Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57

8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1884:57, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

I

N:o 57.

A ii It. till Rikad. Kansli den 29 April 1884, kl. 5 e. in.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande

af nu befintliga familjefideikommiss i fast

egendom.

Lag-Utskottet afgifver härmed, på grund af erhållen remiss, utlåtande

öfver en inom Första Kammaren af Herr A. O. Wallenberg afgifven

motion, N:o 23, om upphäfvande af nu befintliga familjefideikommiss

i fast egendom.

Motionären andrager hufvudsakligen följande:

Att familjefideikommissen, företrädesvis de, som utgjordes af fast

egendom å landet, icke borde under everldliga tider bibehållas, borde

desto hellre medgifvas, som sådant strede mot den för snart fyratio

år sedan gillade och antagna lika arfsrätten mellan syskon. Att på ett

konstladt sätt i en hand bibehålla stora jordegendomskomplex vore

också stridande mot den friare lagstiftning, som medgåfve jordens

styckning, hvilket på det hela taget ledde till bättre odling af densamma

och en tillökning i antalet sjelfständige jordegare och brukare.

Detta vore en statsekonomisk fråga, som icke finge förbises af Riksdagen,

hvilken hade att tillse allt, som kunde lända till vårt lands

ekonomiska utveckling och förkofran.

Af de anmärkningar, som sistlidne riksdag blifvit gjorda mot

motionärens då afgifna liknande förslag ville han endast upptaga följande.

Främsta rummet bland invändningarna intoge utan tvifvel det

Bih. till Likså. Prof. 1884. 7 Samt. 37 Käft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

förmenande, att Konung och Riksdag ej skulle ega lagenlig rätt upphäfva

enskilda stiftelser, som tillkommit under helt andra förhållanden

och på en tid, då det ansetts lämpligt, att en telning i familj en _ skulle

bibehållas rik på sina medarfvingars bekostnad. Detta slags stiftelser

hade redan 1810 blifvit underkända derigenom, att nya sådana blifvit

förbjudna, och när man tagit det första steget 1810, så borde det vara

på tiden att nu fullfölja den beträdda banan och afskaffa familjefideikommissen,

så vidt de utgjordes af jordegendom å landet eller hus i stad.

Man hade vidare talat om de i oändliga led oföddes rätt; men

lyckligtvis hade statsmakterna sin lagstiftningsrätt, både att ändra

grundlagar och att inskrida, der förändrade förhållanden stode i uppenbar

strid emot så väl den gällande civila lagstiftningen som emot hela

landets gagn och bästa.

Sist ville motionären tillägga, att han uttryckligen förklarade, att

befintliga familjefideikommiss i lösegendom gerna kunde få blifva oberörda.

Frågans vigt läge deruti, att fast egendom i Sverige framdeles

kunde rättvist fördelas emellan lika berättigade arftagare.

På grund af hvad han anfört föreslår motionären, “att ett sådant

tillägg till § 1 i 16 kap. Årfdabalken införes, hvarigenom bestämmes,

att de familjefideikommiss, som utgöras af fast egendom å landet eller

i stad och som nu finnas, ej må komma att längre bibehålla denna sin

egenskap, än i nuvarande innehafvares hand och deras efterföljares,

som äro eller blifva födda senast inom 1886 års utgång, och att sådana

fideikommiss erhålla egenskap af fri egendom, när ingen till

succession berättigad arfvinge finnes, som blifvit född senast inom 1886

års utgång1*.

Samma motiv, som i öfriga länder, nemligen omtankan om “Familiens

Heder och Conservation“, föranledde äfven i Sverige stiftande

af familjefideikommiss i fast egendom, hvilka här uppkommo ej mycket

senare än i Tyskland och antagligen redan vid medlet af det sjuttonde

århundradet. Stadgan angående testamenten den 3 Juli 1686 omtalar

institutionen såsom något redan kändt och lemnar uti sin 5 § om densamma

närmare bestämmelser. I 1734 års lag omnämnes den icke

uttryckligen, utan säger denna lag endast i 16 kap. 1 § Årfdabalken,

att “vill någon, man eller qvinna, göra testamente, trafve våld gorå

det ■— — med eller utan vilkor“. Man har påstått, dels att en glömska

härutinnan läge lagstiftaren till last, dels ock, att hans afsigt varit att

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

genom att icke omnämna fideikommisstiftelser i lagen underkänna upprättandet

af dylika. Intetdera är emellertid förhållandet. Lagkommissionen

förbisåg icke hvad som var stadgadt i 5 § af 1686års testamentsstadga.

Ej mindre i de båda äldsta förslagen till Ärfdabalk af åren

1690 och 1694, än ock i det af professor Lundius uppsatta utkast till

Ärfdabalk finnes intaget ett särskild!, med Testamentsstadgans 5 § temligen

nära öfverenstämmande kapitel, det tjugonde, med rubrik: “Om

vilkorligt testamente“, hvars 1 § lyder sålunda:

))Giör någor ett wilkorligit testamente, så bör then förordning och

the wilkor, som således lagligen och testam entswijs föresätta och gjorda

äro, så väl af den, som först testamentet bekommit, som thes efterkommande

uti hwad led de ock woro, obråtzligen hållas och allt framgent

till alla stycken efterlefvas.» Men hela kapitlet borttogs vid

granskningen 1721, och i den förändrade nya texten till det första af

de kapitel, som handla om testamente, infördes i stället bestämmelse,

att man och qvinna egde göra testamente med eller utan vilkor. Det

finnes ock anmärkt i margen af lagförslaget, att hela kapitlet »om

vilkorligt testamente synes kunna gå ut, emedan allt synes vara inneslutit

i orden med ell. utan vilkor.»

Enligt 16 kap. 1 § Årfdabalken i 1734 års lag ansågos sålunda

fideikommiss-stiftelser äfven uti fast egendom fortfarande tillåtliga, ända

tills de hvarjehanda sociala och ekonomiska olägenheter, som kunde

vara förenade med en obegränsad rätt att genom privata dispositioner

för all framtid förfoga öfver fast egendom, föranledde hos oss, likasom

uti flere andra länder, inskränkning uti en sådan förfoganderätt. Denna

inskränkning skedde genom förordningen den 27 April 1810.

Motionären vill nu, att de för närvarande befintliga familjefideikommiss

i fast egendom icke skola behålla denna sin egenskap

längre än i nuvarande innehafvares hand och deras efterföljares, som

blifvit eller varda födde före ingången af år 1887, samt att, när ingen

berättigad fideikommissarie finnes, fideikommissen skola erhålla egenskapen

af fri egendom.

Utskottet måste afstyrka detta förslag, liksom Utskottet förut

afstyrkt de liknande, livilka samme motionär afgifvit vid 1882 och

1883 års riksdagar.

Utskottet erinrade vid dessa tillfällen, att de förhållanden, som i

vissa då uppgifna stater föranledt upphäfvande af fideikommissnaturen

å viss fast egendom eller uttalanden i lag, att sådan åtgärd framdeles

borde vidtagas, icke, enligt Utskottets åsigt, förefunnes i vårt land, och

att det endast vore ett verkligt nödtvång, som kunde berättiga att

bryta lagligen tillkomna och lagligen bestående dispositioner af en
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

skilde. Utskottet visade med sifferuppgifter, hemtade ur Kong!. Maj:ts

Befallningshafvandes fem årsberättelser för 1871—1875 och för 187 6——

1880, att af den fasta egendomen i riket fideikommissen utgjorde en

jemförelsevis så ringa del, att något allmänt nationalekonomiskt intresse

icke syntes kunna åberopas för deras upphäfvande. Några särskilda

olägenheter af nuvarande fideikommiss i fast egendom hade icke heller,

Utskottet veterligen, försports, och ingen anledning syntes derföre Utskottet

vara för handen att bifalla ett förslag, hvarigenom dessa gods

skulle förlora sin ifrågavarande egenskap, utan att ens lefvande eventuelle

fideikommissarie!'' skulle få tillfälle att å slägtens vägnar sig yttra,

än mindre deras bifall erfordras.

Utskottet erinrade vidare, huru som genom förordningen den 3

April 1810 Kongl. Maj:t med Rikets Ständer funnit godt förordna, att

i de fall, då någon innehafvare af fideikommissegendom kunde komma

i behof att derå emot inteckning göra lån eller för egendomen anse

förmånligt att få göra utbyte af till fideikommisset hörande jord eller

ock finna sig föranlåten att söka häfvande af vissa uti fideikommissstiftelser

innehafvare!! föreskrifna vilkor, ansökningar i dessa eller andra

dylika ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa tillämpning

och som icke rörde frågor, livilka mellan fideikommissarie!'' och medarfvingar

kunde yppas och enligt allmänna rättegångsordningen måste

behandlas, borde hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmälas, på det att

Kongl. Maj:t med Dess Högsta Domstol, i likhet med annan förklaring

öfver allmänna lagar och författningar, måtte dervid, efter sig företeende

omständigheter, kunna förfara.

Genom tillämpning af denna författning syntes Utskottet de

olägenheter, som — hufvudsakligen för fideikommissarierne sjelfve —

någon gång onekligen uppkomme af gällande fideikommiss-stiftelser,

väsentligen kunna undanrödjas med bibehållande af bestående lagstiftnings

grund.

De redan uti ämnet gifna bestämmelser innebure ock möjlighet

— hvilken understundom blifvit verklighet — att fideikommissegendomar

upphörde såsom sådana. Detta kunde ske, utom derigenom

att »Testatoris föreskrefne vilkor på något sätt exspirera», äfven på så

sätt, antingen att med förändrade tidsförhållanden de uppstäda bestämmelserna

för fideikommisset blefve alldeles otillämpliga, då Kongl. Maj:t

kunde förklara fideikommissnaturen hafva upphört, eller att fideikomissegendom,

som med Kongl. Maj:ts tillstånd intecknats, blefve exekutivt

försåld.

Utskottet, som hänför sig till dessa förut gjorda uttalanden, vill

mot motionärens förslag vidare andraga, att, då motionären yrkat upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57. 0

häfvande endast af familjefideikommiss i fast egendom — livilket begrepp

i och för sig torde vara nog sväfvande .— han sålunda under

framställningen icke inbegripit de fideikommiss i fast egendom, hvit a

icke äro att hänföra till familj eMeikommiss; likasom att, da något förbud

icke afses att göras gällande mot stiftande af familjefideikommiss i los

egendom —-t. ex. reda penningar — den orättvisa, som motionären iormenar

familjefideikommiss i fast egendom innebära mot dem, som med en

tillträdande fideikommissarie skulle varit samarfva, och hvilken orättvisa

enligt motionärens åsigt borde föranleda upphäfvande al lagligen bestående

fideikommiss af sistnämnda beskaffenhet, detta oaktadt .fortfarande

skulle kunna öfvas i och med upprättande af nya familjefideikommiss

i lös egendom. Härtill kommer, att de rättslärde icke aro ense

derom, huru vida det i förordningen den 27 April 1810 meddelade förbud

mot upprättande af fideikommiss i fast egendom jemväl alser hus oc i

tomt i stad eller icke. Vid sådant förhållande skulle det kunna intratta,

att, äfven om motionen bifölles, och således de nu bestående lami jefideikommiss

i fast egendom, så å landet som i stad, upphäfdes, sedermera

upprättade testamenten, hvarigenom familjefideikommiss stiftades

i hus och tomt i stad, af domstolarne förklarades vala med lag o ver

ensstämmande och derför giltiga. _ . .

Utskottet, som med dessa anmärkningar velat visa, att motionärens

förslag äfven ur formel synpunkt icke är af beskaffenhet att unna

godkännas, vill ytterligare erinra derom, att flere af de skäl, som motionären

andragit mot fortvaron af familjefideikommiss i fast egendom,

skulle kunna med lika stort fog åberopas mot upprätthållande åt nuvarande

förhållande beträffande all sådan fast egendom, som ar lagd

under den så kallade döda handen, såsom donationsjord till kyrkor,

hospital, andra fromma stiftelser, universitet, skolor, städer, m. fl., men

att upphäfvande af dylika donationer väl icke torde böra ifrågakomma.

På grund af det anförda får Utskottet hemställa,

att motionen icke må föranleda till någon Riksdagens

åtgärd.

Stockholm deri 29 April 1884.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

Reservation:

af Herrar Smedberg, Magnas Jonsson, Anders Persson, Johannes

Jonson och Lewin: “Likasom vid föregående två riksdagar, då Herr

Wallenbergs motion om tillägg till 16 kap. 1 § Årfdabalken inom Lagutskottet

behandlades, afviker vår mening från pluralitetens och bibehålla

vi hufvudsakligen den uppfattning af frågan, som finnes uttryckt

i vår vid Utskottets betänkande från förra riksdagen fogade reservation,

till hvilken vi hänvisa.

En väl bekant rättslärare i vår tid yttrar angående familjefideikomrniss,

att det syntes honom beroende på missförstånd om vidden af

den enskildes eganderätt, om man förestälde sig att i detta begrepp

läge ovilkorlig rättighet för egaren att för all framtid ensam bestämma

så väl om vilkoren, hvarunder kommande innehafvare skulle nyttja

och begagna egendomen, hvilken vore föremål för testamentariskt förordnande,

som ock angående den ordning, hvarefter successionen till

samma egendom skulle ske. Det vore, fortsätter samme rättslärare, i

sig sjelf orimligt att antaga, att den enskilde skulle kunna för all tid

bestämma en viss norm för alla efterkommandes rätt, hvilken norm

icke skulle kunna underkastas de ändringar till följd af inträflade förändrade

förhållanden, som det borgerliga samhällets lagar eljest äro

undergifna. Yi kunna för vår del ej annat än lifligt instämma i det

anförda, hvaraf tvifvels utan vår från Utskottets skiljaktiga uppfattning

i grunden beror; dessa på enskild väg tillkomna familjestiftelser med

särskilda regler för successionen och olika vilkor för de på hvarandra

följande innehafvarnes nyttjande få, efter vår föreställning, icke undandragas

den högre lagstiftningsmyndighet, som i vårt land tillkommer

Konung och Riksdag.

Att familjefideikommissen, betraktade ur social och politisk synpunkt,

äro skadliga, föreställa vi oss böra vara för en hvar uppenbart.

Erfarenheten lärer, att ju mera egendomen är jemnt fördelad mellan

medlemmarne i ett samhälle, desto större blir också antalet af dem

som hafva intresse af detta samhälles välgång och derjemte besitta

tillräcklig förståndsodling att urskilja rätta medlen, som leda till målet.

Fideikommiss-stiftelserna verka i alldeles motsatt rigtning. I samma

mån, som egendomen hopas hos ett fåtal, växer naturligen antalet af

personer i knappa förmögenlietsvilkor; och då enligt utredning, vunnen

inom Utskottet, fideikommissegendomarne omfatta nära en tjugondedel af

sammanlagda hemmantalet i riket, med taxeringsvärde öfverstigande

ett hundra millioner kronor, ligger det efter vår tanke icke full san
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

ning i det ofta hörda yttrandet, att fideikommissen skulle omfatta en

allt för ringa del af landets fasta egendom, för att något allmänt intresse

skulle kunna åberopas för deras upphäfvande.

Då bland syskon eller andra arfvingar i boet efter afliden person

en kommer i besittning af nästan all eller åtminstone den värdefullaste

egendomen, men de binge erhålla jemförelsevis litet eller alldeles intet,

lärer det i vanliga fall icke uteblifva, att bos do senare väckas till 1 il

känsla af afund och bitterhet mot den, som fått allt eller nästan allt

på sin lott. Skådande omkring i verlden, skola de finna, huru allmän

lag i öfverensstämmelse med den naturliga kärlekens bud tillförsäkrar

barnen af samma föräldrar lika rätt. Om dessa så att säga lottlöse, i

förgätenhet af ude i oändliga led ofödda11, med den rätt som förmenas

dera tillkomma, anse sig hafva lidit orätt och finna sitt rättsmedvetande

kränkt, kan detta ingalunda förefalla underligt, och för vår del tilltro

vi oss ej att derför klandra eller lasta dem, då de i sjelfva verket

endast dela sin tids allmänna rättsuppfattning. En institution för öfrigt,

som, enligt hvad vi ofvan anfört, är egnad att kalla till lif känslor

af afund och bitterhet mellan personer, hvilka eljest i följd af nära

skyldskap företrädesvis böra för hvarandra hysa helt andra känsloi,

lärer väl icke rimligen kunna från humanitetens synpunkt försvaras.

Det är en gammal, af all erfarenhet bekräftad sanning, att mycken

fast egendom, samlad i en enda persons hand, lemnar under vanliga

förhållanden mindre afkastning, än om egendomen är fördelad mellan

flere. Tager man vidare hänsyn dertill, att en fideikommissarie kan

sägas vara i saknad af vanliga utvägar till erhållande af penningar

dels till nödigt förlag, dels ock till verkställande af förbättringar, hvarigenom

egendomens afkastning ökas, kan, såsom vi tro, med tillförsigt

uttalas den mening, att tillvaron af familjefideikommiss icke öfverensstämmer

med sund nationalekonomi.

Ej sällan hör man den mening yttras, att familjefideikommissen

äro politiskt nyttiga, enär innehafvare, såsom ekonomiskt oberoende

personer, företrädesvis skola vara lämpliga att mottaga politiska förtroendeuppdrag,

men då, så vidt vi känna, erfarenheten icke gifvit vid

handen, att innehafvare af fideikommissen i vårt land i någon nämnvärd

grad mer än andra personer med tryggad samhällsställning äio

i besittning af den förståndsodling, den sakkunskap och den sjelfständighet

i tänkesätt, hvilka egenskaper utgöra vilkor för nöjaktigt fullgörande

af så beskaffade uppdrag, kunna vi icke tillmäta ofvan nämnda

mening synnerligt värde.

En annan inom Lag-Utskottet yttrad åsigt är den, att Kongl. förordningen

den 27 April 1810, hvarigenom inskränktes förut rådande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

frihet i stiftandet af familjefideikommiss, icke skulle afse annan fast

egendom än den på landet belägna och således ej. heller lägga hinder

i vägen att stifta familjefideikommiss af fastighet i stad. Deremot vilja

vi erinra, att i förordningen förekomma orden “fast egendom” och

“fastighet” utan inskränkning till blott den fasta egendomen på landet.

Hade meningen varit, att endast sistnämnda slag af fastighet skulle

undantagas från förut gällande frihet att deraf upprätta fideikommiss,

skulle tvifvels utan lagstiftaren uttryckt sig annorlunda. Då för öfrigt

skälen som legat till grund för lagförändringen tala mot fastighetsfideikommiss

i allmänhet, egendomen må vara belägen på landet eller

i staden, sluta vi deraf, att det var 1810 års lagstiftares mening att

förhindra tillkomsten af familjefideikommiss i begge slagen af fast

egendom; och hafva vi ej försport, att annan tolkning åt 1810 ars förordning

vid domstolarne gjort sig gällande.

Yi vilja slutligen anmärka, att det hvarken är vår eller, såsom

vi föreställa oss, motionärens mening att föreslå åtgärder af något slag

mot stiftelser eller inrättningar för välgörande ändamål. Lika. med

motionären finna vi vidare det icke vara af nöden att i lagstiftningsväg

inskrida mot familjefideikommiss i lösegendom, hvilka stiftelser i

vårt land hafva ringa omfattning och dessutom i följd af egendomens

rörliga natur svårligen kunna länge bestå.

På grund af hvad vi sålunda och förut i ämnet anfört, taga vi

oss friheten föreslå,

att Riksdagen i skrifvelse till Konungen anhåller,

att Konungen täcktes låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till lag, hvarigenom de i

riket bestämda familjefideikommiss-stiftelser i fast egendom

på landet och i staden upphäfvas, äfvensom vidare

förslag till sådana lagbestämmelser, som för ordnande

af rättsförhållandena vid siste innehafvarens död må

erfordras.“

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1884.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.