Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag till förändrad lydelse af förordningen angående arfsrätt för oäkta barn den 14 April 1866.

1882-02-13 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1882:8, Utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag till förändrad lydelse af förordningen angående arfsrätt för oäkta barn den 14 April 1866.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

1

N:o 8.

Ant. till Eiksd. Kansli den 13 Febr. 1882, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag

till förändrad lydelse af förordningen angående arfsrätt

för oäkta barn den 14 April 1866.

Genom Förordningen angående arfsrätt för oäkta barn den 14

April 1866 är, med ändring af hvad 8 kap. 7 § Årfdabalken stadgar

derom, att barn, som äro aflade i lönskaläge utan äktenskapslofven, eller

i hordom, ej må taga annat arf, än efter egna barn och bröstarfvingar,

förordnadt, att oäkta barn, som ej är afladt. under moderns äktenskap

eller i förbudna led, må, derest modern låtit såsom sitt barn anteckna

det i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven,

lika med äkta barn taga arf efter sin moder i den egendom, som ej

utgör bröstarfvinges laglott.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven och till Lag-Utskottet hänvisad

motion, N:o 47, förmäler sig Herr A. F. Pettersson i Sibbaip fortfarande,

i motsats mot sistlidne Riksdags Lag-Utskott, hafva den uppfattning,

att rätta grunden, på hvilken såväl det äkta som det oäkta

barnets arfsrätt efter modern bör hvila, är blodsbandet, är födseln allena,

och ej en moders af särskilda förhållanden alstrade vilja, samt att det

icke vore med rättvisa öfverensstämmande, att ett oäkta barn skulle

vara arflöst efter sin moder derföre, att modern till följd af mellankommande

hinder försummat låta i kyrkoboken anteckna barnet såsom

sitt; hvadan motionären, med återupptagande af sin vid sistlidne riksBih.

till Riksd. Prat. 1882. 7 Sami. 5 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

dag i ämnet väckta motion, anhåller, »att Riksdagen täcktes besluta

följande förkortade och derigenom förändrade lydelse af Kongl. Förordningen

den 14 April 1866.

»Med ändring — — — — —---— —--förordnas,

att oäkta barn, som ej är afladt, under modrens äktenskap eller i förbudna

led, må lika med äkta barn taga arf efter sin moder.»

Motionärens förslag går sålunda derpå ut, dels att för oäkta barns

rätt att åtnjuta arf icke vidare skulle erfordras moderns inför vederbörande

prest afgifna och i kyrkoboken antecknade erkännande af, att

det oäkta barnet är hennes, utan allenast vanlig bevisning om barnets

härkomst, dels ock att det oäkta barnet skulle erhålla samma rätt till

arf som moderns äkta bröstarfvingar
-

öfver enahanda vid 1881 års riksdag framlagda förslag yttrade

dåvarande Lag-Utskott:

»Hvad nu beträffar den första delen af förslaget, så inhemtas af

de förhandlingar, som föregingo den ifrågavarande förordningens antagande,

att uti det förslag till författning i ämnet, öfver hvilket Högsta

Domstolen den 22 Mars 1865 afgaf utlåtande, föreskrefs såsom vilkor

för arf er ättens åtnjutande, att det oäkta barnets moder, i följd af behörig

anteckning i kyrkoboken, skulle vara känd. I den Kongl. proposition,

som framlades vid 1865—-1866 års riksdag och, af Rikets Ständer

godkänd, ligger till grund för gällande förordning i ämnet, är detta

vilkor ändradt derhän, att modern skall hafva låtit i kyrkoboken anteckna

barnet såsom sitt barn. Anledningen till denna bestämmelse,

om hvars införande en ledamot i Högsta Domstolen vid förslagets granskning

derstädes erinrat, angafs vara den, att ett sådant erkännande af

modern borde'' betraktas såsom ett vilkor för den presumtion af den

aflidnas ej tillkännagifna yttersta vilja, som skulle kunna antagas såsom

grund för ifrågavarande arfsrätt.

Af Högsta Domstolen är sedermera den 18 Maj 1876 i ett särskildt

mål meddelad dom, om hvilken i Högsta Domstolens minnesbok förekommer

följande anteckning:

»En i kyrkobok befintlig anteckning om en afliden qvinna, att hon

har ett oäkta barn, ansågs af Högsta Domstolen icke i och för sig ut
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8-

3

göra bevis derom, att qvinnan låtit anteckna barnet såsom sitt, så att

detta må ega, enligt förordningen den 14 April 1866, taga arf efter

modern.!»

Utskottet finner väl den uppfattning, enligt hvilken ett oäkta barns

arfsrätt grundar sig icke på födseln allena, utan jemväl på presumtionen

om moderns befintliga, ehuru ej tillkännagifna yttersta vilja, vara den

rigtiga, men anser lagens fordran, att anteckning i kyrkoboken ovilkorligen

skall visas hafva skett på särskild!, föranstaltande af modern,

vara alltför sträng, samt att felande bevisning i detta hänseende icke

bör utgöra hinder för tillämpning af den gifna arfsrätten, allenast dylik

anteckning eljest kan antagas hafva behörigen tillkommit. Det torde

nemligen, vare sig i följd af okunnighet om lagens föreskrifter eller af

andra orsaker, endast i sällsynta fall inträffa, att modern till ett oäkta

barn sjelf eller genom annan, som kan från henne visa behörig fullmakt,

infinner sig hos vederbörande prest för att få anteckningen i

kyrkoboken verkstäld; och när modern vid barnsbörden aflider, kan hon

icke vidtaga någon åtgärd för vinnande af en dylik anteckning. Oftast

lärer, efter hvad Utskottet inhemta!, tillgå sä, att, när ett oäkta barn

föres till församlingens prest för att döpas, de personer, hvilka medfölja

såsom dopvittnen, uppgifva hvem som är barnets moder, och att

denna uppgift antecknas i kyrkoboken. Då nu dessa dopvittnen antagligen

ega säker kännedom om barnets moder, och den omständighet,

att de på moderns begäran föra barnet till dopet, tillika utmärker, att

modern erkänner barnet såsom sitt, bör något tvifvel om rigtigheten

af deras uppgift i allmänhet icke förefinnas. Skulle åter någon gång

dylikt tvifvel uppstå, lärer väl presten icke underlåta att, sin embetspligt

likmätigt, påfordra ytterligare upplysningar, innan anteckning \

kyrkoboken eger rum. Han blir emellertid oftast i tillfälle att inom

kort vinna bekräftelse på rätta förhållandet, då modern efter sitt tillfrisknande

från barnsbörden af honom kyrkotages.

Det synes Utskottet sålunda, som skulle befintligheten af en anteckning

i kyrkoboken uti antydt hänseende böra antagas innebära eu

presumtion om moderns vilja att erkänna det oäkta barnet såsom sitt,

äfvensom, i följd häraf, att ett förändradt stadgande i sådan rigtning

kunde införas i lagen utan att rubba'' grundsatsen om arfsrättens beroende

af moderns förutsatta, ehuru ej tillkännagifna yttersta vilja. De!

lärer väl ock på grund af moderskärleken kunna såsom regel antagas,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

att hvarje moder äfven för sitt oäkta barn hyser den känsla, att, der

icke särskilda förhållanden ega rum, den förutsättning om hennes yttersta

vilja icke vore vågad, att hon önskar bereda sitt barn den arfsrätt,

hvarom nu är fråga.

Af det anförda följer emellertid, att Utskottet icke kan godkänna

hvad motionären föreslår beträffande en utsträckt tillämpning af oäkta

barns arfsrätt ända derhän, att anspråk derå skulle kunna göras gällande

efter moderns död, utan att under hennes lifstid något antagligt

betryggande vunnits derom, att hon erkänt barnet såsom sitt.

Att, på sätt motionären vidare föreslagit, tillägga oäkta barn arfsrätt

efter moder lika med äkta barn i all hennes egendom, skulle innebära

ett erkännande af en annan grund för familjen och densammas

rättigheter, än det lagliga äktenskapet, och härtill kan Utskottet icke

lemna sitt bifall.»

Utskottet, som af de öfverläggningar, hvilka inom Kamrarne höllos

öfver detta Utskottets utlåtande, icke funnit anledning att frångå sina

sålunda förut uttalade åsigter, får följaktligen nu, med anledning af

motionen, förnya sin vid sistlidne riksdag af Andra Kammaren med 100

röster mot 21 godkända, men af Första Kammaren med 55 röster mot

36 afslagna hemställan,

att Riksdagen ville för sin del, med upphäfvande af

Förordningen angående arfsrätt för oäkta barn den

14 April 1866, antaga en så lydande

Förordning angående arfsrätt för oäkta barn.

Med ändring af hvad 8 Kap. 7 § Årfdabalken stadgar

derom, att barn, som äro aflade i lönskaläge utan

äktenskaps lofven, eller i hordom, ej må taga annat

arf, än efter egna barn och bröstarfvingar, förordnas,

att oäkta barn, som ej är afladt under moderns äktenskap

eller i förbudna led, må, derest det blifvit. såsom

hennes barn antecknadt i kyrkoboken för den församling,

i hvilken hon då var kyrkoskrifven, lika med

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 8.

äkta barn taga arf efter sin moder i den egendom,

som ej utgör bröstarfvinges laglott.

Stockolm den 13 Februari 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herrar Bergström, Thomasson, Lothigius, Widmark, Samzelius

och Grefve Mörner.

Herr Grefve Ström/''eif har begärt få här antecknadt, att han i

följd af erhållen ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i ärendets

behandling inom Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.