Sök i Ratio Lex

Lag-ötslcottets Utlåtande N:o 53

1884-04-21 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1884:53, Lag-ötslcottets Utlåtande N:o 53

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-ötslcottets Utlåtande N:o 53.

7

N:0 53.

Ank. till Riksd. Kansli den 21 April 1884, kl. 2 e. in.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion angående

åvägabringande af öfverenskommelse mellan Sverige och

Norge rörande vilkoren för vinnande qf hemortsrätt för

ena rikets undersåtar i det andra.

Lag-Utskottet har från Andra Kammaren emottagit en af Herr

Anders Bengtsson från Vermland afgifven motion, N:o 124, hvari påyrkas

åtgärder för åvägabringande af öfverenskommelse mellan Sverige

och Norare rörande vilkoren för vinnande af hemortsrätt för ena rikets

undersåtar i det andra.

Ofta hade bändt, liksom det torde komma att framdeles inträffa,

säger motionären, det unga och friska personer, till och med hela familjer,

synnerligast från gränskommunerna, begåfve sig till Norge för

att söka arbetsförtjenst eller i akt och mening att derstädes bosätta

sig, en del utan att uttaga flyttningsattest och andra, ehuru i laga ordning

utflyttade, utan att dock inom sin nya vistelseort låta sig mantalsoch

skattskrifva. På detta sätt komme sådana personer att undandraga

sig erläggande af skatter till kronan och kommunen. I följd af omförmälda

förhållande hade ock många, sedan de af ålderdom eller sjuklighet

blifvit urståndsätta att försörja sig sjelfva och de sina och kommit

i behof af fattigvård, blifvit af vederbörande transporterade till den

kommun, hvarest de före afflyttningen egt hemortsrätt. På enahanda

sätt skedde invandring från Norge till Sverige. Enligt nu gällande

fattigvårdsförordning vore den kommun, hvarest dylika personer senast

varit mantalsskrifna, skyldig att lemna erforderlig fattigvård, så vida

ej kunde styrkas (hvilket i de flesta fall vore omöjligt), att personen i

fråga bort å annat ställe vara mantalsskrifven, och detta oaktadt den

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

eller de ifrågavarande icke på många år — i några fall ända till 20 å

40 år — inom kommunen hvarken vistats eller varit mantalsskrifna.

Att detta vore en orimlighet, samt att en lagförändring härutinnan vore

af behof påkallad, borde en hvar lätt inse. På grund af det anförda

föreslår motionären,

»att Riksdagen ville besluta att i underdånig skrifvelse till Kongl.

Maj: t hemställa, huruvida icke sådan öfverenskommelse kunde träffas

emellan Sverige å ena sidan och Norge å den andra, att, när invånare

från det ena landet under en viss tid •— möjligen högst fem år — oafbrutet

vistats i det andra, de der skola åtnjuta hemortsrätt, samt att

Kongl. Maj:t täcktes för ändamålets vinnande vidtaga derför erforderliga

åtgärder.»

Lag-Utskottet, till hvilket denna motion blifvit hänvisad, kan, lika

litet som de Andra Kammarens Tillfälliga Utskott, hvilka vid riksdagarne

åren 1875 och 1882 handlade motioner i liknande syfte, 1875 rörande

hemortsrätt för svenskar i Danmark och Tyskland samt för danskar

och tyskar i Sverige (Bihang till Riksd. Prot. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band.

N:o 18) och 1882 rörande hemortsrätt för svensk undersåte i Danmark

och Tyskland (Bihang till Riksd. Prot. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. N:o 11)

tillstyrka motionen. År 1876 tillstyrkte visserligen Andra Kammarens

Tredje Tillfälliga Utskott (Bihang till Riksd. Prot. 8 Sami. 2 Afd. 2

Band N:o 13,jfr N:o 40) åtgärder i nu förevarande syfte beträffande svenske

och norske undersåtar, men förslaget vann icke Andra Kammarens bifall.

Angående behandlingen af frågor om ersättning för understöd,

som af fattigvårdssamhällen i ett af de förenade rikena lemnas nödlidande

personer från det andra riket, gäller för närvarande förordningen

den 15 Februari 1855, enligt hvilken fattigvårdssamhälle i det ena

riket, som, efter der gällande stadgar om fattigvården, föranlåtes lemna

tillfälligt understöd åt någon till detta samhälle i fattigvårdshänseende

icke hörande person från det andra riket, eller bekosta sådan persons

begrafning, utan att godtgörelse derför kan, med tillämpning af samma

författningar, enskild person eller annat fattigvårdssamhälle inom det

rike, der understödet lemnats, åläggas, är berättigadt att undfå ersättning

i den i förordningen närmare angifna ordning; hvarjemte, i enlighet

med Kongl. kungörelsen den 11 Maj 1877, all kostnad för tillfällig

sjukvård, som medellös svensk undersåte erhåller å sjukvårdsinrättning

i Norge, skall af statsmedel gäldas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

I en fråga som denna måste framför allt tillses, om någon utsigt

kan förefinnas att få den löst i önskad rigtning, innan man hänvänder

sig till Kongl. Maj:t med begäran om åtgärder härför. Sveriges och

Norges fattigvårdslagstiftning är nu helt olika: hemortsrätt i svenskt

fattig vårdssamhälle kan, enligt fattigvårdsförordningen, endast förvärfvas

af infödd svensk medborgare eller af den, som formligen blifvit

till svensk medborgare upptagen (jfr K. F. 9 Juni 1871, § 22) under

det att i Norge hemortsrätt förvärfvas, om en icke infödd, till Norge

inflyttad person efter sitt femtonde år i två på hvarandra följande år

har vistats i samma fattigdistrikt (Lovene om Fattigvmsenet 6 Juni 1863

i Kjöbstmderne, § 17, och paa Landet, § 18), hvaremot häraf icke nödvändigtvis

följer, att sådan person icke kan, derest han blir i behof af

fattigvård samt ej kan anses såsom norsk undersåte — hvarom lagstiftningen

i Norge är ganska obestämd — hemsändas. Under sådant

förhållande skulle det ju, allra helst inom Norge, lätteligen kunna inträffa,

derest t. ex. fem års vistelse inom ettdera riket antoges såsom

medförande hemortsrätt derstädes, att en person visserligen hade hemortsrätt

inom ettdera riket, men icke inom någon af detta rikes kommuner.

Denna svårighet är emellertid icke den hufvudsakliga. Denna

består deruti, att, då till Norge begifva sig långt flere svenskar af nu

ifrågavarande kategori, än norrmän till Sverige, ingen utsigt förefinnes,

att Norge skulle finnas villigt att i detta afseende ingå på en öfverenskommelse,

byggd på reciprocitet, som ju för Norge skulle innebära

en gifven tunga.

Det må visserligen medgifvas, att svenska kommuner, särskildt i

gränsorterna till Norge, kunna komma att blifva ganska tryckta af

fattigvård af nu ifrågavarande beskaffenhet, men Utskottet vill dock

erinra om den utväg, sådana kommuner ega enligt § 31.2 af gällande

fattigvårdsförordning att erhålla understöd af statsmedel.

På grund af det anförda får Utskottet hemställa,

att motionen icke må föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 April 1884.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herr Grefve Strömfelt har begärt få här antecknadt, att han icke

deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

Bih. till Likså. Prof. 1884. 7 Samt. 34 Häft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.