Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6
1883-04-06 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1883:6, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6
Dokumentets text
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
1
N:0 6.
Ank. till Riksd. Kansli den 6 April 1883, kl. 2 e. in.
Första Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 5,
i fråga om aflåtande af underdånig skrifvelse till Konql.
Maj:t angående granskning och omarbetning i vissa delar
af Förordningen den 18 Juni 1864 om utvidgad
näringsfrihet.
Herr Svanberg har uti en till Utskottets behandling hänvisad motion,
N:o 6, hemstält:
»att Riksdagen vill besluta till Kongl. Maj:t ingå med underdånig
skrifvelse, hvari anhålles, det Kongl. Maj:t täcktes låta Förordninugen
af den 18 Juni 1864 ofördröjligen utaf sakkunnige personer undergå
en granskning och i vissa delar omarbetas, för att, i öfverensstämmelse
med hvad i åtskilliga andra industriidkande länder redan
“är i sådant hänseende gällande, få så väl tidsenliga bestämmelser vid“tagna
för ordnande af arbetsgifvares och arbetares ömsesidiga förhållanden
till hvarandra, som ock föreskrifters meddelande för obligato“riskt
inrättande af fabriks- och handtverksföreningar, i ändamål att såmedelst
säkrast betrygga och främja det industriella lifvets och arbetsskicklighetens
utvecklande i vårt land.“
Till stöd för detta förslag åberopar motionären, bland annat, dels
den framställning till Kongl. Maj:t om ändring i gällande författning
Bih. till Riksd. Prot. 1883. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band 4 Höft.
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
beträffande förhållandet emellan arbetsgivare och arbetare, som, enligt
beslut vid det allmänna industriidkaremötet i Stockholm 1876, afgafs
af utsedde delegerade, dels ock det förslag om förändrade bestämmelser
i administrativt hänseende för landets industri, livilket väcktes vid nationalekonomiska
mötet i Malmö 1881.
Ofvanberörda den 9 Februari 1877 till Kongl. Maj:t ingifna framställning
innehåller hufvudsakligen:
Utan att i någon mån underkänna de flera fördelar, som uppstått
för det svenska näringslifvet genom utfärdandet af förordningen den
18 Juni 1864, hade likväl den sedermera vunna erfarenheten om verkningarne
af åtskilliga utaf de i samma författning intagna föreskrifter
synts gifva vid handen, att den sålunda lagstadgade friheten icke i
alla afseenden till sina följder varit sådan, som lagstiftaren förutsatt.
Så hade det visat sig en ålit för stor benägenhet hos yngre arbetare
att öfvergifva den mästare, af hvilken de nästan alltid med deraf föranledda
pekuniära uppoffringar och ofta nog af barmhertighet först
blifvit antagne, för att sedermera, under täta ombyten af arbetsgivare,
söka erhålla högsta möjliga arbetsförtjenst utan att i motsvarande mån
söka vinnlägga sig om den förkofran i yrkets utöfvande, som borde vara
första och enda grunden och vilkoret för åtnjutande af en större aflöning.
Att ett sådant förhållande måste i högsta grad menligt inverka
på arbetarens såväl duglighet för sitt yrke som sedlighet i uppförandet,
torde ligga i öppen dag; och industriidkare från alla delar af landet
hade också enats derom, att något borde från lagstiftningens sida åtgöras
för att, så vidt möjligt, söka motverka ett tillstånd, som enligt
deras öfvertygelse, kunde i sina fortsatta verkningar medföra ett verkligt
midt för samhället. Mötet hade derföre förestält sig, att ett något
starkare band, än det lagstiftningen nu medgåfve, borde läggas på
den ungdom, som antingen af egen drift eller, såsom förhållandet vanligen
vore, i följd af föräldrars eller andra målsmäns beslut antages
hos yrkesidkare, hvarföre mötet äfven ansett sig böra anhålla att stadgandena
i § 15 mom. 1 uti förordningen måtte ändras sålunda, att dels
den arbetsgivare skulle vara förfallen till ansvar, som underläte att
med målsman för lärling upprätta den i nämnda moment föreskritna
öfverenskommelse, dels ock att den dersammastädes till högst tre år bestämda
lärotiden måtte utsträckas till fem år, dock icke i något fall
utöfver den tid, då lärling uppnådde myndig ålder.
Vid åtskilliga möten industriidkare emellan hade det framhållits
såsom synnerligen vigtigt, att icke någon arbetsgivare måtte eg a rättighet
att antaga arbetare eller lärling, med mindre sådan arbetare eller
lärling visade sig vara fri från ett möjligen förut ingånget arbetsaftal;
i sammanhang hvarmed jemväl förekommit fråga om lämpligheten deraf,
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
att, för vinnande af god ordning, arbetare eller lärling äfven borde
åläggas att hvarje gång han sökte ny anställning medelst betyg styrka,
att han då vore ordentligen mantals- och kyrkoskrifven.
Vid omförmälda möten industriidkare emellan hade äfven försports
klagomål öfver brist på enhet och sammanhållning hos arbetsgivare,
hvilket förhållande af lätt insedda orsaker måste utöfva ett skadligt inflytande
på deras arbetare. Man hade också derföre blifvit ense derom,
att en förändring härutinnan vore ett grundvilkor för industriens tidsenliga
utveckling, enär denna icke läte tänka sig utan samverkan af
alla de för detta ändamål erforderliga krafter. Då uti § 13 af förordningen
stadgades, att idkare af samma yrke eller olika yrken måtte
bestämma, om de skulle bilda och utgöra förening för angelägenheter,
som rörde det yrke eller de yrken, hvilka af sådan förenings medlemmar
utöfvades, förutsatte lagstiftaren otvifvelaktigt, att den i sammanhang
med skråembetenas upphörande uti fabriks- och handtverksordningen
den 22 December 1846 gifna allmänna och ovilkorliga föreskrift,
att i hvarje stad idkare af handtverk äfvensom af vissa uppgifna handteringar
skulle utgöra en handtverksförening, som samfäld!: eller genom
fullmäktige, dem idkarne bland sig utsåge, egde att, för befrämjande
af handtverkeriernas förkofran, besörja de för dessa gemensamma angelägenheter,
icke vidare vore af omständigheterna påkallad, utan att
näringsidkarne skulle af sig sjelfva inse vigten af att åstadkomma sådana
föreningar; men erfarenheten hade, ty värr, ådagalagt, att en sådan
förutsättning saknade grund, hvarföre “nu mera“ endast undantagsvis
i en eller annan af rikets städer förekomme förening af yrkesidkare,
och, der sådana föreningar funnos, utgjorde medlemmarne uti desamma
endast en mindre del af der bosatte industriidkare. Följden hade också
varit den, att idkare af samma yrke, långt ifrån att gemensamt sträfva
till det mål, som vore öfverensstämmande med deras eget och deras
arbetares intresse, i stället motverkade hvarandra till stor skada för
yrket och till ännu större skada för förhållandet emellan arbetsgivare
och arbetstagare. Mötet hade derföre ansett sig böra hos Kongl. Maj: t
anhålla, att ifrågavarande § måtte förändras derhän, att idkare af samma
yrke eller olika yrken skulle utgöra förening för de i samma paragraf
antydda angelägenheter.
Denna framställning öfverlemnades till Kongl. Kommerskollegium,
som, efter det infordrade yttranden inkommit från Öfverståthållare
-
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
embetet och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, Stockholms Handelsort!
Ekonomikollegium äfvensom magistraterna i öfriga städer, hvarjemte
tillfälle lemnats industriidkare så väl i städerna som på landet
att i frågan sig yttra, uti underdånigt utlåtande den 17 December 1879
hufvudsakligen anfört:
Att i sammanhang med skråembetenas upphörande bestämma en
form för handläggningen af de ärenden, som tillhört dessa embeten,
var, vid öfvergången till ett friare näringslif, otvifvelaktigt af omständigheterna
påkalladt, särdeles som, hvad särskild! angick handtverksnäringen,
förvärfvandet af mästerskap utgjorde vilkor för utöfvandet
af vissa näringar, samt både skråembetena och handlandena i åtskilliga
städer voro i besittning af egendom, som kräfde en särskild förvaltning.
Med de genom utfärdandet af 1864 års förordning inträdda,
väsentligen förändrade förhållanden kunde deremot icke vara förenligt
att ålägga vederbörande tvång i berörda hänseende, hvarföre genom
ifrågavarande 13 § idkare af samma yrke eller olika yrken lemnades
öppet att bilda och utgöra förening för ombesörjande af gemensamma
angelägenheter, samt uti 14 § bestämdes hvad sådan förening, som för
förvaltningen af sin egendom eller för sin verksamhet i öfrigt ville upprätta
reglemente, hade att iakttaga för att derå erhålla offentlig myndighets
''fastställelse. Om, såsom uti framställningen sägs, näringsidkarne
sjelfve icke inse vigten af att åstadkomma sådana föreningar,
torde denna insigt icke genom något åtgörande på lagstiftningens väg
kunna dem bibringas, och ett stadgande i den antydda rigtningen skulle
derför otvifvelaktigt blifva alldeles kraftlöst, till och med om vederbörande
genom böter eller viten tillliölles att ställa sig detsamma till
efterrättelse, hvilket likväl icke af sökandena blifvit ifrågasatt. Kollegium
höll således före, att ändring af 13 § icke borde ega rum och
att befrämjandet af handtverkeriernas förkofran väl läte tänka sig utan
att handtverksidkai-e tvungos att bilda föreningar för detta ändamål,
likasom det syntes kollegium vara ett underkännande af vederbörandes
vilja och förmåga att uppfatta och tillgodose sina egna och sina
arbetares intressen, om man utginge från den åsigten att den öfverklagade
bristen på enhet och sammanhållning hos arbetsgifvarne icke
skulle kunna af dem sjelfva motverkas eller undanrödjas.
Kollegium ansåg sig ej heller kunna förorda förändringen af §
15 mom. 1, så vidt dermed afsågs att den arbetsgivare skulle vara
förfallen till ansvar, som underläto att med målsman för lärling upprätta
den i momentet föreskrina öfverenskommelsen. Man syntes hafva
utgått från det antagandet, att det i hvarje särskild! fall vore af arbetsgivaren
ensamt beroende att bestämma den tid, hvarunder sådan
5
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
öfverenskommelse högst skulle kunna ega bestånd, men då hvarje aftal
mellan personer, som handla utan inflytelse af yttre tvång, betingades
af ömsesidig frivillighet, torde väl arbetsgifvaren icke kunna
åläggas ansvar derför, att den andre parten, eller i det förutsatta fallet
målsmannen för den omyndige, af en eller annan orsak icke ville
medgifva en öfverenskommelses afslutande för en viss längre eller kortare
tid. Det kunde ock erinras att ifrågavarande stadgande är i hufvudsak
lika lydande med innehållet af § 32 mom. 1 i 1846 års fabriks-
och handtverksordning. Beträffande utsträckningen af tjensteeller
lärotiden till fem år funne Kollegium visserligen, att överenskommelser],
ehvad den afsåge arbetsbitäde af myndig eller omyndig
person, borde i regeln omfatta en tid af högst tre år, efter hvilken
tids utgång det ju finge bero af vederbörande sjelfva att, inom den af
författningen bestämda gräns, öfverenskommelsen förnya; men, å andra
sidan, läte det sig icke förnekas, att denna tidrymd kunde vara otillräcklig
för en lärlings undervisande i ett visst yrke, särdeles ett sådant,
hvars utöfvande förutsatte en mera utbildad handtverksmessig
färdighet, och, derest näringsidkaren ville åtaga sig att bibringa lärlingen
i ersättningen för hans arbetsbiträde, den för ändamålet erforderliga
undervisning, syntes tjenste- eller lärotiden lämpligen kunna,
med inberäknande af en viss pröfvotid, utsträckas till fem år. Om
emellertid för viss tid afsedda aftal måste vara beroende på frivillig
öfverenskommelse emellan näringsidkare, å ena sidan, samt deras biträden
eller arbetare eller deras målsmän, å den andra, borde dock
näringsidkare eller omyndigs målsman, som vid sådant aftals upprättande
felade mot hvad i berörda afseende blifvit stadgadt, åläggas ansvar,
likasom en slik påföljd borde drabba näringsidkare, som icke
fullgjorde hvad han i fråga om biträdens eller arbetares undervisande
sig åtagit, samt näringsidkare eller arbetare, om ett lagligen ingånget
aftal blefve å någondera sidan brutet. I sammanhang härmed torde
ock i så väl arbetsgifvares som arbetares intresse böra bestämmas, att
ett för obestämd tid träffadt aftal icke kunde ögonblickligen upphöra
att vara gällande; och föreslog Kollegium att ett sådant aftal skulle
ega bestånd fjorton dagar efter den dag, detsamma blifvit å någondera
sidan uppsagdt.
Vidkommande den framhållna angelägenheten deraf, att icke någon
arbetsgifvare borde ega rättighet att antaga arbetare eller lärling,
med mindre sådan arbetare eller lärling visade sig vara fri från ett
förr möjligen ingånget arbetsaftal, så kunde det icke förnekas, att det
skulle vara till synnerlig fördel både för arbetsgifvare och arbetare,
om genom lagstiftningen kunde åstadkommas något botemedel mot de
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
i detta hänseende angifna missförhållanden. Öfverståthållareembetet
hade också uti sitt i ämnet afgifna yttrande anfört, att de klagomål,
hvilka på senare tider försports deröfver, att arbetstagare egenvilligt
och utan afseende å träffadt aftal lemnat en arbetsgivare och tagit anställning
hos en annan, varit både många och befogade, och detta förhållande
bestyrktes af flera från andra orter inkomna yttranden. Frågan
torde dock icke kunna lösas på det föreslagna sättet, enär, af lätt
insedda orsaker, det måste i de flesta fall vara lika omöjligt för arbetaren
att visa som för arbetsgivaren att bedöma, huruvida den förre
är fri från ett förr ingånget arbetsaftal. Den af Ofverståthållareembet.
et angifna åtgärd, att arbetare i fabrik, handtverk eller annan handtering
skulle förses med böcker, uti hvilka arbetsgivaren borde anteckna
tiden, då anställningen tagit sin början och då arbetaren lemnat
sin anställning, skulle må hända i någon mån vara ledande till målet,
så vidt nemligen frågan gälde hufvudstaden eller en eller annan
stad, der poliskammare finnes och rättelse kunde genom denna myndighet
vinnas för det fall, att arbetsgivaren obehörigen vägrade att
göra eu föreskriven anteckning, men i alla andra städer och å landet
skulle en sådan föreskrift antagligen vara till men både för arbetsgivare
och arbetare. Den af Öfverståthållareembetet föreslagna åtgärden
syntes äfven stå i nära samband med den af Rikets Ständer uti skrifvelse
den 11 Augusti 1860 gjorda framställning om införande af så kallade
tjenstehjonsböcker i stället för nu brukliga orlofssedlar och böra
i sammanhang med denna utredas och bedömas. Ehuru kollegium således
i sakens närvarande skick ansåg sig icke böra tillstyrka Ofverståthållareembetets
förslag och icke heller fann en föreskrift i den af
industriidkaremötet angifna syftning vara verkställbar, förestälde Kollegium
sig dock att, för tillvägabringandet af ett bättre ordnadt förhållande
i det öfverklagade hänseendet, det skulle vara lämpligt att
förordna, att näringsidkare skall, vid påföljd af ansvar, vara skyldig ej
mindre att, när arbetare eller biträde begär vitsord öfver uppförande
och arbetsskicklighet, sådant vitsord meddela, än äfven att, då biträde
eller arbetare från tjenst eller arbete afgår, utfärda afskedsbetyg, hvithet
bör innehålla så väl sagda vitsord som ock uppgift om tjensteeller
arbetstidens längd.
Den väckta frågan om lämpligheten af, att för vinnande af god
ordning arbetare eller lärling äfven borde åläggas att, hvarje gång han
sökte ny arbetsanställning, medelst betyg styrka, att han då vore
ordentligen mantals- och kyrkoskrifven, ansåg Kollegium icke tillhöra
näringslagstiftningens område och icke böra föranleda något yttrande
från Kollegii sida.
7
Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
Slutligen innehåller Kollegii yttrande förslag i öfverensstämmelse
med ofvanberörda åsigter till förändrad lydelse af §§ 15, 16, 17, 19,
20, 21 och 22 uti Förordningen den 18 Juni 1864.
Det af motionären åberopade förslag vid nationalekonomiska mötet
i Malmö 1881 återfinnes i mötets tryckta förhandlingar pag. 14, m. fl.;
och torde här endast böra omförmälas: att mötet, uppå framstäld proposition,
uttalat sig för önskvärdheten af inrättandet af representativa
myndigheter för bevakande af handelns och näringarnes intressen samt
för anordnande af samverkan mellan dessa myndigheter inom de tre
skandinaviska länderna.
Då Utskottet nu går att yttra sig i föreliggande lika vigtiga
som grannlaga ärende, får Utskottet, beträffande motionärens förslag
om obligatoriska stadganden för åstadkommande af fabriks- och handtverksföreningar,
åberopa hvad uti Kommerskollegii ofvannämnda utlåtande
blifvit emot detta förslag anfördt och förmenar att uti ifrågavarande
hänseende någon fördel icke kan genom tvång beredas.
Vid industrimöten är vitsordadt, att yngre arbetare ofta visa en
alltför stor benägenhet att öfvergifva den mästare, der de börjat att
inhemta undervisning i yrke, samt att de under täta ombyten af mästare
söka erhålla den högsta möjliga arbetsförjenst, utan att i motsvarande
mån söka vinnlägga sig om förkofran i yrkets utöfvande. Att
detta beklagansvärda förhållande i de flesta fall är att tillskrifva dessa
yngre arbetare, är mycket antagligt; men månne icke man borde kunna
af arbetsgivare påräkna större omvårdnad om lärling, än som nu någon
gång, kanske icke så sällan, torde vara fallet? Och månne icke arbetsgivaren,
genom bemödande att befrämja lärlings undervisning i yrket
och. i öfrigt hans bästa, har i sin hand ett medel att i väsentlig mån
afhjelpa det öfverklagade onda?
På sätt Kommerskollegium anfört möta betydande svårigheter
och betänkligheter att på lagstiftningens väg genom bindande, längre
tid .omfattande aftal emellan arbetsgivare och arbetstagare hindra obehöriga
flyttningar från en till annan mästare. Kollegium har dock, på
sätt. ofvan är nämndt, föreslagit vissa förändringar i författningens 15
§., till hvilket förslag Utskottet ansluter sig. Det förekommer emellertid
Utskottet, såsom man skulle kunna vaga att ifrågasätta något längre
8 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
sträckta föreskrifter för att motverka obehörig flyttning, vare sig att
anledningen till flyttningen föreflnnes å arbetsgivare^ eller arbetstagarens
sida.
Sålunda kunde stadgande meddelas om en viss, icke särdeles lång
tid, efter hvilkens utgång det vid ansvar skulle åligga arbetsgivaren
att, så vida arbetstagaren qvarstannade uti hans arbete, upprätta den
i författningens 15 § antydda öfverenskommelse på bestämd eller obestämd
tid med stadgande om uppsägning. Likaledes torde för öfverenskommelses
brytande viss påföljd, utöfver Kommerskollegii förslag,
kunna bestämmas äfven för omyndig lärling eller, der han är öfvermaga,
för hans målsman, om den senare vållat kontraktsbrottet.
Åberopande för öfrigt hvad Kommerskollgium yttrat i fråga om
arbetsgifvares skyldighet att före antagandet tillse, att arbetssökande
är fri från annat aftal, tillåter sig dock Utskottet att likaledes sätta i
fråga, huruvida icke stadgas kunde dels åliggande för arbetsgivare att,
innan arbetssökande antages, bevisligen fordra och erhålla försäkran af
sökande eller hans målsman, att annat gällande arbetsaftal icke förefinnes,
dels ansvarspåföljd för arbetsgivaren, om han med vetskap om
sådant gällande aftal antager sökanden eller, efter erhållen sådan vetskap,
behåller honom i sitt arbete.
Rättighet att åtala förseelser emot föreskrifter af ofvanomförmälda
beskaffenhet torde dock böra lemnas endast åt målsegare eller tilläfventyrs
jemväl åt vederbörande fabriks- eller handtverksförening, om
sådan finnes bildad.
Hänförande sig till hvad Kommerskollegium och Utskottet sålunda
anfört, hemställer Utskottet,
att Riksdagen behagade uti underdånig skrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes uti erforderliga
hänseenden meddela förändrade bestämmelser i förordningen
den 18 Juni 1864 om utvidgad näringsfrihet.
Stockholm den 6 April 1883.
På Utskottets vägnar:
W. STRÅLE.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1883.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.