad i allmänhet, såsom när frukter

i annan mans trädgård eller på dennes mark eller födoämnen eller

dryckesvaror tillgripas till omedelbar förtäring, utan att härmed äro

förbundna omständigheter, som utestänga handlingen från det mildare

bedömandet, straffet är böter från 2 till 100 kronor eller enkelt fängelse

på minst 2 dagar intill 1 månad;

i Tyska riket med fängelse (1 dag—5 år), hvarjemte tjuf, som

dömts till minst 3 månaders fängelse, kan dömas förlustig borgerliga

hedersrättigheter på minst 1, högst 5 år; samt

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

i Frankrike med fängelse från och med 1 till och med 5 år; och

kunna dessutom ådömas böter från och med 16 till och med 500 francs

samt förlust af de i art. 42 af Code Pénal omnämnda rättigheter under

en tid af minst 5 och högst 10 år, räknadt från den dag, straffet aftjenats,

likasom personen i fråga äfvenledes kan ställas under polisuppsigt

under lika antal år.

Qvalificerad stöld straffas

i Norge (»Grovt Tyveri») med straffarbete i tredje, fjerde eller

femte grad (nio år—sex månader); dock att, i vissa fall, deribland inbrott,

om tjufnaden är begången under sådana omständigheter, att den

icke är märkeligen farligare än simpel tjufnad, straffet kan nedsättas

till fängelse;

i Danmark (»Grovt Tyveri») med straffarbete intill 8 år, d. v. s. minimum

»Forbedringshuusarbeide» på 8 månader, maximum »Tugthuusarbeide»

på 8 år; och

i Tyska riket med tukthusarbete ifrån 1 till 10 år; dock, derest

förmildrande omständigheter förefinnas, med fängelse icke under 3 månader;

och kan derjemte dömas till förlust af borgerliga hedersrättigheter

vid tukthusstraff på minst 2, högst 10 år; vid fängelsestraff på

minst 1, högst 5 år, äfvensom medgifvas, att den till tukthusstraff dömde

sedermera må ställas under polisuppsigt.

T Frankrike äro åtskilliga särskilda bestämmelser gifna, enligt hvilka

qvalificerade stölder straffas: med tvångsarbete för alltid, då flere särskilda

qvalifikationer sammanträffa, för viss tid (5—20 år) i vissa fall

— deribland enkelt inbrott —; med tukthusarbete (5—10 år) i andra,

och med fängelse från och med 1 till och med 5 år samt böter från

och med 16 till och med 500 francs i ett fall. Stölder under försvårande

omständigheter, straffas — med några härinom liggande olika latituder

för olika fall — med fängelse från och med 15 dagar till och med 5

år, och böter från och med 16 till och med 500 francs, men i några fall

äfven med tukthusarbete. Ådömdt tvångs- eller tukthusarbete medför

»dégradation civique» och ställande under ständig polisuppsigt.

Af denna korta framställning torde framgå, att straffen för olofligt

tillgrepp hos oss icke kunna anses synnerligen högt tilltagna. Minima

för motsvarande brott torde i andra land vara ungefärligen desamma,

hvaremot maxima äro betydligt högre. Straffmediet måste derföre ock

vara högre än hos oss.

Hvad nu särskildt angår straffpåföljden förlust af medborgerligt

förtroende, så visar sig, att Sverige icke är det enda land, der sådan

påföljd kan ådömas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

Då frågan, att denna påföljd måtte upphöra för tjufnadsbrott, som

första gången beginges, förevar vid 1880 års riksdag, yttrade Utskottet:

»Det behjertansvärda i motionens syfte kan Utskottet icke annat än

erkänna, men Utskottet betviflar, att tidpunkten ännu är kommen för

att än ytterligare, än hvad redan skett genom förordningen den 31

Oktober 1873, inskränka tillämpningen af medborgerligt förtroendes förlust

såsom påföljd å vissa i den allmänna uppfattningen vanfrejdande

brott. I en fråga som denna måste lagen mera än någonsin, derest den

skall något betyda, växa fram ur folkuppfattningen. Så länge uti denna

en person, som begått vissa, om ock ringare brott, i följd af förbrytelsens

natur betraktas såsom vanfrejdad, skulle lagstadganden, som omöjliggjorde

all kontroll, huruvida någon vore för sådant brott straffad, antagligen

mottagas med ovilja och åstadkomma en allmän misstro mot okända

personer. Då motionärens förslag synes förnämligast afse ringare tjufnadsbrott,

som första gången begås, torde de skäl,Utskottet vid 1877 års riksdaganförde

för sitt afstyrkande af då väckt förslag, att förlust af medborgerligt

förtroende ej vidare skulle ådömas för första resan begången, icke

qvalificerad stöld, äfven nu vara tillämpliga. Lika vigtig^, sade Utskottet,

som det för samhället vore att underlätta en frigifven brottslings

sträfvan att erhålla ärligt förvärf och dymedelst ej blott minska faran

för ett upprepande af hans förbrytelse, utan äfven till nyttigt arbete återvinna

en på afväga!'' kommen samhällsmedlem, måste det också vara, a11

ej samhällets öfriga medlemmar och i främsta rummet arbetsgivare utsattes

för olägenheten att, under okunnighet om förhållandet, i sina hem

och i sitt arbete mottaga personer, som nyss begått vanfrejdande brott,

utan att ens någon tid hafva visat prof på sin förbättring; och vore en

stöld begången under synnerligt förmildrande omständigheter, torde i de

flesta fall inga svårigheter möta för den, som dertill gjort sig skyldig,

att i sin hemort erhålla arbetsförtjenst, äfven om han på någon kortare

tid vore förlustig medborgerligt förtroende. Högst olämpligt vore det

äfven att medgifva en från fängelset nyss utkommen, för stöld straffad

brottsling alla medborgerliga rättigheter. Vore han ej ådömd förlust af

medborgerligt förtroende, kunde deltagande i t. ex. riksdagsmannaval

och alla kommunala angelägenheter honom ej förvägras, om han eljest

vore dertill berättigad. I sådant fall skulle ej heller kunna honom förmenas

att med laga verkan aflägga vittnesmål, men att tillerkänna tjufvens

intyg egenskap af laga bevis, innan han genom någon tids oklanderligt

uppförande kunde anses hafva återvunnit det förtroende, han

förverkat, syntes ingalunda välbetänkt, särdeles vid det förhållande, att

vår lag gåfve två vittnens sammanstämmande intyg egenskap af fullt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utakotteta Utlåtande N:o 57,

bevis, utan att åt domaren inrymma den omfattande pröfning af vittnesmålens

verkan, som andra länders lagstiftning medgåfve.»

Utskottet hänför sig nu till hvad Utskottet sålunda tillförene yttrat.

Beträffande vidare den af motionären såsom godtycklig betecknade

skilnaden mellan snatteri och stöld, är gifvet, att hvarje sådan skilnad

efter värdet å det tillgripna måste blifva mer eller mindre godtycklig,

men skilnaden har just tillkommit för att kunna lindra straffet för tillgrepp

till obetydligt värde. Att upphäfva skilnaden skulle, äfven med

iakttagande af straffnedsättningar, kunna vålla, att stölder till obetydligt

värde blefve med högre straff ansedda än för närvarande, särskilt vid

iteration.

Utskottet har slutligen att yttra sig om de i Strafflagen för återfall

i tjufnadsbrott bestämda iterationsstraff. Vid andra resan stöld ökas

latituden med två år, vid tredje resan med fyra år. Vid fjerde resan

eller oftare skall den brottslige dömas till straffarbete från och med

fyra till och med tio år; dock må, der omständigheterna äro synnerligen

mildrande, tiden för straffarbetet till två år nedsättas och, der sådana försvårande

omständigheter förekomma, som i S. L. 20. 6. omförmälas,

kan dömas till straffarbete på lifstid.

Dessa iterationsstraff voro beträffande tredje och fjerde resan stöld

strängare i 1864 års strafflag, men förordningen den 19 Juli 1872 införde

de nuvarande mildare. Efter en så nyligen, skedd förmildring

anser Utskottet icke något ytterligare steg redan nu böra tagas i samma

rigtning.

Iterationsstraff för tjufnad förekomma så väl i den norska strafflagen,

som i den danska (inom tio år från sista straffet) och den tyska

(först vid återfall tredje gången och inom 10 år från sista straffet). I

Frankrike äro stadgade svåra, — på ej mindre den förut ådömda, än

äfven den genom nya brottet förskyllade straffarten grundade — iterationsstraff

i allmänhet, hvilka sålunda gälla äfven för tjufnadsbrott.

På grund af det anförda får Utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må föranleda någon

Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 Maj 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

Reservationer:

af Herrar Magnus Jonsson och Smedberg, hvilka velat i hufvudsak

tillstyrka bifall till motionen; samt

af Herr Anders Persson.

Herr Johannes Jonson har begärt få här antecknadt, att han icke*

deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

Stockholm, Ny» Tryckeri-Aktiebolaget 1882,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.