Sök i Ratio Lex

Loff-Utskottets Utlåtande N\o 20

1883-03-29 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1883:20, Loff-Utskottets Utlåtande N\o 20

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Loff-Utskottets Utlåtande N\o 20

1

N:o 20.

A.nk. till Riksd. Kansli den 29 Mars 1883, kl. 6 e. in.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändringar

i Konkurslagen.

Lag-Utskottet har från Andra Kammaren fatt till sig hänvisad eu

inom Kammaren af Herr Frans Berglöf afgifven motion, N:o 58, i hvilken,

för att underlätta handläggningen af konkurser och minska kostnaderna

för desammas utredning, föreslås en revision af konkurslagen

för vinnande af sådana ändringar, att Rättens ordförande eller annan af

Rätten dertill utsedd ledamot skulle i likhet med domaren på landet

handlägga de delar af konkursen, hvarvid icke ifrågakomme något, som

kunde falla under begreppet domslut, samt att institutionen af Rättens

ombudsman blefve upphäfd. Då emellertid, enligt motionärens tanke,

Lag-Utskottet ej kunde vara i tillfälle att härutinnan framlägga fullständigt

förslag, hemställer han, Datt Riksdagen ville besluta i skrifvelse till

Kong! Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för nästa

Riksdag framlägga förslag till ändringar i konkurslagen i ofvan angifna

syfte.d

Motionären åsyftar sålunda ändring af gällande konkurslag i två

särskilda afseenden.

Beträffande motionens förra del anför motionären, hurusom gällande

konkurslag af den 18 September 1862 bestämde, bland annat,

att ansökning om egendoms afträdande till konkurs skulle inlemnas i

stad till Rätten och å landet till domaren; att, om konkursansökning

Bill. till Riksd. Prat. 1883. 7 Sami. 14 Häft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

vore af gäldenär gjord, stämning å borgenärerna skulle utfärdas i stad

af Rätten och å landet af domaren; att, om borgenär sökt att gäldenär

egendom skulle afträdas, gäldenären skulle deröfver höras i stad af

Rätten och å landet af domaren; att förordnande till aft-rädda boets upptecknande

och vårdande skulle utfärdas i stad af Rätten och å landet

af domaren; att, derest konkursansökningen af en eller annan orsak ej

kunde upptagas, besked derom skulle tecknas å ansökningen i stad af

Rätten och å landet af domaren; att förteckningen öfver boet skulle inlemmas

i stad till Rätten och å landet till domaren, och kallelser såväl

till förhör som inställelsedag utfärdas i stad af Rätten och å landet af

domaren; att förhöret, då gäldenären borde aflägga bouppteckningsed

och i orten boende borgenärer skulle uppgifva sina fordringar samt välja

gode män, skulle hållas i stad inför Rätten och å landet inför domaren;

att borgenärerna å inställelsedagen skulle bevaka sina fordringar i stad

inför Rättens ordförande eller annan af Rätten dertill utsedd ledamot

och å landet inför domaren; att förordnanden för syssloman i konkursen

skulle utfärdas i stad af Rätten och å landet af domaren; att jäf emot

en eller flere af bevakade fordringar skulle aflemnas i stad till Rätten

och å landet till domaren; samt att, om någon borgenär ville efter inställelsedagen

anmäla fordringsanspråk, inlagan härom skulle ingifvas i

stad till Rätten och å landet till domaren.

Af dessa föreskrifter syntes, att konkursförfarandet vore något

olika i stad och på landet i. så måtto, att domaren på landet berättigats

ensam och utan biträde af nämnd handlägga allt, som icke påkallade

något domslut, hvaremot samma angelägenheter i stad ansetts tarfva

Rättens sammanträde och handläggning. Komiterades år 1859 afgifna

underdåniga förslag, som läge till grund för konkurslagen, innehölle i

motiven härom följande: »Såsom äfven fördröjande konkursens gång

och utan ändamål i öfrig! har det i nu gällande lag föreskrifna förhör

med borgenärerna före den offentliga stämningens utfärdande blifvit

genom förslaget borttaget och för val af gode män annan form stadgad;

och hafva komiterade, som i enlighet med Högsta domstolens anmärkningar

vid det förra förslaget till ny konkurslag icke ansett sig

kunna biträda nämnda förslags stadgande om förvisande till stadsdomstol

al å landet bosatta affärsmäns konkurser, men deremot funnit olägenheterna

af att å landet icke ega permanenta domstolar särdeles

framstående i fråga om konkursers behandling, af sådan anledning föreslagit,

att, då å landet gäldenär sjelf sökt att få sin egendom afträda

eller medgifvit borgenärs yrkande derom, den offentliga stämningen

skulle få utfärdas af domhafvande!! utan biträde af nämnd, hvarförutan

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20. 3

komiterades förslag uppdragit åt domhafvande]! ensam meddelandet af vissa

smärre ordningsföreskrifter. Komiterade frukta icke att härigenom hafva

gifvit åt domhafvandens verksamhet en utsträckning, som är stridande

mot de i våra lagar i öfrigt gällande grunder angående denne embetsmans

myndighetssfer, då allt, som faller under begreppet domslut, blifva

åt Rätten förbehållet. I städerna åter, der ej, såsom å landet, Rättens

ordförande ensam representerar jurisprudensen och der domstolarne

jemväl äro permanenta, synas ej giltiga skäl förefinnas att åt ordföranden

eller annan ledamot uppdraga omförmälda, å domhafvanden på landet

från Rätten öfverflyttade göromål, utan är föreslaget, att de i stad

fortfarande skola af Rätten handhafvas.»

I motionärens tanke saknades icke giltiga skäl för att åt ordförande

eller ledamot i domstolarne i städerna uppdraga ifrågavarande göromål,

som på landet anförtrotts domaren utan biträde af nämnd, om man toge i

betraktande, dels att dessa göromål vore af den natur, att de icke påkallade

något Rättens domslut, utan endast afsåge handläggning och vägledning,

dels att de flesta domstolar i städerna sammanträdde endast en gång i

veckan, och att ledamöterna, som härefter hade sina göromål ordnade,

måste för behandling af konkursfrågorna allt emellanåt kallas till extra,

tidsödande sammanträden. Då i öfrigt vid underrätterna i stad göromålen

vore i ständigt stigande, vore det icke en obillig fordran,

om dessa inskränktes i de delar, der sådant utan risk för allmänheten

läte sig göra. Uppdrag af enahanda och än mera maktpåliggande

natur hade lagstiftaren redan lemnat ordföranden eller ledamot i domstol

i stad, då genom utsökningslagen af den 10 Augusti 1877 stadgats, att

utsökningsmål skulle upptagas och pröfvas af öfverexekutor, som vore för

städerna, med undantag af Stockholm, magistrat eller, der Konungen

det förordnade, viss ledamot af magistraten. I enlighet härmed hade Konungen

jemväl, efter derom gjord hemställan, förordnat ordförande eller

ledamot af magistrat i flere städer att ensam handlägga och afgöra utsökningsmål.

Af det anförda framginge, att åt ordförande eller ledamot

i underrätt i stad borde kunna anförtros handläggning af de delar

utaf konkursförfarandet, som på landet uppdragits åt domaren.

Utskottet delar denna motionärens uppfattning, men vill för sin

del såsom ett hufvudskål för den föreslagna förändringen framhålla,

hurusom genom densammas vidtagande den rättsökande allmänhetens

fördel och bästa skulle blifva långt bättre tillgodosedd, än med nuvarande

bestämmelser i ämnet, och hurusom många omgångar, besvär

och omkostnader, ja, äfven understundom verkliga rättsförluster skulle

de rättsökande besparas genom den, beträffande städerna, lättade

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

tillgången att vid behof hastigt kunna i eu konkursangelägenhet framkalla

det vederbörande myndighets beslut, som för rättens bevarande

kan vara erforderligt.

Utskottet, som för öfrigt gillar de af motionären i ämnet uttalade

åsigter, får, på grund af sålunda anförda skäl, tillstyrka bifall till

motionen i dess första del samt följaktligen hemställa,

1) att Riksdagen i skrifvelse till Konungen anhåller, att

Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för nästkommande Riksdag

framlägga förslag till ändringar i gällande konkurslag i

syfte, att i stad Rättens ordförande eller annan af Rätten dertill

utsedd ledamot skall, i likhet med hvad redan finnes stadgadt

beträffande domhafvande å landet, handlägga konkurser

i de delar, hvarvid endast ifrågakomma åtgärder, de der hufvudsakligen

äro att till förvaltningsåtgärder hänföra.

Beträffande senare delen af motionärens förslag eller det af

honom förordade fullständiga upphäfvandet af institutionen af Rättens

ombudsman, så finner Utskottet sig här böra, i likhet med motionären,

men i annan afsigt, än denne, anföra de skäl, som de komiterade,

hvilka utarbetade 1859 års förslag till konkurslag, androgo för införande

af ifrågavarande befattning, hvilket de förordade.

Komiterade yttra: »I likhet med det tillförene uppgjorda förslag

till ny konkurslag, förutsätter äfven det af komiterade upprättade, att

ensamt borgenärernas kontroll öfver förvaltningen icke är tillräcklig för

att befordra skyndsamhet vid konkursers utredning samt förekomma

den osäkerhet och de förluster, som egennyttiga eller egenmäktiga åtgärder

af gode männen eller sysslomannen kunna tillskynda borgenärerna.

Erfarenheten berättigar en sådan förutsättning. I de flesta konkurser

beklaga sig nästan alla borgenärer i något af nämnda hänseenden,

men en hvar litar på den andra, och ingen vill uppträda genom en rättegång,

der besväret, omkostnaderna och obehaget vanligen äro säkra,

vinsten deremot tvifvelaktig. Slutligen uttröttas alla och öfverlemna åt

slumpen att afgöra, om och när de skola erhålla någon utdelning. Man

kan invända, att sådant är borgenärernas eget fel, och att lagen gjort

nog genom att anvisa dem utväg till rättelses vinnande. Detta inkast

kunde ega sin vigt, om icke dels detta borgenärernas uttröttande vore

eu följd af sjelfva formerna för rättelses sökande, dels ock antydda

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

förhållande jemväl i allmänhet verkade menligt på allmänna krediten

och liksom lockade eu borgenär att hellre än att äska konkurs å en

insolvent gäldenär söka på annat sätt och till öfrige borgenärers förfång

vinna betäckning för sin fordran eller åtminstone någon del deraf. Till afhjelpande

af nu anmärkta brister hafva icke heller komiterade kunnat

finna någon bättre institution än den franska lagens »juge-commissaire»,

i förslaget benämnd Rättens ombudsman. Likväl är härvid med afseende

å sammansättningen af våra underrätter på landet och i anledning

af Högsta domstolens anmärkningar vid det förra förslaget till

konkurslag, den förändring föreslagen, att denne, af Rätten eller domaren

förordnade, ombudsman skulle kunna väljas likaväl utom som

inom Rätten, i följd hvaraf något stadgande om skyldighet för honom

att inför Rätten föredraga dit hänskjutna konkursfrågor icke heller finnes

i förslaget upptaget. Stäld utom förvaltningen, egde han intet intresse

uti att fördröja konkursens utredning eller låta den verkställas

på ett med borgenärernas anspråk icke öfverensstämmande sätt; men

väl uti dess snabba och ändamålsenliga bringande till slut, hvarför viss

andel i kuratorernas arfvode blifvit honom tillförsäkrad. Vaksam uppsigt

öfver förvaltningens lagliga gång är den första af hans pligter,

och brister han deruti, kan han hvad ögonblick som helst af Rätten

eller domaren, utan vidare procedere, entledigas. Pligtig att lyssna till

hvarje borgenärs billiga klagan emot gode männen eller sysslomännen,

är det han, som skall ställa dem till rätta för deras fel eller försummelser.

Men äfven en vidsträcktare befattning är ombudsmannen genom

förslaget föreskrifven jemväl i öfverensstämmelse med nästan alla

nyare länders konkurslagar, nemligen att såsom ordförande leda flere

af borgenärernas vigtigare öfverläggningar samt meddela beslut i åtskilliga

förvaltningsfrågor, likväl utan förnärmande af den beslutande

rätt, som bör borgenärerna allena tillkomma. Denna institution är följaktligen

ett synnerligt vigtig! moment i komiterades förslag, och flere

af dess stadgande!! äro grundade derå. Komiterade befara ej att ju

icke i hvarje landsort såväl som i hvar stad skola finnas personer qvalificerade

till eu sådan befattning, som den ifrågavarande, äfven då

någon Rättens ledamot icke dertill lämpligen kan nämnas».

Visserligen säger motionären, att hvad komiterade sålunda anfört

om bristfällighet^- i förvaltning af konkursbon numera icke skulle ega

tillämplighet, samt att orsaken till ett bättre förhållande härutinnan finge

sökas icke i inrättandet af ifrågavarande befattning, utan fastmera i de

förbättrade bestämmelser för konkursförfarandet i allmänhet, som lemnats

genom 1862 års lag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

Utskottet vill dock härvid erinra, hurusom omförmälda institution,

enligt 1859 års komiterades uttalande, är en särdeles vigtig del i den

nya konkurslagen och hurusom flere andra lagens bestämmelser äro

å dess tillvaro grundade. Blefve densamma upphäfd, så skulle deraf

föranledas en genomgripande omarbetning af hela konkurslagen. Men

enligt motionärens eget medgifvande, har ju denna i allmänhet verkat

till belåtenhet. Det är visserligen sant, att behofvet af en Rättens

ombudsman kan i vissa hänseenden vara mindre i den ena konkursen

än i den andra, men häraf följer ingalunda, att sjelfva institutionen

bör upphäfvas.

Hufvudmotivet till detta yrkande torde ligga uti den åsigt, att

omkostnaderna för förvaltning af konkursbo skulle kunna härigenom

i betydlig grad minskas. Utskottet delar emellertid icke denna förhoppning.

Beloppet af arfvodet för konkursbos förvaltning skulle

sannolikt i de flesta fall icke undergå någon afsevärd minskning,

derför att någon Rättens ombudsman icke vidare funnes, utan

skulle sannolikt den tredjedel af arfvodet, som nu tillkommer denne

fortfarande, åtminstone till större delen, utgå om ock i form af ökadt

arfvode åt gode män och sysslomän. Någon synnerlig minskning i förvaltningskostnaderna

vore sålunda icke att förvänta af den föreslagna

indragningen, men äfven om någon besparing i afseende å arfvodesbeloppet

derigenom kunde göras, blefve denna säkerligen alltför ringa

för att kunna motsvara det gagn, som institutionen medför.

Då man påyrkar upphäfvande af ombudsmannens verksamhet och

konkursutredningens öfverlemnande i dess helhet till gode männen och

sysslomännen, synes man icke tillräckligt beakta, att ombudsmannens förnämsta

pligt just är att hafva tillsyn öfver gode männens och sysslomännens

förvaltning. Behöfligheten af denna tillsyn kan erfarenheten

icke anses hafva jäfvat, om än de tillfällen icke varit så många, då

denna ombudsmannens verksamhet behöft omedelbarligen framträda.

Det gifves institutioner, hvilka bäst fylla sitt ändamål, då deras blotta

tillvaro gör, att desamma ■‘tynas öfverflödiga,

Bifölles motionärens förslag, skulle för framtiden en borgenär, för att

göra sin rätt gällande mot tredskande utredningsmän, nödgas underkasta

sig olägenheterna af en tidsödande och kostsam rättegång, i stället för att

nu endast erfordras eu anmälan till ombudsmannen, hvilkens pligt det är

att bereda den rättelse, hvartill en sådan anmälan kan föranleda. Många

tvister mellan borgenärer inbördes eller mellan desse och gäldenären,

bvilka eljest skulle slitas vid domstol och föranleda dryga kostnader

för massan, blifva nu, genom ombudsmannens bemedling, bilagda vid

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

det sammanträde, som omförmäles i 74 § Konkurslagen. Då sysslomannen,

hvilka oftast tillika äro borgenärer, i allmänhet äro de, som

framställa anmärkningar mot bevakade fordringar, kunna de icke derjemte

utöfva det kall såsom medlare mellan stridiga åsigter, hvilket,

enligt hvad nyss är nämndt, blifvit uppdraget åt den i saken opartiske

ombudsmannen. Visserligen äro gode männen och sysslomännen utsedde

af borgenärerna, men af dessas majoritet, kanske ofta endast af

några få större fordringsegare, och förevarande institution har tillkommit

äfven derför, att genom densamma minoritetens rätt må blifva vid

konkursförvaltningen tillgodosedd. Utskottet vill icke bidraga till att

minska skyddet för denna minoritetens rätt, utan hemställer,

2) att motionen i dess senare del icke må föranleda

någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 Mars 1883.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herrar Bergström, Forssell och Fröberg, hvilka ansett Utskottet

böra afstyrka bifall till motionen jemväl hvad anginge dess

förra del.

Herr Berglöf har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit

i ärendets behandling inom Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.