Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående allmänna bevillningen.

1884-02-19 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1884:1, Betänkande, angående allmänna bevillningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillnings- Tftskoltets Betänkande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Kikad. Kansli den 21 Febr. 1884, kl. 1 e. m.

Betänkande, angående allmänna bevillningen.

Sedan Bevillnings-Utskottet förehaft till behandling samtliga till Utskottet

hänvisade motioner rörande allmänna bevillningen, får Utskottet

jemlikt 40 § Riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.

Tvenne motionärer, Herran W. Farup och Nils Olsson i Ättersta,

hafva vid innevarande riksdag väckt förslag om olika tillägg till § 12 i nu

gällande förordning om bevillning af fast egendom samt af inkomst, hvilken

paragraf innefattar bestämmelser angående skattskyldigs beskattningsort.

Herr Farup, med hvilken flere ledamöter af Andra Kammaren instämt,

anför i sin motion (N:o 63 inom Andra Kammaren), hurusom den omständigheten,

att inkomst af skogsafverkning å annans mark icke blefve till beskattning

uppförd inom den ort, der afverkningen egde rum, dels medförde den

obilligheten, att den kommun, inom hvilken dylik utverkning bedrefves, ginge

helt och hållet miste om bidrag till kommunalutskylderna af de främmande

personer, som inom kommunen idkade skogsrörelse, hvilket vore så mycket

mera känbart för kommunen, som bedrifvandet af dylik rörelse å dess område

ofta för densamma medförde förhöjda utgifter, särskild! för fattigvård,

dels ock i de fall, då virket förädlades utom landet, ledde dertill, att afBih.

till Bilcsd. Prot. 1884. 5 Sami. 1 Afd. 1 Häft.

§ 12-

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillnings-XJtskottets Betänkande N:o 1.

verkaren gånge fri från all beskattning. Då denna bristfällighet i lagstiftningen,

oaktadt derom väckt förslag, vid nu gällande bevillningsförordnings

antagande icke blef afhjelpa men frågans lösning i öfverensstämmelse med

rättvisans fordringar icke tålde uppskof, hade motionären ansett densamma

böra redan vid denna riksdag återupptagas. Motionären hemställer derför,

att till § 12 af nu gällande bevillningsförordning måtte fogas ett

moment af följande innehåll: »Innehafvare af genom köp förvärfvad rätt till

utverkning af skog å annans mark; för inkomst deraf: der skogen är belägen.

»

I den till förra Riksdagen aflatna Kong! proposition med förslag till

förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst föreslogs,

som bekant, en genomgripande förändring i hittills gällande bestämmelser, så

att i en egendoms värde ej skulle inbegripas värdet af derå befintlig skog,

utöfver hvad som ansågs åtgå till husbehof, men deremot hvarje skogsafverkning

beskattas genom inkomst)evillning, der skogen var belägen. Bevillningsutskottet,

som ansåg att stora svårigheter skulle möta vid tillämpningen af detta

förslag, föreslog att skog, som tillhörde jordegaren, skulle ingå i egendomens

värde, och utverkning af densamma, utom vid öfverafverkning, genom den

påförda fastighetsbevillningen anses beskattad. Afverkning af skog från annans

mark hemstälde Utskottet deremot skulle beskattas der skogen var belägen.

Detta förslag, som godkändes af Första Kammaren, vann dock ej Riksdagens

bifall, utan blefvo hittills gällande bestämmelser fortfarande bibehållna.

Redan den omständigheten, att nu gällande bevillningsförordning, hvilken

trädt i kraft den 1 Januari innevarande år, ännu icke ens hunnit en

enda gång vid taxeringen tillämpas, måste medföra obenägenhet att utan

särdeles tvingande skäl redan nu företaga ändringar i denna förordning. Då

nu dessutom sistlidna års Riksdag, efter pröfning af Kong!. Maj:ts och Bevillnings-Utskottets

ofvan omförmälda förslag, beslutit sig för att i den nya

förordningen bibehålla det gamla sättet för skogsrörelses beskattning, ^kan

Utskottet icke finna det lämpligt att för närvarande häri föreslå någon

ändring. Utskottet vill derför ej förneka, att icke ett stadgande i den retning

motionären föreslagit kunde vara af behofvet påkalladt för vissa delar

af landet, men då samma bevillningsförordning gäller för hela riket, måste

man taga sig väl till vara att ej genom försök att lämpa lagstiftningen efter

förhållandena i särskilda landsorter göra densamma mindre ändamålsenlig för

landet i sin helhet. I följd häraf synes det Utskottet, som förevarande fråga

med fördel kunde hvila under någon tid, till dess åsigterna om dess lätta

lösning vunnit någon mera stadga.

Utskottet hemställer alltså,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.

3

l:o.

att Herr Farups ifrågavarande motion icke måtte till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottet öfvergår härefter till behandling af Herr Nils Olssons i

Ättersta förslag. Herr Olsson påpekar i sin motion (Nio" 82 inom Andra

Kammaren), hurusom årligen tvister förekomma dels rörande beskattning af

sådan inkomst, som en person uppbär i annan ort än den der han är skattskrifven,

och dels i fråga om skattskyldigs rätta mantalsskrifningsort. I)å

anledningen till berörda tvisters uppkomst vore att söka i vederbörande

kommunalstyrelsers sträfvan att till bestridande af de ständigt växande kommunalutskylderna

hvar inom sin kommun få det högsta möjliga inkomstbelopp uppfördt

till beskattning, samt det enligt motionärens åsigt icke vore mer än

rätt och billigt, att den kommun, inom hvilken en utom kommunen skattskrifven

person uppbär en inkomst, af denne person erhåller ett mot inkomstbeloppet

svarande bidrag till kommunalutskylderna, hemställer motionären,

som likväl anser berörda princip icke kunna utan*allt för stora svårigheter

tillämpas i fråga om inkomst af allmän tjenstebefattning,

att Riksdagen för sin del ville besluta, att till § 12 i bevillningsförordningen

af den 14 September 1883 måtte fogas ett nytt moment af

följande lydelse: »Den, som å annan ort än den, der han är mantalsskrifven,

einottagit tjenst eller tillfälligt uppdrag hos enskild person eller bolag — för

den aflöning eller det beskattningsbara arfvode, som härför uppbäres: å den

ort der tjensten eller uppdraget hufvudsakligen fullgöres.»

Jemväl mot detta förslag kan anmärkas, att, då bevillningsförordningen

i sitt nya skick ännu ej ens hunnit tillämpas, det torde vara för tidigt att

redan nu inlåta sig på försök att förbättra densamma. Motionärens förslagär

i allt fall af den beskaffenhet, att Utskottet icke kan förorda bifall dertill.

Frågan hvarest olika slag af inkomst skola beskattas hör till de svåraste

inom denna lagstiftning och, äfven om nu gällande princip, enligt

hvilken den skattskyldige i allmänhet skall för hela sitt inkomstbelopp påföras

bevillning i mantalsskrifningsorten, i enskilda fall kan medföra oegentligheter

med afseende på kommunalbeskattningen, torde detta vara en olägenhet, som

genom bevillningsstadgan svårligen kan afhjelpas. Den största vigt ligger

deremot uppå att i taxeringssystemet så mycket som möjligt bevara enkelhet

och reda, så att ej bevillningsförordningen genom införande deri af allt för

många undantag från hufvudreglerna varder för mycket brokig och svår att

tillämpa. Det af motionären föreslagna stadgandet — med afseende å hvilket

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o 1.

till stor del torde gälla samma anmärkningar, som anförts mot de vid flera

tillfällen väckta, men af Riksdagen hittills städse förkastade likartade förslagen

i fråga om vissa tjenstemäns från olika kommuner utgående löneförmåner —

skulle enligt Utskottets förmenande just vara egnadt att framkalla oreda

och svårigheter vid taxeringen. Sä till exempel kunde det ofta blifva svårt

att afgöra hvar ett sådant uppdrag, som i motionen afses, skulle anses vara

fullgjordt, likasom det väl näppeligen kunde vara lämpligt eller ens utförhart.

att tillämpa det * föreslagna beskattningssättet i fråga om personer, hviska,

såsom exempelvis ingeniörer eller advokater, årligen i skilda orter utföra

enskilda uppdrag i större antal. Att slutligen ett sådant beskattningssätt

skulle gifva mindre anledning till tvister kommunerna emellan, torde med

skäl kunna betviflas. Hvad för öfrig! beträffar de tvister rörande skatteskyldiges

rätta mantalsskrifningsort, hvaröfver motionären klagar, så synas dessa,

derest de hafva sin grund i någon bristfällighet i lagstiftningen, böra förekommas

genom förändrade bestämmelser i förordningen angående mantalsoch

skattskrifningarnes förrättande, men då motionären icke ens framstält

någon anmärkning mot stadgandena i berörda förordning, finner sig Utskottet

ej böra i nämnda förordning föreslå någon ändring.

Med stöd af 4et anförda hemställer derför Utskottet,

2:o.

att Herr Nils Olssons förevarande motion icke mätte

af Riksdagen bifallas.

hatruktionen Uti en inom Första Kammaren väckt motion (N:o 8) hemställer Herr

§1 mom. 3. Per Pettersson, att orden i b evillningsförordningens instruktion i fråga om

uppskattning af fast egendoms värde: »börande vid bestämmande af detta

värde afseende icke fästas å beskaffenheten af sådana byggnader, som på

egendomens afkastning icke hafva något egentligt inflytande», måtte utgå

eller utbytas mot andra, som uttala en rimlig, klar, bestämd och tydlig

mening.

Motionären finner nemligen berörda stadgande ej mindre i princip

origtigt och stridande mot bestämmelserna i sjelfva bevillningsförordningen,

än äfven till formen oklart och misstydbart,

Då emellertid rigtigheten af den grund för bestämmandet af jordbruksfastighets

taxeringsvärde, som i bevillningsförordningen är antagen, eller

fastighetens förmåga att lemna afkastning, icke med fog torde kunna bestridas,

lärer det väl äfven vara rätt, att sådana byggnader, som på egendomens

afkastning icke hafva något egentligt inflytande, lemnas ur räkningen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillninfjs- Utskottets Betänkande N:o 1.

5

vid fastställandet af detta värde. Att den omständighet, att en egendom är

försedd med dyrbarare åbyggnad, ej i någon mån bidrager att öka egendomens

afkastning, ligger för öppen dag. Tvärtom kan ofta förhållandet vara, att

en ej obetydlig del af afkast-ningen åtgår till åbyggnadens underhåll. Att

då pålägga en dylik egendom högre bevillning än som påföres en annan lika

god men mindre dyrbart bebyggd kan ej vara med rättvisa och billighet

öfverensstämmande.

Utskottet, som ej kan Unna annat än att instruktionens ordalydelse

gifver ett korrekt uttryck åt författningens mening, hemställer alltså,

3:o.

att Herr Per Pettersons ifrågavarande motion mätte af

Riksdagen lemnas utan afseende.

Slutligen har Herr J. Anderson i Tenhult, utan att hänföra sig till

någon viss paragraf i bevillningsförordningen, i motion N:o 116 inom Andra

Kammaren, hemstält,

»att Riksdagen efter de redaktionsförändringar, som Bevillningsutskottet,

som inom sig har motionsrätt, kan finna lämpligt föreslå, beslutar

att bevillningsstadgan så förändras, att alla staten tillhöriga jordar och boställen

blifva i taxeringslängderna i likhet med andra fastigheter upptagna,

eller ock så affattas, att det ena hemmanet framför ett annat ej befrias från

erläggande af landstingsskatt och skjutsentreprenadafgifter.»

Till stöd för berörda yrkande anför motionären, att det icke kan anses

vara rättvist att, såsom nu sker, utarrenderade kronoboställen, i följd deraf

att de vid taxeringen uppföras i särskild längd bland bevillningsfria fastigheter,

undgå att lika med andra fastigheter deltaga i så väl tilläggsbevillning

som landstingsskatt och skjutsentreprenadafgifter.

Med anledning af motionens innehåll tillåter sig Utskottet erinra, att,

jemlikt § 4 i bevillningsstadgan, staten ej påföres bevillning för sina fastigheter,

hvilka dock upptaxeras i likhet med all annan jord till sitt verkliga

värde och föras i särskilda längder, men deremot påföres arrendator af sådan

fastighet, i olikhet med andra jordinnehafvare, bevillning för inkomst af

arrendet. Enligt § 58 i författningen angående kommunalstyrelse på landet

påföres kronoegendom fyrktal i förhållande till egendomens taxeringsvärde

efter samma grund som vid fyrktalssättning å annan jordegendom är stadgad,

men deremot påföres arrendatorn ej fyrktal för den inkomst af arrendet,

hvarför han blifvit beskattad. I fråga om kommunalutskylder eger således

full likställighet rum mellan innehafvare]! af krono- och annan jord. Tilläggsbevillning

utgöres deremot lika litet som bevillning för kronojord^!, och deruti

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Beuillnings- Utskottets Betänkande N:o U

synes motionen ej afse någon förändring. Hvad deremot landstingsskatt och

skjutsbidrag beträffar, har motionären med full rätt anmärkt, att uti dessa

utskylder innehafvare af kronojord ej lika deltager med innehafvare af annan

jord. Han bidrager dertill endast i förhållande till den inkomstbevillning,

han för sitt arrende blifvit påförd. Men Utskottet kan ej tillstyrka, att

rättelse i detta förhållande åvägabringas genom ändring i bevillningsförordningen.

Sådant kan nemligen ej ske annat än genom upphäfvande af det

sedan gammalt gällande och vid förordningens omarbetande sistlidet år senast

godkända stadgandet, att staten för sina fastigheter är från bevillning fri.

Det öfverklagade förhållandet torde snarare böra rättas genom införande

i förordningen om landsting och uti skjutsstadgan af föreskrifter

analoga med dem, som återfinnas uti § 58 i förordningen angående kommunalstyrelse

på landet.

Detta ligger dock utom Bevillnings-Utskottets befogenhet, och Utskottet

hemställer derför,

4:o.

att Herr J. Andersons förevarande motion icke måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Då först sedan statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman

bestämd yttrande kan afgifvas angående de i bevillningsförordningen upptagna

procent- och sifferbelopp, kommer Utskottet att framdeles under riksdagens

lopp göra den slutliga framställning i förevarande ämne, hvartill förhållandena

föranleda, hvilket Utskottet

5:o.

får för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 19 Februari 1884.

På Utskottets vägnar:

A. G!:SON BENNICH.

Reservationer:

vid l:sta punkten: af Herrar E. G. Boström, J. Johansson i Bergsäng,

Lönegren, A. Svensson i Lösen samt J. P. Nilsson i Käggla.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.