Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17

1883-03-15 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1883:17, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17

Dokumentets text

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

N:o 17.

Ank.,till Eiksd. Kansli den 15 Mars 1883, kl. 1 e. ni.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring

i 9 § 2 mom. i förordningen den 17 Maj 1872 angående

ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om

häradsting.

Förordningen den 17 Maj 1872, angående ändring i vissa fall af

gällande bestämmelser om häradsting, innehåller i 9 § 2 mom. det

stadgande, att om två eller flere tingslag af Konungen varda förenade

till ett, likväl, derest icke Konungen annorledes förordnar, nämndemän

skola väljas till enahanda antal som tillförene i hvart och ett af dessa

tingslag, och att häradshöfdingen efter samråd med nämnden skall fördela

tjenstgöringen dem emellan.

Uti detta stadgande föreslås nu af Herr Anders Göransson ändring

i eir inom Andra Kammaren afgifven och till Lag-Utskottet hänvisad

motion, N:o 71.

Motionären anför, hurusom i de domsagor, der nämnda Kongl.

förordning egde tillämpning, visserligen den öfverklagade långsamheten

i lagskipningen vid underdomstolarne å landet blifvit afhjelpt, men hurusom,

så länge häradsrätt utgjordes af domare och nämnd och för så

vidt man ville tillerkänna nämnden någon betydelse, dock ett missförhållande

vore rådande i de tingslag, der ofvannämnda 9 § 2 mom.

tillämpades. Der nu två eller flere tingslag vore förenade till ett, och

nämndemän skulle väljas till enahanda antal som tillförene i hvart och

ett af dessa tingslag, inträffade nemligen ofta, att de socknar, som förut

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

varit förenade till ett tingslag och hvar inom sig valt nämndemän i

förhållande till folkmängden, så att det bestämda tolftalet blifvit fullt,

nu blifvit frånskilda till hvar sitt tingslag och förenade med andra

socknar, hvilka äfven skulle välja nämndemän till samma antal som

förut, i följd hvaraf af tvenne socknar med ungefär lika folkmängd

den ena kunde erhålla dubbelt så många nämndemän som den andra;

och i alla fall blefve nämndemännens antal inom tingslaget större än

förut, och komme de således ej att tjenstgöra alla på en gång eller

vid hvarje sammanträde. Det vore visserligen stadgadt i nämnda

paragraf,, att häradshöfdingen skulle efter samråd med nämnden fördela

tjenstgöringen dem emellan, men af detta stadgande framginge icke,

att häradshöfdingen vore skyldig att rätta sig efter nämndens råd, utan

kunde han äfven mot nämndens enhälliga beslut verkställa fördelningen

af tjenstgöringen dem emellan, och det på sådant sätt att, då vid ena

allmänna sammanträdet en eller flere socknar hade alla sina nämndemän

närvarande, vore från denna eller dessa socknar vid andra allmänna

sammanträdet ingen tjenstgörande nämndeman närvarande, och då vid

ena sammanträdet en afdelning nämndemän tjenstgjorde, komme vid

det följande sammanträdet en annan afdelning alt tjenstgöra. Häraf

måste följa, att i de flesta fall den afdelning, som ransaka!, icke

komme att döma, utan den afdelning, som icke varit med under ransakningen

och följaktligen intet visste om det, som under ransakningen

inträffat. Under sådana förhållanden måste nämnden blifva nära nog

utan all betydelse, och det måste äfven för eu upprigtig och samvetsgrann

person kännas tungt att veta med sig, det han, vid domens afkunnande

i ett mål, derom han visste litet eller intet, icke kunde handla

i öfverensstämmelse med den ed, han kanske mot sin vilja måst såsom

domare aflägga. Det kunde må hända anses vara mindre af behofvet

påkalladt att nu vidtaga någon förändring i nämndemansinstitutionen,

då Nya Lagberedningen hade under behandling frågan om ny rättegångsordning,

och i en ny rättegångsordning nuvarande enmansdomstolar

med nämnd möjligen torde få vika för kollegialdomstolar; men

då erfarenheten visat, att det ej plägade gå så hastigt att utarbeta nya

lagförslag, torde det komma att dröja ännu eu lång tid, innan vi finge

någon ny rättegångsordning, hvarföre motionären ansåge, att nämnda

omständighet ej borde utgöra hinder för afhjelpande af anförda brister.

Han föreslår följaktligen, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla att, med ändring af 9 § 2 mom. i Kongl. förordningen

angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting

den 17 Maj 1872, Kongl. Maj:t måtte förordna, att der två eller flera

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag-Utskottets Utlåtande A:o 17.

tingslag af Konungen varda förenade till ett, nämndemän icke skola

väljas till större antal än tolf, hvilka fördelas de särskilda socknarne

emellan efter folkmängden.»

Oförnekligt torde vara, att man, vid stiftande af 1734 års lag,

aldrig tänkte sig annat, än att hvarje häradsrätt skulle bestå af en

lagfaren domare som ordförande och högst tolf nämndemän, hvilka

samtlige skulle ega skyldighet och rätt att, der laga hinder ej förefans,

vid hvarje häradsrättens sammanträde i rätten taga säte. Det

var härvid visserligen oftast fallet, att. samme lagfarne domare satt

som ordförande i flere särskilda häradsrätter, men i samma rätt skulle

alltid sitta samma nämnd. Undantag härifrån kunna emellertid numera

inträffa, när, på grund af förordningen den 20 November 1845,

flere härad hafva gemensam tingstad i brottmål beträffande häktade

personer. Härvid är nemligen stadgadt, att ransakning och dom i mål

angående häktad person tillhör den häradsrätt, inom hvars domvärjo

gerningen, som åtalas, blifvit. begången, men att nämnd må tagas äfven

från annat af de till samma domsaga hörande härad, för hvilka

häktet är gemensamt. På grund af detta medgifvande plägar, då vid

samma tillfälle särskilda till samma domsaga hörande häradsrätter sammanträda

för ransakningars företagande, i de särskilda häradsrätterna

samma nämnd tjenstgöra, på det att genom en sådan anordning ersättningsbeloppet

för nämndens inställelse måtte minskas.

De olägenheter, motionären anför och hvilka äfven Utskottet

delvis erkänner, kunna dock i flere hänseenden minskas genom lämpliga,

af domhafvanden i samråd med nämnden vidtagna anordningar, såsom

att, på sätt Utskottet har sig bekant äfven somligstädes sker, samma

nämnd, som tjenstgjort vid ett allmänt sammanträde, äfven tjenstgör å

första rättegångsdagen af det följande, då i allmänhet uti de mål, som

under senaste sammanträdet blifvit förda till slut, dom eller utslag afkunnas.

I alla händelser har ju enligt 23 kap. 2 § Rättegångsbalken,

när dom å häradsting fällas skall, häradshöfding skyldighet att imderrätta

nämnden om saken och de skäl deri äro, så ock hvad lag i ty fall

säger. Det måste derjemte vara af ej ringa vigt, att för åtskilliga förrättningar,

vid hvilka, enligt särskilda författningar, biträde af nämndemän

erfordras, samt för upplysningars meddelande, någon nämndeman må

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

finnas att å nära håll tillgå. Skulle deremot uti nu ifrågavarande domsagor

endast tolf nämndemän vara att tillgå, skulle säkerligen hela

trakter förekomma, hvarest ingen nämndeman funnes boende och om

hvars förhållanden följaktligen vid Rätten upplysningar icke skulle stå

att i nämnden vinna. Fara värdt vore äfven — och detta är i Utskottets

tanke ett hufvudskäl emot förslaget — att genom den föreslagna

anordningen nämndemansbesväret blefve så tungt, att dertill lämplige

personer skulle så vidt möjligt söka att från detsamma vinna befrielse,

och att hvad egentligen både är och bör uppfattas såsom en medborgerlig

heder nedsjönke till att vara allenast en medborgerlig tunga,

den hvar och en ville undandraga sig.

På nu anförda skäl får Utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må vinna Riksdagens

bifall.

Stockholm den 15 Mars 1883.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservation:

af Herr Magnus Jonsson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.