Sök i Ratio Lex

Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 5

1884-04-25 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1884:5, Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 5

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 5.

1

N:o 5.

Ant. till Biksd. Kansli den 28 April 1884, kl. 2 e. in.

Memorial, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i afseende ä

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 3, angående vilkor en

för försäljning af bränvin.

Under 2 punkten i Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 3, angående

vilkoren för försäljning af bränvin, både Utskottet, med föranledande

af en inom Andra Kammaren af Herr Sven Nilsson väckt

motion, hemstält om förändrad lydelse af 24 § i Kongl. förordningen

den 24 Augusti 1877, angående vilkoren för försäljning af bränvin och

andra brända eller distillerade spirituösa drycker.

Vid behandlingen af nämnda punkt hafva Kamrarne stannat i skiljaktiga

beslut, i det Första Kammaren afslagit Utskottets hemställan

samt sålunda uttalat sig för att ifrågavarande paragraf skall oförändrad

lända till efterrättelse, men Andra Kammaren, enligt ordalydelsen i det

Utskottet tillhandakomna protokollsutdrag, fattat följande beslut:

»Utaf de afgifter, som enligt denna förordning inflyta för minuthandel

med eller utskänkning af bränvin i stad, äfvensom af den

nettovinst på rörelsen, som bolag i stad enligt § 18 skall afstå,

behålle staden tre tiondelar.

Återstoden, äfvensom afgifterna från socknar på landet inbetalas

till landtränteriet. De till landtränterierna influtna medlen öfverlemnas

till Statskontoret, hvaraf staten erhåller en tiondel, rikets

samtliga landsting samt de städer, som ej i landsting deltaga, två

tiondelar och hushållningssällskapen en tiondel. Återstoden, sex

tiondelar tillfaller så väl stad som landskommunerna i riket. De

landstingen samt städer, som ej i landsting deltaga, hushållningssällskapen

och kommunerna tillkommande andelar fördelas af Statskontoret

efter folkmängden. Hvad stad eller socken sålunda tillfaller

användes till kommunala behof inom staden eller socknen.

Bih. till Rilesd. Prot. 1884. 5 Sami. 1 Afd. 4 Häft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 5.

När enligt § 23 rättighet meddelas till bränvinsutskänkning på

passagerarefartyg, skola derför belöpande utskänkningsafgifter uppbäras

i den stad eller kommun, hvarest rederiet har sitt hufvudsäte.»

Då skiljaktiga meningar inom Utskottet yppats i fråga om den åtgärd,

hvartill kamrarnes ofvanberörda beslut borde föranleda, har Utskottet

ansett sig böra utförligt redogöra för så väl likartade frågors

behandling under föregående tider som de skäl i öfrigt, hvilka ligga

till grund för Utskottets åsigt i ämnet.

Före den reform med afseende å bränvinslagstiftningen, som genomfördes

vid 1853—1854 årens riksdag, var handeln med bränvin endast

beskattad vid försäljning till förtäring på stället i ringare myckenhet

än en kanna. Denna då så kallade bränvinsminutering var belagd med

dels en i bevillningsförordningen stadgad afgift, som vid nu ifrågavarande

tidpunkt utgick med 2V2 procent af den inkomst, vederbörande

ansågs hafva af rörelsen, dels ock en särskild minuteringsafgift, som

enligt Kongl. förordningen den 10 Oktober 1851, angående vilkoren för

tillverkning och försäljning af bränvin, i allmänhet utgick med belopp

vexlande från 6 till 100 riksdaler banko efter minuteringsställenas mer

eller mindre förmånliga rörelse enligt pröfning af taxeringsnämnderna.

Båda dessa afgifter ingingo till statskassan. Derjemte förekom i städerna

en efter olika grunder utgående kommunalafgift, benämnd krogskatt.

Särskilda Utskottet vid 1853—1854 årens riksdag föreslog, i betänkande

N:o 13, att tre slag af bränvinshandel skulle medgifvas, och

att två af dessa, nemligen minuthandel och iskänkning, skulle beläggas

med särskilda afgifter för hvarje kanna af beräknade försäljningsbeloppet.

Efter denna grund skulle dessa afgifter enligt § 17 i det af Utskottet

i samma betänkande framlagda förslag till förordning angående vilkoren

för bränvins försäljning utgå vid minuthandel med 8 skilling banko och

vid iskänkning med 16 skilling samma mynt. I § 23 stadgades vidare:

»Utaf de afgifter, som inflyta för minuthandel med och iskänkning

af bränvin, vare sig i stad eller å landet, gånge till kronan Vio i stället

för dels den särskilda afgift, som för bränvinsminutering hittills påbuden

varit, dels ock den bevillning, som enligt bevillningsförordningen varit

rörelsen ålagd.

Derefter afsättes Y10 till en för hela länet gemensam kassa, hvilken

tills vidare ställes under hushållningssällskaps förvaltning, eller, der i

länet sådant ej finnes, under pröfningskomités förfogande, att användas

till ändamål, som för länet nyttiga äro.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillning.1!-Utskottets Memorial N:o 5.

Af de afgifter, som i stad influtit, tillfälle de återstående 8/10 staden;

men af dem, som från socknar å landet ingått, aflemnas de 8/10 i landtränteri,

hvarifrån det för hela länet sammanlagda beloppet fördelas

på dess samtliga socknar i förhållande till hvarderas folkmängd. Skulle

pröfningskomité tillstyrka och Konungen bifalla, att län för sådant

ändamål indelas i distrikt, af hvilka dock hvardera bör innefatta minst ett

fögderi, utdelas, likaledes efter folkmängden, de från distriktet influtna

Vin emellan dess samtliga socknar. Hvad stad eller socken sålunda tillfaller

användes till kommunala behof inom staden eller socknen.»

Utskottets förslag under § 17 med afseende å afgifternas belopp

och grunderna för deras utgörande blef af Presteståndet bifallet och af

Borgareståndet återremitteradt, men af Ridderskapet och Adeln ändradt

på det sätt, bland annat, att afgiften skulle utgöras så väl vid minuthandel

som vid utskänkning med 8 skilling banko för kanna.

§ 23 blef af Borgareståndet återremitterad. Ridderskapet och Adeln

samt Presteståndet ogillade Utskottets förslag, att yi0 af minuthandelsoch

utskänkningsafgifterna skulle gå till kronan. I öfrigt beslöt Ridderskapet

och Adeln att 1/s och Presteståndet att 7i0 skulle ingå till den

gemensamma länskassan, hvarjemte Adeln tilläde ett moment af innehåll

att i Stockholm hela afgiften skulle tillfalla staden.

Bondeståndet förkastade Utskottets förslag i dess helhet och beslöt

för sin del, att Kongl. förordningen den 10 Oktober 1851 angående

vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin skulle till nästa

riksdag gälla, i hvad densamma anginge bränvinsförsäljning.

Med anledning af hvad sålunda förekommit hemstälde Utskottet

i utlåtande N:o 20 med afseende å § 17, såsom ett förmedlingsförslag,

att utskänkningsafgiften måtte bestämmas till 12 skilling banko.

Med afseende åter å § 23 yttrade Utskottet till en början, att, då

Rikets Ständer redan, på Bevillnings-Utskottets förslag, yttrat sig om

bevillning för minutförsäljning och utskänkning af bränvin (den ofvan

omnämnda bevillningen af 2x/2 procent å den beräknade inkomsten af rörelsen

hade nemligen i bevillningsstadgan blifvit oförändrad bibehållen),

och då en skatt till kronan, beräknad i vissa procent af en genom

auktion bestämd kommunalafgift, verkligen torde, genom sin obestämdhet,

vara mindre lämplig, Utskottet ansåge sig böra frångå sitt förra,

af två stånd uttryckligen förkastade förslag i denna del och hemstälde,

att mom. 1 af 23 § måtte försvinna.

Beträffande fördelningen i öfrigt ansåg Utskottet sig böra lemna

företräde åt Ridderskapet och Adelns förslag och föreslog på grund

häraf en ny lydelse af § 23.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 5.

Vid behandling af detta Utskottets utlåtande vidhöll Bondeståndet

sitt förut fattade beslut om bibehållande af stadgandena i Kongl. förordningen

den 10 Oktober 1851 beträffande bränvins försäljning.

Med afseende å § 17 bifölls Utskottets förslag af Adeln samt

Presteståndet, hvaremot Borgareståndet för sin del beslöt, att så i stad

som å landet afgiften skulle utgöras vid minuthandel med 4 skilling

och vid utskänkning med 8 skilling för hvarje kanna bränvin.

Utskottets förslag, att mom. 1 af § 23 skulle utgå och sålunda ej

någon del af afgifterna tillfalla statsverket, godkändes af Adeln samt

Preste- och Borgarestånden.

I öfrigt biföll Adeln och Presteståndet i hufvudsak Utskottets förslag

med afseende å lydelsen, af § 23. Borgareståndet deremot ogillade

förslaget, att någon del af afgifterna skulle ingå till eu för län gemensam

kassa, och beslöt för sin del en lydelse af paragrafen, enligt

hvilken afgifterna i stad skulle tillfalla stadens kassa och från socknar

ingå till landtränteriet för att derifrån fördelas bland socknarne i förhållande

till deras folkmängd.

I memorial N:o 23 förklarade Utskottet, att, då Bondeståndets beslut

så hufvudsakligen afveke från de öfriga ståndens, att, i fall Bondeståndets

beslut skulle blifva Rikets Ständers i fråga om beskattning af

bränvins försäljning, flera bland de till införande i förordning angående

vilkoren för sådan försäljning föreslagna stadganden, hvilka icke omedelbart

afsåge beskattning, utan vore af den natur, att tre stånd kunde

om dem med Rikets Ständers rätt besluta, skulle blifva otillämpliga,

Utskottet ansåge nödvändigt att beskattningsfrågan af Rikets Ständer

först afgjordes, innan frågan om sammanjemkning af olika beslut rörande

nyssnämnda stadganden hos Rikets Ständer förekomme.

På grund häraf inbjöd Utskottet Borgare- och Bondestånden att

om antagande af det utaf Utskottet föreslagna stadgandet under § 17

med de öfriga riksstånden sig förena; och för den händelse att inbjudningen

icke af begge de förstnämnda stånden antoges, föreslog

Utskottet voteringspropositioner för frågans afgörande i förstärkt Statsutskott,

till hvars handläggning vid denna tid äfven hörde bevillningsfrågor.

Såsom ja-proposition i hufvudvoteringen uppstäldes Utskottets

förslag och såsom alternativa kontrapropositioner Borgareståndets och

Bondeståndets beslut.

Borgare- och Bondestånden afslogo emellertid inbjudningen att

förena sig med Adeln och Presteståndet, och voteringspropositionerna

blefvo af samtliga stånden återremitterade, hvarvid, bland annat, anfördes,

att den ifrågakomna kannetalsafgiften för bränvins försäljning blefve

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillning?;- Utskottets Memorial N:o 5.

icke bevillning till statens allmänna behof utan komme att användas

för kommunernas, att tre stånd redan erkänt detta genom bifall till

Utskottets förslag om skattens användande till annat ändamål än statsbehof,

att en kommunalafgift, som denna i sådant fall blefve, kunde

åläggas genom tre stånds beslut med Konungens sanktion, att en bevillningsafgift

ej kunde ställas i motsats till en kommunalafgift, då derigenom

kunde hända, att, om den förra antoges, tre stånds redan fattade

beslut om en kommunalafgift förfölle, att förslagen till voteringspropositioner

således '' rörde frågor af olika natur, samt att voteringspropositionerna

om de af hvarandra oberoende frågorna således bort delas i

två, hvaraf den ena, om kommunalafgift, bort i de delar, der tre stånd,

hvilka beslutit, att en sådan afgift skulle utgå, varit af skiljaktig mening,

afgöras i förstärkt Särskilt Utskott, och den andra, om bevillning,

skolat afgöras af förstärkt Stats-Utskott, och att, såsom kontraproposition

mot hvardera, bort uppställas endast att sådan afgift icke skulle

ega rum.

Utskottet erinrade i memorial N:o 25 häremot, att bland de skatter,

som grundlagen omnämnde, funnes ingen med benämning af kommunalskatt.

Också hade, yttrade Utskottet vidare, allt jemt den grundsats

varit följd, att allmänna skatter och pålagor, äfven om meningen varit

att anvisa dem till enskilda kommuners eller inrättningars förmån, blifva

af Rikets Ständer behandlade och åtagna på samma sätt som bevillning,

hvilken varit beräknad till hvad staten tarfvade utöfver de ordinarie

inkomsterna. Sålunda hade frågan om kurhusafgiften, som af

hvarje läns invånare utgjordes till länets särskilda behof, vid 1840 års

och följande riksdagar blifvit behandlad i den form, som för bevillningsfrågor

i allmänhet vore föreskrifven. Sammalunda hade kortstämplingsafgiften

blifvit äfven vid dåvarande riksdag behandlad, ehuru en stor

del deraf vore anvisad till en särskild välgörenhetsinrättning. Detta

behandlingssätt grundade sig på Regeringsformens föreskrift i § 57, att

svenska folkets urgamla rätt att sig sjelf beskatta utöfvas af Bikets

Ständer allena vid allmän riksdag. Att ifrågavarande afgift vore en af

Rikets Ständer beroende beskattning, hade ingen bestridt; men deraf

följde ock, att den borde åläggas af Rikets Ständer allena, och ej af

båda statsmakterna gemensamt. Ett exempel af ett motsatt förfaringssätt

med en fråga, hvilken blifvit anförd såsom egande jemförlighet med

den förevarande, hade man trott sig finna i behandlingen af den om

kommunernas avgifter till fattigvården. Denna fråga afgjordes vid

1840—1841 årens riksdag genom tre stånds beslut och Konungens

stadfästelse; men förhållandet vore i sjelfva verket icke jemförligt med

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillning s-Utskottets Memorial N:o 5.

deri nu förevarande frågan, då kommunernas pligt att sörja för hvar

sina fattiga vore af ålder stadgad i författningar, hvilka bestämdes

genom ekonomisk lagstiftning, och den nya författningen icke stadgade

om beskattningens belopp annorlunda, än att tillskott, beroende af behofvet,

borde af kommunernas medlemmar erläggas. Det enda stadgande

i afseende på kommunalskatter, hvilket i denna fråga skulle

kunna åberopas, innehölles i Ansvarighetslagens § 3, som medgåfve,

att under de afgifter, hvilkas påläggande eller ökning genom regeringsbeslut

vore förbuden, »icke begripas sådana i § 60 Regeringsformen ej

omnämnda afgifter, livilkas föremål äro inrättningar till enskildes gemensamma

nytta och beqvämlighet, såsom båk-, bro-, färj- och andra afgifter

af dylik beskaffenhet». Af »dylik» enskild beskaffenhet kunde icke

den nu föreslagna allmänna afgift å bränvins försäljning anses vara, då

densamma af Rikets Ständer ålades till enahanda belopp uti alla rikets

delar. Dittills hade frågan om bränvins tillverkning och försäljning varit

behandlad i samma betänkande, och de för hvardera rörelsen inflytande

medel räknats till och behandlats på enahanda sätt som de i § 60 Regeringsformen

uppräknade bevillningar. Lika litet syntes nu afgiften för

den ena rörelsen förändra sin natur af bevillning derföre att densamma

blifvit föremål för särskildt betänkande och medlen anslagna till ett

visst ändamål, som tullmedlen för vissa varor skulle kunna förlora sin

natur af bevillning, om de, behandlade i särskildt betänkande, föresloges

att användas för något särskildt behof.

På dessa skäl och då dertill komme att, i fall den ena frågan behandlades

såsom bevillningsfråga, den andra som kommunalafgift, lätt

kunde inträffa, hvad intet stånd yrkat, att två särskilda afgifter för bränvins

försäljning blefve stadgade, vidhöll Utskottet sin åsigt, att frågan

borde lösas i förstärkt Stats-Utskott. Med anledning af inom stånden

framstälda yrkanden att frågorna angående beskattning af minuthandel

och af utskänkning borde särskiljas, föreslog Utskottet emellertid andra

voteringspropositioner.

Sedan Utskottet afgifvit detta memorial, frånträdde emellertid så väl

Presteståndet som Bondeståndet sina förut fattade beslut, hvarvid Presteståndet

förenade sig med Borgareståndet och Bondeståndet med Ridderskapet

och Adeln. Ehuru sålunda Bondeståndets yrkande, att den enligt

§ 57 i 1851 års förordning till staten utgående minuteringsafgiften

skulle bibehållas, förfallit, ansåg Utskottet fortfarande att frågan om

kannetalsafgiftens belopp borde afgöras i förstärkt Stats-Utskott och

afgaf i memorial N:o 27 förslag till voteringspropositioner. Detta

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillnings- Utskottets Memorial N:o 5. 7

förslag blef af samtliga Riksstånden godkändt, hvarefter förstärkta

Stats-Utskottet af gjorde frågan om de nya afgiftemas belopp.

Derefter upptog Utskottet de ännu oafgjorda frågorna till behandling

och förklarade i memorial N:o 28, att då Adeln samt Preste- och

Borgarestånden varit derom ense, att afgiften icke skulle till staten ingå,

utan fä till kommunala behof användas, vore, enligt 15 § Riksdagsordningen,

frågan i detta hänseende af Rikets Ständer afgjord; och inbjöd

Utskottet de öfriga stånden att i öfrigt instämma i Ridderskapet och

Adelns beslut angående afgifternas fördelning mellan kommunerna.

Detta Utskottets memorial blef af samtliga stånden godkändt.

Vid 1856—1858 årens riksdag hemstälde Sammansatta Bevillnings-,

Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, att åtskilliga

inom Riksstånden väckta motioner om annan fördelning mellan kommunerna

af bränvinsförsäljningsmedlen måtte lemnas utan afseende. Denna

hemställan godkändes af samtliga stånden med undantag af Bondeståndet,

som återremitterade ärendet till Utskottet i den syftning, att motionerna

borde bifallas. I utlåtande N:o 7 förklarade emellertid Utskottet,

att dä Utskottets hemställan vunnit de öfriga tre ståndens bifall, kunde

Bondeståndets återremiss icke föranleda till någon åtgärd; och härvid lät

Bondeståndet bero.

Vid 1859—1860 årens riksdag väcktes ånyo flera motioner i liknande

syfte, men blefvo äfven dessa af Sammansatta Bevillnings-, Lag- samt

Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet afstyrkta. Utskottets hemställan

härom godkändes af Preste- och Borgarestånden, men återremitterades

af Adeln. Bondeståndet beslöt för sin del, att 1fJ af bränvinsförsäljningsmedlen

fortfarande skulle tillfalla hushållningssällskapen, 1/6

städerna odelad samt % fördelas mellan stads- och landskommunerna i

förhållande till deras folkmängd för att af dem användas till kommunala

behof.

Med anledning, häraf inbjöd Utskottet i utlåtande N:o 17 så väl

Ridderskapet och Adeln att förena sig i Utskottets af Preste- och Borgarestånden

gillade mening som ock Bondeståndet att, med frånträdande

af ståndets skiljaktiga beslut, instämma i Utskottets mening.

Ridderskapet och Adeln antog inbjudningen, hvaremot Bondeståndet

afslog densamma med vidhållande af sitt förut i ämnet fattade beslut.

Borgareståndet åter förklarade, att då två stånd stannat mot två, frågan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 5.

borde, jemlikt 87 § Regeringsformen och 75 § Riksdagsordningen, anses

hafva förfallit. (

Utskottet yttrade i utlåtande N:o 18, att som tre stånd dåmera

besluta, att någon ändring uti den paragraf, hvarom fråga vore, ej

skulle ega rum, och ett af dessa stånd dessutom ansett, att sådan utgång

lagligen bort följa af de beslut, som fattades redan vid frågans

första behandling hos stånden, så hade Utskottet endast att till följd

af hvad sålunda förekommit och blifvit beslutadt, anmäla, att den ifrågavarande

paragrafen komme att vid sin förutvarande lydelse bibehållas.

Vid 1862—1863 årens riksdag föreslog Sammansatta Bevillnings-,

Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet i betänkande N:o 4,

med anledning af väckta motioner, att af de afgifter, som inflöte för

minuthandel med och utskänkning af bränvin, vare sig i stad eller å

landet, utom den femtedel, som redan tillfölle hushållningssällskapen,

ytterligare en femtedel skalle insättas i landtränteriet för landstingens

räkning; dock att i Stockholm derefter som hittills hela afgiften skulle

tillfalla staden.

Utskottets förslag bifölls af Bondeståndet oförändradt och af Adeln

med ett tillägg, hvarom här nedan vidare skall förmälas, men afslogs

deremot af Preste- och Borgarestånden. På inbjudning af Bondeståndet

frånträdde dock Presteståndet sedermera sitt först fattade beslut

och godkände Utskottets förslag.

I utlåtande N:o 11 anmälde Utskottet häruppå, att Utskottets förslag

sålunda blifvit af tre stånd bifallet. Denna Utskottets anmälan

godkändes af samtliga stånden med undantag af Borgareståndet, som

förklarade, att förslaget förfallit. Riksdagens underdåniga skrifvelse i

ämnet affattades i öfverensstämmelse med de tre ståndens beslut, hvilket

äfven af Kongl. Maj:t iakttogs vid förordningens utfärdande, ehuru

Borgareståndet i särskild underdånig skrifvelse deremot protesterade.

Såsom ofvan blifvit nämndt, hade Adeln antagit Utskottets förslag

med ett tillägg. Detta tillägg afsåg, att till mom. 3 i § 24 (motsvarande

§ 23 i 1855 års bränvinsförsäljningslag), hvilket moment lydde sålunda:

))I Stockholm tillfälle hela afgiften staden», skulle fogas: »och i annan

stad, som icke deltager i landsting, tillfälle staden jemväl den femtedel,

som eljest skulle för landstingets räkning insättas i vederbörande landtränteri».

Detta tillägg hade Utskottet i betänkande N:o 4 föreslagit de tre

öfriga stånden att godkänna »för den händelse 24 § i Utskottets för
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillnings-Utsleottets Memorial N:o 5.

slag till författning angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m.

skulle erhålla den af Utskottet föreslagna lydelse».

Denna hemställan afslogs af Presteståndet, men godkändes af Bondeståndet,

hvaremot Borgareståndet, i sammanhang med sitt beslut att

anse frågan om ändring af 24 § hafva förfallit, förklarade, att Utskottet

saknat anledning till berörda hemställan och att densamma följaktligen

icke kunde föranleda till någon åtgärd eller beslut af stånden.

Utskottet yttrade i memorial N:o 13, att, då således ifrågavarande

tillägg endast blifvit af två stånd antaget, Utskottet med stöd af 75 §

Riksdagsordningen ansåge frågan om samma tillägg hafva förfallit.

Detta Utskottets yttrande godkändes af Adeln och lädes till handlingarne

af Preste- och Bondestånden. Borgareståndet vidblef sitt förut

fattade beslut och inbjöd de öfriga stånden att deruti instämma, hvilken

inbjudning dock af dessa afslogs.

1 Riksdagens underdåniga skrifvelse N:o 170 är ej heller ifrågavarande

tillägg intaget, men i Kongl. förordningen den 18 December 1863 blef likväl

detsamma af Kongl. Maj:t infördt.

Vid riksdagen 1865—1866 föreslog Sammansatta Bevillnings-, Lagsamt

Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet i betänkande N:o 5 att

afgiften vid utskänkning af bränvin måtte förhöjas från 40 till 50 öre

för hvarje kanna.

Då detta förslag endast af Presteståndet antogs, frångick Utskottet

sitt förslag och inbjöd i utlåtande N:o 9 Presteståndet att, med frånträdande

af dess särskilda beslut, förena sig med de öfriga Riksstånden

om bibehållande af den dittills utgående utskänkningsafgiften, 40 öre

för hvarje kanna; och, för den händelse denna inbjudning icke blefve

antagen, föreslog Utskottet voteringspropositioner för frågans afgörande

i förstärkt Bevillnings-Utskott, hvilket Utskott dåmera öfvertagit den

befattning med bévillningsfrågor, som förut tillkommit förstärkt Statsutskott.

Inbjudningen afslogs af Presteståndet, hvarefter frågan, på sätt

Utskottet föreslagit, af gjordes i förstärkt Bevillnings-Utskott.

Ai ofvanstående redogörelse framgår, att, sedan vid 1853—1854

årens riksdag de fyra Riksstånden förenat sig ej mindre om afskaffande

af den. särskilda bevillningsafgift, som vid nämnda tid jemlikt Kongl.

förordningen angående vilkoren för tillverkning och försäljning af bränBih.

till Rikad. Prof. 1SS4. 5 Sami. 1 Afd. 4 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillnings-Utskottets Memorial N:o b.

vin den 10 Oktober 1851 utgjordes vid bränvins minutering, än ock om

införande för vissa slag af bränvinshandel af nya efter beräknade kannetalet

utgående afgifter, frågan om dessa nya afgifters belopp, så väl vid

nämnda riksdag som sedermera vid riksdagen 1865—1866, afgjorts

under den för bevillningsfrågor stadgade form; att deremot frågan,

huru vida någon del af berörda nya afgifter skulle ingå till statsverket

eller icke, vid riksdagen 1853—1854 ansetts af Rikets Ständer afgjord

genom tre stånds sammanstämmande beslut; att tre stånd likaledes

städse ansetts kunna med Riksdagens rätt besluta i fråga om bränvinsförsäljningsmedlens

fördelning mellan kommunerna, hvadan också dylika

frågor, derest två stånd stannat mot två, ansetts böra förfalla; samt att,

i full öfverensstämmelse härmed Kongl. Maj:t ansett sig kunna utan

Riksdagens medgifvande vidtaga förändringar i bränvinsförsäljningsmedlens

fördelning.

Förfarandet under äldre tider lemnar sålunda ej i något fall stöd

för den åsigt, att nu föreliggande fråga skulle kunna göras till föremål

för gemensam omröstning jemlikt § 65 Riksdagsordningen.

Enligt Utskottets förmenande gifver ej heller grundlagarnes ordalydelse

rum för en dylik åsigt.

Såsom ofvan blifvit omfönnäldt, gjorde under riksdagen 1853—1854,

åtminstone vid ett skede af förhandlingarne, inom Riksstånden den åsigt

sig gällande, att de nya bränvinsförsäljningsafgifterna vore icke bevillning

utan kommunalskatt. Från senare tider föreligger icke något

direkt uttalande från Riksdagens sida i denna fråga, men att nyss

nämnda åsigt omfattats så väl af Rikets Ständer och Konstitutionsutskottets

vid riksdagen 1865—1866 som ock åtminstone af Andra

Kammaren vid 1867 års riksdag, synes man indirekt kunna sluta deraf,

att, sedan vid förstnämnda riksdag antagits såsom hvilande ett förslag

till ändrad lydelse af 60 § Regeringsformen, enligt hvilket »accismedlen»

icke vidare skulle upptagas bland bevillningarne, samt i stället för

»husbehofsbrännerimecllen» insättas »bränvinsbränningsafgiften», blef detta

förslag vid sistnämnda riksdag af Andra Kammaren antaget, men af

Första Kammaren förkastadt, utan att dervid något nämndes om. bränvinsförsäljningsmedlen,

ehuru dessa, derest ifrågavarande förslag blifvit

lag, lika litet lära kunnat inbegripas under benämningen »bränvisbränningsafgiften»

som under uttrycket »hvad hvarje riksdag dessutom särskilt

såsom bevillning sig åtager».

Vid bedömande, huru vida bränvinsförsäljningsmedlen äro af bevillningsnatur

eller ej, bör för öfrigt icke lemnas ur sigte, att dessa medel

för närvarande utgöra afkastningen af icke blott bränvinsförsäljnings
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 5. 11

afgifterna, utan äfven den konsumtionsbeskattning, som framgår ur nu

gällande bränvinslagstiftnings bestämmelser om vissa bolags rätt att

med andras uteslutande försälja spritdrycker, hvilka bestämmelser stå

i så nära förbindelse med den kommunala politilagstiftningen, att de

ej kunna sägas vara af rent finansiel natur, hvarförutom det är vederbörande

kommun och ej Riksdagen, som bestämmer, om denna beskattning

skall genom bolags bildande utgå eller icke.

Spörsmålet, huru rätteligen skall förfaras med afseende å de skiljaktiga

beslut, i hvilka Kamrarne nu stannat, torde emellertid finna sin

lösning alldeles oberoende deraf, om ifrågavarande konsumtionsskatt är

en bevillning, eller en kommunalskatt, eller en sådan afgift, som omnämnes

i § 3 af Ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter.

Äfven om man antager, att den nuvarande beskattningen af bränvin

försäljning grundas uteslutande på Riksdagens bevillningsrätt, är

naturligtvis detta antagande icke tillräckligt för att afgöra, huru i hvarje

fall skall förfaras, när Kamrarne stanna i olika beslut rörande bestämr

melser, hvilka stå i samband med eller föranledas af denna beskattning.

Så väl bränvinstillverkningslagen som de stadgar, hvilka afse utgörandet

af tullbevillningen och stämpelskatten med flera bevillningar, innehålla

nemligen, såsom bekant, en stor mängd bestämmelser, med afseende å

hvilka det aldrig varit ifrågasatt och aldrig kan ifrågasättas att tillämpa

de konstitutionella stadganden, som gälla i fråga om svenska folkets

rätt att genom Riksdagen allena sig beskatta. De ord, med hvilka

Riksdagsordningens 65 § inleder sina föreskrifter om gemensam omröstning:

»När i fråga om statsutgifter eller bevillning--Kamrarne

fatta stridiga beslut etc.», kunna ej heller så uttydas, att allt, som i en

bevillningsstadga förekommer, skall göras till föremål för gemensam

omröstning; de kunna i hvarje fall icke afse bestämmelser, hvilka tydligen

äro af sådan beskaffenhet, att efter hela vårt statsskicks skaplynne

en förändring af dem måste kräfva båda Kamrarnes sammanstämmande

beslut. Den tvekan, som må kunna uppstå derom, hvilka stadganden

äro af sistnämnda beskaffenhet, undanrödjes fullständigt af den främsta

af våra grundlagar, Regeringsformen, hvilken i § 71 gifvit en noggrann

och uttömmande beskrifning på de frågor rörande bevillning, hvilka

kunna göras till föremål för gemensam omröstning. Sådan omröstningskall

nemligen enligt nämnda paragraf ega rum, »der Kamrarne sig icke

förena om grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning,

eller bevillningens fördelning till utgörande'')''). Tillser man nu, hvarom i

föreliggande fall Kamrarne stannat i stridiga beslut, så är det alls icke

om grunderna för bränvinsförsäljningsafgiften, eller om sättet för dessa

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Bevillning*-Utskottets Memorial N:o 5.

grunders tillämpning, och icke heller om ifrågavarande afgifts fördelning

till utgörande, utan endast om den efter redan tillämpade grunder

utgjorda och influtna afgiftens disposition och fördelning till användning;

och således om en fråga, som icke finnes i nyssnämnda paragraf

upptagen såsom föremål för gemensam votering.

Antager man åter, att bränvinsförsäljningsmedlen icke äro af bevillnings

natur, lärer någon gemensam omröstning ännu mindre kunna

komma i fråga, enär i sådant fall hvarje rubbning af den en gång bestämda

fördelningen af medlen emellan kommunerna uppenbarligen, för

så vidt Riksdagens rätt är i fråga, måste förutsätta båda Kamrarnes

sammanstämmande beslut.

Icke heller kan man påyrka gemensam votering på den grund, att

ett indragande till statsverket af en del utaf bränvinsförsäljningsmedlen

skulle inverka på statsregleringen, tjr oafsedt att frågan härom icke lär

kunna för gemensam votering utbrytas ur Andra Kammarens beslut i

öfrigt, och oafsedt att medlens disposition icke faller under statsregleringens

utgiftsstat, så innehålla grundlagar^ ej något stadgande, som

kan läggas till grund för gemensam omröstning i statsregleringsfrågor

på förslag af Bevillnings-Utskottet.

Slutligen bör ej lemnas oanmärkt, att, då grundlagen såsom hufvudregel

uppställer båda Kamrarnes lika behörighet och myndighet i alla

frågor, måste uppenbarligen det undantag från denna regel, som föranledes

af föreskriften om gemensamma voteringar såsom en nödfallsutväg

för vissa beskattningsfrågors afgörande, tolkas så restriktivt, att

dessa voteringar användas endast i sådana frågor, med afseende å

hvilka ett dylikt förfarande enligt så väl Regeringsformens som Riksdagsordningens

ordalydelse uttryckligen är föreskrifvet. Att så ej är

händelsen i förevarande fall, har redan blifvit påvisadt.

På nu anförda skäl, och då någon sammanjemkning af Kamrarnes

beslut icke synes kunna ega rum, har Utskottet ansett frågan om förändrad

lydelse af § 24 i gällande bränvinsförsäljniugslag, hvarom

Kamrarne stannat i skiljaktiga beslut, hafva förfallit, hvilket Utskottet

skolat härmed

för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 25 April 1884.

På Utskottets vägnar:

A. G:SON BENNICH.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillnivgs-Utskottets Memorial N:o 5. 13

Reservationer:

af Herr Friherre Barnekow, som ansett Utskottets här ofvan gjorda

anmälan hafva bort annorledes motiveras;

af Herrar A. Andersson i Intagan, J. Johansson i Bergsäng, A.

Svensson i Lösen, P. A. Hellgrén, 0. Jonsson i Hof, J. P. Nilsson i

Kägla, Chr. Assarsson samt H. F. Bergström: »Utskottet har icke kunnat

bestrida, att frågor om bränvinsförsäljningsafgifters utgörande eller

ej äro af bevillnings natur, samt att dylika afgifters belopp hafva varit

och kunna blifva föremål för gemensam omröstning enligt 65 § Riksdagsordningen,

men Utskottet vill deremot förneka, att frågor om sådana

»influtna afgifters disposition och fördelning till användning'')'') på

enahanda sätt kunna afgöras. År denna uppfattning rigtig, så skulle

deraf ovilkorligen följa, att Riksdagen visserligen, genom gemensam

omröstning, kan åtaga sig eller pålägga en skatt eller bevillningsafgift,

men att Riksdagen deremot icke eger att pa enahanda sätt besluta om

den influtna skattens eller afgiftens »användning». Att en dylik beskattningsprincip

ingalunda kan öfverensstämma med våra grundlagars

bokstaf och anda, torde ligga så för öppen dag, att någon särskild mer

eller mindre hårklyfvande bevisföring deröfver icke kan erfordras. Då

vi för öfrigt strängt vidhålla okränkbarheten af Riksdagens fullständiga

och uteslutande beskattningsrätt, hafva vi inom Utskottet påyrkat, att

den föreliggande frågan bort genom gemensam omröstning afgöras».

Herr N. J. Boström har anhållit få antecknadt, att han inom Utskottet

icke deltagit i behandlingen af detta memorial.

t

Bih. till Riksd. Prof. 1884,

5 Sami. 1 Afd. 4 Raft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.