Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens Nionde hufvudtitel.
1884-03-27 · 41 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 40 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1884:15a, Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens Nionde hufvudtitel.
Dokumentets text
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
1
N:o 15 a.
Ank. till Biksil. Kansli den 27 Mars 1884, kl. 8 e. m.
Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
Nionde hufvudtitel.
(l:a U. A.)
Vid riksstatens Nionde hufvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna, hafva vid innevarande riksmöte ifrågakomma
de förändringar, som här nedan omförmälas.
Pensionsstaten.
Härvid har Kongl. Maj:t icke föreslagit någon förändring, hvaremot
inom Riksdagen följande framställningar blifvit gjorda:
l:o. Uti en inom Första Kammaren väckt motion, N:o 1, har Angående
Friherre R. Klinckowström föreslagit, att anslaget för blesserade öfver- fifsffr9fge ^
och underofficerare måtte upphöra att vara reservationsanslag och till ver- och unbeloppet
nedsättas från 5,000 kronor, som det nu utgör, till 4,000 deroffieerare.
kronor.
Såsom skäl för denna framställning har motionären anfört:
dels att i mån som de få krigsmän af dessa klasser bortdö, några
dylika pensionstagare svårligen, under nuvarande förhållanden, komma
Bih. till Rilcsd. Frot. 1884. 4 Sand. 1 Afd. 12 Iläft. 1
2
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
Angående
upphörande
af ett förslagsanslag.
att fylla de afgåendes rum; dels att reservationerna å detta anslag utgjorde
enligt rikshufvudböckerna för år:
1874 ............
............ 8,755
kronor
1875 .............
............. 10,030
11
1876 ..............
.............. 11,305
11
1877 ..............
............ 12,880
11
1878 ..............
.............. 14,030
11
1879 ..............
............. 14,955
v
1880 .............
............. 16,030
11
Beträffande frågan om förevarande anslags förändrande till fast
anslag torde Utskottet få hänvisa till hvad Utskottet i sina under Andra,
Fjerde, Femte och Sjette hufvudtitlarne afgifna utlåtanden anfört,
beträffande samme motionärs vid dessa hufvudtitlar gjorda yrkanden
om förändring i allmänhet af reservations- och förslagsanslag till fasta
anslag. Motionärens framställning i denna del här Utskottet ej kunnat
tillstyrka; hvaremot Utskottet i fråga om den af motionären föreslagna
nedsättningen af anslagets belopp från 5,000 kronor till 4,000
kronor anser en sådan nedsättning på de af motionären anförda skäl
lämpligen kunna eg a rum; hvadan Utskottet alltså hemställer:
a) att, med afslag å Friherre Klinckowströms
ofvanberörda framställning i hvad den afser förändring
af förevarande anslags natur, anslaget för blesserade
öfver- och underofficerare må såsom reservationsanslag
fortfarande i riksstaten upptagas;
b) att, med bifall till Friherre Klinckowströms
förevarande framställning i öfrigt, berörda anslag må
nedsättas från 5,000 kronor till 4,000 kronor.
2:o. Vidare har Friherre Klinckoieström i ofvanberörda motion,
N:o 1, inom Första Kammaren föreslagit, att bidraget till handelsflottans
pensionsanstalt att af tullmedlen direkte utgå, enligt 1884 års riksstat
upptaget såsom förslagsanslag med 78,000 kronor, måtte upphöra att
vara förslagsanslag.
Åberopande hvad Utskottet vid föregående punkt anfört, hemställer
Utskottet,
att Friherre Klinckowströms förevarande framställning
måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.
3
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
3:o. Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 25) har vtclTfråga
Herr A. H. Sandström, på anförda skäl, föreslagit, att Riksdagen ville
uti underdånig skrifvelse begära, det Kongl. Maj.t täcktes lata utleda, reglemente
huruvida icke nådiga reglementet för folkskolelärarnes pensionsinrättning
den 30 November 1866 borde uti dess 17 § erhålla'' den för- sionsinrättändrade
lydelse, att orden utöfver fem år finge utgå, och folkskolelärare ning.
alltså blifva berättigade att såsom tjensteår räkna icke blott den tid,
under hvilken de såsom ordinarie bestridt folkskolelärarebefattning,
utan äfven den tid som de, efter att hafva blifvit i behörig folkskolelärare-examen
godkände, varit såsom extra lärare vid egentlig folkskola
austälde. . ...
Beträffande denna fråga torde Utskottet få erinra, att motionären
vid sistförfiutna riksdag gjorde framställning i enahanda syfte,
men att, då frågan om tiden för pensionsrättens inträdande för folkskolelärare
nyligen hade varit föremål för Riksdagens pröfning samt
något ytterligare medgifvande i den af motionären antydda syftning
icke synts vara al behof vet pakalladt, Utskottet da icke fann skäligt
att understödja motionärens förslag, hvilket jemväl blef af Riksdagen
lemnadt utan afseende, och enär, enligt Utskottets förmenande, några
omständigheter icke heller nu förefinnas, al beskaffenhet att föianleda
bifall till ifrågavarande framställning, hemställer Utskottet,
att Herr A. H. Sandströms förevarande motion
måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.
4:o. Uti särskilda inom Andra Kammaren väckta och till StatsUtskottet
remitterade motioner är föreslaget: pensionering.
af Herr Ola Andersson (motion N:o 62), med hvilken Herr Aa,sse
Jönsson instämt, att Riksdagen måtte bevilja ett årligt anslag af 25,000
kronor på ordinarie stat, att, jemte det nu till folkskolelärares och
lärarinnors pensionerande utgående anslaget och den deraf samlade
fonden, användas dels till pensionering med 250 kronor årligen åt före
1867 afgångne lärare och lärarinnor samt dels till förhöjning för tidio-are
afgångne af de redan pensionerade, pa sätt motionären angifvit,
äfvensom i sammanhang härmed besluta, att de från och med år 1877
gällande ålders- och öfriga bestämmelser, såsom vilkor för pensions
erhållande, skola gälla i fråga om pension för alla afgångne folkskolelärare
och lärarinnor;
samt af Herr J. Marcuson (motion N:o 99), med hvilken Herrar
A. P. Lind och Olof Andersson instämt, att 15,000 kronor årligt förslagsanslag
må beviljas till pensionering åt f. d. folkskolelärare, som tagit afsked
4
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
före pensionsreglementets trädande i kraft; äfvensom att dessa pensioner
måtte utgå och uppbäras efter samma regler och grunder, som vore
gällande för de från och med år 1867 pensionerade folkskolelärare,
hvarjemte, då nu statens tillgångar och öfriga förhållanden det medgåfve,
en billig omtanke för fattiga, gamla lärare syntes fordra, att
dessa pensioner äfven finge utgå för innevarande "år, samt att Riksdagen
alltså ville utöfver årets stat särskildt anvisa penningemedel,
för sådant ändamål förslagsvis 15,000 kronor.
Till stöd för ifrågavarande framställningar är i ofvanberörda
motioner, till hvilka Utskottet för öfrigt torde få hänvisa, hufvudsakligen
anfördt, att då pensionsregleringar tid efter annan skett ej allenast
för statens embets- och tjenstemän, utan äfven för deras enkor och
oförsörjda barn, för att bereda bättre förmåner åt dem, hvilka befunnit
sig i ogynsammare ställning än andra med dem likstälde, man ej
kunde undgå att erkänna skyldigheten att äfven bereda någon pensionsförmån
åt do sannolikt ej många ännu qvarlefvande gamle folkskolelärare,
hvilka afgingo före den 1 Januari 1867, och som i öfrigt på nu
gällande grunder dertill skulle kunna blifva berättigade, samt derjemte
något större pension åt dem, som afgått medan de utgående pensionerna
voro vida mindre än hvad genom senare beslut blifvit förhållandet,
eller afgått under det åldersbestämmelserna voro strängare.
Ehuru Utskottet icke kan undgå att erkänna det beaktansvärda
uti hvad motionärerne sålunda föreslagit, anser likväl Utskottet det
vara betänkligt att, då folkskolelärarnes pensionsvilkor blifvit af Riksdagen
pröfvade och bestämda, vidtaga åtgärder, ledande till ändring i
hvad vid vederbörande folkskolelärares afgång varit stadgadt och gällande,
helst enär i en framtid häraf skulle kunna hemtas skäl till liknande
rubbning i andra pensionsstater, utan föreställer sig Utskottet, att det
mest behjertansvärda ändamålet skulle på ett lämpligare sätt vinnas
genom att, utan meddelande af generella och på sätt och vis retroaktiva
bestämmelser, ställa till Kong]. Maj:ts förfogande ett visst anslagsbelopp,
hvarifrån understöd, i de fall, då ömmande omständigheter förekomme,
kunde tilldelas sådana folkskolelärare, hvilka före år 1867 afgått;
och hemställer Utskottet fördenskull,
att Herrar Ola Anderssons och J. Marcusons
förevarande motioner må på det sätt bifallas, att Riksdagen
för år 1885 å allmänna indragningsstaten anvisar
och ställer till Kongl. Maj:ts disposition ett anslag
af 10,000 kronor, hvaraf Kongl. Maj:t må ega
meddela understöd af högst 250 kronor åt sådana
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
5
äldre, behöfvande folkskolelärare, hvilka oförvitligt
skött sin tjenst, men derifrån erhållit afsked före år
1867, samt medgifver, att Kongl. Maj:t må eg a närmare
bestämma vilkoren för sådant understöds erhållande.
Allmänna indragningsstaten.
5:o. Kongl. Maj:t har föreslagit, att för Justitierådet Eduard
Henrik Carleson måtte å allmänna indragningsstaten uppföras en årlig
pension af 5,600 kronor att, jemte den honom från civilstatens pensionsinrättning
tillkommande pension 2,400 kronor, utgå från och med
månaden näst efter den, under hvilken afsked från justitierådsembetet
blefve honom beviljadt.
Af statsrådsprotokollet (bil. 1. sid. 11) inhemtas, att Justitierådet
Carleson uti underdånig ansökning anfört, att han, som nästlidet år
träffats af nervslag, hvaraf han ännu lede samt antagligen komme att
fortfarande lida, vid tillfälliga förbättringar upprepade gånger försökt
att bestrida sitt innehafvande justitierådsembete, men innan kort nödgats
derifrån afstå, hvarigenom oordning uppkommit i den för Högsta Domstolen
faststälda tjenstgöringsindelning, och mången gång svårighet
äfven mött att fullgöra grundlagens föreskrift att i Högsta Domstolen
vigtigare mål skola afdömas af sju ledamöter; samt att, till förekommande
af nämnda olägenheters upprepande, det vore för sökanden nödvändigt
att begära afsked från embetet, men att hans enskilda förmögenhet,
jemte hvad som vid afsked kunde från civilstatens pensionsinrättning
erhållas, vore otillräckligt för sökandens eget och en talrik,
af honom beroende familjs underhåll, under det knappt två år återstode,
innan han kunde erhålla den genom nådiga kungörelsen och reglementet
af den 29 Juni 1798 utlofvade statspension.
Ett vid ofvanberörda ansökning fogadt läkarebetyg, utfärdadt den
1 November sistlidet år, gifver vid handen, att Justitierådet Carleson,
som i slutet af Augusti månad 1882 insjuknade i hjernblödning (apoplexia
cerebri) och ännu ej vore återstäld från följderna deraf, måste, för
bibehållande af sitt nuvarande helsotillstånd, undvika hvarje själsansträngande
arbete och således hvarken nu eller för framtiden kunde,
utan öfverhängande fara för väsentlig försämring, återtaga och fullgöra
sin tjenstgöring såsom ledamot af Konungens Högsta Domstol.
Vidare inhemtas af statsrådsprotokollet, att sökanden, som vore
född den 16 November 1820 och den 5 Juni 1841 antagits i rikets
Ang. pension
för Justitierådet
E. H.
Carleson.
6
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
tjenst, blifvit utnämnd den 4 December 1860 till justitieråd, den 4
Maj 1874 till justitiestatsminister och den 14 Maj 1875 ånyo till
justitieråd, samt att enligt gällande föreskrifter justitieråd, som uppnått
65 lefnadsår och 40 år innehaft anställning i statens tjenst, egde,
derest han vore till helsan försvagad, att, efter erhållet afsked, undfå
å allmänna indragningsstaten en årlig pension af 8,000 kronor, hvarjemte
direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning i afgifvet yttrande
med anledning af ofvanberörda ansökning meddelat, att, enär sökanden
fullgjort alla de i 14 § af nådiga reglementet för civilstatens pensionsinrättning
den 30 november 1877 föreskrifna vilkor för pensions erhållande,
han vore berättigad att från och med månaden näst efter
den, hvari afsked från justitierådsembetet blefve honom beviljadt, tillträda,
för sin öfriga lifstid, pension af 2,400 kronor årligen i första
klassen af pensionsinrättningens tjenstemannafond.
På grund af hvad sålunda förekommit och med afseende å såväl
Justitierådet Carlesons framstående verksamhet i rikets tjenst som vigten
af, att det Högsta Domstolen tillhörande arbete må kunna i stadgad
ordning utan rubbningar fortgå, får Utskottet hemställa,
att Kongl. Maj:s förevarande framställning måtte
vinna Riksdagens bifall.
Ang. pension 6:o. £ enlighet med Fångvårdsstyrelsens derom gjorda hemställan
rerareTli. och uppå underdånig ansökning har Kongl. Maj:t föreslagit, att KaWesterhult.
mereraren vid indragna straff-fängelset i Yarberg Kristoffer Westerhult,
måtte från och med månaden näst efter den, då afsked från förenämnda
kamererarebefattning blefve honom meddeladt, uppföras å allmänna
indragningsstaten till åtnjutande för sin återstående lifstid af en årlig
pension af 2,000 kronor.
Af statsrådsprotokollet (se Nionde hufvudtiteln bil. 1 sid. 13 och 14)
inhemtas:
att Westerhult, enligt ansökningen i styrkta afskrifter vidfogade
betyg, vore född den 30 November 1817 och den 15 Juni 1839 undergått
examen för inträde i kammar- och räkenskapsverken i riket samt,
efter att hafva tjenstgjort å kronofogde- och häradsskrifvarekontor, den
17 November 1852 antagits till extra ordinarie kammarskrifvare i Statskontoret
och den 7 December samma år i enahanda egenskap hos
Fångvårdsstyrelsen, hvarefter han den 1 Mars 1853 blifvit af styrelsen
förordnad att bestrida kamererarebefattningen vid straffängelset i Varberg,
å hvilken tjenst, sedan densamma, jemte andra tjenstebefattningar
vid fångvården, enligt Kongl. Maj:ts nådiga bref den 29 September
opaginerad Kontrollera mot PDF
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
1
1863 blifvit å ordinarie stat uppförd, Westerhult den 12 December 1865
erhållit konstitutorial;
att, jemlikt Kongl. Maj:ts nådiga bref den 2 Juli 1875, fångvårdens
å ordinarie stat uppförde embets- och tjensteman vore berättigade
till pension å allmänna indragningsstaten, enligt de för civile
tjensteman i detta hänseende gällande grunder; samt
att enligt dessa grunder, hvilka blifvit faststälda genom Kongl.
Majds nådiga bref till Statskontoret den 12 November 1823, erfordrades
för rätt till erhållande af pension 65 lefnads- och vid pass 40 tjenstår;
samt att då W esterhult numera väl innehade den för pensions
erhållande bestämda lefnadsålder, men endast 31 år varit anstäld i statens
tjenst, vid hvilket förhållande de för hans öfverflyttning på allmänna
indragningsstaten föreskrifna vilkor icke kunde anses uppfylda,
Fångvårdsstyrelsen likväl, i betraktande deraf att hans innehafvande befattning
blifvit indragen, och att han, som under senare åren, på grund
af sjukdom, åtnjutit längre tids tjenstledighet, numera vid framskriden
ålder icke lämpligen kunde, äfven om han dertill kunde anses pligtig,
till annan befattning förflyttas, hemstält om Westerliults öfverflyttande
på allmänna indragningsstaten; varande tillika af styrelsen upplyst,
att enligt den faststälda aflöningsstaten Westerhults lön, oberäknadt
skrifvarearfvode 300 kronor, utgjorde 1,500 kronor samt två ålderstillägg
med tillsammans 500 kronor, hvadan det pensionsbelopp, som
jemlikt Kongl. Maj:ts nådiga bref till Statskontoret den 16 Mars 1858
och den 23 November 1860 skulle honom tillkomma, uppginge till
2,000 kronor.
Af bifogadt läkarebetyg inhemtas, att Westerhult dels i följd af
en åkomma (tumör) i halsen, dels genom sin högre ålder svårligen
kunde vidare i tjenst användas.
Då Kamereraren Westerhult, på grund af hvad här ofvan finnes
omförmäldt, synes böra tilldelas pension, hemställer Utskottet,
att Kongl. Majds förevarande framställning måtte
vinna Riksdagens bifall.
T.o. . Kongl. Majd har vidare föreslagit att den rätt till pension, umnäFaf
som, i följd af Rikets Ständers beslut och Kongl. brefvet den 16 Mars pensionsrätt
1858, under stadgadt vilkor tillkomme lärare vid de högre militärläroverken,
hädanefter måtte upphöra, så vidt angår vid dessa läro- stälias^åsom
verk såsom lärare anstälde officerare, med undantag för dem, som vunnit frare de
anställning, innan beslutet om pensionsrättens upphörande kan varda uloZlhen.''
utfärdadt.
8
Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 15 a.
I statsrådsprotokollet (se bil. 2 sid. 15—17), till hvilket Utskottet
beträffande den närmare utredningen af denna fråga torde få hänvisa,
är såsom skäl för ifrågavarande pensionsrätts upphörande hufvudsakligen
anfördt, att olägenheter uppstode deraf att samme militäre
lärare alltför lång tid föreläste och examinerade i samma ämne, enär
lärarekallet obestridligen vore ganska ansträngande och de lärare få,
som ej genom den ensidiga undervisningen i ständigt samma elementära
ämnen förtröttades redan före utgången af de 20 åren, likasom äfven
ett stelnande i vissa former lätt blefve en följd af länge fortsatt återupprepande
af samma lärokurs; att likväl för de militäre lärarne, hvilka
icke såsom de civile gjort teoretisk undervisning till sin egentliga lifsuppgift,
förhoppningen om pension emellertid måste till föga fromma
för undervisningen utgöra en mäktig drifljeder att söka qvarhålla sig
vid sina lärarebefattningar, och exempel hade förekommit derpå, att
sådane lärare, för att uppnå den stadgade pensionsåldern, under flera
eller färre år förskaffat sig tjenstledighet med tillåtelse att under tiden
uppehålla sina läraregöromål genom vikarier, samt att, på det derföre
hvarje militär, som kommenderades eller tills vidare förordnades att
bestrida lärarebefattningen vid något af militärläroverken, måtte kunna
med större lätthet derifrån entledigas, innan hans undervisningsförmåga
började aftaga, Inspektören för militärläroverken ansett sig böra hemställa,
att för de officerare, som hädanefter blefve såsom lärare vid
militärläroverken anstälda, ifrågakomna pensionsrätt, så vidt den ännu
vore gällande, måtte upphöra.
I infordradt utlåtande har Statskontoret beträffande förevarande
fråga erinrat, att den pensionsrätt, som enligt reglementet den 13
November 1866 tillkomme lärarne vid krigsskolan å Karlberg, genom
det senaste reglementet för samma skola af den 14 Augusti 1874 måste
anses hafva upphört för de lärare, som efter denna tidpunkt vid nämnda
skola vunnit anställning, hvaremot i afseende åter å lärarne vid de
nuvarande högre militärläroverken, krigshögskolan samt artilleri- och
ingeniörhögskolan Statskontoret ansåge den i nådiga brefvet den 16
Mars 1858 för lärarne vid dåvarande högre artilleriläroverket å Marieberg
medgifna pensionsrätt tillkomma de vid dessa läroverk anstälde
lärare, intilldess annorlunda blefve i behörig ordning stadgadt.
Då Utskottet icke kan annat än godkänna de skäl, som för ifrågavarande
pensionsrätts upphörande blifvit anförda, helst pensionsförmånen
för lärarne vid krigsskolan å Karlberg, enligt hvad ofvan är omförmäldt,
redan blifvit borttagen, hemställer Utskottet,
att den rätt till pension, som i följd af Rikets
Ständers beslut och Kongl. brefvet den 16 Mars 1858,
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
9
under stadgadt vilkor, tillkommer lärare vid de kögre
militärläroverken, hädanefter skall upphöra, så vidt
angår vid dessa läroverk såsom lärare anstälde officerare,
med undantag för dem, som vunnit anställning,
innan beslutet om pensionsrättens upphörande kan
varda utfärdadt.
8:o. Till gratifikationer åt de från 1808 och 1809 årens krig Af9:. 9ratfiqvarietvande
landtvärn smän, som sig derom anmäla, har Kongl. Maj:t f. d. landtäskat
anvisande för år 1885 å allmänna indragningsstaten af 4,000 varnsmankronor,
under vilkor att gratifikationsbeloppen ej må öfverstiga 200
kronor åt hvarje landtvärnsman.
Med erinran endast att under en följd af år Riksdagen till förevarande
ändamål beviljat ett anslag af 10,000 kronor, men att, då antalet
understödstagare, som, enligt hvad statsrådsprotokollet (se Nionde
hufvudtiteln bil. 3) upplyser, år 1882 utgjorde 26, emellertid för 1883
nedgått till 19, och föga anledning funnes till det antagandet, att detta
antal, genom tillkomsten af nya berättigade sökande, komme att ökas,
det föreslagna beloppet 4,000 kronor ansetts fullt tillräckligt, får Utskottet
hemställa,
att hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseende
föreslagit måtte vinna Riksdagens bifall.
9:o. Af Kongl. Makt är vidare föreslaget, att såvida det under Ang. fortsatt
fjerde hufvudtiteln framstälda förslag rörande fullföljande af arméinten- ffi^nuvarandenturens
organisation varder af Riksdagen godkändt, den nu varande de intendeninnehafvaren
af befattningen såsom intendent och chef för militärbyrån mlförvlltnlninom
Arméförvaltningens intendentsdepartement måtte, jemväl efter det gens intenbefatt-ningen
afförts från Arméförvaltningens stat och under benämning åen^e^r
öfverfältintendent upptagits å generalitetsstaten, bibehållas vid rättigheten
att efter afskedet komma i åtnjutande af den pension från allmänna
indragningsstaten, som svarar mot hans nu innehafvande tjenst,
och hvilken pension han skulle, enligt de för tjenstemännen på Arméförvaltningens
stat gällande pensionsgrunder, i Februari 1885 intjenat.
Då emellertid förevarande fråga är beroende af Kongl. Maj:ts
ofvan berörda under fjerde hufvudtiteln framstälda förslag, men detta
ännu icke blifvit af Riksdagen slutligen afgjordt, är Utskottet ännu ej
i tillfälle att yttra sig angående förevarande framställning, utan kommer
Utskottet att härom afgifva särskildt utlåtande; livilket Utskottet härmed
skolat
anmäla.
Bih. till Riksd. Prot. 1884. 4 Sami. 1 Afd. 12 Iläft.
2
10
Stats- Utslcottets Utlåtande N:o 15 a.
Ang. pension
för Löjtnanten
S. G.
Westmans
enka Ellen
Westman.
Ang. pension
för Navigationsföreståndaren
A.
E. Kullanders
enka
Emilia Charlotta
Kallander.
10:o. I anledning af derom gjord ansökning och uppå tillstyrkan af
chefen för flottans militärpersonal har Kongl. Maj:t föreslagit, att å allmänna
indragningsstaten måtte för aflidne Löjtnanten vid flottan S. Gr.
Westmans enka Ellen Westman, född Boltenhagen, uppföras en årlig
pension af 300 kronor, att från och med innevarande års början utgå,
så länge hon i sitt nuvarande enkostånd förblifver.
Af statsrådsprotokollet (se Nionde hufvudtiteln bil. 5 sid. 22) inhemtas,
att Löjtnanten Westman den 22 April sistlidet år aflidit till
följd af de skador, han under tjensteutöfning erhållit vid en samma
dag timad eldsolycka i Karlskrona, att vid den gjorda ansökningen
funnes fogade intyg från flere af den aflidnes förmän, hvilka vitsordade
att han i lifstiden städse utmärkt sig för framstående nit och duglighet
vid fullgörandet af sina tjensteåligganden, hvarjemte chefen för
flottans militärpersonal i sitt öfver berörda ansökning afgifna utlåtande
anfört, att Löjtnanten Westman gjort sig väl förtjent af de hedrande
vitsord, som funnos samma ansökning vidfogade; att det efter bemälde
Westman upprättade bouppteckningsinstrument utvisade en behållning
af endast 10,042 kronor 31 öre, deraf lösegendom till ett värde af
omkring 2,300 kronor, samt att sökanden med två späda barn, det ena
födt några månader efter mannens död, från amiralitetskrigsmanskassan
icke egde åtnjuta högre gratial än 190 kronor årligen och befunne sig
i högst behjertansvärda omständigheter.
Då emellertid under senare tider den grundsatsen allt mera gjort
sig gällande, att aflidne tjenstemäns efterlemnade hustru och barn icke
böra tilldelas pension från statsverket, så vida icke synnerligen ömmande
omständigheter dertill föranleda, hvilket i förevarande fall icke
torde kunna sägas vara fallet, då bouppteckningen efter aflidne Westman
utvisar en jemförelsevis icke obetydlig behållning, hvarjemte hans
enka redan åtnjuter gratial från amiralitetskrigsmanskassan, hemställer
Utskottet,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
måtte af Riksdagen bifallas.
11:o. Uppå i underdånighet gjord och af direktionen för navigationsskolan
i Iiernösand understödd ansökning har Kongl. Maj:t föreslagit,
att aflidne föreståndaren för nämnda navigationsskola Adolf
Fredrik Kullanders enka Emilia Charlotta Rullander, född Magnusson,
måtte uppföras å allmänna indragningsstaten till åtnjutande afen årlig
pension af 300 kronor, att från och med innevarande års början utgå,
så länge hon i sitt nuvarande enkostånd förblifver.
11
Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 15 a.
I statsrådsprotokollet (se Nionde hufvudtiteln bil. 6 sid. 25—26)
upplyses, att af de denna fråga rörande ansökningshandlingarne och
dervid fogade intyg hufvudsakligen inhemtas:
att Adolf Fredrik Kullander, som var född den 22 februari 1835,
efter mera än 33 års tjenstgöring vid flottan, under hvilken tid^ han
grad efter grad befordrades till öfverstyrman, ar 1882 lemnat sin tjenst
derstädes, sedan han den 28 April samma ar blifvit utnämnd tillföreståndare
för navigationsskolan i Hernösand, hvilken befattning han
innehade till sin död den 26 September 1883;
att Kullander såväl under sin tjenstetid vid flottan som i sina
lärarebefattningar vid ej mindre flottans informationsverk, hval est han
under 6 år biträdt vid undervisningen, än äfven Hernösands navigationsskola,
der han tjenstgjort dels såsom underlärare och dels såsom
föreståndare och öfverlärare under tillsammans 20 \ år, utmärkt sig
genom skicklighet och nit i förening med en hedrande vandel;
att han jemväl dels enligt Marinförvaltningens förordnande den
19 Maj 1882 till sin död bestridt lärarebefattningen vid Hernösands
navigationsskolas maskinistafdelning i ångmaskinlära m. m. för ångfartygsbefälhafvareelever
och dels under åren 1872, 1873 och 1874
meddelat undervisning åt åtskillige vid navigationsskolorna i Stockholm
och Gefle sedermera examinerade ångfartygsbefälhafvareelever;
att tillgångarne efter Kullander, efter afdrag af boets skulder,
utgjort 3,425 kronor 7 öre till fördelning emellan enkan och fyra barn,
af Indika det äldsta vid fadrens frånfälle var 13 år och det yngsta 5
år gammalt;
samt att, då Kullander vunnit befordran i annat verk, innan han
uppnått den i § 55 i gällande reglemente för amiralitetskrigsmanskassan
för rätt till pension stadgade tjenstetid af 30 år, Kullander vid
sin död icke egde rättighet till pension ur denna kassa och följaktligen
icke heller till gratial för enka och barn.
På grund af de behjertansvärda omständigheter, som för beviljandet
af ifrågavarande pension förefinnas, hemställer Utskottet,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte
af Riksdagen bifallas.
12:o. Vidare har Kongl. Maj:t föreslagit att lärarne vid Musikaliska
Akademiens konservatorium och Direktören för samma läroverk må,
då de uppnått 60 lefnadsår och minst 20 tjenstår, efter afskedstagande
från tjensten ega att under sin återstående lifstid uppbära pension å
allmänna indragningsstaten med det belopp, hvartill lönen uppgår.
Ang. pensionsrätt
för
Direktör och
lärare vid
Musikaliska
Akademiens
lconservatotorium.
12
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
Af statsrådsprotokollet (se Nionde hufvudtiteln bil. 7) inhemtas,
att föredragande departementschefen till stöd för ifrågavarande framställning
hufvudsakligen åberopat hvad Musikaliska Akademien uti
skrifvelse den 29 September sistlidet år anfört, och i hvilken skrifvelse
framhålles bland annat, hurusom Riksdagen, jemlikt Kongl. Maj:ts nådiga
bref till Statskontoret den 1 Juni 1877, medgifvit, att, oberoende af
hvad gällande stadganden innehölle om rätt till pension å allmänna
indragningsstaten, civile embete- och tjenstemän samt betjente, hvilkas
aflöning på grund af reglering, som skett vid 1876 och 1877 årens
riksdagar eller vid följande riksdagar kunde komma att ega rum, vore
fördelad i lön och tjenstgöringspenningar, skulle — der ej för särskilda
fall andra bestämmelser vore eller blefve meddelade — vara berättigade
att, då de uppnått 65 lefnadsår och minst 35 tjenstår, vid afskedstagandet
från tjensten å allmänna indragningsstaten undfå pension till
lönens hela belopp; en bestämmelse, som torde vara tillämplig på
Musikaliska Akademiens tjenstemän och lärarne vid dess musikkonservatorium,
för hvilka ny stat blifvit år 1877 faststäld, utan att särskilda
bestämmelser i ofvannämnda hänseende dervid meddelats; att den tjenstgöringstid,
som sålunda blifvit föreskrifven för åtnjutande af pension,
emellertid syntes, hvad anginge såväl lärare som tjenstemän vid Musikaliska
Akademien och musikkonservatorium, vara utsträckt utöfver
hvad lämpligt vore; att de musikaliska artisterne i vårt land i allmänhet
först vid mognare år vunne den utbildning och erfarenhet, att de
kunde anses tjenlige till lärare vid statens musikskola, och den verksamhet,
som i denna egenskap väntade dem, vore af den natur, att de
svårligen kunde tänkas härda ut med att på ett tillfyllestgörande sätt
sköta densamma under någon längre tidrymd, eller efter uppnådd högre
ålder, enär undervisning i musik, jemförd med annan undervisning,
utan tvifvel vore den mest ansträngande: det ständiga åhörandet af
elevernas öfningar med vaket sinne och spänd uppmärksamhet kunde
i längden icke annat än verka slappande och utmattande på öra och
nervsystem, så att förmågan att med full friskhet öfvervaka och leda
lärjungarnes arbete endast i sällsynta fall kunde tänkas under längre
tid bevarad; att det derföre måste anses i högsta grad önskvärdt, att
utväg funnes för de gamle och tröttade lärarne att draga sig tillbaka
för att lemna rum åt yngre och friskare förmågor, så att en utöfver
måttet af vanliga krafter förlängd lärareverksamhet icke måtte komma
att utöfva ett menligt inflytande på lärjungarnes studier; samt att med
lärarne vid musikkonservatorium äfven Direktören för läroverket syntes
böra likställas, enär reglementet förutsatte hos honom, bland annat, en
noggrann kännedom om alla elevers musikaliska begåfning och gradvis
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
13
skeende utveckling, något som icke kunde vinnas utan att oaflåtligt
följa deras studier och öfuingar under lektionstimmarna; hvarjemte särskild
uppmärksamhet syntes böra fästas på den omständigheten, att
ifrågavarande befattning i allmänhet och företrädesvis borde anförtros
åt en man af mognare ålder.
På de skäl, hvilka sålunda blifvit anförda, hemställer Utskottet,
att hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseende
föreslagit måtte vinna Riksdagens bifall.
13:o. Kongl. Maj:t har vidare föreslagit att provinsialläkare må Angående
ega att vid fylda 60 år och efter 30 års tjenstgöring i statens tjenst p1läkares"
afgå derifrån med pension å allmänna indragningsstaten till belopp af pensionsrätt.
4,000 kronor.
Af statsrådsprotokollet inhemtas, att vederbörande departementschef
vid behandlingen af denna fråga inför Kongl. Maj:t anfört följande:
»I
sin till Eders Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse den 21 September
nästlidna år angående medicinalverkets behof har Medicinalstyrelsen
förnyat sin redan tillförene gjorda underdåniga framställning i fråga
om förhöjning af provinsialläkarnes löner och pensioner, hvarvid styrelsen,
med åberopande af de motiv, som blifvit anförda i dess angående
berörda frågor afgifna utlåtande af den 10 Oktober 1881, och med
vidhållande af sin då uttalade åsigt, att provinsialläkarnes ställning
icke afhjelpes genom förökade tjenstgöringspenningar för vissa distrikt,
i underdånighet hemstält, det Eders Kong]. Maj:t täcktes till näst sammanträdande
Riksdag aflåta proposition derom:
att provinsialläkarnes löner, som för närvarande utgå med 2,000
kronor jemte ett ålderstillägg af 500 kronor efter 10 års tjenst, måtte
förbättras genom den ursprungliga lönens höjande till 3,000 kronor
samt ännu ett ålderstillägg af 500 kronor efter 15 års tjenst, hvarigenom
dessa löner alltså slutligen skulle komma att utgöra 4,000
kronor;
att ålderstilläggen i hvarje fall finge åtnjutas från och med kalenderåret
näst efter det, hvarunder den föreskrifna tjensteåldern blifvit
uppnådd, och mot vilkor af väl vitsordad tjenstgöring såsom ordinarie
eller efter legitimationen tillförordnad provinsialläkare; samt
att provinsialläkare skulle eg a rätt att vid fylda 55 år och efter
25 års tjenstgöring i statens tjenst, af hvilka 20 år såsom provinsialläkare,
erhålla afsked med pension å allmänna indragningsstaten till
14
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
samma belopp som lönen samt med skyldighet att vid denna lefnadsoch
tjensteålder, om så fordrades, afgå från tjensten.
Emellertid och för den händelse att hela denna fråga icke heller
nu skulle kunna vinna sin lösning har Medicinalstyrelsen ansett sig
böra framhålla den stora vigten deraf, att åtminstone pensionsåldern
och pensionsbeloppen för desse tjensteman så ordnades, att de äldre
provinsialläkarne ej måtte af ekonomiska skäl tvingas att till skada
såväl för sig sjelfve som för distrikten allt för länge qvarstå vid sina
tjenstebefattningar. I detta sistnämnda hänseende gäller för närvarande
Riksdagens år 1878 fattade beslut, enligt hvilket provinsialläkare må
vid fylda sextio år och efter trettio års tjenstgöring i statens tjenst
afgå derifrån med pension å allmänna indragningsstaten till samma
belopp som lönen.
Jag har flere gånger inför Eders Kongl. Maj: t uttalat min åsigt,
att storleken af den lön, som bör till provinsialläkaren utgå.af statsmedel,
är väsentligen beroende af storleken af de tjensteåligganden
och uppoffringar, som staten af honom fordrar, samt att derför det under
behandling varande förslaget till ny instruktion för provinsialläkarne
borde vara afgjordt, innan man kunde bedöma om och i hvad
mån en allmän förhöjning af provinsialläkarnes löner vore af billigheten
påkallad. Jag får derför vid detta tillfälle anmäla, att det af
Medicinalstyrelsen utarbetade och med skrifvelse den 17 Juni 1881 till
Eders Kongl. Maj:t ingifna förslag till sådan instruktion varit å remiss
utstäldt till Öfverståthållareembetet och Eders Kongl. Maj:t Befallningshafvande
i länen, af hvilka embetsmyndigheter flere jemte sina egna
utlåtanden bifogat infordrade yttranden af vederbörande provinsialläkare,
hvarefter Medicinalstyrelsen lemnats tillfälle att yttra sig med
anledning af de mot förenämnda förslag framstälda anmärkningar.
Detta sitt yttrande har bemälda styrelse afgifvit i .skrifvelse af den
14 sistlidne September. Visserligen har ärendet härigenom vunnit en
flersidigare belysning, men det befinner sig likväl icke ännu i det nöjaktigt
utredda skick, att detsamma kan inför Eders Kongl. Maj:t till
slutlig pröfning framläggas. Det råder ännu så stor osäkerhet äfven
bland de sakkunnige, såväl om hvad som bör anses vara provinsialläkarens
tjensteuppgift, som om hans rätta ställning till staten och kommunen,
och äfven i öfrigt träda mer och mer i dagen missförhållanden
i afseende å den nuvarande anordningen af hela institutionen, som
synas tarfva en grundlig undersökning.
Sålunda har i § 1 af det framlagda instruktionsförslaget såsom
hufvudgrundsats blifvit uppstäldt: provinsialläkares tjensteåliggande
skall vara att, på sätt instruktionen närmare bestämmer, till förebyg
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
15
gande af sjukdomars uppkomst och spridning- utöfva inseendet öfver
den allmänna helso- och sjukvården inom distriktet samt att verkställa
de derstädes förekommande rättsmedicinska förrättningar; och skall
provinsialläkare derjemte vara pligtig att, i den mån hans öfriga tjenstegöromål
det medgifva, mot skälig ersättning meddela enskild läkarevård
åt dem, som anlita honom derom.
Medicinalstyrelsen har alltså i främsta rummet stält åliggandet
att hafva tillsyn öfver den allmänna helsovården, men deremot i andra
rummet utöfvandet af den enskilda sjukvården, och detta senare dessutom
med några väsentliga inskränkningar, genom hvilka afsetts att
förekomma dels läkarens öfveransträngning, dels ock allmänhetens understundom
alltför uppdrifna och pockande anspråk på hans biträde
utan motsvarande ersättning. Några af de provinsialläkare, som i ämnet
yttrat sig, hafva än mera betonat vigten af inseendet öfver den
allmänna helsovården såsom provinsialläkarens hufvuduppgift, medan
de ansett honom böra frikallas från obligatorisk eller annan från statens
sida reglementerad enskild sjukvård, än den han sjelf kunde vilja
lemna och säkerligen icke skulle undandraga sig; med afseende å hvilket
yrkande jemväl blifvit ifrågasatt, huruvida icke landtkommunerna
lika med städerna borde bekosta sin egen sjukvård.
Men häremot har å andra sidan blifvit anfördt: att man af ålder
vant sig att betrakta provinsialläkare-institutionen såsom egentligen
tillkommen för att betjena allmänheten med en sjukvård, som derförutan
i aflägsnare, glest befolkade eller fattigare bygder icke skulle
kunnat erhållas; att en omtänksam provinsialläkare, utan att åsidosätta
den allmänna helsovårdens fordringar, borde kunna medhinna och tillgodose
den enskilda sjukvården, likasom att hans bestyr i och för den
allmänna helsovården redan nu kunde anses tillräckligt lönade från
statens sida, hvarföre man icke skäligen borde inskränka den enskilda
sjukvården, på samma gång som man ifrågasatte en förbättring af
provinsialläkarens lönevilkor; att, om det komme att helt och hållet
bero på provinsialläkarens godtfinnande att bestämma, om och när ledighet
från andra tjenstegöromål medgåfve honom att meddela enskild
läkarevård, han ofta nog torde befinnas hindrad, äfven då den sjuke
måhända bäst behöfde hans hjelp, men det för läkaren vore obeqvämt
att lemna hemmet eller han ej vore säker om ersättning; att det hittills
varit allmänt antaget, att provinsialläkaren vore skyldig att lemna
enskild sjukvård, när den påkallades, samt att lönen af statsmedel äfven
i viss mån varit beräknad såsom godtgörelse för sjukvård åt obemedlade.
Dessa och andra erinringar vid det nya instruktionsförslaget hafva
16
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
synts mig af den vigt, att de icke lära kunna undanrödjas blott genom
vidtagande af redaktionsförändringar i detalj. Yäl har Medicinalstyrelsen
nu mera ansett sig böra tillstyrka utelemnande af vilkoret i
fråga om provinsialläkares skyldighet att meddela enskild sjukvård, »i
den mån hans öfriga tjenstegöromål det medgifva»; men frågan om
ersättningen qvarstår i allt fall såsom en olöst principfråga. Det torde
väl ock kunna ifrågasättas, om icke distriktens kommuner sjelfve böra
bidraga till provinsialläkarens aflönande, särskildt genom öfverenskommen
godtgörelse åt läkaren för sjukvård åt obemedlade. Det kan icke
heller lemnas å sido eller oanmärkt, att åtskilliga distrikt, hvilka länge
åtnjutit förmånen af anstäld provinsialläkare, aflönad af staten, undandragit
sig att åt honom bygga och underhålla bostad, ett vilkor som
i senare tid alltid förbundits med inrättandet af nya provinsialläkarebeställningar.
Andra distrikt åter, hvilka i afseende på läkarevårdens
ordnande icke kunnat räknas bland de bäst lottade, hafva delat sig
sålunda, att ett trängre område för sig antagit och med icke obetydliga
uppoffringar aflönat särskild distriktsläkare, utan annan förmån
för denne från statens sida än medgifven rätt till tjenstårsberäkning
såsom för civile läkare i statens tjenst. Härtill kommer vidare, att
genom de vidt utsträckta jern vägsanläggningarna och i öfrigt öppnade
nya kommunikationsleder de nuvarande provinsialläkaredistrikten i
flera fall torde befinnas mindre väl anordnade i afseende på den territoriella
indelningen och deraf beroende förmåga att bereda innehafvaren
af provinsialläkaretjensten bättre inkomst genom enskild praktik.
Då äfven dylika ojemnheter böra uppmärksammas, och frågan i sin
helhet tarfvar en fullständigare utredning, finner jag mig icke heller
nu kunna föreslå en definitiv reglering af provinsialläkarnes aflöningsförmåner.
Med frågorna om provinsialläkarnes tjensteåligganden och deraf
beroende löner står frågan om deras pensionering icke i något nödvändigt
sammanhang. I detta afseende har Medicinalstyrelsen föreslagit
dels en minskning i antalet lefnads- och tjensteår, som nu utgöra
vilkor för pensions erhållande, dels ock en förhöjning af pensionernas
belopp. Till förmån för hvad Medicinalstyrelsen föreslagit angående
lättade pensionsvilkor kunna utan tvifvel anföras beaktansvärda skäl.
Men då pensionsvilkoren för provinsialläkare redan nu äro lindrigare
än för civile embets- och tjenstemän i allmänhet; då dessa lindrigare
pensionsvilkor äro desamma, som blifvit faststälda för andra klasser af
sådana tjenstemän, hvilkas tjenstegöromål, lika med provinsialläkarnes,
med rätta anses ansträngande och kräfva obrutna krafter; samt då, om
än medellifslängden för läkare är ovanligt låg, tillfredsställande utred
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
17
ning saknas, att läkare, som uppnått 55 års ålder, i allmänhet skulle
vara otjenstbare, synes mig betänkligt att, åtminstone i frågans nuvarande
skick, föreslå en förändring uti hvad i denna del redan finnes
stadgadt.
Deremot anser jag, lika med Medicinalstyrelsen, af trängande behof
påkalladt och af billig hänsyn till provinsialläkarens ansvarsfulla och
ansträngande kall önskvärdt, att en förhöjning af pensionsbeloppen
varder genomförd. Ingen statens tjenare, på hvars bildning ställas sådana
anspråk och hvars tjenstgöring är af sådan vigt, torde hafva en
så otillfredsställande pension, som provinsialläkaren. Om hans jemförelsevis
låga aflöning af staten har sin naturliga förklaring deruti,
att han, jemte det han utför vissa offentliga värf, tillika är en yrkesidkare,
som genom utöfvande af sitt kall i regeln har icke obetydliga
inkomster, så är det obilligt att, då åldern och dermed behofvet af
hvila inträder, pensionens belopp skall röna inverkan af den låga lönen.
I afseende å en annan klass af tjenstemän, som har samma dubbelnatur
som provinsialläkarne, nemligen förste landtmätarne, har man
ock med anledning häraf bestämt pensionen till 2,500 kronor, ehuru
lönen jemte ålderstillägg utgör endast 1,900 kronor. Äfven liäradshöfdingarne,
i afseende å hvilka dylika hänsyn mindre kunna göras
gällande, hafva en pension större än lönen. Men icke blott billighetshänsyn
tala för en förbättring af provinsialläkarnes pensionering. Såsom
Medicinalstyrelsen antydt, lider äfven läkarevården i distrikten af
den låga pensioneringen, i det mången provinsialläkare, som ser sig ur
stånd att lefva på den låga pensionen allena, nödgas äfven efter uppnådd
pensionsålder och med sjunkande krafter tjena qvar, för att genom
praktiken erhålla ett nödvändigt tillskott till sitt underhåll.
Af dessa skäl, och då jag tror det af Medicinalstyrelsen föreslagna
pensionsbelopp icke vara större, än hvad billigheten kräfver, tillstyrker
jag i underdånighet, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen,
att provinsialläkare må ega att vid fylda sextio år och efter trettio års
tjenstgöring i statens tjenst afgå derifrån med pension å allmänna indragningsstaten
till belopp af fyra tusen kronor. “
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 131, har Herr
Hedin med anledning deraf att Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning,
i hvad den afser åldersbestämmelserna, icke öfverensstämmer med
Medicinalstyrelsens i ämnet afgifna förslag, till en början erinrat:
att Sundhetskollegium i skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 24
September 1877 upplyst, att bland 42 under de tolf då sistförflutna
åren aflidne provinsialläkare endast 11 vid dödstillfället uppnått en
ålder af 60 år eller derutöfver;
Bih. till Riksd. Prot. 1884. é Sami. 1 Afd. 12 Raft.
3
18
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
att enligt den å provinsialläkaremötet 1880 framlagda dödsstatistik,
omfattande tiden från 1840, hvarunder 126 provinsialläkare aflidit, åldern
vid d öd s tillfälle t i medeltal utgjort 57,7 år; att de 1840-—60 aflidne 77
provinsialläkarnes medelålder vid döden var 57,9; att dessa siffror för
en tjuguårs- och eu fyrtioårs-period torde vara tillräckligt upplysande;
att Medicinalstyrelsen redan 1862 uttalat den åsigten, att provinsialläkares
pensionsrätt borde inträda vid 55 lefnads- och 25 tjenstår;
att under de sedan dess förflutna två årtiondena den medicinska
studiekursen, som torde vara längre i Sverige än i något annat land,
säkerligen åtminstone ej förkortats; att den enligt en år 1873 offentliggjord,
tio år omfattande statistik kräft tio och ett hälft år (ehuru de
icke få undantagsfall af vida längre studietid afräknats, som medräknade
skulle hafva höjt medeltalet med ytterligare minst 1 år); att den
i allmänhet afslutats först efter fylda 31 år;
att de under 1840—60 aflidne 77 provinsialläkarnes ålder vid
tjenstetillträdet i medeltal var 35,5 år, och deras medeltjenstetid 18,5 år;
att Riksdagen 1877 faststälde pensionsåldern för de fleste regementsofficerare
samt för bataljonsläkare, bataljonsveterinärer m. fl. till
55 år;
att Riksdagen vid samma tillfälle bestämde pensionsåldern för
officerare af kompaniofficers grad m. fl. till femtio (50) år;
att folkskolelärare nu mera äro berättigade till hel pension vid
55 års ålder och till afkortad vid 50 år, sedan Riksdagen 1876 på förslag
af Herr A. Rundbäck för detta ändamål beviljat en tillökning å
200,000 kronor i bidraget till folkskolelärares pensionering;
och har Herr Hedin på grund häraf föreslagit, att Riksdagen
behagade på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts proposition om provinsialläkarnes
pensionering, att åldersbestämmelserna ändras till femtiofem
lefnads- och tjugufem tjenstår.
Utskottet anser betänkligt att, såsom nu är föreslaget, pension
till provinsialläkare bestämmes att utgå till högre belopp än den lön,
de under sin tjenstetid åtnjuta, hvilket för öfrigt är stridande mot de
grunder, som i detta afseende äro gällande för statens embets- och
tjensteman i allmänhet; och då vidare Utskottet håller före, att, innan
någon förändring uti nu ifrågavarande afseende må böra ega rum,
provinsialläkares tjensteskyldigheter böra närmare än nu är förhållandet
blifva bestämda, hemställer Utskottet:
a) att hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseende
föreslagit icke må af Riksdagen bifallas; och
b) att jemväl Herr Hedins motion icke måtte
vinna Riksdagens bifall.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
19
14:o. Af Kongl. Maj:t är vidare föreslaget, att på allmänna indragningsstaten
måtte anvisas en personlig lön åt Filosofie doktoren
Alfred Gabriel Natliorst, att af honom under hans återstående lifstid,
eller till dess han kan varda befordrad till annan statens tjenst, uppbäras
till samma belopp, som utgår till riksmusei ordinarie intendenter, nemligen
4,000 kronor fast lön, 1,000 kronor tjenstgöringspenningar och två
ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, att utgå enligt de i nådiga brefvet
den 12 Maj 1876 meddelade bestämmelser rörande aflöningen för
öfrige intendenter vid riksmuseum, med skyldighet för Doktor Nathorst
att under Vetenskapsakademiens inseende vårda vissa delar af riksmusei
botaniska och palmontologiska samlingar, hufvudsakligen efter
den fördelningsgrund, som i akademiens underdåniga skrifvelse den 14
September 1881 är antydd och som akademien i öfrigt kan efter sig
företeende omständigheter finna skäl närmare bestämma, samt att ställa
sig till efterrättelse den instruktion, som akademien för honom utfärdar.
Enligt hvad af statsrådsprotokollet (se nionde hufvudtiteln bil. 7
sid. 34—36) inhemtas, har ifrågavarande framställning föranledts deraf,
att Vetenskapsakademien, åt hvilken inseendet öfver naturhistoriska
riksmuseum är anförtrodt, i skrifvelser den 15 September 1880 och
den 14 September 1881 fäst Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på behofvet
af ännu en intendent för vården af museets botaniska samlingar och
dervid anfört, hurusom de ifrågavarande samlingarne under de tre sista
årtiondena så ansenligt förökats, att det numera icke vore för en ensam
intendent möjligt att egna alla delar deraf den detaljerade omvårdnad,
som erfordrades, helst om, såsom lämpligast borde ske, den betydande
samling af växtförsteningar, som i senare tider tillflutit riksmuseum
och hittills oegentligt varit förenad med de palaeo-zoologiska
samlingarne, blefve med det botaniska museet införlifvad och stäld
under vård af en intendent, som jemväl gjort växtpaleeontologien till
sitt studium, hvarjemte akademien i en senare skrifvelse af den 13
September 1882 förmält sig med sina föregående framställningar äfven
hafva haft till ändamål att vid riksmuseum fästa en ifrågavarande
naturforskare, hvilken, född år 1850, genom sina betydande arbeten
just på det växtpalasontologiska området redan förvärfvat sig ett
europeiskt namn, på samma gång akademien velat åt denne utmärkte
man bereda en för hans utpreglade vetenskapliga kallelse passande
verkningskrets, men att akademien, som ansåg möjligt att betänkligheter
kunde möta att inrätta en ny fast tjenst, hemstält om beredande
åt Doktor Nathorst af en personlig anställning såsom intendent för de
antydda grupperna af riksmusei botaniska samlingar, deri inbegripna
äfven de växtpaheontologiska; och har akademien i skrifvelse den 12
Ang. anvisande
af en
personlig lön
åt Doktor A.
G. Nathorst
såsom intendent
vid
naturhistoriska
riksmuseum.
20
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
sistlidne September förnyat berörda framställning och dervid bifogat
ett tryckt exemplar af Doktor Nathorsts meritförteckning, utvisande att
han, som redan 1869 uppträdde såsom naturvetenskaplig författare,
sedermera å trycket utgifvit ett betydligt antal större och mindre arbeten
och uppsatser, hufvudsakligen inom palreontologien.
Jemte det Utskottet anser sig böra anmärka, att Kongl. Maj:ts
förevarande framställning rätteligen bort göras i sammanhang med
regleringen af utgifterna under åttonde hufvudtiteln och icke såsom
nu skett under den nionde, håller Utskottet före att, derest det vore
för akademien behöfligt och önskvärdt att vid sig fästa Doktor Nathorst,,
medel härtill utan svårighet borde kunna beredas af de rika tillgångar
akademien eger; och får Utskottet alltså hemställa,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
må af Riksdagen bifallas.
Aför itJktorZ 15:0- anledning af en af Rektorn vid Nora pedagogi Ernst
E. Brand- Brandberg gjord ansökning, som af domkapitlet i Vesterås i afgifvet
her,J- yttrande förordats, har Kongl. Maj:t föreslagit, att bemälde Brandberg
måtte å allmänna indragningsstaten beviljas en årlig pension af 3,000
kronor, att till honom från och med månaden näst efter den, då han
efter erhållet afsked afgår från sin berörda befattning, under hans
återstående lifstid utgå.
Af statsrådsprotokollet (se bil. 7 sid. 36 och 37) inhemtas hufvudsakligen:
att sökanden är född den 30 Juni 1816; att han den 19
December 1842 blifvit utnämnd till rektor vid stadspedagogien i Säter,
den 25 Maj 1849 förflyttats såsom rektor till Nora stadspedagogi samt,
efter sistnämnda pedagogis utvidgning till tvåklassig, fortfarande tjenstgjort
derstädes dels såsom kollega och dels från och med den 30
Oktober 1863 såsom ordinarie rektor; att han, enligt intyg af vederbörande
eforus, städse med utmärkt skicklighet och nit bestridt sina
tjensteåligganden; att han, på sätt ett vid ansökningen bifogadt läkarebetyg
utvisade, genom allt för trägna ansträngningar under sin långa
lärareverksamhet ådragit sig obotlig ögonsjukdom, starr å högra ögat
och kronisk bindehinneinflammation å båda ögonen, samt så väl på
grund häraf som till följd af sin höga ålder vore fullständigt urståndsatt
att vidare besörja sina tjensteåligganden;
att Statskontoret uti öfver ansökningen afgifvet yttrande anfört,
att jemlikt Kongl. brefvet den 16 Mars 1858 den lärarne vid allmänna
läroverken tillkommande pensionsrätt icke genom något allmänt stadgande
blifvit utsträckt till lärare vid pedagogier, hvarför, i fråga om
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
21
rätt för desse senare till pension å nämnda stat, framställning till
Riksdagen torde böra ega rum; men att då Brandberg, enligt hvad
handlingarne utvisade, hunnit en ålder af öfver 67 år, tjenstgjort vid
pedagogi er inom Vesterås stift under en tid af 41 år samt numera
vore till följd af ålder och obotlig ögonsjukdom alldeles urståndsatt att
vidare bestrida sina tjensteåligganden, -samt alltså de föreskrifna vilkoren
för pensions erhållande å indragningsstat blifvit af honom i allo
fullgjorda, Statskontoret tillstyrkt bifall till ansökningen, under erinran,
att då Brandberg enligt gällande stat åtnjöte: lön 2,500 kronor och
två ålderstillägg med 1,000 kronor eller tillhopa 3,500 kronor, pensionsbeloppet
borde, i öfverensstämmelse med grunderna i ofvanberörda
nådiga bref af den 16 Mars 1858, bestämmas till 3,000 kronor.
I likhet med Kongl. Maj:t har Utskottet ansett Rektoren Brandberg
böra tilldelas pension, hvaremot Utskottet anser, att beloppet i
förevarande fall icke torde böra sättas högre än till åttio procent af
den lön bemälde Brandberg nu uppbär, eller till 2,800 kronor, hvadan
Utskottet alltså hemställer,
att Kongl. Majrts förevarande framställning må
på det sätt af Riksdagen bifallas, att Rektorn vid
Nora pedagogi Ernst Brandberg må ega att från och
med månaden näst efter den, då han efter erhållet
afsked afgår från sin berörda befattning, under sin
återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension af 2,800 kronor.
16:o. Med anledning af ingifven ansökning, till hvilken dom- Ang. pension
kapitlet i Skara i infordradt utlåtande tillstyrkt bifall, har Kongl. Maj:t
föreslagit, att läraren i musik vid Venersborgs högre allmänna läro- Bergqvist.
verk Oskar Henrik Bergqvist må beviljas en årlig pension å allmänna
indragningsstaten till belopp af 900 kronor, att utgå från och med
månaden näst efter den, i hvilken afsked från musiklärarebefattningen
blefve honom beviljadt.
Af de vid Bergqvists ansökning fogade handlingar inhemtas,
enligt hvad statsrådsprotokollet (se bil. 7 sid. 37 och 38) gifver vid
handen, bland annat, att sökanden är född den 2 Oktober 1812 och
således 71 år gammal; att han varit anstäld i statens tjenst sedan den
26 Augusti 1858, då han börjat tjenstgöra såsom vikarierande sånglärare
vid allmänna läroverket i Venersborg, eller något mer än 25
års tid, hvarunder sökanden den 22 Augusti 1862 erhållit konstitutorial
å sin nuvarande tjenst, hvilken han, enligt ett af läroverkets inspektor
22
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
och rektor meddeladt intyg, skött med framstående skicklighet samt
oförtröttad! nit; samt att, på sätt ett ansökningen jemväl bifogadt
läkarebetyg utvisade, han dels på grund af hög ålder, dels till följd af
en kronisk katarr i strup- och luftsrörsorganerna, som under den kallare
årstiden och vid ansträngning förvärrades, numera vore oförmögen
att sköta sin tjenst såsom musik- och sånglärare.
Vidare har Statskontoret i öfver berörda ansökning afgifvet utlåtande
anfört, att äfven om stadgandet i nådiga brefvet den 16 Mars
1858, angående lärarnes vid elementarläroverken pensionerande enligt
de för civile tjensteman gällande grunder, skulle i afseende å öfningslärare
vid dessa läroverk tillämpas, sökanden ännu icke i statens tjenst
tillbragt den tid af 30 år, som jemte uppnådda 70 lefnadsår berättigade
till pension å allmänna indragningsstaten; men att, då sökanden
redan hunnit öfver denna lefnadsålder och behörigen styrkt vore, att
han till följd af sjuklighet icke vidare kunde sköta sin tjenst, Statskontoret
ansåge sig böra tillstyrka, att framställning till Riksdagen
måtte ega rum om rättighet för sökanden, hvilkens aflöning enligt gällande
stat utgjordes af lön 750 kronor jemte två ålderstillägg enligt
nådiga brefvet den 13 Februari 1874 med 500 kronor, eller tillhopa
1,250 kronor, att från och med månaden näst efter den, uti hvilken
afsked blefve honom beviljadt, för sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten uppbära pension, hvars belopp, med afseende å hans
framskridna ålder och väl vitsordade tjenstgöring, syntes böra bestämmas
till ett hela aflöningen motsvarande belopp af 1,250 kronor
årligen.
Utskottet hemställer,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.
Ang. pension 17:o. Efter det domkapitlet i Göteborg, under tillstyrkande af biläraren
A. fall öfverlemnat en af läraren i teckning vid högre allmänna latinIlallin.
läroverket i nämnda stad, Anders Hallin gjord underdånig ansökning
om pension, har Kongl. Maj:t föreslagit, att bemälde Hallin måtte
beviljas en årlig pension å allmänna indragningsstaten till belopp af
1,000 kronor, att utgå från och med månaden näst efter den, då han
efter erhållet afsked frånträder berörda befattning.
Af statsrådsprotokollet (se bil. 7 sid. 38 och 39) inhemtas hufvudsakligen,
att Hallin är född den 24 December 1816; att han, som förvärfvat
kompetens för lärarebefattning i teckning vid högre elementarläroverk,
den 2 Februari 1859 utnämnts till sin nuvarande befattning
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
23
och sedermera utan afbrott bestridt densamma till början af Februari
månad nästlidna år, hvarefter han för sjukdom åtnjutit tjenstledighet;
samt att, förutom denna anställning, hvarunder han, enligt intyg af
vederbörande rektor, fullgjort sin undervisningsskyldighet med utmärkt
samvetsgrannhet, ovanligt nit och mycken skicklighet, Hallin undervisat
i teckning jemväl vid andra läroverk, dels i Halmstad och dels i
Göteborg, för hvilken tjenstgöring jemväl lemnats honom särskilda
hedrande intyg; äfvensom att, enligt ett ansökningen bifogadt läkarebetyg,
utfärdadt den 10 September 1883, Hallin, som lede af kronisk
bronchit med tidtals påkommande exacerbationer, försvagad hörselförmåga,
kronisk rheumatism i handleder och fingrar samt nedsatta
kroppskrafter, icke vidare kunde på ett tillfredsställande sätt sköta sin
lärarebefattning; samt att Statskontoret i infordradt yttrande anfört,
att, ehuru Hallin icke varit anstäld i statens tjenst under så lång tid,
som enligt författningarne för pensions åtnjutande å indragningsstat
erfordrades, Statskontoret likväl och enär, såsom läkarebetyget gåfve
vid handen, sökanden, med afseende å sin sjuklighet och framskridna
ålder, icke torde kunna återtaga sin lärareverksamhet utan men för
undervisningen vid läroverket, samt i betraktande jemväl af hans väl
vitsordade tjenstgöring vid flere statens läroanstalter, ansåge sig, med
stöd tillika af nådiga brefvet den 12 Juni 1880 i en likartad fråga
angående pension för läraren i teckning vid allmänna läroverket i
Norrköping, J. A. Båth, ega anledning att på det sätt tillstyrka
nådigt bifall å förevarande underdåniga ansökning, att Kong!. Maj:t
täcktes i nåder föreslå Riksdagen, att teckningsläraren Hallin, hvilken
i denna egenskap åtnjöte lön, 1,000 kronor, och ålderstillägg dertill,
enligt nådiga brefvet den 4 Februari 1870, med 500 kronor, eller tillhopa
1,500 kronor, måtte berättigas att från och med månaden näst
efter den, uti hvilken han från tjensten afginge, å allmänna indragningsstaten
för sin återstående lifstid uppbära en pension af 1,000 kronor
årligen.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte
af Riksdagen bifallas.
18:o. Uppå derom gjord ansökning har Kongl. Maj:t vidare före- Ang. pension
slagit, att t. f. läraren i teckning vid Jakobs och Ladugårdslands lägre U.r f-.tecleallmänna
läroverk i Stockholm Sven Herlin må beviljas rätt till pension Herlin!”
å allmänna indragningsstaten till belopp af 600 kronor årligen, att
utgå från och med månaden näst efter den, då han, efter erhållet ent
-
Ang. pension
för Vaktmästaren
C.
P. Berggren.
24 Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
ledigande, afgår från sina befattningar såsom t. f. teckningslärare vid
nämnda läroverk.
Af statsrådsprotokollet (se bil. 7 sid. 40) inhemtas:
att Herlin, med företeende af ålders- och läkarebetyg samt flera
handlingar, till stöd för sin anhållan anfört, att han, som enligt särskilda
förordnanden varit anstäld i egenskap af t. f. lärare i teckning vid
Jakobs och Ladugårdslands allmänna läroverk, vid det förra läroverket
från och med vårterminen 1860 och vid det senare från och med
höstterminen 1869, vore född den 25 Juni 1814 och således nu hunnit
till en ålder, då han till följd af aftagande krafter snart nog finge
afstå från vidare tjenstgöring;
att direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk i skrifvelse
den 15 Augusti sistlidet år, jemte bestyrkande af Herlins uppgifter
om tiden för hans anställning vid förenämnda läroverk och med
instämmande i de af vederbörande rektorer angående hans tjenstgöring
derstädes meddelade utmärkta vitsord, förklarat sig anse Herlin väl
förtjent att erhålla någon pension, hvaraf han till följd af ålder och
öfriga förhållanden vore i stort behof, samt hemstält, att nådig framställning
måtte till Riksdagen aflåtas om beviljande åt Herlin af en
årlig pension till det belopp, som Kongl. Maj:t ansåge kunna för honom
ifrågakomma;
att Statskontoret, hvars yttrande öfver ansökningen infordra! s,
med afseende å Herlins synnerligen väl vitsordade tjenstgöring såsom
teckningslärare vid allmänna läroverk, samt då han uppnått en ålder
af öfver 69 år och, enligt hvad läkarebetyget utvisade, numera vore
sjuklig, ansett sig böra understödja direktionens ofvanberörda hemställan;
samt att, beträffande frågan om pensionens belopp, Statskontoret,
i betraktande deraf att Herlin icke innehaft ordinarie tjenst
och blott en jemförelsevis kort tid tjenat staten, funne sig icke kunna
tillstyrka beviljande af högre pension än 600 kronor årligen, motsvarande
aflöningen för teckningsläraren vid hvartdera af de två läroverk, der
Herlin vore tjenstgörande.
På
Utskottet,
grund af hvad sålunda förekommit och anförts, hemställer
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte
vinna Riksdagens bifall.
19:o. På Kanslersembetets vid Upsala universitet derom gjorda
framställning har Kongl. Maj:t vidare föreslagit, att Vaktmästaren vid.
Karolinska mediko-kirurgiska institutet Carl Petter Berggren må erhålla
Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 15 a.
25
rätt att från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked från
vaktmästaretjensten varder honom beviljadt, å allmänna indragningsstaten
åtjuta en årlig pension af 750 kronor.
Af statsrådsprotokollet (bil. 7 sid. 41 och 42) inhemtas hufvudsakligen,
att Berggren är född den 14 Juli 1818; att han allt sedan
den 23 September 1858 varit anstäld vid förenämnda instituts kemiska
laboratorium samt städse med nit och trohet fullgjort sina åligganden;
att han, enligt hvad för honom den 24 Juli innevarande år utfärdadt
läkarebetyg utvisade, lede af organiskt hjertfel jemte kronisk lungkatarr
och lungemphysem, äfvensom i sammanhang härmed af andtäppa
vid något hastigare rörelse eller ansträngning; samt att han till
följd häraf vore oförmögen att vidare sköta sin tjenst, samt att i fråga
om pensionens belopp lärarekollegiet vid Karolinska medico-kirurgiska
institutet ansett detsamma billigt vis ej böra sättas lägre än nuvarande
vaktmästarelönen, 750 kronor, helst förmånen af fri bostad vid afskedstagande!
ginge förlorad.
Uti öfver ifrågavarande framställning afgifvet yttrande har Statskontoret
ansett sig ega anledning tillstyrka aflåtande! till Riksdagen
af framställning om Berggrens öfverflyttande å indragningsstat efter
afskeds erhållande.
Ehuru Utskottet, på grund af hvad ofvan blifvit anfördt, anser
Berggren böra hugnas med pension efter afskedstagande!, anser Utskottet
det likväl vara mindre lämpligt att bevilja honom pension
till samma belopp som den under tjenstetiden åtnjutna lön, hvadan det
äskade beloppet torde kunna nedsättas till 500 kronor; och får Utskottet
alltså hemställa,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
på det sätt af Riksdagen bifallas, att Vaktmästaren
vid Karolinska medico-kirurgiska institutet Carl Petter
Ber-ggren må erhålla rätt att från och med månaden
näst efter den, i hvilken afsked från vaktmästaretjensten
varder honom beviljadt, å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 500 kronor.
20:o. För Vaktmästaren vid Gymnastiska centralinstitutet Anders
Fredrik Andersson har Kongl. Maj:t, på direktionens för nämnda institut
derom gjorda hemställan, föreslagit rätt till pension å allmänna indragningsstaten
till belopp af 800 kronor årligen, att utgå från och med
månaden näst efter den, hvarunder afsked från vaktmästaretjensten
blefve honom beviljadt.
Bill. till Riksd. Prot. 1884. 4 Sami. 1 Afd. 12 Raft.
Ang. pension
för Vaktmästaren
A.
F. Andersson.
4
26
Stats-Utsicottets Utlåtande N:o 15 a.
Till stöd för denna framställning är, enligt hvad af statsrådsprotokollet
(se bil. 7 sid. 42 och 43) inhemtas, anfördt, att Andersson
är född den 7 Juni 1818, tjenstgjort vid ofvannämnda institut sedan
den 26 Juli 1847 och, enligt bifogadt läkarebetyg, numera af ålder så
försvagad, att han icke oklanderligen kunde sin tjenst förrätta; och har
Statskontoret i infordradt yttrande hemstält, att Andersson måtte tillerkännas
rättighet att vid afskedstagandet komma i åtnjutande af pension
å allmänna indragningsstaten, hvilken pension vid det förhållandet,
att Andersson åtnjöte lön till belopp af 800 kronor och förmånen
af fri bostad, borde bestämmas till lönens hela belopp.
I öfverenstämmelse med och under åberopande af hvad Utskottet
i fråga om den för Vaktmästaren C. P. Berggren föreslagna pension
här ofvan anfört, anser Utskottet pensionen för ofvanbemälde Andersson
icke böra bestämmas till högre belopp än 600 kronor; hemställande
Utskottet alltså,
att Kongl. Majrts förevarande framställning må
på det sätt af Riksdagen bifallas, att Vaktmästaren
Andersson må erhålla rätt till pension å allmänna
indragningsstaten till belopp af 600 kronor årligen,
att utgå från och med månaden näst efter den, hvarunder
afsked från befattningen såsom vaktmästare vid
Gymnastiska centralinstitutet varder honom beviljadt.
Ang. pension 21:o. I anledning af derom gjord ansökning har Kongl. Maj:t
^öfverWcafen föreslagit, att å allmänna indragningsstaten må för Öfverläkaren vid
C. Th.An-jotts Göteborgs hospital in. m. Carl Theodor Anjous enka Inga Maria Anjou,
född Molin, uppföras en pension af 800 kronor, att af henne från 1884
års början årligen åtnjutas, så länge hon förblifver enka.
Af statsrådsprotokollet (se bil. 7 sid. 43) inhemtas rörande denna
framställning:
att doktor Anjou, som var född år 1823, utnämndes 1854 till
biträdande läkare vid Vadstena hospital samt 1872 till öfverläkare vid
Göteborgs hospital, hvilken sistnämnda tjenst han till sin död den 20
Augusti 1883 innehade; att han efterlemnat enkan, född den 20 November
1840, och sex barn, af hvilka det äldsta vid fadrens död var
20 och det yngsta''5 år gammalt; att hvarken enkan eller barnen egde
rätt till pension från civilstatens pensionsinrättning, i hvilken rikets
hospitalsläkare icke vore delegare; samt att, till bekostande af enkans
och barnens underhåll och uppfostran, ej funnes andra tillgångar än
det kapital af 7,283 kronor 48 öre, som bouppteckningen utvisade såsom
boets hela behållning;
27
Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 15 a.
att direktionen för Göteborgs hospital i det yttrande, hvarmed
direktionen beledsagat ansökningen — vid betraktande af att öfverläkare
n Anjou varit anstäld vid Vadstena och Göteborgs hospital i
sammanlagdt omkring 30 år och följaktligen kunde sägas hafva offrat
sin bästa krafter åt hospitalsvården, samt att han särskildt vid ordnandet
af sistnämnda hospital, hvilket i och med hans öfvertagande af
öfverläkaretjensten derstädes blef öppnadt för sjukes mottagande, och
vid de förändringar å byggnaderna och deras inredning, som i följd af
vunnen erfarenhet år efter år egt rum, nedlagt mycket arbete och
underkastat sig en mängd omsorger utöfver sin i och för sig trägna
tjenst — på det varmaste tillstyrkt, att åtgärd måtte vidtagas för utverkande
af den begärda pensionen;
samt att Medicinalstyrelsen uti öfver ansökningen afgifvet utlåtande,
med vitsordande af det särdeles nitiska, samvetsgranna och i
allo berömvärda sätt, hvarpå doktor Anjou under sin långvariga tjenstgöring
såsom hospitalsläkare städse verkat, hemstält, att en pension af
800 kronor måtte för hans enka af Riksdagen begäras.
Åberopande hvad Utskottet i punkten 10:o här ofvan förut anfört,
får Utskottet, vid det förhållande, att i förevarande fall bouppteckningen
efter aflidne Anjou utvisar en icke obetydlig behållning, samt Kongl.
Maj:t för öfrigt lärer vara i tillfälle att efter omständigheterna af för
sådant ändamål tillgängliga medel tilldela understöd åt sådana hjelpbehöfvande,
hvarom här är fråga, hemställa,
att Riksdagen icke måtte bifalla hvad Kongl.
Maj:t i förevarande hänseende föreslagit.
22:o. Vidare har Kongl. Maj:t föreslagit, att chefen för byrån 4ng. pension
för kontrollen öfver tillverkningsafgifter, Kanslirådet Friherre Alfred ^d^FriHenrik
Eduard Fock må från och med månaden näst efter den, under herre A. H.
hvilken afsked från byråchefsbefattningen varder honom beviljadt, er- '' Foc1c‘
hålla pension å allmänna indragningsstaten under sin återstående lifstid
till belopp af 5,000 kronor årligen.
Såsom skäl för denna framställning är i statsrådsprotokollet (se
nionde hufvudtiteln sid. 5 och 6) anfördt: att Friherre Fock är född
den 9 Oktober 1818; att han varit i statens tjenst sedan den 17 November
1837, eller i mer än 46 år; att han åtnjuter enahanda aflöningsförmåner,
som öfrige byråchefer i departementet, samt att enda hindret
för hans pensionsrätt är den omständigheten, att hans lön icke är
uppförd å rikets stat, utan • anvisad å anslaget för kontrollen å tillverkningsafgifter;
att dessa förhållanden synts påkalla, att Friherre
28
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
Ang. pension
för Bcmkinspektören
C. G. Carlqvist.
Ang. pension
åt Justitieombudsmannen
N. A.
Fröman.
Fock, efter att hafva uppnått den lefnads- och tjenstålder, som för
hans vederlikar medförde pensionsförmån, äfven borde deraf komma i
åtnjutande med enahanda belopp, som tillkomme öfrige byråchefer, eller
5,000 kronor; att förevarande framställning gjorts, icke på grund af
någon Friherre Focks ansökning, utan för att kunna redan med nästa
års ingång få tillämpad en organisation (den föreslagna kontroll- och
justeringsbyrån), hvilken det obestridligen måste anses önskvärdt att
så snart som möjligt genomföra, då den tilläte indragning af ett bestående
särskildt embetsverk och öfverflyttning af dess göromål på ett
annat embetsverk, med betydlig kostnadsbesparing för staten; samt att
ober-oende deraf att Friherre Focks ålder, tjenstetid och framstående
embetsmannaduglighet visserligen gjorde honom väl förtjent af den
ifrågasatta pensionsförmånen, det således vore i statens intresse och
för att bereda statskassan en besparing, af vigt att denna pension beviljades.
Under åberopande af de skäl, hvilka för bifall sålunda blifvit
anförda samt med erinran att, enligt hvad inhemtade upplysningar
gifva vid handen, Friherre Fock icke är berättigad att uppbära någon
pension från civilstatens pensionsinrättning, enär han, som den 25 Maj
1870 tillträdde sitt nuvarande embete, icke innehaft detsamma så lång
tid, som enligt gällande bestämmelser erfordras för pensions erhållande
från nämnda pensionsinrättning, får Utskottet hemställa,
att Riksdagen må bifalla hvad Kongl. Maj: t i
förevarande hänseende föreslagit.
23:o. Sedan, enligt hvad Statsrådet och Chefen för Kongl. Finansdepartementet
i skrifvelse den 29 sistlidne Januari anmält, Bankinspektören
Carl Gustaf Carlqvist den 23 i samma månad aflidit, har följaktligen
frågan om den af Kongl. Maj:t för bemälde Carlqvist äskade
pension förfallit; hvilket Utskottet härmed skolat
anmäla.
24:o. Uti särskilda inom Riksdagens båda Kamrar väckta motioner
hafva Herr M. Hallenborg (motion N:o 9 i Första Kammaren) och Herr
vice Talmannen Carl Ifvarsson (motion N:o 31 i Andra Kammaren)
föreslagit, att Riksdagen behagade förklara dess nuvarande Justitieombudsman
Herr Nils August Fröman berättigad att från och med månaden
näst efter den, då han lemnar justitieombudsmanna-embetet, å
allmänna indragningsstaten undfå en årlig pension, motsvarande den
lön han nu uppbär.
Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 15 a.
29
Såsom skäl för demna framställning hafva motionärerne anfört:
att då Justitieombudsmannen Fröman, som aldrig innehaft något
ordinarie statsembete och således icke har någon pensionsrätt, numera
uppnått den lefnadsålder, som berättigar statens embetsmän till pension
vid afskedstagandet, motionärerne ansett sig böra härå påkalla Riksdagens
uppmärksamhet, ehuru omedelbart behof af pension för Herr
Fröman icke förefunnes, då hans helsa och krafter ännu tillåta honom
att bestrida sitt embete, derest han på grund af Riksdagens förtroende
dervid bibehålies;
att Fröman, som under 1847 —1848 års riksdag tjenstgjorde såsom
notarie i Bondeståndet, blifvit i Mars månad sistnämnda år antagen
till sekreterare i justitieombudsmanna-expeditionen; att han tjenstgjort
under 1850—51 års riksdag ytterligare såsom notarie i samma
stånd samt blifvit vid 1859—60 års riksdag Bondeståndets sekreterare
och under samma riksdag vald till suppleant för justitieombudsmannen;
att han år 1861 i Augusti månad inträdt, på grund af företrädarens
död, i justitieombudsmanna-embetet, hvilket han sedan dess innehaft
i något mer än 22 år;
att då Fröman sålunda under en tidrymd af 36 år varit anstäld
i Riksdagens tjenst och derunder ådagalagt stor skicklighet och samvetsgrannhet,
och då han bestridt det ansvarsfulla och grannlaga embetet
såsom justitieombudsman längre än någon af sina företrädare
och på ett sätt, som tillvunnit honom högaktning och förtroende så
inom som utom riksdagen, motionärerne förestält sig, att Riksdagen
skulle anse det vara för sig en angenäm pligt att erkänna ett så långvarigt
och förtjenstfull t arbete i dess tjenst genom att redan nu förklara
Fröman berättigad att, då han lemnar sitt embete, komma i åtnjutande
af en pension, som betryggar hans ålderdom för näringsbekymmer,
på samma gång den utgör ett bevis på Riksdagens uppfattning
af hans förtjenster.
Instämmande uti hvad motionärerne sålunda anfört, samt med
tillkännagifvande att den lön Justitieombudsmannen Fröman nu uppbär
utgör 8,000 kronor, hemställer Utskottet,
att Riksdagen behagade förklara dess nuvarande
Justitieombudsman Herr N. A. Fröman berättigad att
från och med månaden näst efter den, då han lemnar
justitieombudsmanna-embetet, å allmänna indragningsstaten
undfå en årlig pension, motsvarande den lön
han nu uppbär.
30
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
Ang. pension
för Ofverstelöjtnanten
E.
H. Ströms
enlca.
Ang. ersättning
för den
i äldre lön
ingående
spanmål.
25:o. Uti en inom Första Kammaren väckt motion, N:o 14, har
Friherre John Ericson föreslagit, att Riksdagen måtte besluta att åt
enkan efter aflidne Chefen för Jeintlands hästjägarecorps Ofverstelöjtnanten
Edvin Hippolit Ström, Johanna Mathilda Ström, född Taube,
bevilja en årlig pension af 575 kronor, motsvarande skilnaden emellan
det belopp hon nu från arméns enke- och pupillkassa eger rätt åtnjuta
och den pension hon skulle kunnat uppbära, om hennes mans
död infallit under innevarande år.
Såsom skäl för ofvanberörda framställning har motionären hufvudsakligen
anfört:
att Öfverstelöjtnanten Ström vid sitt frånfälle efterlemna! enka
och fem oförsörjda barn med en behållning i boet af något öfver 15,000
kronor, enligt bouppteckningsinstxumentet, och rätt. till pension för
enkan ur arméns enke- och pupillkassa af 225 kronor, men att behållningen
af skäl, som i motionen icke kunde omförmälas, icke hade det
värde, som siffran utvisade; samt att, då förlidet års Riksdag för sin
del beslutit och arméns år 1883 församlade krigsbefäl bifallit en anordning
med arméns enke- och pupillkassa, hvarigenom enkepensioner
från och med år 1884 skulle jemförelsevis ansenligt förhöjas, Ofverstelöjtnanten
Ströms enka, derest han lefva! öfver nyårsdagen innevarande
år, skulle varit i tillfälle att förvärfva sig rätten till 800 kronors
pension i stället för de 225, som hon nu vore berättigad att uppbära.
Hvad motionären till stöd för sitt förslag anfört synes Utskottet
icke vara af beskaffenhet att böra föranleda frångående från den af
Utskottet antagna grundsatsen att endast i sällsynta undantagsfall
understödja enskilda motionärers förslag om pensioners beviljande; hvarföre
Utskottet äfven nu hemställer,
att Friherre Ericsons förevarande motion må af
Riksdagen lemnas utan afseende.
26:o. Då riksmarkegångspriset å spanmål åren 1881—1883 utgjort
i medeltal 2 kronor 42 öre för kubikfoten, motsvarande 15 kronor
23 öre för tunna eller 4 kronor 73 öre utöfver det värde, 10 kronor
50 öre för tunnan, hvartill spanmålen vid 1840—-1841 års statsreglering
beräknades, har Kongl. Maj:t föreslagit, att den lönefyllnad, hvarom
löntagare, som före nämnda statsreglering tillträdt och ännu bibehölle
lön med derunder beräknad spanmål, blifvit jemlik! stadgade grunder
försäkrad, måtte efter en prisskilnad af 4 kronor 73 öre för tunnan,
bestämmas till utgående från allmänna indragningsstaten.
Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 15 a.
31
Vid det af Statskontoret upplysta förhållande, att beloppet af
den spanmål, som inbegripes under lönen för den ende qvarstående,
till sådan förhöjning berättigade löntagaren, utgör 15 tunnor, erfordras
sålunda till bestridande af ifrågavarande utgift en summa af 70 kronor
95 öre.
Med anledning häraf hemställer Utskottet,
att den lönefyllnad, hvarom löntagare, som för
vidtagandet af 1840 —1841 års statsreglering tillträdt
och ännu bibehåller lön med derunder beräknad spanmål,
jemlikt stadgade grunder blifvit försäkrad, må,
efter en prisskilnad af 4 kronor 73 öre för tunnan,
bestämmas till utgående från allmänna indragningsstaten.
27:o. Slutligen har Kongl. Maj:t föreslagit, att för afrundande
af samtliga hufvudtitlarnes slutsummor det kontanta anslaget till allmänna
indragningsstaten höjes med 312 kronor, eller från 1,309,108
kronor till 1,309,420 kronor.
Med anledning häraf hemställer Utskottet,
att Utskottet vid uppgörandet af riksstaten för
år 1885 må ega att i anslaget till allmänna indragningsstaten
vidtaga den jemkning, som för jemnande
af riksstatens slutsummor kan blifva erforderlig.
Extra anslag1.
28:o. I fråga om extra anslag å denna liufvudtitel har Kongl.
Maj:t föreslagit: att å extra stat för år 1885 må anvisas ett kreditiv
af 900,000 kronor, att användas dels till upprätthållande af arméns
pensionskassas egen pensionering med nu faststälda pensionsbelopp,
mot skyldighet för pensionskassan att afstå det för året densamma
tillkommande förhöjda vederlag för de till statsverket indragna rusthållsafgifterna,
och dels till fyllnadspensioner i enlighet med de af
Riksdagen godkända grunder för sådana pensioners utgående,
äfvensom att hvad af de till pensioneringen under år 1884 anslagna
medel kan blifva oanvändt må för det kommande årets pensionering
användas.
Ang. beloppet
af de ordinarie
anslagen
tender nionde
hufvudtiteln.
Ang. kreditiv
för arméns
pensionskassa.
32
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
Med erinran endast, att berörda framställning öfverensstämmer
med hvad Kongl. Maj:t vid föregående riksdagar föreslagit samt då
blifvit af Riksdagen godkändt, hemställer Utskottet,
att hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseende
föreslagit må vinna Riksdagens bifall.
Stockholm den 27 Mars 1884.
På Stats-Utskottets vägnar:
GUSTAF SPARRE.
Reservationer:
Vid punkten 4:o (angående folkskolelärares pensionering):
af Herrar Grefve G. Sparre, Friherre R. von Krcemer och Friherre
E. M. P. von Vegesack;
af Herr L. M. Norden felt, som yrkat, att Riksdagen såsom vilkor
för att folkskolelärare, hvilka oförvitligt förestått sin tjenst, men erhållit
afsked före år 1867, må komma i åtnjutande af understöd från
det ifrågavarande anslaget, må bestämma tjenstgöring under minst
femton år;
af Herr R. Törnebladh, i afseende å det formella.
Vid punkten 10:o (angående pension åt Löjtnanten S. G. Westmans
enka, Ellen Westman):
af Herrar Grefve G. Sparre, L. V. S. Lothigius, L. M. Nordenfelt,
Friherre G. Tamm, Grefve S. Lagerberg, R. Törnebladh, Friherre
E. M. P. von Vegesack, G. F. Burman och B. Rääf, hvilka yrkat bifall
till Kongl. Maj:ts förslag;
af Herrar Friherre H. M. Palmstierna och Friherre R. von Krcemer,
hvilka likaledes yrkat bifall till Kongl. Maj:ts förslag, under åberopande
Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 15 a.
33
af det liknande förhållande, då 1882 års Riksdag (se nämnda Riksdags
Stats-Utskotts Utlåtande N:o 56), med hänsyn dertill att direktören vid
kronoarbetsstationen å Tjurkö, Majoren Olof Teodor Sundholm funnit
sin död genom en olyckshändelse, som drabbade honom i tjensten,
beviljade pension åt hans enka med 300 kronor årligen och åt hans
tre barn med 100 kronor åt dem hvar.
Vid punkten ll:o (angående pension åt Navigationsföreståndaren
A. U. Kullanders enka Emilia Charlotta Kullander):
af Herrar A. P. Danielson, O. B. Olsson, N. Petersson, Sven
Nilsson, J. E. Johansson, Jan Andersson och C. A. Larsson.
Vid punkten P2:o (angående pension för direktör och lärare vid
Musikaliska akademiens konservatorium):
af Herrar P. O. Hörnfeldt, Sven Andreasson, A. P. Danielson, O. B.
Olsson, N. Petersson, Ola Andersson, Sven Nilsson, ./. E. Johansson,
Jan Andersson och C. A. Larsson.
Vid punkten 13:o (angående provinsialläkares pensionsrätt):
af Herrar Grefve G. Sparre, L. V. S. Lothigius, L. M. Nordenfelt,
Friherre G. Tamm, R. Törnebladh och B. Rääf;
af Herr Grefve S. Lagerberg, som yrkat bifall till Kongl. Maj:ts
proposition i fråga om pensionsbeloppet, men till Herr A. Hedins
motion i fråga om de till grund för pensioneringen liggande åldersbestämmelser.
Vid punkten 14:o (angående anvisande af personlig lön åt Doktor
A. Nathorst såsom intendent vid Naturhistoriska riksmuseum):
af Herrar Grefve G. Sparre, Friherre R. von Krcemer, L. M. Nordenfelt,
Friherre G. Tamm, Grefve S. Lagerberg, Friherre E. Af. P. von
Vegesack och B. Rääf;
af Herr R. Törnebladh, med hvilken Herr L. V. S. Lothigius instämt,
som yttrat:
“Ehuru den nu åt D:r Nathorst på indragningsstat föreslagna aflöningen
i sjelfva verket synes vara att betrakta såsom begynnelsen
till framtida anordnande af en ny intendentsbefattning vid naturhistoriska
riksmuseum, synes dock vid betraktande så väl af Doktor Nathorsts
utmärkta förtjenster såsom vetenskapsman, som ock af möjligheten att
genom hans anställning för tillfället fylla en lucka i afseende å vården
af museets samlingar, fullt skäl vara för handen att bifalla Kongl.
Bih. till Rilcsd. Prot. 1884. 4 Sami. 1 Afd. 12 Uäft.
O
34
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
Maj:ts förslag, helst som det ingalunda kan anses utredt, att Akademiens
medel lemna tillgång till att allt framgent bestrida den ifrågavarande
aflöningen. Jag hemställer alltså,
att Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna proposition
må af Riksdagen bifallas44;
af Herr Ola Andersson som anfört:
44Då Utskottet sistlidna år i dess Betänkande N:o 12 a) punkten
19 på grund af en då i ämnet väckt motion både erkänt behofvet af
förstärkta arbetskrafter på ifrågavarande området och D:r Nathorsts
så väl vetenskapliga förtjenster som lämplighet för platsen, men deremot
i främsta rummet ansett betänkligt att Riksdagen, utan att Kongl.
Maj:t dertill gifvit anledning och utan att några nya skäl, som ej hos
Kongl. Maj:t anförts, tillkommit, skulle upprätta en tjenstebefattning
samt derjemte tillsätta befattningens innehafvare, samt för den skull
uttalat såsom lämpligaste utvägen, att, om Akademien härtill saknade
egna medel, sådana ansloges efter derom af Kongl. Maj:t gjord framställning,
med hvilka Akademien kunde vidtaga de efter förhållandena
påkallade åtgärder, så har det synts mig, då det lärer kunna anses
ådagalagdt, att Akademien förfogar öfver rikliga medel, och då nu framställning
från Kongl. Maj:t inkommit till Riksdagen, att Utskottet bort
tillstyrka Riksdagen att mera bestämdt förklara, det intet hinder från
dess sida möter att för det ifrågavarande ändamålet använda af Akademiens
tillgångar44.
Vid punkten 15:o (angående pension för Rektorn E. Brandberg):
af Herrar Grefve G. Sparre, Friherre H. M. Palmstierna, Friherre
Ti. von Krcemer, L. V. S. Lothigius, L. M. Nordenfelt, Friherre E. M. P.
von Vegesack och B. Rääf;
af Herr R. Törnebladh, med hvilken Herrar Friherre G. Tamm och
Grefve S. Lagerberg instämt, som anfört:
‘‘Enligt gällande bestämmelser utgår i allmänhet och särskildt för
lärare (vid uppnådda 70 lefnadsår, men då sjuklighet eller försvagad!
helsotillstånd styrkes redan vid 65 lefnadsår och efter vid pass 40 års
tjenstetid) pensionsbeloppet med hela lönen till och med 3,000 kronors
lön, men för högre lön med 80 procent af totalsumman, dock så, att
aflöning öfver 3,000 kronor, men mindre än 3,750 kronor, berättigar
till pension af 3,000 kronor. Tillämpas dessa bestämmelser på det nu
ifrågavarande fallet, bör för Rektor Brandberg pensionen fastställas till
fulla 3,000 kronor. Någon giltig grund att å honom icke tillämpa
Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 15 a.
35
desamma anser jag ej kunna sökas deri, att pension för lärare vid
pedagogi ej är en gifven rättighet, utan måste beviljas af Riksdagen.
Riksdagen synes mig nemligen, derest vederbörande i öfrigt befinnes
förtjent af pension, böra likställa honom med hans vederlikar vid de
allmänna läroverken. Jag hemställer alltså,
att Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna proposition
måtte af Riksdagen bifallas“.
Vid punkten 19:o (angående pension för Vaktmästaren C. P. Berggren)
:
af Herrar Grefve G. Sparre, Grefve S. Lagerberg, R. Törnebladli
och B. Rääf.
Vid punkten 20:o (angående Vaktmästaren A. F. Andersson):
af Herrar Grefve G. Sparre, Grefve 6b Lagerberg, R. Törnebladh
och B. Rääf.
Vid punkten 21:o (angående pension för Hospitalsöfverläkaren
G. Th. Anjous enka):
af Herrar Grefve G. Sparre, Friherre H. M. Falmstierna, Friherre
R. von Krcemer, L. V. S. Lothigius, L. M. Norden felt, Friherre G.
Tamm, Grefve S. Lagerberg, R. Törnebladh, Friherre E. M. P. von
Vegesack och B. Rääf.
Vid punkten 25:o (angående pension för Ofverstelöjtnanten E. H.
Ströms enka):
af Herrar Friherre H. M. Falmstierna, L. M. Nordenfelt, Grefve
S. Lagerberg och Friherre E. M. P. von Vegesack.
Herrar R. Montgoinery-Cederhiehn och C. E. Casparsson, hafva
begärt få antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen inom Utskottet
af de i detta utlåtande omförmälda ärenden.
36
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
Bil. Litt. A.
Allmänna indragningsstaten.
Kronor.
Ö.
Ny anvisning.
Justitierådet Eduard Henrik Carleson, pension ....................................
Kamreraren vid indragna straffängelset i Varberg Kristoffer Wester-
5,600
—
hult, pension ...................................................
2,000
—
Till understöd åt ännu qvarlefvande, i behof stadde landtvärnsman ...
4,000
_
Aflidne föreståndaren för navigationsskolan i Hernösand Adolf Fredrik
Kullanders enka Emilia Charlotta Rullander, född Magnusson,
pension ...........................................
300
_
Rektorn vid Nora pedagogi Ernst Brandberg, pension ......................
2,800
_
Läraren i musik vid Venersborgs allmänna läroverk Oscar Henrik
Bergqvist, pension....................................................................
900
_
Läraren i teckning vid latinläroverket i Göteborg Anders Hallin, pension
1,000
_
t. f. läraren i teckning vid Jakobs och Ladugårdslands allmänna läro-
verk i Stockholm Sven Herlin, pension........................
600
_
Vaktmästaren vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet Carl Petter
Berggren, pension...................................................................
500
__
Vaktmästaren vid Gymnastiska centralinstitutet Anders Fredrik Anders-
son, pension....................................................................
600
—
Chefen*för Byrån förlkontrollen^öfver tiliverkningsafgifter, Kanslirådet
Friherre Alfred Henrik Eduard i Fock, pension.............
5,000
_
Justitieombudsmannen N. A. Fröman, pension .................
8,000
_
Understöd åt f. d. folkskolelärare, som tagit afsked före år 1867 ......
10,000
—
Summa
41,300
—
38
Stats-Utskottets Utlåtande AJ:o 15 a.
Bil.
Tabell öfver ordinarie anslagen under
1884 års riksstat anslår:
Anvisning i
kontant.
Kronor.
Ersättning för
indragen indelning
m. m. på
förslag.
Summa.
ö. Kronor.
Kronor. |ö.
Pensions- och
A. Pensions
-
Tpt
112,286
112,286 —
100,428
244,025
219,470
100,428
244,025
219.470
60,350
5,000
78,000
819,559
60,350
5,000
78,000
819,559
Civilstatens pensionskassa:
Pensionsstaten för civile embets- och tjensteman...................
Dito för deras enkor och omyndiga barn.............................
Ersättning för mistade löneinnehållningar ..............................
Dito för nådårs- och begrafningshjelpsbesparingar .................
För pensionering af kommissionslandtmätare jemte deras enkor
För d:o af tjensteman och betjente vid skogsstaten och
För d:o af föreståndare, lärare och betjente vid tekniska
För d:o af embets- och tjensteman samt betjente vid Väg
ordinarie
stat, äfvensom af deras enkor och barn .............
Arméns pensionskassa:
Ersättning för mistade löneinnehållningar...............................
Dito för nådårs- och begrafningshjelpsbesparingar ..................
Bidrag till pensionering af enkor och barn efter befäl och
Vadstena krigsmanshuskassa .......................................................
Amiralitetskrigsmanskassan:
Ersättning för mistade inkomster:
Till pensionsfonden .............................................................
„ gratialfonden ................................................................
Till pensionering af flottans befäl och underbefäl med vederlikar,
„ d:o af flottans och lotsverkets gemenskap (deraf högst
mans och handtverksstaterna inrättade invalidstat) förslå,(js
Invalidhusfonden
.......................................................................
För blesserade öfver- och underofficerare, reservationsanslag......
Af går: nedsättning ..................................................................
Bidrag till handelsflottans pensionsanstalt, att af tullmedlen
Stat*- Utskottets Utlåtande N:o 15 a.
39
Litt. B.
riksstatens Nionde Imfvudtitel.
Förslag till blifvande riksstat:
indragniiigsstaterna.
staten.
Anvisning i
kontant.
Ersättning för
indragen indelning
m. m. på
förslag.
Summa
Kronor.
Kronor.
Kronor. Ö.
och barn ..............................................................
skogsskolorna..........................................................
högskolan................................................................
och vattenbyggnadsstyrelsen, hvilka uppbära lön på
37,500: —
45,000: —
2,246: —
6,540: —
7,200: —
9,000: —
3,500: —
1,300: —
112,286
112,286
underbefäl med vederlikar
4,640: —
28,080: —
67,708: —
100,428
244,025
100,428
244,025
förslagsanslag......................................
9,030 kronor till den för daglönare å
anslag ..............................................
direkte utgå, förslagsanslag
36,320: —
16,650: —
d. timmer
-
52,970: —
100,000: —
66,500: —
5,000: —
1,000:
Transport
219,470
—
60,350
~
4,000
_
78,000
—
818,559
—
-- 219,470 —
60,350 -
— — 4,000 —
— I— 78,000 —
— ’—] 818,559]—
40
Stats-Utskottets Utlåtande jN:o 15 a.
t
1884 års riksstat anslår:
Anvisning
kontant.
Ersättning för
indragen indel- ning in. m. på
förslag.
Summa.
Kronor.
Ö.
Kronor.
Ö.
Kronor.
Ö.
819,559
—
—
—
819,559
—
68,471
355,000
56,000
6,000
1,305,030
—
—
—
68,471
355,000
56,000
6,000
1,305,030
—
Bidrag till pensionering af enkor och barn efter lärare vid all-
Bidrag till folkskolelärares pensionering.......................................
Bidrag till folkskolelärarnes enke- och pupillkassa ...................
Bidrag till Kongl teaterns pensionskassor ...................................
B. Allmänna
1,309,108
—
6,400
—
1,315,508
—-
Till diverse föremål, förslagsanslag. Nuvarande anvisning i
Tillkommer för afrundande af samtliga hufvudtitlarnes slut-
2,614,138
—
6,400
—
2,620,538
—
a
Stats- Utskottets Utlåtande N;o 15 a.
41
manna läroverk, pedagogier, seminarier m. m.
indragningsstaten.
kontant................
summor.................
Transport
Förslag till blifvande riksstat:
Anvisning i
kontant.
Ersättning för
indragen indel- ning m. m. på
förslag.
Summa.
Kronor.
818,559
G8,47i
355,000
56,000
6,000
Ö.
Kronor.
Ö.
Kronor.
818,559
68,471
355,000
56,000
6,000
Ö.
Säger
09,108: —
312: —
1,304,030
—
—
—
1,304,030
—
1,309,420
6,400
1,315,820
Summa
2,613,450
—
6,400
—
2,619,850 —
Bih. till Rilcsd. Prof. 1884. 4 Sam. 1 Afä. 12 Käft.
42
Stats-Utskottets Utlåtande N-;o 16 a.
Bil. Liti. C.
Tabell öfver extra ordinarie anslagen under riksstatens
Nionde hufvudtitel.
Pensionsstaten:
För upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensionering samt
Kronor.
ö.
900,000
1
1
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1884.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.