Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande utredningen borde aflåtas med hemställan jemväl derom, att, i händelse Bill. till Biksd. Prof. 1384. 8 Sami, 2 Afä''. 2 Band. 9 Höft. 2 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts

1884-02-28 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 3TU 1884:13, Skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande utredningen borde aflåtas med hemställan jemväl derom, att, i händelse Bill. till Biksd. Prof. 1384. 8 Sami, 2 Afä''. 2 Band. 9 Höft. 2 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

1

Ko 13.

Ank. till Riksd. Kansli den 10 Mars 1884, kl. o e. in.

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 1,

angående Herr J. A. Öbergs motion om statistisk utredning

med hänsyn till en mer eller mindre utvidgad politisk

rösträtt.

Uti en vid innevarande riksdag inom Andra Kammaren väckt

och till Utskottets behandling hänvisad motion (N:o 4) har Hei-r J. A.

Öberg föreslagit,

»att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t

måtte låta utarbeta och till en kommande Riksdag öfverlemna en statistisk

utredning angående en mer eller mindre utvidgad politisk

rösträtt.»

öfverläggningarne vid förra riksdagen angående ett då väckt

förslag i dylikt syfte gåfvo, enligt hvad motionären anför, vid handen,

att de allra fleste ledamöterne i Konstitutions-Utskottet, till hvilket

sagda motion hänvisats, såsom äfven innehållande förslag om grundlagsändring,

voro ense om, att den begärda statistiska utredningen vore

önskvärd; att Första Kammaren på formella grunder afslog förslaget om

en skrifvelse, fastän under erkännande, dels att en utredning om följderna

af valrättens utsträckning vore väl behöflig, dels att regeringen

ensam vore i stånd att nöjaktigt verkställa den; att Andra Kammaren

formulerade sin mening sålunda, att skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande

utredningen borde aflåtas med hemställan jemväl derom, att, i händelse

Bill. till Biksd. Prof. 1384. 8 Sami, 2 Afä''. 2 Band. 9 Höft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

Kong!. Maj:t så funne lämpligt, förslag till en kommande Riksdag måtte

afgifvas om utsträckning af valrätten till Andra Kammaren; men att

många röster höjde sig för den åsigten, att ett förslag i nämnda syfte

icke borde utgå från regeringen utan från representationen. I öfverensstämmelse

med sistnämnda uppfattning är det ock som motionären framstält

sitt förslag.

Uti det anförande till statsrådsprotokollet, hvari då varande Justitiestatsministern,

Friherre L. G. De Geer, motiverar det förslag till

riksdagsordning, som nu är svensk grundlag, säger lian sig utgå »från

den grundsats, att en nationalrepresentations nödvändigaste egenskap

är att vara ett sant uttryck af tänkesättet hos majoriteten af den politiskt

tänkande delen af nationen». Fördenskull afser han att »från valrätt

till representationen icke utesluta andra oförvitlig^ medborgare än

dem, hos hvilka något politiskt intresse icke kan förutsättas».

Ställer man sig nu tills vidare af teoretiska eller praktiska skäl

på denna ståndpunkt, och indelar man således medborgarne i två afdelningar,

den ena omfattande de politiskt tänkande eller intresserade,

den andra omfattande dem, som icke äro eller anses vara det, så är

det klart, att de stadgade vilkoren för valrätt till Andra Kammaren

böra meddela sådan åt så många som möjligt af den förra afdelningen,

men derifrån utesluta så många som möjligt af den senare. Uppfylla

dessa vilkor ej denna fordran, då motsvara de ej heller grundlagsstiftarens

syfte, och en ändring, som afser att bringa dem till större enlighet

med detta syfte, är då, långt ifrån att vara en rubbning i eu af

riksdagsordningens grundvalar, snarare en utveckling af densamma i

dess egen anda.

Då emellertid, såsom riksdagsordningens författare på anfördt

ställe mycket rigtigt, anmärker, den nämnda indelningen af medborgarne

icke kunnat ske efter några fullt tillfredsställande eller allmängiltiga

grunder, hafva dock begränsningarne synts åtminstone böra

göras så få som möjligt och lika för alla, så att ingen klass såsom

sådan uteslutes från valrätt. Begränsningarne äro de för alla bekanta:

för valrätt fordras att ega fastighet till minst 1,000 kronors värde, eller

att arrendera jord till minst 6,000 kronors värde, eller att skatta för

minst 800 kronors årlig inkomst af kapital eller arbete.

Under de aderton år, under hvilka nu gällande riksdagsordning

tillämpats, bör en ganska god erfarenhet hunnit vinnas derom, huruvida

dessa begränsningar verkligen uppfylla de fordringar, deras egen

stiftare sålunda stält på dem, eller i hvad mån de kunna tarfva ändringför

att bättre motsvara dessa fordringar. Ett ganska godt, ehuru inga
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 3) Utlåtande N:o 13.

lunda tillräckligt material för bedömandet af dessa frågor föreligger

äfven i Statistiska Centralbyråns redogörelser för riksdagsmannavalen

år 1866 samt vidare under åren 1872—81.

Granskar man nu de nämnda begränsningarne, så finner man lätt,

att gränsen för valrätt blifvit satt sex gånger lägre för fastighetsegare

än för arrendatorer, och sexton gånger lägre för de förre än för dem,

som skatta för inkomst af kapital eller arbete; 800 kronors dylik inkomst,

kapitaliserad efter fem för hundra, motsvarar nemligen 16,000

kronor. Orsaken till denna gynnade ställning för fastighetsegare angifves

vara dels den tryggare och mer oberoende ställning, egande af

fastighet utvisar, dels det större intresse för samhällets förkofran och

välgång, det medför. Äfven om detta innebär en sanning, synes dock

den skilnad, som uppdragits mellan do tre klasser, hvari grundlagens

stiftare indelat valmännen, vara allt för stor. Klarast faller det i ögonen,

då man besinnar, att i vilkoren för valrätt ej göres skilnad mellan inkomst

af kapital och inkomst af arbete. Härigenom är en person, som

t. ex. eger 15,000 kronors kapital, utesluten från den valrätt, som förunnas

egaren af en jordlott eller fiskarstuga till 1,000 kronors värde.

Och bör väl just från grundlagens stiftares egen ståndpunkt med fogkunna

sättas i fråga, hvilken af dessa två, som har eu tryggare och

mer oberoende ställning eller större intresse för samhällets förkofran

och välgång.

Redan det nu sagda torde visa, att man vid riksdagsordningens

utarbetande icke lyckats finna de rätta gränserna för valrätt till Andra

Kammaren, ett förhållande, hvartill den fullständiga saknaden af föregående

statistisk utredning i ej ringa mån torde hafva bidragit. Ännu

tydligare framgår detta vid en blick på det statistiska material, som nu

mer föreligger.

I ett land, der förmögenheten på det hela taget är så jernört fördelad

på olika landsdelar och samhällsklasser som hos oss, kunde man

med skäl vänta, att äfven de politiska rättigheterna, vare sig de för

öfrigt äro mer eller mindre utsträckta, likaledes skola vara någorlunda

jemnt fördelade. Så mycket mer borde detta vara fallet, som skilnaden

mellan folkets upplysning i olika delar af landet ingalunda är så stor,

att man kan säga, att den ena delen af landet i ty fall står i nämnvärd

mån efter de öfriga. Men så är emellertid icke fallet, utan valrätten

är tvärtom ganska ojemnt fördelad mellan olika orter. Och fördelningen

är sådan, att valrätten är minst utsträckt inom de orter,

hvilka i upplysning och förmögenhet torde anses böra stå främst.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

Slår man tipp Statistiska Centralbyråns redogörelse för riksdagsmannavalen

år 1881, så skall man finna, att antalet valmän inom landsbygdens

valkretsar till Andra Kammaren vexla mellan 2,5 och 9,7 procent.

Öfver 9 procent valmän funnos, i förhållande till hela folkmängden

räknadt, inom åtta kretsar, alla med ett enda undantag belägna inom

rikets aflägnaste och fattigaste skogsbygder. Under 3 procent valmän

finnas åter inom tre kretsar, två belägna på hvar sin sida om Kolmorden

och den tredje inom Vermlands bruksbygd. Inom städerna åter

finnes lägsta antalet valmän i Eskilstuna (4,7 procent) och Norrköping

(4,9 procent), det högsta i Öregrund (13 procent) samt Skanör och

Falsterbo (11,9 procent). Ordnas städerna efter folkmängd, så finnes

antalet valmän i förhållande till folkmängden utgöra:

i städer med öfver 10,000 invånare 6,3 procent

■» » )> 6,000—10,000 » 6,5 »

» » )> 3,000— 6,000 » 7,o

» » » 2,000— 3,000 » 7,5 i»

» » » 1,000— 2,000 » 8,o »

)) » »mindre än 1,000 » 9,3 »

Således en jemn och oafbruten stegring af antalet valmän i samma

mån folkmängden minskas. För Stockholm särskild! höjes antalet valmän

till 6,2 procent endast i följd af den omständigheten, att stadens

egenskap af hufvudstad föranleder ett i förhållande till folkmängden

ovanligt stort antal af personer i statens tjenst att der vara bosatte.

Annars skulle sannolikt dess antal valmän sänka sig till, om ej sjunka

under, Norrköpings och Eskiltunas.

Med all aktning för sådana samhällen som Öregrund, Skanör och

Falsterbo, må det nu billigtvis frågas, huruvida den gynnade ställning

i fråga om politisk valrätt, som tillkommer dem i jemförelse med t. ex.

hufvudstaden, verkligen skall anses motsvaras af eu lika mycket större

politisk mognad hos de förras befolkning i jemförelse med den senares.

Och hvad landsbygdens mest gynnade valkretsar vidkommer, så torde

deras företräde ej ens närmelsevis uppvägas af ett motsvarande försteg

i bildning, välstånd och politisk mognad i jemförelse med öfrig» valkretsar.

Anledningen till detta företräde fader emellertid lätt i ögonen.

Så väl i stad som på land stiger och faller antalet valmän med den

fasta egendomens jemnare eller ojemnare fördelning. I de större städerna,

i gods- och bruksbygderna på landet äro valmännen färre, i mån

som den fasta egendomen är hopad på färre händer. I de mindre stä
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

derna med sina många små hus och i de magra skogsbygderna med

sin långt drifna jordstyckning äro valmännen flere. I båda fallen är

det de icke fastighetsegande valmännen, arrendatorerne och de som skatta

för inkomst, Indika blifvit trängde tillbaka. Detta framträder ännu tydligare

i fråga om fabrik sorterna Norrköping, Eskilstuna och Marks härad

i Vestergötland med deras stora, af inkomst förarbete lefvande befolkning

och deras ringa antal valmän.

Valmännens ojemna fördelning på de tre klasser, i Indika grundlagen

indelat dem, har ej heller blifvit utan inverkan vid valen af riksdagsmän,

så väl i stad som på land, i det de missgynnade klassernas

inflytande dervid visat sig inskränkt till det minsta möjliga. Det bör

således vara klart, att en ändring af stadgandena om valrätten i främsta

rummet bör afse dess jemnare fördelning mellan olika valmansklasser

och landsdelar. Men för att kunna rätt verkställa en sådan

jemnare fördelning är det nödigt att känna så väl det nu varande antalet

valmän inom olika klasser, som ock den större eller mindre tillväxt,

det inom hvarje särskild klass skulle röna i och med en större eller

mindre nedflyttning af strecket. För att uppnå största möjliga jemvigt

bör nedflyttningen tydligen sträcka sig längre för dem, som skatta för

inkomst, och för arrendatorer, än för fastighetsegare, och särskild!

längre för dem, som skatta för inkomst af kapital, än för dem, som

skatta för inkomst af arbete — detta naturligtvis under förutsättning,

att man strängt fasthäller den i början angifna synpunkten.

Härvid bör dock anmärkas, hvad särskild fastighetsegare vidkommer,

att valrätt på grund af egande fastighet före 1866 icke var begränsad

genom någon bestämmelse om fastighetens värde i penningar.

Genom 1866 års reform gingo således en mängd egare af fastighet

under 1,000 kronors värde miste om eu valrätt, som de veterligen icke

genom något sitt missbruk förverkat. Deras antal kan icke vara ringa,

enär antalet af dem, som till kommunen skatta för jordbruksfyrk, utgör

öfver 300,000, medan hela antalet af landsbygdens valberättigade till

Andra Kammaren år 1881 ej steg högre än till 235,000. Och då man

hör, att till exempel inom Dalarne egarne af jord under 1,000 kronors

värde utgöra ej mindre än 37 procent af hela antalet jordegare, så må

man väl med en talare på Riddarhuset under Decemberdagarne 1865

fråga sig, hvarigenom den allmoge, som en gång rättfärdigat Engelbrekts

och Vasas förtroende, förverkat våra grundlagsstiftares. På

samma gång alltså, som en reform af rösträtten bör afse att åt icke

fastighetsegare medgifva det politiska inflytande, dem med rätta tillkommer,

bör den äfven som en enkel gärd af rättvisa inrymma valrätt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

åt så många som möjligt af de fastighetsegare, som år 1866 utan

egen förskyllan blefvo densamma beröfvade. Men på det dessa båda

syften med en reform ej må komma i strid med hvarandra, är tydligt,

att ju mera strecket sänkes för fastighetsegare, dess mer och i ännu

högre grad måste det äfven sänkas för öfriga slag af valmän.

Rörande de nu varande valmännens fördelning på olika klasser

lemnar oss valstatistiken utan upplysning. Endast i de redogörelser

för 1866 års val, som lemnas i adertonde häftet af Statistisk Tidskrift,

förekomma dylika uppgifter. Af dem får man veta, att bland 207,000

valmän på landet år 1866 voro icke mindre än 187,000 fastighetsegare,

men endast och allenast 10,500 för inkomst beskattade och 9,500 arrendatorer.

Huru mycket inflytande, som under sådana förhållanden skulle

återstå för de både senare klasserna, behöfver knappt påpekas; och

ställningen kan ej hafva mycket ändrats sedan dess, äfven om idkare

af andra yrken under mellantiden ökats hastigare än jordbrukets idkare.

Det nämnda är, som sagdt, allt hvad vår valstatistik har att meddela

i den vägen. Men för att dylika uppgifter skola vara för nu i

fråga varande ändamål brukbara, är det ej nog, att de lemna besked

om antalet fastighetsegare; de måste äfven angifva detta antals fördelning

på egare af jord och egare af annan fastighet. Likaså böra de i fråga

om dem, som skatta för inkomst, af förut angifna skäl lemna särskild

redogörelse rörande inkomst af kapital och inkomst af arbete.

En statistisk utredning, som med fördel skall kunna läggas till

grund för blifvande förslag om utvidgad valrätt till Andra Kammaren,

bör alltså meddela fullt pålitliga och tillfredsställande uppgifter, dels

om de nu varande valmännens fördelning mellan de olika klasserna:

fastighetsegare, arrendatorer och dem, som skatta för inkomst, med

särskild redogörelse för egare af jord samt af annan fastighet, liksom

för dem, som skatta för inkomst af kapital, särskild! från dem, som

skatta för inkomst af arbete, dels ock om den ökning i antalet valmän

inom hvar och en af dessa klasser för sig, som skulle uppstå genom

större eller mindre ne dflyttningar af de nu gällande gränsbestämmelserna

för valrätt. Det sistnämnda slaget af uppgifter borde då söka

att lemna svar på den fråga, huru mycket antalet valmän skulle ökas

exempelvis genom nedflyttning af valrättsgränsen för fastighet från

1,000 kronor till respektive 900, 800, 700 kronor o. s. v.; för arrende

från 6,000 till respektive 5,000, 4,000 kronor o. s. v.; och för inkomst

af kapital eller af arbete från 800 till respektive 700, 600 och 500 kronor.

Samtliga dessa uppgifter böra för öfrig! meddelas så väl för riket

i dess helhet som för hvarje af dess valkretsar särskild!.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

Af det nu sagda bör tydligt framgå, att ingen enskild man, han

må vara än sa intresserad och hängifven för sin sak, kan vara i stånd

att utarbeta eu dylik utredning. Endast regeringen är i tillfälle att

från myndigheterna inhemta de härför nödiga uppgifterna samt i och

för behörig granskning och bearbetning öfverlemna dem åt dertill lämpliga

personer.

Med stöd af det nu anförda får Utskottet alltså i anledning af

den till dess behandling öfverlemnade motionen föreslå,

att Andra Kammaren ville för sin del besluta, att

Riksdagen måtte hos Kong!. Maj:t anhålla, det Kong!.

Maj:t täcktes låta utarbeta och till en kommande Riksdag

öfverlemna eu jemförande statistisk redogörelse

för antalet personer inom hvar och en af de i § 14

Riksdagsordningen angifna trenne särskilda klasser,

som dels redan ega valrätt till Andra Kammaren, dels

skulle erhålla sådan genom större eller mindre nedflyttning

af de i nämnda § föreskrift^ gränserna för

denna rätt.

Stockholm den 28 Februari 1884.

På Utskottets vägnar:

AXEL VILH. LJUNGMAN.

Herr Herslow har anhållit här få antecknad!, att han, till följd af

beviljad ledighet från riksdagsgöromålen, icke deltagit i ärendets behandling

inom Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.