Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19

1884-02-14 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1884:19, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

N:0 19.

Ank. till Riksd. Kansli den 14 Febr. 1884, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om lindring

i § 7 af Jagtstadgan den 21 Oktober 1864.

§ 7 i Jagtstadgan den 21 Oktober 1864 har för närvarande följande

lydelse:

“Drifver någon upp djur å egen mark eller der han eger lof att

jaga, hafve rätt att jagten in på annans egor fullfölja, om djuret förut

är såradt; så ock att behålla detsamma, om det der fälles. År det

björn, varg, lo eller jerf, som jagas, vpre lag samma, äfven om djuret

förut icke blifvit såradt.u

Ändring i denna § föreslås i en inom Första Kammaren af Herr

W. Croneborg afgifven samt till Lag-Utskottet hänvisad motion, N:o37.

“Enligt hvad erfarenheten visat“, säger motionären, “gifver den

föreskrift i Kongl. Jagtstadgans 7 §, som berättigar jägare att på

annans egoområde förfölja och döda det villebråd han på egen mark

sårat, upphof till mångfaldiga missbruk af jagträtt, i synnerhet beträffande

den nu så allmänt idkade förföljelsen af vårt förnämsta villebråd,

elg. Sålunda kan en mindre jordegare, hvars egoområde är för inskränkt

för att kunna idka en rationel jagt på detta djur, bereda sig

emot jagtstadgans grunder stridande utvidgning af sitt lagliga jagtområde

genom tillämpning af denna §, på det sätt att han, utan utsigt

att kunna döda det anträffade villebrådet, likväl lindrigt sårar detsamma

och derigenom bereder sig rättighet till att fortsätta jagten in på en

grannes område, under förhoppning om att der slutligen kunna döda

det sårade djuret. Den beklagansvärda följden häraf är att sålunda

skadade djur, om de undgå sin förföljare, dock slutligen duka under

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19. 9

^.r™^en ^dna skadan, och i den trakt, der jag liar mitt hemvist, anträffar

man icke sällan efter jagttidens slut skadeskjutna och döda

djur, hvilka sålunda hvarken komma det allmänna eller den enskilde

till nytta.

För att förebygga den frestelse till ett sådant grymt och lättsinnigt

skadande af detta våra skogars ädlaste villebråd önskar jag

den förändring i åberopade lagparagraf, att förföljandet väl fortfarande

ma tillstädja^ in på grannens egoområde, men att, derest detsamma

tailes, det skall åligga jägaren, vid påföljd af straff för uraktlåtenhet

häraf, att derom underrätta jordegaren, hvilken skall vara det fälda

djurets rätte egare.

“Jag föreslår således följande förändrade lydelse af 7 8 i Kongl

Maj:ts förnyade Jagtstadga af den 21 Oktober 1864:

,-i,r 11UDJrifver nåSon UPP dJur----djuret förut är såradt; dock

tillfälle detsamma jordegaren, om det der fälles, och åligger det jäga
ren_

att genast underrätta jordegaren om djurets fällande, liksom att

utvisa platsen, hvarest det blifvit fäldt. År det björn, varg, lo eller

j''erf, som jugås, behåller jägaren djuret, om det fälles, äfven om det

förut icke blifvit såradt.

ry to^^erlemnande jag åf Utskottet att så väl bestämma den närmare

straffpåföljden för uraktlåtenheten häraf, som ock uti ofvan åberopade

paragraf föreslå de redakt onsförändringar, hvilka till äfventyrs kunna

vara mera lämpliga för åt ernå det mål jag åsyftar.“

Utskottet är visserligen villigt att erkänna, att det af motionären

till ändring förordade stadgandet i § 7 af gällande Jagtstadga någon

San£ kan’ särskild! beträffande jagt å elg, föranleda missbruk; men

då Utskottet för sin del finner stadgandet hvila på vigtig grund, kan

det möjliga, någon gång inträffande missbruket deraf icke för Utskottet

innebära tillräckligt skäl att i samma stadgande göra ändring. Då

motionären såsom en beklagansvärd följd af de nu i ämnet gällande

bestämmelser _ och såsom hufvudskål för sitt förslag andrager, att jagade

djur, som blifvit sårade å ett område, ofta, när de förföljas in på ett

angränsande, der undgå sina förföljare, men sedermera anträffas skadeskjutna

och döda samt alltså hvarken komma det allmänna eller den

enskilde till nytta, befarar deremot Utskottet, att bifall till motionärens

förslag snarare komme att medföra de följder, motionären vill föreBih.

till Iti/csd. Prof. 1884. 7 Sami. 10 Käft. '' 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 19.

bygga, ty den utsigt att kunna för egen räkning fälla ett såradt djur,

hvilken måste antagas vara en kraftig eggelse till jagtens fortsättande

å främmande område, skulle ju icke vidare förefinnas.

Utskottet hemställer,

att motionen icke må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 14 Februari 1884.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1884.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.