Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18

1883-03-09 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1883:18, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

1

No 18.

Ant. till Riksd. Kansli den 12 Mars 1383, kl. 7 e. in.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition

med förslag till förordning angående ansvar för vissa af

fiskare i Nordsjön begångna förbrytelser.

Kongl. Maj:t har under den 8 sistlidnc Januari till Riksdagen aflåtit

en proposition af följande lydelse:

»Vid en i Haag under år 1881 hållen konferens, hvari jemte andra

makter jemväl Sverige deltog, uppgjordes förslag till konvention angående

fisket i Nordsjön. Vissa i detta förslag intagna, bestämmelser förutsätta

en utsträckt tillämpning af särskilda stadganden i strafflagen, i följd

hvaraf konventionen icke kunnat för Sveriges räkning undertecknas, hvaremot

Sverige tillförsäkrats rätt att framdeles biträda densamma. Då det

för svenska fiskare och skyddandet af deras rätt är af vigt att förenämnda

konvention vinner anslutning äfven från svensk sida, har förslag

till en förordning, hvarigenom den erforderliga utsträckningen af strafflagens

stadganden vinnes, blifvit inom Justitiedepartementet utarbetadt;

och vill Kongl. Maj:t, efter det detta förslag undergått grundlagsenlig

granskning, med . bifogande af de i Statsrådet och Högsta Domstolen i

ämnet förda protokoll, jemlikt 87 § Regeringsformen föreslå Riksdagen

att antaga följande förslag till:

Bill. till Riksd. Prof. 1883. 7 Samt. 12 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

Förordning angående ansvar för vissa af fiskare i Nordsjön begångna

förbrytelse!;.

§ 1.

Förgriper sig, såsom i 10 kap. 1 § Strafflagen sägs, svensk undersåte,

som idkar fiske i Nordsjön, emot befälhafvare å annan makts kryssare,

hvilken enligt emellan Sverige och den makt ingången öfverenskommelse

eger att öfver fisket utöfva tillsyn, eller emot officer, som handlar

efter befälhafvarens order, vare lag som i sagda § skils.

Förbryter fiskaren sig, såsom i nämnda § sägs, emot någon af underbefälet

eller manskapet, som handlar efter befälhafvarens order,

straffes efter ty i 5 § samma kapitel för brott af dylik beskaffenhet

stadgas.

§ 2.

Gör fiskare vid offentlig förrättning, som i Nordsjön företages af

kryssarens befälhafvare eller af någon, som handlar efter hans order,

våldsamt motstånd, utan att förrättningsmannen våldföres, vare lag som

i 6 § samma kapitel sägs.

§ 3.

Tredskas fiskare att efterkomma föreskrift, som honom af kryssarens

befälhafvare eller någon, som handlar efter dennes order å tjenstens

vägnar, meddelas, höte från och med 5 till och med 50 kronor.

§ 4.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla Kronan; saknas

tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

lag.»

_ Lag-Utskottet, till hvilket denna proposition blifvit af Kamrarne

hänvisad, har, vid ärendets handläggning, ansett sig — för att kunna

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

3

rätt bedöma vidden och betydelse!! af de handlingar och underlåtande!!,

som enligt det Kongl. förslaget skulle beläggas med straff —

böra, utöfver hvad innehålles i det statsrådsprotokoll, som finnes propositionen

bilagdt, inhemta ytterligare upplysningar; och Utskottet bär

funnit sig böra lemna äfven Riksdagen eu sammanfattning af dessa.

Med anledning af framställningar till engelska regeringen om det

våldförande af engelske fiskares rätt, hvartill på Englands östra kust

utländske fiskare skulle gjort sig skyldige, lät nämnda regering under

loppet af år 1880 å sju de förnämsta platser på Englands ostkust, från

Indika fiske idkades, anställa undersökningar genom en särskildt förordnad

Co nimissioner i W. H. Higgin, Q. C. Under den 8 Februari 1881 afgaf

denne en, sedermera parlamentet meddelad, berättelse, som afslöts

med, bland annat, den förklaring, att »internationella bestämmelser angående

fisket i Nordsjön vore af trängande behof påkallade». Storbritanniska

regeringen vände sig nu till den holländska äfvensom till andra Nordsjömakters

regeringar, och underhalldlingarne ledde dertill, att holländska

regeringen inbjöd svenska och norska, belgiska, danska, franska,

storbritanniska och tyska regeringarne till en konferens i Haag angående

denna fråga. Samtliga dessa makter efterkommo inbjudningen,

och den 8 Oktober 1881 sammanträdde deras ombud, antogo till grundval

för öfverläggningarne ett af storbritanniska regeringen framlagdt utkast

till konvention och undertecknade den 29 Oktober, efter tre veckors förhandlingar,

under förbehåll af godkännande från vederbörande regeringars

sida, ett protokoll med dervid fogadt förslag till internationel konvention.

Efter föregående underhandlingar mellan regeringarne samlades konferensen

å nyo i Haag den 4 Maj 1882, och den 6 Maj undertecknade de

å konferensen representerade makter, med undantag af Sverige och

Norge, genom behörigen befullmäktigade ombud en Internationel konvention

angående ordnande af uppsigten öfver fisket i Nordsjön utanför de

särskilda sjöterritorierna, hvilken konvention Utskottet ansett sig böra,

uti en inom Utskottets kansli verkstäld öfversättning, foga vid detta

utlåtande (Bil. A). Konventionen har samma lydelse som ofvan omförmälda

förslag, med undantag beträffande art. 25, som erhållit eu,

af storbritanniska regeringen föreslagen, något förändrad lydelse. Till

konventionen är fogad en Tillägg sartikel, som förbehåller Sverige och

Norge rätt att framdeles tillträda konventionen.

Kongl. Maj:t hade nemligen under den 21 förutgångna April bemyndigat

sin ministerresident i Bryssel och Haag att under vissa förutsättningar,

deribland »att hvad i 32:dra artikeln af förslaget stadgades

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

endast afsåge olydnad mot föreskrifter gifna af kryssarnes befälhafvare,

men ej våldsamt motstånd», för Sveriges del underteckna konventionen,

hvaremot, beträffande Norge, ministerresidenten bemyndigades meddela

konferensen, »att Kongl. Maj:t förbehölle sig rätt att för Norges del

biträda konventionen, så snart omständigheterna gjorde det möjligt och

derest sådant efter närmare öfvervägande kunde befinnas lämpligt».

För det fall emellertid, att de angifna förutsättningarne skulle i en eller

flere punkter visa sig- icke vara förenliga med den uppfattning, öfriga

i konferensen deltagande makter hyste om konventions förslagets ändamål

och betydelse, hade ministerresidenten befallning att jemväl för

Sveriges del afgifva en förklaring i samma syfte som för Norges del.

Sedan nu konferensen, efter framställning i ämnet af Sveriges och Norges

ombud, förklarat, att bestämmelserna i art. 32 afsåge ej blott olydnad

emot kryssarnes befälhafvare, utan äfven våldsamt motstånd, afgafs

enligt föreskrift nämnda förklaring, och beslöt konferensen intagandet

i konventionen af ofvan omförmälda tilläggsartikel. För att, i enlighet

med tilläggsartikeln, möjliggöra tillträdande för Sveriges del till konventionen,

har Kongl. Maj:t till Riksdagens antagande framlagt förevarande

proposition.

Fisket i Nordsjön bedrifves af andra nationer, än de skandinaviska,

hufvudsakligen på tvenne helt skiljaktiga sätt, hvilka erfordra olika

fiskefartyg, garn och öfrig fiskeredskap. Det ena är fisket med släpnot

(trawl), det andra fisket med drif garn.

Fisket med släpnot bedrifves fråir stora fartyg af omkring 36 till

70 tons drägtighet. Hvarje fartyg är försedt med en stor bom af trä,

med tung jernskoning i ändarne samt med ett dervid fäst, till formen

en pung liknande, långt nät. Vid fiske nedsänkes bommen med det

dervid fästa nätet i vattnet och sjunker till följd af sin tyngd till bottnen.

Bommen och nätet släpas sedermera å sjöbottnen efter fiskefartyget

förmedelst ett i bommens ändar fäst tömformigt tåg, vid hvars midt

är fastgjord eu lång grof tross, som med sin andra ända är angjord

vid fartyget. Upptagandet af bommen med dertill hörande nät, som är

ett särdeles tungt arbete, sker medelst vindspel. Af det sagda följer,

att släpnotfiskare uteslutande afse att fånga sådan fisk, som går nere

vid sjöbottnen.

Drifgarnsfiskefartygen äro af 30 till 40 tons drägtighet och uteslutande

afsedda för fångst af sill och makrill, hvilka gå i stora stim från

en till två famnar under vattenytan. Dessa fartyg äro utrustade med

garn och dertill hörande nödiga varp och flöten. När garnen äro

utkastade, kunna de sträcka sig ända till en och eu half engelsk mil

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

från fiskefartyget, vid livilket eu garnlänk är angjord. Garnen äro omkring

sex fot djupa och så anordnade medelst flöten, varp och sänklod,

att de, utkastade, stående upprätt i vattnet flyta några fot under vattenytan.

När garnen träffa fiskstimmen, fastna fiskarne i maskorna å

garnen och, då de icke kunna sjelfve frigöra sig, halas de med garnen in

a fiskefartyget. Drif garnfiskarena plåga utkasta sina garn vid eller omkring

tiden för solnedgången och åter hala in dem vid eller omkring

tiden för. dagbräckningen, så att under den tid, som garnen ligga ute

i sjön, drifgarnsfiskef artygen drifva för vinden vid garnens hufvudmassa

såsom vid ett ankare. Det tunga arbetet med att hala in drifgarnen erfordrar

en tid af omkring tre till fyra timmar.

Af det nu omförmälda framgår tydligen, hvilken skada eu drifgarnsfiskare,

. som har sina drifgarn ute, kan lida af eu släpnotfiskare,

som, vare sig afsigtligen eller tillfälligtvis, med sin bom och nät går

genom drifgarnen.

Häraf förklaras ock en stor del af konventionens vigtigaste bestämmelser,

hvilka just afse att skydda drifgarn för släpnotfiskare.

Inom nordöstra delen af Nordsjön hafva nu af ålder fiskare från

de bohuslänska fiskelägena idkat så kalladt storsjöfiske eller bankfiske

med krok: de senare åren från 120 fartyg om sammanlagdt 4,000 tons

drägtighet och med 1,200 mans bemanning. Detta fiske är helt och

hållet tall mogen äring, fartygen egas, rustas och bemannas af de fiskande

sjelfva, som genom en inbördes assuransförening dela förlusterna vid

totala förlisningar.

För att lemna en öfversigt öfver betydelsen för Göteborgs och

Bohus län .af det storsjöfiske i allmänhet, hvilket till allra största delen

bedrifves inom nu ifrågavarande område, bifogar Utskottet några uppgifter

om detta fiske för åren 1861—1880, hemtade ur de af Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i länet afgifna femårsberättelser (Bil. B).

Svenskarnes fiskeplatser är den nordöstra delen af Nordsjön från

57:de breddgraden i syd till 61:sta och derutöfver i i nord. Äf ålder

sträckte sig fisket endast till det så kallade Jutska refvet, och först på

senare tiotalen af år har det utsträckts till den så kallade Jedclerens

bank eller den »hafbro», som utanför »stordjupet» följer Norges kust.

På dessa bankar hafva svenskarne hittills varit ensamme, med undantag

af någon gång holländske reffiskare, som vårtiden sökt sig så långt.

Vestligt gränsen för fisket är ej lätt att bestämma, ty svenskarne följa

fiskstimmen huru långt de kunna spåra dem, och de sista åren tro de

sig märka en dragning åt vest och sydvest, som kommit dem att utsträcka

sina resor längre än förut åt detta håll, till och med ända till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande TV: o 18.

3°—2° ostligt från Greenwich. Dessa försök — ty annat kunna de ej

kallas — hafva någon gång sammanfört svenske fiskare så väl med

trawlfiskare »vester på refvel» som med linefiskare och sillgarnsfiskare

längre i norr. Sådana möten hafva hittills alltid varit af fredlig art.

Svenska besättningarna bestå af sjelfegande män och ofreda aldrig någon,

hafva ej heller i mannaminne af andra ofredats eller lidit skada.

Af möjligen illasinnade hafva de ej heller något att frukta, emedan de

svenska fiskefartygen i regel äro dubbelt starkare bemannade än de

andra nationernas fiskefartyg, å Indika besättningen till stor del består

af minderåriga lärlingar och hvilka dertill vanligen sakna skeppsbåt att

börda andra med.

Det svenska bankfisket bedrifves på väsentligen annat sätt än i

allmänhet andra i Nordsjön fiskande nationers och tillgår sålunda:

Fiskarena uppsöka med lodet och efter på land tagna seglingsdirektioner

de af gammalt såsom goda bekanta fiskeställena, kasta der

ankaret och fiska med långa linor eller så kallade »hackor», hvilka sättas

och dragas afton och morgon med skeppsbåtarne, hvaremot de andra

i Nordsjön fiskande nationerna, som begagna bättre fartyg, sätta och

draga sina hackor från relingen. Backan ligger på bottnen och är försedd

med draggar och bojar, för att hålla den fast och utmärka dess

läge, samt är dessutom med en lång lina fäst vid det ankrade fartyget.

Man utsätter stundom linor till eu half geografisk mils längd, men vanligen

blott till hälften. Svenske fiskare begagna på hvarje krok flöte

af popp el b ark, som håller agnet från bottnen, ett fiskesätt som de andra

nationerna icke begagna, och hvilket är en af orsakerna till de våras

kända öfverlägsenhet i detta fiske. Den svenske fiskaren kan ock fiska

på djupare vatten ände andra, som icke kunna draga upp linan från större

djup än omkring femtio famnar, då deremot svenskarne kunna fiska på

mer än dubbelt detta djup och erhålla större och bättre fisk, hufvudsakligen

långa, då de andra fiska torsk. Till agn nyttjas efter olika fiskeplats

och årstid sill, makrill, kolja och fisk utan handelsvärde. Sill medföres

hemifrån eller köpes i Norge, makrill likaså, packad uti is, men fiskas

äfven i medförda drifgarn från skeppsbåten; kolja fiskas på koljebackor,

som agnas med skal (mytilus edulis) hemtade i Norge.

Till följd af de nu anförda förhållanden beträffande det svenska

bankfisket i Nordsjön, hafva om de fördelar eller olägenheter, hvilka

kunna för Sverige uppstå af ett tillträde till konventionen, mycket olika

meningar yppat sig.

Man har beträffande möjligen uppkommande olägenheter hufvudsakligen

fäst sig vid art. 14 och 17 i konventionen samt i sådant

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N-.o 18.

hänseende anfört, att svenske fiskare skalle kunna äfventyra att sammanträffa

med drifgarnsfiskare efter sill, och framdeles, i områdets östligaste

del, äfven med makrillfiskare, och att i sådant fall de svenske

fiskarena skulle vara skyldige att begifva sig undan, så snart en drifgarnsfiskare

syntes, enär, sedan denne satt ut sina garn, man lika litet

visste, hvar han skulle komma att gå fram, som hvart vinden skulle

komma att blåsa hvadan sålunda det betydande bohuslänska storsjofasket

skulle nödsakas vika för till exempel ett i jemförelse med detsamma

helt obetydligt drifgarnsfiske efter makrill, som ifrån norska

kusten kunde ifrågakomma att bedrifvas samtidigt med de svenske

fiskarenas bankfiske efter torsk och långa.

Häremot har å andra sidan erinrats, att ett dylikt påstående berodde

på en missuppfattning af konventionens text, då art. 14 endast

afsåge ett förbud mot att sätta, eller förankra bankör eller annat fiskeredskap

tvärs öfver flytande drifgarn. Då man nu besinnade, att drifgainsfisket

försigginge om nätterna, men storbackorna sattes och vittjades

om dagarne, eller åtminstone då ljuset vore så starkt, att något

diifgarnsfiske knappast lönade sig, vore det klart, att bestämmelsen i

fråga omöjligen, skulle kunna hafva den befarade inverkan å det svenska

bankfisket. Artikeln förbjöde nemligen ingalunda utsättande eller förankrande

af backor eller annat fiskeredskap på andra tider eller ställen

in dei drifgarnsfiske för tillfället påginge. Till och med om någon

under natten skulle vilja sätta eller förankra sina backor eller annat

fiskeredskap, kunde. han af en drifgarnsfiskare blott så länge enligt

P hindras derifrån, som drifgarnslänken befunne sig i fara att

öfverkorsas af de nämnda redskapen.

Mot konventionen har vidare gjorts den allmänna anmärkning,

att densamma, skulle uteslutande vara grundad på förhållanden, som

vore rådande i de vestra och södra delarna af Nordsjön, der hafvet vore

jemförelsevis grundt och sålunda äfven i största omfattning medgåfve

det förmånligaste begagnande af både drifgarnsfiske efter sill och fiske

med trawl eller släpnot efter flundrefiskar och kolja, men svårligen

passade för de förhållanden, som vore rådande i den i fysiskt hänseende

väsentligen olikartade nordöstra delen af Nordsjön med dess jemförelsevis

. stora djup, hvilka knappast medgåfve begagnandet af släpnot för

rikligare .fiskfångst, och öfver hvilka något omfattande drifgarnsfiske

e tei sill i stort aldrig bedrifvits eller med skäl kunde väntas någonsin

komma till stånd. Bestämmelsen, att i vestra delen af Nordsjön de öfnga

fiskena skulle gifva vika för drifgarnsfisket, hade hufvudsakligen

halt sm grund i detta fiskes höga ålder, rykte och större betydenhet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

samt regelbundenhet å grunden utmed Storbritanniens ostkust och

kunde således der vara berättigad, men dessa till sin natur rent lokala

skal kunde naturligen ej vara tillräckliga att kräfva ett genomförande

af samma grundsats allestädes. Önskligt hade derför varit, att man

å konferensen från Sveriges sida sökt att få området för konventionens

tillämpning inskränkt till den del af Nordsjön, der flere nationers fiskare

jemte hvarandra redan idkade fiske, och der den ena nationens fiskares

''rätt faktiskt blifvit kränkt af andra nationers fiskare, en inskränkning,

den der antagåigen icke skulle mött något nämnvärdt motstånd. Våra

fiskare kunde icke, med ofvan beskrifna sätt att fiska, komma i någon

för dem skadlig kollision med främmande line- eller backefiskare, dels

emedan de förre i allmänhet fiskade på fiskeplatser med vida större

djup än femtio famnar och de senare på platser med mindre, dels

emedan de senare alltid fiskade om dagen och kunde se sig före och

af många skäl undveke att slå sig ned på en plats, der en svensk läge

förankrad, hvilken kanske utfiskat trakten vidt omkring. Skulle hackorna

komma tillsammans och förloras, så vore detta en alltför vanlig sak att

dervid fästa någon uppmärksamhet.

Våra fiskare hade ej heller att befara någon farlig kollision med

trawlfiskare, ty dels satte de i regel backan på större djup än ti awlen

hittills kunnat släpas, dels fiskade de olika slags fisk, som funnes på

olika djup och botten: de förra djupfisk (långa och torsk), de senare

flundror och annan fisk, som hölle sig på grundare vatten. Dessutom

visste trawlfiskaren, att, om han skulle fånga svenskarnes backoi,

de dervid fästa draggarne i grund skulle förderfva hans trawlnät, hvadan

han också undveke den plats, der de svenska fartygen läge förankrade

; likaså kunde han befara, att vid nattfiske komma ned på deras

ankare och lida mera skada än han kunde tillfoga.

Drifgarnsfiskare kunde icke skada våra fartyg, ej heller dess redskap;

några bojar kunde möjligen förloras, det vore allt; men deremot

kände drifgarnsfiskaren allt för väl, att, om hans garn drefve ned

på det förankrade svenska fartyget, uppstode eu kollision, som han

icke utan skada för sig sjelf kunde klargöra. Vore deremot de svenske

fiskarena pligtige att vika, så kunde fall inträffa, då de skulle nödgas

kapa sitt ankaretåg och lemna all sin utestående redskap, men vore de

icke pligtige att vika, så vore det drifgarnsfiskaren, som finge söka sig

annan plats, och hafvet räckte till för båda. Det funnes sålunda ytterst

få fall, der de svenske fiskarena för närvarande, såsom fisket nu bedrefves

i Nordsjön, hade att befara något sammanträffande med de öfriga nationernas

fiskare, och intet, der de vid sådant möjligen skeende sam

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 18.

manträftande kunde befara att blifva den lidande parten. Skulle framdeles

trawlfisket utsträckas på Jutska refvet, så kunde våra fiskare draga

sig längre norrut och på djupare vatten. Vi hade således intet att vinna

af ett tillträde till konventionen, men genom den olämpligt stora utsträckningen

af området i nordost hade våra fiskare, i fall konventionen

tillträddes, att underkasta sig alla de bestämmelser som den föreskrefve,

samt de nu föreslagna svåra påföljder, om dessa icke i allo uppfyldes.

Någon större risk för oss för framtiden än hittills, i fall den icke tillträddes,

vore icke att befara, då hädanefter sjön blefve befaren af kryssare,

som hade att öfvervaka ordningen, och väl icke komme att förfara

annat än humant emot en neutral flagga.

Häremot har å andra sidan andragits, att förmenandet, det konventionens

bestämmelser skulle vara grundade uteslutande på förhållanden,

som vore rådande i de vestra samt södra delarne af Nordsjön, synbarligen

berodde på obekantskap med de verkliga förhållandena. Klagomålen

mot trawlfiskarenas framfärd hade nemligen länge förnummits

äfven utanför vestra och södra delarne af Nordsjön. Starkast hade de

höjts från vestkusten af Danmark, hvilket land också inom sitt sjöterritorium

förbjudit detta fiskesätt. Verkliga förhållandet vore, att det

fiske i Nordsjön, hvilket för närvarande vore af största omedelbara

betydelse för svenske fiskare, nemligen bankfisket medelst backor (storbackor,

långlinor, långref), i östra delen af Nordsjön hotades af samma

skada, kanske förödelse genom trawlfisket, som hvad förhållandet i

främsta rummet varit med sillfisket medelst drifgarn — dock äfven med

andra fisken — i vestra och södra delarne af Nordsjön. , Såsom djupvattenskartan

öfver Nordsjön utvisade, hade man, i motsats till hvad

från andra sidan anförts, att i detta haf urskilja olika djupregioner

från söder (den grundaste delen) till norr, der en linie från staden

Peterhead i Skoband till Skagen ungefärligen utmärkte skilnaden

mellan högst hundra famnars djup (söder om luden) och större

djup (norr om densamma). Söder om denna linie läge den för svenske

fiskare så vigtiga sträckning, som bure namnet Jutska refvet, och djupen

der vore ingalunda större än i vestra delarne af samma linie. Konferensens

förhandlingar utvisade, med hvilken ifver danska ombudet

fordrat detta områdes upptagande inom gränserna för den blifvande

konventionens giltighet, och man skulle från svensk sida helt säkert

icke hafva lyckats hindra uppfyllandet af denna fordran.

De inskränkningar i hafvets frihet, som konventionen gjorde,

vore endast de nödvändiga och afsåge förhindrande af frihetens

Bill. till Riksd. Prof. 1883. 7 Sami. 12 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utsicottets Utlåtande N:o 18.

missbruk genom förbrytelser, som ledde till andras förfång. Konventionens

fördelar för de svenske bankfiskarena vore deremot tydliga. Art.

15 försäkrade dem att ostörda få fortsätta det fiske, de redan begynt.

Art. 18 förbjöde andra fiskare att haka fast vid deras bojar, flöten o. s.

v. Art. 19 fredade deras backor för trawlfiskare. Art. 21 förbjöde andra

fiskare, som fångat deras backor, att kapa dessa, eller ock ålade

artikeln de förre att strax återknyta delarne, om det befunnits nödvändigt

att kapa backorna för att komma’ klar. Art. 22 skärpte ytterligare

eganderättens helgd i detta hänseende. Art. 25 garanterade dem att

återfå den förlorade redskap, som af andra fiskare bergats. Art. 26

och följande tillförsäkrade dem bistånd mot alla oförrätter och förluster,

som förorsakats af andra fiskare.

Stora olägenheter kunde uppstå af att sakna det bistånd och den

omedelbara rättssäkerhet, som erbjödes de svenske nordsjöfiskarena genom

konventionen. Ingen kryssare skulle vara förbunden bispringa

dem hvarken i olycka eller i deras tvister med andra fiskare, och om

de oförskyldt anklagades, skulle det åtminstone blifva betydligt svårare

för dem än för andra nationers fiskare att bevisa sin oskuld. Ingen

skulle vara förbunden söka tillrättaskaffa den redskap, de förlorat, eller

ställa inför rätta de främmande fiskare, som förorsakat dem skadan.

Hvarje trawlfiskare skulle ostraffadt kunna gå öfver deras backor. De

skulle, kort sagdt, vara fortfarande utsatte för alla de svårigheter att få

rätt, som visat sig icke kunna hjelpas genom vanliga internationella

förhandlingar och derför framkallat konventionen.

Slutligen kunde man vänta, att den dag skulle komma, då svenske

fiskare så väl som andra skulle göra sig till godo den hafvets rikedom

på fisk, som Nordsjön erbjöde utöfver den jemförelsevis ringa del,

som folie på backefiskarenas lott, och i sådant fall skulle för de svenske

fiskarena konventionen framstå i all sin betydelse.

Efter denna redogörelse för de olika meningarne i frågan anser sig

Utskottet slutligen böra erinra, hurusom — sedan i Norge genom konglig

resolution den 16 Oktober 1869 blifvit bestämdt, att en rät linie, dragen

på eu geografisk mils (= Vis af en breddgrad) afstånd från och parallelt

med en rät linie mellan Storholmen och Svinö, skulle betraktas såsom

gräns för den hafssträckning utanför motsvarande kust af Söndmöres

fögderi, å hvilken fisket skulle vara landets egen befolkning uteslutande

förbehållet — i Sverige utfärdades Kong!, kungörelsen den 5 Maj 1871,

hvarigenom, med anledning af åtskilliga fiskares från Bohuslän förda

klagan deröfver, att de lede intrång uti sin näring af norska fiskare,

förordnades, att på Sveriges vestra kust, från Kullens fyr i Skåne till

den vid uppgående den 26 Oktober 1661 af rågången mellan Bohuslän

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

och en del af Aggerhus stift i Norge, enligt derom upprättadt bref,

i vattnet bestämda gräns mellan Kosteröarne och de till Norge hörande

Tistelöarne, det fiskevatten, i hvilket fisket vore Sveriges inbyggare uteslutande

förbehållet, skulle anses ut åt hafvet sträcka sig en geografisk

mil (= kiä af en breddgrad) från land eller ytterst från svenska kusten

beläget skär, som icke ständigt af hafvet öfvérsköljdes. Den lagstiftningsgrundsats,

som i nämnda författningar funnit ett uttryck, är icke

uti konventionen iakttagen, då densamma i art. 2 bestämmer det kustvattenområde,

öfver hvilket, beträffande fiskepolisen, de särskilda kontraherande

ländernas höghetsrätt skulle sträcka sig, till tre geografiska mil,

räknadt från stranden vid lågvatten längs de särskilda ländernas hela

kuststräcka och från de öar och bankar, som höra dertill (hvarje mil

enligt art. 3 lika med ''/so af en breddgrad och 3 följaktligen — f ao af en

breddgrad); — till följd af hvilken inskränkning i höghetsrätten öfver

kustvattnen ock Norge, enligt hvad förljudes, icke skulle vara villigt att

för sin del tillträda konventionen. Då emellertid Sverige icke har någon

till Nordsjön stötande kust och sålunda bestämmelsen för oss saknar

praktisk betydelse, har Utskottet icke funnit nu anförda omständighet

böra utgöra hinder för ett tillträdande af konventionen från

sida.

Utskottet anser för sin del, att, om än några olägenheter skulle

kunna uppstå af ett tillträdande till konventionen, fördelarne dock äro

öfvervägande, och tryggar sig i detta hänseende äfven dervid, att Kong],

Maj:t, som bäst bör vara i tillfälle att i frågan inhemta alla erforderliga

upplysningar samt sedermera öfverskåda hithörande förhållanden och

bevaka svenske undersåtars bästa, funnit det för svenske fiskare och

skyddandet af deras rätt vara af vigt, att konventionen vinner anslutning

äfven från svensk sida. Utskottet anser sig böra upplysa, att

Kongl. Maj:t, före sitt beslut, hört Kommerskollegium och Generaltullstyrelsen,

Indika myndigheter yttrat, den förra, att »ändamålet med den

ifrågavarande konventionen synes vara i högsta måtto beaktansvärdt»,

och att, »enär svenskar, om ock i mindre skala än personer af annan nationalitet,

deltaga i fisket i Nordsjön samt alltså äfven måste hemta fördel

af att nuvarande rättslöshets- och oefterrättlighetstillstånd der upphör,

Sverige för sin del icke heller lärer böra undandraga sig att biträda

en dylik konvention», samt den senare, att den »instämmer fullkomligt

med Kommerskollegium i fråga om Sveriges deltagande i den föreslagna

konventionen med hänsyn till det gagn, densamma äfven för svenske

fiskare bör kunna medföra».

Sveriges

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 18.

Utskottet, som icke har något att erinra beträffande de särskilda

bestämmelserna i det framlagda förslaget till förordning, får alltså hemställa,

att Riksdagen ville antaga den af Kongl. Maj:t

föreslagna förordning angående ansvar för vissa af

fiskare i Nordsjön begångna förbrytelser.

Stockholm den 9 Mars 1883.

På Lag-Utskottets vägnar:

Axel Bergström.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 18.

13

Bil. A.

(Öfversättning från franska originalet.)

Internationel konvention angående ordnande af uppsigten

öfver Asket i Nordsjön utanför de särskilda

sjöterritorierna.

Art. 1.

Bestämmelserna i denna konvention, som bär till ändamål att

ordna uppsigten öfver fisket i Nordsjön utanför de särskilda sjöterritorierna,

äro tillämpliga på de höga kontrollerande makternas undersåtar.

Art. 2.

Hvarje lands fiskare åtnjuta uteslutande fiskerätt inom ett vattenområde

af tre mil, räknadt från stranden vid lågvatten längs de särskilda

ländernas hela kuststräcka och från de öar och bankar, som höra

dertill.

I hafsvikarne skall detta område af tre mil räknas från en rak linie,

dragen tvärs öfver viken på det närmast vikens mynning belägna ställe,

der densammas bredd icke öfverstiger tio mil.

Denna artikel inskränker icke den rätt, som hittills tillerkänts

fiskefartyg att fritt segla eller lägga sig för ankar inom de olika sjöterritorierna

under vilkor att iakttaga de i hvarje land gällande särskilda

ordningsregler.

Art. 3.

Med de i föregående artikel omförmälda mil afses geografiska mil,

af hvilka sextio gå på en breddgrad.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 18.

Art. 4.

För tillämpningen af bestämmelserna i denna konvention äro gränserna

för Nordsjön sålunda bestämda:

I. i norr genom parallelen för 61 breddgraden;

II. i öster och i söder:

1) genom Norges kust mellan parallelen för 61 breddgraden

och Lindesnges fyr (Norge),

2) genom en rak linie, dragen från Lindesu ses fyr (Norge) till

Hanstholms fyr (Danmark),

3) genom Danmarks, Tysklands, Nederländernas, Belgiens och

Frankrikes kuster till fyren vid Gris-Nez;

III. i vester:

1) genom en rak linie, dragen från fyren vid Gris-Nez (Frankrike)

till den ostligaste fyren vid South Foreland (England),

2) genom Englands och Skotlands östra kuster,

3) genom eu rak linie, dragen från Duncansby Head (Skotland)

till sydliga punkten af South Ronaldsha (Orknöarne),

4) genom Orkn-öarnes östra kuster,

5) genom en rak linie, dragen från fyren vid North Ronaldsha

(Orkn-öarne) till fyren vid Sumburgh Idead (Shetlands-öarne),

6) genom Shetlands-öarnes östra kuster,

7) genom meridianen för fyren vid North Unst (Shetlandsöarne)

till parallelen för 61 breddgraden.

Art. ö.

De höga kontraherande makternas fiskefartyg skola inregistreras

i enlighet med de särskilda ländernas administrativa reglementen. För

hvarje hamn skall finnas eu fortlöpande serie af nummer, föregångna

af en eller flere begynnelsebokstäfver, som bestämmas af vederbörande

högre myndighet.

Hvarje lands regering skall utfärda en förteckning med uppgift

å dessa begynnelsebokstäfver.

Denna förteckning, likasom alla sedermera i densamma skeende

förändringar, skall meddelas öfriga kontraherande makter.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

Art. 6.

Å alla fiskefartyg skola vara anbragta begynnelsebokstafven eller

begynnelsebokstäfverna för den hamn, der de äro hemmahörande, samt

det nummer, hvarunder de i samma hamn blifvit inregistrerade.

Art. 7.

Namnet på hvarje fiskefartyg, äfvensom på hamnen, der detsamma

är hemmahörande, skall målas med oljefärg, i hvitt på svart

grund, å fartygets bakstam, med bokstäfver af minst åtta centimeters

höjd och med minst tolf millimeter breda streck.

Art. 8.

Begynnelsebokstafven eller begynnelsebokstäfverna och numren

skola anbringas på begge sidor af fartygets förstäf, åtta eller tio centimeter

under relingen, på ett tydligt och i ögonen fallande sätt. De

skola målas med oljefärg, i hvitt på svart grund.

Nämnda afstånd är likväl icke nödvändigt att iakttaga beträffande

fartyg af ringa drägtighet, på hvilka det icke finnes tillräckligt rum

under relingen.

Dimensionerna å bokstäfverna och numren skola för fartyg

af femton tons drägtighet eller deröfver vara fyratiofem centimeter i höjd

på sex centimeter i streckbredd.

För fartyg af mindre än femton tons drägtighet skola nämnda

dimensioner vara tjugofem centimeter i höjd på fyra centimeter i streckbredd.

Samma bokstaf eller bokstäfver och nummer skola likaledes anbringas

på begge sidor af fartygets storsegel, omedelbart öfver det sista

refbandet. De skola målas med oljefärg, i svart på hvita eller bruna

segel, i hvitt på svarta segel.

Bokstafven eller bokstäfverna och numren å seglen skola till alla

dimensioner vara en tredjedel större än de, som äro anbragta å förskeppet.

Art. 9.

Å fiskefartyg få icke finnas anbragta, vare sig å yttersidorna

eller å seglen, andra namn, bokstäfver eller nummer än de, hvilka

omtalas i art. 6, 7 och 8 af denna konvention.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

Art. 10.

De namn, bokstäfver och nummer, som äro anbragta å fartyg och

segel, må icke utplånas, ändras, göras oigenkänneliga, öfverskylas eller

döljas, på hvad sätt det än vara må.

Art. 11.

Den bokstaf eller de bokstäfver och det nummer, livilka blifvit bestämda

för hvarje fartyg, skola anbringas på de till fartyget hörande

jullar, bojar, större flöten, nät, draggar, ankaren och i allmänhet på

samtliga fartygets fiskeredskap.

Dessa bokstäfver och nummer skola vara af tillräckliga dimensioner

för att lätteligen kunna igenkännas. Egarne till nät eller andra fiskeredskap

må dessutom märka dem med sådana särskilda kännetecken, som

de anse lämpligt.

Art. 12.

Hvarje skeppare skall innehafva en af vederbörande myndighet

i hans hemland utfärdad officiel handling, som sätter honom i stånd att

styrka fartygets nationalitet.

Denna handling skall ovilkorligen upptaga fartygets bokstaf eller

bokstäfver och nummer, äfvensom beskrifning på detsamma jemte egarens

namn eller firma.

Art. 13.

Fartygets nationalitet må icke på något sätt döljas.

Art. 14.

Mellan solens ned- och uppgång må fiskefartyg icke ankra i de

farvatten, hvarest fiske med drifgarn pågår.

Detta förbud är dock icke tillämpligt, då fiskefartyg måste kasta

ankar till följd af olyckshändelser eller andra åtgärder af högre hand.

Art. 15.

Fartyg, som anlända till ett fiskevatten, må. icke lägga sig eller

utkasta sina garn så att de skada hvarandra eller hindra dem, som redan

börjat sitt fiske.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

Art. 16.

17

När helst däckade och öppna fartyg, som fiska med drifgarn,

samtidigt börja att utlägga gamen, skola de senare utkasta desamma i

lovart om de förra.

Däckade fartyg skola utkasta sina garn i lä om öppna fartyg.

I allmänhet skola, då däckade fartyg utkasta sina garn i lovart om

öppna fartyg, hvilka redan börjat fisket, och då öppna fartyg utkasta sina

garn i lä om däckade fartyg, som redan börjat fisket, de som sist börjat

fisket vara ansvariga för skadegörelse å garnen, såvida de ej ådagalägga,

att åtgärder af högre hand förevarit eller att skadan inträffat

utan deras vållande.

Art. 17.

I farvatten, hvarest fiske med drifgarn pågår, må garn eller annan

fiskeredskap icke utsättas eller förankras.

Art. 18.

Fiskare må icke fastgöra eller hålla sitt fartyg vid annan fiskares

garn, bojar, flöten eller annan del af fiskeredskapen.

Art. 19.

Finna sig de, som fiska med släpnot, i sigte af andra, som fiska

med drifgarn eller bankör, åligger det de förre att vidtaga nödiga åtgärder

för att undvika att göra de senare något som helst förfång.

Sker ändock skada, skola släpnotfiskarena derför ansvara, såvida de icke

ådagalägga antingen att åtgärder af högre hand förevarit eller att skadan

inträffat utan deras vållande.

Art. 20.

Då garn, tillhörande särskilda fiskare, hoptrasslas, må de icke sönderskäras

utan begge parternas medgifvande.

Visas, att det varit omöjligt att på annat sätt åtskilja dem, upphör

allt ansvar.

Bill. till Riksd. Prof. 1883. 7 Sand. 12 Raft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

Art. 21.

Då ett fartyg, som fiskar med backor, lägger sina linor öfver linor,

som tillhöra ett annat fartyg, må den, hvilken upptager linorna, icke

kapa dem, såvida detta icke påkallas af åtgärder af högre hand, och

i sådant fall skall den kapade linan genast åter sammanfogas.

Art. 22.

Utom i bergningsändamål eller i de fall, som omförmälas i de

tvenne näst föregående artiklarne, må fiskare icke under någon förevändning

sönderskära, haka fast i eller uppdraga garn, linor eller annan

redskap, som icke är honom tillhörig.

Art. 23.

Användandet af hvarje verktyg eller redskap, som uteslutande

tjenar att afskära eller förstöra fiskegarn, är förbjudet.

Redskap af sådan beskaffenhet må icke heller finnas ombord.

De höga kontraherande makterna förbinda sig att vidtaga nödiga

mått och steg för att hindra att dylika redskap intagas ombord å fiskefartyg.

Art. 24.

Fiskefartyg skola iakttaga de allmänna bestämmelser med hänsyn

till ljussignaler, som, i ändamål att undvika ombordläggning, af de höga

kontraherande makterna gemensamt antagits eller komma att antagas.

Art. 25.

Hvarje fiskefartyg, julle, utrustningspersedel eller del af tacklingen,

garn, lina, boj, Höte eller annat fiskeredskap, märkt eller omärkt, som

blifvit hittadt eller upptaget till sjös, skall så snart som möjligt öfverlemnas

till vederbörande myndigheter i den hamn, dit fai''tyget, som verkstält

bergningen, först återvänder eller som det först anlöper.

Nämnda myndigheter skola härom underrätta de länders konsuler

eller konsularagenter, till hvilka det bergande fartyget och egaren till de

funna föremålen höra. De skola återlemna föremålen till egaren eller

hans ombud så snart de återfordras och vederbörlig säkerhet ställes

för bergarelönen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lag-Utskottets Uttåtande N:o 18.

Administrativ eller judiciel myndighet, efter hvarje särskildt lands

lagstiftning, skall bestämma den ersättning, som egaren har att betala

till bergaren.

Denna bestämmelse upphäfver icke i något hänseende redan gällande

konventioner i ämnet och de höga kontraherande makterna förbehålla

sig rättighet att sins emellan genom särskilda öfverenskommelser

bestämma ett visst belopp att utgå för hvarje återfunnet garn.

Hvarje slags fiskeredskap, .som upphittas omärkt, betraktas som

öfvergifvet gods.

Art. 26.

Uppsigten öfver fisket skall utöfvas af örlogsfartyg, tillhörande de

höga kontraherande makterna; kunnande, hvad angår Belgien, densamma

utöfvas af andra fartyg tillhörande staten och kommenderade af särskildt

förordnade befälhafvare.

Art. 21.

Tillsynen öfver iakttagandet af bestämmelserna rörande nationalitetshandlingen,

fartygens märke och numrering in. m., fiskeredskapen,

äfvensom öfver innehafvandet ombord af förbjudna verktyg (art. 6, 7, 8,

9, 10, 11, 12, 13 och 23 § 2) är uteslutande uppdragen åt kryssare,

tillhörande fiskefartygets eget hemland.

Likväl skola kryssarnes befälhafvare ömsesidigt underrätta hvarandra

om de öfverträdelser af nämnda regler, hvilka blifvit begångna af

fiskare af annan nation.

Art. 28.

Det tillkommer kryssare tillhörande hvilken som helst af de höga

kontraherande makterna att konstatera alla öf verträdelser af de i denna

konvention stadgade regler, med undantag af dem som angifvas i art.

27, samt alla de förbrytelser, som angå utöfningen af fisket, oafsedt

till hvilken nation de felande fiskarena höra.

Art. 29.

Har befälhafvare på kryssare anledning att misstänka, det öfverträdelse

af föreskrifter i denna konvention blifvit begången, eger han

rätt att af skepparen å det fartyg, från hvilket öfverträdelsen misstänkes

vara begången, fordra uppvisandet af hans nationalitetshandling. En

kort anteckning öfver uppvisandet skall genast göras å den företedda

handlingen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

Längre, än nu är sagdt, må befälhafvare å kryssare icke sträcka

besök eller efterforskning om bord å fiskefartyg af annan nationalitet,

så vida icke sådant är nödvändigt för att upptaga bevis på förbrytelse

eller öfverträdelse med hänsyn till uppsigten öfver fisket.

Art. 30.

Befälhafvare på kryssare, tillhörande någon af de makter, som undertecknat

denna konvention, eger att pröfva den svårare eller lindrigare beskaffenheten

af de sakförhållanden, som kommit till hans kännedom och

falla under hans befogenhet, samt att konstatera den skada, någon af

nämnda makters fiskefartyg lidit, hvilken orsaken än varit till skadan.

Om så nödigt är, skall han uppsätta ett protokoll öfver konstaterandet

af dessa sakförhållanden, sådant det framgår ej mindre af parternas

förklaringar än af utsagor af närvarande vittnen.

. Befälhafvare å kryssare eger, om fallet synes honom vara af tillräckligt

svår beskaffenhet för att rättfärdiga ett sådant förfarande, rätt

att föra det fartyg, från hvilket öfverträdelsen begåtts, till en hamn i

fiskarens hemland. Han ma äfven kunna taga ombord en del af besättningen

för att öfverlemna den till vederbörande myndighet i fartygets

hemland.

Art. 31.

Det^i föregående artikel omförmälda protokoll affattas på det

lands språk, som kryssarens befälhafvare tillhör, och i enlighet med

de former, som äro öfliga i detta land.

De, som äro föremål för beskyllningar, samt vittnena ega rätt att

bifoga eller låta bifoga, på sitt eget språk, alla uppgifter eller utsagor,

som de finna af nöden. Dessa förklaringar böra vara vederbörligen

undertecknade.

Art. 32.

Motstånd mot föreskrifter af befälhafvare å kryssare, åt hvilken uppsigt

öfver fisket blifvit anförtrodd, eller af dem, hvilka handla enligt sådan

befälhafvares befallning, skall utan afseende på kryssarens nationalitet betraktas

såsom motstånd mot offentlig myndighet i fiskefartygets hemland.

Art. 33.

År den sak, för hvilken någon beskylles, icke af svår beskaffenhet,

men nar icke desto mindre skada deraf förorsakats hvilken som

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18. 21

helst annan fiskare, eger befälhafvare å kryssare, om parterne det medgifva,

rätt att mellan dem upprätta förlikning och bestämma den skadeersättning,

som skall erläggas.

Om i sådant fall en af parterna icke genast kan lemna full godtgörelse,

låter befälhafvaren parterna i tvenne exemplar underteckna

en handling, som bestämmer skadeersättningen.

Ett exemplar af denna handling skall behållas ombord på kryssaren,

det andra öfverlemnas till den ersättningsberättigade skepparen,

på det han efter behof må kunna betjena sig deraf inför domstol i

den ersättningsskyldiges hemland.

Kan deremot medgifvande af parterna icke erhållas, skall befälhafvare

handla i enlighet med bestämmelserna i art. 30.

Art. 34.

Beifrandet af de förbrytelser och öfverträdelse!-, som finnas omförmälda

i denna konvention, skall ega rum i statens namn eller genom dess

försorg.

Art. 35.

De höga kontraherande makterna förbinda sig att för vederbörande

lagstiftande församlingar föreslå erforderliga mått och steg för att betrygga

verkställigheten af denna konvention och särskilt i syfte att

belägga öfverträdelse]- af bestämmelserna i art. 6 till och med 23 med

vare sig fängelse eller böter eller begge dessa straff.

Art. 36.

När helst fiskare, tillhörande ett af de kontraherande länderna, öfvat

våld emot fiskare af annan nationalitet eller uppsåtligen förorsakat dem

skada eller förlust, skola domstolarne i det land, till hvilket de brottsliges

fartyg hör, ega befogenhet att döma dem.

Lag samma vare med afseende på de förbrytelser och öfverträdelser,

som finnas omförmälda i denna konvention.

Art. 37.

Förhandling och dom i fråga om öfverträdelse]- af föreskrifter i

denna konvention skola alltid eg a rum så summariskt, som gällande

lagar och reglementen det medgifva.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lag TJtshottets Utlåtande N:o 18.

Art. 33.

Denna konvention skall ratificeras. Ratifikationerna skola utvexla^

i Haag så snart som möjligt.

Art. 39.

Denna konvention skall tillämpas från den dag, hvarom de höga

kontraherande makterna öfverenskomma.

Den skall vara gällande under fem år räknadt från denna dag och,

i fall ingen af de höga kontraherande makterna tolf månader före utgången

af sagda tid af fem år tillkännagifvit sin afsigt att låta konventionen

förfalla, skall den fortfara att gälla under ytterligare ett år och

så år efter annat. Om deremot någon af de makter, som undertecknat

konventionen, uppsäger densamma, skall den fortfarande gälla emellan

öfriga kontraherande makter, så vida de icke likaledes uppsäga den.

Tiltåg g sartikel.

Hans Maj:t konungens af Sverige och Norge regering skall ega

rätt att tillträda denna konvention för Sverige och för Norge, vare sig

för båda rikena gemensamt eller för ettdera riket särskildt.

Sådant tillträde till konventionen skall tillkännagifvas för den

Holländska regeringen och genom denna för öfriga makter, som undertecknat

konventionen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

23

Bil. B.

Uppgifter angående storfisket i Göteborgs och Bohus liin, heintade

ur Kongl. Maj:ts Befallningsliafvandes i länet

femårsberättelser.

F i s k e i a r t yg e n s

År.

x\ntal

Storlek

Manskap.

Fångstens

värde i

kronor.

Större

Mindre

1861....................................................

126

59

67

1,201

300,498

1862.................................................

119

59

60

1,131

315,357

1863..................................................

120

61

59

1,173

410,466

1864..................................................

125

62

63

1,205

365,295

1865...................................................

127

67

60

1,199

355,478

1866..................................................

129

71

58

1,221

386,606

1867...................................................

130

69

61

1,293

436,963

1868...................................................

106

55

Öl

1,131

371,132

1869...................................................

116

61

55

1,147

397,144

1870...................................................

115

62

53

1,161

448,449

pj O

to

0

1

O

1

O: ©

S, p

to

CD O

ö

e+

O

er

-

P

1871...................................................

126

63

63

—

1,226

565,283

1872...................................................

113

65

48

—

1,163

523,322

1873..................................................

109

70

3

9

—

1,127

653,445

1874...................................................

112

72

40

—

1,181

684,782

1875...................................................

171

70

3

3

68

1,509

850,782

1876...................................................

171

73

30

68

1,551

893,669

1877...................................................

180

75

33

72

1,645

937,170

1878.................................................

197

82

35

80

1,784

640,256

1879.................................................

197

82

3

3

82

1,641

751,057

1880.................................................

201

80

3

8

83

1,722

757,692

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1883:18 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till Förordning angående ansvar för vissa af fiskare i Nordsjön begångna förbryte a1 i texten