Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande a f nu befintliga familjefideikommiss i fast egendom.

1883-04-24 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1883:40, Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande a f nu befintliga familjefideikommiss i fast egendom.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-TJtshottets Utlåtande N:o 40.

1

N:o 40.

Ank. till Riksd. Kansli den 24 April 1883, kl. 7 e. m.

Lag-Ut.skottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande

a f nu befintliga familjefideikommiss i fast egendom.

I en inom Första Kammaren afgifven samt till Lag-Utskottet

hänvisad motion, N:o 14, har Herr A. O. Wallenberg ånyo väckt förslag

om upphäfvande af nn befintliga familjefideikommiss i fast egendom.

Sedan motionären till eu början lemnat några uppgifter om familjefideikommissen

i vårt land samt erinrat om innehållet af förordningen

den 27 April 1810, fortsätter lian:

»Härmed var början gjord till återställande af den grundsatsen i

var lagstiftning, hvilken aldrig bort derifrån vara utesluten, att individens

eganderätt ej kan innefatta rättighet att obetingadt stadga eu evigt

för successionen af fast egendom. I ett land, der samhällsskicket

hvilar på lagar, _ som i sig sjelfva upptaga bestämmelser

Uui nlndcis de må kunna, när tidsförhållandena sådant kräfva, ändras och

jörbättras, torde icke, sedan vigtiga grundlagsändringar blifvit genomörda,

enstaka undantagslagar böra anses i alla tider vara gällande,

grundtanken i sjelfva fideikommiss-stiftelsen har af 1810 års Riksdag blifvit

underkänd och afskaffad genom förbud att inrätta nya fideikommiss,

grundade på fast egendom. Det jag nu går att föreslå är endast ett

i omgående pa den väg, som vunnit allmänt gillande och som ligger i ett

fullständigt tillämpande af den lika arfsrätten.

Bih. till Riksd. Prof. 1883. 7 Sand. 29 Häft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

Jag har ieko för afsigt att söka åvägabringa eu hastig öfvergång

och vill således icke, att de nu befintliga förhållandena skola genom

lagändring rubbas; men jag anser önskvärd! att förekomma det som inträffat

i flere andra länder, nemligen att fideikommiss-stiftelserna annulerats

med ett penndrag.»

På grund af hvad han sålunda anfört, föreslår motionären, »att

ett sådant tillägg till § 1 i 16 kapitlet Årfdabalken införes, hvarigenom

bestämmes:

»att de familjefideikommiss, som nu finnas, ej komma att längre bibehålla

denna sin egenskap än i nuvarande innehafvares hand och deras

efterföljares, som äro födda senast inom 1885 års utgång, och att fideikommiss

erhålla egenskap af arfvejord, när ingen till succession berättigad

arfvinge finnes, som blifvit född senast inom 1885 års utgång.»

Motionären anför vidare, att då det icke kunde komma i fråga att

återupplifva rättigheten att stifta fideikommiss å fast egendom, det icke

heller borde vidare medgifvas att konsolidera sådana stiftelser, hvilket

nu under stundom egde rum genom Konungpns tillåtelse att öfverflytta

fideikommiss-stiftelser från en eller flere egendomar och hemman till ett

eller flere nya fideikommiss. Motionären hemställer derföre, »det Riksdagen

behagade besluta, att i underdånig skrifvelse till Konungen anhålla,

det öfverflyttning af fideikommissrätt från jordfastighet till annan

jordfastighet icke må hädanefter tillåtas.»

Motionen utgör i sin förra del ett förnyande af det förslag, samme

motionär afgaf vid sistlidne riksdag.

Angående denna, den hufvudsakliga delen af motionen, får Utskottet

derför upprepa hvad Utskottet i frågan då yttrade:

Fideikommiss har sin upprinnelse i den romerska rätten och betyder

der den egendom, en person, på grund af förhållanden, egendomliga

för denna rätt, testamenterat till eu annan person med ett gä

förtroende till denne grundadt uppdrag att utlemna egendomen till en

viss uppgifven tredje. Man kunde nu bestämma, att efter denne tredje

egendomen skulle tillgodokomma eu fjerde, efter denne eu femte o. s. v.

(s. k. fideikommiss ar iska substitution^!''). Till sådana fideikommiss kunde

göras hela förmögenheten, en viss qvotdel deraf eller eu viss särskild

förmögenhetsdel. r

Ur successiva fideikommiss af det sistnämnda slaget har, ande

den utveckling, den romerska rätten erhöll uti Italien och Tyskland^

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

3

familj?fideikommisset framgått, hvarmed afses att fästa viss egendom —

fast eller lös eller båda tillika — vid eu viss slägt, att inom densamma

öfvergå från en slägtmedlem till en annan efter viss bestämd ordning
Den

germaniska benägenheten att fästa jorden vid slägten är bekant.

Med stöd af den sålunda utbildade romerska rätten uppkommo

derföre i Tyskland, jemte de adeliga »stamgodsen» och de borgerliga

»arfgodsen)>, hvilka båda hade sin grund uti lag eller häfd, familjejfideikommissen

i fast egendom till följd af gällande privata dispositioner. I

andra land framträdde likartade anordningar. Successionen blef, af

naturliga skål, vanligen begränsad till män, och med afseende å grunden

för denna blefvo godsen majorat, minorat, seniorat, primo-, secundo-,

tertiogeniturer o. s. v.

Samma motiv, som i öfriga land, nemligen omtankan om »Familiens

Heder och Conservation», föranledde äfven, i Sverige stiftande

af familjefideikommiss i fast egendom, Indika här uppkommo ej mycket

senare äu i Tyskland och antagligen redan i medlet af det sjuttonde

århundradet. Stadgan angående testamenten den 3 Juli 1686 omtalar

institutionen såsom något redan kändt och lemna]'' uti sin 5 § om densamma

närmare bestämmelser. I 1734 års lag omnämnes den icke uttryckligen,

men då denna lag i 16 kap. 1 § Årfdabalken säger, att

»vill någon, man eller qvinna, göra testamente, halve våld göra det —

— — med eller utan vilkor», ansågos, enligt detta lagens rum, fideikommiss-stiftelser

äfven uti fast egendom fortfarande tillåtliga, ända tills

de hvarjehanda sociala och ekonomiska olägenheter, som kunde medfölja

en obegränsad rätt att genom privata dispositioner för all framtid

förfoga öfver fast egendom, föranledde hos oss, likasom uti flere andra

land, inskränkning uti en sådan förfoganderätt. Denna inskränkning

skedde genom förordningen den 21 April 1810.

Motionären vill nu, beträffande de för närvarande befintliga fideikommissgods,

att all rätt att tillträda dem såsom fideikommiss skall

upphöra för hvarje annars eventuel fideikommissarie, född efter den 31

December 1885, samt att de, när sålunda ingen eventuel! berättigad

fideikommissarie linnes, skola öfvergå till arfvejord uti dåvarande inneha

fvares hand.

Utskottet finne]- icke skäl förekomma till en dylik, alltid synnerligen

betänklig lagstiftningsåtgärd.

Familjefideikommissen hafva visserligen uti några andra stater

blifvit upphäfda. Så är förhållandet i Frankrike, senast på grund af

lagen den 17 Januari 1849, af innehåll, att alla af privata gods bildade

majorat, som redan, från förste innehafvare!! räknadt, gått i två successiva

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

led, upphäfvas; att de gods, som bilda dessa majorat, blifva fria gods uti

innehafvande hand; och at.t, för framtiden, succession i dylika majorat,

begränsad till två led, från förste innehafvare!! räknadt, endast får ega

rum för personer, födde eller aflade innan tiden för lagens promulgation;

i Nederlanden, på grund af lagen den 1 Oktober 1833, som visserligen

förbehållit den närmaste fideikommissarie!! hans rätt, men fråntagit

de efterföljande, om än redan födde, deras utsigt att erhålla fideikommisset;

samt i Italien, på grund af lagen den 30 November 1865,

som upphäft alla da bestående fideikommiss, majorat och andra fideikommissariska

substitutioner samt tillagt den dåvarande innehafvaren

full Äganderätt till halfva iideikommis,sförmögenheten och den närmaste

arfvingen full eganderätt till den andra hälften, dock med förbehåll af

nyttjanderätt för dåvarande innehafvaren under hans lifstid. Bestämmelser,

att sättet, hvarpå bestående familjefidcikommissgods måtte kunna

öfvergå till fri egendom, skulle genom framtida lagstiftning ordnas, förekomma

ock uti 1850 års preussiska grundlag, art. 40, 41, och uti 1866

års danska grundlag § 93, men förstnämnda bestämmelse har sedermera

bill vit upphäfd genom lagen den 5 Juni 1852, och bestämmelsen i danska

grundlagen har ännu icke^ledt till någon följd.

De förhållanden, som uti ofvan uppräknade stater må hafva föranledt

verkligt eller ifrågasatt upphäfvande af fideikommissnaturen å

viss fast egendom, förefinnas emellertid, enligt Utskottets åsigt, icke i

vårt land, och det är endast ett verkligt nödtvång, som kan berättiga

att bryta lagligen tillkomna och lagligen bestående dispositioner af

enskilde.

De bestående fideikommiss-stiftelserna i fast egendom uti vårt land

hafva icke det omfång, att några betänkligheter synas kunna möta mot

deras bibehållande. Utskottet kan i detta hänseende hänvisa till de vid

dptta utlåtande lögade från Kongl. Statistiska Centralbyrån Utskottet på

begäran meddelade uppgifter, Indika såsom grundade på Kongl. Maj:ts

Befallningshafvandes senast afgifna femårsberättelse!- (för åren 1876—

1880) i ämnet innehålla noggrannare siffror, än dem, som förekommo

i femårsberättelserna för åren 1871—1875, på Indika Utskottets vid förra

riksdagen lemnade uppgifter stödde sig.

Uppgifterna synas Utskottet utmärka, att af den fästa egendomen

i riket fideikommissen utgöra eu jemförelsevis så ringa del, att något

allmänt nationalekonomiskt intresse icke synes kunna åberopas för deras

upphäfvande. Några särskilda olägenheter af nuvarande fideikommiss i

fast egendom hafva icke heller, Utskottet veterligen, försports; och ingen

anledning synes derföre Utskottet vara för handen att bifalla ett förslag,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o åt). 5

hvarigenom dessa gods skulle öfvergå till arfvejord, utan att ens befintlige

eventuel^ fideikommissarier skulle lemna» tillfälle att å slägtens

vägnar sig_ yttra, än mindre deras bifall skulle erfordras.

Slutligen vill Utskottet erinra, hurusom genom förordningen deri

3 April 1810 Kong] Magt med Rikets Ständer funnit godt förordna,

att i de fall, då någon innehafvare af fideikommissegendom kan komma

i behof att derå emot inteckning göra lån eller för egendomen anse

förmånligt att få gorå utbyte af till fideikommisset hörande jord eller

ock finna sig föranlåten att söka häfvande af vissa uti fideikommissstiftelser

innehafvare^ föreskrifna vilkor, ansökningar i dessa eller andra

c y ika ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa tillämpning

och som icke röra frågor, hvilka mellan fideikommissarier och medarfvmgai

kunna yppas och enligt allmänna rättegångsordningen måste behandlas

hora hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmälas, på det att

„ongb Maj.t uied Dess Högsta Domstol, i likhet med annan förklaring

öfver allmänna lagar och författningar, må dervid, efter sig företeende

omständigheter, kunna förfara.

Genom tillämpning af denna författning synas Utskottet de olägenheter,

som - hufvudsakligen för fideikommissarierne sjelfve —

någon gång onekligen uppkomma af gällande fideikommiss-stiftelser, väsentligen

kunna undanrödja» med bibehållande af bestående lagstiftnings

grund.

De redan uti ämnet gifna bestämmelser innebära ock möilighet

hvilken understundom blifvit verklighet — att fideikommissegendoinai

upphöra såsom sådana. Detta kan ske, utom derigenom att

»Testatoris föreskrefne vilkor på något sätt exspirera», äfven på så

sätt, antingen att med förändrade tidsförhållanden de uppstälda bestämmelserna

för fideikommisset blifva alldeles otillämpliga, då Kongl. Makt

kan förklara fideikommissnaturen hafva upphört, eller att fideikomiss
egendom,

som med Kongl. Maj:ts tillstånd, intecknats blifver exekutivt

försåld.

Med anledning af motionens senare del eller förslaget om skrifvelse

till Konungen med anhållan, det öfverflyttning af fideikommissnatur

från eu jordfastighet till annan hädanefter icke måtte tillåtas, vill

Utskottet erinra, att, då i ofvan anförda förordning den 3 April 1810

fråga om dylik öfverflyttning hän föres till sådana ämnen om fideikommissers

råtta mening och bästa tillämpning, hvilka, enligt samma förordning

höra hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmälas, på det att

Kongl. Magt med Dess Högsta Domstol må kunna dervid, i likhet med

annan förklaring öfver allmänna lagar och författningar, efter sig före
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

teende omständigheter förfara, motionärens förslag i sjelfva verket innebär,

att Riksdagen skulle i skrifvelse till Konungen anhålla, det Konungen

med Dess Högsta Domstol icke måtte''i förevarande afseende vidare

tillämpa 1810 års sist åberopade förordning. Då, så länge denna förordning

ännu är i gällande kraft, eu dylik anhållan från Riksdagens

sida måste anses vara olämplig, kan Utskottet icke heller i denna del

ti 11 styrk a m o tionen.

På grund af hvad Utskottet nu anfört, får Utskottet hemställa,

att motionen icke må föranleda till någon Riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 24 April 1883.

På Lag-Utskottets vägnar:

/

Axel Bergström.

Reservation:

af Herrar Smedberg, Anders Persson, Lewin, Magnus Jonsson och Johannes

Jonson: »Då genom Kongl. förordningen den 27 April 1810 det

förbjöds att vid bortgifvande af fast egendom sträcka förordnandet om

vilkoren för dess förvaltning längre än till förste emottagarens och dess

makas lifstid eller om egal iderätten vidare än till utnämnande af testamente-

eller gåfvotagarens nästa efterträdare, är uppenbart att man redan

på den tiden ansåg familjfideikommiss-stiftelser icke vara till gagn för det

allmänna. När samtidigt genom Kongl. förordningen den 3 April 1810

det förklarades att Kongl. Maj:t kunde lemna tillstånd att upptaga lån

mot inteckning i fideikommissegendom och till och med att upphäfva

vilkor, som i fideikommiss-stiftelse blifvit innehafvare!! föreskrift^, beträddes

af lagstiftande makten den väg, som ytterst kan leda till hela

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40. 7

fideikommissinstitutionens upphäfvande. Man säger nu, att eftersom

dessa stiftelser tillkommit i stöd af gällande lag-, de ej kunna upphäfva®

utan förnärmande af enskildes rätt, hvaraf åter följer, att det tillkommit

stiftaren att stadga en för all tid gällande ordning eller lag,

enligt hvilken besittningsrätt till viss hans egendom öfvergå!- från en

till annan, äfvensom att någon egare derefter ej finnes, utan skola efterkommande

hvar efter annan endast hafva rätt''till besittning eller nyttjande

och pa egendomen aldrig få tillämpas de lagbestämmelser, hvilka

med hänsyn till egendomens öfverlåtelse eller dess öfvergående på annat

sätt från en till annan funnits nödvändiga och nyttiga. Dessa af

enskild man stiftade ordningar eller lagar skola, i olikhet med andra,

kunna hvarken ändras eller upphäfva^. Eu sådan uppfattning är åtminstone

icke den samma som förefans hos 1810 års lagstiftare, och

för vår del kunna vi icke biträda den. Vi föreställa oss tvärt om, att

enskild rätt alldeles icke kränkes, blott man undviker att lagstifta för

andra än dem, som födas sedan förändring af lag skett i den af motionären

antydda rigtning.

Vi kunna ej heller finna annat än att fideikommissinstitutionen,

sedd _ ur social synpunkt, verkar skadligt. Genom eu sådan stiftelse

förblir egendom, som eu person med flit och omtanke samlat, oafhändlig

tillhörighet för efterkommande hvar efter annan i viss af stiftaren

bestämd ordning och följaktligen alltjemt i en persons besittning. Ju

mer egendom hopas på få händer, desto större blir naturligen antalet

af dem, som ega litet eller alls intet; och om, såsom man ju antager,

statsmedlemmarnes förmögenhetsvilkor utgöra en visserligen ofullkomlig

men derför, åtminstone i våra dagar, icke alldeles förkastlig mätare

så väl på deras intresse för allmänna angelägenheter som på förmågan

hos dem att. i sådana angelägenheter döma sundt och klokt, af hvilka

egenskaper i förening hos största möjliga antal samhällets välfärd ju

ytterst beror, lärer deraf följa att ifrågavarande stiftelser icke äro till

båtnad för samhället.

Lika litet kunna vi finna stiftelserna gagneliga för enskilde. Personer,

hvilka hafva att öfvertaga de i vårt land befintliga, till antalet

ganska många och till omfattning rätt betydliga fideikommissegendomar,

sakna derigenom den sporre till nyttig verksamhet, som ligger i den

för flertalet af andra bjudande nödvändigheten att genom eget arbete

bereda sig utkomst och tryggad ställning i samhället. Derigenom utvecklas

. hos den arbetande sådana egenskaper, utom hvilka han svårligen

blir en nyttig samhällsmedlem och hvilka äro honom till verkligt

gagn fullt ut lika mycket som frånvaron af sådana egenskaper länder

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

till men för samhället, dit han hör. Man skulle kunna invända att den

blifvande fideikommissarie!! icke befinner sig i annan ställning än eu

hvar, som har att vänta arf af någon betydenhet — väsentlig skilnad

finnes likväl. Personen, som skall ärfvas, kan göra förluster, kan till

äfventyra mista allt. Han kan också genom upprättande af testamente

betydligt minska hvad som eljest vid hans död skulle tillfalla arfvinge.

Fideikommissegendomen åter, åtminstone den som utgöres af fastighet,

kan icke frånhändas honom eller henne, som enligt stiftelseurkunden

har rätt att vid innehafvarens frånfälle öfvertaga den.

Vi böra äfven anmärka att i flere andra Europas länder man upphäft

familjfideikommissen, och om också i jemförelse med samma länder

stiftelserna hos oss äro både till antal och omfattning mindre, lärer

deraf icke kunna liemtas stöd för deras bibehållande, så vida man lika

med oss anser dem icke vara till gagn.

Bland skäl, som anförts till stöd för familjefideikommissens upphörande,

är också detför känslan upprörande, deruti att af fideikommissariens

barn med lika uppfostran och deraf följande lika behof gemenligen

en öfvertager det väsentliga af qvarlåtenskapen, men syskonen få

litet eller intet. Vi vädja ogerna till känslan, såsom ofta vilseledande,

men när känslan går i samma rigtning som det profvande förståndet, må

äfven den, synes oss, tillmätas någon vigt.

Då således ur rättslig synpunkt intet hinder synes möta derför

att fideikommiss-stiftelserna genom lämplig åtgärd i lagstiftningsväg

komma att upphöra, då de äro för samhället skadliga och gagnet för

enskilda med skäl kan sättas i fråga, och då slutligen institutionen

saknar stöd i allmänna rättsmedvetandet och strider mot den i lag antagna

grundsats om lika arfsrätt, äro vi för vår del alldeles ense med

motionären derom att institutionen icke bör bibehållas; men då vi

nu, liksom vid förra riksdagen, äro tveksamma i afseende på rätta formen

af erforderliga lagbestämmelser och anse bäst att öfverlemna åt

Kongl. Maj:t att, efter föregången utredning, uppgöra förslag till stadganden

i det af motionären angifna syfte, föreslå vi,

att Riksdagen i skrifvelse till Konungen anhåller,

att Konungen täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till lag, hvarigenom den vid viss

egendom fästade fideikommissnatur må upphöra.»

Herr Berglöf har begärt få bär antecknadt, att han icke deltagit

i ärendets behandling inom Utskottet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utledande N:o 40.

9

( Bilaga.)

Fideikommissegendomarnes inom riket antal egare, sammanlagda mantal

och taxeringsvärde länsvis enligt Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

femårsberättelse för åren 1876—1880.

Län.

Antal

egare,

slägter

och

grenar.

Summa

nuvarande

mantal.

I % af

lands- bygdens

hela

mantal.

Taxeringsvärde

i kr. (1880), in- begripet verk

samt inrättningar

och en del

frälseräntor.

I % af

lands- bygdens

hela

tax.- värde.

Anmärkningar.

Stockholms stad...

9

_

1,950,000*

(0''74)**

* = Tax.-v. (1880)

å de i 1871—75

års sammandrag

*

upptagna.

Stockholms

län

30

413''3ii

10''20

B 9,713,950*

8 ''95

** 1 % af sainfälda

Upsala

»

11

281''513

7-91

4,529,936

6’71

* tax.-v.

Södermanlands

»

22

48 9''827

14-75

12,240,388

12''79

Inbegripet Bergs- hamra.

Östergötlands

»

16

248*483

4''53

7,545,496

4''37

Jönköpings

»

11

149''247

3''83

3,371,500

3''62

Kronobergs

3

50''250

1 ''79

997,200

1"43

Kalmar

»

4

28''854

0''86

1,198,070

1*03

Gotlands

)>

—

—

—

—

Blekinge

»

2

50''167

4''63

1,391,100

2''67

Kristianstads

»

9

265''92i

8''89

10,381,400

7''30

Malmöhus

»

17

480''499

11''81

30,448,000

10''35

Hallands

»

3

136-931

4''69

2,858,500

4''79

Göteborgs och Bohus »

1

4‘875

0''17

118,500

0‘13

Elfsborgs

»

9

7 3''780

1 ''76

2,271,900

1''78

Skaraborgs

»

10

84''823

1''80

2,112,446

1‘37

Vermlands

»

6

12-167

0’68

603,593

0''50

Örebro

)>

6

118’739

4''13

5,274,730

4''51

Vestmanlands

»

15

169''693

5''95

4,551,054

5''65

Kopparbergs

)>

1

3''415

0’18

253,750

0''32

Gefleborgs

»

1

12''472

0''57

758,500

1*04

Vesternorrlands

))

—

—

—

—

—

Jemtlands

»

—

—

—

Vesterbottens

»

1

0’562

0''05

16,000

0''05

Norrbottens

»

—

—

—

—

—

Summa

-

3,071''i44

4''60

102,586,013

— |

*) Vid ännu felande uppgift om 1880 års taxeringsvärde har här införts 1875 års,

samma proportion, som taxeringsvärdet å jordbruksfastighet öfver hufvud stigit inom länet.

Bih. till Biksd. Prof. 1883. 7 Sami. 29 Höft. 2

ökadt i

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.