Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17

1884-02-12 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1884:17, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

1

N:0 IT.

Ant till Riksd. Kansli den 12 Febr. 1884, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad

lydelse af § 25 i förordningen om landsting den

21 Mars 1862.

§ 25 i förordningen om landsting den 21 Mars 1862 lyder för

närvarande sålunda:

“Kongl. Maj:t utser för hvarje lagtima landsting en ordförande,

hvilkens befattning skall fortfara intill nästa lagtima sammankomst.

Konungens Befallningshafvande gifver i länskungörelserna tillkänna,

hvilken blifvit till ordförande förordnad.u

Lag-Utskottet har nu från Andra Kammaren fått emottaga eu

inom Kammaren af Herr Axel Vilh. Ljungman afgifven motion, N:o

21, hvari hemställes, “det Riksdagen måtte för sin del besluta, att

första punkten i 25 § af Kongl. Maj:ts nådiga förordning om landsting

den 21 Mars 1862 skall erhålla följande lydelse: “Kongl. Maj:t

utser för hvarje lagtima landsting bland landstingsområdets till landstingsmän

valbare personer en ordförande, hvilkens befattning skall fortfara

intill nästa lagtima sammankomst.“

Motionären erinrar hurusom, efter det Rikets Ständer uti skrifvelse

den 12 hebruari 1858 anhållit, det Kongl. Maj:t måtte låta genom

sakkunnige utarbeta förslag till förordning om landsting och i sammanhang

dermed öfverse de angående meninghetsstyrelse så väl på

landet som i städerna gällande författningar, samt en komité den 19

derpå följande Juni för detta ändamål tillförordnats, denna komité den

31 Oktober 1859 afgaf de underdåniga betänkanden och förslag till

förordningar om landsting samt kommunalstyrelse i stad och å landet,

Lib. till Riksd. Prof. 1884. 7 Samt. 9 Höft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

ro. ro., hvilka ligga till grund för de den 21 Mars 1862 utfärdade

kommunallagarna. Bland de fall, i hvilka särskildt förordningen om

landsting afveke från komiterades förslag, vore tvifvelsutan bestämmelsen

i § 25 punkt 1 ett af de märkligare. Denna punkt lydde nämligen

i komiterades förslag sålunda: “Kongl. Maj:t utser för hvarje

lagtima landsting bland tingets ordinarie ledamöter en ordförande, hvilkens

befattning fortfar intill nästa lagtima sammankomst41. Motionären

anför härpå komiterades motivering för detta sitt förslag, samt den

reservation af en bland komiterade, hvilken reservation i föreliggande

fall följdes vid landstingsförordningens utfärdande. Motionären fortsätter

sedan:

“För landshöfdingens verksamhet till det honom anförtrodda länets

förkofran är möjligen rätt för honom att deltaga i landstingets öfverläggningar,

men alls icke hans ordförandeskap vid dessa öfverläggningar,

oumbärlig, ja, vill landshöfdingen genom sin sakkännedom och sitt nit

söka öfvertyga landstinget om behofvet af uppoffringar eller andra åtgärder

för länets bästa, kan han tvifvels utan med större framgång göra

detta, om han ej är bunden af sin ställning såsom landstingets ordförande.

Af en ordförande fordrar man nemligen med rätta såsom hufvudsak

en möjligast fullständig opartiskhet, något som ej alltid kan framträda

hos den, som synbarligen ofta får till uppgift att vara främste förkämpen

för en af de uppfattningar, mellan hvilka landstinget har att välja.

Man bör för öfrig!, icke förbise, huru vigtigt det är, att landshöfdingen

såsom Konungens ställföreträdare inom länet ej ryckes ned från den

ståndpunkt af oveldig styresman och domare eller lider minskning i

den moraliska “auktoritet44, som han bör ega inom länet, om han skall

motsvara sin bestämmelse såsom sådan. Den i reservationen antydda

faran “af de små afundsjukornas paralyserande inverkan44 har längesedan

befunnits vara obefogad, då den icke i ringaste män gjort sig i

högre grad än eljest gällande i de län, der landshöfdingen icke fungerat

såsom landstingets ordförande. Reservationens uppfattning har

ock allt mer öfvergifvits äfven af Kongl. Maj:t, så att antalet af landshöfdingar,

hvilka under de senaste åren tjenstgjort såsom ordförande i

landsting, nu utgör blott ett ringa fåtal, hvadan något skäl ej längre

torde finnas, som bör förhindra, att steget kan tagas fullt ut, och att

i förordningen genom nödigt tillägg en tillämpning af densamma omöjliggöres,

hvilken, ehuru ursprungligen afsedd att gälla såsom regel,

likväl visat sig vara icke blott obehöflig utan rent af olämplig, ja, i

ett eller annat särskildt fall till och med uppenbart skadlig.

“Slutligen måste det hållas för en ofullkomlighet hos den ifrågavarande

lagbestämmelsen, att den alls icke innehåller någon den rin
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

gaste inskränkning i afseende på ordförandens qvalifikation såsom sådan,

hvadan sålunda t. ex. äfven en med länets förhållanden fullständigt

obekant främling kan utses till ordförande i dess landsting. “

Det kunde, vid landstingsinstitutionens begynnande verksamhet,

vara förenadt med flere fördelar, att vederbörande landshöfdingar utsagos

till ordförande i landstingen. Men, i samma mån institutionen

utvecklats och hunnit att, så att säga, växa in i sina former, har behofvet

af sådan ledning blifvit allt mindre, och Kongl. Maj:t har ock

i allt flere och flere landsting till ordförande utsett andra personer

än vederbörande landshöfdingar. Utskottet anser för sin del, att detta

är att gå i den rätta riktningen, och instämmer med motionären derutinnan,

att länets höfding, i denna sin egenskap närvarande och uppträdande

i landstinget, kan på ett långt mera aktivt sätt ingripa i dess

förhandlingar och söka få godkändt hvad han finner för länet gagneligt,

än derest han är satt att från ordförandeplatsen, och med den

mera passiva ställning, detta medför, leda tingets förhandlingar.

Då emellertid de landsting, i hvilka landshöfding är ordförande,

för närvarande icke äro många, och då de efter all sannolikhet med

tiden blifva allt färre och färre, samt då, Utskottet veterligen, Kongl.

Maj:t aldrig till landstingsordförande, utom hvad angår landshöfdingar,

utsett någon, som icke inom landstingsområdet varit valbar till landstingsman,

finner Utskottet en lagändring i den af motionären angifna

riktning icke vara af något praktiskt behof påkallad, utan hemställer

|att motionen icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 12 Februari 1884.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 17.

Reservation: >

af Herr Anders Persson: “Med motionären och Utskottets flertal

delar jag den mening, att vederbörande landshöfding icke bör utses till

ordförande i landsting, hvilken mening är densamma, som gjorde sig

gällande hos alla utom en af ledamöterna i den komité, som utarbetade

förslag till nu gällande förordning om landsting.

Deremot kan jag icke biträda hvad Utskottet vidare anför. Om

den mening, att landshöfding icke bör vara landstingets ordförande

pröfvas riktig, förmår jag icke inse, hvarför gällande lag icke bör bringas

till öfverensstämmelse med samma mening. Äfven om, såsom Utskottet

yttrar, de landsting, i hvilka landshöfding är ordförande, för närvarande

icke äro många, kan dock ett annat sakernas skick också inträffa, och

för min del är jag ej sinnad tillstyrka Riksdagen att låta frågan om

en nyttig ansedd lagförändring falla blott för möjligheten, att en praxis

i öfverensstämmelse dermed ändå i framtiden gör sig gällande.

Då jag således biträder motionens syfte, anser jag dock lämpligast,

att 25 § i förordningen om landsting erhåller lika lydelse med den af

1859 års komiterade godkände och föreslår derföre:

att Riksdagen för sin del måtte besluta, att första

stycket af 25 § i Kongl. förordningen om landsting

den 21 Mars 1862 erhåller följande lydelse: Kongl.

Maj:t utser för hvarje lagtima landsting bland tingets

ordinarie ledamöter en ordförande, hvilkens befattning

fortfar intill nästa lagtima sammankomst.“

I denna reservation hafva Herrar Smedberg, J. Jonson och Lewin

instämt.

Herr Thomasson har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit

i ärendets behandling inom Utskottet.

STOCKHOLM, ISAM'' MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1884.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.