Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N;o 21

1884-02-19 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1884:21, Lag-Utskottets Utlåtande N;o 21

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N;o 21,

1

N:o 21.

Ank. till Eiksd. Kansli don 19 Febr. 1884, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande

af stadgandena i § 7 af förordningen den 21

December 1857, om egors f redande emot skada af annans

hemdjur samt om stängselskyldighet.

§ 7 af förordningen den 21 December 1857 om egors fredande emot

skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet lyder för närvarande

sålunda:

»Den, som med egor möter kronopark eller annan skog eller mark,

som under kronans omedelbara vård står och icke till nyttjande åt enskild

person eller viss menighet blifvit upplåten, hafve ej rätt att af

kronan fordra deltagande i stängsel, der kronan ej sjelf fordrar, att stängas

skall.

Allmänning, som till delegarnes begagnande öfverlåten är, skall,

ändå att den under allmän vård eller uppsigt står, lika med enskild

mark anses.»

På grund af de skäl, som blifvit anförda uti en vid sistlidna års

riksdag afgifven motion i ämnet (II, 52) samt med åberopadt stöd ej

mindre af en vid Lag-Utskottets då afgifna utlåtande (N:o 15) fogad

reservation än af öfverläggningen i Andra Kammaren i ämnet, har nu

Herr A. P. Danielson uti en inom Andra Kammaren afgifven samt till

Lag-Utskottet hänvisad motion, N:o 12, yrkat »att Riksdagen ville för

sin del besluta att till all kraft och verkan upphäfva 7 § i Kongl. förordningen

om egors fredande emot skada af annans hemdjur samt om

Bih. till Rilcscl. Prat. 1884. 7 Sami. 12 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

stängselskyldighet af den 21 December 1857, och att, om så anses nödigt

i följd deraf, ändra paragrafföljden i sagde förordning.»

I sin anförda motion yttrade motionären:

»I de orter, der kronan eger kronoparker eller annan skog eller

mark, har man ofta hört klagomål deröfver, att kronan ej är skyldig

att deltaga i stängsel för sådan mark, der kronan ej sjelf fordrar att

stängas skall.

»Det torde lätt inses obilligheten deraf, att den, som har kronan till

granne vid sådan mark, skall ensam hålla all stängsel. Att den enskilde

jordegaren härvid får vidkännas dryga kostnader för hägnads uppförande

eller ock det mera kostsamma besväret af vallning, är ju tydligt; men

att genom vallning hindra kreaturen att öfverskrida den endast med

råstenar eller andra märken hår och der betecknade gränsskilnaden,

är knappast möjligt och låter sig ej göra, utan att vallhjonen skola vara

nästan lika många som de vallade kreaturen; och att detta ej blott skall

hålla ungdomen i skogen i stället för i skolan, utan derjemte fordra

mera försigkomna personers tid, och deras arbetskraft tagas, till men

för jordbruket, från det egentliga jordbruksarbetet, är äfven tydligt.

Mäktar en granne till kronans mark ej hålla all stängsel och förmår ej

genom vallning hålla vård om sina kreatur, återstår för honom ej annat

än att låta betet å sin mark vara obegagnadt, huru väl han än kan behöfva

detsamma, eller underkasta sig böter med dertill hörande rättegång

och kostnader. Att jägeribetjeningen i den ort jag närmast känner

håller noga tillsyn deröfver att hvarje öfverträdelse i förenämnda

fall lagligen beifras, har jag mig bekant, och härom är ingenting att

säga, men att kronan, den mäktigaste af alla rikets jordegare, skall härvid

undgå som jordegare den skyldighet, som hvarje annan jordegare

har sig ålagd, kan jag ej finna vara rättvist. Tvärt om föreställer jag

mig, att kronan borde i första hand vara den som visade sig icke vilja

obilligt betunga den, som är hennes granne, och för att, som nu, endast

använda åtal och böter, i stället mot denne fullgöra hägnadsskyldighet

som annan jordegare, då så fordras.

»Genom att kronan mera allmänt finge hägn om sina skogsområden,

skulle dessa mångenstädes genom sådd och plantering och bättre vård

i öfrigt med sitt ökade värde snart ersätta den med hägnaden förenade

kostnaden.

»Beträffande hägnadens beskaffenhet anser jag, att den, så vidt görligt

är, bör uppföras af sten och endast i saknad deraf af trä.»

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

§ 1 af ifrågavarande förordning innehåller den allmänna grundsats,

att hvar som eger hemdjur skall vara pligtig att medelst hägnad eller

vallning eller på annat sätt om dem hålla sådan vård, att de icke olofligen

inkomma på annans egor. Af nämnda grundsats följer, att en jordegare

icke har laglig skyldighet att vidtaga någon åtgärd för att skydda

sina egor mot skada af annans hemdjur. Han kan således låta dem

ligga ohägnade utan att derigenom gå förlustig anspråk å ersättning för

skada, som annans hemdjur, hvilka olofligen inkommit på egorna, der

åstadkomma. Men å andra sidan är klart, att, om af två jordegare,

hvilkas egor gränsa till hvarandra, den ene finner för sig beqvämligast

att utöfva den honom enligt § 1 åliggande vård om sina hemdjur dymedelst,

att han uppför stängsel i rågången mellan de angränsande

egorna, samma stängsel jemväl blir till gagn för grannen, hvars hemdjur

derigenom förhindras att inkomma på den förres egor och som således

vinner en väsentlig lättnad i vården om samma hemdjur, eu lättnad, i

hvars bekostande han derför Vanligtvis bör deltaga. Afseende å detta

förhållande har föranledt lagstiftaren att i § 2 af författningen uppställa

ett annat lagbud af innehåll, ätt, om egor äro skilda genom rågång

eller genom faststäldt eller laga kraft ägande skifte och å ena sidan

yrkas, att stängsel i egoskilnaden skall till ömsesidigt skydd mot skada

af hemdjur gemensamt hållas, så eger, med vissa stadgade undantag,

den sidan vitsord, som stänga vill. Då stängselvitsord begagnas, skola,

enligt § 3, de, som i egoskilnaden hvarandra möta, taga del i stängseln

till hälften hvardera, utom i ett undantaget fall.

Med afseende å de mötande egornas beskaffenhet å den tid, deltagande

i stängseln äskas, äro två fall möjliga. Det första fallet är, att

egorna å ena sidan äro odlade (åker, äng eller plantering), men å andra

sidan ouppodlade (skog, utmark eller beteshage), således af olika beskaffenhet.

Det andra fallet är, att de mötande egorna äro af lika

beskaffenhet. Härvid kunna åter två händelser inträffa. Egorna kunna

nemligen å båda sidor utgöras antingen af åker, äng eller plantering,

eller ock af skog, utmark eller beteshage.

Hvad nu angår först omförmälda fall, stadgas derom i § 4, att den,

som med åker, äng eller plantering möter skog, utmark eller beteshage,

har såsom hittills ej stängselvitsord, men att, om stängsel å andra sidan

fordras, hvardera skall taga del deri till hälften. Detta stadgande,

hvilket, såsom lätt finnes, utgör ett af de flere undantag från lagbudet

i § 2, hvilka i samma paragraf omförmälas, tager icke någon hänsyn

till huruvida kronan eller enskild man eger vare sig de odlade eller

ouppodlade egorna, och är således i detta afseende ovilkorligt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

I händelse de mötande egorna å ömse sidor utgöras af åker, äng

eller plantering gäller lagbudet i § 2 ovilkorlig! och utan undantag,

vare sig att egorna å ena sidan tillhöra kronan eller enskild man.

Beträffande slutligen den tredje händelsen eller att skog, utmark

eller beteshage möter egor af samma beskaffenhet, gäller lagbudet i § 2;

dock med det undantag, som innefattas i § 7 af författningen.

Berörda undantagsstadgande förmår, att den, som med egor möter

kronopark eller annan skog eller mark, som under kronans omedelbara

vård, står och icke till nyttjande åt enskild person eller viss immighet blifvit

upplåten, har ej rätt att af kronan fordra deltagande i stängsel, der

kronan ej sjelf fordrar, att stängas skall.

1 det inom Justitiedepartementet utarbetade förslaget till förordning

om egors fredande emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet

lydde åberopade i författningens § 7 intagna undantagsstadgande

ursprungligen sålunda:

»Den, som med egor möter kronopark eller annan skog eller mark,

som under kronans omedelbara vård står, kåfve ej rätt att af kronan

fordra deltagande i stängsel. Vill kronan stänga eller har sådan skog

o o o r*

eller mark, som under kronans omedelbara vård stått, blifvit till enskild

person eller någon menighet upplåten; vare då om stängselvitsord och

deltagande i stängsel lag, som ofvan sägs.»

Vid granskning i Högsta Domstolen af lagförslaget yttrade dess

flesta ledamöter vid 7 §, att, då, i den händelse kronan för sin skog

och mark påfordrar skydd mot bete af angränsande jordegares kreatur,

billigheten syntes fordra, att kronan lika väl söm den enskilde deltager

i den hägnad, som för beredande af sådant skydd kan erfordras, ansågo

de den uti ifrågavarande paragraf kronan medgifna befrielse från skyldigheten

att för skog eller mark, som under dess omedelbara vård står,

deltaga i stängseln mot angränsande egor, böra inskränkas till de fall,

då betesrätt å den under kronans vård stående skogen eller marken ej är

den mötande grannen förunnad.

Vid ärendets föredragning inför Hans Maj:t, Konungen i Statsrådet den

22 Juni 1857 (se Kongl. proposition i ämnet den 25 Augusti 1857, N:o 123)

föreslog Justi t ^statsministern

dels att till lagförslagets § 5, som ursprungligen endast innehöll

bestämmelser om nedsättning efter domares pröfning af stängselskyldighet,

der ena sidan funnes af stängseln märkligen betungas, utan motsvarande

nytta, skulle göras det tillägg, som motsvaras af mom. 2 i

förordningens § 5, hvilket moment lyder sålunda:

»Finnes mellan egor, som nu sagde äro, ej stängsel; då skall, så

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21. 5

länge det förhållande fortfar, den ohägnade marken anses vara till

gemensamt mulbete upplåten, der ej annorlunda aftaladt är»;

dels ock en förändrad lydelse af undantagsstadgandet i § 7, hvilken

öfverensstämmer med samma paragrafs nuvarande lydelse.

Ändringsförslagen motiverades af Justitiestatsministern sålunda:

»--Alla sådana skogs- och utmarker, som, ehuru genom rågång

från hvarandra skilda, ligga utan hägnad sig emellan, måste förklaras

vara till gemensamt mulbete upplåtna, så att i slikt fall den ene jordegaren

ej må anses skyldig att afhålla sina kreatur från den andres egolott,

der ej sådan skyldighet på särskildt aftal grundas. Hittills har

detta varit en gifven följd af egofridslagens beskaffenhet; men behöfver

i den nya lagen uttryckligen bestämmas såsom undantag från den allmänna

regeln;» — — ■—- — — — — — — — —--— — — —

»Vidkommande åter det undantag i afseende på stängselvitsordet,

som förekommer i 7 § för de fall, att någon med egor möter kronopark

eller annan skog eller mark, som står under kronans omedelbara vård;

så har detta undantag en naturlig grund deri, att kronan aldrig för

betning begagnar sina skogar eller annan sådan mark, som här är i fråga,

och således ej heller är i behof af stängsel för det ändamål, som dermed

i allmänhet skulle komma att afses. Genom det vid 5 § föreslagna

tillägg förfaller ock den inom Högsta Domstolen gjorda anmärkningen,

att kronans befrielse från deltagande i stängseln borde inskränkas till

de fall, då betesrätt å kronans mark ej är den angränsande förunnad;

ty då bättre rätt för odlad jord väl icke kan gälla mot kronoskog, än

mot enskild skog enligt 4 §, återstår för tillämpning af det ifrågasatta

inskränkande vilkoret endast det fall, då intill kronoskogen stöter enskild

skog eller betesmark och för detta fall uppfyller nyssnämnda tillägg det

med anmärkningen afsedda ändamål. Kronans befrielse eger emellertid

enligt förslaget blott rum så länge den icke sjelf fordrar stängsel; men

i samma mån kronan egnar mera omsorg åt skötseln af sina skogar,

skall den äfven blifva mera angelägen att genom begagnande af sitt

eget stängselvitsord befria sig från de angränsandes betesrätt, och tungan

af hägnadsskyldigheten skall härigenom i de flesta fall blifva lika å ömse

sidor. För öfrigt bör jemväl märkas, att undantaget endast är ämnadt

att afse sådan kronans skog och mark, som den till omedelbar vård

för egen räkning förbehållit sig, men icke sådan, som till nyttjande åt

enskilda eller menigheter blifvit upplåten.»

I det betänkande, Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och

Ekonomi-Utskottet den 3 November 1857 (N:o 38) afgaf öfver Kongl.

Maj:ts ofvan omförmälda proposition, yttrar sig Utskottet i samma syftBih.

till Rilcsd. Prot. 1884. 7 Sami. 12 Häft. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

ning som Justitiestatsminister!) beträffande grunden till och rätta förståndet

af författningens § 7.

Af hvad sålunda blifvit anfördt angående motiven för och affattningen

af § 5 mom. 2 och § 7 framgår dels att det förra författningsrummet

är tillämpligt jemväl i det fall, att kronan eger skog, utmark

eller beteshage, som möter enskild mans egor af sådan beskaffenhet, och

dels att den kronan i § 7 medgifna befrielse från skyldighet att deltaga

i stängsel mellan sådana egor, som nämnda äro, upphör, så snart kronan

upplåter kronopark eller annan skog eller mark till bete af kreatur.

Då således enskild jordegare, hvars skog, utmark eller beteshage

ligger ostängd invid kronopark eller annan sådan skog eller mark, som

i § 7 sägs, eger frihet att till bete å sin mark utsläppa sina hemdjur

utan äfventyr att, i händelse de inkomma på kronans mark, derför behöfva

gälda ersättning, synes han röna ringa olägenhet deraf, att i afsedda

fall stängselvitsord enligt lag icke tillkommer honom eller att

kronan icke begagnar det henne tillerkända stängselvitsord.

Att nu, som motionären föreslår, upphäfva § 7 och sålunda frånkänna

kronan den befrielse från skyldighet att deltaga i stängsel, som

enskild jordegare påyrkar, synes ingalunda vara af något trängande behof

påkalladt. Derigenom skulle antalet af de fall, i hvilka stängselvitsord

eger rum, ökas med ytterligare ett, till stort förfång och kostnad

för kronan, som besitter skogar i stor mängd och till stor utsträckning.

Hvarje förändring i gällande stängsellagstiftning synes Utskottet snarare

böra gå i motsatt rigtning så, att stängselvitsordet ytterligare inskränkes.

Ett steg i denna rigtning vore att tillerkänna enskild man, som eger

skog eller utmark, men aldrig begagnar den för betning, samma frihet

från deltagande i stängsel, som för närvarande är kronan genom § 7

förunnad. Derigenom skulle all anledning till den af motionären förda

klagan öfver den kronan medgifna undantagsställning försvinna.

På grund af det nu anförda får Utskottet hemställa,

att motionen icke må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 19 Februari 1884.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herr Forssell har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom Utskottet.

Stockholm, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1884.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.