Skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande utredningen borde aflåtas med hemställan jemväl derom, att, i händelse Bill. till Biksd. Prof. 1384. 8 Sami, 2 Afä''. 2 Band. 9 Höft. 2 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts
1884-02-28 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 3TU 1884:13, Skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande utredningen borde aflåtas med hemställan jemväl derom, att, i händelse Bill. till Biksd. Prof. 1384. 8 Sami, 2 Afä''. 2 Band. 9 Höft. 2 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts
Dokumentets text
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.
1
Ko 13.
Ank. till Riksd. Kansli den 10 Mars 1884, kl. o e. in.
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 1,
angående Herr J. A. Öbergs motion om statistisk utredning
med hänsyn till en mer eller mindre utvidgad politisk
rösträtt.
Uti en vid innevarande riksdag inom Andra Kammaren väckt
och till Utskottets behandling hänvisad motion (N:o 4) har Hei-r J. A.
Öberg föreslagit,
»att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
måtte låta utarbeta och till en kommande Riksdag öfverlemna en statistisk
utredning angående en mer eller mindre utvidgad politisk
rösträtt.»
öfverläggningarne vid förra riksdagen angående ett då väckt
förslag i dylikt syfte gåfvo, enligt hvad motionären anför, vid handen,
att de allra fleste ledamöterne i Konstitutions-Utskottet, till hvilket
sagda motion hänvisats, såsom äfven innehållande förslag om grundlagsändring,
voro ense om, att den begärda statistiska utredningen vore
önskvärd; att Första Kammaren på formella grunder afslog förslaget om
en skrifvelse, fastän under erkännande, dels att en utredning om följderna
af valrättens utsträckning vore väl behöflig, dels att regeringen
ensam vore i stånd att nöjaktigt verkställa den; att Andra Kammaren
formulerade sin mening sålunda, att skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande
utredningen borde aflåtas med hemställan jemväl derom, att, i händelse
Bill. till Biksd. Prof. 1384. 8 Sami, 2 Afä''. 2 Band. 9 Höft.
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.
Kong!. Maj:t så funne lämpligt, förslag till en kommande Riksdag måtte
afgifvas om utsträckning af valrätten till Andra Kammaren; men att
många röster höjde sig för den åsigten, att ett förslag i nämnda syfte
icke borde utgå från regeringen utan från representationen. I öfverensstämmelse
med sistnämnda uppfattning är det ock som motionären framstält
sitt förslag.
Uti det anförande till statsrådsprotokollet, hvari då varande Justitiestatsministern,
Friherre L. G. De Geer, motiverar det förslag till
riksdagsordning, som nu är svensk grundlag, säger lian sig utgå »från
den grundsats, att en nationalrepresentations nödvändigaste egenskap
är att vara ett sant uttryck af tänkesättet hos majoriteten af den politiskt
tänkande delen af nationen». Fördenskull afser han att »från valrätt
till representationen icke utesluta andra oförvitlig^ medborgare än
dem, hos hvilka något politiskt intresse icke kan förutsättas».
Ställer man sig nu tills vidare af teoretiska eller praktiska skäl
på denna ståndpunkt, och indelar man således medborgarne i två afdelningar,
den ena omfattande de politiskt tänkande eller intresserade,
den andra omfattande dem, som icke äro eller anses vara det, så är
det klart, att de stadgade vilkoren för valrätt till Andra Kammaren
böra meddela sådan åt så många som möjligt af den förra afdelningen,
men derifrån utesluta så många som möjligt af den senare. Uppfylla
dessa vilkor ej denna fordran, då motsvara de ej heller grundlagsstiftarens
syfte, och en ändring, som afser att bringa dem till större enlighet
med detta syfte, är då, långt ifrån att vara en rubbning i eu af
riksdagsordningens grundvalar, snarare en utveckling af densamma i
dess egen anda.
Då emellertid, såsom riksdagsordningens författare på anfördt
ställe mycket rigtigt, anmärker, den nämnda indelningen af medborgarne
icke kunnat ske efter några fullt tillfredsställande eller allmängiltiga
grunder, hafva dock begränsningarne synts åtminstone böra
göras så få som möjligt och lika för alla, så att ingen klass såsom
sådan uteslutes från valrätt. Begränsningarne äro de för alla bekanta:
för valrätt fordras att ega fastighet till minst 1,000 kronors värde, eller
att arrendera jord till minst 6,000 kronors värde, eller att skatta för
minst 800 kronors årlig inkomst af kapital eller arbete.
Under de aderton år, under hvilka nu gällande riksdagsordning
tillämpats, bör en ganska god erfarenhet hunnit vinnas derom, huruvida
dessa begränsningar verkligen uppfylla de fordringar, deras egen
stiftare sålunda stält på dem, eller i hvad mån de kunna tarfva ändringför
att bättre motsvara dessa fordringar. Ett ganska godt, ehuru inga
-
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 3) Utlåtande N:o 13.
lunda tillräckligt material för bedömandet af dessa frågor föreligger
äfven i Statistiska Centralbyråns redogörelser för riksdagsmannavalen
år 1866 samt vidare under åren 1872—81.
Granskar man nu de nämnda begränsningarne, så finner man lätt,
att gränsen för valrätt blifvit satt sex gånger lägre för fastighetsegare
än för arrendatorer, och sexton gånger lägre för de förre än för dem,
som skatta för inkomst af kapital eller arbete; 800 kronors dylik inkomst,
kapitaliserad efter fem för hundra, motsvarar nemligen 16,000
kronor. Orsaken till denna gynnade ställning för fastighetsegare angifves
vara dels den tryggare och mer oberoende ställning, egande af
fastighet utvisar, dels det större intresse för samhällets förkofran och
välgång, det medför. Äfven om detta innebär en sanning, synes dock
den skilnad, som uppdragits mellan do tre klasser, hvari grundlagens
stiftare indelat valmännen, vara allt för stor. Klarast faller det i ögonen,
då man besinnar, att i vilkoren för valrätt ej göres skilnad mellan inkomst
af kapital och inkomst af arbete. Härigenom är en person, som
t. ex. eger 15,000 kronors kapital, utesluten från den valrätt, som förunnas
egaren af en jordlott eller fiskarstuga till 1,000 kronors värde.
Och bör väl just från grundlagens stiftares egen ståndpunkt med fogkunna
sättas i fråga, hvilken af dessa två, som har eu tryggare och
mer oberoende ställning eller större intresse för samhällets förkofran
och välgång.
Redan det nu sagda torde visa, att man vid riksdagsordningens
utarbetande icke lyckats finna de rätta gränserna för valrätt till Andra
Kammaren, ett förhållande, hvartill den fullständiga saknaden af föregående
statistisk utredning i ej ringa mån torde hafva bidragit. Ännu
tydligare framgår detta vid en blick på det statistiska material, som nu
mer föreligger.
I ett land, der förmögenheten på det hela taget är så jernört fördelad
på olika landsdelar och samhällsklasser som hos oss, kunde man
med skäl vänta, att äfven de politiska rättigheterna, vare sig de för
öfrigt äro mer eller mindre utsträckta, likaledes skola vara någorlunda
jemnt fördelade. Så mycket mer borde detta vara fallet, som skilnaden
mellan folkets upplysning i olika delar af landet ingalunda är så stor,
att man kan säga, att den ena delen af landet i ty fall står i nämnvärd
mån efter de öfriga. Men så är emellertid icke fallet, utan valrätten
är tvärtom ganska ojemnt fördelad mellan olika orter. Och fördelningen
är sådan, att valrätten är minst utsträckt inom de orter,
hvilka i upplysning och förmögenhet torde anses böra stå främst.
4
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.
Slår man tipp Statistiska Centralbyråns redogörelse för riksdagsmannavalen
år 1881, så skall man finna, att antalet valmän inom landsbygdens
valkretsar till Andra Kammaren vexla mellan 2,5 och 9,7 procent.
Öfver 9 procent valmän funnos, i förhållande till hela folkmängden
räknadt, inom åtta kretsar, alla med ett enda undantag belägna inom
rikets aflägnaste och fattigaste skogsbygder. Under 3 procent valmän
finnas åter inom tre kretsar, två belägna på hvar sin sida om Kolmorden
och den tredje inom Vermlands bruksbygd. Inom städerna åter
finnes lägsta antalet valmän i Eskilstuna (4,7 procent) och Norrköping
(4,9 procent), det högsta i Öregrund (13 procent) samt Skanör och
Falsterbo (11,9 procent). Ordnas städerna efter folkmängd, så finnes
antalet valmän i förhållande till folkmängden utgöra:
i städer med öfver 10,000 invånare 6,3 procent
■» » )> 6,000—10,000 » 6,5 »
» » )> 3,000— 6,000 » 7,o
» » » 2,000— 3,000 » 7,5 i»
» » » 1,000— 2,000 » 8,o »
)) » »mindre än 1,000 » 9,3 »
Således en jemn och oafbruten stegring af antalet valmän i samma
mån folkmängden minskas. För Stockholm särskild! höjes antalet valmän
till 6,2 procent endast i följd af den omständigheten, att stadens
egenskap af hufvudstad föranleder ett i förhållande till folkmängden
ovanligt stort antal af personer i statens tjenst att der vara bosatte.
Annars skulle sannolikt dess antal valmän sänka sig till, om ej sjunka
under, Norrköpings och Eskiltunas.
Med all aktning för sådana samhällen som Öregrund, Skanör och
Falsterbo, må det nu billigtvis frågas, huruvida den gynnade ställning
i fråga om politisk valrätt, som tillkommer dem i jemförelse med t. ex.
hufvudstaden, verkligen skall anses motsvaras af eu lika mycket större
politisk mognad hos de förras befolkning i jemförelse med den senares.
Och hvad landsbygdens mest gynnade valkretsar vidkommer, så torde
deras företräde ej ens närmelsevis uppvägas af ett motsvarande försteg
i bildning, välstånd och politisk mognad i jemförelse med öfrig» valkretsar.
Anledningen till detta företräde fader emellertid lätt i ögonen.
Så väl i stad som på land stiger och faller antalet valmän med den
fasta egendomens jemnare eller ojemnare fördelning. I de större städerna,
i gods- och bruksbygderna på landet äro valmännen färre, i mån
som den fasta egendomen är hopad på färre händer. I de mindre stä
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.
derna med sina många små hus och i de magra skogsbygderna med
sin långt drifna jordstyckning äro valmännen flere. I båda fallen är
det de icke fastighetsegande valmännen, arrendatorerne och de som skatta
för inkomst, Indika blifvit trängde tillbaka. Detta framträder ännu tydligare
i fråga om fabrik sorterna Norrköping, Eskilstuna och Marks härad
i Vestergötland med deras stora, af inkomst förarbete lefvande befolkning
och deras ringa antal valmän.
Valmännens ojemna fördelning på de tre klasser, i Indika grundlagen
indelat dem, har ej heller blifvit utan inverkan vid valen af riksdagsmän,
så väl i stad som på land, i det de missgynnade klassernas
inflytande dervid visat sig inskränkt till det minsta möjliga. Det bör
således vara klart, att en ändring af stadgandena om valrätten i främsta
rummet bör afse dess jemnare fördelning mellan olika valmansklasser
och landsdelar. Men för att kunna rätt verkställa en sådan
jemnare fördelning är det nödigt att känna så väl det nu varande antalet
valmän inom olika klasser, som ock den större eller mindre tillväxt,
det inom hvarje särskild klass skulle röna i och med en större eller
mindre nedflyttning af strecket. För att uppnå största möjliga jemvigt
bör nedflyttningen tydligen sträcka sig längre för dem, som skatta för
inkomst, och för arrendatorer, än för fastighetsegare, och särskild!
längre för dem, som skatta för inkomst af kapital, än för dem, som
skatta för inkomst af arbete — detta naturligtvis under förutsättning,
att man strängt fasthäller den i början angifna synpunkten.
Härvid bör dock anmärkas, hvad särskild fastighetsegare vidkommer,
att valrätt på grund af egande fastighet före 1866 icke var begränsad
genom någon bestämmelse om fastighetens värde i penningar.
Genom 1866 års reform gingo således en mängd egare af fastighet
under 1,000 kronors värde miste om eu valrätt, som de veterligen icke
genom något sitt missbruk förverkat. Deras antal kan icke vara ringa,
enär antalet af dem, som till kommunen skatta för jordbruksfyrk, utgör
öfver 300,000, medan hela antalet af landsbygdens valberättigade till
Andra Kammaren år 1881 ej steg högre än till 235,000. Och då man
hör, att till exempel inom Dalarne egarne af jord under 1,000 kronors
värde utgöra ej mindre än 37 procent af hela antalet jordegare, så må
man väl med en talare på Riddarhuset under Decemberdagarne 1865
fråga sig, hvarigenom den allmoge, som en gång rättfärdigat Engelbrekts
och Vasas förtroende, förverkat våra grundlagsstiftares. På
samma gång alltså, som en reform af rösträtten bör afse att åt icke
fastighetsegare medgifva det politiska inflytande, dem med rätta tillkommer,
bör den äfven som en enkel gärd af rättvisa inrymma valrätt
6
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.
åt så många som möjligt af de fastighetsegare, som år 1866 utan
egen förskyllan blefvo densamma beröfvade. Men på det dessa båda
syften med en reform ej må komma i strid med hvarandra, är tydligt,
att ju mera strecket sänkes för fastighetsegare, dess mer och i ännu
högre grad måste det äfven sänkas för öfriga slag af valmän.
Rörande de nu varande valmännens fördelning på olika klasser
lemnar oss valstatistiken utan upplysning. Endast i de redogörelser
för 1866 års val, som lemnas i adertonde häftet af Statistisk Tidskrift,
förekomma dylika uppgifter. Af dem får man veta, att bland 207,000
valmän på landet år 1866 voro icke mindre än 187,000 fastighetsegare,
men endast och allenast 10,500 för inkomst beskattade och 9,500 arrendatorer.
Huru mycket inflytande, som under sådana förhållanden skulle
återstå för de både senare klasserna, behöfver knappt påpekas; och
ställningen kan ej hafva mycket ändrats sedan dess, äfven om idkare
af andra yrken under mellantiden ökats hastigare än jordbrukets idkare.
Det nämnda är, som sagdt, allt hvad vår valstatistik har att meddela
i den vägen. Men för att dylika uppgifter skola vara för nu i
fråga varande ändamål brukbara, är det ej nog, att de lemna besked
om antalet fastighetsegare; de måste äfven angifva detta antals fördelning
på egare af jord och egare af annan fastighet. Likaså böra de i fråga
om dem, som skatta för inkomst, af förut angifna skäl lemna särskild
redogörelse rörande inkomst af kapital och inkomst af arbete.
En statistisk utredning, som med fördel skall kunna läggas till
grund för blifvande förslag om utvidgad valrätt till Andra Kammaren,
bör alltså meddela fullt pålitliga och tillfredsställande uppgifter, dels
om de nu varande valmännens fördelning mellan de olika klasserna:
fastighetsegare, arrendatorer och dem, som skatta för inkomst, med
särskild redogörelse för egare af jord samt af annan fastighet, liksom
för dem, som skatta för inkomst af kapital, särskild! från dem, som
skatta för inkomst af arbete, dels ock om den ökning i antalet valmän
inom hvar och en af dessa klasser för sig, som skulle uppstå genom
större eller mindre ne dflyttningar af de nu gällande gränsbestämmelserna
för valrätt. Det sistnämnda slaget af uppgifter borde då söka
att lemna svar på den fråga, huru mycket antalet valmän skulle ökas
exempelvis genom nedflyttning af valrättsgränsen för fastighet från
1,000 kronor till respektive 900, 800, 700 kronor o. s. v.; för arrende
från 6,000 till respektive 5,000, 4,000 kronor o. s. v.; och för inkomst
af kapital eller af arbete från 800 till respektive 700, 600 och 500 kronor.
Samtliga dessa uppgifter böra för öfrig! meddelas så väl för riket
i dess helhet som för hvarje af dess valkretsar särskild!.
7
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.
Af det nu sagda bör tydligt framgå, att ingen enskild man, han
må vara än sa intresserad och hängifven för sin sak, kan vara i stånd
att utarbeta eu dylik utredning. Endast regeringen är i tillfälle att
från myndigheterna inhemta de härför nödiga uppgifterna samt i och
för behörig granskning och bearbetning öfverlemna dem åt dertill lämpliga
personer.
Med stöd af det nu anförda får Utskottet alltså i anledning af
den till dess behandling öfverlemnade motionen föreslå,
att Andra Kammaren ville för sin del besluta, att
Riksdagen måtte hos Kong!. Maj:t anhålla, det Kong!.
Maj:t täcktes låta utarbeta och till en kommande Riksdag
öfverlemna eu jemförande statistisk redogörelse
för antalet personer inom hvar och en af de i § 14
Riksdagsordningen angifna trenne särskilda klasser,
som dels redan ega valrätt till Andra Kammaren, dels
skulle erhålla sådan genom större eller mindre nedflyttning
af de i nämnda § föreskrift^ gränserna för
denna rätt.
Stockholm den 28 Februari 1884.
På Utskottets vägnar:
AXEL VILH. LJUNGMAN.
Herr Herslow har anhållit här få antecknad!, att han, till följd af
beviljad ledighet från riksdagsgöromålen, icke deltagit i ärendets behandling
inom Utskottet.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.