Sök i Ratio Lex

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6

1883-04-06 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1883:6, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

1

N:0 6.

Ank. till Riksd. Kansli den 6 April 1883, kl. 2 e. in.

Första Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 5,

i fråga om aflåtande af underdånig skrifvelse till Konql.

Maj:t angående granskning och omarbetning i vissa delar

af Förordningen den 18 Juni 1864 om utvidgad

näringsfrihet.

Herr Svanberg har uti en till Utskottets behandling hänvisad motion,

N:o 6, hemstält:

»att Riksdagen vill besluta till Kongl. Maj:t ingå med underdånig

skrifvelse, hvari anhålles, det Kongl. Maj:t täcktes låta Förordninugen

af den 18 Juni 1864 ofördröjligen utaf sakkunnige personer undergå

en granskning och i vissa delar omarbetas, för att, i öfverensstämmelse

med hvad i åtskilliga andra industriidkande länder redan

“är i sådant hänseende gällande, få så väl tidsenliga bestämmelser vid“tagna

för ordnande af arbetsgifvares och arbetares ömsesidiga förhållanden

till hvarandra, som ock föreskrifters meddelande för obligato“riskt

inrättande af fabriks- och handtverksföreningar, i ändamål att såmedelst

säkrast betrygga och främja det industriella lifvets och arbetsskicklighetens

utvecklande i vårt land.“

Till stöd för detta förslag åberopar motionären, bland annat, dels

den framställning till Kongl. Maj:t om ändring i gällande författning

Bih. till Riksd. Prot. 1883. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band 4 Höft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

beträffande förhållandet emellan arbetsgivare och arbetare, som, enligt

beslut vid det allmänna industriidkaremötet i Stockholm 1876, afgafs

af utsedde delegerade, dels ock det förslag om förändrade bestämmelser

i administrativt hänseende för landets industri, livilket väcktes vid nationalekonomiska

mötet i Malmö 1881.

Ofvanberörda den 9 Februari 1877 till Kongl. Maj:t ingifna framställning

innehåller hufvudsakligen:

Utan att i någon mån underkänna de flera fördelar, som uppstått

för det svenska näringslifvet genom utfärdandet af förordningen den

18 Juni 1864, hade likväl den sedermera vunna erfarenheten om verkningarne

af åtskilliga utaf de i samma författning intagna föreskrifter

synts gifva vid handen, att den sålunda lagstadgade friheten icke i

alla afseenden till sina följder varit sådan, som lagstiftaren förutsatt.

Så hade det visat sig en ålit för stor benägenhet hos yngre arbetare

att öfvergifva den mästare, af hvilken de nästan alltid med deraf föranledda

pekuniära uppoffringar och ofta nog af barmhertighet först

blifvit antagne, för att sedermera, under täta ombyten af arbetsgivare,

söka erhålla högsta möjliga arbetsförtjenst utan att i motsvarande mån

söka vinnlägga sig om den förkofran i yrkets utöfvande, som borde vara

första och enda grunden och vilkoret för åtnjutande af en större aflöning.

Att ett sådant förhållande måste i högsta grad menligt inverka

på arbetarens såväl duglighet för sitt yrke som sedlighet i uppförandet,

torde ligga i öppen dag; och industriidkare från alla delar af landet

hade också enats derom, att något borde från lagstiftningens sida åtgöras

för att, så vidt möjligt, söka motverka ett tillstånd, som enligt

deras öfvertygelse, kunde i sina fortsatta verkningar medföra ett verkligt

midt för samhället. Mötet hade derföre förestält sig, att ett något

starkare band, än det lagstiftningen nu medgåfve, borde läggas på

den ungdom, som antingen af egen drift eller, såsom förhållandet vanligen

vore, i följd af föräldrars eller andra målsmäns beslut antages

hos yrkesidkare, hvarföre mötet äfven ansett sig böra anhålla att stadgandena

i § 15 mom. 1 uti förordningen måtte ändras sålunda, att dels

den arbetsgivare skulle vara förfallen till ansvar, som underläte att

med målsman för lärling upprätta den i nämnda moment föreskritna

öfverenskommelse, dels ock att den dersammastädes till högst tre år bestämda

lärotiden måtte utsträckas till fem år, dock icke i något fall

utöfver den tid, då lärling uppnådde myndig ålder.

Vid åtskilliga möten industriidkare emellan hade det framhållits

såsom synnerligen vigtigt, att icke någon arbetsgivare måtte eg a rättighet

att antaga arbetare eller lärling, med mindre sådan arbetare eller

lärling visade sig vara fri från ett möjligen förut ingånget arbetsaftal;

i sammanhang hvarmed jemväl förekommit fråga om lämpligheten deraf,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

att, för vinnande af god ordning, arbetare eller lärling äfven borde

åläggas att hvarje gång han sökte ny anställning medelst betyg styrka,

att han då vore ordentligen mantals- och kyrkoskrifven.

Vid omförmälda möten industriidkare emellan hade äfven försports

klagomål öfver brist på enhet och sammanhållning hos arbetsgivare,

hvilket förhållande af lätt insedda orsaker måste utöfva ett skadligt inflytande

på deras arbetare. Man hade också derföre blifvit ense derom,

att en förändring härutinnan vore ett grundvilkor för industriens tidsenliga

utveckling, enär denna icke läte tänka sig utan samverkan af

alla de för detta ändamål erforderliga krafter. Då uti § 13 af förordningen

stadgades, att idkare af samma yrke eller olika yrken måtte

bestämma, om de skulle bilda och utgöra förening för angelägenheter,

som rörde det yrke eller de yrken, hvilka af sådan förenings medlemmar

utöfvades, förutsatte lagstiftaren otvifvelaktigt, att den i sammanhang

med skråembetenas upphörande uti fabriks- och handtverksordningen

den 22 December 1846 gifna allmänna och ovilkorliga föreskrift,

att i hvarje stad idkare af handtverk äfvensom af vissa uppgifna handteringar

skulle utgöra en handtverksförening, som samfäld!: eller genom

fullmäktige, dem idkarne bland sig utsåge, egde att, för befrämjande

af handtverkeriernas förkofran, besörja de för dessa gemensamma angelägenheter,

icke vidare vore af omständigheterna påkallad, utan att

näringsidkarne skulle af sig sjelfva inse vigten af att åstadkomma sådana

föreningar; men erfarenheten hade, ty värr, ådagalagt, att en sådan

förutsättning saknade grund, hvarföre “nu mera“ endast undantagsvis

i en eller annan af rikets städer förekomme förening af yrkesidkare,

och, der sådana föreningar funnos, utgjorde medlemmarne uti desamma

endast en mindre del af der bosatte industriidkare. Följden hade också

varit den, att idkare af samma yrke, långt ifrån att gemensamt sträfva

till det mål, som vore öfverensstämmande med deras eget och deras

arbetares intresse, i stället motverkade hvarandra till stor skada för

yrket och till ännu större skada för förhållandet emellan arbetsgivare

och arbetstagare. Mötet hade derföre ansett sig böra hos Kongl. Maj: t

anhålla, att ifrågavarande § måtte förändras derhän, att idkare af samma

yrke eller olika yrken skulle utgöra förening för de i samma paragraf

antydda angelägenheter.

Denna framställning öfverlemnades till Kongl. Kommerskollegium,

som, efter det infordrade yttranden inkommit från Öfverståthållare
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

embetet och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, Stockholms Handelsort!

Ekonomikollegium äfvensom magistraterna i öfriga städer, hvarjemte

tillfälle lemnats industriidkare så väl i städerna som på landet

att i frågan sig yttra, uti underdånigt utlåtande den 17 December 1879

hufvudsakligen anfört:

Att i sammanhang med skråembetenas upphörande bestämma en

form för handläggningen af de ärenden, som tillhört dessa embeten,

var, vid öfvergången till ett friare näringslif, otvifvelaktigt af omständigheterna

påkalladt, särdeles som, hvad särskild! angick handtverksnäringen,

förvärfvandet af mästerskap utgjorde vilkor för utöfvandet

af vissa näringar, samt både skråembetena och handlandena i åtskilliga

städer voro i besittning af egendom, som kräfde en särskild förvaltning.

Med de genom utfärdandet af 1864 års förordning inträdda,

väsentligen förändrade förhållanden kunde deremot icke vara förenligt

att ålägga vederbörande tvång i berörda hänseende, hvarföre genom

ifrågavarande 13 § idkare af samma yrke eller olika yrken lemnades

öppet att bilda och utgöra förening för ombesörjande af gemensamma

angelägenheter, samt uti 14 § bestämdes hvad sådan förening, som för

förvaltningen af sin egendom eller för sin verksamhet i öfrigt ville upprätta

reglemente, hade att iakttaga för att derå erhålla offentlig myndighets

''fastställelse. Om, såsom uti framställningen sägs, näringsidkarne

sjelfve icke inse vigten af att åstadkomma sådana föreningar,

torde denna insigt icke genom något åtgörande på lagstiftningens väg

kunna dem bibringas, och ett stadgande i den antydda rigtningen skulle

derför otvifvelaktigt blifva alldeles kraftlöst, till och med om vederbörande

genom böter eller viten tillliölles att ställa sig detsamma till

efterrättelse, hvilket likväl icke af sökandena blifvit ifrågasatt. Kollegium

höll således före, att ändring af 13 § icke borde ega rum och

att befrämjandet af handtverkeriernas förkofran väl läte tänka sig utan

att handtverksidkai-e tvungos att bilda föreningar för detta ändamål,

likasom det syntes kollegium vara ett underkännande af vederbörandes

vilja och förmåga att uppfatta och tillgodose sina egna och sina

arbetares intressen, om man utginge från den åsigten att den öfverklagade

bristen på enhet och sammanhållning hos arbetsgifvarne icke

skulle kunna af dem sjelfva motverkas eller undanrödjas.

Kollegium ansåg sig ej heller kunna förorda förändringen af §

15 mom. 1, så vidt dermed afsågs att den arbetsgivare skulle vara

förfallen till ansvar, som underläto att med målsman för lärling upprätta

den i momentet föreskrina öfverenskommelsen. Man syntes hafva

utgått från det antagandet, att det i hvarje särskild! fall vore af arbetsgivaren

ensamt beroende att bestämma den tid, hvarunder sådan

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

öfverenskommelse högst skulle kunna ega bestånd, men då hvarje aftal

mellan personer, som handla utan inflytelse af yttre tvång, betingades

af ömsesidig frivillighet, torde väl arbetsgifvaren icke kunna

åläggas ansvar derför, att den andre parten, eller i det förutsatta fallet

målsmannen för den omyndige, af en eller annan orsak icke ville

medgifva en öfverenskommelses afslutande för en viss längre eller kortare

tid. Det kunde ock erinras att ifrågavarande stadgande är i hufvudsak

lika lydande med innehållet af § 32 mom. 1 i 1846 års fabriks-

och handtverksordning. Beträffande utsträckningen af tjensteeller

lärotiden till fem år funne Kollegium visserligen, att överenskommelser],

ehvad den afsåge arbetsbitäde af myndig eller omyndig

person, borde i regeln omfatta en tid af högst tre år, efter hvilken

tids utgång det ju finge bero af vederbörande sjelfva att, inom den af

författningen bestämda gräns, öfverenskommelsen förnya; men, å andra

sidan, läte det sig icke förnekas, att denna tidrymd kunde vara otillräcklig

för en lärlings undervisande i ett visst yrke, särdeles ett sådant,

hvars utöfvande förutsatte en mera utbildad handtverksmessig

färdighet, och, derest näringsidkaren ville åtaga sig att bibringa lärlingen

i ersättningen för hans arbetsbiträde, den för ändamålet erforderliga

undervisning, syntes tjenste- eller lärotiden lämpligen kunna,

med inberäknande af en viss pröfvotid, utsträckas till fem år. Om

emellertid för viss tid afsedda aftal måste vara beroende på frivillig

öfverenskommelse emellan näringsidkare, å ena sidan, samt deras biträden

eller arbetare eller deras målsmän, å den andra, borde dock

näringsidkare eller omyndigs målsman, som vid sådant aftals upprättande

felade mot hvad i berörda afseende blifvit stadgadt, åläggas ansvar,

likasom en slik påföljd borde drabba näringsidkare, som icke

fullgjorde hvad han i fråga om biträdens eller arbetares undervisande

sig åtagit, samt näringsidkare eller arbetare, om ett lagligen ingånget

aftal blefve å någondera sidan brutet. I sammanhang härmed torde

ock i så väl arbetsgifvares som arbetares intresse böra bestämmas, att

ett för obestämd tid träffadt aftal icke kunde ögonblickligen upphöra

att vara gällande; och föreslog Kollegium att ett sådant aftal skulle

ega bestånd fjorton dagar efter den dag, detsamma blifvit å någondera

sidan uppsagdt.

Vidkommande den framhållna angelägenheten deraf, att icke någon

arbetsgifvare borde ega rättighet att antaga arbetare eller lärling,

med mindre sådan arbetare eller lärling visade sig vara fri från ett

förr möjligen ingånget arbetsaftal, så kunde det icke förnekas, att det

skulle vara till synnerlig fördel både för arbetsgifvare och arbetare,

om genom lagstiftningen kunde åstadkommas något botemedel mot de

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

i detta hänseende angifna missförhållanden. Öfverståthållareembetet

hade också uti sitt i ämnet afgifna yttrande anfört, att de klagomål,

hvilka på senare tider försports deröfver, att arbetstagare egenvilligt

och utan afseende å träffadt aftal lemnat en arbetsgivare och tagit anställning

hos en annan, varit både många och befogade, och detta förhållande

bestyrktes af flera från andra orter inkomna yttranden. Frågan

torde dock icke kunna lösas på det föreslagna sättet, enär, af lätt

insedda orsaker, det måste i de flesta fall vara lika omöjligt för arbetaren

att visa som för arbetsgivaren att bedöma, huruvida den förre

är fri från ett förr ingånget arbetsaftal. Den af Ofverståthållareembet.

et angifna åtgärd, att arbetare i fabrik, handtverk eller annan handtering

skulle förses med böcker, uti hvilka arbetsgivaren borde anteckna

tiden, då anställningen tagit sin början och då arbetaren lemnat

sin anställning, skulle må hända i någon mån vara ledande till målet,

så vidt nemligen frågan gälde hufvudstaden eller en eller annan

stad, der poliskammare finnes och rättelse kunde genom denna myndighet

vinnas för det fall, att arbetsgivaren obehörigen vägrade att

göra eu föreskriven anteckning, men i alla andra städer och å landet

skulle en sådan föreskrift antagligen vara till men både för arbetsgivare

och arbetare. Den af Öfverståthållareembetet föreslagna åtgärden

syntes äfven stå i nära samband med den af Rikets Ständer uti skrifvelse

den 11 Augusti 1860 gjorda framställning om införande af så kallade

tjenstehjonsböcker i stället för nu brukliga orlofssedlar och böra

i sammanhang med denna utredas och bedömas. Ehuru kollegium således

i sakens närvarande skick ansåg sig icke böra tillstyrka Ofverståthållareembetets

förslag och icke heller fann en föreskrift i den af

industriidkaremötet angifna syftning vara verkställbar, förestälde Kollegium

sig dock att, för tillvägabringandet af ett bättre ordnadt förhållande

i det öfverklagade hänseendet, det skulle vara lämpligt att

förordna, att näringsidkare skall, vid påföljd af ansvar, vara skyldig ej

mindre att, när arbetare eller biträde begär vitsord öfver uppförande

och arbetsskicklighet, sådant vitsord meddela, än äfven att, då biträde

eller arbetare från tjenst eller arbete afgår, utfärda afskedsbetyg, hvithet

bör innehålla så väl sagda vitsord som ock uppgift om tjensteeller

arbetstidens längd.

Den väckta frågan om lämpligheten af, att för vinnande af god

ordning arbetare eller lärling äfven borde åläggas att, hvarje gång han

sökte ny arbetsanställning, medelst betyg styrka, att han då vore

ordentligen mantals- och kyrkoskrifven, ansåg Kollegium icke tillhöra

näringslagstiftningens område och icke böra föranleda något yttrande

från Kollegii sida.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

Slutligen innehåller Kollegii yttrande förslag i öfverensstämmelse

med ofvanberörda åsigter till förändrad lydelse af §§ 15, 16, 17, 19,

20, 21 och 22 uti Förordningen den 18 Juni 1864.

Det af motionären åberopade förslag vid nationalekonomiska mötet

i Malmö 1881 återfinnes i mötets tryckta förhandlingar pag. 14, m. fl.;

och torde här endast böra omförmälas: att mötet, uppå framstäld proposition,

uttalat sig för önskvärdheten af inrättandet af representativa

myndigheter för bevakande af handelns och näringarnes intressen samt

för anordnande af samverkan mellan dessa myndigheter inom de tre

skandinaviska länderna.

Då Utskottet nu går att yttra sig i föreliggande lika vigtiga

som grannlaga ärende, får Utskottet, beträffande motionärens förslag

om obligatoriska stadganden för åstadkommande af fabriks- och handtverksföreningar,

åberopa hvad uti Kommerskollegii ofvannämnda utlåtande

blifvit emot detta förslag anfördt och förmenar att uti ifrågavarande

hänseende någon fördel icke kan genom tvång beredas.

Vid industrimöten är vitsordadt, att yngre arbetare ofta visa en

alltför stor benägenhet att öfvergifva den mästare, der de börjat att

inhemta undervisning i yrke, samt att de under täta ombyten af mästare

söka erhålla den högsta möjliga arbetsförjenst, utan att i motsvarande

mån söka vinnlägga sig om förkofran i yrkets utöfvande. Att

detta beklagansvärda förhållande i de flesta fall är att tillskrifva dessa

yngre arbetare, är mycket antagligt; men månne icke man borde kunna

af arbetsgivare påräkna större omvårdnad om lärling, än som nu någon

gång, kanske icke så sällan, torde vara fallet? Och månne icke arbetsgivaren,

genom bemödande att befrämja lärlings undervisning i yrket

och. i öfrigt hans bästa, har i sin hand ett medel att i väsentlig mån

afhjelpa det öfverklagade onda?

På sätt Kommerskollegium anfört möta betydande svårigheter

och betänkligheter att på lagstiftningens väg genom bindande, längre

tid .omfattande aftal emellan arbetsgivare och arbetstagare hindra obehöriga

flyttningar från en till annan mästare. Kollegium har dock, på

sätt. ofvan är nämndt, föreslagit vissa förändringar i författningens 15

§., till hvilket förslag Utskottet ansluter sig. Det förekommer emellertid

Utskottet, såsom man skulle kunna vaga att ifrågasätta något längre

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

sträckta föreskrifter för att motverka obehörig flyttning, vare sig att

anledningen till flyttningen föreflnnes å arbetsgivare^ eller arbetstagarens

sida.

Sålunda kunde stadgande meddelas om en viss, icke särdeles lång

tid, efter hvilkens utgång det vid ansvar skulle åligga arbetsgivaren

att, så vida arbetstagaren qvarstannade uti hans arbete, upprätta den

i författningens 15 § antydda öfverenskommelse på bestämd eller obestämd

tid med stadgande om uppsägning. Likaledes torde för öfverenskommelses

brytande viss påföljd, utöfver Kommerskollegii förslag,

kunna bestämmas äfven för omyndig lärling eller, der han är öfvermaga,

för hans målsman, om den senare vållat kontraktsbrottet.

Åberopande för öfrigt hvad Kommerskollgium yttrat i fråga om

arbetsgifvares skyldighet att före antagandet tillse, att arbetssökande

är fri från annat aftal, tillåter sig dock Utskottet att likaledes sätta i

fråga, huruvida icke stadgas kunde dels åliggande för arbetsgivare att,

innan arbetssökande antages, bevisligen fordra och erhålla försäkran af

sökande eller hans målsman, att annat gällande arbetsaftal icke förefinnes,

dels ansvarspåföljd för arbetsgivaren, om han med vetskap om

sådant gällande aftal antager sökanden eller, efter erhållen sådan vetskap,

behåller honom i sitt arbete.

Rättighet att åtala förseelser emot föreskrifter af ofvanomförmälda

beskaffenhet torde dock böra lemnas endast åt målsegare eller tilläfventyrs

jemväl åt vederbörande fabriks- eller handtverksförening, om

sådan finnes bildad.

Hänförande sig till hvad Kommerskollegium och Utskottet sålunda

anfört, hemställer Utskottet,

att Riksdagen behagade uti underdånig skrifvelse

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes uti erforderliga

hänseenden meddela förändrade bestämmelser i förordningen

den 18 Juni 1864 om utvidgad näringsfrihet.

Stockholm den 6 April 1883.

På Utskottets vägnar:

W. STRÅLE.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1883.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.