Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande ]ST:o 19

1883-03-09 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1883:19, Lag-Utskottets Utlåtande ]ST:o 19

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande ]ST:o 19.

1

N:o 19.

Ant. till Riksd. Kansli den 24 Mars 1883, kl. 5 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad

lagstiftning angående särskilda sammankomster för andaktsöfning.

Förordningen angående särskilda sammankomster för andaktsöfning

den 11 December 1868 lyder sålunda:

»Medlemmar af Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment att

sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps

omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst å tid, då

allmän gudstjenst i församlingen förrättas, ej ega rum så nära det ställe,

der gudstjensten hålles, att denna eller ordningen dervid störes. Ej

eller må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt,

tillträde vägras församlingens presterskap, medlem af dess kyrkoråd

eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda myndighet,

i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der så

nödigt anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon, som ej är

prest eller enligt Kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik

sammankomst såsom lärare med and iga föredrag, som anses leda till

söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjensten,

eller eljest till undergräfvande af religionens helgd, ankomme på kyrkorådet

att honom förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen vidare

uppträda.

Hvar som underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkorådets förbud

mot utöfvande af lärareverksamhet, böte från och med femtio till

och med trehundra riksdaler.»

Bill. till Riksd. Prof. 1883. 7 Samt. 13 Raft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven och till Utskottet hänvisad

motion, N:r 5, föreslår Herr Sigfrid Wieselgren, att stadgandena i de

tvenne sista punkterna af ofvan intagna förordning måtte upphäfvas, samt

att Riksdagen följaktligen ville för sin del besluta följande »förordning,

angående särskilda sammankomster för andaktsöfning:

Med upphäfvande af förordningen angående särskilda sammankomster

för andaktsöfning den 11 December 1868, stadgas som följer:

Medlemmar af evangeliskt-lutherska kyrkan vare ej förment att sammankomma

till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps

omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst å tid, då allmän

gudstjenst i församlingen förrättas, ej ega rum så nära det ställe,

der gudstjensten hålles, att denna eller ordningen dervid störes. Ej

heller må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt,

tillträde vägras församlingens presterskap, medlem af dess kyrkoråd eller

den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda myndighet, i

händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der så nödigt

anses, sammankomsten upplösa.»

Till stöd för sitt förnyande af detta af honom vid två föregående

riksdagar väckta förslag anför motionären, bland annat, dels Kyrkomötets

under detta års höst infallande lagtima sammanträde, dels under

sistlidet år inträffade och i motionen närmare angifna händelser. Motionären

säger sig redan förut anmärkt den bristande öfverensstämmelsen

mellan kyrkostämmoförordningens § 28 och 3 mom. af 1868 års konventikelförordning.

I den förra förbjödes kyrkorådet att mot felande vidtaga

»den ytterligare åtgärd, som med lag och författningar öfverensstämmer»,

förrän det »genom allvarliga förställningar och varningar» sökt förmå

honom till bättring; i den senare bemyndigades kyrkorådet genast ingripa

med sådan »ytterligare åtgärd». Väl hade man sökt borttolka skiljaktigheten

genom att äfven i senare fallet kräfva föregående varningar; men

då pligten att hörsamma kyrkorådets kallelse vore beroende af dess delgifning

fyra dagar före kyrkorådssammanträdet, och de fleste lekmannapredikanter

vore stadda på resande fot, skulle en sådan tolkning i de flesta

fall omöjliggöra tillämpningen af förbudsrätten och således i sjelfva verket

upphäfva densamma. Så vidt motionären hade sig bekant, hade den anförda

uppfattningen icke heller gjort sig någonstädes i utöfningen gällande.

Äfven öfriga anmärkningar, han vågat framställa mot de båda

sista momenten af 1868 års förordning, qvarstode ovederlagda. Så

länge det i 3:dje mom. förekommande »anses» fått uppfattas såsom bemyndigande

för kyrkoråden att efter sitt personliga tycke i förekommande

fall besluta, kunde bestämmelsen, om än i och för sig olämplig,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

dock i formelt afseende försvaras; men sedan en mängd prejudikat visat,

att lagens högste tillämpare funnit den innefatta kraf på föregående

ransakning och objektiva domskäl, hade sagda förhållande betydligt förändrats.

Vi hade i följd häraf fått mer än 2,300 andliga domstolar

med 12—15 tusen ledamöter, af hvilka de allra flesta bestämdt saknade

den teologiska bildning, som väl oftast måste kräfvas för utöfvandet af

detta deras domarekall. Ordförandena finge ej sällan uppträda såsom

både angifvare, vittne och domare, och slutligen egde det fälda utslaget

gällande kraft endast och allenast till närmaste socknegräns. Hvilken

aktning eu offentlig myndighet under dessa förhållanden förmådde tillvinna

sina åtgärder, visade redan en allmän erfarenhet. Och svårligen

kunde man undra öfver talet om de »orättvisor», som med stöd af nämnda

lag beginges, då man aktgåfve på dermed i sammanhang stående förhållanden.

Af 1882 års redogörelse för baptistsamfunden i riket funne

man t. ex., att deras nära 20,000 medlemmar vore bosatte inom tillsammans

314 församlingar, derinom således jemt och ständigt baptismens

läror predikades endast med den rätt, ifrågavarande 1868 års

förordning gåfve, enär,''som bekant, baptisterna icke ur svenska kyrkan

utträda Komme så en kringresande lekmannapredikant till samma ort,

der nyssberörda föredrag utan anmärkning finge hållas, och predikade

kanske till och med vår kyrkas lära, om än hans sätt dervid förekomme

stötande, tillämpades emot honom förordningen. Det kunde väl knappast

förvåna, om under sådana omständigheter åtgärden stämplades såsom

förföljelse och, långt ifrån att hejda en påbörjad rörelse, tvärtom på det

kraftigaste främjade den. Då det, efter motionärens öfvertygelse, hvarken

vore svenska kyrkan värdigt eller gagneligt att anlita det skydd,

man genom ifrågavarande bestämmelser velat förläna henne, och det

lika litet borde ifrågakomma, att staten lånade sin arm för qväfvandet

af lärotvister eller skiftande uppfattningar af andligt lif och religiösa

frågor, hade han framstält sitt förslag.

Uti det förslag till kyrkolag, som under den 2 Oktober 1873 afgafs

af den för revision af 1686 års kyrkolag i nåder förordnade komité,

föreslog komitén i kap. 11, Om kyrkotukt, undfer § 4 följande stadgande:

»Finnes församlingsmedlem offentligen förkunna eller till annans

förledande annorledes utsprida villfarande, mot den rena evangeliska

läran stridande lärosatser, eller olagligen utöfva prestembetet, eller eljest

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

göra sig skyldig till uppenbar och förargelseväckande öfverträdelse eller

åsidosättande af kyrklig ordning; varde varnad på sätt och i den ordning,

som i 2 § sägs*). Har den felande blifvit i kyrkoråd varnad och

har jemväl den varning visat sig fruktlös; hafve kyrkorådet makt förklara

honom tillsvidare vara oberättigad att vara fadder vid dop samt

att väljas till ledamot i kyrkoråd och till ombud vid allmänt kyrkomöte,

och varde den förklaring till kyrkorådets protokoll tagen samt

den felande genom protokollsutdrag delgifven. Låter den felande sig

derefter rätta; vare kyrkorådet förpligtadt att, medelst återkallande af

den afgifna förklaringen, upphäfva den honom dermed ålagda inskränkning

i hans kyrkliga rättigheter. Öfver kyrkorådets beslut att sådan

förklaring, som nu är sagd, afgifva, eller vägran att den återkalla, må

besvär kunna hos domkapitlet anföras.»

I motiven förklarade komitén sig anse förordningen den 11 December

1868 kunna, oberoende af hvad i denna paragraf stadgades, fortfarande

blifva gällande såsom särskild, till kyrkolag icke hörande, författning,

den der visserligen hade beröringspunkter med kyrkolagen, men till sitt

hufvudsakliga innehåll icke kunde annorlunda betraktas än såsom en

borgerlig ordningsstadga.

Denna uppfattning delades o£k af 1877 års Riksdag och dåvarande

Lag-Utskott. Uti afgifvet och af Riksdagens begge Kamrar godkändt

Utlåtande (N:o 16) yttrade Utskottet nemligen i anledning af eu nära

likartad motion bland annat, att så länge statskyrkan förefunnes såsom

en institution med verldsliga former, tillkomme det staten att tillse, det

ordning och skick i yttre afseende inom församlingen upprätthölles. Det

vore ock ändamålet med ifrågavarande förordning. Att emot en församlings

beslut, uttaladt af kyrkorådet såsom dess lagliga representant

i kyrkliga angelägenheter, påtruga församlingen läror, som ansåges leda

till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjensten

eller eljest till undergräfvande af religionens helgd, kunde ej

vara tillbörligt. Äfven om man skulle anse att hvarken kyrkan, gudstjensten

eller religionen genom ett sådant förfarande i ringaste mån skadades

— hvilket Utskottet dock icke kunde medgifva — måste likväl

ett dylikt uppträdande vara i ordningens intresse förbjudet. Det vore

icke utspridandet af de såsom skadliga ansedda lärorna, som vore med

straff belagdt, utan det> vore trotset att emot meddeladt förbud dermed

fortfara som straffades. Och då stadgandet i fråga vore af preventiv

*) Först enskild varning af prest, sedan, i fall af behof, förnyad sådan i närvaro af en eller två

aktade^ och gudfruktige medlemmar af församlingen samt, om rättelse ej heller då följer, varning i

kyrkoråd.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

natur samt afsedt att förekomma skadliga följder af den objudne predikantens

verksamhet, vore det också uppenbart, att det måste öfverlemnas

åt kyrkorådet att bedöma, huruvida sådana följder kunde anses uppkomma

och att man ej kunde vänta med förbudets meddelande till dess

de förderfliga verkningarne redan framträdt.

Fråga om borttagande ur förordningen särskildt af det utaf motionären

klandrade uttryck »anses leda till söndring i kyrkligt hänseende»

m. in. har ock hos Riksdagen till behandling förevarit. Vid 1880 års

riksdag föreslog nemligen en motionär, att orden »söndring i kyrkligt

hänseende» skule ur förordningen uteslutas och uttrycket »anses leda»

utbytas mot »bevisligen leda». Dåvarande Lag-Utskott (se Utlåtandet

N:o 36) fann emellertid att uttrycket »söndring i kyrkligt hänseende»,

rätt uppfattadt och tillämpadt, väl försvarade den plats, det erhållit i

förordningen; och då inskjutande af ordet »bevisligen» i stället för »anses»

i sjelfva verket skulle komma att nära nog helt och hållet omintetgöra

möjligheten af stadgandets tillämpning från vederbörande kyrkoråds sida

samt då derjemte fordrandet af strängt formel, juridisk bevisning i förevarande

fall icke skulle stå väl tillsammans med den ställning, kyrkorådet

borde inom församlingen till dess öfriga medlemmar intaga, med

de rättigheter och pligter, denna ställning medförde, hemstälde Utskottet

att ifrågavarande framställning icke måtte af Riksdagen bifallas; och

biel denna hemställan af Riksdagens båda Kamrar bifallen.

Nuvarande Lag-Utskott instämmer till fullo i de åsigter, som af

1877 och 1880 års Utskott sålunda blifvit i frågan uttalade. Visserligen

har Lag-Utskottet vid så väl 1881 som 1882 års riksdagar uttryckt den

deremot stridande uppfattning, att senare delen af 1868 års förordning

afsåge ett rent kyrkligt syftemål och att vid sträfvandet att uppnå detta

syftemål kyrkan borde strida med andliga vapen, med ordet och den

gudomliga sanningens makt; men nuvarande Lag-Utskott, som icke förnekar,

utan gerna erkänner värdet af en strid uteslutande med sådana

vapen,. då det gäller att skydda kyrkans bekännelse, har icke kunnat

finna tillräckligt stöd för uppfattningen att berörda stadgande hade ett

rent kyrkligt syftemål, utan anser öfvervägande skäl tala för den åsigt,

hvilken så väl kyrkolagskomitén som 1877 års Lag-Utskott omfattade,

nemligen att ifrågavarande förordning till sitt hufvudsakliga innehåll

icke kan betraktas annorlunda än såsom en borgerlig ordningsstadga.

Med denna åsigt öfverensstämmer ock kyrkolagskomiténs yttrande (sidd.

159—160 af komiténs betänkande) att »Det skydd för sin bekännelse,

som Svenska kyrkan haft i de uti borgerlig lag utsatta straffbestämmelser

mot utspridande af villfarande lära, upphörde alldeles, då Kongl.

Förordningen den 23 Oktober 1860, så vidt den innehöll ansvarsbestäm
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

La g-Utskottets Utlåtande N:o 19.

raelser för utspridande af villfarande, mot den rena evangeliska läran

stridande lärosatser, blef genom Kongl. Förordningen den 16 November

1869 väsentligen ändrad. Sålunda är det numera öfverlemnadt åt kyrkan

sjelf att, utan stöd af Statens straffmakt, uteslutande med egna

medel söka motverka inom hennes sköte möjligen framträdande afvikelse!''

från hennes bekännelse.»

Ifrågavarande lagstadgande synes ock stå i full öfverensstämmelse

med religionsfrihetens stora grundsats, sådan densamma funnit uttryck i

gällande grundlag. Regeringsformens 16 •§ innehåller nemligen att Konungen

bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar

och" en vid en fri utöfning af sin religion, sä vidt han derigenom icke

störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Skulle nu, på

sätt motionären föreslagit, från 1868 års förordning uteslutas förbudet

för lekman att hålla andliga föredrag, som anses leda till söndring i

kyrkligt hänseende eller till förakt för den allmänna gudstjenst^ eller

eljest till undergräfvande af religionens helgd, måste sådant, ehuru indirekt

förbjudet i grundlagen, likväl derefter anses medgifvet åtminstone

af den borgerliga lagen, som för öfrigt icke innefattar något förbud för

en sådan verksamhet. Men hvarje vän af en sann och verklig religiositet

— han må tillhöra statskyrkan eller annat religiöst samfund

måste dock ogilla en verksamhet, som går ut på söndring i kyrkligt hänseende,

förakt för den allmänna gudstjensten eller undergräfvande af

religionens helgd. Han manas dertill icke blott af den religiösa känslan,

utan ock af omsorg för det borgerliga samhällets trefnad och bestånd,

enär erfarenheten ådagalagt att ingenting annat i så hög grad undergräfver

samhällets grundvalar, som utplånandet af religionens helgd och

försvagandet af den känsla, som inger individen kraft och samhället

styrka.

Den ifrågavarande lagstiftningen, så klandrad den än blifvit, bildar

dock i gemenskap med grundlag, kyrkolag och strafflag ett organiskt

helt, från hvilket eu del icke kan utplånas, utan att en betänklig lucka

uppstår och sammanhanget emellan de olika lagbuden försvinner. Utskottet

har redan för eu del af detta påstående sökt gifva skäl. Flera

kunna ock anföras. Sålunda innehåller exempelvis Tryckfrihetsförordningen

ansvar för den, som i tryckt skrift förnekar en Gud och ett lif

efter detta, men då lagstiftaren sannolikt ansett att förbudet i 1868 års

förordning eller motsvarande stadgande i förut gällande författning innefattade

tillräckligt skydd för församlingarne mot det muntliga förkunnandet

af sådana läror, har någon straffbestämmelse för ett sådant

handlingssätt, ehuru uppenbart förargelseväckande, icke i Strafflagen in
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

flutit. Skulle emedlertid motionärens förslag bifallas, så öppnas derigenom

porten för en fri verksamhet äfven i denna rigtning.

Det korrektiv, man förmenat skulle ligga i den civil myndighet

medgifna rätt att, i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, upplösa

sammankomst, är enligt Utskottets tanke mera skenbart än verkligt.

Då någon skyldighet icke förefinnes att om dylik sammankomst

underrätta civil myndighet, lärer nemligen denna myndighet sakna kännedom

om de flesta sådana sammankomster, och för öfrigt är det föo-a

antagligt att civil myndighet för sammankomster af ifrågavarande art

skulle i allmänhet hysa så stort intresse, att ett sjelfmant besök deraf

skulle framkallas. Dessutom skulle civil myndighet, sedan den ifrågasatta

lagförändringen blifvit genomförd, icke ega upplösa sammankomst

för de anledningar, som nu berättiga kyrkoråd att utfärda förbud mot

utöfvande af lärareverksamhet. Hvad som nu betraktas såsom »olaglighet»

blefve nemligen det icke längre. Följden blefve ock att civil myndighet

nästan aldrig skulle kunna upplösa dylikt sammanträde, och om

det någon gång skedde, är det föga antagligt att sådana personer, som

nu föra den högljuddaste klagan öfver 1868 års författning, nemligen

sådana som för trots att ställa sig kyrkoråds förbud till efterrättelse

fällas till böter, skulle villigare underkasta sig civil myndighets beslut

om sammankomsts upplösande; hvadan och då i lag stadgas ansvar för

den, som i ty fall icke ställer sig myndighets bud till efterrättelse, lättheten

att vinna anseende för förment förföljelse skulle blifva lika stor

som hittills och möjligen större, då anklagelsen komme att rigtas, icke

mot folkets förtroendemän, ledamöterne i kyrkorådet, utan mot en ensamt

beslutande tjensteman, hvars åtgärd ofta skulle stämplas såsom

byråkratiskt Övergrepp och anses härröra af religiös ofördragsamhet.

Den myndighet i förevarande hänseende, som enligt nu gällande

lag blifvit kyrkoråd tillagd, härleder sin ursprungliga tillkomst från ett

inom Bondeståndet framstäldt och der i allmänhet godkändt förslag att

öfverlemna åt församlingarnes kyrkoråd att hvar inom sin krets vaka

deröfver, att den lekmannaverksamhet, som vid förefallande konventiklar

utöfvades, icke blefve skadlig. Man skulle gifva ett lika oförtjent

som dåligt vitsord åt den kommunala sjelfstyrelsen, tillämpad på förevarande

område, om man förutsatte att kyrkorådsledamöterne i allmänhet

skulle i sin uppfattning och deraf beroende handlingssätt i berörda

hänseende låta sig helt och hållet ledas af sin ordförande, församlingens

kyrkoherde. I motsats dertill synes det Utskottet nemligen med

skal kunna antagas, att, om ordföranden af ovisligt nit skulle någon

gång vilja i otid gripa in i förevarande slags ärenden, han hos öfrige

ledamöter af kyrkorådet i allmänhet skulle möta ett motstånd, hvilket

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19.

vore grundadt lika mycket på deras rätt som pligt; och då samtliga

ledamöter i kyrkorådet hafva lika rösträtt, synes någon svårighet icke

förefinnas att qväfva de förslag, som af ordföranden kunna utan tillräcklig

anledning i berörda hänseende väckas. Den omständigheten att,

på sätt motionären anmärkt, kyrkorådets medlemmar i allmänhet sakna

teologisk bildning, behöfver ingalunda göra dem olämpliga för ifrågavarande

befattning. Kyrkorådets åtgärd i förevarande hänseende, bestående

hufvudsakligen i handhafvandet af en borgerlig ordningsstadga,

närmar sig nemligen mycket mera den preventiva polisens än den andliga

domstolens. Hvad motionären yttrar i fråga om det stora antalet

andliga domstolar och om det än större antalet ledamöter i dessa domstolar

torde följaktligen icke förtjena afseende, lika litet som den omständigheten

att olika beslut kunna af olika myndigheter fattas i förevarande

hänseende, då förhållandet är sådant inom alla områden. Ått

kyrkorådets förbud mot utöfvande af lärareverksamhet endast gäller den

församling, inom hvilken förbudet meddelas, har Utskottet, i olikhet

med motionären, funnit synnerligen lämpligt och medförande en oneklig

fördel för den, förbudet gäller. Denne torde nemligen stundom af ungdomlig

hänförelse hafva i en församling uppträdt på ett sätt, som berättigar

till förbuds utfärdande mot vidare verksamhet inom densamma.

Men varnad deraf kan han i en närgränsande församling uppträda på

ett helt annat sätt och derigenom återvinna förtroendet äfven inom den

förra församlingen, som under förändrade förhållanden naturligtvis kan

återkalla sitt förut utfärdade förbud. Äfven om så ej sker, måste det

för honom finnas ett vidsträckt fält för hans verksamhet, hvilket åter

ej vore händelsen, om förbudet kunde utsträckas till hela riket.

Då slutligen den religiösa friheten inom vårt land, långt ifrån att

lida af några besvärliga inskränkningar, fasthellre synes på flera håll

vara nära att öfverskrida de gränser, samhällsordningen äfven för en

finhet af denna ömtåliga natur måste i det yttre utstaka, och då en förändring

af lagstiftningen i förevarande hänseende, äfven om den ansåges

vara af tidsförhållandena påkallad, icke torde böra vidtagas annorlunda

än i sammanhang med andra lagstiftningsåtgärder, hvartill förslag

nu icke föreligger, får Utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte vinna Riksdagens

bifall.

Stockholm den 9 Mars 1883.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19.

9

Reservationer:

af Herr Thomasson: »Jag har förut motsatt mig den af motionären

nu åter påyrkade förändringen af 1868 års förordning angående särskilda

sammankomster för andaktsöfning, och det emedan religionsfrihetens

grundsats, på hvilken man ju stöder detta yrkande, enligt min mening

innebär att svenska statskyrkan, likaväl som hvarje annat af staten

erkändt trossamfund, skall vara skyddad i utöfningen af sin bekännelse

och att den svenska evangeliskt-lutherska församling, som det vill, må

ega att hålla från sig läror, hvilka finnas leda till söndring i kyrkligt

afseende, förakt för församlingens egen gudstjenst eller till undergräfvande

af religionens helgd. Principielt vidhåller jag fortfarande denna

åsigt. Men åtskilliga företeelser på det kyrkliga området och icke minst

uttalanden af flere bland svenska kyrkans egna målsmän hafva så småningom

öfvertygat mig, att man gör denna kyrka en dålig tjenst med

att hålla på de bestämmelser i nämnda förordning, motionären önskar

få bort. Jag har numera kommit till den uppfattning, att detta skyddsvapen

föga biter på kyrkans fiender, men kan vara farligt för den, som

använder det, och för den institution, som dermed skulle värnas. Det

har icke kunnat undgå mig, att kyrkorådsförbud gifvit lekmannapredikanter

en vigt och betydelse, som de derförutan aldrig skulle uppnått;

och då jag derför tror det vara oklokt och mot kyrkans intresse stridande

att längre motsätta sig motionen, har jag inom Utskottet yrkat

bifall till densamma»;

af Herr Bäckström, med hvilken Herr Magnus Jonsson instämt: »På

de af Lag-Utskottet vid sistlidet års riksdag i frågan anförda skäl får

jag reservera mig mot Utskottets nu afgifna afstyrkande utlåtande, under

yrkande om bifall till motionen»;

af Herr Anders Persson, med hvilken Herrar Levoin och Smedberg

instämt: »Jag anser Utskottet bort vidblifva sitt vid tvenne nästföre
gående

riksdagar fattade beslut och alltså, med framhållande af då åberopade

skäl, tillstyrka bifall till motionen»;

o

af Herr Äbergsson, med hvilken Herr Ekenman instämt: ))Då den genom

Kongl. förordningen den 11 December 1868 kyrkorådet medgifna rätt

att, vid påföljd af böter, under vissa förhållanden förbjuda lekman att

Bill. till Rilcsd. Prof. 1883. 7 Sami. 13 Iläft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

inom församlingen vidare uppträda med andliga föredrag icke kan anses

medföra den dermed åsyftade verkan, kyrklig sammanhållning, aktning

för den allmänna gudstjensten och bevarande af religionens helgd, utan

snarare, genom den förargelse vitesförbudets tillämpning i hvarje fall

åstadkommer, är egnad att hos mången väcka ovilja mot statskyrkan,

får jag, som varmt nitälskar för statskyrkans bestånd och i följd deraf

är angelägen att hon alltid må verka i försonlig samt kristlig anda, för

min del tillstyrka bifall till motionen».

Herr Widmark har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit

i ärendets behandling inom Utskottet.

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri, 1883.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.