Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41

1883-05-04 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1883:41, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

i

N:o 41.

Ank. till Riksd. Kansli den 4 Maj 1883, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om revision

af Strafflagen i vissa delar.

Revision af strafflagen i vissa delar påyrkas i en inom Andra

Kammaren af Herr A. Hedin afgifven och till Lag-Utskottet öfverlemnad

motion, N:o 45.

Motionären säger sig hålla före, att den värdegräns af 15 kronor,

som utmärkte skilnaden mellan å ena sidan snatteri, hvilket kunde

med högst 100 kronors böter eller högst 6 månaders enkelt fängelse

försonas, och å andra sidan stöld, hvilken drabbades af straffarbete och

vanfrejd, måste erkännas för alldeles godtycklig. Möjligen borde vid

straffets bestämmande hänsyn tagas till den större eller mindre skadan

af brottet. Men vore det rigtigt, att tillgrepp öfver 15 kronors värde

medförde så svår påföljd som straffarbete och vanfrejd, så kunde man

fråga sig, hvarför vid ett ej mindre samhällsvådligt brott, som väl oftast

hade svårare skada i följe, nemligen bedrägeri, ett visst värdebelopp

icke föranledde en lika svår straffskärpning. Äfvenså förefölle

det anmärkningsvärd^ att det tillgripnas värde, som hade en så stor

betydelse för skilnaden mellan snatteri och stöld, och der afgjorde

tillämpningen af olika straff arter, spelade en jemförelsevis underordnad

roll vid bestämmandet af straff graden för förbrytelse af senare slaget:

Bill. till Likså. Prof. 1883. 7 Samt. 30 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

först när värdet af det tillgripna öfverstege 1,000 kronor, finge ju samma

förhöjning af straffarbetstiden till ett år ega ruin, som de i § 3 uppräknade,

försvårande omständigheter föranledde.

Motionären upprepar, hvad han i sin vid förra riksdagen afgifna

motion i ämnet påpekat såsom ett bekant faktum, att den bokstafliga

tillämpningen af § 1 i strafflagens tjugonde kapitel visat sig så orimlig

och orättvis, att mer än en domare vid handläggning af åtal för

tjufnad första gången till ett värde, som ej mycket öfverstiger snatterigränsen,

sökt att få det stulnas värde uppskattadt till sådant belopp,

att det lindrigare straffet för snatteri kunnat ådömas och derigenom

för den brottslige underlättas det tillfälle till förbättring, som blott

alltför ofta omintetgjordes genom ett hårdare, af vanfrejd åtföljdt straff.

En sådan åsigt hos dem, som hade att tillämpa lagen, borde i motionärens

tanke väcka lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet. Och att

öfvertygelsen om behofvet af strafflagens reviderande vore rätt allmän

bland de domare, som såge sakernas verklighet på närmare håll,

än öfverrätternas medlemmar, det slete han bland annat af mellersta

Sveriges civila tjenstemannaförenings förhandlingar år 1882 i ämnet,

hvilka han bifogat sin motion.

Hvad iterationssträffen anginge, syntes dessa honom dess hellre

förtjena namn af ändamålsvidriga, som det stränga, af vanfrejd åtföljda

straffet för första resan stöld ofta stängde vägen till försörjning genom

redligt arbete och så godt som tvingade den första gången för stöld

straffade till nya tjufnad sbrott. Om likväl straffskärpning vid återfall

i brott vore en oantastligt förnuftig och rättvis princip, hvarför gjordes

den då icke gällande vid bestraffande af brott i allmänhet, eller

hvarför skulle just tjufnadsbrotten utgöra det egentliga området för

dess tillämpning? Motionären betviflade, att den frågan kunde så besvaras,

att konseqvensen i vår brottmålslagstiftning derigenom blefve

ådagalagd. Den omständigheten, huruvida “förbrytaren tillförene upprepade

gånger varit straffad“, den omständigheten — hade Riksdagen

yttrat år 1872 — läge “utanför sjelfva förbrytelsen“. Gjorde man fullt

allvar af den tanken, så förmådde motionären ej inse annat, än att

iterationsstraffens dom vore fadd. I alla händelser ville det synas

honom, att genom stadgande af en viss preskriptionstid, efter hvars förlopp

ett redan genom straffet försonadt brott ej finge vid ny förbrytelse

lända till straffskärpning, skulle i någon mån mildras de nu stadgade

iterationsstraffens orättvisa. Och då mot hans motion åberopats andra

länders exempel, vill han erinra, att detta exempel härvidlag talade

för en förändring af vår strafflag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

Å andra sidan vore motionären icke ensam om den tanken, att

ansvarsbestämmelserna för bedrägeri i vissa fall tålde vid att skärpas.

Med anledning af en erinran om det samband mellan strafflagens

särskilda delar, som tilläfventyrs kunde förhindra en till blott tjugonde

kapitlet inskränkt revision, föranlätes motionären att nu gifva sin framställning

en något vidsträcktare omfattning och att hemställa om “revision

så väl af strafflagens tjugonde kapitel — i syfte, dels att tjufnadsbrott,

ehvad värdet är större eller mindre, må första och andra gången

kunna försonas med böter eller enkelt fängelse, samt först vid andra

gången tjufnad under försvårande omständigheter straffarbete och förlust

af medborgerligt förtroende ådömas, dels att straffskärpningarna

för återfall i tjufnad må upphäfvas eller åtminstone i betydlig män

mildras — som af lagens öfriga delar, i den mån detta för sammanhangets

skull finnes nödigt

hvarjemte motionären anhållit att, derest Lag-Utskottet ej skulle

vara i tillfälle att framlägga förslag till en omarbetning af nämnda

kapitel och till de öfriga förändringar i strafflagen, som härmed torde

stå i sammanhang, “Riksdagen ville i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla

om proposition till nästa Riksdag med förslag till förändring

af strafflagen i nu angifna syfte.“

Vid sistlidne riksdag afgaf Lag-Utskottet öfver samma motionärs

då i hufvudsakligen enahanda syfte väckta motion följande utlåtande:

“På ingen del af vår nya strafflagstiftning torde forna bestämmelser

i ämnet hafva haft ett sådant inflytande, som å innehållet i 20

kapitlet Strafflagen “om stöld och snatteri44, Genom de i stort antal

uppräknade försvårande omständigheterna, genom de särskilda straffen

för iteration, genom de särskilda grunderna för delaktighet, m. in. afviker

onekligen lagstiftningen om tjufnad från den i öfrigt gällande strafflagstiftningen.

Grunden till detta förhållande torde kunna sökas, förutom

i den särskilda karakteren å tjufnadsbrotten, i den omständighet,

att, då man vid nya Strafflagens stiftande i ämnet egde stadganden af

färskt datum i förordningen den 4 Maj 1855, man icke fann lämpligt

att i dessa företaga mycket vidtgående förändringar, under det att,

beträffande de flesta öfriga delarne af strafflagstiftningen, det gälde att

bygga på nya grunder.

“Då motionären nu påyrkar en revision af stadgandena om straff

för tjufnad, önskar han förnämligast, dels att skilnaden mellan snatteri

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag- Utskottets Utlåtande N:o il.

och stöld måtte upphöra samt tjufnadsbrott, ehvad värdet vore större

eller mindre, första och andra gången kunna försonas med böter eller

enkelt fängelse, utan påföljd af vanfrejd, och att först vid andra gången

tjufnad under försvårande omständigheter straffarbete och förlust

af medborgerligt förtroende måtte ådömas; dels ock, att de i motionärens

tanke stränga iterationsstraffen måtte helt och hållet upphäfvas

eller åtminstone förmildras.

“Snatteri, d. v. s. i allmänhet olofligt tillgrepp åt gods eller penningar

till värde af femton kronor eller derunder, straffas för närvarande

med böter, högst ett hundra kronor, eller fängelse i högst

sex månader (S. L. 20. 1). De straff för olofligt tillgrepp första gången,

motionären önskar nedsatta, äro sålunda dels straffet för s. k.

enkel stöld, straffarbete från och med två till och med sex månader

(S. L. 20. 1, 2); dels straffet för snatteri och stöld under försvårande

omständighet (S. L. 20. 3, 4), för hvilket straff det latitudinära

maximum hvad angår snatteri är detsamma som vid snatteri under

vanliga omständigheter, men beträffande stöld är höjdt från sex månader

till ett år; dels ock straffen för de två i 5 och 6 §§ omförmälda

arter af qvalificerad stöld, ehvad värdet af det stulna uppgår till femton

kronor eller ej, hvilka straff äro satta för den ena arten (S. L.

20. 5) till straffarbete från och med två månader till och med ett

år, samt för den andra (S. L. 20. 6) till straffarbete från och med sex

månader till och med fyra år. Derjemte stadgar S. L. 20. 18 såsom

påföljd för stöld förlust af medborgerligt förtroende för alltid eller för

viss tid.

“Huruvida nu de sålunda satta strafflatituderna äro till sitt minimum

likasom sitt maximum för höga torde icke kunna afgöras från

allmänt principiella synpunkter, utan torde man i detta fallet vara hänvisad

till erfarenheten om straffens förmåga att uppfylla det med dem

afsedda ändamål samt till andra lands exempel.

“En på fakta grundad erfarenhet i hithörande afseenden är alltid

svår att vinna, och fullt tillförlitliga och tillräckliga materiali er för frågans

bedömande ur denna synpunkt äro icke af motionären förebragta

och torde icke heller annars föreligga.

“Beträffande de straff, andra lands lagar stadga för tjufnadsbrott

första gången, så vill Utskottet ur den norska Lov angaaende Forbrydelser

af den 20 Augusti 1842 och Lov indeholdende Forandringer i

Lov angaaende Forbrydelser af den 20 Augusti 1842 med videre, den

3 Juni 1874, kap. 19, den danska Almindelig borgerlig Straffelov den

10 Februari 1866, kap. 23, den för Tyska riket gällande Strafgesetzbuch

af den 26 Februari 1876, afd. 19, samt den franska Gode Pénal, Livré

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41. 5

III, Titre II, C Ii. II, Sect. 1 meddela, att enkel, första resan begången

stöld straffas

i Norge med fängelse (af tre slag: arrest på minst 32, högst 240

dagar; fängelse på vanlig fångkost på minst 16, högst 120 dagar; samt

fängelse på vatten och bröd på minst 4, högst 30 dagar) eller med

straffarbete i femte grad (på 6 månader eller deröfver intill 3 år);

dock att, om det stulna föremålets värde är särdeles obetydligt och

derjemte de omständigheter, hvarunder tillgreppet skett, utmärka, att

handlingen har en väsentligen mindre grad af straffbarhet än tjufnad i

allmänhet, straff af böter kan användas;

i Danmark med fängelse på vatten och bröd till och med 30, men

icke under 5 dagar; dock att, om obetydligheten af det tillgripna i förening

med dess öfriga beskaffenhet och de särskilda omständigheter,

hvarunder tillgreppet skett, utmärker, att handlingen har eu märkeligen

ringare grad af straffbarhet än tjufnad i allmänhet, såsom när frukter

i annan mans trädgård eller på dennes mark eller födoämnen eller

dryckesvaror tillgripas till omedelbar förtäring, utan att härmed äro

förbundna omständigheter, som utestänga handlingen från det mildare

bedömandet, straffet är böter från 2 till 100 kronor eller enkelt fängelse

på minst 2 dagar intill 1 månad;

i Tyska riket med fängelse (1 dag—5 år), hvarjemte tjuf, som

dömts till minst 3 månaders fängelse, kan dömas förlustig borgerliga

hedersrättigheter på minst 1, högst 5 år; samt

i Frankrike med fängelse från och med 1 till och med 5 år; och

kunna dessutom ådömas böter från och med 16 till och med 500 francs

samt förlust af de i art. 42 af Code Pénal omnämnda rättigheter under

en tid af minst 5 och högst 10 år, räknadt från den dag, straffet aftjenats,

likasom personen i fråga äfvenledes kan ställas under polisuppsigt

under lika antal år.

‘kvalificerad stöld straffas

i Norge (»Grovt Tyveri») med straffarbete i tredje, fjerde eller

femte grad (9 år—6 månader); dock att, i vissa fall, deribland inbrott,

om tjufnaden är begången under sådana omständigheter, att den

icke är märkeligen farligare än simpel tjufnad, straffet kan nedsättas

till fängelse;

i Danmark (»Grovt Tyveri») med straffarbete intill 8 år, d. v. s.

minimum »Forbedringslmusarbeide» på 8 månader, maximum »Tugthuusarbeide»

på 8 år; och

i rTyska riket med tukthusarbete ifrån 1 till 10 år; dock, derest

förmildrande omständigheter förefinnas, med fängelse icke under 3 månader;

och kan derjemte dömas till förlust af borgerliga hedersrättig
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

h^ter vid tukthusstraff på minst 2, högst 10 år; vid fängelsestraff på

minst 1, högst 5 år, äfvensom medgifvas, att den till tukthusstraff

dömde sedermera må ställas under polisuppsigt.

»I Frankrike äro åtskilliga särskilda bestämmelser gifna, enligt

hvilka qvalificerade stölder straffas: med tvångsarbete för alltid, då flere

särskilda qvalifikationer sammanträffa, för viss tid (5—20 år) i vissa fall

— deribland enkelt inbrott —; med tukthusarbete (5—10 år) i andra,

och med fängelse från och med 1 till och med 5 år samt böter från

och med 16 till och med 500 francs i ett fall. Stölder under försvårande

omständigheter straffas — med några härinom liggande olika latituder

för olika fall — med fängelse från och med 15 dagar till och med 5

år och böter från och med 16 till och med 500 francs, men i några fall

äfven med tukthusarbete. Adömdt tvångs- eller tukthusarbete medför

»degradation civique» och ställande under ständig polisuppsigt.

»Af denna korta framställning torde framgå, att straffen för olofligt

tillgrepp hos oss icke kunna anses synnerligen högt tilltagna. Minima

för motsvarande brott torde i andra land vara ungefärligen desamma,

hvaremot maxima äro betydligt högre. Straffmediet måste derföre ock

vara högre än hos oss.

»Hvad nu särskilt angår straffpåföljden förlust af medborgerligt

förtroende, så visar sig, att Sverige icke är det enda land, der sådan

påföljd kan ådömas.

»Då frågan, att denna påföljd måtte upphöra för tjufnadsbrott,

som första gången beginges, förevar vid 1880 års riksdag, yttrade Utskottet:
’Det

behjertansvärda i motionens syfte kan Utskottet icke annat

än erkänna, men Utskottet betvifla]-, att tidpunkten ännu är kommen

för att än ytterligare, än hvad redan skett genom förordningen den

31 Oktober 1873, inskränka tillämpningen af medborgerligt förtroendes

förlust såsom påföljd å vissa i den allmänna uppfattningen vanfrejdande

brott. I en fråga som denna måste lagen mera än någonsin,

derest den skall något betyda, växa fram ur folkuppfattningen. Så länge

uti denna en person, som begått vissa, om ock ringare brott, i följd af

förbrytelsens natur betraktas såsom van frejdad, skulle lagstadganden,

som omöjliggjorde all kontroll, huruvida någon vore för sådant brott

straffad, antagligen mottagas med ovilja och åstadkomma eu allmän

misstro mot okända personer. Då motionärens förslag synes förnämligast

afse ringare tjufnadsbrott, som första gången begås, torde de skäl,

Utskottet vid 1877 års riksdag anförde för sitt afstyrkande af då väckt

förslag, att förlust af medborgerligt förtroende ej vidare skulle ådömas

för första resan begången, icke qvalificorad stöld, äfven nu vara tillämp
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

liga. Lika vigtig!, sade Utskottet, som det för samhället vore att underlätta

eu frigifven brottslings sträfvan att erhålla ärligt förvärf och dyrrledelst

ej blott minska faran för ett upprepande af hans förbrytelse,

utan äfven till nyttigt arbete återvinna en på afväga!- kommen samhällsmedlem,

måste det också vara, att ej samhällets öfriga medlemmar och

i främsta rummet arbetsgivare utsattes för olägenheten att, under okunnighet

om förhållandet, i sina hem och i sitt arbete mottaga personer,

soin nyss begått vanfrejdande brott, utan att ens någon tid hafva visat

prof på sin förbättring; och vore en stöld begången under synnerligt

förmildrande omständigheter, torde i de flesta fall inga svårigheter möta

för den, som dertill gjort sig skyldig, att i sin hemort erhålla arbetsförtjenst,

äfven om han på någon kortare tid vore förlustig medborgerligt

förtroende. Högst olämpligt vore det äfven att medgifva eu från

fängelset nyss utkommen, för stöld straffad brottsling alla medborgerliga

rättigheter. Vore han ej ådömd förlust af medborgerligt förtroende,

kunde deltagande i t. ex. riksdagsmannaval och alla kommunala angelägenheter

honom ej förvägras, om han eljest vore dertill berättigad.

I sådant fall skulle ej heller kunna honom förmenas att med laga verkan

aflägga vittnesmål, men att tillerkänna tjufvens intyg egenskap af

laga bevis, innan han genom någon tids oklanderligt uppförande kunde

anses hafva återvunnit det förtroende, han förverkat, s}mtes ingalunda

välbetänkt, särdeles vid det förhållande, att vår lag gåfve två vittnens

sammanstämmande intyg egenskap af fullt bevis, utan att åt domaren

inrymma den omfattande pröfning af vittnesmålens verkan, som andra

länders lagstiftning medgåfve.’

»Utskottet hänför sig nu till hvad Utskottet sålunda tillförene

yttrat.

»Beträffande vidare den af motionären såsom godtycklig betecknade

skilnaden mellan snatteri och stöld, är gifvet, att hvarje sådan

skilnad efter värdet å det tillgripna måste blifva mer eller mindre godtycklig,

men skilnaden har just tillkommit för att kunna lindra straffet

för tillgrepp till obetydligt värde. Att upphäfva skilnaden skulle, äfven

med iakttagande af straffnedsättningar, kunna vålla, att stölder till obetyeldigt

värde blefve med högre straff ansedda än för närvarande, särskildt

vid iteration.

_ »Utskottet har slutligen att yttra sig om de i Strafflagen för återfall

i tjufnadsbrott bestämda iterationsstraff. Vid andra resan stöld

ökas latituden med två år, vid tredje resan med fyra år. Vid fjerde

resan eller oftare skall den brottslige dömas till straffarbete från och

med fyra till och med tio år; dock må, der omständigheterna äro synnerligen

mildrande, tiden för straffarbetet till två år nedsättas och, der

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

sådana försvårande omständigheter förekomma, som i S. L. 20. 6. omförmälas,

kan dömas till straffarbete på lifstid.

»Dessa iteration sstraff voro beträffande tredje och fjerde resan stöld

strängare i 1864 års strafflag, men förordningen den 19 Juli 1872 införde

de nuvarande mildare. Efter en så nyligen skedd förmildring

anser Utskottet icke något ytterligare steg redan nu böra tagas i samma

rigtning.

»Iterationsstraff för tjufnad förekomma så väl i den norska strafflagen

som i den danska (inom tio år från sista straffet) och den tyska

(först vid återfall tredje gången och inom tio år från sista straffet). I

Frankrike äro stadgade svåra — på ej mindre den förut ådömda, än

äfven den genom nya brottet förskyllade straffarten grundade — iterationsstraff

i allmänhet, hvilka sålunda gälla äfven för tjufnadsbrott.

»På grund af det anförda får Utskottet hemställa, att förevarande

motion icke må föranleda någon Riksdagens åtgärd.»

Motionären har nu visserligen sökt gendrifva flere af de sålunda

af Utskottet andragna skäl, men Utskottet vill dock anmärka, att utlåtandet

godkändes af Första Kammaren utan öfverläggning eller omröstning,

hvaremot i Andra Kammaren motionen visserligen blef bifallen,

men med blott 68 röster mot 67, hvilka senare afgåfvos för Utskottets

hemställan.

Utskottet vill icke förneka, att gällande Strafflag företer, ej minst

i sitt tjugonde kapitel, åtskilliga brister, men Utskottet anser för sin

del, att dessa icke kunna med bibehållande af det sammanhang och den

konseqvens, som ovilkorligen måste fordras mellan de olika bestämmelserna

i en strafflag, afhjelpas annorlunda än genom en allmän revision

af Strafflagen i dess helhet. Om någon sådan revision har motionären

emellertid icke afgifvit förslag, och den närmaste framtiden torde

för ett företagande af en sådan vara föga lämplig, då under densamma

lagstiftande maktens uppmärksamhet måste tagas i anspråk för det

stora och omfattande lagstiftningsarbete, som är ännu mera trängande,

eller revisionen af processlagstiftningen.

Med stöd af det anförda får Utskottet hemställa,

att motionen icke må föranleda någon Riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 4 Maj 1883.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

9

Reservationer:

af Herrar Thomas son, Anders Persson, Ekenman. Smedberq, Maqnus

Jonsson och Berguf.

Herr Grefve Strölaf dt har begärt få här anteckna^, att han på

grund af eihållen ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i ärendets

behandling inom Utskottet.

Bill. till Likså. Prof. 188.1. T

Samt. SO Haft.

o

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.