Sök i Ratio Lex

Lag- Uishottds UMtmd* N:e 33

1884-03-10 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1884:33, Lag- Uishottds UMtmd* N:e 33

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag- Uishottds UMtmd* N:e 33.

I

N:o 33.

Ank. till Eiksct. Kansli den 10 Mars 1S84-, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad

lydelse af 22 § i förordningen angående inteckning i fast

egendom.

22 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16

Juni 1875 har för närvarande följande lydelse:

»Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till viss del dödas;

uppvise inteckningsliandlingen i hnfvudskrift för den Rätt, som beviljat

inteckningen, och skrifve Rätten å handlingen bevis om dödandet. Äskas

åtgärden af annan än fastighetens egare, må dödandet ej beviljas utan egarens

samtycke.

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet

med hvad här ofvan angående intecknings dödande är sagdt.»

Från Andra Kammaren har Lag-Utskottet nu emottagit en af

Herr J. Aiigust Sjö afgifven motion, N:o 34, hvari anföres, att detta

stadgande tillämpades olika,, och af eu del domare sålunda, att, då en

inteckningshandling för dylikt ändamål genom ombud ingåfves, men

derå ej funnes skriftligt medgifvande derför, domaren likväl emottoge

handlingen samt vid tingets slut lemnade det besked, att ansökningen

ej, kunde bifallas, då ej jordegaren godkänt densamma. Genom ett sådant

förfarande så väl linge sökanden betala en onödig utgift, lösen för

protokollet, som blefve ärendet försenadt. En del domare vore mera

praktiska, och, änskönt ej jordegaren skriftligen medgifvit ansökningen

Bill. till Riksd. Prof. 1884. 7 Sami. 20 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

och ej heller sjelf derom inför råtta anhållit, tecknade dock domaren,

då ansökan skett genom ombud, i protokollet, att ombudet å jordegarens

vägnar anhöll att få inteckningen dödad eller postponerad, samt verkstälde

detta med anledning häraf. — Man kunde tänka sig de svårigheter,

som skulle uppstå, då en egare till en större egendom låtit inteckna sin

fastighet och sedermera sålt densamma till kanske 20 å 30 delegare, huru

stort besvär det skulle blifva med att få inteckningar dödade och postponerade,

när det erfordrades alla de nya delegarnes medgifvande dertill,

och dermed icke vore nog, utan man äfven måste visa deras eganderättshandlingar

till fastigheterna. — För att undanrödja de här påpekade

olämpligheterna, och då, enligt motionärens åsigt, det aldrig kunde vara

någon förlust, utan snarare en fördel för en jordegare att få inteckningar

i sin fastighet dödade eller efter annan nedsatta, föreslår motionären,

»att 22 § uti här ofvan åberopade förordning måtte erhålla

följande ändrade lydelse:

Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till viss del dödas

eller under annan nedsättas, uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift

för den rätt, som beviljat inteckningen, och skrifve rätten å handlingen

bevis derom.»

Det af motionären vid sistlidne riksdag afgifna förslag i enahanda

syfte, som det nu föreliggande, blef af Utskottet afstyrkt på skäl, som

återfinnas i Utskottets Utlåtande N:o 10. Detta utlåtande godkändes af

Första Kammaren utan föregången öfverläggning eller votering, men

Andra Kammaren beslöt, med 93 röster mot 71, att, med afslag å Utskottets

hemställan, bifalla motionärens förslag.

Det lättade sätt att kunna få inteckningar dödade eller under

andra nedsatta, hvilket motionären förordar, var i tillämpning före

tillkomsten af nu gällande 1875 års inteckningsförordning, och motionärens

förslag innebär sålunda endast en återgång till hvad före den

nya inteckningsförordningen var gällande rätt. utskottet veterligen

hade under tiden för den äldre förordningens tillämpning icke försports

några praktiska olägenheter af det sätt, på hvilket inteckningar då kunde

dödas eller postponeras, och man torde icke kunna undgå att finna, det

den 1875 i förevarande hänseende införda nya bestämmelse om samtycke

af fastighets egaren tagit mera hänsyn till ett strängt genomförande

af teoretiska principer än till tillfredsställandet af praktiska kraf.

Åt dessa senare måste dock i lagstiftningen i allmänhet tillmätas

en stor betydelse, och allra mest när det gäller »förhållanden, som beröra

opaginerad Kontrollera mot PDF

%

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

så vigtiga, vidsträckta och känsliga områden, som området för den allmänna

krediten och kreditmedlen».

Beträffande dessa praktiska kraf har i denna fråga blifvit andraget

(se Tidskrift för lagskipning, m. in. 1876, s. 422—433):

att det i regeln allenast vore i fastighetsegarens intresse och

till hans gagn, att hans egendom befriades från densamma besvärande

inteckningar, samt att han sålunda gemenligen icke hade anledning att

en sådan åtgärd bestrida;

att deremot inteckningshafvaren i allmänhet saknade anledning

att befatta sig med inteckningars dödande, med mindre det skedde just

i fastighetsegarens intresse — vanligtvis för att såmedelst bereda kredit

och gångbarhet åt någon af honom till belåning afsedd och af hvarjehanda

anledningar bättre användbar inteckning, som emellertid dittills

haft sämre rätt;

att, då det ju vid inlösandet af en inteckning ankomme på fastighetsegaren

att återfordra den inlösta handlingen, redan den omständighet,

att häri qvarlemnat den hos inteckningshafvaren, som eljest icke

kunde förete densamma vid domstol för dödande eller nedflyttning, utmärkte

ett medgifvande till dylik åtgärd;

att detta medgifvande hade sin grund i ett fortfarande obligatoriskt

förhållande till inteckningshafvaren, för hvilket dödandet eller nedflyttningen

utgjorde ett vilkor;

att visserligen den gamla inteckningen också kunde hos borgenären

qvarlemnas såsom supplementär säkerhet till den hos honom belånade

senare inteckning, men att ett sådant förhållande desto mindre

borde utan vidare bevisning praesnmeras, som qvarståendet af en inlöst

inteckning, hvilken belastade fastigheten utöfver den verkliga skuldens

belopp, i allmänhet vore för fastighetsegarens kredit menligt och för

hans låneoperationer hinderligt; hvartill kom att i detta fall borgenären,

såsom innehafvare af båda hypoteken, saknade allt intresse att någotdera

döda eller i afseende på förmånsrätten förändra;

att, om två eller flere inteckningar blifvit af fastighetsegaren på

olika händer belånade, det visserligen vore af intresse för innehafvaren,

men deremot *i allmänhet likgiltigt för fastighetsegaren, hvilken ordning

dessa inteckningar sins emellan innehade;

att inteckningshandlingarnes företeende vid domstol i allmänhet

borde anses vittna om rigtig åtkomst och god tro;

att, om ändock i något fall förekomme — hvilket tvifvelsutan måste

vara ett sällsynt undantag — att en borgenär emot fastighetsegarens

vilja och honom till förfång dödade eller försämrade eu inteckning, la
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets UtMiamk N:o 33,

gen mot en dylik rättskränkning erbjöde tillräckliga korrektiv för att

derifrån afskräcka, samt att faran af ett sådant tilltag dessutom vanligen

icke vore större, än besväret och kostnaden för fastställandet af

en annan inteckning;

samt att, till följd af nu anförda omständigheter, det vore med

allt skäl, som man kunde presumera fastighetsegarens samtycke till

inteckningars dödande eller omflyttning, när derom i stadgad ordning

gjordes ansökning, hvarigenom ock för det praktiska användandet af

inteckningar undanröjdes mycken omgång och många svårigheter, som,

alltid menliga för kreditrörelsen och affärslifvet, måste blifva det än

mera, i samma mån dessa utvecklades.

Utskottet delar de sålunda uttalade åsigter.

Det är icke heller så lätt, som mången torde föreställa sig, att

uppfylla den af lagen uppstälda fordran på fastighetsegarens medgifvande.

Det är nemligen icke nog med att samtycke visas: det måste

ock visas, att den samtyckande är rätt egare af ifrågavarande fastighet,

och härför måste, när så fordras, laga åtkomsthandlingar företes.

Svårigheten är dock icke så stor, när samtycke endast fordras

af eu enda person. Men det kan ofta inträffa, att, sedan inteckningen

beviljades, densamma många gånger förnyats, samt att under tiden

fastigheten på flerehanda sätt styckats, och, för att då den gemensamma

inteckningen, sedan den gnidits, skall kunna dödas i en styckad del,

erfordras samtycke af alla dem, hvilka då äro rätte egare till de öfriga

delarne, och understundom kan det vara omöjligt att anträffa desse

samtelige och ännu oftare vara omöjligt att för dem samtlige visa laga

åtkomst. Vid sådant förhållande återstår visserligen att låta inteckningen

förfalla genom att icke inom tio års förlopp förnya densamma, men

under tiden qvarstår den dock såsom graverande fastigheten, med alla

olägenheter, som häraf för den enskilde kan uppkomma.

En kommentator till 1875 års inteckningsförordning (Nordling,

De nye lagfarts- och inteckningslagarne, s. 142) har ock om nu ifrågavarande

bestämmelse yttrat:

»En nyhet är föreskriften, att egaren af fastigheten skall bifalla

dödandet eller platsbytet, då åtgärden ej af honom begäres. Denna

föreskrift betager åtgärden den egenskap af enkelhet och lätthet i åvägabringandet,

som han hittills haft och eljest fortfarande skulle eg a på

grund af den förut angifna grundsatsen, att innehafvande! af en inteckningshandiling

utgör tillräcklig legitimation för förfogandet öfver henne.

Genom föreskriften orsakas i hvarje fall besvär och omgång, och vid

många tillfällen stora om ej oöfvervinneliga svårigheter för åstadkom
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

mancle af dödande eller förbytande af inteckningar. Någon olägenhet

af det hittills använda enklare förfarandet har ej, oss veterligen, visat

sig. Det af lagbyrån för förändringen anförda skäl, hemtadt från fastighetsegarens

rätt att kunna med mera säkerhet beräkna utsigterna till

återutsättande af eu måhända uppsagd inteckning, är mera af föreställningen

konstrueradt än af verkligheten bekräftadt, och synes oss i alla

händelser tala blott mot ned- och uppflyttande af inteckningar, utan

egarens medgifvande, ej emot intecknings dödande utan sådant medgifvande.

Derföre hade stadgandet åtminstone bort inskränkas till att

gälla endast den förra af dessa åtgärder.»

Utskottet, som, med anledning af hvad nu anförts, finner en lagändring

i förevarande hänseende af ett verkligt praktiskt behof påkallad,

hemställer, med anledning af motionen,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 22 § i förordningen angående

inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875.

Härigenom förordnas, att 22 § i förordningen

angående inteckning i fast egendom den 16 Juni

1875 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vill någon låta inteckning helt och hållet eller

till viss del dödas; uppvise inteckningshandlingen i

hufvudskrift för den Rätt, som beviljat inteckningen,

och skrifve Rätten å handlingen bevis om dödandet.

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas,

förfares i enlighet med hvad här ofvan angående intecknings

dödande är sagdt.

Stockholm den 10 Mars 1884.

På Lag-Utskottets vägnar:

Axel Bergström.

Bill. till Likså. Vrot. 1884. 7 Sami. 20 Höft,

2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

Reservationer:

af Herrar Bergström, Bäckström, Stråle, Samselius och Fröberg, hvilka,

under åberopande af de skäl Lag-Utskottet vid 1883 års riksdag anfört

för afstyrkande af väckt motion om ändrad lydelse af 22 § i förordningen

angående inteckning i fast egendom, ansett, att Utskottet bort

afstyrka bifall till ifrågavarande motion.

Herrar Grefve Strömfelt och Forssell hafva begärt få bär antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

Stockholm, tryckt ho» A. L. Norman» Boktryckeri-Aktiebolag, 1884.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.