Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om förändrad lagstiftning angående särskilda sammankomster för andaktsöfning. Lag-Utskottet afgifver härmed utlåtande öfver väckt och till Utskottet remitteradt förslag om förändrad lagstiftning angående särskilda sammankomster för andaktsöfning.

1882-02-13 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1882:9, Utlåtande, i anledning af väckt motion om förändrad lagstiftning angående särskilda sammankomster för andaktsöfning. Lag-Utskottet afgifver härmed utlåtande öfver väckt och till Utskottet remitteradt förslag om förändrad lagstiftning angående särskilda sammankomster för andaktsöfning.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

N:o 9.

Ank. till Riksd. Kansli den 13 Febr. 1882, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om förändrad

lagstiftning angående särskilda sammankomster för andaktsöfning.

Lag-Utskottet afgifver härmed utlåtande öfver väckt och till Utskottet

remitteradt förslag om förändrad lagstiftning angående särskilda

sammankomster för andaktsöfning.

Utskottet anser sig härvid böra först upprepa den kortfattade

framställning af ifrågavarande lagstiftnings historia, hvilken Utskottet

lemnade vid sistlidne riksdag.

Såsom en fortsättning och vidare utveckling af förut angående

olofliga religiösa sammankomster utgångna förordningar, bland hvilka

de af den 1 December 1713 och af den 8 December 1721 i synnerhet

förtjena att anmärkas, förklarades genom »Kongl. Maj:ts förnyade Placat

och Förbud, angående de olofliga Sammankomster, hvilka uti enskilde

Hus til en särskild och enkannerlig Gudstjensts förrättande anställes;

samt deras straff, som dermed beträdes» af den 12 Januari 1726

hufvudsakligen följande:

»Åt uti private och enskildte Hus, Man- och Qwinkön, gamla och

unga, kände och okände, få eller flere, skola hafwa frihet sig åt samla

och tilhopakomma, alt under förewändning åt bruka sin andakt och

enkannerliga Gudstjenst, den der med de wanliga Sön- och Helgedagars

Texters predikande och utläggande, Böners och nya Bönesätts förklarande,

finnes på åtskilliga ställen wara förrättad; Det anse Wi hvarken

för nyttigt eller oumgängeligt, utan mera såsom en skadelig nyhet, som

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N\o .9.

en god ordning i wåra Christeliga Församlingar förstörer; hwilket i

längden til sjelfswåld, missbruk och många farliga oredor skulle tilfälle

och anledning gifwa, utom det til befruktandes är, åt mången af oförstånd

och okunnighet i sin Christendom, lätteligen kunde blifwa til sådane

irrige meningar och Lärosatser anförd, som med den rena Evangeliska

läran ej woro öfwerenskommande. Alt derföre, emedan sådane

Sammankomster desto mindre kunna pröfwas til den sanna Christendomens

utöfning nödige, som Wårt Rike, Gudi lof! de stora fördelar

äger, åt Guds Ord hos oss rikeligen warder lärdt och predikadt, och

hwar och en dessutan är frihet lemnad, i sine Hus åt bruka sin andakt;

Ty finne Wi rådsamt, åt afskaffa och aldeles förbjuda slike oloflige

Sammankomster, så åt den, som sig understår dem åt hålla och tillåta,

skal första gången bota ''tvåhundrade Daler S:mt, andra gången Fyrahundrade

Daler Sunt, eller i mangel af böter, plikta första gången med

Fjorton dagars Fängelse på watten och bröd och andra gången med

Tre weckors fängelse på watten och bröd: men kommer han tredje

gången igen, skal han på Twänne år Riket förvisas. I lika måtto skola

de, som sig til sådane Sammankomster inställa, hwar för sig första gången

höta Fyratio Mark Sunt, andra gången dubbelt och tredje gången

fyrdubbelt.»

Sedan efterlefnaden af dessa stadganden yttermera blifvit inskärpt

genom 8:de punkten uti Kongl. Maj:ts bref till samtliga konsistorierna,

angående villfarelsers förekommande, af den 2 Maj 1751, förklarades

emellertid, uti Kongl. brefvet den 15 December 1762, på förekommen

anledning, att lands- och stadsfiskaler uti slika mål ej finge börja någon

lagsökning, innan de af kyrkoherden i församlingen inhemtat skriftlig

berättelse om saken och dess sammanhang, och sådant med alla dertill

hörande omständigheter hos Justitiekansleren anmält, samt derpå erhållit

hans svar och utlåtande; och enligt Kongl. cirkuläret till hofrätterna

den 20 Januari 1837 skulle vederbörande domare förständigas,

att mål af förenämnda beskaffenhet icke finge till handläggning upptagas,

innan åklagaren visat, att lullgjordt blifvit hvad 1762 års bref

stadgade.

Vid 1856—1858 års riksmöte föreslog Kongl. Maj :t en »författning

angående utvidgad religionsfrihet och vissa dermed gemenskap egande

ämnen», afsedd att upphäfva, bland annat, 1726 års plakat, hvilken författnings

§ 6 lydde sålunda:

»Rättigheten för svenska kyrkans medlemmar, att äfven utom den

allmänna gudstjensten sammankomma till gemensamma andaktsöfningar,

skall vara fri och obehindrad, så vidt ej vid sådan sammankomst före
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

tages något, som mot lag eller sedlighet stridande är, eller eljest allmän

ordning störer. Ej må dock vid religionsöfning, som sker under

annan än vederbörande presterskaps omedelbara ledning, och icke är att

hänföra till enskild husandakt, tillträde vägras presterskapet i församlingen,

eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnde

myndighet, i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att,

der så nödigt anses, sammankomsten upplösa. Icke heller må så beskaffad

sammankomst, hvarom nu sagdt. är, utan särskildt tillstånd hållas

å tid, då allmän gudstjenst i församlingen förrättas, vid påföljd af böter

från och med Femtio till och med Ett hundra Riksdaler för den eller

dem, som föranstaltat sammankomsten eller dertill upplåtit hus, och till

högst Tio Riksdaler för annan deltagare.»

Med hemställan, att den Kong! propositionen, så vidt den afsåge

en utvidgad religionsfrihet, icke skulle bifallas, föreslog Utskottet Rikets

Ständer att för sin del besluta, bland annat, »en författning, hvarigenom

Kongl. plakatet den 12 Januari 1726 emot särskilda religionssammankomster,

jemte öfriga i samma ämne meddelade föreskrifter, varda till

all kraft och verkan uppliäfna.»

Denna fråga, säde Utskottet, vore ingen nyhet för representationen.

Sist förflutna riksmötens förhandlingar vore derom det ojäfaktigaste

vittnesbörd. Men ju längre frågans lösning blifvit fördröjd, desto

mera hade nödvändigheten af en lösning tilltagit. — Förbudet i 1726

års plakat innefattade en inskränkning af den andliga friheten, hvilken

desto mindre syntes kunna försvaras, som en full frihet till sammankomsters

hållande för öfverläggning om verldsliga angelägenheter blifvit

genom lag faststäld. — Fråga kunde derför ej vidare blifva om förbudets

bibehållande, utan endast om sättet för dess upphäfvande. Derom

syntes ock åsigterna blott vara stridiga; och denna stridighet hade äfven

gjort sig gällande i de framställningar, som i ämnet blifvit gjorda,

dels af Kongl. Maj:t, dels ock af enskilde motionärer. Vid granskning

deraf möttes man af två hufvudsakliga meningsbrytningar. Då, å ena

sidan, allenast yrkades, att förbudet eller konventikelplakatet måtte upphäfvas,

hade man, å den andra, ansett nödigt att förhållandena blefve

i stället ordnade genom en ny lag, om hvars innehåll de framlagda förslagen

äfven vittnade om olikhet i åsigter. — Angående lämpligheten

af hvad i sådant hänseende blifvit föreslaget hyste emellertid Utskottet

tvifvelsmål. Om det förbud, som hindrade enskilda att sammankomma

för religionsöfning, borttoges, följde af sig sjelft att denna frihet inträdde,

utan vidare medgifvande, samt underordnades de lagar, som för

bruket af medborgares frihet att sammankomma i allmänhet voro gifna.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskoitets Utlåtande N:o 9. 9

Vanligen visade sig ock, att ett reglementerande i frågor af förevarande

art snarare skadade än gagnade. Ju ömtåligare ett ämne till

sin natur vore, desto mindre tålde det att vidröras. Derföre hade ock

kyrkolagskomitén, sedan dess underdåniga yttrande i ämnet blifvit infordradt,

föreslagit konventikelplakatets upphäfvande, utan att några

nya bestämmelser sattes i stället; och dessa åsigter hade, efter en långvarig

strid, jemväl segrat i Norge.

Vid behandling inom riksstånden af Utskottets förslag, blef detsamma

af Ridderskapet och Adeln, Preste- och Bondestånden till Utskottet

återförvisadt; men Borgareståndet biföll Kongl. Maj:ts förslag.

Inom stånden voro meningarne visserligen icke skiljaktiga i fråga om

olämpligheten af 1726 års plakat, så vida det innefattade förbud mot

ifrågavarande sammankomster; men man anmärkte hufvudsakligen mot

Utskottets förslag, så väl som mot hvad''Kongl. Maj:ts proposition innehöll

i denna del, saknaden af kontroller på den lärareverksamhet, som,

oansedt det i plakatet innefattade förbud, redan utöfvades af lekmän,

särdeles kringresande kolportör af andliga skrifter, och som, derest

förbudet undanröjdes, ostridigt skulle i betydlig grad tillväxa. I följd

af dessa anmärkningar och med anledning af ett inom Bondeståndet

framstäldt och der i allmänhet godkändt förslag, att öfverlemna åt församlingarnes

kyrkoråd att hvar inom sin krets vaka deröfver, att den

lekmannaverksamhet, som vid förefallande konventiklar utöfvades, ej

blefve skadlig, framlade Utskottet ett förslag till författning, som uti

underdånig skrifvelse den 26 Februari 1858 anmäldes hos Kongl. Maj:t

och den 26 Oktober 1858 utfärdades såsom Kongl. Maj:ts nådiga förordning,

angående särskilda sammankomster för andaktsöfning, af samma

datum, så lydande:

»Medlemmar af den Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment

att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande

presterskap^ omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst ej, utan

särskilt tillstånd, ega rum å tid, då allmän gudstjenst i församligen

förrättas. Ej eller må vid religionsöfning, som ej'' är att hänföra till

enskild husandakt, tillträde vägras församlingens presterskap, medlem

af dess kyrkoråd eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda

myndighet, i händelse af inträffad olaglighet eller oordning,

eger att, der så nödigt anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon,

som ej är prest eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen

predika, vid dylik sammankomst såsom lärare med andliga föredrag,

som anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den

Bih. till Riksd. Prot. 1882. 7 Sami. 5 Höft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

*[0 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

allmänna gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens helgd,

ankomme på kyrkorådet att honom förbjuda att i berörda egenskap

inom församlingen vidare uppträda.

Hvar som föranstaltar så beskaffad sammankomst, hvarom nu sagdt

är, å tid, då den ej hållas må, eller å sådan tid dertill upplåter hus

eller underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud mot utöfvande

af lärareverksamhet, höte från och med Femtio till och med

Tre hundra Riksdaler Riksmynt, till tväskiftes emellan åklagaren och

församlingens fattiga. Saknar den bötfälde tillgång till böterna, skola

de förvandlas till fängelse efter samma grunder, som gälla för förvandling

af böter enligt Utsöknings-Balken."

Denna författning blef emellertid icke beståndande längre än tio

år. Redan vid 1867 års riksdag framlade Utskottet, med anledning

af väckt motion i ämnet, förslag om den ändring i författningen,* att, i

stället för det absoluta förbudet mot andaktsöfningar, utan särskildt tillstånd,

å tid då allmän gudstjenst i församlingen förrättades,_ förbud endast

skulle meddelas mot sådan andaktsöfning å nämnda, tid, så nära

det ställe, der gudstjensten hölles, att denna eller ordningen dervid

stördes. Förslaget bifölls af Första Kammaren, utan votering, men

Andra Kammaren fattade för sin del med 85 röster mot 42, hvilka senare

voro för återremiss, det beslut, »att den författning, om hvars antagande

Utskottet hemstält, borde, i stället för den af Utskottet föreslagna,

erhålla följande lydelse: »Medlemmar af Evangeliskt-Lutherska kyrkan

vare ej förment på hvilka tider, de sjelfva finna lämpligt, att sammankomma

till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps

omedelbara ledning». Sedan emellertid, på Utskottets hemställan, Andra

Kammaren frångått sitt förut fattade beslut samt utan votering antagit

Utskottets förslag, samt Riksdagens sålunda fattade beslut i underdånig

skrifvelse den 6 Maj 1867 blifvit anmäldt hos Kongl. Maj:t, så förklarade

Kongl. Maj:t, jemlikt nådig skrifvelse den 31 December 1867, att, enär

för detta förslags upphöjande till lag erfordrades kyrkomötes samtycke,

men Kongl. Maj:t icke för andra ärenden beslutat sammankallande af

sådant möte före nästa riksdag, samt gällande lag medgåfve att särskildt

tillstånd kunde lemnas till hållande af sådana sammankomster, som Riksdagens

förslag afsåge att tillåta, så hade Kongl. Maj:t, som ansett samma

förslags antagande ej vara af den angelägenhet, att kyrkomöte ensamt

för denna fråga borde sammankallas, funnit skäligt låta Riksdagens förslag

förfalla.

Vid 1868 års riksdag förnyade Riksdagen i allt hufvudsakligt sitt

förra beslut, och, sedan äfven 1868 års kyrkomöte lemnat sitt samtycke,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

utfärdades den nu gällande förordningen angående särskilda sammankomster

för andaktsöfning, den 11 December 1868, så lydande:

»Medlemmar af Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment att

sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps

omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst å tid, då

allmän gudstjenst i församligen förrättas, ej ega rum så nära det ställe,

der gudstjensten hålles, att denna eller ordningen dervid störes. Ej

eller må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt,

tillträde vägras församlingens presterskap, medlem af dess kyrkoråd

eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda myndighet,

i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der så

nödigt anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon, soin ej är

prest eller enligt Kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik

sammankomst såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda till

söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjensten,

eller eljest till undergräfvande af religionens helgd, ankomme på kyrkorådet

att honom förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen vidare

uppträda.

Hvar som underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkorådets förbud

mot utöfvande af lärareverksamhet, böte från och med femtio till

och med trehundra riksdaler.»

Vid förra årets riksdag väcktes tre särskilda förslag om ändring

uti 1868 års förordning, i det att dels påyrkades, att förordningen måtte

helt och hållet upphäfvas och sammankomster för andaktsöfning göras

i borgerligt afseende likställiga med alla andra slag af sammankomster,

dels ock, att af förordningen endast första punkten: »Medlemmar — —

— störes», skulle bibehållas, dels ock, att både första och. andra punkterna

uti förordningen: »Medlemmar störes. Ej eller må —

---upplösa.» skulle qvarstå, men stadgandena i tredje och fjerde

punkterna upphäfvas.

Det sistnämnda, af Herr Sigfrid Wieselgren framstälda förslaget,

blef af Utskottet tillstyrkt och af Andra Kammaren bifallet med 87 röster

mot 64, men af Första Kammaren afslaget med 54 röster mot 25.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, N:o 3, har nu Herr

Sigfrid Wieselgren förnyat sitt ofvannämnda förslag och yrkar, »att Riksdagen

ville för sin del besluta följande

Förordning angående särskilda sammankomster för andaktsöfning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

Med upphäfvande af Förordningen angående särskilda sammankomster

för andaktsöfning, den 11 December 1868, stadgas som följer:

Medlemmar _ af evangeliskt-lutherska kyrkan vare ej förment att

sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande

presterskaps omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst å tid,

då allmän gudstjenst i församlingen förrättas, ej eg a rum så nära det

ställe, der gudstjensten hålles, att denna eller ordningen dervid störes.

Ej heller må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt,

tillträde vägras församlingens presterskap, medlem af dess kyrkoråd

eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda myndighet,

i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der

så nödigt anses, sammankomsten upplösa.

Såsom skäl för sitt förslag åberopar motionären de uti hans förra

motion upptagna motiv jemte Lag-Utskottets utlåtande; varande de förra

af följande innehåll.

Det vore väl att anse såsom synnerligen oegentligt, att, då Kongl.

förordningen om kyrkostämma m. in. den 21 Mars 1862, som i sin 22 §

faststälde kyrkorådets befogenhet med hänsyn till församlingens religiösa,

sedliga och kyrkliga lif, genom stadgandet i 28 § förständigade

kyrkorådet att i frågor, som rörde religionens och sedernas helgd, ))ej

annorledes än genom allvarliga föreställningar och varningar söka förmå

den felande till bättring», ofvannämnda 3:dje mom. af Kongl. förordningen

den 11 December 1868 deremot medgåfve samma kyrkliga myndighet

att, utan hvarje föreställning och varning samt, efter ordalagen

att döma, utan undersökning, ja, till och med utan någon på verklig

erfarenhet grundad åsigt, meddela förbud för en verksamhet, om hvars

skadliga beskaffenhet möjligen alldeles inga bevis skulle kunna förebringas.

Nog många bevis förefunnes deremot med hänsyn till det föga

tillfredsställande sätt, på hvilket ej mindre den kyrkliga polistillsyn,

som anförtrotts kyrkoråden, af dessa handhades, än äfven sjelfva lagen

blifvit förstådd, b örbud hade meddelats predikanter, innan de någonsin

uppträdt i församlingen; allt lekmannapredikande förbjudits, ehuru lagen

icke berättigade dertill; viten hade utfästs för upplåtelse af lokal för

lekmannapredikant, och man hade till och med sett uppgifvas, att kyrkoråd

sjelf dömt predikant att bota högsta bötesbeloppet för åsidosatt

predikoförbud. Allt sammanlagdt torde nog tydligt vitsorda olämpligheten

af att i sagda myndighets hand lägga en mera utsträckt makt än

den i Kongl. kyrkostämmoförordningen medgifna. Komme så härtill,

att fjerde momentet af ifrågavarande förordning erbjöde kyrkan den

verldsliga lagens arm för upprätthållande af hennes auktoritet. När så

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

skedde i till exempel den romerskt-katolska kyrkan, och det verldsliga

straffet drabbade protestanten, funne vi alla det förkastliga i tillvägagåendet;

att vår egen kyrka handlade på samma sätt, torde då lika

litet, eller än mindre kunna försvaras. Med »likheten inför lagen» vore

ej heller särdeles väl bestäldt, så länge väl måste vidgås, att kyrkorådsförbud

aldrig ifrågakommit emot de sammankomster, som af olika

slags »sanningssökare» af högre bildning; anordnades, om än »kyrklig söndring»

deraf följt i vida högre grad än af de ringare lekmannapredikanternas

andliga föredrag. Utan att vara blind för de fel, till hvilka

den predikande lekmannaverksamheten mångenstädes gjort sig skyldig,

ansåge motionären dock hvarken kyrkoråden vara lämpliga domstolar i

frågor rörande kyrkolärans rätta uppfattande, verkliga anledningen till

uppstående söndring eller andra hithörande företeelser, ej heller ett

fortsatt anlitande af borgerlig lag anstå svenska kyrkan, der det för

henne gälde att bekämpa afvikelser från en lära, som torde vara i stånd

att segra genom sin egen sannings kraft, På samma gång som han

icke i den minsta män ville bestrida hennes bestämda befogenhet att

genom påföljder af kyrklig art skydda sig mot inre söndring, hölle han

dock före, att staten ej borde söka qväfva lärotvist.er eller olika uppfattning

af andligt lif och religiösa frågor genom verldsliga straff.

Då Utskottet förra riksmötet tillstyrkt enahanda förslag, som

det nu väckta, yttrade Utskottet först följande:

»Vid bedömande af den ifrågavarande förordningens innehåll och

betydelse har till en början fråga uppstått, huruvida densamma vore af

kyrkolags natur eller borde betraktas såsom borgerlig lag. 1873 års

kyrkolagskomité, som föreslog förordningens bibehållande såsom en särskild,

till kyrkolag icke hörande författning, ansåg förordningen visserligen

hafva beröringspunkter med kyrkolagen, men till sitt hufvudsakliga

innehåll icke kunna annorlunda betraktas än såsom en borgerlig

ordningsstadga. Detta yttrande innefattar dock ett medgifvande, att

förordningen, ehuru ej till sitt hufvudsakliga innehåll, likväl i visst afseende

innefattar bestämmelser af kyrkolags natur. Faktiskt är, att

författningen tillkommit i den för kyrkolag stadgade ordning.»

Vidare sökte Utskottet bestämma, hvilka delar af förordningen

vore att anse såsom borgerliga ordningsstadganden. Hit hänförde Utskottet

bestämmelserna dels att sammankomster till gemensamma andaktsöfningar

utan vederbörande presterskaps omedelbara ledning ej

må å tid, då allmän gudstjenst i församlingen förrättas, ega rum så

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

nära det ställe, der gudstjensten hålles, att denna eller ordningen dervid

störes, dels att tillträde till sådana sammankomster ej må förvägras

församlingens presterskap, kyrkoråd eller offentlig myndighet i orten,

dels ock att sistnämnda myndighet, i händelse af inträffad olaglighet

eller oordning, eger att, der så nödigt anses, sammankomsten upplösa.

Samtliga dessa bestämmelser äro ock i föreliggande förslaget bibehållna.

Slutligen utlät sig Utskottet sålunda:

»Den senare delen af 1868 års förordning afser åter, efter Utskottets

uppfattning, rent kyrkliga syftemål, nemligen förekommande af

söndring i kyrkligt hänseende, bibehållande af aktningen för den allmänna

gudstjensten och värnande af religionens helgd. Vid sträfvandet

för dessa höga syften bör kyrkan, för att handla i dess stiftares anda

och med ledning af hans efterdöme, strida med andliga vapen, med ordets

och den gudomliga sanningens makt. Att med verldsligt straff belägga

den, som, efter kyrkorådets uppfattning, motverkar kyrkans omförmälda

syften, innebär på en gång ett vanmäktigt försök och ett missbruk

af den verldsliga makten. På samma gång det icke kan bidraga

till höjande af kyrkans anseende, att hon erkänner sig vara i behof af

yttre tvångsmedel för sitt bestånd, måste den verldsliga maktens anseende

lida deraf, att densamma, utan att få tillfälle att pröfva, huruvida

den tilltalade verkligen gjort sig skyldig till åstadkommande af söndring

i kyrkligt hänseende eller utspridande af läror, som leda till förakt för

den allmänna gudstjensten eller undergräfvande af religionens helgd,

endast har att på honom tillämpa af kyrklig myndighet utfärdadt

förbud.»

Utskottet, som, med vidhållande af dessa åsigter, anser, senare

delen af 1868 års förordning icke vidare böra bibehållas, får vördsamt

till föreliggande motion tillstyrka bifall och sålunda hemställa,

att Riksdagen ville för sin del besluta följande

Förordning, angående särskilda sammankomster för

andaktsöfning.

Med upphäfvande af förordningen angående särskilda

sammankomster för andaktsöfning den 11 December

1868 stadgas som följer:

Medlemmar af evangeliskt-lutherska kyrkan vare ej

förment att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar

utan vederbörande presterskaps omedelbara

ledning; dock må sådan sammankomst å tid, då all
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

män gudstjenst i församlingen förrättas, ej ega rum

så nära det ställe, der gudstjensten hålles, att denna

eller ordningen dervid störes. Ej heller må vid religionsöfning,

som ej är att hänföra till enskild husandakt,

tillträde vägras församlingens presterskap, medlem

af dess kyrkoråd eller den offentliga myndigheten

i orten, hvilken sistnämnda myndighet, i händelse af

inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der så

nödigt anses, sammankomsten upplösa.

Stockholm den 13 Februari 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herr Bergström;

af Herrar Tliomasson, Widmark, Samzelius, Grefve Mörner och

Fröberg.

Herrar Lothigius och Grefve Strömfelt hafva begärt få här antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet, den

senare i följd af erhållen ledighet från riksdagsgöromålen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.