Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i § 89 Regeringsformen.

24 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 23 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1885:15, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i § 89 Regeringsformen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 15.

1

N: 0 15.

Ank. till Riksd. Kansli den 5 Maj 1885, kl. 3 e. m.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om

ändring i § 89 Regeringsformen.

Uti en från Andra Kammaren till Utskottet hänvisad motion

N:o 121, har Herr J. G. Jansson i Hemmarö — med förmälan att han

och flere med honom upprepade gånger förgäfves sökt dels genom

petitioner till Kongl. Maj:t och dels genom motioner inom Riksdagen

vinna ändring i gällande författningar om skeppsmätning samt om

fyr- och båkafgifter, hvilka författningar förmenats i uppgifna afseenden

bereda ångfartyg obehöriga fördelar framför segelfartyg — vidare

anfört, att då berörda afgifter, hvilka årligen uppginge till öfver l£

million kronor, pålades utan Riksdagens hörande, men sådant, enligt

motionärens åsigt, vore stridande mot §§57 och 60 Regeringsformen,

jemförda med § 73 i samma lag, han för vinnande af rättelse i ofvan

antydda missförhållanden och »för att åt svenska folket lemna dess

sjelf beskattningsrätt», nödgades anhålla, »att Riksdagen ville besluta

ätt göranden förändring i Regeringsformens 89 §, rörande den ekonomiska

lagstiftningen, att densamma, vid stiftande af ny, förändrande

eller upphäfvande af gammal, måtte behandlas enligt föreskrifterna i

Regeringsformens 87 §, framför allt den del deraf, som i någon mån

inkräktar på svenska folkets sjelf beskattningsrätt; öfverlåtande för öfrigt

åt vederbörligt Utskott att göra de förändringar, som härutinnan

kunna erfordras.»

Bill. till Riksd. Brok 1885. 3 Sami. 9 Käft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 15.

Vid tre föregående riksdagar efter den nya riksdagsordningens

införande hafva förslag väckts, som åsyftat vare sig en närmare begränsning

eller upphäfvande af Konungens s. k. ekonomiska lagstiftningsmakt.

Allenast en närmare begränsning af densamma var ändamålet

med det vid 1867 års riksdag väckta förslag, som afsåg ett förtydligande

tillägg till 87 § Regeringsformen, hvarigenom skulle närmare

angifvas, hvad som vore att förstå med civil- och kriminallag. Förslaget

blef emellertid af Konstitutions-Utskottet afstyrkt och af båda

Kamrarne förkastadt.

Det första förslaget om rätt för Riksdagen att med Konungen

dela den ekonomiska lagstiftningsmakten väcktes vid 1869 års riksdag,

då en motionär inom Andra Kammaren, under erinran om dels ovissheten

angående gränserna mellan allmän och ekonomisk lag, dels ock

motsägelsen mellan Konungens rätt enligt 89 § Regeringsformen att

ensam stifta ekonomisk lag och Riksdagens rätt att allena utöfva

svenska folkets rätt att sig beskatta, föreslog, att Konungens rätt att

utan Riksdagens samtycke stifta och upphäfva ekonomisk lag måtte

upphöra. Uti sitt häröfver afgifna utlåtande redogjorde Utskottet till

en början för den utveckling, Konungens rätt att i vissa fall ensam

stifta lag från dess första uppkomst undergått. Af denna redogörelse

framgick bland annat: att ända till år 1809 gränsen mellan Konungens

och Riksdagens lagstiftningsmakt — i stort sedt — varit af en mera

yttre och formel natur; Sveriges lagbok ansågs icke kunna ändras utan

Ständernas samtycke, men hvad derutöfver kunde behöfva i lag stadgas,

derom egde Konungen rätt att ensam besluta; att emellertid i och med

arbetet på 1734 års lag en annan, efter inre och mera väsentliga

grunder — de olika föremålen för lagstiftningen — bestämd gränsskilnad

började arbeta sig fram i det allmänna föreställningssättet; att

1809 års lagstiftare upptogo detta nyare åskådningssätt, enligt hvilket

statsmakternas rätt öfver lagstiftningen borde bedömas med hänsyn

till lagarnes olika natur, och förty stadgade, att Rikets Ständer skulle

ega att gemensamt med Konungen stifta allmän civil-, kriminal- och

kyrkolag, men att beträffande lagar och författningar, som rikets allmänna

hushållning rörde, samt grunderna för allmänna inrättningar af

alla slag, Konungen ensam skulle ega lagstiftande makt.

Utskottet erinrade vidare, hurusom de nya stadgandenas tillämpning

på de vid deras tillkomst bestående förhållandena måste möta

icke ringa svårigheter, då under dittills förflutna tider å ena sidan

Konungen stiftat både civil-, kriminal- och ekonomisk lag, så snart det

skett under form af särskilda författningar, och å andra sidan 1734

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 15.

3

års lag innehöll åtskilliga stadgande^ som efter senare tiders föreställningssätt

icke hörde till allmänna lagen. Den af denna sammanblandning

härrörande svårigheten att bestämma, hvilka författningar

skulle såsom af allmän lags natur stiftas af Konung och Riksdag och

hvilka såsom ekonomiska tillhörde Konungen ensam att stifta, hade

emellertid icke undgått 1809 års Ständer. Men uti ett — i anledning

af framställningar dels från Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet

och dels från enskilde motionärer — den 1 April 1810 afgifvet memorial

förklarade Lag-Utskottet, att de om lagarnes och författningarnes urskiljande

med afseende å Regeringsformens 87 och 89 §§ väckta motioner

innefattade ett bland de svåraste problem och att Utskottet desto

mindre egt tillfälle att utarbeta något förslag till grunderna för denna

skilnad, som den egentliga svårigheten just vore att finna de rätta

kännemärkena på civila och ekonomiska lagar. — Ej heller hade sedermera,

yttrade Konstitutions-Utskottet, någon bestämd utredning af denna

fråga kommit till stånd, utan det hade varit åt Konungs och Ständers

granlaga iakttagande af hvarderas ömsesidiga rättigheter öfverlåtet att

utveckla frågan. Med undantag af ett eller annat fall, hade ock uti

ifrågavarande hänseende sådan samstämmighet mellan Konung och

Riksdag utbildat sig, att man äfven för framtiden icke torde hafva att

vänta någon i deras samverkan menligt ingripande meningsskiljaktighet.

Efter att hafva anmärkt, huru som Konungens lagstiftningsrätt

blifvit genom 1809 års Regeringsform inskränkt jemväl i dess förhållande

till Riksdagens beskattningsmakt i så måtto, att tull- och postmedlen

genom 60 § Regeringsformen uttryckligen förklarats för be
villningar,

anförde Utskottet slutligen:

»Såsom liufvudsakligt resultat af denna framställning torde sålunda

framgå, att den Konungen tillkommande rätt, att i vissa fall

ensam stifta lag — hvilken rätt, på sätt Utskottet i det föregående

antydt., leder sitt upphof från den tid, då Sverige först framträdde

såsom ett rike — ifrån att vara till högst betydande omfång utstakad i

äldre rättsurkunder, efter hand blifvit något begränsad, till dess 1809

års Regeringsform inskränkte den till den ekonomiska lagstiftningen.

Utvecklingen har sedan denna tid fortgått i samma rigtning. Så har

Riksdagen under de senaste tiotalen af år erhållit del i lagstiftningen

om utrikes vexlar, om stängselskjddigheten och om kommunalväsendet,

hvilka ämnen förut ansetts falla inom det ekonomiska området, och

genom strafflagens antagande har Riksdagen kommit i tillfälle att deltaga

i lagstiftningen om ett icke obetydligt antal straffbestämmelser,

som dit öfverflyttats från ekonomiska författningar. Vid en länge motsedd

fullständig revision af vår civillag synes ock, på sätt jemväl Lag
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutions-TJtskottets Utlåtande N:o 15.

komitén föreslagit, bland annat i afseende på bestämmelserna om laga

skifte, komma att i civillagen upptagas en del stadganden af den art,

att de nu anses tillhöra ekonomisk lag.

Likväl torde man, vid betraktande af mångfalden och betydelsen

af de ämnen, som fortfarande anses höra till det ekonomiska området,

i likhet med motionären finna det vara ur principiel synpunkt mindre

rigtigt, att Konungen ensam i hela dess vidd utöfvar en lagstiftande

makt, som väsentligen ingriper i området af den civila lagstiftning, hvari

Riksdagen eget- att med Konungen deltaga, och som i öfrigt omfattar

ämnen af största vigt för hela landets materiella och andliga utveckling.

Men om Utskottet sålunda hyser den åsigt, att giltiga grunder icke saknas

för antagandet, att representationen bör tillerkännas del i Konungens

ekonomiska lagstiftningsrätt, har Utskottet likväl funnit denna omständighet

icke innefatta tillräcklig anledning att för närvarande vidtaga

den af motionären föreslagna grundlagsändring; i afseende hvarå icke

heller får förbises, att gränsen emellan den egentligen så kallade ekonomiska

lagstiftningen och den administrativa, hvilken Konungen, jemväl

enligt motionärens tanke, skulle odelad bibehålla, blefve lika svår

att uppdraga som den emellan ekonomisk lag, å ena sidan, samt civiloch

kriminallag, å den andra. Då i öfvervägande jemväl tages, att

den nuvarande representationen fortfarande är i besittning af den forna

ståndsriksdagens rätt att ensam råda öfver väsentliga delar af rikets

bankväsende och finansförvaltning, torde äfven deruti förefinnas en

grund för att någon inskränkning i Konungens ekonomiska lagstiftningsmyndighet

icke nu må ifrågasättas.

Denna Utskottets öfvertygelse har vunnit ökad styrka vid betraktande

af den utveckling, Konungens lagstiftningsrätt under tidernas

lopp undergått, en utveckling, som, på sätt visadt är, särdeles efter införandet

af det närvarande statsskicket, otvetydigt antagit den rigtning,

att allt flera ämnen småningom öfverflyttas från det ekonomiska området

in på den allmänna lagen; och då härtill kommer, att den nuvarande

representationen genom sjelfva sin sammansättning och sina

årliga sammanträden vunnit en styrka i förhållande till regeringen,

som ståndsriksdagen saknat, torde med säkerhet kunna antagas, att

icke någon vigtigare, den allmänna hushållningen rörande lagstiftningsåtgärd

skall komma till stånd, utan att Riksdagen lemnats tillfälle att

derom uttrycka sin mening, samt att sålunda den äfven på detta område

nödiga samverkan emellan regering och representation icke för

framtiden kommer att uteblifva.))

I öfverensstämmelse med sina sålunda uttalade åsigter hemstälde

Utskottet, att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas; och blef denna

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Konstitutions-UtsJcottets Utlåtande N:o 15.

Utskottets hemställan af båda Kamrarne utan votering bifallen, af

Andra Kammaren dock först efter någon öfverläggning, under hvilken,

bland annat, en förutvarande medlem af Konungens råd uttalade den

åsigt, att en förändring i afseende å den ekonomiska lagstiftningsrätten

och Regeringens ställning till densamma både vore behörig och förr

eller senare komme att ega rum, men att detta icke borde ske annat

än i sammanhang med inskränkning af en maktfullkomlighet, som voro

lika ensidigt tillagd den andra statsmakten, nemligen Riksdagens envälde

öfver Riksbanken och dermed sammanhängande förhållanden i

afseende å hela vårt penningeväsende.

Samme motionär, hvars förslag nu utgör föremål för Utskottets

pröfning, • väckte redan vid 1884 års riksdag motion i enahanda syfte

som den föreliggande.

I sitt utlåtande öfver denna motion erkände Utskottet å nyo, att

giltiga grunder förefunnes för den asigten, att åt Riksdagen borde tillerkännas

befogenhet att taga del i den s. k. ekonomiska lagstiftningen.

Åtskilliga af de ämnen, hvilka folie inom området för denna, vore af

den största vigt för hela landets materiella och andliga utveckling;

det sätt, hvarpå de inom lagstiftningen behandlades, kunde i väsentlig

mån inverka bestämmande på innehållet i den lagstiftning, hvilken Riksdagen

egde att gemensamt med Konungen utöfva, och i den ekonomiska

lagstiftningen inginge onekligen befogenheter, hvilka ej syntes stå fullt

tillsammans med den Riksdagen tillerkända beskattningsrätt. Dessa förhållanden

syntes påkalla, väl icke fullständigt upphäfvande af Konungens

rätt att å det ifrågavarande lagstiftningsområdet ensam besluta, men

dock en inskränkning i denna rätt till förmån för Riksdagen. Genomförandet

på lagstiftningens väg af hvad sålunda kunde anses önskvärdt

mötte emellertid en vansklighet af säregen art, bestående i svårigheten

att noga och otvetydigt utstaka de gränser, enligt hvilka på förevarande

område Konungens och Riksdagens inbördes maktförhållande borde

rätteligen bestämmas. Det vore nogsamt bekant, huru som den i lagstiftningen

vidtagna skilnaden mellan ekonomisk lag samt, å ena sidan,

allmän lag och, å den andra, administrativ lagstiftning vore sväfvande

och att de försök till åstadkommande af en tydlig särskilning, dem

man vid olika tider inledt, ej ernått sitt syfte. Ån vanskligare blefve

det, enligt Utskottets uppfattning, att inom det ekonomiska, lagstiftningsområdet

söka uppdraga de gränser, hvilka åt ofvan angifna hänsyn

kunde synas påkallade. Med hänvisande till sitt utlåtande vid

1869 års riksdag anmärkte Utskottet, att, om det syfte, hvars genomförande

Utskottet ansåge önskvärdt, ej kunde vinnas genom ändring

i gällande grundlagsbestämmelser, dess ernående i allt hufvudsakligt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Konstitutions-Utslwttets Utlåtande N:o 15.

torde vara att förvänta på annan väg. Såsom i Utskottets nyssnämnda

utlåtande blifvit anfördt, hade Riksdagen under de senare årtiondena

erhållit del i lagstiftningen angående åtskilliga till det ekonomiska området

hörande ämnen; och Utskottet antog som visst, att allt flere ämnen

skulle småningom, utan att någon särskild grundlagsändring derom

vore af nöden, öfverflyttas från nämnda område in på den allmänna

lagens. Och i de ämnen, hvilka framgent komme att såsom hittills

tillhöra Konungens uteslutande lagstiftningsmakt, komme för visso hvarje

vigtig-are åtgärd, innan den vidt.oges, att varda understöd Riksdagens

bedömande. Den rigtning, hvari samarbetet mellan Konungen och

Riksdagen dittills utvecklat sig, gåfve grundadt stöd för ett dylikt

antagande.

Utskottet hemstälde alltså, att motionen icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda. Jemväl vid denna Riksdag föranledde

frågan allenast i Andra Kammaren någon öfverläggning; och torde

från densamma här böra antecknas, att då liksom år 1869 en talare

hvilken _ erkände befogenheten af Riksdagens anspråk på andel i den

ekonomiska lagstiftningsmakten, framhöll att en grundlagsförändring i

sådant syfte borde ställas i samband med inrymmande åt Konungen

af någon andel i Riksbankens styrelse. Utskottets utlåtande blef emellertid

af Andra Kammaren, likasom af Första Kammaren, utan votering

bifallet.

Då Utskottet nu har att yttra sig öfver den föreliggande motionen,

kan Utskottet inskränka sig till att åberopa sina förut afgifna

utlåtanden i ämnet och de deri uttalade åsigter, hvilka Utskottet fortfarande.

anser ega giltighet. Det lärer icke kunna af någon jäfvas, att

utvecklingen af vår konstitutionella rättspraxis går i den rigtningen,

att Riksdagens inflytande på den ekonomiska lagstiftningen allt mer

och mer utvidgas, dels genom direkt deltagande i densamma, dels ock

derigenom att Konungen tager behörig hänsyn till Riksdagens föreställningar

och önskningar. Och om än denna rättsutveckling skulle

gå långsammare, än en eller annan kunde anse lämpligt, så vågar dock

Utskottet antaga, att man måste åtnöja sig med att på detta sätt söka

så småningom närma sig det åsyftade målet, intill dess det visar sig

möjligt att finna en i allo tillfredsställande affattning af de lagbestämmelser,

hvilka skulle uppdraga gränsen mellan Konungens och Riksdagens

ömsesidiga rättigheter i afseende å lagstiftningen. Det lärer

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utshottets Utlåtande N:o 15.

7

för öfrigt ej låta sig göra att inskränka förändringen till att helt enkelt

upphäfva Konungens rätt att stifta ekonomisk lag. Frånsedt nemligen

det synnerligen beaktansvärda uti de under frågans föregående

behandling framkastade tankarne om lämpligheten af att sätta denna

reform i samband med den sedan länge på dagordningen stående frågan

om någon modifikation i Riksdagens uteslutande makt öfver en

visserligen speciel, men ytterst vigtig och i hela vårt näringslif djupt

ingripande del af denna lagstiftning, nemligen i fråga om Riksbankens

styrelse, — lärer det vidare kunna ifrågasättas, huruvida icke åt

Konungen borde allt framgent förbehållas såväl — på sätt Utskottet

redan år 1884 antydde — rätt att ensam lagstifta inom vissa delar af

det ekonomiska lagstiftningsområdet som ock en hittills för vår rätt

okänd, något mera vidsträckt provisorisk lagstiftningsmakt.

Hvad slutligen angår de från ett särskild! lagstiftningsområde

hemtade skäl för grundlagsändringen, som i motionen anförts, så inser

Utskottet icke, huru den rättelse af vissa speciella missförhållanden,

som han med motionen åsyftat, kan genom det väckta förslaget uppnås,

då motionären icke förut lyckats att tillvinna sina åsigter i samma

ämne Riksdagens bifall.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer Utskottet,

att Herr J. Gr. Janssons ifrågavarande motion

icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm deu 5 Maj 1885.

På Utskottets vägnar:

MAGNUS HALLENBORG.

opaginerad Kontrollera mot PDF

B

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 15.

Reservationer:

af Herrar Carlsson, Jonsson och Olsson;

af Herrar Pamp, Ljungman, Siljeström och Börjesson: »Vi instämma

i Utskottets afstyrkande af motionen, men af andra skäl, än

dem Utskottet anfört. Ehuru vi nemligen gilla motionens syfte, anse

vi det likväl mindre Renligt att en så maktpåliggande fråga som den

i motionen omhandlade dragés under Riksdagens pröfning så nära

slutet för ett riksmöte, vid hvilket dessutom ännu flere frågor af stor

vigt återstå att afgöra. Tvärt om anse vi det för sakens framgång

gagneligare, om frågan under mellantiden till nästa riksdag får ytterligare

begrundas, för att då kunna under fördelaktigare omständigheter

åter framläggas, allrahelst ett sådan uppskof icke i någon händelse

kan föranleda något uppskof i afseende på det definitiva afgörandet.

Utskottet har visat, huru principen om Riksdagens deltagande

äfven i den så kallade ekonomiska lagstiftningen mer och mer vunnit

erkännande samt äfven efterhand mer och mer in praxi gjort sig

gällande, i följd hvaraf Utskottet ansett det obehöfligt eller mindre

vigtigt, att någon bestämmelse derom intages i grundlagen; men vi

hålla före, att i allmänhet der så skett, som nyss nämnts, bör lagstiftningen

följa praxis i spåren och i beskrifven lag upptaga hvad

erfarenheten visat vara gagneligt, på det ingen ovisshet må ega rum,

intet återfall må kunna ske, inga missbruk må innästla sig. Under

öfverlägguingarna i Utskottet rörande denna angelägenhet har dessutom

genom fyrfaldiga exempel ådagalagts, att om än i allmänhet

praxis är sådan som här ofvan angifvits, så har likväl ej sällan inträffat,

att den så kallade ekonomiska lagstiftningsmakten berört, ej mindre

Riksdagens beskattningsrätt än dess rätt att deltaga i civil- och

kriminallagstiftning på ett sätt, som enligt våra allmänna konstitutionella

begrepp bort påkalla Riksdagens medverkan, utan att likväl

detta senare ansetts höra komma i fråga.

Man hör ofta invändas, att en inskränkning af Konungens ekonomiska

lagstiftningsrätt skulle innebära en inskränkning af sjelfva

konungamakten. Att så icke är förhållandet, måste vara klart för hvar

och en, som ser saken sådan den verkligen är. Då Konungen stiftar

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-UtsJcottets Utlåtande N;o 15.

9

någon lag, som faller inom den ekonomiska lagstiftningens område,

sker detta väl icke utan någon eller några »vederbörandes» börande

eller utan från sådant håll kommet uppslag; och i de allra flesta fall

lärer väl, af ganska naturliga skål, vissa »vederbörandes» mening vara

den som gör sig gällande vid beslutets fattande, för hvilken mening

alltså, med afl den professionella ensidighet, som deri kan ligga,

konungamakten göres till språkrör. Måste åter hvarje lagförslag hänskjutas

till Riksdagen och sålunda vinner den mångsidigare pröfning,

som der kan erhållas, blir följden, till förmån både för konungamakten

och det allmänna, att Konungen mindre blottställes för att begå

misstag. Det är endast i »vederbörandes» makt och inflytande som

det härigenom sker ett intrång.

Man säger äfven ofta, att det skulle vara så godt som ogörligt att

omskrifva 89 § Regeringsformen på ett sådant sätt, som i motionen antydes.

Vi tro det icke. År fråga om stiftande, förändrande eller upphäfvande

af lagar och författningar, som röra rikets allmänna hushållning eller

grunderna för inrättningar af alla slag, så bör, enligt motionens syfte,

allt sådant ligga inom området för Konungens och Riksdagens gemensamma

lagstiftningsrätt. År åter fråga blott om instruktioner och reglementen

för embetsmål!, embetsverk och allmänna inrättningar, eller om

föreskrifter rörande verkställigheten af de af Konung och Riksdag stiftade

lagar och författningar, så är detta något, hvaröfver Konungen

ensam må ega att besluta. Grränsen mellan dessa båda maktområden

är icke svår att i tydliga ord angifva. Sker detta, så lära väl ock redan

derigenom förebyggas sådana slags missförhållanden, som dem motionären

påpekat i afseende på bestämmandet af vissa allmänna avgifter;

men vill man i det fallet hafva något förtydligande tillägg till någon

af de paragrafer af Regeringsformen, som angå beskattningen, så bör

ett sådant tillägg icke möta någon större svårighet att formulera.

Hvad beträffar den ersättning, som enligt en och annans tanke

borde gifvas Konungen för mistningen af den uteslutande s. k. ekonomiska

lagstiftningsmakten, särskildt i form af något inflytande på

Riksbankens styrelse, så är det, efter vårt förmenande och enligt hvad

här ofvanför i det fallet anförts, mycket svårt att inse, hvaruti skälet

för en slik ersättning skulle ligga, likasom det särskildt synes oss icke

mindre svårt att fatta, hvad sammanhang den ifrågasatta förändringen

af 89 § Regeringsformen kan ega med styrelsen af Riksbanken»;

af Herr Hedin, med hvilken Herrar Petersson och Jansson instämt:

»Vid trenue föregående tillfällen, 1867, 1869 och 1884 har

Bih. till Riksd. Prof. 1S85. 3 Sami. 9 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutions-Utskottets Utåtanäe N:o 15.

Konstitutions-Utskottet haft att yttra sig öfver motioner af likartad!

syfte med det nu afstyrkta förslagets. Alltjemt har Utskottet förnekat

behofvet af en förändring, men den anmärkningsvärda skilnaden förekommer

mellan utlåtandet år 1867 och det af år 186!), att i det senare,

ehuru eljest utgörande blott en omskrifning af det förra, erkännes att

»giltiga grunder icke saknas» för yrkandet om Riksdagens jembördiga

delaktighet i Kongl. Maj:ts s. k. ekonomiska lagstiftningsrätt.

Hufvudskälen för Utskottets afstyrkande voro, dels att, »med undantag

af ett eller annat fall», kollision ej skulle hafva egt rum mellan

Riksdagens lagstiftningsmakt och KongL Majds ekonomiska lagstiftningsenvälde,

dels att utvecklingen gånge och länge gått i den rigtningen,

att flere och flere stycken af det ekonomiska lagstiftningsområdet faktiskt

lades under Kongl. Majds och Riksdagens samfälda lagstiftningsmyndigket.

Åt dessa skäl synes mig det förra vara långt ifrån öfverensstämmande

med verkliga förhållandet, och det senare ej väga särdeles tungt.

Hvad det först nämnda vidkommer, anmärker jag till en början,

att till de förment fåtaliga undantagsfallen höra de fyra, då kollisionen

uppenbarade sig i och genom lika många riksrättsätal, af 1840 års

Riksdags Konstitutions-Utskott anstälda med anledning af Kongl. Majds

beslut: om behandling af stadgan för utrikes vexlar såsom ekonomisk

lag, om enskilda bankassoicationer, om laga domstol för Göta kanalbolags

tvister med bolagsdirektionen eller med kronan, om mosaiske trosbekännare»

rättigheter och skyldigheter. Och för det andra erinrar jag, dels att

kollisionen icke är mindre verklig, att den ekonomiska lagstiftningsmaktens

ingrepp å den allmänna lagens område ej äro mindre betänkliga då,

när man icke gått till uppförande af ett så kalladt riksrättsspektakel,

dels att dessa kollisionsfall, långt ifrån att vara mycket sällsynta undantagsfall,

tvärt om varit mycket talrika. Exempel derå skola anföras i det

följande.

Hvad angår 1869 års Konstitutions-Utskotts andra hufvudskäl, eller

den åberopade tröstegrunden, att »utvecklingen» numera af sig sjelf,

utan hjelp af någon grundlagsändring, går åt rätta hållet, så tillåter

jag mig att hålla före, att Riksdagens deltagande i lagstiftning på det

sätt, att dess yttrande väl inhemtas, men garanti saknas mot ändringar

— genast eller framdeles — i hvad den beslutit, ingalunda motsvarar

den delaktighet i den ekonomiska lagstiftningen, hvarom nu åter

väckts fråga, och som Utskottet sjelf! år 1869 fann påkallad af »giltiga»

skäl. Den form i hvilken Kongl. Maj:t ofta utfärdat förordningar, om

Indika Riksdagen ej annat vetat eller menat, än att den i deras stiftande

deltagit med all den makt och myndighet, som § 87 Regeringsformen

åt representationen förlänar, kan i detta hänseende gifva anled
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o lo.

ning till hvarjehanda, mindre lugnande betraktelser. Se här några

exempel.

Enligt ursprungliga lydelsen af den år 1833 utfärdade, ännu åt

1885 års Lag-Utskott utan satir såsom patriarkalisk omtalade, legostadgan

var ingen åldersgräns satt för husbondes höghetsrätt att piska

sina tjenare. Rikets Ständer togo ändtligen 1858 (skrifvelserp N:o 258)

initiativet till en liten mildring af denna kraftiga garanti för det

husliga lifvets frid och fröjd, då de »för sin deb beslöto så väl upphäfvande

af 14 kap. 5 § Handelsbalken, 36 kap. 2 § Missgerningsbalken

och 9 § Legostadgan, som ändrad lydelse af 5 och 10 §§

i samma stadga. Kongl. Maj:t promulgerade visserligen (Kung. den

1 Oktober 1858) upphäfvande! af sagda § i Mjssgerningsbalken såsom

»med Rikets Ständer» beslutadt, men ändringar i Legostadgans

§§ 5, 9, 10 utfärdade Kongl. Maj:t af egen »ekonomisk» makt och

myndighet, om än visserligen i »hufvudsaklig» öfverensstämmelse med

Riksdagens förslag. Härmed jemföre man, för att välja färskare exempel,

huru Kongl. Magt 1871 begärde Riksdagens bifall blott till vispa,

med ingalunda tillräcklig tydlighet utmärkta, delar af den nya fattigvårdslagen,

samt huru Lag-Utskottet i sina utlåtanden och Riksdagen

i sina skrifvelser 1884 angående ny patentlag och ny grufvestadga

förgäfves — enligt hvad promulgationsformen för dessa förordningar

utvisar — sökte säkerhetsmått mot den ekonomiska lagstiftningsmaktens

anspråk och tvetydigheter.

Detta om de af Konstitutions-Utskottet 1867 och 1869 anförda

praktiska hufvudskälen. I öfrigt meddelade Utskottet då en historik

— om och mot hvilken mycket vore att säga — rörande det ekonomiska

lagstiftningsenväldets uppkomst, men intet nämnvärdt bidrag

till belysning af frågans väsentliga innehåll.

Hvad slutligen vidkommer Utskottets utlåtande i ämnet år 1884,

deri Utskottet uttalar såsom »nogsamt bekant, hurusom den i lagstiftningen

vidtagna skilnaden mellan ekonomisk lag samt, å ena sidan,

allmän lag och, å den andra, administrativ lagstiftning är sväfvande,

och att de försök till åstadkommande af en tydlig särskilning, dem

man vid olika tider inledt, ej ernått sitt syfte», skall jag blott anmärka,

dels att »i lagstiftningen» icke är »vidtagen» någon skilnad

mellan ekonomisk lag och administrativ lagstiftning, utan att den ^senare

ingår i och är sammanblandad med den förra, liksom denna åter

med den allmänna lagen, dels att de af Utskotten omtalade »försök»

i sjelfva verket aldrig egt rum.

När frågan nu åter bragts å bane, har jag ansett det vara i sin

ordning att i någon mån bidraga till ett »försök», och derför skall jag här

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 15.

lemna något litet material till en fortsatt diskussion, som ifrån de allmänna

satserna och påståendena ändtligen en gång kunde öfvergå till

sakförhållanden.

Kongl. Majds ekonomiska lagstiftningsenvälde inom ett område,

hvars gränser Konstitutions-Utskottet 1867 förklarat det vara »omöjligt»

att uppdraga, har utgjort en rikt flödande källa till konstitutionella

förvillelser.

Detta i alla andra, konstitutionel styrda länder okända envälde

har förbryllat Kongl. Maj:ts begrepp ända derhän, att Kongl. Maj:t i

ekonomisk lagstiftningsväg rubbat till och med bestämmelser i grundlagen.

Kongl. Maj:t har genom den 15 Juli 1825 utfärdade instruktionen

för generaltullstyrelsen (§ 3) utvidgat förtroendeembetsmännens

i rikets främsta grundlag utstakade sfer. Detta skedde väl under de

»menlösa» tiderna, men det bär gått igen i vår tid, i den nya instruktionen

för samma styrelse af den i November 1878 (§ 2). Kongl.

Maj:t har, genom bref af den 7 Mars 1820, tilltrott sig att påbjuda

undantag från den i § 2 mom. 4 af tryckfrihetsförordningen åt enhvar

medgifna rätt att utbekomma och i tryck utgifva protokoll och beslut

i allmänna ärenden. Kongl. Maj:t har i strid med regeringsformen åt

departementschef uppdragit afgörandet af regeringsärenden. Härom

anhåller jag att få yttra mig något mera utförligt.

När genom resolutionen af den 25 Maj 1850, som sedermera införlifvades

i den nya konsulsstadgan af år 1858, föreskrefs, att vice

konsuler skola tillsättas af utrikesministern, började — så vidt jag nu

kan erinra, mig — det sedermera, som det tyckes, af åtskillige Konungens

rådgifvare med en viss förkärlek främjade förfarandet att åt

departementschefer öfverlemna rätt att utnämna eller förordna — termen

är här likgiltig •— till vissa befattningar. Det är visserligen

sant, att den förutvarande ordningen också kan kriticeras. Den försvaras

emellertid eller i viss män ursäktas af gammal häfd. Men när

en förändring skulle vidtagas, borde man ej hafva förbisett regeringsformens

§ 35. Uti 1809 års Konstitutions-Utskotts ursprungliga förslag

till sagda paragraf nämnas icke »agenter för handeln». Hade

denna, redaktion förblifvit oförändrad, skulle utan tvifvel Kongl. Maj:t

i betraktande af första punkten i § 28 — angående utnämnande

och entledigande af vice konsuler kunnat förordna något så när huru

som helst. Men med anledning af en anmärkning från Borgareståndet,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 15.

13

att handelsagenter borde nämnas bland dem, Indika anses innehafva

förtroendetjenster, föreslog Utskottet, »ehuru handelsagenter med klar

analogi inbegripas under diplomatiska corpsen», dock för större tydlighets

skull, att äfven agenter för handeln måtte nämnas i 35 §:ns

uppräkning af innehafvarne af förtroendesysslor, hvarifrån Konungen

må entlediga, när han pröfvar rikets tjenst det fordra. Om nu vice

konsuler, lika väl som generalkonsuler och konsuler, äro »agenter för

handeln hos främmande makter», och om det oj kan förutsättas vara

grundlagens mening, att Konungen skulle entlediga från befattningar,

till hvilka han ej utnämner, så torde grundlagsstridigheten af konsulsstadgans

ifrågavarande bestämmelse ej kunna omtvistas.

I hvilken mån man fortgått på denna bana, att genom »beslut» af

Kong!. Maj: t åt departementscheferne öfverlemna en myndighet, som

regeringsformen icke tillerkänner dem, derom har Riksdagen helt nyss

varit i tillfälle att inhemta åtskilliga upplysningar i Kongl. Maj:ts

Proposition N:o 20 samt Konstitutions-Utskottets Utlåtanden N:is 6 och

7. Åtskilliga, men icke fullständiga! Annat att förbigå, erinrar jag

här endast derom, att stadgarne för sjökrigsskolan af den 27 Mars

1872 uppdraga åt chefen för sjöförsvarsdepartementet att vara »öfverstyrelse)»

för skolan (§ 1) och att »tillsätta» lediga lärareplatser vid

densamma (§ 10)! Det skulle vara minst sagdt pikant att höra en

statsrättslig utveckling af sådana bestämmelsers förenlighet med de paragrafer

i Kongl. Maj:ts och Riksens Ständers faststälda regeringsform

den 6 Juni 1809, som handla om Konungens rådgifvare. Hittills har

man fått försaka det nöjet. Men hvad ej skett kan ju framdeles komma;

vår tid är fruktbar, om ej på annat, åtminstone på dristiga teorier med

fotfäste i molnen.

Frågan om grundlagsenligheten af ett Kongl. Maj:ts beslut att åt

departementschef uppdraga afgörandet af vissa ärenden har af regeringen

vid tvenne olika tillfällen blifvit besvarad, om ej med ett uttryckligt

nej, likväl på sådant sätt, att ingen af dem som deltagit i

svaret borde kunna förutsättas vara i stånd att tillstyrka något sådant

beslut. Ena gången var år 1868, då i den af Louis De Geer kontrasignerade

Kongl. Propositionen N:o 7 om tillägg till § 7 Regeringsformen

yttrades, att det är »tvifvelaktigt», om gällande grundlagsstadganden

tillåta Kongl. Maj:t att åt departementschefs afgörande öfverlemna

de mål, Kongl. Maj:t för godt finner: ett tvifvel om grundlagsenligheten

bör naturligtvis vara tillräckligt att hindra Konungens

rådgifvare att tillstyrka en sådan åtgärd. Andra gången var år 1885,

då äfvenledes ett tillägg till § 7 Regeringsformen befunnits »erforderligt»,

dels för att det tillämnade jordbruksdepartementets chefs be
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 15.

fogenliet att sjelf afgöra ärenden måtte kunna »utvidgas» utöfver civildepartementschefens

likartade befogenhet, dels för att äfven åt öfrige

departementschefer måtte kunna lemnas enahanda myndighet. Erkänner

man, hvad grundlagens både tydliga ord och oomtvisteliga andemening

tvinga en att erkänna, nemligen att denna omstörtning af en

hufvudprincip i vår konstitutionella rätt ej lagligen kan oga rum utan

grundlagsändring, då har man dermed äfven, om än indirekt, vidgått,

att de redan tagna stegen till eu sådan omhvälfning äro lika många

grundlagsöfverträdelser. Det förra erkännandet innefattar i sig det senare.

Jag vet väl, att man söker att advocera sig ifrån det senare,

att försvara grundlagsenligheten af hittills vidtagna förfoganden, hvilkas

upprepande eller mångfaldigande i framtiden man likväl på samma

gång finner sig nödgad att genom en grundlagsändring legitimera.

Men sådant kallas — i bästa fall — dålig logik.

Grundlagen har åt statsrådets medlemmar uppdragit: att genom

nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande embetsverk bereda

ärendena, att föredraga dem inför Konungen, att till protokollet

meddela upplysningar och råd, sina meningar yttra och förklara, att

göra dels »underdåniga» och dels »kraftiga» föreställningar, att såsom

föredragande kontrasignera och under viss förutsättning vägra kontrasignation

å Konungens beslut, alt, äfvenledes såsom föredragande, dels

svara för de från Konungen utgående expeditioners och befallningars

öfverensstämmelse med deröfver förda protokoll, dels omedelbarligen

expediera »föreskrifter och erinringar om verkställighet af utfärdade

beslut». Inom dessa gränser inrymmes icke grundlagsenlig! möjligheten

af sådan verksamhet, som af administrativa embetsverk och embetsmän,

enligt derom utfärdade instruktioner och under vanligt embetsmannaansvar,

utöfvas. Men, hur tydliga än dessa gränser må vara,

och hur omsorgsfullt grundlagsstiftaren än må hafva bemödat sig att

genom Regeringsformens §§ 106—107 samt Ansvarighetslagen utstaka

rådgifvarnes så väl parlamentarisk-politiska som kriminelt-juridiska ansvarighet,

är dock det faktiska förhållandet sådant, att — i strid med

ett konstitutionelt statsskicks fordringar — en del af statsrådens embetsverksamhet

råkat att blifva ansvarsfri. Härom har Rikets Ständers

justitieombudsman i sin embetsberättelse för år 1851 lemna! en framställning,

som — skulle man tycka — ej bort vara förspild för någon

af de vederbörande, till hvilken den var, direkt eller indirekt, adresserad.

Under handläggning af frågan om begärdt åtal mot ett af eu

underordnad myndighet föröfvadt och afKonungens befallningshafvande

gilladt, svårare ingrepp i hus- och hemfriden hade justitieombudsmannen

gjort den intressanta upptäckten, att chefen för civildepartementet

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o IS.

15

icke hos regeringen föredragit en till hans embetsåtgärd från utrikesdepartementet

öfverlemnad klagoskrift, att han väl låtit vederbörande

Konungens befallningshafvande anställa undersökningar rörande angifvelsen,

men i sitt svar till utrikesdepartementet tillbakavisat det af

klaganden begärda åtalet, ehuru det ju »ej departementschefen tillkommit

att något beslut i ämnet fatta», samt att derjemte departementschefens

nyssnämnda svar till utrikesdepartementet »i sjelfva saken utgjort

ett misstag, såvida de åtgärder, hvilka herr departementschefen

för sin del funnit icke föranleda till anbefallande af åtal, dock varit

uppenbarligen lagstridige och för klaganden förnärmande.» Dessa märkliga

omständigheter (sid. 78—83) föranläto justitieombudsmannen att

påpeka, hurusom civilministerns ifrågavarande embetsfel »varit af

beskaffenhet att icke kunna komma under domares pröfning, i brist

af dertill behörig domstol, enär icke i lag finnes föreskrifvet, under

hvilken jurisdiktion de embetsfel höra, som af statsråd kunna begås

under tjensteutöfning, fastän icke i föredragning och rådslag

inför Konungen i statsrådet eller hos en i Konungens frånvaro tillförordnad

riksstyrelse. Jag har anmärkt» — fortsätter justitieombudsmannen

— »att all den befattning, ett statsråd, såsom departementschef,

har att taga med ett regeringsärende, innan detsamma inför

Konungen eller i Regeringen föredrages, undgår all laglig kontroll,

derest den icke kan komma under pröfning af annan domstol än den,

som dömer öfver Konungens rådgifvares förhållande under föredragningen

och ärendenas derpå följande behandling. Denna domstol, som

är riksrätten, eger nemligen ingen behörighet att upptaga andra åtal

emot Konungens rådgifvare, än dem, som förordnas af Rikets Ständers

Konstitutions-Utskott, och hvilka ej kunna röra andra åtgärder,

än som upptagas eller böra upptagas i statsrådsprotokollerna och egt

rum inför Konungen eller hos Regeringen. Om således eu departementschef,

på sätt jag förestält mig, någon gång underlåtit att hos

Konung eller regering föredraga ett till honom inkommet ärende,

livilket bort der föredragas och genom Konungens eller regeringens

beslut afhjelpas, men i stället på egen hand vidtagit deruti någon

åtgärd, hvartill han saknat behörighet; om han försummat att i sin

expedition låta föra ordentliga diarier, eller i dem hålla fullständiga

och sanningsenliga anteckningar öfver målens handläggning; om han

uraktlåtit vården af handlingar, försummat att tillhålla underhafvande

tjensteman till deras skyldigheters fullgörande eller i förmanskapets

utöfning emot dem felat o. s. v.; så kan ingenting deraf beifras inför

riksrätt; och likväl finnes ej heller någon annan domstol, som dermed

kan befatta sig.» (sid 95).

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutions- UtsJcoitets Utlåtande N:o 15.

Som kändt är, befinner sig saken ännu i samma skick, som när

S. L. Theorell för trettio och några år sedan skref de anförda orden.

Nå väl, för hvarje gång Kong], Maj:t uppdrager åt departementschef

att afgöra det eller det slaget af ärenden, för hvarje steg på en väg,

hvars grundlagsstridighet i mina ögon är oomtvistelig, utvidgar man

området för statsrådens okontrollerade och oansvariga embetsverksamhet.

Bland mycket annat, torde äfven en sådan verkan af denna Kong].

Maj:ts »ekonomiska» lagstiftningsmakt, som har den allra märkvärdigaste,

medfödda och inneboende benägenhet att komma i kollision med

grundlag och alla andra slags lagar, vara värd någon uppmärksamhet.

Jag har här ofvan sagt, att den ekonomiska lagstiftningsmaktens

ingrepp å den allmänna lagens område ingalunda äro sällsynta; de äro

ej heller af ringa vigt.

Har icke Kong!. Maj:t, genom kungörelsen den 3 Oktober 1829,

i öppen strid med allmän lag tagit sig rätt att bevilja utländsk undersåte

tillstånd att förvärfva och besitta fast egendom i riket? Har icke

Kong!. Maj:t likaledes tagit sig rätt att meddela jernvägskoncessioner

med ty åtföljande expropriationsrätt (jemför Andra Kammarens Prot.

1884, Band I, N:o 12, sid. 31)? Man må ej kalla detta och dylikt för

»snö som föll i fjor», ty under följderna af den okloka utöfningen af

den sjelftagna makten lider vår samtid; — och hvem spanar ännu de

möjligen ödesdigra, aflägsnare följderna?

Konstitutions-Utskottet 1856—1858 anmärkte den genom § 10 i

den beryktade landshöfdingeinstruktionen af 10 November 1855 medgifna

rätt att i sådana fall, der ansvar ej är i lag bestämdt, stadga

viten. Hvad Utskottet, under åberopande af 1734 års lag och samma

års landshöfdingeinstruktion, anför om den dittills okända rätt att

stadga viten, som Konungens befallningshafvande sålunda erhållit, torde

väl, jemfördt med hvad justitieombudsmannen i embetsberättelse]! till

samma års riksdag yttrar, ådagalägga tillvaron af eu svår kollision mellan

Kong!. Maj:ts administrativa envälde och Riksdagens lagstiftningsmakt.

Justitieombudsmannen förmäler, bland annat, huru han dittills lefvat i den

föreställningen, att »ingen laglig tillåtelse funnes för underordnad myndighet

att stadga böter och ansvar, för hvad i lag (gällande författning)

icke är förbudet», och trots den nya instruktionen vågade han vidhålla

denna sin uppfattning, hvarför han påyrkade eu sådan lagförändring

eller lagförklaring, att — såsom hans ord lyda — »tillfälle för de under
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskoltets Utlåtande N:o 15.

17

ordnade myndigheterna till konstruerande af brott försvinner». Man kan

här säga: 1855 års famösa instruktion utfärdades under den reaktionsperiod,

som inträffade äfven i Sverige efter de revolutionära rörelser,

som nyss förut egt rum i andra länder, och tiderna äro nu förändrade.

Ja, visserligen synas tiderna vara förändrade. Men 1855 års landshöfdingeinstruktion

är icke förändrad!

Det lär vidare ej vara obekant, huru Kong]. Maj:t i utöfningen

af sin ekonomiska, med derunder hörande administrativa, lagstiftningsmakt

tillagt sig en betydlig strafflagstiftuingsrätt. Kongl. Maj:t har

i vidsträckt måtto stadgat om böter och om böters förvandling, och detta

icke blott med stöd eller under åberopande af allmän lag, utan ock

med förment berättigande, hemtadt från den, under Gustaf IV Adolfs

envåldsregering den 23 Mars 1807, utan Riksdagens samtycke utfärdade

»förklaring öfver allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum». Jemför

t. ex. Kongl. kungörelsen den 6 Mars 1849 och kungörelsen den

7 Februari 1860. — Kongl. Maj:t stadgar för personer, ej stående under

krigslag, fängelse (»arreststraff») för tjenstefel, som ej äro i lag

med ansvar belagda (jemför stadgan den 17 September i.861). Att

sådana af Kongl. Maj:t påbjudna regler för extrajudiciel bestraffning

naturligtvis blott drabba mycket underordnade personer, det gör hvar-- ken den sjelftagria administrativa strafflagstiftningsmakten mindre betänklig,

eller dess tillämpning mindre förhatlig.

Och hvar har Kongl. Maj:t hemtat befogenhet att stifta våra

ohyggliga försvarslöshetslagar?

Detta blott såsom exempel: de skola mångfaldigas, när frågan,

snart kommer igen, denna fråga, som icke kan falla.

Ej minst anmärkningsvärd är den beskattning smäkta som Kongl.

Maj:t utöfvar såsom en del af den ekonomiska lagstiftningsmakten.

Kan det månne anses vara med ett verkligen konstitutionelt statsskick

förenligt, att Kongl. Maj:t allena bestämmer sådana allmänna

afgifter, som jernvägstrafikafgifter och telegrafporto m. m.? Till sin

ekonomiska natur äro de ur nämnda afgifter härflytande statsinkomster

af alldeles enahanda art med postmedlen, till sitt belopp äro de förstnämnda

vida mer betydande. Postmedlen, som af den grundlagsstiftande

riksdagen 1809—10 hänfördes till bevillningarna och sålunda

lades under Riksdagens oinskränkta beskattningsmyndighet, beräknadeför

år 1810 till 150,000 och inflöto med 164,995 riksdaler banko. Viss

Bill. till Rilcsd. Prof. 1885. il Sami. 9 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 15.

serligen äro de numera mycket betydligare än då, nemligen för innevarande

år beräknade till 5,210,000 kronor. Men trafikinkomsternas

brutto utgjorde år 1883 nära fyra gånger sistnämnda belopp, eller

något öfver 20,000,000 kronor, och den kontanta nettobehållningen af

7,842,839 kronor var äfven betydligt större än postmedlens brutto.

Om sålunda å ena sidan, från statskassans synpunkt, den förra inkomsttiteln

är vida vigtigare än den senare, och om å andra sidan det

icke lär kunna påstås, att fastställandet af jernvägstrafiktaxor är för

samfärdseln och näringslifvet af ringare vigt, än bestämmandet af befordringsafgiften

för ett brefkort —- under det båda afgifts-slagen äro

i statsekonomiskt hänseende af alldeles samma beskaffenhet — så frågas,

hvarför Kongl. Maj:t skall beträffande trafikafgifterna (liksom beträffande

telegramportot) ega att utöfva sitt »ekonomiska» lagstiftningsvälde,

medan postbevillningen beror uteslutande af Riksdagens beslut.

Jag nämnde äfven telegrafmedlen: de äro i årets riksstat beräknade till

1,330,000 kronor, medan de blott af Riksdagens beskattningsmakt beroende

»bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter» äro

beräknade till blott 225,000 kronor.

Med ännu större skäl kan, från formelt konstitutionel synpunkt,

den nyss framstälda frågan upprepas angående sådana afgifter, som

fyr- och båkafgifterna samt kontrollstämpelafgiften, hvilka ju af regeringen

erkännas för verkliga skatter (jemför finansministerns anförande

i statsverkspropositionen angående Inkomstberäkningen). Det samma

gäller om konsulatafgifterna och om lotsafgifterna, om de senare så

länge och i samma mån som skyldighet att taga lots utgjort eu lagstadgad,

af ansvarsbestämmelser omhägnad skyldighet °).

Ännu genom 1853 års fattig vårdsförordning påbjöd Kongl. Maj:t

dels personliga, dels efter grunderna för kommunal rösträtt utgående

bidrag till fattigvården. Redan fyra årtionden dessförinnan hade dock

Förordningen den 3 Juli 1811 om sjöfolks fattigvårdsafgift tillkommit

med Rikets Ständers bifall. Det är betecknande för den ekonomiska

lagstiftningsmaktens sinnesförvirrande inflytelse, att sistnämnda författning,

som upphäfdes den 18 Januari 1864, skaffades ur verlden

icke med anledning af och i öfverensstämmelse med ett Riksdagens

beslut, utan helt »ekonomiskt», på hemställan af — Kong], Kommers
-

*) Visserligen har förordningen af 15 Februari 1881 (ändrad redan 17 November

1882) förkunnat frihet från skyldighet att taga kronolots och erlägga lotspenningar, inen

en skattskyldighet står dock undantagsvis qvar i den mest revolterande form, i ty att

befälhafvare å ångfartyg, som bogserar annat fartyg, ålagts att i vissa fall (enligt § 29)

erlägga half lotsafgift, äfven då kronolots ej anlitas.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o lo.

kollegium. — Såsom förut är antydt, har visserligen Kongl. Maj:t i

1871 års proposition med förslag till ny fattigvårdslag begärt Riksdagens

samtycke till förordningens beskattningsstadganden, men månne

deri beskattningsmakten är tillräcklig, så länge Kongl. Maj:t förbehåller

sig rätt att, Riksdagen oåtspord, i kraft af sin »ekonomiska» allmakt,

när som helst på egen hand ändra, man vet ej huru många och hvilka

af fattigvårdslagens föreskrifter?

Huru Kongl. Maj:t med en, genom cirkuläret den 10 Juli 1863,

sjelftagen makt ingripit i den af grundlagen ursprungligen åt Riksdagen

allena förbehållna, sedermera i viss mån åt kommunerna upplåtna,

men vid kommunallagarnes beskattningsregler bundna, beskattningsmakten,

det tinnes närmare utredt i n:r 26 af »skatteregleringskomiténs

promemorior», som innehåller historiken om »likställighetsöfverenskommelserna»

i städerna.

På hvad sätt Kongl. Maj:t ingripit i Riksdagens tullbeskattningsmakt,

är allt för väl bekant, för att behöfva mer än nämnas. Dock

må här erinras om en lika laggrann som lagfaren mans, f. d. Statsrådet

G. G. D. Mörners reservation vid 1865—66 års riksdags Konstitutions-Utskotts

dechargebetänkande.

Konstitutions-Utskottet vid 1856—58 års riksdag har, med anledning

af den i instruktionen af 9 April 1856 för förmyndarekammaren

i Stockholm stadgade förvaltningskostnad för vissa testamente- och

arfsmedel, anmärkt bland annat, att, genom Kong!. Maj:ts påbud blifvit,

»under det förvillande skenet af betalning för ett förvaltningsbestyr»,

införd »en verklig beskattning» i strid med 57 § Regeringsformen.

Äfven detta är blott exempel, tagna, som man säger, i högen.

Men, kanske har Kongl. Maj:t på ett oklanderligt sätt utöfvat

sin ekonomiska lagstiftningsrätt?

Den motion, som denna gång föranledt det Höglofliga Utskottet

att sysselsätta sig med 89 § Regeringsformen, är i hufvudsaklig mån

föranledt af Kongl. Maj:ts påbud angående de å sjöfarten h vilande

utgifter. De mångfaldiga, välgrundade klagomål, som föranledts af

Kongl. Maj:ts ekonomiska skattelagstiftning på detta område, och som

nu senast framburits i motionen n:r 121 i Andra Kammaren, synas

mig ådagalägga, att denna Kongl. Maj ds ekonomiska beskattningsmak t

är icke blott från formelt konstitutionel synpunkt oegentlig, utan

ock i materielt hänseende förkastlig, i ty att äfven dess utöfning visar,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 15.

att Riksdagens utestängande från detta område icke ländt till rikets

sannskyldiga nytta, utan till dess skada. En episod ur historien om

den ekonomiska lagstiftning, som utarbetats i sjöförsvarsdepartementet,

må här korteligen förtäljas.

Det är väl bekant, att skeppsmätningsförordningen af den 12 November

1880 medförde en högst väsentlig höjning af odäckade fartygs

afgiftspligtiga drägtighet. Denna oväntade och obilliga nya tunga å

eu . redan . svårt tryckt näringsgren föranledde i början af år 1883 eu

petition till Kongl. Maj:t, undertecknad af de tre Roslagsdomsagornas

representanter i Andra Kammaren, angående vare sig förändradt mätningssätt

eller ock utsträckning till öppna och halfdäckade fartyg af

generaltullstyrelsens rätt att medgifva afdrag i ångfartygs afgiftspligtiga

tontal. Under den förberedande behandling’, ärendet undergick, erkände

generaltullstyrelsen, att ifrågavarande fartyg erhållit en »i vissa fall

högst betydlig tillökning i drägtighet», och tillstyrkte derför nedsättning

i fartygsafgifterna. Sedan skeppsmätningsöfverkontrollören och tullstyrelsen

yttrat sig i frågan, sedan Kommersekollegium infordrat Stockholms

stadsfullmäktiges -— af hamnuppbördsmännens och stadens kammarkontors

tjenstememorial åtföljda — yttrande, äfvensom utlåtande

från öfverståthållareembetet, och derpå sjelf afgifvit utlåtande, efter

all denna pappersförbrukning, bär resultatet blifvit, att den 7 Mars

1884 tillförordnad regering resolverat en nedsättning från 5 till 3 öre

för ton af den hamnafgift, som i Stockholm skall för Öppet segelfartyg,

hållande mer än 10 tons afgiftspligtig drägtighet, erläggas, då det

kommer från eller afgår till inrikes ort; vidare skall, enligt Kongl.

Maj:ts den 22 Juni 1883 meddelade beslut, frågan äfven framgent,

successivt komma under pröfning vid fastställande af taxor för hamn-,

kanal- och dylika afgifter! Hvarje kommentar är här öfverflödig.

Det mest karakteristiska draget i den ekonomiska lagstiftningens

historia .synes mig vara, att det allmänna blifvit mindre befrämjadt,

sämre tillgodosedt å alla de områden, der Kongl. Maj:t allena stiftat

lag, än der Riksdagen deltagit i lagstiftningen. Jag känner intet fält,

der Kongl. .Maj:ts ekonomiska lagstiftningsenvälde fått råda oinskränkt

af hvarje intrång från Riksdagens sida, utan att det slagit illa ut.

Och å andra sidan torde intet fält kunna nämnas, der Riksdagen, med

anlitande af sin beskattningsmakt och sin petitionsrätt, sökt inverka

på den ekonomiska lagstiftningen, utan att detta haft med sig förbättlingar

och ledt till afskaffande af missbruk, ehuru man naturligtvis ej

på denna väg kunnat åstadkomma samma verkan, som åt en likställig

delaktighet i lagstiftningsmakten är förbehållen. Riksdagens yttrande

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 15.

21

år 1860 (skrifvelse N:o 202), att telegramportot genom reglementet den

4 Juni 1859 bestämts på sådant sätt, att »stora svårigheter för allmänheten

uppstått att, utom i yttersta nödfall, begagna sig af telegrafinrättningen»,

innebär ett vitsord angående den ekonomiska lagstiftningsrätten,

som kanske är värdt någon uppmärksamhet af dem, som vilja

undandraga Riksdagen delaktighet i bestämmandet af vissa allmänna afgifter,

ehuru de ej kunna påstå, att Riksdagens herravälde öfver postbevillningen

befunnits olämpligt.

Den anmärkningen torde vidare ej vara ogrundad, att den ekonomiska

lagstiftningsmakten mer än eu gång slumrat, der dess ingripande

högt påkallats af vigtiga omständigheter. Man torde ej sakna

giltiga skäl för det antagandet, att Kongl. Maj:t skulle kunnat, genom

legalt oklanderliga åtgärder i administrativ lagstiftningsväg, i väsentlig

mån åstadkomma samma resultat, som afsetts genom ordningsföreskrifterna

i de många värnpligtslagförslagen. Men Kongl. Maj:t har i overksamt

lugn blott sett på, hur beväringsinrättningen mer och mer lossnat

i fogarne och börjat gå sin upplösning till mötes.

Den obestämda omfattningen af det ekonomiska lagstiftningsenväldet

har icke blott lockat till utfärdandet af allmänna författningar,

som ingripit å Riksdagens maktområde. Den har äfven på det sättet

förvillat Kong!. Majrts och rådgifvarnes föreställningar, att den i särskilda

administrativa åtgärder frestat till en sjelftagen maktfullkomlighet,

som rubbat under offentlig pröfning dragna ärendens lagenliga

gång och afgörande. Konstitutions-Utskottet har vid ett tillfälle (1823),

med anledning af Kongl. Maj:ts ingripande i en donationstvist, erinrat

om »det oformliga i ärendets handläggning och om den våda det i

längden skulle medföra, att domaremaktens åtgärder inhiberades åt

exekutiva makten, genom en sådan vilkorlig0), för lagen alldeles

okänd och främmande procedur, som här funnit rum.» Förlidet års

Konstitutions-Utskott skulle med allt skäl kunnat göra samma anmärkning

med anledning af Kongl. Maj:ts den 6 September 1883 meddelade

resolution, som bemyndigade förvaltarne af en kommunal donation

att ingå på en »förlikning» med donators arfvingar, under det de

uppkomna tvisterna ännu voro på domstolarnes pröfning beroende.

(Jemför härom »Utlåtande angående Bollerups landtbruksinstitut, afgifvet

till Kristianstads läns landsting 1884 af dess delegerade». Kristianstad

1884.)

Men as: godtycklig.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 15.

Regeringsformens § 89 har ansetts i Kong]. Maj:ts hand lägga

envåldsmakt i lagstiftningen om näringsfriheten, om svenske medborgares

rätt att med sitt arbete sig försörja, och likaså har den ansetts

bemyndiga Kongl. Maj:t att allena stifta skollagar, att i stort och smått

besluta om den uppväxande ungdomens undervisning. År detta konstitutionelt

rimligt och i sin ordning, eller gäller kanske den makten

mindre vigtiga ärenden, än bestämmandet af portot för ett lokalbref?

När grundlagsstiftarne skrefvo § 89 Regeringsformen, skrefvo de

också i § 49 Regeringsformen och § 2 Riksdagsordningen, att »Rikets

Ständer skola sammankomma, när »fem år från den sist hållna

riksdagens slut förflutit.» Denna omständighet torde ej böra lemnas ur

sigte, såsom en af förklaringsgrunderna, hvarför man lemnade den s. k.

ekonomiska lagstiftningsmaktens alltför illa begränsade och derför allt

för vidsträckt vordna område åt Kongl. Maj:t allena. Hvad man än

må tänka om behofvet af en sådan makt i Kongl. Maj:ts hand, kan

man väl ej neka, att i det hänseendet skilnaden är mycket stor mellan

förr, då fem år förflöto mellan två lagtima riksdagar, och nu, då denna

mellantid är inskränkt till åtta månader. Dertill kommer, att sammankallandet

af ett urtima riksmöte ingalunda numera kan väcka sådana

betänkligheter som förr, detta af flere skäl, såsom de nutida kommunikationernas

beskaffenhet, den omständigheten att urtima riksdag ej föranleder

nya val, äfvensom i sin mån nuvarande Riksdagsordnings stadgande

om Andra Kammarens ledamöters arfvode och resekostnadsersättning.

Ett folks frihetsutveckling har, äfven den, sin omvexling af mulna

och soliga dagar. Ett oafbrutet framåtskridande utan faror, utan snedsprång

eller steg tillbaka, torde ej ödet hafva åt något samhälle utfäst.

Skulle lusten att efterapa utländska mönster i förening med andra omständigheter

en gång låta vårt land genomgå pröfningen af parlamentarisk

partiregering och okontrollerad minister styrelse, då kan en inskränkning

af det ekonomiska lagstiftningsenväldet blifva ännu långt önskligare

än nu; men den skall då befinnas svårare att åstadkomma.

Väl har det sagts, att förändringen nu icke »är möjlig att verkställa»,

emedan — Första Kammaren icke skall gå in derpå. Denna

tolkning af grundlagens ord i Rikdagsordningens § 38 förenar visserligen

i så hög grad originalitetens merit med nyhetens behag, att den kunde

hafva förtjent att få smycka det Höglofliga Utskottets utlåtande, men

den synes mig likväl icke egnad att afböja hvarje försök. Såsom ett

diskussions-underlag har jag derföre haft den äran att inför Utskottet

framlägga följande förslag till omarbetning af §§ 89 och 60 Regeringsformen:
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 15.

23

§ 89.

l:o. Riksdagen ege oek att, gemensamt med Konungen, stifta, förändra, förklara

och upphäfva lagar och författningar, som röra rikets allmänna hushållning eller grunderna

för allmänna inrättningar af alla slag. Dermed förfara på det sätt, som i § 87 mom. 1

angående stiftande och i § 88 angående förklaring af civil- och kriminallag är stadgadt,

dock att Högsta Domstolens yttrande ej behöfver inhemtas i andra fall, än der i ett lagförslag

ingå civil- eller kriminallagsbestämmelser.

2:o. Instruktioner och reglementen angående rikets allmänna styrelse och till verkställighet

af de af Konung och Riksdag stiftade lagar ege Konungen i statsrådet besluta.

De må ej strida mot de enligt denna §:s mom. 1 och 87 § stiftade lagar; ej heller må

genom dem några allmänna utgifter till staten påbjudas eller förändras. Kongl. Maj:t

ege dock att pröfva och fastställa de afgifter, som af kommuner, korporationer eller enskilde

må upptagas för begagnande af inrättningar till enskildes gemensamma nytta och

beqvämlighet.

§ 60.

Till bevillningar räknas tull- och accismedlen, postmedlen, chartesigillataeafgiften,

husbehofsbrännerimedlen samt hvad hvarje Riksdag dessutom särskildt såsom bevillning sig

åtager. Ej må nåigra allmänna afgifter af hvad namn och beskaffenhet som helst utan Riksdagens

samtycke kunna förändras. Ej heller må Konungen statens inkomster förpakta eller

tili vinning för sig och Kronan eller enskilda personer och korporationer några monopolier

fastställa.

Jag har ansett det förtjena att tagas i öfvervägande huru vida

eu provisorisk, lagstiftningsmakt borde tillerkännas Kongl. Maj:t inom

det s. k. ekonomiska område, der man ifrågasätter, att Kongl. Maj:t

hädanefter skulle med folkrepresentationen dela beslutanderätten. Visserligen

synes det, vid representationens årliga sammanträden, icke

lätteligen kunna inträffa, att Kong!. Maj:t skulle behöfva göra rätt af

en sådan lagstiftningsmyndighet. Men derest man skulle hålla före,

att så vigtiga och intet uppskof tålande ärenden kunna förekomma,

att lagtima riksdags sammanträde ej kan afvaktas, eller att en urtima

riksdag ej lämpligen bör kallas för en enstaka, i sig sjelf mindre betydande

och endast på grund af tillfälliga omständigheter påträngande

angelägenhet, så torde ej heller synnerliga betänkligheter kunna anföras

mot eu Kongl. Maj:t tillkommande provisorisk lagstiftningsmakt.

Det kan härvid erinras, icke blott att den provisoriska lagstiftningsmakten

står qvar i Norges grundlag efter att årliga storting införts, utan

ock att den stadgats i Danmarks grundlag 1849 och i Preussens 1850 på

samma gång som representationens årliga sammanträden, äfvensom att

den i Portugal, der 1826 års karta föreskref årliga riksmöten, blifvit

införd genom additionalakten af år 1852. Derjemte torde böra ihågkommas,

att uti det förslag till regeringsform och vallag, som utgick

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutions-TJtskottets Utlåtande N:o 15.

från det namnkunniga »Andra allmänna reformmötet uti Örebro, i Juni

1850-», och i hvilket årliga riksmöten ifrågasattes, tretiondefemte paragrafen

af Regeringsformen hade följande lydelse:

»Lagstiftande makten tillhör Konungen och Riksförsamlingen gemensamt. I hvad

som rörer Rikets allmänna hushållning och grunderna för allmänna inrättningar af alla slag,

ehvad de höra till allmänna uppfostrings- och undervisningsverken, allmänna fattigvården,

landthushållningen, bergverken, handeln eller näringarna, ege Konungen att emellan Riksdagarne

utfärda förordningar, Indika, för att fortfarande blifva gällande såsom lag, böra vid

nästpåföljande riksdags början underställas Riksförsamlingens pröfning och godkännande.

Ogillas de af Riksförsamlingen upphöra de att vara gällande samt må sedan icke af domstolarne

iakttagas eller åberopas.»

Konstitutions-Utskottets medlemmar från den ena Kammaren hafva

emellertid förhållit sig så kort och godt afvisande mot hvarje tanke

på en förändring i ofvan angifna syfte af § 89 Regeringsformen, att

jag ej ansett nödigt att, angående den provisoriska lagstiftningsmyndigheten,

nu formulera ett tillägg till det i Utskottet framlagda utkastet

till en omarbetning af § 89.

Slutligen anmärker jag, att här ofvan föreslagna ändring af §§ 89

och 60 föranleder ändring af ansvarighetslagen för statrådets ledamöter.»

Herrar Friherre JSfordenskjöld., Norén och Jönsson hafva begärt få

antecknadt, att de icke deltagit i ärendets slutliga behandling inom

Utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1885.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.