Sök i Ratio Lex

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2J Utlåtande N:o 4

1884-02-27 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1884:4, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2J Utlåtande N:o 4

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2J Utlåtande N:o 4.

1

N:0 4.

A-nk. till Riksd. Kansli den 27 Febr. 1884, kl. 6 e. m.

Första Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 2,

i anledning af väckt motion rörande förändrad, lagstiftning

angående fattigvården i riket.

i

I en till Utskottet hänvisad motion, N:o 38, yttrar Herr Rääf, att

det visat sig stor svårighet att rätt tolka fattigvårdsförordningens § 22

om hemortsrätt, enär det der föreskrifna stadgandet att svenske medborgare

egde sådan rätt der, hvarest han senast författningsenligt blifvit

eller bort blifva mantalsskrifven, genom sin vacklande bestämning vore

olämpligt, hvadan han ansåge, att hemortsrätten borde bestämmas efter

födelseorten, så att der hvar och en vore född, der egde han ock i fattigvårdsafseende

sin hemort.

Till stöd för denna sin åsigt yttrar motionären:

“Vore en sådan grund för hemortsrätten faststäld, torde ganska

få af dessa nu så förargelseväckande tvister fattigvårdssamhällena

emellan uppkomma, hvilket äfven vore till största skydd och gagn för

dem, som äro i behof af hjelp och hvilka nu ofta sändas kommunerna

emellan och innan tvisten blifvit afgjord icke sällan ses med ovilja af

den kommun, som under tiden måste lemna understöd.

Naturligen skulle alla, hvilka i fattigvårdsafseende nu hafva sin

hemortsrätt bestämd, vidblifva densamma och i händelse ny lag blefve

antagen, den endast tillämpas på dem, som sedan komme i behof af

understöd. Fattigvårdens uppgift är icke blott att hjelpa, der fattigdom

redan inträdt, utan äfven att söka förebygga densamma, och hvarför

äfven många omtänksamma kommuner beslutat att för en följd af

Fih. till Riksd. Prof. 1884. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 4 Höft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första Kammarens Tillfälliga Utshotts (N:o 2) Utlåtande N:o i.

år insätta större eller mindre belopp för hvarje inom kommunen födt

barn för att bilda lifränta till förekommande af i framtiden möjligen

eljest inträffande nöd. Intresset härför är dock hvarken så stort eller

allmänt som det borde och kunde vara, emedan många kommuner tveka

att göra donna uppoffring, i tanke att lifräntan ej kommer till godo

dess fattiga, som möjligen kunna vara inflyttade från en socken, der

ej insättningar för bildande af lifränta blifvit gjorda.

Blefve hemortsrätten bestämd till födelseorten, vågar jag hysa

den öfvertygelsen, att hvarje kommun skulle så väl i eget som det

allmännas intresse skynda att genom insättningar i lifränteanstalter

söka tillförsäkra sig de framtida frukter, som häraf böra uppstå och

hvilka, om ej alltid tillräckliga för de oundgängligaste lefnadsbehofven,

dock kunde blifva eu väsentlig hjelp och sannolikt i rikt mått uppväga

de olägenheter, som genom nu verkstäld förändring möjligen för

en tid skulle kunna göra fattigvårdstungan ojemn.“

Frågan om hemortsrättens bestämmande på sätt motionären önskar

är hvarken ny eller opröfvad. I fattigvårdskomiténs af 1870 betänkande,

hvilket ligger till grund för den af Kongl. Maj:t i samråd med

Riksdagen utfärdade Förordning den 9 Juni 1871, heter det, vid ompröfvandet

af grunden för hemortsrätt, bland annat:

“Jemväl har det varit ifrågasatt såsom lämpligt, att enhvar borde

i fattigvårds hänseende tillhöra det samhälle, hvarest han blifvit född

eller enligt meddelade stadganden borde anses hafva sin födelseort.

Men äfven denna grund för bestämmelse af hemortsrätt, hvilken nära

sammanfaller med den, som i flertalet af de schweiziska kantonerna

är hufvudsakligen gällande, komme utan tvifvel att medföra särdeles

betänkliga olägenheter. Vid tillämpningen af en sådan grund skulle

nemligen den allmänna fattigvårdstungan blifva högst obilligt fördelad

emellan de särskilda samhällena, enär ganska många af dem, synnerligast

de större städerna, till betydlig del befolkas med personer, som

från andra samhällen inflytta, då deremot inom andra samhällen, särdeles

de af naturen vanlottade landskommunerna, flere medlemmar födas

än som inom desamma kunna finna sin bergning och hvilka af sådan

anledning redan i yngre år, sedan de hunnit utbildas till arbetsduglighet,

måste till andra samhällen med rikare tillfällen till arbetsförtjenst

utflytta; och det kunde ej för dessa fattigare samhällen blifva annat

än alltför oskäligt betungande att bekosta all den fattigvård de i följd

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

af en sådan grund för bestämmelse om hemortsrätt skulle hafva att

besörja. Dessutom måste det inträffa, att den som komme i behof af

fattigvård i annat samhälle, än der han hade hemortsrätt, ganska ofta

blefve förvisad till ett samhälle, inom hvilket han ej sedan sin barndom,

om ens någonsin, vistats och der han, såsom för detsamma alldeles

främmande, kunde blifva blottstäld för hårdhet och ovilja, äfvensom

att, då försörjningsorten vore aflägsen från vistelseorten och hemforsling

skulle medföra alltför dryga omkostnader eller eljest vore omöjlig,

fattigvård för honom måste beredas i vistelseorten på försörjningsortens

bekostnad. I sist berörda hänseende har erfarenheten till och

med visat, att åtskilliga schweiziska kommuner, i följd af ifrågavarande

grund för bestämmelse af hemortsrätt, kommit att utom sitt område

hafva flere fattige att försörja än inom detsamma och sålunda blifvit

betagne all möjlighet att väl ordna sin fattigvård och öfvervaka dess

behöriga handhafvande/4

Vid 1881 års riksdag väcktes i Andra Kammaren en motion i

enahanda syfte, som den nu ifrågavarande. Afstyrkt af Utskottet, föll

den der utan annan gensägelse än motionärens.

Antagligen skulle, med införande af födelseorten såsom grundläggande

hemortsrätt, tvister mellan de särskilda fattigvårdssamhällena

mindre ofta uppstå och må händra lättare slitas, men fördelen deraf

skulle ingalunda förmå uppväga orättvisan af de fleste fattigvårdssamhällens

oskäliga betungande, hvilket måste blifva följden af ett ‘

lagstadgande på den af motionären angifna grunden.

Utskottet hemställer alltså,

att Herr Rääfs ifrågavarande motion icke må

vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 27 Februari 1884.

På Utskottets vägnar:

G. WENNERBERG.

Reservation:

af Herr Rääf.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.