Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af motion om ändring af § 87 mom. 2 Regeringsformen.

1883-03-20 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1883:3, Utlåtande, i anledning af motion om ändring af § 87 mom. 2 Regeringsformen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N\o 3.

1

| N:o 3.

!

|

Ant. till Kiksd. Kansli den 21 Mars 1888, kl. 1 e. in.

I

IConstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af motion om

ändring af § 87 mom. 2 Regeringsformen.

Vid sistlidne riksdag väcktes inom Andra Kammaren af Herr C.

J. Svensén motion, åsyftande sådan ändring af § 87 mom. 2 Regeringsformen,

att det i detta lagrum förekommande ordet »samtycke» utbyttes

mot ordet »utlåtande». _ _ ,

Såsom skäl för denna framställning anförde motionäien huivud

sakligen, att, då nu gällande Riksdagsordning antogs, Konung och

Riksdag voro ense derom, att åt presteståndet borde beredas en motsvarande

ersättning för den särskilda representationsrätt, som det förut

egt, men genom ståndsförfattningens upphäfvande förlorat. Då denna

representationsrätt egentligen tillkommit ståndet i egenskap af svenska

kyrkans ombud, hade ersättningen gifvits i form af en särskild statsinrättning

till skydd för nämnda kyrkas rättigheter och intressen. Denna

inrättning blef det allmänna kyrkomötet, om hvars bildande förslag vid

1862—1863 årens riksdag af Konungen väcktes och af Ständerna godkändes.

Omfånget af den nya kyrkorepresentationens befogenhet utstakades

i § 9 af Kongl. förordningen den 16 November 1863 om allmänt

kyrkomöte, exdigt hvilket lagrum kyrkomöte tillkomme att upptaga

kyrkliga mål, som Konungen till detsamma öfverlemnade eller hvarom

fråga af någon dess ledamot väcktes; dock att mötet ej egde att, utöfver

hvad i grundlag kunde varda medgifvet, annat eller mera besluta

Bih. till Riksd. Prot. 1883. 3 Sami. 3 Håft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.

än underdåniga utlåtanden samt föreställningar och önskningar att hos

Konungen anmälas. Härigenom hade kyrkomötets ställning, enligt motionärens

förmenande, blifvit på ett klart och tydligt sätt angifven. Men

mötets maktområde hade genast i början af dess tillvaro erhållit en

ytterligare och högst väsentlig utsträckning genom det i samband med

den nya Riksdagsordningens antagande gjorda tillägg till § 87 mom. 2

Regeringsformen, på grund hvaraf vid stiftande, förändrande eller upphäfvande

af kyrkolag j em väl erfordrades samtycke af kyrkomötet. 1

sjelfva verket hade dermed åt svenska kyrkans representanter gifvits

större rättigheter än dem, från hvilka det gamla presteståndet afstått.

Presteståndet hade nemligen icke utgjort mer än en fjerdedel inom

den representation, som gemensamt med Konungen egt att stifta, förändra

eller uppliäfva kyrkolag, och om de tre andra stånden förenat

sig om en motsatt mening, hade denna blifvit Riksdagens beslut, utan

att det votum, som afgifvits af svenska kyrkans målsmän, haft annan

betydelse än den, som vanligen plägade tillerkännas eu minoritets yttranden.

Kyrkomötet deremot stode såsom en sjelfständig myndighet,

sidoordnad med Konung och Riksdag och med full makt att kullkasta

de beslut, om hvilka desse efter moget betänkande förenat sig.

Men redan vid pröfningen inom Högsta Domstolen af förslaget

till kyrkomötesförordning hade tungt vägande anmärkningar framstälts

mot den maktställning, som var afsedd att tilldelas den nya kyrkorepresentationen,

och eu ledamot af denna domstol hade uttalat den

mening, att om vid sidan af Riksdagen stäldes en annan, af denna

oberoende representation för kyrkan, med mindre makt men störrre anspråk,

måste detta i längden framkalla stridigheter, som förlamade dem

begge, så framt icke endera lyckades undertrycka den andra. En half

mansålders redan vunna erfarenhet hade icke jäfvat denna farhåga. Som

vanligt, då allt för många parter skulle verka för ett och samma syfte,

hade tredelningen af den lagstiftande makten på det kyrkliga området

ledt till ett fullständigt hämmande af allt reformarbete derstädes. Kyrkomötets

förmåga att gifva sjelfständiga uppslag till förbättringar i vår

snart tvåhundraåriga kyrkliga lagstiftning hade allt ifrån början synts

stadd i aftagande och hufvudsakligen visat sin styrka i negativ rigtning

genom att helt och hållet eller delvis omintetgöra de reformplaner, som

utgått från någon af de egentliga statsmakterna. Häri behöfde ej ses

en brist på god vilja hos kyrkomötet, utan endast ett nytt bevis för

det sakförhållande, att hvarje lagstiftningsarbete försvårades, i samma

mån som de beslutande parternas antal ökades.

Att detta sakförhållande ej kunde lända till svenska kyrkans och

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konsiitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3. 3

dess medlemmars sanna välfärd låge emellertid i öppen dag. Som nu

denna välfärd, rätt förstådd, utgjorde det yttersta mål, hvartill afl kyrklig

lagstiftning borde sträfva, så borde oek hvarje hinder, som stälde

sig i vägen för detta måls uppnående, sa vidt ske kunde, undaniödjas.

Hade nu kyrkomötets veto mot Konungs och Riksdags gemensamma

beslut visat sig vara ett sådant hinder, mäktigt att hämma det kyrkliga

reformarbetet, men ej att skydda kyrkans sanna intressen eller rättigheter,

syntes det vara klart, att bestämmelsen om detta veto borde ur

grundlagen utgå, Och om sagda veto sålunda förfelat sitt ändamål och

ej lyckats åt kyrkan förvärfva de dermed afsedda förmåner, kunde dess

af skaffande ej innebära någon kränkning af kyrkans rätt eller af de

förpligtelser, Riksdagsordningens stiftare kunde anses hafva iklädt sig

gent emot dess målsmän inom ståndsrepresentationen.. Kyrkomötet blefve

härigenom hänvisadt till sin i kyrkomötesförordningen angifna naturliga

ställning såsom en rådgifvande myndighet, hvars utlåtande infordrades

vid stiftande, ändring eller upphäfvande af kyrkolag, och

hvars ord dervid vägde mera, i samma mån som dess ledamöter, omedelbart

utsedda för kyrkliga syften, kunde förutsättas i allmänhet inom

detta område ega större sakkunskap än Riksdagens medlemmar, vid

hvilkas val så många andra synpunkter måste göra sig gällande. Och

det skyddsvärn, kyrkan kunde anses behöfva, borde hon i alla händelser

säkrast och tryggast finna hos sin högste styresman, Konungen,

hvilken ej torde gifva sin stadfästelse åt några omogna hugskott, äfven

om sådana, mot all rimlig sannolikhet, skulle vinna godkännande af

svenska folkets representation.

Motionärens förslag blef af Konstitutions-Utskottet afstyrkt. Vid

frågans behandling af Riksdagen antogs förslaget af Andra Kammaren

med 113 röster mot 63 att hvila till grundlagsenlig behandling, men

förkastades af Första Kammaren med 75 röster mot 25.

Den välvilja, motionären sålunda finner förslaget hafva rönt, har

föranledt honom att nu ånyo framlägga detsamma uti motionen N:o 90,

hvilken Utskottet fått till behandling emottaga. Deri anför motionären

hufvudsakligen, att de af honom förut andragna skäl ännu var stode i

sin fulla kraft. Näppeligen kunde det räknas som en verklig fördel för

kyrkan, om det så högst nödiga reformarbetet på det kyrkliga området,

redan i sig sjelft svårt nog, än ytterligare försvårades genom det invecklade,

tungt och långsamt arbetande maskineriet af tre hvar för sig

beslutande makter, hvilkas beslut blott allt för lätt kunde komma att

gå i lika många olika rigtningar, och af hvilka dertill den ena kyrkomötet

— ej hördes oftare än hvart femte år. Lika litet kunde det

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.

lända till verklig fördel för staten, om på detta område tre statsmakter

tunnes, och om Konungs och Riksdags samstämmiga vilja kunde korsas

genom en tredje mellanträdande makt. I intet annat lagbundet samhälle

funnes, motionären veterligen, något dylikt frö till en stat i staten;

och då den svenska kyrkan ju vore eu statskyrka, borde den väl ock

foga sig i den ordning, som för alla andra institutioner och förhållanden

inom samhället vore gällande.

Då det åberopats, att beviljandet af vetorätt åt kyrkomötet utgjort

det vil kor, på hvilket presteståndet gifvit sitt bifall till upphörandet

af dess särskilda representationsrätt inom Riksdagen, ville motionären

erinra derom, att detta vilkor ej tagits för godt af ståndets majoritet,

som efter fattadt beslut genom sina reservationer uttryckligen gifvit

till känna, att den endast till följd af en yttre nödvändighets tryck

låtit ske hvad den ej kunnat ändra. Ett vilkor, som ej antagits af den

ena parten, kunde väl ej vara bindande för den andra. Och det vore

dessutom att tänka allt för lågt om vår kyrkas män att tro dem vilja

behålla en dem medgifven undantagsställning en enda dag längre, än

den visade sig vara till gagn för kyrka och samhälle.

Det hade anmärkts, att upphäfvandet af kyrkans undantagsställning

skulle innebära en maktutvidgning för den samhällsklass, som utöfvade

det största inflytandet på Riksdagens beslut, nemligen allmogen.

Denna anmärkning skulle visserligen icke sakna sin vigt, i fall denna

samhällsklass på det kyrkliga området hade andra, för den egendomliga

åsigter och intressen att förfäkta än den öfriga delen af svenska folket.

Nu åter torde det med fog kunna sägas, att kyrkan kunde skatta sig

lycklig, om den ej hade svårare fiender eller motståndare att bekämpa

än Sveriges allmoge.

Då Utskottet vid sistlidne riksdag yttrade sig öfver motianärens

ifrågavarande förslag, utvecklades de skäl, hvilka enligt dess åsigt talade

mot bifall till detsamma. Utskottet framhöll sålunda, att då genom

stånd sförfattningens upphäfvande presteståndet afstod från den ståndet

förut tillkommande rätt att såsom svenska kyrkans målsman deltaga i

lagstiftningsarbetet, framstod oafvisligen behofvet deraf, att statskyrkan

egde en särskild representation, inom hvilken de speciella insigter i

dithörande frågor, som för vården af kyrkans intressen vore af nöden,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.

5

kunde vara i vidsträcktare mån till finnandes, än hos den på allmänna

val grundade nationalrepresentationen vore att påräkna. Att betydelsen

af en sådan kyrkans målsman af Rikets Ständer nogsamt beaktades,

derom vittnade förhandlingarne angående nu gällande Riksdagsordning,

och med visshet torde kunna sägas, att det för mången, som med sin

röst bidragit till ståndsförfattningens upphäfvande, varit en afgörande

omständighet, att kyrkan framgent komme att blifva särskildt representerad.

Kyrkmötet hade sålunda med den nya Riksdagsordningens införande

berättigats att, jemte Konungen och Riksdagen, deltaga i den

kyrkliga lagstiftningen; men i anledning af motionärens anmärkning,

att mötets maktområde blifvit, utöfver hvad i Kongl. förordningen den

16 November 1863 om allmänt kyrkomöte bestämdes, väsentligen utsträckt

genom det i § 87 Regeringsformen sedermera intagna stadgandet

om kyrkomötets samtycke såsom erforderligt för stiftande,

ändring eller upphäfvande af kyrkolag, erinrade Utskottet, hurusom uti

den af Kongl. Maj:t till 1862—1863 årens Riksdag aflåtna proposition

om antagande af en författning angående allmänt kyrkomöte uttryckligen

framhölls, att, då verkan af kyrkomötets beslut måste bestämmas af

grundlag, någon beslutanderätt enligt förslaget icke kunnat kyrkomötet

tilläggas, men att, då ifrågavarande institution icke syntes i fullt mått

kunna motsvara sin bestämmelse, med mindre kyrkomötet tillerkändes

rätt att deltaga i stiftandet af kyrkolag, ordalagen i förslaget blifvit så

affattade, att de lämpade sig jemväl för den utsträckning, som genom

en grundlagsändring kunde komma till stånd. I förslagets § 9, som af

Rikets Ständer oförändrad antogs, var ock vidden af kyrkomötets maktområde

gjord beroende af livad i grudlag kunde i sådant hänseende

varda medgifvet.

Det borde jemväl beaktas, att i rådslagen om kyrkans angelägenheter

prester och lekmän toge lika del, en anordning, bvarmed lagstiftaren

afsett lika mycket att bebörigen begränsa det rent kyrkliga

elementets inflytande som att tillförsäkra kyrkomötet den sakkunskap,

hvilken för ett framgångsrikt reformarbete inom vår med en mängd

stadganden af civillags natur sammanblandade kyrkolagstiftning kräfdes.

Att nu rubba grundvalarne för en statsinstitution, som egt bestånd

under jemförelsevis allt för kort tid, för att någon fullständig

erfarenhet om densammas verkningar ännu skulle kunnat inhemtas, eller

ett säkert stöd vinnas för bedömande, om och i hvad mån en förändring

deraf vore af nöden, kunde ej heller anses vara förenligt med den varsamhet,

som vid hvarje förändring i grundlag borde göra sig gällande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.

Nu anförda skäl, hvilka föranledde Utskottet att afstyrka bifall

till motionärens vid nästlidna riksdag framlagda förslag, anser Utskottet

fortfarande ega full giltighet och icke i någon mån hafva vederlagts af

hvad motionären nu i ämnet anfört. Med denna uppfattning får Utskottet

hemställa,

att Herr Svenséns förevarande motion icke må af

Riksdagen bifallas.

Stockholm den 20 Mars 1883.

På Utskottets vägnar:

MAGNUS HALLENBORG.

Reservationer:

af Herrar Westin, Norén, Carlsson, H. Andersson, Borg, Näsman,

Trulsson, Friherre Nordenskiöld och Svensén.

Herr J. Andersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit

i detta ärendes behandling inom Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.