Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10

1883-02-20 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1883:10, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

1

N:o 10.

Ank. till Riksd. Kansli den 20 Febr. 1883, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad

lydelse af 22 § i förordningen angående inteckning i

fast egendom.

T • 1 förordningen angående inteckning i fast egendom den 16

Juni 1875 har för närvarande följande lydelse:

. någon låta inteckning helt och hållet eller till viss del dödasupp

vise mtecknmgshandlingen i hufvudskrift för den Rätt, som beviljat

inteckningen, och sknfve Rätten å handlingen bevis om dödandet. Åskas

atgarden af annan än fastighetens egare, må dödandet ej beviljas utan

egarens samtycke.

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet

med hvad här ofvan angående intecknings dödande är sagd!»

Ändring i denna lydelse föreslås nu uti en af Herr J. August Sjö,

med hvilken Herr A. P. Danielson instämt, inom Andra Kammaren afgitven

och till Lag-Utskottet hänvisad motion, N:o 78.

Motionären söker. motivera sitt förslag sålunda: Enligt gällande

inteckningslag skulle vid såväl dödande som postposition af inteckning

egaren till den pantförskrifna egendomen dertill gifva sitt samtycke

Detta stadgande tillämpades olika och af en del domare sålunda, att,

da handlingar för dylikt ändamål genom ombud ingifvits, men derå ej

funnits tecknadt skriftligt medgifvande, domaren likväl emottagit handBih.

till RiJcsd. Prof. 1883. 7 Samt. 6 Höft.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

lingarne samt vid tingets slut lemnat det besked, att ansökan ej kunnat

bifallas, då ej jordegaren godkänt densamma. Genom ett sådant förfarande

både finge sökanden betala en onödig utgift, lösen för protokollet,

och blefve ärendet försenadt. En del domare åter, änskönt jordegaren

ej skriftligen medgifvit ansökan och ej heller sjelf derom inför

rätta anhållit, plägade dock, då ansökan skett genom ombud, i protokollet

anmäla, att ombudet anhölle å jordegarens vägnar att få inteckningen

dödad eller nedflyttad, och megåfve med anledning deraf den begärda

åtgärden. För att undanrödja ett sådant förfarande, som först omnämnda,

och då, enligt motionärens förmenande, det aldrig kunde vara

någon förlust utan snarare en fördel för en jordegare att få inteckningar

i sin fastighet dödade eller efter annan nedsatte, föreslår han, »att

22 § uti 7:de kapitlet Rättegångsbalken måtte erhålla följande förändrade

lydelse:

Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till viss del dödas

eller under annan nedsättas; uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift

för den rätt, som beviljat inteckningen, och skrifve rätten å handlingen

bevis derom.»

Med »22 § i 7 kap. Rättegångsbalken» af ser motionären påtagligen

22 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16

Juni 1875.

Det stadgande, motionären sålunda åsyftar, inkom i vår rätt genom

nya intecknings-förordningen af år 1875.

Dåvarande Lagbyrån anförde till stöd för sitt förslag i denna del

följande:

»Det bör icke få ankomma på borgenärens godtycke att ensidigt,

utan fastighetsegarens begifvande, vidtaga sådana åtgärder, hvarigenom

den inteckningssäkerhet, denne lemnat, försämras. Det är nemligen

uppenbart, att genom ett sådant förfarande väsentliga olägenheter skulle

för fastighetsegaren uppstå, t. ex. om han behöfde för ny belåninganvända

en inteckning, men funne sig genom en dylik, utan hans

vetskap, af inteckningshafvaren vidtagen åtgärd urståndsatt att, på sätt

lian beräknat, använda inteckningen för nämnda ändamål.»

Till följd af stadgandena i den nya mteckningsförordningen om

vilkoren för intecknings meddelande torde, vid inteckning för fordran

till visst belopp i penningar eller varor, vanligen tillgå så, att inteckningen

meddelas på ansökning af egaren till den fastighet, som intecknas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

Sedan fastighetsegaren derpå för upptaget lån satt inteckningen såsom

säkerhet, har härigenom mellan honom och långifvaren otvifvelaktigt uppstått

ett kontraktsenligt förhållande. Det bör derföre icke vara långifvaren

eller hans rättsinnehafvare medgifvet att, utan fastighetsegarens

begifvande, med inteckningen vidtaga någon åtgärd, hvarigenom dess

värde skulle för fastighetsegaren förminskas, der den åter kommer i

hans hand. Enligt 25 § inteckningsförordningen är det nemligen icke

gäldenären förment att, om intecknad fordringshandling är af honom inlöst

eller eljest åter kommen i hans hand, der inteckningen ännu är

gällande, å nyo utgifva handlingen med fortfarande inteckningsrätt.

Man skulle nu kunna anmärka, att i alla händelser — då inteckningsinnehafvaren

icke kunde hafva något intresse af att låta döda eller

efter annan nedflytta inteckningen — något men icke skulle kunna uppstå

af ifrågavarande stadgandes borttagande.

Utskottet kan icke dela denna uppfattning. Det må visserligen

vara sant, att icke något intresse kan hos inteckningshafvaren förefinnas

att låta helt och hållet döda inteckningen förr än han redan erhållit

full betalning för sin fordran, samt att dä, under vanliga förhållanden,

inteckningshandlingen icke vidare af honom innehafves utan har vid

betalningstillfället aflemnats till den förre gäldenären. Förhållandet torde

emellertid icke vara fullt detsamma beträffande ett dödande delvis. Om

nemligen gäldenären delvis betalt sin skuld, och inteckningssäkerheten

varit och fortfarande är fullgod för hela det ursprungliga fordringsbeloppet,

skulle inteckningshafvaren kunna, efter öfverenskommelse med

innehafvare af senare inteckningar i samma egendom — genom att för

det betalda beloppet låta döda den inteckning han innehar — med fortfarande

för sig sjelf bibehållen full säkerhet, till fastighetsegarens förfång

och mot dennes vilja, förbättra den säkerhet, med hvilken desse

senare inteckningshafvare ursprungligen åtnöjt sig. Fastighetsegaren

skulle sedermera, när han betalt sin skuld, icke återfå den ursprungligen

lemnade inteckningen, utan kanske endast en inteckning till det

belopp, sista äfbetalningen utgjort, och icke en gång kunna, genom ny

inteckningsansökan och dermed följande kostnader, åter för användande

förskaffa sig en inteckning med samma rätt, som den ursprungliga af

honom utgifna. På samma sätt skulle, beträffande intecknings nedflyttande,

en inteckningshafvare kunna, genom att, inom ett värde å fastigheten,

hvilket kunde beräknas alltid komma att ur densamma utgå, nedflytta

sin inteckning å ett mindre belopp efter en annans, lydande å

högre, beröfva fastighetsegaren förmånen att, vid betalning af det mindre

beloppet, kunna förfoga öfver den bättre inteckningen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-UtsTcottets Utlåtande N:o 10.

De verkliga rättskränkningar, som sålunda skulle kunna blifva en

följd af stadgandets upphäfvande, motvägas icke, i Utskottets tanke,

af upphörandet af de svårigheter, omgångar och besvär, stadgandets

tillämpning understundom onekligen medför.

Utskottet hemställer derföre,

att motionen icke må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 20 Februari 1883.

På Lag-Utskottets vägnar:

Axel Bergström.

Reservationer:

af Herr Thomasson, som förklarat sig i hufvudsak tillstyrka motionen,

äfvensom af Herrar Anders Persson, Smedberg och Jonas Jonasson.

Herrar Samzelius och Abergsson hafva begärt få här antecknadt, att

de icke deltagit i motionens behandling inom Utskottet.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1883.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.