Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af motion om ändring af §§ 4, 7, 11, 12, 13 och 105 Regeringsformen samt § 38 inom. 2 Riksdagsordningen.

1883-04-26 · 22 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 18 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1883:7, Utlåtande, i anledning af motion om ändring af §§ 4, 7, 11, 12, 13 och 105 Regeringsformen samt § 38 inom. 2 Riksdagsordningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-TJtskottets Utlåtande N:o 7.

1

N:o 7.

Ank. till Riksd. Kansli den 26 April 1883. kl. 2 e. m.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af motion om ändring

af §§ 4, 7, 11, 12, 13 och 105 Regeringsformen

samt § 38 inom. 2 Riksdagsordningen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Utskottets behandling

öfverlemnad motion, N:o 2, liar Herr /. Asklöf, med erinran om föreskriften

i § 84 Regeringsformen, att grundläggande skola efter deras

ordalydelse i h varje särskildt fall tillämpas, hufvudsakligen anfört, att

lika vigtig syntes motionären den grundsatsen vara, att i eu gällande

grundlag sådane föreskrifter ej förekomme, som ej kunde tillämpas.

Med anledning af den vid innevarande riksdag väntade Kongl. propositionen

angående omorganisation af rikets iörsvarsväsende, och under antagande,

att denna så vigtiga och så vidtomfattande förändringar medförande

fråga komme att af Riksdagen i hufvudsak tillstyrkas, vore det

för eu hvar klart, att en och annan paragraf i Regeringsformen, deri

afhandlades Konungens ställning och beslutanderätt i fråga om krig

och fred samt vårt förhållande till främmande makter, ej kunde vidare

tillämpas och sålunda borde erhålla eu förändrad ordalydelse.

Om man, säger motionären, erinrade sig de tidsförhållanden, under

hvilka nu gällande Regeringsform faststäldes, livilket skedde den

6 Juni 1809, då Sverige nyligen utkämpat ett ofördelaktigt krig, men

då minnet af ärorika krigsbragder i åtskilliga europeiska länder ingaf

föreställning om sannolikheten af att än vidare draga ut i härnacl till

Itih. till Riksd. Prof. 1883.

Samt. (i Höft.

1

O

o

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

KonstituMons-Vtskottds Utlåtande N:o 7.

främmande land — eu åsigt, som vid denna lags stiftande tydligen

legat till grund för den del deraf, som berörde vårt försvarsväsende

m. m.; — om man vidare toge i betraktande de förhållanden, som i

detta hänseende inträdt i nuvarande tid, skulle man otvifvelaktigt finna

att Sverige numera aldrig borde komma att utföra något krig utanför

dess egna råmärken, utan grunda sitt försvarsväsende endast på fosterjordens

skydd. Motionären vore också öfvertygad, att denna hans åsigt

delades af svenska folket i allmänhet, antingen vårt försvarsväsende

komme att ändras eller icke, äfvensom att denna åsigt blefve ännu kraftigare

uttalad, om tyngre pligter för försvars väsendet pålades den manliga

befolkningen. De oss närmast belägna grannstaterna utgjorde nu,

med endast ett undantag, stormakter, med hvilka vi naturligtvis livarken

ville eller kunde inlåta oss i något anfallskrig. Enligt vår nuvarande

grundlag kunde vi dock komma att indragas i krigsförhållanden

med någon af stormakterna, såsom allierade med endera af dem emot

eu annan. Till en sådan förpligtelse för vårt land, äfven om man antoge,

att Konungen icke ville besluta direkt krigsförklaring, kunde dock

nu gällande §§ 12 och 13 Regeringsformen gifva anledning, hvarför

dessa paragrafer framför allt borde ändras för att i militäriskt hänseende

göra vår ställning till främmande makter klar och tydlig.

Af det anförda framginge, enligt motionärens uppfattning, hans

afsigt med förevarande motion. Denna afsigt, som vore grundad på den

öfvertygelsen, att vi numera aldrig borde inlåta oss i krig utom vårt

lands gränser och sålunda ej heller ingå i förbund med främmande makter

i annan mening än att möjligen erhålla hjelp, i händelse vi sjelfve

blefve öfverfallne, hade sålunda endast till ändamål att i vår grundlag

införa de ändrade stadganden, hvilka beträffande ifrågavarande förhållanden

blefve nödvändiga.

Vidare erinrar motionären, hurusom vid 1872 års riksdag Konstitutions-Utskottet

framlade ett förslag till ändring af §§ 11 och 12 Regeringsformen

i ungefär enahanda rigtning som det af motionären nu afgifna,

hvilket förslag, bifallet af Andra Kammaren, afslogs af den Första

hufvudsakligen på grund af »unionolla betänkligheter». Derest ett

sådant hinder för förslagets antagande förefunnes, måste det, enligt motionärens

uppfattning, undanrödjas, enär eljest högst nödiga och nyttiga.

förändringar i vår grundlag aldrig kunde genomföras; och uttalar

motionären den förhoppning, att Konst!tutions-Utskottet, skall finna utväg

till undanrödjande af detta hinder.

På grund häraf hemställer motionären om följande förändringar

i Regeringsformen, nemligen:

opaginerad Kontrollera mot PDF

KonstiMions-Utshottets Utlåtande TV; o 7.

att det i § 4 förekommande uttrycket »Konungen eget’ allena styra

rikets utbytes mot »Konungen eger utöfva Riksstyrelsen»;

att, då grundlagsstiftaren enligt § 11 åt Statsrådet i sin helhot medf>''ifvit

näc/on kännedom om Konungens beslut i ministeriella mål, men

ett sådant medgifvaude, enligt motionärens förmenande, borde vara ovilkorligt,

orden »i närvaro af någon annan Statsrådets ledamot» ändras

till »i närvaro af Statsrådets öfriga ledamöter»; att de i följande punkt

förekommande orden »äfven i detta fall tillkalle» utbytas mot ndeu till

utser»; samt att sista punkten i paragrafen utgår; _ .

att såsom eu följd af den i § 11 föreslagna förändring de i § 7

förekommande orden »som i 11 och 15 §§ omförmälas» ändras till »som

i 15 § omförmälas»;

att § 12, afhandlande Konungens rätt att ingå förbund med främmande

makter, helst måtte helt och hållet utgå, men att, derest den

anses böra qvarstå, orden »och förbund» derur uteslutas, äfven som uttrycket

»statsministern för utrikes ärendena och någon annan tillkallad

Statsrådets ledamot» ändras till »Statsrådet»;

att det i § 13 förekommande uttrycket »vill Konungen börja krig

eller sluta fred» utbytes mot »Inträffar genom fieudtligt anfall i riket

krig, och önskar Konungen sluta fred»; samt ° ^ .

att orden i § 105 »ministeriella ärenden och» måtte utgå, samt följaktligen

enahanda rättelse jemväl vidtagas i § 38 inom. 2 Riksdagsordningen.

Innan Utskottet till granskning upptager motionärens förevarande

framställning, bör Utskottet erinra om de förslag till ändring af deri

omhandlade grundlagsbud, som förut blifvit för representationen framlagda.

1840—1841 årens Riksdags Konstitutions-Utskott, som vid granskning

af statsrådsprotokollen funnit ett betydande antal regeringshandlingar

böra leda till dels åtal inför riksrätt, dels ock anmälan enligt §

107 Regeringsformen, ansåg sig med anledning af de missförstånd om

Konungens rådgifvares skyldigheter, som till följd af det i § 4 af nämnda

grundlag förekommande uttrycket »Konungen eger att allena styra riket»

både inom och utom nationalrepresentationen blifvit yttrade, böra

föreslå eu förändring af berörda stadgande. Utskottet anförde deryid,

hurusom i fråga om berörda uttryck Utskottet icke förbisett den afsigt,

som år 1809 föranledde att på detta ställe införa ordet »allena», icke

heller att paragrafens sammanhang för läsare utan fördom och med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutions-Utskottcts Utlåtande N:o 7.

vanlig uppmärksamhet klart nog ådagalade denna afsigt. Utskottet

önskade visserligen ej heller att gifva anledning till nya misstydningar

af det slag, som man genom detta ords upptagande här velat förebygga.

Men då stadgandet i § 9 Regeringsformen, att Konungen i alla

mål, som hos Honom i Statsrådet förekomme, vore förbehållet att allena

besluta, fullkomligen uppfylde samma afsigt, och det »allena», som vid

beskrifningen af Konungens rätt att riket styra icke funnes nyttjadt i

våra äldre regeringsformer, genom sitt alldeles öfverflödiga införande i

§ 4 af 1809 års Regeringsform vållat fullt ut så betänkliga missförstånd,

som dem man velat undvika och genom nyss anförda § 9 verkligen afböjt,

tvekade icke Utskottet att föreslå, att det måtte ur § 4 utgå. Vid

förslagets behandling inom Riksdagen blef detsamma af borgare- och

bondestånden antaget att hvila till grundlagsenlig behandling, hvaremot

ridderskapet och adeln samt presteståndet funno den föreslagna förändringen

obehöflig. Då med anledning häraf frågan blef föremål för omröstning

i förstärkt Konstitutions-Utskott, antogs förslaget i öfverensstärnmelse

med borgare- och bondeståndens mening att hvila till vidare

grundlagsenlig behandling, men vid nästföljande riksdag blef detsamma

af ridderskapet och adeln samt presteståndet förkastadt.

Vidare hafva i fråga om sättet för ministeriella måls behandling

och Konungens rätt att ingå i afhandlingar och förbund med främmande

makter framställningar vid flerc tillfällen blifvit gjorda, åsyftande, att i

grundlag måtte intagas sådane föreskrifter, som kunde i konstitutionelt

hänseende medföra tillräcklig trygghet vid behandlingen af dessa ärenden.

Vid 1856—1858 årens riksdag förklarade Konstitutions-Utskottet

sig anse dåvarande tidpunkt, under hvilken Sverige syntes hafva inträdt

i eu lifligare och mera betydelsefull beröring med öfriga europeiska

stater, lämplig att företaga eu granskning af de former, under

hvilka våra förhållanden till främmande makter enligt Regeringsformen

skulle bestämmas. Utskottet fann dessa former hvarken med grundlagens

anda förenliga eller med dess öfriga stadganden följ d ri g tigt sammanhängande.

I sådant hänseende erinrade Utskottet, att, om det än

å ena sidan kunde inträffa, att Konungen funne nyttigt att ingå i afhandling

med en utländsk stat äfven angående en eller annan fråga af

underordnad vigt, kunde det dock å andra sidan icke förnekas, att så

väl alhandling som förbund med en främmande makt kunde vara bestämmande

för ett lands icke blott yttre utan till någon del äfven inre

förhållanden under eu lång följd af år och således blifva mer ingripande

i dess öden än till och med ett krig, att icke jemföra desamma med en

mindre väsentlig förändring af eu redan gällande författning, för hvars

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utslwttets {utlåtande N:o 7. O

vidtagande dock erfordrades, att Statsrådets samtlige ledamöter vore

tillstädes. Utan att anse sig behöfva ingå i en vidlyftigare bevisning

i ett ämne, rörande hvilket Utskottet antog det allmänna tänkesättet

enhälligt, tillstyrkte Utskottet derför den ändring af § 12 Regeringsformen,

att Konungen, när Han ville sluta afhandlingar eller förbund me

främmande makt, skulle höra Statsrådets samtlige ledamöter. Då förslaget

förekom till behandling inom riksstånden bestreds val ep att

ifrågavarande ärenden ofta kunde vara i vigt och betydenhet fullt jem

förliga med dem, livilka grundlagen förbehållit den omsorgsfullaste pröfning,

men den åsigt, att deras särskilda beskaffenhet gjoi de nödvändigt,

att de fortfarande undandroges handläggning i samladt Statsråd, vann

dock de fleste anhängare. Man stödde sig hufvudsakligen på 1809 års

Konstitutions-Utskotts yttrande om vådan att genom eu sådan handlägg

ning äfventyra den snabbhet och hemlighet i beslut, livaraf dessa omtåliga

ärendens framgång vore i så hög grad beroende, och inan ansåg

derjemte redaktionen af det föreliggande förslaget mindre tillfredsställande.

Resultatet blef ock, att förslaget, som med en oväsentlig förändring

af ordalydelsen antogs att hvila till grundlagsenlig behandling,

vid följande riksdag förföll genom ridderskapet och adelns samt presteståudets

beslut.

1859—1860 årens Riksdags Konstitutions-Utskott upptog denna

fråga å nyo och tillstyrkte i afgifvet memorial den ändring i § 12 Regeringsformen,

att förbund ej finge afslntas, innan Statsrådet enligt § 8

blifvit deröfver hördt, hvaremot i af seende a eif handlingar med främmande

makter skulle förblifva vid hvad förut vore stadgadt. Mot detta

förslag erinrades väl hos ridderskapet och adeln, att skilnaden mellan

afhandlingar och förbund vore allt för obestämd, för att derpå skulle

kunna grundas någon olikhet i sättet för dessa ärendens föredragning

inför Konungen, men förslaget förklarades emellertid hvilande till 1862

—1863 årens riksdag, då det, likväl förkastades åt ridderskapet och

adeln samt presteståndet, hufvudsakligen, såsom det vill synas, på den

grund, att den ifrågasatta anordningen, såsom i viss man inverkande

jemväl på det norska Statsrådets ställning till de frågor förslaget omfattade,

ansågs icke böra vidtagas annorledes än i sammanhang med en

revision af föreningsakten mellan Sverige och Norge, om hvars åvägabringande

Rikets Ständer redan vid nästföregående riksdag uttalat sm

önskan.

I sammanhang härmed torde böra påpekas, att enligt § 28 i -Norges

grundlag diplomatiska ärenden äro undantagna från behandling i

Statsrådet. Hvarken i denna eller någon annan paragraf af nämnda

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.

grundlag lörefinnes någon bestämmelse derom, huru med diplomatiska

ärenden, som. angå Norge, bör förfaras. Det i § 38 af norska grundlagen

och i § 5 Riksakten förekommande stadgande, att norska statsministern

och de två norske statsråd, som åtfölja Konungen, skola hafva

säte och öfverläggningsstämma i det svenska Statsrådet, när ämnen der

lörehafvas, som angå båda rikena, bär antagits icke af se diplomatiska

ärenden, enär sådana i regeln icke föredragas i svenskt Statsråd. I

följd häraf var det under unionens två första årtionden uteslutande på

föredragning af den svenske statsministern för utrikes ärendena sä val

Norges som Sveriges diplomatiska angelägenheter handlades. Härutinnan

skedde dock så till vida eu ändring genom Kongl. resolutionen den

13 April 1835, att deri förordnades, att vid föredragning- af ministeriella

mål, hvilka anginge Norge särskild! eller de förenade rikena gemensamt,

norske statsministern eller en annan medlem af norska statsrådet skulle

vara tillstädes.

Med anslutning till det förfarande, som i stor utsträckning gjort

sig gällande, att nemligen ärenden rörande förhållandet till främmande

makter blifvit företagna än i statsråd, bestående af samtliga hos Konungen

närvarande svenska och norska rådgilvare, än i vanligt sammansatt

och än i vederbörande rikes särskilda statsråd, var det som den

komité af svenske och norske män, som för revision af Föreningsakten

mellan Sverige och Norge sammanträdde år 1865, i § 22 af sitt den 29

Augusti 1861 afgifna betänkande, i enlighet hvarmed Konungen sedermera

för båda rikenas representationer framlade förslag till ny Föreningsakt

mellan Sverige och Norge, intagit den bestämmelse, att, derest

Konungen ville afsluta eller upphäfva förbund, traktat, konvention eller

annat dylikt aftal med främmande makt, skulle målets afgörande ske i

ett af lika många medlemmar från hvartdera riket bestående unionelt

statsråd. Men på samma gång för rikena bindande beslut i dessa ärenden

skulle fattas i ett sålunda sammansatt statsråd, borde, enligt komitéus

åsigt, den förberedande behandlingen kunna försiggå i den ordning,

§ 11 Regeringsformen och Kongl. resolutionen den 13 April 1835

stadgade. Det unionella statsrådets hörande vid hvarje särskild! stadiuup

af eu förhandling, särdeles om den vore af politisk natur, skulle

nemligen, i komiténs tanke, med afseende å den skyndsamhet och tystlåtenhet,

som dervid ofta måste iakttagas, stundom finnas olämplig, må

hända till och med icke verkställbar. Den syntes ej heller nödvändig,

ty när saken till slut skulle i statsrådet handläggas, blefve deraf eu följd,

att statsministern för utrikes ärendena måste redan på förhand taga

hänsyn till de åsigter, som vore herskande inom begge rikenas stats
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitwtions-Utskottets Utlåtande N:o 7.

råd, för att icke i det afgörande ögonblicket sakna understöd af sina

embetsbröder. Och der sakens beskaffenhet ej kräfde skyndsamhet eller

sträng’ hemlighet i behandlingen, torde Konungen i allmänhet föredraga

att så tidigt som möjligt göra den till föremål för öfverläggning i

statsrådet.

Sedan emellertid frågan om Föreningsaktens revision fallit genom

Riksdagens och Stortliingets år 1871 fattade beslut, gjorde Konstitutions-Utskottet

vid 1872 års riksdag framställning derom, att § 12 måtte

erhålla följande förändrade lydelse: »Konungen eger att i afhandlingar

och förbund med främmande makter ingå, sedan, enligt 8 §, Statsrådet

blifvit deröfver hördt;» i sammanhang hvarmed föreslogs, att sista punkten

i § 11 Regeringsformen måtte utgå. Mot detta förslag framstäldes

inom Riksdagen den anmärkning, att då jemlikt norska grundlagens

föreskrift alla inför norska regeringen förda protokoll skulle delgifvas

Storthinget, samt norska regeringens utlåtande enligt regeln måste inhemtas

i alla de frågor angående afhandlingar och förbund med främmande

makter, hvilka i sammansatt statsråd behandlades, skulle deraf

blifva eu följd, att norska Storthinget finge del af dessa frågor, hvilka

deremot komme att den svenska Riksdagen undanhållas. Hufvudsakligen

af detta skäl blef Konstitutions-Utskottets ifrågavarande framställning

redan vid samma riksdag af Första Kammaren utan omröstning

förkastad.

Derefter väcktes vid 1877 års riksdag inom Andra Kammaren två

särskilda motioner, åsyftande ändring i Regeringsformens föreskrifter

angående diplomatiska ärendens behandling. I den ena motionen yrkades,

under förutsättning, att nu bestående förhållanden mellan Sverige

och Norge icke medgåfve, att § 12 Regeringsformen ändrades i öfverensstämmelse

med 1872 års Konstitutions-Utskotts förslag, att samma

paragraf måtte erhålla följande eller dermed lika syftande tillägg: »Genom

ministern för utrikes ärendena skola dessa mål, innan de till slutligt

afgörande företagas, fullständigt meddelas Statsrådet.» I den andra

motionen hemstäldes, att Riksdagen måtte

antingen för sin del besluta, att ur § 11 Regeringsformen uteslötes,

jemte sista punkten, de ord, som bemyndigade Konungen att,

på det sätt honom lämpligast syntes,'' låta bereda och liandhafva ministeri

ell a. mål; att i denna paragraf en föreskrift infördes af samma innehåll

som § 26 i sista Unionskomiténs förslag, samt att § 12 Regeringsformen

förändrades i enlighet med 1872 års Konstitutions-Utskotts och

§ 22 mom. 3 åt sista Unionskomiténs förslag;

eller ock besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, det

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 7.

Kongl. Maj:t täcktes för näst sammanträdande Riksdag- framlägga förslag

till sådane grundlagsändringar, hvarigenom de af sista Unionskomitén

utarbetade bestämmelser rörande utrikes angelägenbeters behandling

måtte blifva förverkligade i det omfång, sådant genom ändring

af blott svensk grundlag kunde ske.

I fråga om den föreslagna ändringen af eller tillägget till § 12

Regeringsformen fann Konstitutions-Utskottet den invändning, som

1872 varit afgörande för frågans utgång, fortfarande eg a giltighet,

hvadan Utskottet ansåg sig ej kunna tillstyrka bifall till motionen i

denna del. Beträffande förslaget till ändring af § 11 Regeringsformen

förklarade Utskottet sig ej kunna dela den uppfattning, som innefattades

i anmärkningen mot stadgandet i första punkten af samma paragraf,

enligt hvilken Konungen kunde låta bereda och handhafva ministeriella

mål på det sätt honom lämpligast syntes. Vid jemförelse mellan berörda

punkt och § 10 syntes det riemligen, enligt Utskottets åsigt, ej

lida tvifvel, att genom stadgandet i sagda punkt ej afsetts att undandraga

ministern för utrikes ärendena beredningen och handhafvandet

af ministeriella mål, utan att stadgandet tillkommit i syfte att för dessa

måls behandling medgifva begagnandet af andra och friare former, än

§ 10 påbjöde, hvilken paragraf ursprungligen innehållit, att ärendena

skulle, sedan nödiga upplysningar deröfver från vederbörande kollegier

och embetsmän blifvit infordrade, till föredragning hos Konungen i

Statsrådet beredas af föredragande statssekreteraren och åtta män, förordnade

att utgöra den så kallade rikets allmänna ärenders beredning.

De i § 11 föreskrifna former för diplomatiska måls behandling kunde

ej anses gifva Konungen någon makt att i strid med de allmänna konstitutionella

grundsatserna bestämma öfver dessa ärenden mera än öfver

andra. Vederbörande departementschef vore här liksom i andra fall

det lagliga organet för beredning och verkställighet med rätt och skyldighet

att afgifva råd och vägra sin kontrasignation, om beslutet vore

stridande mot Regeringsformen; och genom det ansvar, som hvilade på

honom jemte annan tillkallad statsrådsledamot, innebure grundlagen tillräckligt

skydd mot förhastade beslut, så snart fråga uppstode om vidtagande

af någon regeringsåtgärd i egentlig mening. På grund häraf

och med framhållande af den åsigt, att, för att bereda Statsrådet erforderligt

inflytande på ifrågavarande ärenden, andra eller mera genomgripande

förändringar i grundlagen ej vore af nöden, än sådane, som

syntes vara en gifven följd af den vid 1876 års riksdag antagna förändringen

i § 5 Regeringsformen, hvarigenom eu statsminister blifvit

statsrådets främste ledamot, hemstälde Utskottet endast om sådan än
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.

9

dring af §§ 11 och 12 Regeringsformen, att statsministern blefve den

Konungens rådgifvare, som jemte utrikesministern i allmänhet vore närvarande

vid afgörandet af vigtigare ministeriella mål, samt att Konungen

skulle jemte de två,i § 12 nämnda statsrådsledamöter höra statsministern,

innan han inginge i afhandliugar och förbund med främmande

makter. Tillika föreslog Utskottet den ändring i § 32 Regeringsformen,

att utnämnandet af sändebud hos främmande makter och

af tjenstemän vid beskickningarne skulle ega rum i närvaro af ministern

för utrikes ärendena samt statsministern eller någon annan tillkallad

statsrådets ledamot. Då Utskottets förslag förekom till behandling i

Riksdagen anmärktes inom Första Kammaren, bland annat, att enligt

den af Utskottet formulerade ordalydelsen af § 12 Regeringsformen det

kunde inträffa, att endast tvä statsrådsledamöter komme att, i strid med

förslagets tydligen angifna syfte, vid föredragningen inför Konungen

närvara, om nemligen ministern för utrikes ärendena tillika vore statsminister.

Med anledning häraf blef förslaget af bemälda Kammare

återförvisadt till förnyad behandling af Utskottet, hvaremot detsamma

af Andra Kammaren förkastades, såvidt af öfverläggningen inom denna

Kammare kan slutas, hufvudsakligen af det skäl, att Utskottet icke i

nog vidsträckt mån gått motionärernes framställningar till mötes.

Vid nästföljande riksdag framlade samme motionärer förslag till

ändring af ifrågavarande grundlagsparagrafer i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med deras vid 1877 års riksdag gjorda framställningar, hvarjemte

den ene motionären hemstälde, att undantagsstadgandet i § 32 Regeringsformen

angående sättet för utnämnande af sändebud hos främmande

makter och tjenstemän vid beskickningarne måtte upphäfvas och

i sammanhang dermed orden »inom riket» 1 § 28 Regeringsformen uteslutas.

Med anledning af dessa motioner fann Konstitutions-Utskottet

af anförda orsaker sig emellertid endast böra tillstyrka följande förändrade

lydelse af nedannämnde paragrafer i Regeringsformen, nemligen

:

§ 11. Ministeriella mål, hvarmed förstås alla de, som angå rikets

förhållande till främmande makter, skola pa det sätt, Konungen lämpligast

synes, beredas af Ministern för utrikes ärendena, hvilken det tillhör,

att dessa mål anmäla och föredraga inför Konungen i närvaro af Statsministern

eller någon annan statsrådets ledamot. År Ministern för utrikes

ärendena frånvarande, föredrage den Statsrådets ledamot, som Konungen

äfveu i detta fall tillkalle. Sedan Konungen af dessa embetsmän inhemtat

till protokoll anförda råd, för hvilka de blifva ansvarige, fatte

Konungen i deras närvaro besluten; åliggande det den dertill särskildt

Bih. till Tiiksd. B rot. 1883. 3 Sami. 6 Iluft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

io

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 7.

förordnade att protokollet föra. Af sådana beslut må Konungen låta

till Statsrådets kunskap komma, livad Honom nyttigt synes, så att äfven

någon kännedom af denna riksstyrelsens gren måtte hos Statsrådet

linnas. Alla meddelanden i ministeriella mai till främmande makt eller

Körningens sändebud i utlandet skola, utan af seende ä ärendets beskaffenhet,

ske genom Ministern för utrikes ärendena.

§ 12. Konungen eger att i afhandlingar och förbund med främmande

makter ingå, sedan Han, i den ordning, föregående paragraf stadgar,

deröfver hört Statsministern, Ministern för utrikes ärendena och

någon annan tillkallad Statsrådets ledamot, eller, der Ministern för utrikes

ärendena tillika är Statsminister, två andra tillkallade Statsrådets ledamöter.

§ 32. Sändebud hos främmande makter och tjenstemän vid beskickningarne

nämner Konungen i närvaro af Ministern för utrikes ärendena,

samt Statsministern eller någon annan tillkallad Statsrådets ledamot.

Detta förslag, som af Andra Kammaren antogs att hvila till vidare

grundi agsenlig behandling, blef emellertid af Första Kammaren

förkastadt.

I ötrigt har jemväl den genom § 13 Regeringsformen Konungen

medgifna rätt att börja krig vid 1871 års riksdag varit föremål för

öfverläggning inom Kamrarne. Motion väcktes nemligen då inom Andra

Kammaren i syfte, att Konstitutions-Utskottet måtte inkomma med

förslag till sådan ändring i grundlagen, att Konungen icke berättigades

att förklara krig utan med Riksdagens rnedgifvande. Uti sitt med anledning

häraf afgifna utlåtande framhöll Utskottet, att Riksdagens melJankomst

icke vore egnad att förhindra Konungen att inleda riket i

krig, men deremot minskade utsigterna att, när krig inträffade föra det

till ett lyckligt slut; att motionären icke tagit tillbörlig hänsyn till de

mellan de förenade rikena bestående förhållanden eller den omgestaltning

af dessa förhållanden, som förestode, derest det då hvilande förslaget

till ny Föreningsakt mellan Sverige och Norge blefve lag, samt

att nu gällande Regeringsform och Riksakt innehölle betryggande garantier

mot missbruk af Konungens rätt att börja krig. Af dessa skäl

hemstälde Utskottet om afslag å motionärens framställning, hvilket ock

blef båda Kamrarnes beslut.

Bland nu ifrågavarande af motionären föreslagna grundlagsändringar

tillhör det Utskottet att i första rummet yttra sig öfver förslaget,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottds Utlåtande N:n 7.

11

att ur § 4 Regeringsformen, hvarigenom bestämmes den Konungen tillerkända

makt med afseende å rikets styrelse, måtte uteslutas ordet

»allena». _ .

Uti sitt vid öfverlemnande af förslaget till gällande Regeringsform

afgifna memorial anför 1809 års Konstitutions-Utskott med hänseende

till stadgandet i § 4: »Makten att styra tillkommer, efter Utskottets

förslag, odelad Konungen, men Hans beslut kunna icke förhastadt

fattas, icke bestämmas efter ensidiga underrättelser och råd af dolda

personer utan ansvarighet. Han måste i alla mål låta sig upplysas åt

ett offentligt statsråd, hvars ledamöter, stälda under ansvarighet icke

blott för deras yttrade rådslag utan äfven för deras tystnad, då de bort

råda, måste sjelfve sorgfälligt söka upplysningar för att. bevara sitt lif,

sin ära och sin heder. På detta sätt och genom de öfriga medel, som

äro föreskrifna i afseende på ärendenas beredning, bör Konungen icke

i något fall kunna missledas, bör allmänna rösten icke kunna hindras

att genom någon organ kunna tränga fram till Honom»; och vidare:

»Konungens statsråd utgör icke eu i Hans styrelse deltagande corps,

tillsatt af Rikets Ständer. Utskottet har trott, att den styrande makten

kunde säkrare bevakas genom andra medel än detta, som söndrade enheten

och kraften af dess verksamhet, och som hvarje stark regent

derför skulle vara frestad att undanrödja».

Denna framställning af karakteren utaf Konungens styrande makt

och statsrådets förhållande till densamma angifver otvetydigt afsigten

med ifrågavarande grundlagsbud. Varnad af de faror, för hvilka fäderneslandet

till följd af envälde eller rådsvälde under forna tider varit

utsatt, har lagstiftaren velat föreskrifva, att Konungen skall allena styra

riket, men på det sätt Regeringsformen bestämmer, och efter inhemtande

af ansvarige rådgifvares tankar. På samma gång rättigheten att

besluta sålunda blifvit lagd i Konungens hand, har lagstiftaren genom

den väsentliga begränsningen af denna rättighet, som innebäres i den

samlade kraften af rådgifvarnes föreställningar, velat förebygga hvarje

för landet menlig yttring af en enväldig vilja.

I strid med denna uppfattning förmenar nu motionären, att det i

§ 4 förekommande ordet »allena», som under dåvarande tidsförhållanden

visserligen kunnat hafva sitt berättigande, dock mer eller mindre hänvisade

på envåldsmakt, då deremot Regeringsformen borde i enlighet

med nuvarande förhållanden lagstadga det konstitutionella styrelsesystemet.

Denna åsigt kan Utskottet ej dela. Stadgandet i § 4,. taget i.hela

dess omfattning och sammanstäldt med öfriga föreskrifter i Regeringsformen,

som reglera den styrande makten, står, enligt Utskottets tanke,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 7.

i full öfverensstämmelse med vilkoren för ett konstitutionelt jstyrelsesystem,

och i den man förhållandet mellan regeringen och representationen

utvecklat sig i den rigtning, som af ett sådant system betingas,

har erfarenheten åt ven ådagalagt, att lagstiftarens mening angående

råtta betydelsen åt detta stadgande, sådan den af Utskottet bär ofvan

framhållits, icke varit underkastad någon till våda för landet ledande

misstydning. Vid sådant förhållande, och om det än bör medgifvas, att

ett gr un d 1 ags sta dg a n de angående Konungens makt att styra riket i

närvarande tid antagligen kommit att i andra ordalag uttryckas, anser

Utskottet eu ändring af paragrafens ursprungliga lydelse icke vara af

omständigheterna påkallad, särdeles som den möjligen skulle framkalla

föreställningen om en derigenom åsyftad ändring af sjelfva grundlagsbudet,

hvarför Utskottet älven med hänsyn härtill hemtar stöd för sin

asigt, att motionärens framställning i denna del ej bör vinna afseende.

Då — hvad vidare angår motionärens framställning om förändring

i sättet för behandlingen af de ärenden, som enligt §§11 och 12 Re^

geringsformen angå vårt förhållande till främmande makter — lagstiftaren

från den allmänna regeln för regeringsärendens handhafvande undantog

dem, som afse nyssberörda förhållande, och med afseende å

dessas handläggning medgaf en större frihet i formen, lärer grunden

derför böra sökas i_ den uppfattning, att dessa ärenden till följd af deras

säregna, ofta ömtåliga natur kräfde en snabbhet i behandlingen och en

hemlighet i beslut, som ej alltid vore förenliga med de tyngre formerna,

hvilka vid andra måls handläggning i samladt statsråd måste iakttagas.

Om än betydelsen af denna uppfattning numera kan anses i väsentlig

man inskränkt till följd af den större offentlighet i förhållandet mellan

så väl särskilda stater som mellan regent och folk i samma stat, hvilken

är ett utmärkande drag hos närvarande tid, lärer det dock icke kunna

förnekas, att fall kunna förekomma, då framgången af eu för landet

till äfventyrs ganska vigtig afhandling med en främmande makt kan

vara beroende af det föreskrifria sättet för ett sådant ärendes utförande;

och, fastän sa beskaffade fall numera torde kunna anses höra till undantagen,

och Utskottet följaktligen håller före, att ifrågavarande måls

handläggning i statsrådet i allmänhet ej skulle medföra någon olägenhet,

och dessutom vara öfverensstämmande med den på giltiga grunder

åvilande åsigten om den vigt och betydelse, sådana mål i vissa fall

kunna eg a, har Utskottet likväl funnit betänkligt att tillstyrka motionärens

förslag, helst vanskligheten af att uppdraga en bestämd gräns

mellan mer och mindre vigtiga diplomatiska ärenden utesluter livarje

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Koustitiitioiis-Utskottefs Utlåtande N:o 7.

tanke på att kunna föreskrifva ett olika, behandlingssätt för särskilda

slag af dessa ärenden. _ . __ „

Men det vigtigaste stöd för sin åsigt derora, att motionärens liragavarande

förslag icke bör vinna bifall, hemtar Utskottet ur unionel synpunkt.

Den anmärkning, som, enligt livad ofvan framhållits, föranledde

Första Kammaren att förkasta 1872 års Konstitutions-Utskotts förslag,

att statsrådet skulle enligt § 8 Regeringsformen höras, innan Konungen

egde att ingå i afhandlingar och förbund med främmande makter, har,

enligt Utskottets åsigt, eu sådan giltighet med afseende å samtliga de

ärenden, som omförmälas i §§ 11 och 12 Regeringsformen, att äfven

med fullt uppskattande af de ej ovigtiga skäl, som tala för en ändring

af berörda lagrum i den af motionären förordade rigtning, Utskottet

med afseende å bestående unionella förhållanden och den till följd deraf

från andra regeringsärenden afvikande behandling, nu ifrågavarande

ärenden halva att undergå, anser det vara ändamåls]öst att lör närvarande

söka åvägabringa eu sådan förändring. _ o .

Det torde ock, med hänsyn till den utveckling, vårt konstitutionella

statsskick numera vunnit, med skäl kunna _ påstås, att de nödiga

garantierna äro att söka mindre i några förändringar i gällande stadganden

rörande regeringsärendenas beredning och föredragning eller

statsrådets sammansättning, då Konungen fattar beslut, än uti förhållandet

mellan Konungen och statsrådet samt rådgifvarne inbördes äfvensom

i regeringens förhållande till Riksdagen. År denna uppfattning,

såsom Utskottet anser, rigtig, torde ock det mål, motionären åsyftar, i

väsentlig mån kunna vinnas derigenom, att Konungen, innan Han fattar

beslut uti de i 88 11 och 12 omförmälda ärenden, skall höia, förutom

de två der nämnde statsrådsledamöter, jemväl statsministern. Härigenom

blefve vid föredragning af dessa ärenden antalet närvarande statsrådsledamöter

detsamma, som enligt 1867 års förslag till ny Jöreningsakt.

mellan Sverige och Norge skulle från svensk sida vara närvarande

i det unionella statsrådet. Och till följd af den ställning såsom statsrådets

främste ledamot, statsministern jemlikt § 5 Regeringsformen numera

intager, skulle sålunda åt statsrådet beredas ett ökadt inflytande

på dessa frågor, då statsministern, som ihvarje för riket maktpåliggande

angelägenhet naturligen måste taga hänsyn till sina embetsbröders åsigter,

i allmänhet bör anses representera de grundsatser, som inom statsrådet

äro förherskande.

Då Utskottet af nu anförda skäl, med anslutning i liufvudsakliga

delar till 1878 års Konstitutions-Utskotts förslag i ämnet och med någon

utsträckning af sagda förslag, anser §§ 11 och 12 Regeringsformen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.

böra undergå den förändring, som påkallas deraf, att jemväl statsministern

skulle vara närvarande vid diplomatiska ärendens föredragning,

bör, enligt Utskottets åsigt, i sammanhang dermed uttrycklig föreskrift

i förstnämnda paragraf inflyta derom, att de ministeriella målen skola

beredas af ministern för utrikes ärendena. Tv om än lagstiftarens mening

varit, att med afseende å dessa mål liksom öfriga regeringsärenden

vederbörande departementschef skall vara det lagliga organet för målens

beredande . till föredragning, och fastän nu gällande stadgande i

allmänhet lärer i öfverensstämmelse dermed tillämpas, utesluta dock ej de

deri begagnade ordalag möjligheten åt eu tolkning, enligt hvilken Konungen

med förbigående af ministern för utrikes ärendena skulle kunna

genom personer, stående utom statsrådet, låta bereda de ministeriella

målen, hvarför hvarje anledning till en sådan tolkning bör undanrödjas.

Tillika har Utskottet trott ett tillägg till § 11 böra göras i öfverensstämmelse

med innehållet i § 26 af Unionskomiténs, af föregående

Konstitutions-Utskott understödda förslag, att alla meddelanden till främmande

makt eller rikenas sändebud i utlandet skola ske genom ministern

för utrikes ärendena. Att Utskottet anser den af motionären påyrkade

ändring af § 7 Regeringsformen ej böra ifrågakomma, torde

vara en gifven följd deraf, att Utskottet funnit sig ej kunna tillstyrka

motionärens förslag om diplomatiska ärendens handläggning i statsrådet.

Hvad vidare angår förslaget att ur § 105 Regeringsformen och

§ 38 mom. 2 Riksdagsordningen måtte utslutas orden »ministeriella

ärenden och», hvarigenom nu gällande inskränkning i Konstitutionsutskottets

rätt att fordra del af de i statsrådet förda protokoll skulle

i väsentlig mån upphöra, torde motionärens framställning härutinnan

vara betingad af förslaget om de ministeriella målens föredragning i

statsrådet, och, då Konstitutions-Utskottet eger att för granskning äska

statsrådsprotokollen rörande allmänna regeringsärenden, har motionären

ansett denna rätt böra omfatta jemväl protokollen rörande ministeriella

mål. Men då Utskottet icke kunnat biträda motionärens förslag angående.

de ministeriella målens handläggning i statsrådet, har Utskottet

funnit sig sakna skäl att förorda ändring i dessa grundlagsbud.

Slutligen afser motionärens framställning, att § 13 Regeringsformen

måtte ändras i syfte att den Konungen medgifna rätt att börja krig

och sluta fred skulle väsentligen begränsas. Utgående från det antagande,

att Sverige numera icke skulle komma att föra anfallskrig annorlunda

än såsom allierad med någon af stormakterna mot en annan,

åsyftar motionären, så vidt hans i denna del mindre tydligt uttryckta

mening af motionen framgår, att den Konungen genom § 13 medgifna

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Konstitutions-UtsMtels Utlåtande N:o 7.

beslutanderätt skulle inskränkas till den händelse, att efter ett genom

fiendtligt anfall i landet inträffadt krig Konungen ville afsluta fred,

hvaremot hvarje åtgärd, hvarigenom landet kunde komma att indragas

i något krigsföretag, skulle grunda sig på beslut al båda statsmakterna.

Derest våra grundlagar icke inneliölle nog kraftiga garantier mot

rikets blottställande för följderna af ett af Konungen obetänksamt företaget

krig, vore det obestridligen lagstiftarens . pligt att söka åstadkomma

rättelse i ett sådant förhållande. I anledning häraf och då möjligen

den föreställningen kunde vara rådande, att motionärens förslag

innefattade sådana garantier för fredens bevarande, som nu gällande

grundlagsbud icke kunde erbjuda, har Utskottet, som anser redan den

omständighet, att motionären icke tagit hänsyn till de mellan de förenade

rikena bestående förhållanden, lägga hinder i vägen för förslagets

godkännande, likväl trott sig böra tillse, i hvad mån berörda föreställning

må anses berättigad. _ . . ''. ,

Det torde få antagas såsom gifvet, att motionären i verkligheten

ej haft för afsigt att bestrida Konungens rätt att under alla förhållanden

freda riket mot ett redan påbörjadt fiendtligt anfall. Skulle någon

inskränkning göras i Konungens rätt att föra krig, skulle den iö ja t

ligen afse blott anfallskrig. Men för en krigslysten regering är det, en

ringa svårighet att framkalla ett krig utan att vara den. förste, som bäi

väpnad hand mot sin motståndare. 1809 års Konstitutions-Utskott ei

inrar uti sitt ofvan omförmälda betänkande derom, att det visserligen

o-åfves andra anfallssätt, än det att med väpnad styrka intränga på en

annan stats område. »De flesta krig» — anför Utskottet vidare — »äro

började i kabinetten, innan de utbryta på fälten,, och livilken kan da

afgöra, om den regent, som först, eller den, som sist låter, små trupper

marchera, är den angripande, eller, såsom begge i sina manifester bevisa,

den sig försvarande? Hvilken kan afgöra, om den regent, som personligen

förolämpar den andra, eller denne, som med vapen hamnar sig,

är den verkliga fridsstöraren? Och om grundlagar^ förbjuda en konung

att börja krig, hvad hindrar den krigslystne monarken att förmå

sina grannar till ett fredsbrott? Genom öfningsläger, anstälda nära

deras gränser, genom tvetydiga underhandlingar, öppnade i samma

stund med deras fiender, genom misshandlande af deras sändebud,

genom ohöfvisk brefvexling, genom återsända ordnar,, med få ord, genom

oräkneliga sätt att väcka misstankar och missnöjen skall han ^omsider

vinna sitt ändamål. Sveriges senaste häfder lemna häruppå de

mest talande vedermälen». Vidare framhålles, hurusom det olyckliga

krig, hvari Sveriges då nyss afsatte konung störtat landet, efter de yttre

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutinns-TJtslcotteis Utlåtande N:o 7.

formerna var för honom ett försvarskrig. — Man torde häraf kunna

döma om vanskligheten af att genom ett grundlagsbud lägga band på

en krigiskt sinnad monark. r

M<''H fall kunna äfven förekomma, då anfallskrig äro nödvändiga

såsom, medel att förebygga ännu större olyckor. Om nemligen en fiendthgt

. sinnad makt vid våra gränser eller i närheten af våra farvatten

hastigt sammandrager trupper utan att utfärda krigsförklaring och under

omständigheter, som göra det uppenbart, att anfallet kommer att o-älla

oss, men som dock ej antagit den hotande karakter, att från vårdsida

annu någon fiendtlig åtgärd kan vidtagas under förebärande af sjelförsvar.

®et ar då möjligt, att ett i. tid företaget kraftigt angrepp mot

fienden vore det enda medel att omintetgöra hans företag. Skulle under

sådana förhållanden regeringen vara nödsakad att sammankalla Riksdagen

och mhemta dess samtycke, innan den kunde mot fienden rigta

det skg, som skulle förebygga det fiendtliga infallet och derigenom

1 o u-fi aiu|f^an mec^ säkerhet antagas, att det sålunda erbjudna

tillfallet till räddning ginge förloradt. Utskottet kan svårligen föreställa,

sig, att den regering skulle blifva föremål för klander, som under

så tvingande omständigheter åsidosatte eu grundlagens föreskrift om

*öibild för Konungen att börja krig utan Riksdagens samtycke.

.Om Utskottet sålunda icke kan dela motionärens åsigt i fråmn om

lämpligaste sättet att förekomma missbruk af Konungens rätt att föra

kug, ansei Utskottet deremot de garantier mot ett sådant missbruk, som

i gällande Regeringsform och Riksakt förefinnas, vara betryggande mot

faran af att Konungen skulle inlåta sig i ett krigsföretag, för hvilket

Han icke visste sig. kunna påräkna understöd af Riksdagen. I detta

hänseende tillåter sig Utskottet erinra, att Konungen först jemlikt £? 4

Riksakten och § 13 Regeringsformen skall meddela regeringen i Norge

små tankar i ämnet och deröfver inhemta dess betänkande jemte eu

fullständig berättelse om rikets tillstånd i anseende till dess finanser

försvarsanstalter med mera. En dylik berättelse skall jemväl utarbetas

i öi ande Sveriges tillstånd i berörda hänseende. Derefter sammankallar

Konungen den norske statsministern och de norska statsråden tillika

med det svenska statsrådets samtlige ledamöter till ett utomordentligt

statsråd och förelägger dem omförmälda berättelser samt framställer de

s äl och omständigheter, som vid dotta tillfälle böra tagas i öfvcrvägande.

Statsrådets ledamöter skola derefter hvar för sig, de svenske med den

ansvarighet § 107 Regeringsformen bestämmer, afgifva sina yttranden

till protokollet, hvarpå Konungen fattar det beslut, Han anser för staten

gagneligast. Bestämmer sig Konungen dervid för krig, eger Han ej

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.

17

medel, som i någon nämnvärd mån förslå till dess utförande. Han får

ej mot stadgandet i § 65 Regeringsformen dertill använda de åt Riksdagen

för andra ändamål anvisade anslagssummor. Han eger, jemlikt

§§ 73 och 74 af samma grundlag, icke fordra eller uppbära nya pålagor,

utskrifningar af manskap eller af penningar och varor utan Riksdagens

fria vilja och samtycke, ej heller upptaga någon annan gärd till utförande

af ett uppkommet krig än det sammanskott af födande varor, som

uti en landsort kan blifva erforderligt till krigsfolks underhållande under

tåg eller marclie, när de särskilda orter, der detta tåg sker, icke förmå

förse trupperna med nödigt uppehälle; och skall denna gärd genast med

penningar af statsmedlen de levererande betalas efter faststälda markegångspris

och med förhöjning deri till hälften af deras belopp. Följaktligen

är Konungen uteslutande hänvisad till de i § 63 Regeringsformen

omförmälda t.venne kreditivsummor, hvilkas belopp Riksdagen för

hvarje år bestämmer. Det ena skall vara tillgängligt, då Konungen till

rikets försvar eller andra högst vigtiga och angelägna ändamål, sedan

hela statsrådets tankar deröfver blifvit inhemtade, finner det vara oundvikligen

nödigt. Det andra, afsedt att bestrida de första oundgängliga

utgifterna för härens mobilisering i händelse af påkommande krigsfara,

men, såsom det hittills blifvit till beloppet bestämdt, helt och hållet otillräckligt

till något mera omfattande krigsföretag, får af Konungen lyftas

vid infallande krig, sedan Han hört statsrådet in pleno och sammankallat

Riksdagen, och är det fullmäktige i Riksgäldskontoret förbjudet

att utbetala summan förr, än riksdagskallelsen blifvit i hufvudstadens

kyrkor vederbörligen kungjord. Den statsrådsledamot, som tillstyrker

Konungen att företaga något i strid mot ofvan åberopade grundlagsbud

eller underlåter att deremot göra föreställningar, straffas, enligt

§ 2 af Ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter, med embetets förlust

och förklaras ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas.

Häraf torde framgå, att utöfningen af Konungens rätt att föra

krig enligt Regeringsformen och Riksakten är förenad med så väsentliga

inskränkningar, att det icke gerna låter tänka sig, att vid beslutandet

af ett krig andra bevekelsegrunder skulle kunna göra sig gällande,

än sådane, som efter en omsorgsfull och samvetsgrann pröfning

af alla förekommande omständigheter härledde sig från öfvertygelsen

om, att åtgärden vore nödvändig och icke stode i strid med rikets sannskyldiga

nytta.

Då Utskottet sålunda tror sig liafva ådagalagt, att gällande Regeringsform

och Riksakt innehålla — så vidt sådant genom lagbud kan

åstadkommas — betryggande hinder mot missbruk af Konungens rätt

Bih. till Riksd. Prot. 1883. 3 Sand. ff Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.

att börja krig, och då härtill vidare kommer, att motionären icke tagit

hänsyn till bestående unionella förhållanden, har Utskottet i dessa omständigheter

funnit anledning att icke tillstyrka bifall till motionärens

förslag om ändring af § 13 Regeringsformen.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer Utskottet,

l:o.

att Riksdagen med anledning af Herr Asklöfs

förevarande motion måtte antaga att hvila till vidare

grundlagsenlig behandling följande förslag till förändrad

lydelse af nedannämnde paragrafer i

Regeringsformen:

Nuvarande lyd ed re: Föreslagen lydelse:

§ 11.

Ministeriella mål, hvarmed förstås

alla de, som angå rikets förhållande

till främmande magter,

må Konungen lata bereda och handliafva

pa det sätt, Honom lämpligast

synes. Ministern för utrikes ärendena

tillhör att dessa mål inför Konungen

föredraga och anmäla, i närvaro

af någon annan Statsrådets

ledamot. År ministern frånvarande,

föredrage den Statsrådets ledamot,

som Konungen äfven i detta fall

tillkalle. Sedan Konungen af dessa

embetsmän inhemtat till protokoll

anförda råd, för hvilka de blifva

ansvarige, fatte Konungen, i deras

närvaro, besluten; åliggande det

den dertill särskilt förordnade att

protokollet föra. Af sådana beslut

må Konungen låta till Statsrådets

kunskap komma livad Honom nyt
-

Ministeriella mål, hvarmed förstås

alla de, som angå rikets förhållande

till främmande magter,

•skola, på det sätt, Konungen lämpligast

synes, beredas af Ministern för

utrikes ärendena, hvilken det tillhör

att dessa mål anmäla och föredraga

inför Konungen i närvaro af Statsministern

och någon annan Statsrådets

ledamot eller, der Ministern för

‘utrikes ärendena tillika är Statsminister,

två andra tillkallade Statsrådsledamöter.

År Statsministern

hindrad att vara, tillstädes, tillkalle

Konungen i hems ställe en annan

Statsrådets ledamot. År Ministern

för utrikes ärendena, frånvarande,

föredrage den Statsrådets ledamot,

Konungen äfven i detta fall tillkalle.

Sedan Konungen af dessa

embetsmän inhemtat till protokoll

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.

Nuvarande lydelse:

tigt synes, så att äfven någon kännedom

af denna riksstyrelsens gren

måtte hos Statsrådet finnas.

Föreslagen lydelse:

anförda råd, för livilka de blifva

ansvarige, fatte Konungen, i deras

närvaro, besluten; åliggande det

den dertill särskilt förordnade att

protokollet föra. Af sådana beslut

må Konungen låta till Statsrådets

kunskap komma hvad Honom nyttigt

synes, så att kännedom äfven

af denna riksstyrelsens gren måtte

hos Statsrådet finnas. Alla meddelanden

i ministeriella mai till främmande

rnagt eller Konungens sändebud

i utlandet skola, utan afseende

å ärendets beskaffenhet, ske genom

Ministern för utrikes ärendena.

§ 12.

Konungen eger att i al handlingar

och förband med främmande

magter ingå, sedan Han, enligt föregående

''paragraf, deröfver hört Ministern

för utrikes ärendena och nåffon

annan tillkallad Statsrådets ledamot.

Konungen eger att i afhandlingar

och förbund med främmande

magter ingå, sedan Han, i den ordning

föregående paragraf stadgar,

deröfver hört Statsministern, Ministern

för utrikes ärendena och någon

annan tillkallad Statsrådets ledamot

eller, der Ministern för utrikes

ärendena tillika är Statsminister,

två andra, tillkallade. Statsrådets ledamöter.

2:o.

att motionen i öfrigt ej måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda,

samt, då Utskottet anser, att, derest förestående förslag till förändrad

lydelse af §§11 och 12 Regeringsformen skulle vinna Riksdagens

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.

bifall, en dermed öfverensstämmande ändring af § 32 i samma Grundlag

bör vidtagas,

3:o.

att Riksdagen måtte antaga att hvila till vidare

grundlagsenlig behandling följande förslag till förändrad

lydelse af

Regeringsformen:

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

§ 32.

Sändebud hos främmande magter

och tjenstemän vid beskickningarne

nämne Konungen i Ministerns

för utrikes ärendena och någon annan

tillkallad Statsrådsledaniots närvaro.

Sändebud hos främmande magter

och tjenstemän vid beskickningarne

nämne Konungen i den ordning,

som i 11 § i fråga om minister

iella måls behandling för eskrifveu

är.

Stockholm den 26 April 1883.

På Utskottets vägnar:

Magnus Hallenborg.

Reservationer:

af Herr Friherre Hierta: »Enär motionären, enligt hvad han sjelf

uppgifver, hemtat det hufvudsakliga motivet, till att framlägga sitt grundlagsändringsförslag,

från ^ det antagandet, att den, då motionen afgafs,

»inväntade propositionen från Kongl. Maj:t angående omorganisation af

rikets försvarsväsen» komme att af Riksdagen »i hufvudsak tillstyrkas»,

såsom följd livar af han anser att det »för hvar och en torde blifva klart,

att eu och annan paragraf i Regeringsformen, som afhandlar Konungens

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.

21

ställning och beslutanderätt i afseende på fråga om krig och fred samt

vårt förhållande till främmande magter, ej kan vidare tillämpas och sålunda

bör erhålla eu förändrad ordalydelser; så synes mig rättast hafva

varit, att med behandlingen af detta hans under nyssnämnda förutsättning

tillkomna grundlagsändringsförslag fått anstå, till dess det hunnit

visa sig, huruvida denna hans förutsättning, som förmenades skola göra

den af honom föreslagna grundlagsförändringen högst nödig, nu verkligen,

huru sannolik den än må kunna anses vara, kommer att gå i fullbordan.

Men då Konstitutions-Utskottet allt detta oaktadt funnit sig

böra nu taga motionen under behandling; så anser jag Utskottet bort

inskränka sig till en kort affattad hemställan hos Riksdagen derom, att

denna Herr Asklöfs motion icke må för närvarande till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

I afseende på de af Utskottet i sammanhang med behandlingen af

motionen nu föreslagna förändrade ordalydelser af 11, 12 och 32 §§

utaf Regeringsformen, måste jag naturligtvis vördsamt antaga, att Utskottet

funnit dessa grundlagsförändringar »högst nödiga eller nyttiga

och möjliga att verkställa»; och det är ju möjligt att Utskottet härutinnan

har fullkomligen rätt. Men då det icke lyckats mig kunna konformera

mig med denna Utskottets uppfattning, ber jag mot Utskottets

framställning till Riksdagen, att antaga dessa grundlagsförändringar såsom

hvilande till grundlagsenlig behandling, härmed få mig vördsamligen

reservera»;

af Herrar Samuel Johnsson, Norén, Jonas Andersson, Hans Andersson,

Borg, Westin, Carlsson, Näsnian och Svensén: »Om vi måste medgifva,

att Utskottet, hufvudsakligen till följd af unionella förhållanden,

icke kunnat i vidsträcktare mån än som skett gå de af motionären framstälda

ändringsförslag till mötes, så torde dock böra erkännas, att de

äro byggda på rigtiga grunder och i öfverensstämmelse med nutidens

uppfattning af de konstitutionella rättsförhållanden, som böra göra sig

gällande. l)å likväl Utskottets motivering i vissa delar af betänkandet

icke väl öfverensstämmer med nyssnämnda uppfattning, nödgas vi mot

denna motivering reservera oss.»

Bih. till lli/csd. B rot. 1883. 3 Sand. 6 IJaft.

4

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 7.

Herr Afzeiius har begärt få anteeknadt, att han på grund af ledighet

från riksdagsgöromålen icke deltagit i den slutliga behandlingen af

detta ärende inom Utskottet.

Herr von Möller haj'' begärt få anteeknadt, att han ej närvarit vid

detta ärendes behandling inom Utskottet.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 18815.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.