Sök i Ratio Lex

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 21

1883-03-29 · 34 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 32 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1883:21, Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 21

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 21.

1

N:0 21.

Ank. till Riksd. Kansli den 29 Mars 1883, kl. 6 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner'' om

ändrade bestämmelser rörande klockarnes aflöning.

Ändrade bestämmelser rörande klockarnes aflöning ifrågasättas

i tre särskilda, ^ inom Andra Kammaren väckta och till Lag-Utskottet

hänvisade motioner, N:o 3, af Herr J. E. Wikstén, med hvilken instämt

Herrar Hans Andersson i Bringåsen, J. W. Lindh och H. F. Bergström,

N:o 7, af Herr Lars Börjesson; samt N:o 32, af Herr J. A. Eriksson;

hvarvid förslås: af Herr Wikstén m. fl.:

“det Riksdagen för sin del ville, med upphäfvande af Kongl. förordningen

den 8 Februari 1681 och öfriga lagstadganden, som beröra

aflöningar till klockare, besluta:

att, då klockaresyssla varder ledig, eger kyrkoförsamling uti lagligen

utlyst kyrkostämma besluta den aflöning klockare!]''ensten åtföljer,

med ^beräkning af boställen, der de finnas, samt, om organisttjenst

dermed är eller varder förenad, lönebeloppet derefter lämpas, hvarefter,

sedan sådant beslut vunnit laga kraft, tjensten i enlighet med Kongl.

förordningen den 6 December 1878 tillsättes;

att denna aflöning skall utgöras efter den för rösträtt i kyrkostämma

stadgade grund, med rättighet för församling medelst beslut i

kyrkostämma låta högst | af lönen utgå med viss afgift, ej öfverstigande

20 öre för man och 10 öre för qvinna af hvarje person, som erBih.

till Riksd. Prot. 1883. 7 Sand. 15 Raft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lcig-TJtslcottets Utlåtande N:o 21.

lägger mantalspenningar, eller, der mantalspenningar ej utgå (såsom i

lappmarken), af hvarje person, som betalar sjukvårdsafgift;

att denna utgift handhafves, debiteras och redovisas enligt §§ 36,

37 och 38 Kyrkostämmoförordningen den 21 Mars 1862; samt

att, om detta eller ett annat i denna syftning af Lag-Utskottet

formuleradt och förordadt förslag vinner Riksdagens bifall, Riksdagen

då ville i underdånig skrifvelse, med tillkännagifvande af sitt beslut,

anhålla, det lagförslaget får hvila till nästinstundande kyrkomöte för

att detsamma föreläggas i enlighet med 114 § Regeringsformen, om

frågan anses höra till detta forum;“

af Herr Börjesson:

“att Riksdagen för sin del beslutar:

att hvarje församling skall inom viss tid efter det författning i

ämnet varder utfärdad å kyrkostämma verkställa reglering af klockarnes

löneförmåner, med iakttagande af här nedan meddelade föreskrifter;

att, der organistbefattning är med klockaretjenst förenad eller

församling beslutar att sådan förening skall ske, lönen för innehafvaren

af dessa befattningar på en gång regleras;

att lönen bör bestämmas i skäligt förhållande till omfattningen af

klockarens tjenstegöromål samt beräknas så, att alla offer och afgifter

för särskilda förrättningar upphöra;

att klockaren bibehålies vid rätt till boställe eller annan jord,

som blifvit honom på lön anslagen; dock att förmånen af bostället och

jorden skall i lönen inberäknas;

att hvad derutöfver erfordras till klockarens aflönande skall af

församlingen utgöras i penningar;

att klockarelön skall utgöras efter enahanda grund, som kommunalskatterna

i allmänhet utgå; att klockaren eller kyrkoherden eller den

som under ledighet bestrider klockaretjensten eller förvaltar kyrkolierdeembetet

i församlingen må, derest församlingen utan giltigt skäl bestämt

klockarelönen till lägre belopp än det, hvartill den dittills lagligen

uppgått, öfver beslutet anföra besvär i den ordning, som för klagan

öfver kyrkostämmas beslut i allmänhet är föreskrifven; dock må

församlingen icke i något fall utan dess eget medgifvande betungas

med större utgifter för klockarens aflöning än de, som för närvarande

dertill utgå;

att klockare, som tillsättes efter det författning i ämnet blifvit

utfärdad, skall vara skyldig att från och med året näst efter det löneregleringen

kommit till stånd åtnöjas med den lön, som genom regiering

varder bestämd;

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

att i öfrigt löneregleringens tillämpning inträder vid det ombyte

af klockare, som eger rum näst efter det beslutet om löneregleringen

vunnit laga kraft eller deröfver anförda besvär blifvit slutligen afgjorda,

derest ej den, som vid nämnda tid innehar klockaretjensten, medgifver

att regleringen må vinna tillämpning redan under hans tjenstetid;

att i afseende å uppbörd och utbetalande till löntagaren af församlingens

afgifter till klockaren skall gälla hvad i nämnda hänseende

är stadgadt angående presterskapets löneinkomster; samt

att i församling, der lönereglering i öfverensstämmelse med dessa

grunder blifvit verkstäld och begynt tillämpas, hittills gällande föreskrifter

angående klockarelönens utgörande skola upphöra att lända

till efterrättelse, och följaktligen äfven den till klockare nu utgående

helgonskyld upphöra11;

samt af Herr Eriksson:

“att Riksdagen ville, med upphäfvande af Kongl. förordningen

den 8 Februari 1681 och öfriga lagstadganden, som beröra aflöningar

till klockare, besluta:

att då klockaresyssla varder ledig, eger kyrkoförsamling uti lagligen

utlyst kyrkostämma besluta den aflöning klockaretjensten åtföljer

med inberäkning af boställen, der de finnas, samt om organisttjenst

dermed är eller varder förenad lönebeloppet derefter lämpa, hvarefter,

sedan sådant beslut vunnit laga kraft, tjensten i enlighet med Kongl.

förordningen den 6 December 1878 tillsättes;

att denna aflöning skall utgöras efter grunder, som gälla för

kommunalutskylder.“

Då Utskottet nu går att yttra sig i denna fråga, får Utskottet,

beträffande ej mindre nu gällande bestämmelser i ämnet, det skiljaktiga

sätt, hvarpå dessa i tillämpningen i olika landsorter verka, samt de

häraf uppstående missförhållanden vid nuvarande aflöningssätt, än äfven

de af olika myndigheter föreslagna flerehanda sätt att genom

ändrade bestämmelser afhjelpa dessa missförhållanden, hänvisa till den

utredning i ämnet, hvilken innefattas i föredragande departementschefens

yttrande till det statsrådsprotokoll för den 7 Januari 1878, hvilket

åtföljde Kongl. Maj:ts proposition i ämnet till 1878 års Riksdag

(Bil. A).

Efter inhemtande och öfvervägande af hvad förut i ärendet förekommit

och af hvad motionärerne nu anfört och föreslagit, har Ut
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 21.

skottet beträffande de grunder, å Indika den af alla såsom önskvärd

ansedda regleringen af klockarnes löneförmåner bör eg a rum, sammanfattat

sina åsigter uti det förslag till förordning i ämnet, om hvars

antagande af Riksdagen Utskottet här nedan gör hemställan.

Utskottet har ansett rigtigast, att de bestämmelser, som beslutas,

må gifvas i form af en förordning, uppstäld i särskilda paragrafer

och försedd med ingress, som dels i korthet antyder motiven för förändringen,

dels ock angifver de hufvudsakliga nu gällande stadganden,

som i och med antagandet af de nya bestämmelserna skulle upphäfvas.

Utskottet går nu att i korthet yttra sig öfver dem af de föreslagna

nya bestämmelserna, som synas kräfva någon särskild motivering,

och ansluter sig härvid till författningsförslagets paragrafföljd.

§ I
Utskottet

har ansett regleringen böra omfatta klockarelönerna ej

mindre i stad än å landet. Visserligen torde å landet oegentligheterna

i det nuvarande aflöningssättet i allmänhet vara större än i

städerna, hvarest aflöningen utgår på grund af särskilda för hvarje

församling vidtagna bestämmelser, men äfven i städerna torde behof

förefinnas af ändrade anordningar, hvarigenom, bland annat, de derstädes

ej sällan ännu förekommande ej mindre personella afgifter än

afgifter för särskilda förrättningar samt ett olämpligt uppbördssätt må

försvinna. De församlingar, hvarest lönen redan är ordnad i full öfverensstämmelse

med förordningens föreskrifter, äro från bestämmelsen

i denna § uttryckligen undantagna.

Nu ifrågavarande reglering har Utskottet funnit böra omfatta

endast klockarelönen. Enligt 24 kap. 30 § Kyrkolagen skall organist

uppbära särskild lön, hvarom han och församlingen öfverenskomma,

och i församling, hvarest organistbefattning är med klockaretjenst

förenad, står det ju alltid församling öppet att härå vid reglering af

vare sig den ena eller andra lönen fästa det afseende, som med gällande

bestämmelser är förenligt.

§ 3.

Då tillräckliga skäl icke synas förefinnas, hvarföre icke i klockarelönen

skulle inberäknas äfven förmånen af bostad och afkastningen

af jord, der sådan förmån eller afkastning af klockaren åtnjutes, har

uttrycklig bestämmelse derom blifvit i denna § införd.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

5

§ 4.

Enär vid nyare löneregleringar den grundsats vanligast iakttagits,

att lönen sättes och utgår i penningar, har Utskottet ansett

samma grundsats äfven vid förevarande lönereglering böra vinna

tillämpning.

§ 5.

Då klockaren, i egenskap af den kyrkliga kommunens tjensteman,

icke har att betjena kommunens fastighetsegare eller fastighetsbrukare

i vidsträcktare mån än dess öfrige medlemmar, lärer icke någon särskild.

andel af lönen böra desse uteslutande påföras; och med afseende

ej mindre å klockarebefattningens hela karakter än å den röstgrund vid

tillsättningen, som numera jemlikt Kongl. kungörelsen den 6 December

1878 ar gällande, synes denna lön böra utgöras efter samma grunder,

som i allmänhet äro stadgade för de avgifter, om hvilka kyrkostämma

beslutar, och särskildt torde icke skäl förekomma att låta

någon del af lönen utgå genom personella bidrag — ett beskattningssätt,

som tvärtom bör allt mera inskränkas, och hvithet härvidlag vore

desto mera oegentligt, som flertalet af dem, som skulle drabbas af

denna beskattning, icke ega rösträtt i fråga om klockareval.

Man skall må hända i Utskottets förslag sakna bestämmelser dels

om särskild rätt att fora besvär öfver beslut om reglering, dels om

viss tid, under hvilken skedd reglering skall vara gällande, dels om

uppbördssätt beträffande klockarelön. Utelemnande! af bestämmelser

i dessa delar står emellertid i noga öfverensstämmelse med hela den

karakter, Utskottet ansett böra åt regleringen gifvas. Utskottet har

velat göra denna till en kyrkostämmosak såsom hvarje annan, endast

med några få vägledande stadganden, och häraf följer, att särskild

besvärsrätt, utöfver hvad i allmänhet gäller beträffande kyrkostämmobeslut,

icke bort lemnas. Man torde kunna med full tillförsigt åt

församlingarna öfverlåta att sjelfva handhafva denna angelägenhet lika

väl som anordnandet af den öfriga eller lägre kyrkobetjeningens aflönande,

beträffande hvilket icke veterligen försports någon klagan eller

något missbruk. Skulle någon församling sätta klockarelönen allt för

lågt, bestraffar detta sig sjelf, i det att församlingen då ej får någon

klockare, och en lämplig förhöjning torde vid sådant förhållande ej

uteblifva. Det lärer ej heller kunna anses för församlingarna nog bebyggande

att åt myndigheter, som ofta ej närmare känna de vexlande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

förhållandena i de särskilda orterna, öfverlåta att, oberoende af församlingarnas

beslut, bestämma hvad i lön skall bestås klockaren, enär

derför helt och hållet saknas objektiva grunder, och afgörandet sålunda

skulle komma att ytterst bero på myndigheternas subjektiva omdöme.

Någon särskild besvärsrätt torde äfven vara mindre behöflig, då regleringen

icke sker på viss tid, utan kan när som helst, på yrkande af

löntagare eller löngifvare, ändras, redan af löntagare förvärfvad rätt

naturligen oförkränkt. De så olika förhållandena å olika orter af vårt

land mana ock till att icke genom särskildt stadgande binda en församling

för viss tid vid en gång beslutad reglering, som må hända inom

kort kan befinnas olämplig.

Då klockarelön skall utgå efter de grunder, som för kommunalutskylder

äro i allmänhet bestämda, följer häraf, att, derest icke till

följd af särskilda förhållanden församling finner annan ordning för

uppbördens verkställande vara lämplig och nödig samt derom beslutar,

lönen kommer att, enligt § 38 i förordningen om kyrkostämma, samt

kyrkoråd och skolråd samt § 40 i förordningen om kyrkostämma samt

kyrkoråd och skolråd i Stockholm, uppbäras i samma ordning som

öfriga skattebidrag till kommunen; hvadan särskild bestämmelse om

uppbördssättet är onödig.

Med stöd af det anförda får Utskottet, i anledning af förevarande

motioner, hemställa,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande

Förordning angående allmänt ordnande af klockarnes

löneinkomster.

Som grunderna och sättet för klockarnes aflöning

funnits vara icke allenast i flere hänseenden

mindre lämpliga utan ock af beskaffenhet att föranleda

tvister mellan löntagare och löngifvare, samt

förty fråga uppstått om förändring af de i ämnet

gällande stadganden, de der, hvad landet angår, hufvudsakligen

innehållas, för rikets gamla landskap i

6:te punkten af Kongl. förordningen den 8 Februari

1681, för Gotland i en år 1696 gjord uppteckning

af hvad der i förevarande afseende varit öflig!, för

Bohuslän i 14:de punkten af Kongl. brefvet den 25

September 1722, för Halland i Kongl. brefvet den 26

Februari 1723, för Skåne i 15:de punkten af Kongl. för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

ordningen den 16 Oktober 1723 och för Blekinge i

13:de punkten af Kongl. stadfästelsen den 9 Juni 1747;

alltså varder, med upphäfvande af hvad omförmälda

författningar samt särskilda i ämnet gifna stadganden

och vidtagna bestämmelser innehålla mot denna förordning

stridande, härigenom stadgadt som följer:

§ 1.

Hvarje kyrkoförsamling, der klockarens löneförmåner

icke redan blifvit ordnade i full öfverensstämmelse

med de i denna förordning stadgade grunder,

. skall inom tre år efter det, under hvilket förordningen

utfärdats, å kyrkostämma verkställa sådan

lönereglering.

§ 2.

Den klockaren tillkommande lön bör bestämmas

i skäligt förhållande till omfattningen af hans tjenstegöromål

samt beräknas så, att alla offer och afgifter

för särskilda förrättningar upphöra.

§ 3.

Klockaren skall bibehållas vid bostad och jord,

som må vara honom på lön anslagna; dock att förmånen

af bostaden och afkastningen af jorden må

i lönen inberäknas, så vidt hinder ej möter af särskilt

meddelade föreskrifter.

§ 4.

Hvad utöfver förmån och afkastning, hvarom

i § 3 sägs, till klockares aflöning erfordras, skall

sättas och utgå i penningar.

§ 5.

Den till klockare i penningar utgående lön

skall af församlingen sammanskjutas efter de grunder,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utsicottets Utlåtande N:o 21.

som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet

äro stadgade.

§ 6.

Klockare, som varder tillsatt efter det denna

förordning utfärdats, skall vara skyldig att från och

med året näst efter det, då lönereglering inom församlingen

kommer till stånd, åtnöjas med den lön,

som dervid bestämmes. I öfrigt skall lönereglerings

tillämpning inträda vid det ombyte af klockare,

som eger rum näst efter det beslutet om löneregleringen

vunnit laga kraft eller deröfver anförda besvär

blifvit slutligen afgjorda, derest ej den, som vid

nämnda tid innehar klockaret]ensten, medgifver, att

regleringen må vinna tillämpning redan under hans

tjenstetid.

§ 7.

I församling, der till följd af föreskriften i

§ 1 lönereglering blifvit verkstäld och begynt tilllämpas,

skola hittills gällande bestämmelser angående

klockarelönens utgörande upphöra att lända till efterrättelse

samt församlingen ega att, derest enligt

nämnda bestämmelser klockaren uppburit helgonskyld,

använda denna till kyrkotjenstens uppehållande

och folkundervisningens behof.

Stockholm den 29 Mars 1883.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

9

Reservation:

af Herr Fröberg, som ansett särskild rätt till klagan öfver

kyrkostämmas beslut i fråga om reglering af klockarelön böra inrymmas

så väl åt tj eu sten s innehafvare som ock åt vederbörande

kyrkoherde.

Herr Berglöf har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit

i ärendets behandling inom Utskottet.

Bih. till Biksd. Prof. 1883. 7 Samt. 15 Uäft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Bil, A.

Utdrag eif protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott den

7 Januari 1878.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Herr Lagerstråle,

Thyselius,

Carlson,

Friherre Alströmer,

Lovén,

Friherre von Otter,

Forssell och

Bosensvärd.

Departementschefen Statsrådet Carlson anförde derefter:

I underdånig skrifvelse den 30 April 1872 har Riksdagen anmält,

att hos Riksdagen fråga blifvit väckt om förändring af gällande föreskrifter

angående klockares aflöning. Såsom denna aflöning blifvit bestämd

i 6 punkten af Kongl. förordningen den 8 Februari 1681, ökades

den i samma mån som hemmansklyfningen fortginge, så att på åtskilliga

ställen klockarnes inkomster kunde uppbringas till oskäligt

höga belopp. Detta missförhållande hade uppgifvits understundom ega

rum äfven i de delar af riket, der särskilda bestämmelser i fråga om

klockares aflöning vore gällande. Då dertill lomme, att den i lag

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

stadgade grund för utgörande af bidrag till klockarelönen syntes obillig,

i det att innehafvare af en mindre hemmanslott måste betala lika mycket

som '' den större jordegaren, har Riksdagen ansett en lagförändring i

detta afseende vara af behofvet påkallad. Bestämmandet af klockares

lön syntes lämpligen kunna öfverlemnas åt församlingarna, dock så att

lagen här, i likhet med hvad angående folkskolelärares aflöning redan

vore stadgadt, utstakade vissa gränser, på det att församlingarnas skyldigheter

härutinnan ej komme att bero uteslutande af det egna godtycket.

Men då Riksdagen, i saknad af erforderlig öfversigt af de

olika förhållandena inom särskilda orter, icke tilltrodde sig att framlägga

något formuleradt lagförslag i ämnet, en åtgärd, som jemväl

derför ansetts mindre ändamålsenlig, att ofvanberörda punkt i 1681 års

förordning, såsom hänförlig under presterskapets privilegier, icke kundo

ändras eller upphäfvas i annan ordning än 114 § Regeringsformen

föreskrefve, har Riksdagen anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga

under öfvervägande, om och på hvilka vilkor, med upphäfvande af äldre

stadganden i ämnet, åt församlingarna kunde öfverlemnas att bestämma

klockarnes aflöning, samt, derest sådant funnes lämpligt, derom till

Riksdagen aflåta nådig framställning.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts den 24 Maj 1872 meddelade

föreskrift har Kammarkollegium häröfver infordrat underdåniga yttranden

af samtliga domkapitlen och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

efter det vederbörande församlingar och klockare fått tillfälle att i

ärendet sig yttra, samt, med öfverlemnande af dessa handlingar, den

18 December 1874 afgifvit eget underdånigt utlåtande, hvarvid kollegium

tillika yttrat sig öfver särskilda af klockare inom Linköpings, Vexiö,

Lunds, Göteborgs och Karlstads stift till Eders Kongl. Maj:t eller

kollegium under tiden ingifna framställningar i samma ämne.

Då, på sätt Riksdagen anmärkt, frågan om en allmän reglering af

klockarnes aflöningsförmåner är af beskaffenhet att böra behandlas jemväl

af kyrkomötet, har jag, med afseende på kyrkomötets nära förestående

sammanträde, trött denna tidpunkt vara lämplig att underställa

frågan Eders Kongl. Maj:ts pröfning.

I sammanhang härmed torde det tillåtas mig att för Eders Kongl.

Maj:t anmäla eu af Riksdagen den 25 Maj 1875 aflåten underdånig

skrifvelse angående rätt för församlingarna att under vissa vilkor förfoga

öfver en särskild af de klockare i en viss del af riket tillkommande

löneförmåner, nemligen helgonskylden i Lunds stift och Halland. Till

en närmare redogörelse för innehållet af denna skrifvelse, i anledning

hvaraf yttranden afgifvits af vederbörande församlingar, domkapitel,

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och Kammarkollegium, torde

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

jag få återkomma, sedan jag under den framställning af de i klockarelönerna

ingående särskilda förmåner, hvartill jag nu anhåller att få

öfvergå, varit i tillfälle att meddela några för eu rätt uppfattning af

den underdåniga skrifvelsens syftning erforderliga uppgifter angående

helgonskyldens natur och nu varande användning.

De författningar, som innehålla föreskrifter rörande klockares aflöning,

angå alla landsbygden och icke städerna, der aflöningen alltid

berott på öfverenskommelse eller församlingens bestämmande före

klockarevalet. Den af dessa författningar, som eger den vidsträcktaste

tillämpningen, är 6:te punkten i Kongl. förordningen den 8 Februari

1681. Den innehåller, att klockares rättighet skall vara att bekomma

af hvar bonde årligen till lön och underhåll råg en kappe, korn en

kappe, hafre en kappe; sedan när vigning sker två öre, för barndop

ett öre, för kyrkogång efter barn två öre, efter ett lik två öre, allt

silfvermynt. Enligt gammalt bruk, grundadt på 6 kap. 7 § kyrkobalken

i landslagen, är klockaren skyldig att sjelf hemta tillsamman sin spanmålslön.

Att klockarelön skall utgöras icke blott af bönder, utan af

alla, ehvad näring de hafva, som hemman bruka och besitta, följer icke

allenast af 1 punkten i ofvannämnda Kongl. förordning, utan har ock

blifvit särskild! i förekommande frågor förklarad!, såsom genom 9 § i

Kongl. resohrtionen den 1 Augusti 1720. I fråga om klockarelön af

klufna hemman har genom 12 § i Kongl. resolutionen den 4 December

1734 förordnats, att hvar och en, huru ringa hemmantal han eger,

skall klockarerättighet erlägga. Men ehuru klockares spanmålslön således

utgår efter matlag eller hushåll och icke efter mantal, samt följaktligen

kan genom hemmansklyfning ökas, kan den äfven å andra sidan

genom hemmansdelars sammanläggning under gemensamt bruk minskas,

hvilket dock gäller endast om delarna tillhöra ett och samma hemmansnummer,

eller om de, så vida de tillhöra olika hemmansnummer, tillsammans

icke öfverstiga ett fjerdedels mantal.

1681 års förordning angår emellertid endast Sveriges gamla provinser.

«

För Skåne är genom 15 § i Kongl. förordningen den 16 Oktober

1723 förordnadt, att klockarne njuta och behålla sitt vanliga offer i

kyrkorna jul, påsk och pingst, jemväl ock allhelgondag der sådant

offer af uråldriga tider varit och ännu är i bruk; vid brudvigsel, barndop

och kyrkogång det som vederbörande vid slika tillfällen frivilligt

utgöra; helgonskyld der den varit van att utgifvas och ej blifvit afskaffa!;

jemväl påskmat i de socknar, der så af ålder sedvanligt varit;

men vid begrafningar för bonde eller hustru åtta öre silfvermynt och

för eu dräng eller piga sex öre silfvermynt,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Bland dessa inkomster har, såsom jag redan nämnt, helgonskylden

gjorts till föremål för en särskild underdånig skrifvelse från Riksdagen.

Helgonskyld är en från äldre tider till presterskapets och

klockarnes aflöning utgående, på jorden hyflande afgäld, som genom

1569 års Lunds stifts landebok och 1671 års jordrefningsprotokoll blifvit

bestämd till visst belopp i spanmål eller andra naturapersedlar för

hvarje hemman eller gård. Den kan följaktligen icke genom hemmansklyfning

ökas. Klockarnes . helgonskyld, hvarom nu ensamt är fråga,

hai af två särskilda anledningar blifvit inom åtskillig^ församlingar i

viss mån dragen från sin bestämmelse. Redan i medlet af sextonde

århundradet förordnades genom Kongl. ordinansen den 14 Juni 1539

och Kongl. brefvet den 23 Mars 1568, att från de församlingar, som

vore belägna inom två mil från städerna, klockarnes inkomster skulle

ingå till stadsskolorna, hvilka i stället åtogo sig att besörja om klockaretjensternas

uppehållande i dessa församlingar genom substituter, hvilka

uppburo eu viss mindre andel af klockarelägenheternas afkastning.

Härigenom blefvo klockarebefattningarna i församlingarna närmast städerna

mindre fördelaktiga än i de öfriga. Men sedan Rikets Ständer

vid 1854 års riksdag anslagit till stadsskolorna i Skåne ett helgonskylden

motsvarande belopp af statsmedel, på det denna måtte från skolorna

skiljas och till församlingarna återgå, mot förbindelse för dem att angående

helgonskyldens framtida användande afgifva förslag, som skulle

underställas Kongl. Maj:ts pröfning, förordnades genom nådigt bref den

17 September 18o6, att den till dessa skolor utgående helgonskyld

skulle derifrån skiljas och återställas till församlingarna för att till deras

egna behof användas. T öfverensstämmelse med församlingarnas förslå0''

har den återvunna helgonskylden sedermera fått användas till aflöning

icke blott af klockare och organister utan ock af skollärare, hvilket

icke ansetts främmande för helgonskyldens ursprungliga bestämmelse,

då klockarne fått uppbära helgonskylden såsom ersättning icke blott

för kyrkotjenstens uppehållande utanlock för den undervisning de hade

till åliggande att meddela församlingens barn.

Den andra af ofvan antydda förändringar i sättet för klockarehelgonskyIdens

användande härleder sig af följande anledning. Efter

förständigande att utreda, huruvida och till hvilket belopp klockarnes

spanmalslöner skulle kunna användas såsom en fond för inrättande af

ett gymnasium i Lunds stift, föreslog domkapitlet i Lund att för ändaskulle

disponeras, utom hvad förut till skolorna anslagits, ytterligare

1,047 tunnor spanmål af helgonskylden, deraf 988 tunnor från Skåne.

Detta förslag gillades ock af Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 9

December 1836, som tillika anbefalde upprättande åt eu katedralskola

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

i Lund. Men sedan åtskilliga församlingar och innehafvare af patronatsrätt

häremot i underdånighet erinrat, att församlingarna borde bibehållas

vid denna helgonskyld, hvilken vore erforderlig dels till klockarnes

aflöning, dels till sockenskolornas behof, och Rikets Ständer medgifvit

att, med afseende på den stora vigten af folkskoleväsendets förbättring,

de församlingar, som ville använda helgonskylden till folkundervisningens

främjande, finge återbekomma densamma, hvaremot

ersättning anvisades af statsmedel för hvad katedralskolan derigenom

komme att förlora, så förklarade Ivongl. Maj:t genom nådigt bref den

27 Juli 1840, att de församlingar, af hvilka helgonskyldskorn påräknats

bidrag till katedralskolan i Lund, borde, så vidt de förbunde sig

att uteslutande till folkundervisningens befrämjande inom församlingarna

använda förutnämnda bidrag af ifrågavarande spanmål, bibehållas

vid oqvald besittning deraf. En följd häraf har varit, att denna till

indragning ifrågakomna del af helgonskylden på åtskilliga ställen fått

af klockarne bibehållas mot deltagande i undervisningen i folkskolorna,

men ock att den på andra ställen anslagits åt folkskolelärarne.

I förberörda underdåniga skrifvelse den 25 Maj 1875 har Riksdagen

anfört, att genom dessa åtgärder de församlingar, från hvilka

helgonskylden utgår, nu mera visserligen blifvit så till vida likstälda,

att klockarehelgonskylden inom dem alla får användas för sin ursprungliga

bestämmelse, men att, i afseende på dispositionen inom den sålunda

bestämda gränsen, för de församlingar, från hvilka helgonskylden

varit till stadsskolorna anvisad, en möjlighet varit beredd att med inkomsten

deraf kunna minska bidragen till folkskolan, samt att det

vore denna förmån, hvaraf de öfriga församlingarna nu äfven önskade

komma i åtnjutande, hvarjemte särskildt framhållits obilligheten deraf

att i pastorat, som bestode af två församlingar, af hvilka den ena oafbrutet

innehaft och den andra förlorat, men återvunnit helgonskylden,

aflöningen till den gemensamma klockaren folie vida mera tung på den

förra församlingen än på den senare.

På grund häraf har Riksdagen anhållit, att Eders Kongl. Maj:t

täcktes taga i öfvervägande, om och i hvilken mån vederbörande församlingar

må kunna raedgifvas rättighet att sjeltva förfoga öfver den

helgonskyld, som af församlingarna till klockarne utgår, med vilkor

dock att denna afgift skall användas för det med densamma ursprungligen

afsedda ändamål: kyrkotjenstens uppehållande och barnens undervisning,

äfvensom att Eders Kongl. Magt måtte i nåder tillse, om och

huruvida i de församlingar, der ett sådant förfogande öfver helgonskylden

kunde komma att föranleda minskning i klockarnes lön, pastoratet

i sin helhet må kunna tillförbindas att efter samma grund

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

mellan församlingarna, hvarefter helgonskylden från början utgått,

ersätta denna förlust till de klockare, hvilka redan erhållit fullmakt å

tjensten vid den tid, då nådigt beslut i fråga om dispositionsrätten

öfver helgonskylden på nu föreslagna sätt kan komma att träda i verksamhet.

Angående ecklesiastikstatens i Halland aflöning finnes icke något

annat allmänt stadgande än Kongl. brefvet den 26 Februari 1723, som

innehåller, att presterskapet hädanefter som hittills skall bibehållas vid

de inkomsters, förmåners och rättigheters nyttjande, hvilka i förmåga

af gamla tiders ordinantier, Kongl. förordningar och resolutioner, upprättade

föreningar och uråldrigt bruk samt loflig sedvana dem tillkomma

och äro tillständige vordne, hvilket äfven i tillämpningen blifvit

utsträckt till klockarne. Då desse af ålder derstädes i allmänhet åtnjutit

enahanda inkomster af helgonskyld, altarmat, offer och arfvoden

för förrättningar, som klockarne i Skåne antecknade för de särskilda

socknarne i 1569 års landebok, så hafva ock dessa anteckningar ensamt

fått ligga till grund för bestämmandet af klockarerättigheterna i

Halland. Äfven i denna provins var klockarehelgonskylden från de

inom två mil från städerna belägna församlingar anslagen till dessas

skolor och återstäldes genom Kongl. brefvet den 17 September 1856

till församlingarna, men till aflöning icke blott af klockare, utan äfven

af folkskolelärare.

Enligt 13 § i Kongl. resolutionen den 7 Juni 1747 angående

presträttigheter i Blekinge ega väl klockarne i vissa församlingar uppbära

helgonskyld, men i andra s. k. klockareskeppa af hvart hemman,

litet eller stort, efter nummern, dock så att när en åbo brukar flera

än eu nummer, som tillsammans icke stiger öfver tre fjerdedels mantal,

klockaren ändock icke åtnjuter mera än en skeppa eller en sjettedel^

tunna säd, men af skogsborne smör, af öborne torr fisk i motsvarighet

deremot; för öfrigt offer och utgifter vid förrättningar ungefärligen

såsom i Skåne. Klockarnes inkomster kunna således icke ökas genom

hemmansklyfning; de äro snarare i fara att genom hemmans sammanläggning

minskas. Likasom i Skåne har äfven här helgonskylden från

församlingar inom två mil från Sölvesborg varit anslagen till denna

stads skola, men blifvit till församlingarna på enahanda vilkor återstäld

genom Kongl. brefvet den 17 September 1856; äfvensom till

katedralskolan i Lund 59 tunnor korn af klockarnes i Blekinge helgonskyld

påräknats, men till vederbörande församlingar enligt Kongl.

brefvet den 27 Juli 1840 återlemnats för att användas till folkundervisningens

behof.

För Bohus län är genom 14:e punkten i Kongl. brefvet den 25

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

September 1722 föreskrifvet, att klockare efter vanligheten hafva sina

tre offerdagar om året samt en half skeppa korn af hvart helt hemman

i församlingen, af de mindre proportionaliter, jemte hvad de i emåoflfer

eller afgifter vid förrättningar åtnjuta. Äfven här kunna således

klockarnes inkomster af jorden, såsom utgående efter hemmantalet,

icke genom hemmansklyfning ökas.

På Gotland har 1681 års förordning aldrig varit tillämpad, utan

klookarelönen har utgjorts efter gammal praxis. Af eu år 1696 gjord

uppsats, grundad på presternas uppgifter, inhemtas, att enligt denna

praxis, ehuru något olika i olika församlingar, klockarne i allmänhet

egt af hvarje gård eller hemman uppbära eu half lop eller fyra kappar

råg eller korn, ett matskott bestående af ett bröd och ett stycke kött,

samt i penningar af kyrkan eller genom soeknemännens sammanskott

omkring en daler silfvermynt, hvartill kommer särskild betalning för

förrättningar. På några ställen bär dock spanmålslönen utgått med

eu hel lop. Spanmålen har erlagts dels lika af hel och half gård,

dels efter hemmansdelens storlek i förhållande till helt mantal, hvilket

sistnämnda sätt för lönens utgörande numera torde vara det allmänt

gällande. Hemmanens klyfning kan således ej heller bär verka någon

förhöjning i klockarnes löner. —

Af de från församlingarna inkomna uppgifter rörande klockarelönernas

storlek visar sig, att dessa uppgå till högst olika belopp i

olika orter och församlingar, beroende på församlingarnas storlek och

folkmängd, samt omfattningen af klockarnes tjenstgöromål. I Skåne,

der klockarne torde vara i allmänhet bäst lottade, stiga de högst uppgiga

lönerna likväl ej till högre belopp än omkring 1,500 kronor,

boställsafkastning deri inberäknad, under det att lönerna i åtskilliga

församlingar i de gamla svenska provinserna, der boställen vanligen

icke finnas, ej uppgå till mera än 50 kronor och till och med derunder.

Endast i några få mycket folkrika pastorat kunna lönerna anses uppgå

till öfver höfvan stora belopp, såsom i Skellefteå och Leksands pastorater,

der de uppgifvits utgöra mellan två- och tretusen kronor. Härvid

är dock att märka, att klockarelönen i Skellefteå blifvit af församlingen

sjelf bestämd efter öfverenskommelse med klockaren, och att lönen,

sedan uppgiften lemnades, betydligt minskats, derigenom att det af

Eders Kongl. Maj:t meddelade beslut om detta pastorats delning gått

i verkställighet.

I många församlingar åtnjuta klockarne fri bostad, ofta med någon

jord till planteringsland. Sådant är dock långt ifrån öfverallt förhållandet;

fastmer måste i ett ganska stort antal församlingar klockarne

sjelfva förskaffa sig bostad, äfven i de forna danska provinserna. Bo
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2i.

ställen med i mantal satt jord förekomma, så vidt af handlingarna inhemtas,

mycket sparsamt i de gamla svenska provinserna och äro der

i allmänhet af mindre betydenhet, men pläga byggas och underhållas

af församlingarna. Af kastningen af dessa klockarne anslagna jordar

och hemman vexlar, der den uppgifvits, mellan 30 och 250 kronor. I

Lunds stift och Halland äro klockareboställena talrikare, och vid åtskilliga

lägenheter förekomma, jemte sjeifva bostället, tillika annexhemman

eller annexjord. Boställshusen byggas och underhållas af

klockarne sjeifva. De uppgifna taxeringsvärdena utgöra minst 1,500

kronor och högst 20,000 kronor, vanligen omkring 10,000 kronor, och

af kastningen af så väl boställs- som annexhemmanen uppgifves från

100 till 500 kronor, eller, vid ett mindre antal lägenheter, till och med

deröfver.

De af församlingarna afgifna yttranden i frågan äro sins emellan

ganska skiljaktiga. I de gamla svenska provinserna hafva jemförelsevis

få önskat bibehållandet af nu gällande föreskrifter. Grunden för

lönens utgörande erkännes i allmänhet vara obillig i det af Riksdagen

anmärkta afseende, att större och mindre jordegare måste betala lika

mycket; men i fråga om bestämmande af annan grund derför hafva

de mest olika förslag blifvit framstälda. En del församlingar har i

sådant afseende föreslagit hemmantalet, vanligen det förmedlade, men

några få det oförmedlade; andra hemmanens taxeringsvärde eller fyrktal;

andra åter fyrktalet af både hemman eller jordbruksfastighet och

andra beskattningsföremål, många med tillägg af någon mindre afgift

i penningar, antingen af torpare och deras vederlikar eller af alla mantalsskrifna

personer; åtskilliga församlingar hafva föreslagit, att halfva

eller till och med hela aflöningen skulle utgå genom personel beskattning;

andra att den måtte bestämmas till vissa procent af de nu till

presterskapet enligt faststälda löneregleringar utgående utgifter, eller

utgå efter samma grunder som presternas löner; andra åter att den

skulle utgå efter samma grunder som lönen till folkskolelärarne o. s. v.

I afseende å bestämmande af vissa gränser för lönebeloppen hafva flera

församlingar instämt med Riksdagen, och ansett att dessa gränser borde

bestämmas antingen af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen eller af särskild

löneregleringsnämnd eller af vederbörande embetsmyndighet^-.

Andra församlingar åter önska denna fråga helt och hållet öfverlemnad

åt deras eget afgörande.

Då inom de forna danska provinserna Skåne, Blekinge, Halland

och Bohus län klockarelönen icke utgår efter matlag eller kan genom

hemmansklyfning ökas, har ock ett jemförelsevis större antal församBih.

till Biksd. Prot. 1883. 7 Sand. 15 Raft. 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

13 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

lingar derstädes förklarat sig anse det nu varande aflöningssättet tillfredsställande;

men flertalet har äfven der erkänt, att detta nu mera är

föråldradt och olämpligt, samt önskat förändring deri. Skälet dertill

tiar af många församlingar uppgifvits vara, att helgonskyld^! eller

klockareskeppan, som vanligen inom församlingen utgöres till lika belopp

af hvarje hemmansnummer, litet eller stort, borde jemnare fördelas.

Åtskilliga församlingar hafva önskat, att hela helgonskylden

eller eu del deraf måtte indragas till förmån för folkundervisningen,

och ansett klockarne, som i många församlingar innehafva icke obetydliga

boställen och löningshemman, böra hufvudsakligen åtnöjas med

dessa; andra åter hafva åtminstone velat taga boställenas inkomst med

i beräkning af lönen, som blott skulle utgöra ett slags fyllnad i klockarens

inkomst; andra hafva ansett påskmat, offer och dylika mindre

inkomster vara af frivillig beskaffenhet och böra försvinna. I afseende

å förslagen till förändradt aflöningssätt råder lika mycken olikhet som

i de från församlingarna i det öfriga riket afgifna. De gå dock i allmänhet

ut derpå, att spanmålslön skall erläggas af hemmanen antingen

efter hemmantal eller fyrktal, samt penningeafgifter af mantalssknfne

personer, någon gång jemväl af andra beskattningsföremål efter taxerad

inkomst. ,

Det förtjena!’ i öfrigt anmärkas, att ett mycket stort antal församlingar

öfver hela riket, för att undvika de missförhållanden, till

hvilka författningarna i afseende på klockarelönens utgörande leda, ingått

särskilda aftal med sina klockare, innefattande bestämmelser icke

blott om lönens storlek och de persedlar, i hvilka den bör utgå, utan

ock om afgifternas fördelning på de betalningsskyldige. Åtskilliga af

dessa aftal äro af Kongl. Maj:t faststälda att gälla för viss tid, men

det öfvervägande antalet saknar dylik fastställelse och torde derföre

endast afse den kontraherande löntagarens tjenstetid..

I de af klockarne afgifna yttranden äfvensom j de af dem särskildt

till Eders Kongl. Maj:t eller till Kammarkollegium ingifna skrifter

hafva de fästat uppmärksamheten derpå, att de vore bland de högst

få tjensteman inom riket, som icke efter 1681 erhållit någon löneförhöjning,

enär den, som skulle vara en följd af hemmanens klyfning,

i anseende till det ofördelaktiga uppbördssättet endast på få ställen

kommit dem till godo, hvaremot de dem tillagda ersättningarna^ för

särskilda förrättningar i följd af myntvärdets fall sjunkit till sådan

obetydlighet, att de icke förtjenade att uttagas, hvartill komme, att forsamlingsborna

i allmänhet förestälde sig att, sedan presterskap^ nu

mera, der löneregleringar enligt Kongl. förordningen den 11 Juli 1862

trädt i tillämpning, icke vore berättigad! till dylika afgifter, denna rät
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

tighet äfven för klockarne upphört. Klockarelönerna vore ock derföre,

i synnerhet i mindre församlingar och der boställen eller fri bostad

icke blifvit klockarne anslagna, hvilket i Sveriges gamla provinser

endast undantagsvis vore förhållandet, så små, att de icke motsvarade

lefnadsbehofven; och i de större församlingarna hade klockarne motsvarande

större tjensteåligganden. I en del församlingar vore klockaretjensterna

förenade med organistbefattningarna, hvilka senare kräfde

långa och kostsamma förberedelser, utan att särskild organistlön blifvit

anslagen. Det vore alltså af vigt, dels att klockare- och organistlönerna

icke sammanblandades, utan hvardera särskilt utginge, dels

att klockarelönerna ökades och att de erlades både efter annan grund

och på annat sätt. Att öfverlemna en sådan reglering åt församlingarna

sjelfva vore likväl icke rådligt. Om något minimum för klockarelönerna

stadgades, borde äfven ett maximum bestämmas, hvarföre ock

flere klockare uppgjort särskilda förslag dertill efter graderad skala,

antingen efter hemmantalet eller folkmängden. Uppbörden af lönen

har ansetts böra besörjas af kommunalnämnden. En del har äfven

föreslagit, att löneregleringen för klockarne skulle handläggas af en

nämnd i likhet med hvad som egt rum vid löneregleringen lör presterskapet.

—

Domkapitlen hafva samtliga ansett att klockarelönerna snarare

voro för små än tvärt om, och att det från lönernas höga belopp hemtade

skälet för deras omreglering följaktligen saknade grund. Men då

afgifterna tyngde ojemnt på de betalningskyldige och uppbördssättet

vore förkastligt, hafva alla domkapitlen i dessa hänseenden tillstyrkt

ändring i nu gällande föreskrifter.

Två domkapitel hafva dervid velat tillägga 1681 års förordning

en viss, om ock endast sekundär betydelse jemväl i afseende på klockarelönernas

framtida utgörande, nemligen dels domkapitlet i Upsala, som

föreslagit, att församlingarna skulle ingå överenskommelser med klockarne,

gällande för femtio år, och att, der sådan öfverenskommelse ej

kunde träffas, nämnda förordning borde fortfarande tillämpas; dels domkapitlet

i Linköping, som föreslagit, att konventioner, grundade på

1681 års förordning, borde på kyrkostämmor under kontraktprostens

ledning upprättas och underställas Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

och domkapitlens pröfning.

De flesta domkapitel hafva, under förutsättning att föreskrifterna

i 1681 års förordning borde upphöra att vara gällande, hemstält, att

regleringen måtte öfverlemnas åt församlingarna under vissa vilkor.

Sålunda föreslå domkapitlen i Skara, Kalmar och Karlstad, att de nu

utgående lönerna läggas till grund vid regleringen, och att blott undan
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

tagsvis ett lägre belopp bestämmes; domkapitlen i Strengnäs, Hernosand,

Vexiö och Visby, att ett minimum stadgas, hvilket domkapitlet

i Visby ansett böra blifva omkring tre kubikfot spanmål af helt mantal

och domkapitlet i Vexiö velat hafva bestämdt i förhållande till

folkmängden; samt domkapitlet i Vesterås, att lönen bestämmes i vissa

procent af den för presterskapet faststälda aflöningen. Sistnämnda förslag

har jemväl framstälts af domkapitlet i Karlstad i förening med

ofvannämnda vilkor beträffande lönernas minimibelopp, hvarjemte detta

domkapitel ansett klockarne böra af församlingarna förses med husrum,

vedbrand och kofoder.

Samtliga domkapitlen tillstyrka, att afgifterna utgöras ej blott af

jorden, utan äfven af andra beskattningsföremål och genom personliga

afgifter; men något förslag till bestämmande af förhållandet mellan de

utgifter, som böra hvila på det ena eller andra slaget af beskattningsföremål,

har ej uppgifvits. Såsom grund för fördelningen af den på

jorden hvilande spanmålslönen har föreslagits dels hemmantalet, dels

hemmanens fyrktal, och såsom fördelningsgrund för penningeafgifterna

antingen fyrktalet eller afgift af mantalsskrifne personer. Domkapitlet

i Göteborg har hemstält, att ett maximum måtte bestämmas för den

personella afgiften, och domkapitlet i Vexiö, att afgifterna måtte efter

billiga grunder utgå af alla betalningsskyldige.

Slutligen har föreslagits, att all betalning för särskilda förrättningar

måtte upphöra, dervid domkapitlet i Karlstad dock ansett undantag

böra göras för de förrättningar, som verkställas utom kyrkan eller

kyrkogården; äfvensom att regleringen underställes Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvandes och domkapitlets pröfning, och att uppbörden verkställes

på enahanda sätt, som angående uppbörden af presterskapets

aflöning blifvit bestämdt. Några domkapitel hafva ansett regleringarna

böra fastställas för viss tid lika med presterskapets.

Under det öfriga domkapitel varit ense derom, att klockarnes

samtlige löneförmåner böra utgöra föremål för reglering, hafva två

domkapitel uttalat i detta hänseende afvikande meningar. Så har domkapitlet

i Lund ansett regleringen böra omfatta endast påskmaten och

andra smårättigheter samt offer och afgifter vid förrättningar, men ej

helgonskylden, enär den vore så till belopp som fördelning på de betalningsskyldiga

hemmanen af ålder bestämd, och ej heller boställena, vid

hvilka klockarne enligt privilegierna hädanefter som hittills borde bibehållas.

I nära öfverensstämmelse härmed vill domkapitlet i Göteborg

från regleringen undantaga sådana förmåner, hvilka icke berott på afgifter,

som genom 1681 års förordning eller frivilliga överenskommelser

blifvit faststälda till utgörande från forsamlingsborna. Detta öfver
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

ensstämmer enligt domkapitlets mening med privilegierna ock de rättigheter,

som tillförsäkrats de förvärfvade provinserna. Sistnämnda

domkapitel har ock i anledning af Riksdagens särskilda skrifvelse om

helgonskylden hemstält, att klockarne måtte vid den samma oförryckt

bibehållas i anseende till deras knappa lönevilkor. Domkapitlet i Lund,

som under åberopande deraf, att klockarnes löner endast undantagsvis

kunde anses öfverstiga beloppet af en ordinarie folkskolelärares, synnerligast

om i betraktande toges de afdrag å lönen, som måste förorsakas

deraf, att samme person vanligen ålåg att uppehålla klockaretj

ens ten i två församlingar, afstyrkt Riksdagens berörda framställning,

så vidt den afser att bereda de församlingar, hvilka redan förfoga öfver

en del af klockarehelgonskylden, rätt att för folkskoleväsendet använda

jemväl den helgonskyld, som ännu är klockarne bibehållen, har i anledning

af nämnda skrifvelse ansett sig endast kunna tillstyrka, att det

må medgifvas församling, från hvilken klockarehelgonskyld icke varit

till någon stadsskola anvisad, att för sin del besluta om användning

för folkskolans behof af så stor del af den klockaren anslagna helgonskyld,

som skäligen må anses kunna från klockarelönen skiljas, utan

att denna blifver för sitt ändamål otillräcklig; att sådant beslut skall

underställas Eders Kongl. Maj:ts pröfning, och att det må ankomma

på Eders Kongl. Magt att efter vederbörandes hörande, med fästadt

afseende så väl på klockaretjenstens större eller mindre besvärlighet

som på beloppet och beskaffenheten af de återstående löneförmånerna,

afgöra om och i hvad man beslutet må gå i verkställighet; samt att

klockare, som vid den tid, då beslutet af församlingen fattas, redan

innehar fullmakt å tjensten, icke i följd deraf under sin tjenstetid må

underkastas minskning i sina löneförmåner. —

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hafva instämt med domkapitlen

i fråga om lönernas belopp och behofvet af förändring i gällande

föreskrifter rörande deras utgörande, dervid dock länsstyrelserna

i Östergötlands och Gefleborgs län, som i allo instämt, den förra med

domkapitlet i Linköping och den senare med domkapitlet i Upsala,

följaktligen delat dessa domkapitels åsigt jemväl i afseende på bibehållandet

af 1681 års förordning.

Enligt de flesta länsstyrelsers åsigt bör regleringen öfverlemnas

åt församlingarna, dervid Kongl. Majrts Befallningshafvande i Göteborgs

och Bohus samt i Jemtlands län icke ens ansett nödigt att några vilkor

bestämmas. Öfriga Kong]. Maj:ts Befallningshafvande hafva i allmänhet

ansett ett minimum böra stadgas och föreslagit dess bestämmande

antingen efter den lön, som nu utgår eller bort utgå (Kongl

Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs och Skaraborgs län); eller efter

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

folkmängden, (Kronobergs län); eller efter folkmängden eller bevillningstaxeringen,

eller båda i förening (Stockholms län); eller i visst förhållande

till presterskapets löner (Vestmanlands, Kopparbergs, Vennlands

och Gotlands län); eller ock utan uppgifvet särskilt förslag (Södermanlands,

Örebro och Norrbottens län).

Kongl. Maj:t Befallningshafvande i Upsala, Jönköpings, Kristianstads,

Vestmanlands, Kopparbergs och Vesternorrlands län anse löneregleringen

böra verkställas genom nämnder, hvarjemte Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i Vestmanlands län hemstält, att ett maximum

måtte bestämmas, hvilket aldrig finge öfverstiga den lön, som nu utgår

eller bort utgå.

I allmänhet har den åsigt uttalats, att regleringen af hvarje lön

bör underställas domkapitlets och Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

pröfning.

I fråga om sättet för lonebidragens utgörande hafva några föreslagit

samma grunder, som blifvit bestämda för utgörande af afgifterna

till presterskapet (Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vermlands

och Kopparbergs län); andra att en del af lönen skulle utgå med mindre

personel afgift, såsom tjugu öre för man och tio för qvinna, samt återstoden

dels efter hemmantal eller fyrk eller båda (Hallands och Göteborgs

län); andra åter att lönen måtte utgöras endast genom personel

afgift och afgift af fyrk (Stockholms, Elfsborgs och Vesterbottens län);

eller ock genom afgifter af hemmanen efter deras taxeringsvärden och

af fyrk (Jönköpings län); eller af fastigheter efter hemmantalet och af fyrk

(Östergötlands län); eller af hemmanen jemte personella afgifter (Södermanlands,

Skaraborgs och Örebro län); eller endast af fyrk (Vesternorrlands

län); eller ock endast af hemmanen efter deras taxeringsvärden

(Jemtlands län).

Ehuru sålunda Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande nästan

utan undantag ansett eu del af klockarelönen böra hvila uteslutande

på jorden, liar dock endast Kongl. Majds Befallningshafvande i Gotlands

län föreslagit denna afgift till ett bestämdt belopp, nemligen tre kappar

af hvarje helt mantal. Af de öfriga synes åtminstone en del hafva

varit af den mening att den lön, som nu utgår i spannmål, fortfarande

bör fördelas på fastigheterna, men att. hvad derutöfver erfordras till

klockarelönens fyllande bör utgå efter annan grund.

I afseende å uppbörden har i allmänhet föreslagits, att densamma

borde verkställas i sammanhang med uppbörden af presterskapets aflöning.

Hvad särskildt beträffar .helgonskylden och boställena i det sydligaste

Sverige, anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus

län den förra böra ingå i regleringen. Dess fördelning på hem
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

manen enligt landeboken och jordrefningshandlingarne är ej alltid fullt

tydlig. Dessutom är fördelningen ojemn, emedan den i en del socknar

utgår efter hemmansnummer utan afseende på dessas storlek. Den bör

fördelas på hemmanen efter bevillningstaxeringsvärdet för något visst

år och utgå i spanmål, löst efter medelmarkegångspris. Möjligen blifvande

öfverskott å lielgonskylden bör få användas till folkundervisningens

befrämjande. Boställena böra deremot undantagas från regleringen.

I de få pastorat, der dessa boställen äro så stora, att användandet

af någon del af afkastningen för andra ändamål kan sättas i

fråga, äro de i allmänhet donerade af enskilda personer och få ej dragas

till andra ändamål.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kristianstads län instämmer i

dessa åsigter med afseende på lielgonskylden, men anser äfven boställsafkastningen

böra jemkas, emedan den är af högst olika storlek i

särskilda församlingar.

Med domkapitlet i Lund har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i

Blekinge län i dessa hänseenden instämt, likasom Kongl. Majds Befallningshafvande

i Göteborgs och Bohus län förenat sig med domkapitlet

i Göteborg angående undantagande af vissa löneförmåner från regleringen.

Beträffande Riksdagens förslag om utsträckt rätt för församlingarne

att förfoga öfver lielgonskylden, hafva Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande

i Malmöhus, Kristianstads och Hallands län omfattat

de af vederbörande domkapitel uttalade åsigter. Länsstyrelsen i Blekinge

upplyser att nu mera icke i någon församling i detta län helgonskyld

utgår till klockare, utan att den är helt och hållet anslagen till folkskolorna.

Efter att sålunda hafva i korthet redogjort för de yttranden, som

åtfölja Kammarkollegiets underdåniga utlåtanden i ärendet, torde det

nu tillåtas mig att öfvergå till hvad Kammarkollegium i dessa utlåtanden

för egen del anfört.

Jemte erinran att klockarnes göromål hufvudsakligen bestå i att

leda kyrkosången, tillse ordningen vid gudstjensterna, hafva närmaste

vården om kyrkan och dess tillhörigheter, samt biträda vid förrättningar,

hvilka af presterskapet utföras, der sådant biträde erfordras, förmäler

Kammarkollegium, att klockarelönen år 1681, innan någon hemmansklyfning

ännu påbörjats, blifvit bestämd till tre kappar spanmål

af hvarje hemmans matlag sannolikt på den grund, att denna beskattning

ansågs så ringa, att hvarje jordegare med lätthet kunde erlägga

den samma. Den förhöjning deri, som sedermera uppkommit genom

hemmanens klyfning, kunde äfven i så måtto anses skälig, som ökade

tjensteåligganden i följd af den hand i hand dermed gående folköknin
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 21.

gen för klockarne uppstått, i det att i större och folkrikare församlingar

alltid förekomme ett större antal skriftermål, nattvardsgångar, begrafningar,

sockenbud, husförhör med flera förrättningar, vid hvilka

klockaren tillkallades att tjenstgöra. Men grunden för denna afgift

vore onekligen, på sätt Riksdagen anfört, obillig, i det att innehafvaren

af den minsta hemmansdel måste betala lika mycket som den större

jordegaren, och följden häraf hade lika ofta, om icke oftare, varit den,

att klockarnes löneinkomster förminskats som att de förökats, dels genom

hemmanens sammanläggning till ett matlag, dels genom deras

sönderdelning i så små lotter, att afgiften icke kunnat utkräfvas, utan

måst efterskänkas. En annan obillighet förefunnes deri, att klockarelöns

utgörande ålåge endast hemman, men icke andra beskattningsföremål

eller personer, ehuru det vore för personerna klockaren tjenstgjorde,

och genom tillökning af deras antal hans åligganden ökades;

ty den afgift han vid brudvigsel, barndop och kyrkogång samt begrafning

lagligen egde uppbära, vore nu mera efter myntvärdets fall så

obetydlig, att den icke kunde tagas i betraktande, och i allt fall utgjorde

den blott en ersättning för hans besvär vid dessa förrättningar,

men icke för den kyrkotjenst han utöfvade åt äfven andra än jordegare.

På grund häraf ansåge sig Kammarkollegium, lika med de flesta öfrige

vederbörande, som i frågan sig yttrat, böra i underdånighet tillstyrka,

att 6 punkten i Kong], förordningen den 8 Februari 1681 måtte i

grundlagsenlig ordning upphäfvas.

För Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län inträffade visserligen

icke, att klockarnes löner kunde genom hemmansklyfning ökas, och

der vore ock genom författningarna bättre sörjdt för deras aflöning af

hvarje särskild person medelst föreskrifter om vissa offerdagar. Men

äfven der vore deras inkomster i fara att minskas, dels i Blekinge, enligt

sjelfva författningen, genom hemmansdelars sammanläggning, dels

i de öfriga landskapen genom deras klyfning, då vissa utgifter derigenom

blefve så obetydliga, att de icke lämpligen kunde utkräfvas, dels

ock genom förändradt aflöningssätt för presterskapet, enär afskaffande!

af offer och jura stolm för presterskapet väl icke lagligen, men dock

i folkets föreställning, medförde upphörandet af motsvarande afgifter

till klockarne, och väl äfven skäligen borde dertill föranleda. Af dessa

skäl har kollegium ansett eu förändrad reglering af klockarnes aflöning

lika önsklig och behöflig för dessa orter som för rikets öfriga

provinser.

Genom en sådan förändring skulle ock det nu öfver hela riket

vedertagna olämpliga och förödmjukande uppbördssättet af klockarnes

löner medelst deras sammanhemtande från hvarje särskild lönegifvare

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21. 25

kunna afskaffa^, ett uppbördssätt, som endast egde rum för denna klass

af tjensteman.

Beträffande särskildt klockarnes helgonskyld, har kollegium, långt

ifrån att dela deras åsigt, som föreslagit dess undantagande från regleringen,

förordat dennas utsträckning jemväl till helgonskylden och

detta ej minst ur synpunkten af klockarnes egen fördel. Då för en

mängd klockarelägenheter i Skåne, Halland och Blekinge helgonskylden,

på sätt redan förmälts, varit disponerad för andra ändamål än

klockarnes aflöning och blifvit till församlingarna återgifven med föreskrift

eller tillåtelse att använda den för folkundervisningen, kunde

nemligen klockarno i dessa församlingar, äfven om de hittills fått behålla

denna löneartikel, likväl för framtiden gå i mistning deraf och

nödgas afstå densamma åt folkskolelärarne. Den dispositionsrätt öfver

helgonskylden, som sålunda tillkomme en del församlingar, borde med

allt skäl utsträckas till de öfriga, enär den omständigheten att några

församlingar i äldre tider måst afstå hela eller en del af klockarhelgonskylden

till stadsskolorna och sedermera återvunnit densamma, icke i

och för sig kunde utgöra skälig anledning dertill, att dessa församlingar

komme i åtnjutande af en friare dispositionsrätt öfver den återbekomna

helgonskylden än hvad som vore medgifvet andra församlingar

i afseende på den helgonskyld, som oafbrutet utgått till klockarne.

Men bifölles af detta skäl Riksdagens underdåniga framställning angående

helgonskyldens användande, skulle detta utan tvifvel hafva till

följd, att ytterligare en del af helgonskylden komme att frångå klockarne.

Då dessas löner i de flesta fall icke skulle tåla vid en dylik

minskning, kan, enligt Kammarkollegiets åsigt, frågan om undanrödjande

af den olikhet i afseende på dispositionen af klockarehelgonskylden,

som nu förefinnes, icke utan förnärmande af klockarnes rätt och

af deras anspråk på skäliga löneinkomster på ett tillfredsställande sätt

ordnas utan i sammanhang med en allmän reglering af klockarnes

aflöning.

Hvad deremot angår klockarnes boställsjord och frågan om dess

intagande i regleringen erinrar Kammarkollegium att denna fråga icke

blifvit af Riksdagen väckt, och att det äfven vore gifvet, att antingen

eu klockare saknade boställe eller innehade ett större eller mindre sådant,

detta icke inverkade på församlingens skyldighet att aflöna honom,

helst vederbörande i 4 § af presterskapets privilegier den 16

Oktober 1723 försäkrats om bibehållandet af sina klockarebol. Visserligen

både en del församlingar ansett, att jemväl boställena borde ingå

i regleringen, en åsigt i hvilken ock Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

Bill. till Biksd. Prof. 1883. 7 Sami. 15 Uäft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

i Kristianstads län instämt; men då ingen författning ålade församlingarna

att förse sina klockare med boställen, och de, som innehade sådana,

vore berättigade till oqvaldt bibehållande deraf, kunde kollegium

icke i frågans nu varande skick tillstyrka regleringens utsträckande

äfven till boställs- och löningsjorden, hvarföre kollegium äfven afstyrkt

bifall till det af domkapitlet i Karlstad väckta förslag, att församlingarna

måtte åläggas åt sina klockare anskaffa fri bostad, vedbrand och

kofoder.

Innan kollegium öfvergår till de närmare bestämmelserna angående

klockarelönernas framtida utgörande, anför kollegium hurusom det

vore angeläget att i de fall, då klockaretjenst är förenad med annan

befattning, såsom folkskolelärare- och organist^’enst, särskild aflöning

för hvarje af dessa beställningar bestämmes. Då emellertid Eders

Kongl. Maj:t genom nådig kungörelse den 31 December 1875 redan

förordnat, att den som innehar förenade klockare- och folkskolelärarebeställningar

skall uppbära de för båda tjensterna anslagna löner oafkortade,

och af kyrkolagens 24 kap. 30 § synes tillräckligt tydligt

framgå, att organist skall uppbära särskild lön, hvarom han och församlingen

ega öfverenskomma, torde jag icke vidare behöfva uppehålla

mig vid hvad kollegium i dessa hänseenden anfört.

Kollegium erinrar, att enligt Riksdagens förslag åt församlingarna

borde öfverlemnas att bestämma klockarelönernas belopp, dock med

fastställande af ett visst minimum, såsom för folkskolelärare eger rum.

Många församlingar hade ansett äfven detta öfverflödigt, och att hela

regleringen utan inskränkning borde få bero på dem sjelfva. Då emellertid

Riksdagens förslag utgått från farhågan att lönerna skulle kunna

uppgå till oskäligt höga belopp, men denna olägenhet kunde på annat

sätt förekommas, samt regleringarnas öfverlemnande åt församlingarna

utan minimum lätt medförde den motsatta ytterligheten, att en del löner

nedsattes till allt för låga belopp, hade kollegium icke ansett sig

böra tillstyrka någondera af dessa åtgärder, helst erfarenheten af förhållandet

med skollärarelönerna visat, att af ett faststäldt minimum lätt

blefve ett maximum, som aldrig öfverskredes; och om än det måste

medgifvas, att klockaretjensternas mindre ansträngande beskaffenhet

snarare kunde föranleda bestämmandet af ett maximibelopp för deras

löner, vore dock en graderad skala derå i mån af församlingarnas folkmängd

eller förmögenhet i kollegiets tanke att föredraga. Detta öfverensstämde

ock med de af flere klockare i ämnet afgifna förslag. Ehuru

minimilönen i dessa förslag i allmänhet upptoges i penningar till 500

kronor, ansåge kollegium likväl, att i mindre församlingar detta belopp,

jemfördt med nu varande förhållandet och med klockarnes tjenstgörings
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

skyldighet, kunde synas vara för högt, helst om boställen och löningsjord

icke inginge i beräkningen, hvarföre kollegium för de församlingar,

hvilka hade 500 invånare och derunder, icke vågade föreslå högre

minimibelopp än 300 kronor, att ökas för hvarje nytt femhundratal

invånare med 100 kronor, så att lönen i en församling af 1,000 personer

blefve 400 kronor, i en af 1,500 personer 500 kronor o. s. v.,

till dess den vid 4,000 innevånares antal uppginge till 1,000 kronor,

hvarutöfver lönen icke finge ökas. Deremot borde, jemte nu utgående

lön i spanmål och andra naturapersedlar, äfven allt offer och ersättning

för särskilda förrättningar upphöra.

I afseende på grunden för utgörandet af denna aflöning syntes

icke obilligt, att en del deraf utginge såsom personlig afgift, hvarför

dock ett maximum borde bestämmas, exempelvis tjugu öre af mantalsskrifven

man och tio öre af mantalsskrifven qvinna. Beträffande återstoden

torde det, enär klockarelönen hittills egentligen belastat jordegarne

och såsom helgonskylden i Skåne, Halland och eu del af Blekinge

utgjort ett slags hemmansränta, böra tillåtas vederbörande församlingar

att med begagnande af dessa tillgångar, medelst billig jemkning

deraf hemmanen emellan, bestämma sättet för dess utgörande

antingen efter hemmantal, taxeringsvärde eller fyrktal, då ock penningebeloppet,

till förekommande af dess förändring genom fallande

myntvärde, borde förvandlas till motsvarande spanmål, dock alltid att

lösas med penningar efter tioårigt medelmarkegångspris. Härigenom

yppades ock tillfälle för de församlingar i sistnämnda provinser, hvarest

något öfverskott å helgonskylden sålunda uppstode, att använda

detta öfverskott till förmån för folkundervisningen i likhet med hvad

genom Kongl. brefven den 27 Juli 1840 och den 17 September 1856

delvis blifvit föreskrifvet eller medgifvet.

Uppbörden af klockarelönen, antingen den på ena eller andra

sättet utginge, borde besörjas af vederbörande kommunalnämnd. —

Genom den utredning, som sålunda blifvit i ärendet förebragt,

synes det mig visserligen vara ådagalagdt, att den af Riksdagen uttalade

farhåga för klockarelönernas öfverdrifna stegring under nu rådande

förhållanden endast i ganska få fall kan anses grundad. Men hvad af

Riksdagen i öfrigt blifvit anfördt och af Kammarkollegium ytterligare

utveckladt angående olämpligheten af nu gällande stadganden om afgifternas

fördelning på de betalningsskyldige och om uppbördssätt^

innefattar enligt min tanke fullt giltiga skäl för en förändrad reglering

af dessa löner. En sådan har ock blifvit af samtliga myndigheter utan

undantag äfvensom af de flesta församlingar och klockare förordad.

Endast från ett mindre antal församlingar har mot hvarje förändring i

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 21.

detta hänseende uttalats en obenägenhet, hvilken torde förklaras deraf,

att de flesta af dem genom öfverenskommelser med sina klockare redan

ordnat desses löneförhållanden på ett tillfredsställande sätt, men hvilken

utan tvifvel skulle gifva vika, derest de bestämmelser, som komme

att med afseende på den allmänna regleringen meddelas, ginge i den

rigtning, som blifvit genom öfverenskommelserna anvisad, så att de

medgåfve temligen utsträckt frihet åt församlingarna att lämpa så väl

lönernas belopp, som ock i viss mån sättet för deras utgörande efter

de för hvarje ort egendomliga förhållanden.

Jag kan nemligen icke dela den af åtskilliga myndigheter uttalade

farhåga för de olägenheter, som skulle uppkomma derest församlingarna

lemnades en mera vidsträckt beslutanderätt i fråga om klockarelönernas

bestämmande. Så länge klockarnes biträde icke kan umbäras,

vare sig för kyrkotjenstens uppehållande eller för presterskapets och

församlingarnes betjenande i hvad till kyrkans och dess egendoms vård

samt vissa religiösa förrättningars utförande hörer, kan det icke gerna

förutsättas, att församlingarna i allmänhet skulle genom löneförmånernas

nedtryckande under den gräns, der de kunna anses utgöra en

skälig ersättning för klockarnes tjenstegöromål, utsätta sig för äfventyret

att se dessa visserligen ej mycket trägna, men likväl, med afseende

på det sätt, hvarpå de ingripa i den offentliga gudstjensten

och bidraga till dennas värdiga utförande, ganska grannlaga sysslor

anförtrodda i mindre pålitliga händer. Från de delar af landet, der

lönekonventioner mellan församlingar och klockare ymnigare förekommit,

hafva ock myndigheterna vitsordat, att hvarken rättegångar eller

andra olägenheter annat än undantagsvis uppstått af det sätt, hvarpå

dessa förhållanden sålunda ordnats. Enahanda erfarenhet lärer väl

ock kunna åberopas från samtliga rikets städer, der klockarelönen hittills

varit beroende hufvudsakligen af församlingens beslut.

Nödvändigheten af garantier för att förekomma det godtycke, som

i enstaka fall kan vilja göra sig gällande, har dock blifvit af Riksdagen

erkänd och torde äfven påkallas af det privilegiiskydd, hvarmed klockarnes

löneförmåner hittills varit omhägnade, men som hädanefter

skulle, om än icke helt och hållet upphöra, dock i väsentlig mån försvagas

genom det inflytande på lönernas bestämmande, som skulle tillmätas

församlingarne. En del myndigheter hafva sökt dessa garantier

i uppställandet af betryggande föreskrifter rörande löneregleringsfrågornas

formela behandling, så att regleringen skulle för hvarje församling

verkställas af en särskild nämnd, eller åt t den af församlingen

verkstälda regleringen skulle underkastas vederbörande domkapitels

och länsstyrelses pröfning. Men dessa tunga former, som hade sitt

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

fulla berättigande vid reglerandet af presterskapets löner, då det gälde

icke blott att för en längre på förhand bestämd tid ordna förhållanden

emellan församlingen å ena sidan och dess presterskap å den andra,

utan ock att billigt fördela lönebeloppen mellan flera prester inom

samma församling, samt att genom öfverflyttning af vissa aflöningstillgångar

från en församling till en annan åstadkomma större jemnhet

i aflöningen, skulle vara föga på sin plats vid ordnandet af de

uteslutande kommunala och i ekonomiskt afseende mindre omfattande

intressen, som här äro i fråga, och de medföra i öfrigt den olägenheten,

att de, för beredande af trygghet i det inskränktare antal fall,

då sådant kan blifva af nöden, omgifva hela regleringen med en vidlyftig

apparat, som, under vanliga förhållanden öfverflödig, endast

komme att fördröja dess genomförande, öka församlingarnas kostnad

och framkalla deras obenägenhet för den sak man vill befordra.

Såsom ett annat medel att förekomma befarade missbruk från församlingarnas

sida har föreslagits bestämmandet af ett visst belopp,

under hvilket klockarelönen icke inom någon församling skulle få

sjunka. Häremot har dock erinrats, såsom mig synes med skäl, att

ett sådant minimum tillika lätt blifver den gräns, utöfver hvilken lönen

ej höjes, och att minimum, för att ej allt för mycket betunga sådana

församlingar, der klockarnes fenster mindre ofta påkallas, såsom t. ex.

i vissa församlingar i Norrland, måste sättas så lågt, att det inom

större delen af riket icke innebure någon garanti derför, att klockarne

komme i åtnjutande af sin vederbörliga rätt.

Återstår den af vissa myndigheter förordade utväg att låta lönen

utgå efter en för hela riket bestämd graderad skala. 1 detta hänseende

bär Kammarkollegium framstält ett utfördt förslag, för hvars innehåll

jag förut redogjort. De af församlingarna och klockarne lemnade

uppgifter angående de nu varande klockarelönernas belopp äro visserligen

_ icke på långt när så beskaffade, att ens en någorlunda fullständig

jemförelse kan ega rum mellan dessa löner och dem, som skulle

uppkomma genom tillämpning af Kammarkollegiets förslag. Af de uppgifter,

som lemnats, kan man dock finna, att klockarelönerna skulle

komma att i ej få fall sänkas, men i ännu flera betydligt ökas, ja

mångdubblas, och detta icke blott i sådana församlingar, der lönen

uppenbart är för ringa, utan ock der lönen, sådan den nu är, blifvit

reglerad genom frivillig öfverenskommelse mellan klockaren och församlingen,

och der den förre förklarat sig med denna lön fullt tillfredsstäld.

Då förhållandena äro så vexlande, att klockaren i vissa

församlingar har tjenstgöring i kyrkan hvarje söndag, vid en eller flera

gudstjenster, medan å andra sidan församlingar finnas, der gudstjenst

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

uppgifves endast några få gånger årligen ega ruin, låter det sig enligt

mitt förmenande ej göra att vid lönernas bestämmande taga hänsyn

endast till folkmängden och efter denna norm reglera lönerna öfver

hela riket. Lika litet synes mig, på sätt jemväl föreslagits, taxeringsvärdet

eller bevillningen ensam kunna dervid läggas till grund.. I betraktande

af den stora mängd från hvarandra väsentligt afvikande

regleringsgrunder, som blifvit af de särskilda lokala myndigheterna

framstälda, samt de allmänna och sväfvande drag, hvari de samtliga,

ehuru afseende endast inskränktare områden, äro hållna, förefaller det

betänkligt att stadga en sådan för hela riket, utan att ens ega nödiga

materialier för att kunna bedöma, huru den skulle komma att inom

flertalet af församlingar verka.

Svårligen torde derföre i nu nämnda hänseende, när fråga är om

fastställande af allmänna grunder för hela riket, någon närmare ledning

för bestämmande af lönernas belopp kunna meddelas, än föreskriften

att detta bör ställas i skäligt förhållande till klockarnes tjenstegöromål

och lefnadkostnaderna i orten. Tjensteinnehafvaren borde

dock alltid ega att, om han funne församlingen icke hafva stält sig

denna föreskrift till efterrättelse, besvära sig öfver församlingens beslut

och sålunda få frågan om lönens belopp understäld vederbörande

myndighets pröfning. En sådan besvärsrätt borde ock tillkomma den,

som inom församlingen förestår pastoralvården, med afseende på det

biträde, han under embetets utöfning eger af klockaren påräkna. Denna

utsträckning af klockares och pastors besvärsrätt utöfver de genom

förordningen om kyrkostämma utstakade gränser synes mig ega tillräcklig

grund i den väsentliga utsträckning af församlingens rätt att

bestämma lönebeloppen, som skulle inträda i händelse af bifall till

hvad jag nu föreslagit.

Att lönen bör bestämmas så, att alla offer och afgifter för särskilda

förrättningar komma att upphöra, samt att uppbörden af klockarnes

löner bör ske i samma ordning som uppbörden af presterskapets,

äro grundsatser, hvilka omfattas af de flesta myndigheter, som i ärendet

sig yttrat, och hvilkas antagande äfven jag för min del i underdånighet

förordar.

Förslaget att de blifvande regleringarne skulle afse eu viss tidrymd,

vanligen uppgifven till femtio år i likhet med presterskapets,

står, så vidt jag kan finna, i närmaste sammanhang med grundsatsen

om regleringens pröfning af offentlig myndighet. Först sedan detta

skett kan den nemligen anses vara ur alla synpunkter så skärskådad,

att dess oförryckta tillämpning under en följd af år bör ligga i så val

församlingens som löntagarens intresse. Öfverlåtes regleringen åt för
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 21.

samlingen, kan det icke anses öfverensstämmande med någondera sidans

fördel att försvåra utväga™ e att vinna rättelse, der sådan kan pröfvas

vara af verkligt behof påkallad. Jag hade derför förestält mig, att

beslutad reglering borde gälla tills vidare, och att det. skulle stå så

väl tjensteinnehafvaren fritt att hos församlingen yrka, som församlingen

öppet att i anledning af dylikt yrkande eller af egen drift vidtaga

nödiga ändringar i regleringen, naturligtvis under iakttagande deraf,

att tillämpning af sådant beslut icke till tjensteinnehafvarens förfång

inträder under hans tjenstetid, och att vederbörande bibehållas vid samma

befogenhet att mot församlingens beslut föra talan, som tillkommit dem

i afseende på den först verkstälda regleringen. För att i någon mån

undanrödja de orsaker, hvilka från klockarnes sida kunde antagas

framkalla yrkande om ändring i redan beslutade regleringar, synes

det vara lämpligt, att en del af lönen, t. ex. minst hälften, i likhet

med presterskapets, beräknas i spanmål att lösas efter tioårigt medelmarkegångspris,

hvarigenom värdet af åtminstone denna del af lönen

ökas i mån af spanmålsprisens och lefnadskostnadernas stegring.

Att någon viss tid, exempelvis tre år, utsättes, inom hvilken alla

löneregleringar senast borde vara beslutade, torde vara egnadt att påskynda

afskaffande! af de nu gällande, såsom olämpliga allmänt erkända

föreskrifterna om klockarelönens utgörande.

Jag har redan nämnt, att olika meningar yppat sig angående de

löneförmåner, som böra i regleringen ingå. Så vidt dennas utsträckning

till klockarnes boställen skulle åsyfta att boställenas afkastning

helt och hållet eller till någon del skulle kunna af församlingarna

disponeras, kan jag ej annat än instämma med Kammarkollegium i

afstyrkande af en sådan åtgärd. Den saknar allt stöd i Riksdagens

skrifvelse, som endast afser reglering af den del af lönen, som utgår

medelst afgifter från församlingen. Den skulle ock möta väsentligt

hinder i den omständigheten, att vissa af dessa boställen, och enligt

hvad upplyst är just de största, blifvit upplåtna af enskilda personer,

hvilkas dispositioner icke får rubbas; och hvad de öfriga beträffar saknas,

åtminstone efter den utredning, som nu föreligger, anledning antaga,

att något enda af dem skulle lemna någon afkastning utöfver

eller ens uppgående till hvad som erfordras för klockarens nödtorftiga

aflönande. Deremot finner jag icke någon betänklighet vid att boställets

afkastning på det sätt ingår i regleringen, att, sedan dess belopp

noggrant uppskattats, församlingen endast tillskjuter hvad som derutöfver

erfordras för beredande af en skälig aflöning åt klockaren, naturligtvis

under förutsättning att icke särskilda vid boställets upplåtande

fästa vilkor innefatta hinder för ett sådant förfarande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Den egentliga klockarelönens utgörande inom landsförsamlingarna

har hittills hvilat uteslutande på jorden. Hänförande mig till hvad

Kamarkollegium anfört angående obilligheten af detta förhållande, vågar

jag förorda en förändring derutinnan så till vida, att den andel

af lönen, för hvilken den fasta egendomen inom församlingen bör

svara, bestämmes till hälften, att efter fyrktal fördelas på alla fastigheter.

Återstoden borde utgöras af församlingens samtliga medlemmar

efter den för rösträtt vid kyrkostämma faststälda grund, dock med

rättighet för församlingen att låta en del deraf utgå med viss personlig

afgift af en hvar som erlägger mantalspenningar. För denna personliga

afgift synes, på sätt i andra likartade fall skett, böra sättas

en gräns, utöfver hvilken den ej finge höjas. Med afseende på de

belopp, hvartill, enligt hvad handlingarne i ärendet utvisa, dylika utgifter

för närvarande blifvit faststälda inom de församlingar, der de

enligt öfverenskommelse med klockarne utgå, torde detta maximum

åtminstone icke finnas vara för högt, om det bestämmes till 20 öre

för man och 10 öre för qvinna.

Under förutsättning att dessa bestämmelser blefve tillämpade jemväl

i Lunds stift och Halland, och att klockarne derstädes komme i

åtnjutande af tillräckliga löneförmåner, till hvilka fastighetsinnehafvare

bidraga efter samma grunder som i det öfriga Sverige, utan att helgonskylden

dervid tages i beräkning, möter enligt mitt förmenande intet

hinder att helgonskylden må af församlingarna disponeras, på sätt Riksdagen

begärt, till kyrkotjenstens upphållande eller för folkundervisningens

behof.

Deremot anser jag mig icke kunna förorda någon ovilkorlig rätt

för församlingarna att genast indraga helgonskylden mot ersättning

till de klockare, som nu hafva fullmakt på sina fenster. Riksdagens

härom gjorda framställning har icke blifvit biträdd af det stora flertalet

församlingar, hvilka i detta hänseende förklarat sig vilja bibehålla

hittills gällande aflöningssätt under nu varande klockares tjenstetid,

och den har blifvit bestridd af de fleste klockare, hvilkas fullmakter

berättiga dem att på hittills öfligt sätt uppbära sin helgonskyld.

Den ändring, som under nu varande klockares tjenstetid kan åstadkommas

vare sig i disposition af helgonskylden eller i afseende på klockarelönens

utgörande i Öfrigt, torde derföre höra bero på öfverenskommelse

mellan klockarne och församlingarna.

På nu anförda skäl hemställer jag underdånigst, att Eders Kongl.

Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för sin del godkänna följande förändrade

bestämmelser angående klockarnes aflöning:

att hvarje församling skall, inom tre år från det författning i

opaginerad Kontrollera mot PDF

83

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

ämnet varder utfärdad, å kyrkostämma verkställa reglering af klockarens

löneförmåner med iakttagande af här nedan meddelade föreskrifter;

att lönen bör bestämmas i skäligt förhållande till omfattningen

af klockarens tjenstegöromål och lefnadskostnaderna i orten, samt beräknas

så, att alla offer och afgift er för särskilda förrättningar upphöra;

att klockaren bibehålies vid rätt till boställe eller annan jord,

som blifvit honom på lön anslagen, dock att afkastningen af boställsjorden

må i lönen inberäknas, så vidt hinder ej möter af särskildt

meddelade föreskrifter;

att hvad utöfver nämnda afkastning erfordras till klockarens aflönande

skall af församlingen utgöras i penningar, dock att minst hälften

deraf beräknas i spanmål att lösas efter tioårigt medelmarkegångspris;

att klockarelön i stad skall utgöras efter den för rösträtt å kyrkostämma

stadgade grund, med rättighet för församlingen att låta någon

del af lönen utgå med viss afgift, ej öfverstigande tjugu öre för man

och tio öre för qvinna, af hvarje person som erlägger mantalspenningar;

att klockarelön på landet skall till utgörande fördelas med halfva

beloppet på fast egendom efter dess fyrktal och med återstoden på

församlingens samtlige medlemmar efter den för rösträtt å kyrkostämma

stadgade grund, med rättighet för församlingen att låta någon del af

sistberörda belopp utgå genom viss afgift, ej öfverstigande tjugu öre för

man och tio öre för qvinna, af hvarje person som erlägger mantalspenningar;
att

klockaren eller kyrkoherden eller den, som under ledighet

bestrider ldockaretjensten eller förvaltar kyrkoherdeembetet i församlingen,

må, derest han finner församlingens beslut angående klockarelönens

belopp icke öfverensstämma med här ofvan omförmälda grunder,

öfver|beslutet anföra besvär i den ordning, som för klagan öfver kyrkostämmas

beslut i allmänhet är föreskrifven;

att löneregleringens tillämpning inträder vid det ombyte af klockare,

som eger rum näst efter det beslutet om löneregleringen vunnit

laga kraft eller deröfver anförda besvär blifvit slutligen afgjorda, derest

ej den, som vid nämnda tid innehar klockaretjensten, medgifver

att regleringen^må vinna tillämpning redan under hans tjenstetid;

att i afseende på uppbörd och utbetalande till löntagaren af församlingens

afgifterj till klockaren skall gälla hvad i nämnda hänseenden

är stadgadt angående presterskapets löneinkomster; samt

att i församling, der lönereglering i öfverensstämmelse med dessa

grunder blifvit verkstäld och begynt tillämpas, hittills gällande föreskrifter

angående klockarelönens utgörande skola upphöra att lända

till efterrättelse, samt församlingen ega att, derest enligt nämnda föreJBih.

till^Riksd. Prof. 1883. 7 Sami. 15 Raft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

skrifter

tjenstens

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 21.

klockaren uppburit helgonskyld, använda denna till kyrkouppehållande

och folkundervisningens behof.

Hvad Departementschefen sålunda tillstyrkt och

föreslagit, deri Statsrådets öfriga ledamöter instämde,

behagade Hans Maj:t Konungen i nåder gilla och

bifalla.

Ex protocollo

W. Fredr. Sander.

I

STOCKHOLM, ISAAC MARGUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1883.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.