Sök i Ratio Lex

Memorial, angående fullbordad granskning af de i Statsrådet förda protokoll.

1885-03-06 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1885:2, Memorial, angående fullbordad granskning af de i Statsrådet förda protokoll.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 2.

1

N:o 2.

Auk. till Riksd. Kausli deu 7 Majs 1885, kl. 12 rnidd.

Konstitutions- Utskottets Memorial, angående fullbordad granskning af

de i Statsrådet förda protokoll.

Till Konstitutions-Utskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord

framställning, blifvit öfverlemnade de sedan sistlidne riksdags början och

intill början af den innevarande i Statsrådet förda protokoll, nemligen öfver:

Justitiedepartementsärenden från ocli med den 18 Januari 1884 till

och med den 12 Januari 1885;

Justitieärenden från och med den 18 Januari 1884 till och med den

9 Januari 1885;

Utrikes-, Landtförsvars- och Sjoförsvarsdepartementsärenden från och

med den 18 Januari 1884 till och med den 12 Januari 1885;

Civildepartemenlsärenden från och med den 16 Januari 1884 till och

med den 12 Januari 1885; samt

Finans- och Ecklesiastikdepartementsärenden från och med den 18 Januari

1884 till och med den 14 Januari 1885.

Vid den granskning af dessa protokoll, som, i öfverensstämmelse med

grundlagens föreskrift, blifvit företagen och nu fullbordad, har Utskottet

icke funnit skäl att emot någon Statsrådets ledamot

tillämpa § 106 Regeringsformen;

Bill. till Riksd. Prof. 1885. 3 Sand. 2 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2.

hvaremot Utskottet

funnit ett af Kong! Maj:t deri 5 December 1884, efter

föredragning'' af Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet,

afgjordt ärende, angående Rektorn E.

Leidesdorffs lönetillägg under honom beviljad tjenstledighet,

vara af den beskaffenhet, att detsamma bör jemlikt

107 § Regeringsformen för Riksdagen anmälas.

I fråga härom får Utskottet anföra följande.

I nådig proposition (N:o 17) till 1882 års Riksdag föreslog Kong!

Maj: t, att — under förutsättning, det Kong!. Maj: t förordna de om viss, i

propositionen angifven förhöjning från och med vårterminen år 1883 i afgifterna

för lärjungarne vid de allmänna läroverken och de tvåklassiga pedagogierna

— Riksdagen måtte bland annat dels för tillämpning af ny lönereglering

för lärare vid de högre och de femklassiga allmänna läroverken å

ordinarie stat bevilja 643,000 kronor, dels ock för beredande af tillfällig''

löneförbättring åt lärare vid de treklassiga allmänna läroverken samt vid de

två- och enklassiga pedagogierna, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de

grunder, som föreslagits i ett propositionen bilagdt protokoll öfver ett ecklesiastikärende

den 7 Januari 1882, å extra stat för år 1883 anvisa för de

treklassiga allmänna läroverken 50,500 kronor och för pedagogierna 21,000

kronor.

Af Herr Statsrådets och Chefens för Ecklesiastikdepartementet i berörda

protokoll intagna yttrande, som Kong! Maj:t i nåder gillat, inhemtas,

bland annat, att rektorer vid de treklassiga läroverken, som förut i lön åtnjutit

3,000 kronor och efter 15 års tjenstgöring såsom ordinarie lärare

3,500 kronor, skulle, derest den ifrågasatta löneförbättringen beviljades, erhålla

i lön 2,500 kronor och i tjenstgöringspenningar 1,000 kronor med ett

lönetillägg efter 10 års tjenstgöring af 500 kronor; samt att, enligt den

föreslagna löneregleringen, tjenstgöringspenningarne icke skulle få af tjenstens

innehafvare uppbäras under tjenstledighet.

Stats-Utskottet — till hvars ordförande Chefen för Ecklesiastikdepartementet

den 25 Februari 1882 aflåtit en skrifvelse, deruti meddelats, att

enligt då mera verkstälda ytterligare beräkningar anslagsbehofvet uppginge

till allenast 624,950 kronor för de högre och de femklassiga allmänna läroverken

samt 49,000 kronor för de treklassiga läroverken — hemstälde i sitt

utlåtande (N:o 14 b) bland annat:

A) att Riksdagen måtte medgifva införandet af de föreslagna, ökade

afgifterna;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 2.

3

B) att Riksdagen måtte medgifva att de medel, som genom de nya

afgifterna komme att inflyta, Unge af Kong! Maj:t användas för beredande

i öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet angifna grunder af tillfällig

löneförbättring åt lärarn e vid de allmänna läroverken och pedagogierna med

högst hälften af de belopp, som af Kong! Maj:t blifvit föreslagna; och

(3) att Riksdagen för beredande af löneförbättring för lärarne vid de

allmänna läroverken och pedagogierna med tillämpning; af de i statsrådsprotokollet

angifna grunder, med hälften af de belopp, som blifvit af Kong!.

Maj:t föreslagna, måtte på extra stat för år 1883 anvisa såsom förhöjning

i anslaget till de allmänna läroverken 336,975 kronor.

Utskottets berörda hemställanden blefvo af Första Kammaren bifallna

men — likasom den Kong!, propositionen — af Andra Kammaren afslagna.

Frågan om Riksdagens medgifvande till införande af ökade terminsafgifter

och om dessas användning hade således förfallit; hvaremot Riksdagen i gemensam

omröstning beviljade det anslag till löneförbättring åt lärarne vid de

allmänna läroverken, hvarom Stats-Utskottet i mom. O. af ofvan anförda

Utlåtande hemstält.

I öfverensstämmelse härmed tillkännagaf Riksdagen i underdånig skrifvelse

den 21 Maj 1882 (Ko 62), att Riksdagen för beredande af löneförbättring

för lärarne vid de allmänna läroverken med tillämpning af de i

oftaberörda statsrådsprotokoll angifna grunder med hälften af de belopp, som

blifvit af Kong!. Maj:t föreslagna, på extra stat för år 1883 anvisat såsom

förhöjning i anslaget till de allmänna läroverken ett belopp af 336,975

kronor.

I nådig proposition till 1883 års Riksdag, angående statsverkets tillstånd

och behof, äskade Kong!. Maj:t för beredande af löneförbättring för

år 1884 åt lärarne vid de allmänna läroverken — att utgå efter samma

grunder som den för år 1883 beviljade — af Riksdagen anslag med enahanda

belopp som det för ändamålet i 1883 års riksstat uppförda, eller

336,975 kronor; och i underdånig skrifvelse den 13 Juni 1883 (Ko 58)

tillkännagaf Riksdagen, att för beredande af löneförbättring åt nämnda lärare

enligt samma grunder, som vid 1882 års riksdag bestämts, på extra stat

för år 1884 anvisats det af Kong!. Maj:t äskade belopp.

Då Kong! Maj ds förslag till 1882 års riksdag, enligt hvilket rektor

vid treklassigt läroverk skulle i första lönegraden erhålla 2,500 kronor i

lön och 1,000 kronor i tjenstgöringspenningar, icke vann Riksdagens bifall,

lärer det få antagas, att det belopp, 3,000 kronor, som han förut uppburit

i lön, fortfarande bibehållit denna sin karakter; hvaremot det på extra stat

uppförda lönetillägg af 250 kronor, som genom Riksdagens beslut, med

tillämpning af de i statsrådsprotokollet angifna grunder, blifvit honom beredt,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2.

måste vara att anse såsom tjenstgöringspenningar, Indika enligt berörda

grunder icke finge af tjenstens innehafvare uppbäras under tjenstledighet.

Denna uppfattning synes också hafva legat till grund för Kongl.

Maj:ts nådiga cirkulär den 12 Juni 1882 och den 29 Juni 1883, deri stadgats,

bland annat, att det för rektor vid allmänt läroverk till 250 kronor

bestämda lönetillägg skulle utgå endast för verklig tjenstgöring.

Efter det Herr Chefen för Ecklesiastikdepartementet i Statsrådet den

5 December 1884 föredragit Rektorn vid allmänna läroverket i Strömstad

C. Leidesdorffs underdåniga ansökning,

deri han — med förmälan att domkapitlet i Göteborg ansett sig icke

kunna, mot de i nådiga cirkulären den 12 Juni 1882 och den 29 Juni

1883 gifna bestämmelser, för åren 1883 och 1884, under hvilken tid Leidesdorff

åtnjutit tjenstledighet, åt hans vikarie reqvirera det särskilda lönetillägg,

som genom berörda cirkulär blifvit för samma år beviljadt rektorer

vid de allmänna läroverken — i underdånighet anhållit, att, enär hans

tjenstledighet vore föranledd af det honom gifna uppdrag att vara folkskoleinspektör,

Kongl. Maj:t måtte i nåder medgifva utanordnandet af berörda

lönetillägg;

så har Kongl. Maj:t, på Statsrådets hemställan, bifallit berörda ansökan

samt förordnat, att domkapitlet egde att ifrågavarande lönetillägg hos

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län reqvirera och

till vederbörande utbetala.

Af handlingarne i målet, som på begäran blifvit till Utskottet öfverlemnade,

har Utskottet vidare inhemtat:

att sedan vice Rektorn K. A. Ahlström hos domkapitlet i Göteborgs

stift begärt utanordnande af beloppet af två den 27 Augusti 1884 dagtecknade

reqvisitioner af tjenstgöringspenningar för rektorsbefattningen vid

Strömstads treklassiga allmänna läroverk för åren 1883 och 1884 med 250

kronor för hvartdera året, så har domkapitlet uti resolution den 3 September

1884 — enär den för åren 1883 och 1884 bestämda löneförbättring

enligt nådiga blefven den 12 Juni 1882 och 29 Juni 1883 skulle såsom

tjenstgöringspenningar utgå till ordinarie lärare för verklig tjenstgöring samt

rektorsbefattningen vid Strömstads allmänna läroverk under ifrågavarande

två år blifvit bestridd af vicarius, hvilkens aflöning enligt nådiga blefven

den 11 Augusti 1882 och den 5 Oktober 1883 bekostats af ordinarie

rektor — funnit sig förhindradt att godkänna de gjorda reqvisitionerna;

samt

att domkapitlet uti infordrad förklaring öfver Leidesdorffs ofvanberörda

underdåniga ansökning vidare upplyst hufvudsakligen, att denne nästan under

hela sin tjenstetid haft ledighet från tjenstens förrättande i och för skötande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2.

5

af uppdrag dels såsom statens dels såsom landstingets folkskoleinspektör, för

hvilka båda uppdrag han vore väl aflönad.

Utskottet — som af statsrådsprotokollen inhemta!, hurusom från den

genom Kongl. cirkulären den 12 Juni 1882 och den 29 Juni 1883 stadgade

regel enahanda undantag som det åt Leidesdorff beviljade medgifvits jemväl

tre andra lärare vid allmänna läroverk och en seminariiadjunkt — har

emellertid funnit det anmälda ärendet, angående Rektorn Leidesdorffs lönetillägg

särskild! anmärkningsvärdt, dä domkapitlet i sitt afstyrkande utlåtande

upplyst, att Leidesdorff »nästan under hela sin tjenstetid haft ledighet från

tjenstens förrättande». Nyss anmärkta fyra, med förevarande ärende likartade

fall äro emellertid så till vida upplysande, som de tydligare än Kongl.

Maj:ts beslut angående Leidesdorffs ansökning utvisa, att lönetillägget icke

kommit vikarien tillgodo, utan utbetalats såsom bidrag till vikariens enligt

förut gällande grunder utgående aflöning. 1 sjelfva verket har Leidesdorff

genom det anmärkta regeringsbeslutet delvis befriats från skyldigheten att

sjelf aflöna sin vikarie och, ehuru lian, enligt hvad domkapitlet vitsordat,

är för sin befattning såsom folskoleinspektör väl aflönad, så att de skäl,

som föranledt Kongl. Maj:t att begära och Riksdagen att bevilja den ifrågavarande

löneförbättringen, icke äro på honom tillämpliga, likväl fått under

sin tjenstledighet uppbära detta eljest endast för verklig tjenstgöring utgående

lönetillägg; hvilket synts Utskottet destomera anmärkningsvärdt, som

en lärare, hvilken t. ex. af sjukdom hindras att sjelf förrätta sin tjenst,

icke får tillgodonjuta denna löneförbättring, som dock vore för honom vida

mera behöflig än för den med jemförelsevis rundliga inkomster försedde folkskoleinspektören.

Stockholm den 6 Mars 1885.

På Utskottets vägnar:

MAGNUS HALLENBORG.

Reservationer:

af Herr Hallenborg, med hvilken Herrar Friherre Nordenskiöld, Gahn,

Friherre Hamilton, Friherre Hierta, Grefve Wachtmeister, Burenstam, Bichter,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2.

Grefve Falkenberg och P. Pettersson instämt: emot Utskottets beslut att

tillämpa 107 § Regeringsformen med afseende å det regeringsärende, som

här ofvan omförmäles;

af Herrar Carlsson, Far ap, Johnsson och Norén: »Det är en allmänt

gällande uppfattning att s. k. realonera icke kunna till sitt omfång ändras

utan efter Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma beslut och att Kongl.

Maj:t icke eger att ensamt ålägga dylika onera i vidare män än gällande

lagar föreskrifva.

Skyldigheten att i viss mån underhålla de allmänna landsvägarne måste

anses för ett sådant realonus.

Skulle nu den uppfattning göra sig gällande, att det vore de administrativa

myndigheterna förbehållet att ensamt efter behag ålägga jordegaren

hvilken som helst förbättring af det honom till underhåll tilldelade vägskifte,

sä skulle något hinder icke förefinnas att tvinga jordegarne — några,

många eller alla — allt efter behag, att med oerhörda kostnader och utan

ersättning förvandla landets allmänna vägar eller delar deraf till stensatta

chausséer; — en rättighet hvars användande säkerligen icke skall låta vänta

på sig, der ökad industri till följd af jernvägar och lättare kommunikationer

tagit de allmänna vägarne i bruk till vida större grad än jordegarne sjelfva,

utan att dock bidraga något till dessa vägars underhåll.

Uppå dessa skäl finna vi att efter vår förmening Kongl. Maj:ts den

3 Oktober 1884 fattade beslut att godkänna Kongl. Kammarkollegii den

den 18 Mars nästförut gjorda åläggande för hemmansegaren J. M. Hallengren

att genom sönderslagen sten verkställa s. k. makadamisering af det

honom till underhåll tilldelade vägskifte bort af Utskottet i öfverenstämmelse

med derom gjordt yrkande anmärkas, helst Byggningabalken kap. 25

§ 6 klart och tydligt föreskrifver att dylika vägar skola genom påföring af

grus och sand underhållas»;

af Herr Lasse Jönsson: mot Utskottets beslut att ej inför Riksdagen

anmäla Kongl. Maj:ts beslut att till åkerbrukskolonien Hall anvisa medel af

fängelsernas besparingskassor (Protokoll öfver Justitiedepartementsärenden den

25 Juli 1884 § 6);

af Herr Hedin: »Jag antager icke blott såsom visst och säkert, att

Konstitutions-Utskottet allt framgent, såsom i år, kommer att anmäla, att

det icke funnit skäl att tillämpa 106 § Regeringsformen, utan ock såsom i

hög grad sannolikt, att Riksdagen näppeligen torde komma att anse sig behöfva

vidtaga den i § 107 Regeringsformen anvisade åtgärd.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- ZJt skottets Memorial N:o 2.

7

Men häraf anser jag icke följa, att Konstitutions-Utskottets granskning

af statsrådsprotokollen allt för gerna må nedsjunka till en ceremoni. Utskottets

åliggande i detta hänseende anser jag stå orubbadt qvar, hvadan

Utskottet hör för Riksdagen anmäla allt hvad grundlagen åt detsamma uppdragit

att anmärka. Jag kan mycket väl tänka mig fall, der man såsom

utskottsledamot skulle anse sig förpligtad att påyrka eller biträda en anmärkning,

men det oaktadt vara fullt berättigad att i Kammaren förorda,

att samma anmärkning icke måtte föranleda den anmälan, hvarom 107

§ talar.

Jag kan vidare ej inse, att anmärkningsanledningar enligt 107 §, der

de i sig sjelfva äro väl grundade, böra afgöras efter det subjektiva omdömet

om föremålets större eller mindre »vigt». Jag medgifver icke heller, att

ett missbruk ena gången må lemnas oanmärkt derför, att det år efter år

upprepats, och andra gången derför, att det förekommit blott en gång och

sålunda tills vidare är »enstaka». Jag bestrider ock, att ett beslut om

onyttig användning åt statsmedel bör anses icke förtjena någon uppmärksamhet

i det fall, då utgiften varit »obetydlig». Och om någons af lagen

otvetydigt angifna rätt trädes för nära, håller jag icke före, att sådant, är

betydelselöst derföre, att det möjligen kan visas eller åtminstone göras troligt,

att han härigenom ej lidit någon skada.

Vidare tillåter jag mig att framhålla att- ehvem som betraktar de af

Konstitutions-Utskottet hos Riksdagen anmälda anmärkningar såsom yttringar

af fientlighet mot regeringen, såsom chikaner, såsom af tillfälliga anledningar

eller personliga motiv orsakade s. k. »prickningar», visserligen visar sig helt

och hållet missförstå hvad grundlagen åsyftar och icke känna hur Utskottets

granskningsåliggande under snart 80 års tid blifvit utöfvadt; men att denna

uppfattning helt naturligt vunnit och skall vinna större och större utbredning,

ju mer och ju oftare Konstitutions-Utskottets granskningsuppdrag synes hafva

hvital. Kär då en gång Utskottet voterar en anmärkning, så är den frivola

nyfikenheten genast till hands, icke för att diskutera sakfrågan, utan för att

söka uppspåra några särskilda, icke ur saken sjelf hemtade motiv. Och en

sådan uttolkning, ehuru oberättigad, kan vara ganska ursäktlig. Allmänheten

förvånar sig, att den eller den rikskunniga regeringsåtgärden icke föranledt

det ogillande uttalande, den väntat och skulle funnit i högsta'' måtto berättigadt;

i stället ser den Utskottet »bråka om en småsak». Den frågar

sig: hvad vill det säga, att myggan tages för hufvudet, och kamelen tår obehindradt

passera?

Homerus slumrade, som vi veta, någon gång, men mycket sällan. Med

Konstitutions-Utskottet synes mig förhållandet i lång tid hafva varit alldeles

motsatt: att det under utöfningen af sitt granskningsuppdrag vakat endast

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konsta,utions-Utskottets Memorial N:o 2.

någon sällsynt gång, och då blott med en mindre del af ena ögat. När det

då bemannat sig till en enstaka anmärkning, har nog stundom slumpen så

skilt mellan flere bud, att icke det fördelaktigaste blifvit antaget, Och

verkan bar föga varit någon annan, än att man skaffat näring åt det dessförutan

ingalunda nödlidande halfpolitiska gatusqvallret.

När den dag kommer, då Utskottet på ett annat sätt, som här ofvan

antydts, uppfattar och utför sitt granskningsuppdrag, då skall dess déchargebetänkande

få eu helt annan betydelse, än det för närvarande eget’; det

skall då tjena till grundval för en politisk debatt, som skall tillintetgöra den

småaktiga och småsinnade uppfattning af Utskottets granskningsuppdrag, som

nu råder till höger och till venster, upptill och nedantill. Konungens rådgifvare

skola på den förändringen vinna, hvad de böra vinna: nemligen att

de gå till diskussionen om en »anmärkning» icke så, som skulle de hafva

att bemöta en personlig förnärmelse, utan som till eu ärlig strid om rätta uppfattningen

af det allmänna bästas kraf. När den dagen kommer, skall

folkets politiska bildning taga ett stort steg framåt.

Af ofvanstående framgår, att jag icke kan dela den uppfattningen,

att det uppdrag med hänsyn till granskning af statsrådsprotokollen, som Regeringsformen

klimat Konstitutions-Utskottet, numera icke i regeln skulle

åsyfta något annat, än att åt Utskottets medlemmar bereda tillfälle till en

af grundlagshelgd oinhägnad, för statsverket rätt kostsam, och sålunda ganska

högtidlig tidspillan. Derför har jag nödvändigtvis inom Utskottet funnit mig

försatt uti, hvad man kallar, »född» minoritet. Min afvikande åsigt om

nämnda uppdrags syfte må nu ur sin enslighet framträda i och genom denna

reservation.

Jag har yrkat, att Utskottet måtte hos Riksdagen anmäla följande

ärenden:

1) Protokoll öfver civilärenden, hållet inför Hans Magt Konungen

i statsrådet å Charlottenberg den 3 Mars 1884, § 8 angående

sökt ändring i vilkoren för koncessionen till jernvägsanläggning

mellan Ofoten och Luleå.

När Kong!. Maj:t genom resolution den 8 December 1882 meddelade

tre inländske män koncession å en jernvägsanläggning från Luleå, öfver

Gellivara, till norska gränsen, med rätt för sökandena att ä en engelsk

ingeniörfirma öfverlåta den blott för sådant ändamål sökta koncessionen, uppslogs

ett nytt blad i den svenska jern vägspolitik ens historia: i vårt land

hade man dittills ej vetat af jernvägskoncessioner, bortskänkta för att an
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- TJtskottets Memorial N:o 2.

9

våndas till spekulation. Denna omständighet jemte mycket annat, som föregått

och efterföljt koncessionens beviljande, fäster i synnerlig grad uppmärksamheten

å regeringens vidare åtgöranden i denna sak.

Bland annat liar det synts mig i hög grad anmärkningsvärd!, att

regeringen fann tillbörligt att lemna Riksdagen, medan den val'' sysselsatt med

att pröfva Kong], Maj:ts proposition om virkesunderstöd för jernvägen

Luleå-—norska gränsen, i okunnighet om, att den koncession å jernvägsföretaget,

som naturligtvis utgjorde en hufvudsaklig faktor vid bedömandet af

den Kong! propositionen, redan blifvit i väsentliga delar ändrad. Då Riksdagen

den 26 April 1884 aflat svarsskrifvelse å Kongl. Maj:ts proposition,

hade Riksdagen inhemtat att ändringar i koncessionen vore ifrågasatta, hvarför

Riksdagen tog vissa förbehåll med hänsyn till eventuella ändringar i densamma.

Emellertid voro då vissa eftergifter redan den 3 Mars af Kongl.

Maj:t beviljade, d. v. s. nära två månader före riksdagsskrifvelsens datum!

Ett sådant förfarande torde näppeligen behöfva vidare kommenteras från den

synpunkt, som redan är antydd. Men från en annan synpunkt återstår något

att tillägga om den ändring i koncessionsvilkoren, som beslöts den 3 Mars

1884, det är mindre än halfannan månad efter att Kongl. Maj:ts förutnämnda

proposition blifvit, den 24 Januari, till Riksdagen öfverlemnad. Det torde

nemligen vara betänkligt i allmänhet, och helst vid ett så beskaffad! företag

som det ifrågavarande, att, sedan en koncession beviljats, koncessionshafvarne

skola anses ega den tysta förmånsrätten att få, genom successiva eftergifter,

de ursprungliga koncessionsvilkoren, äfven i väsentligare punkter, ändrade.

Denna, anmärkning har sin fulla tillämplighet äfven å det Kongl. Maj:ts

beslut, som i nästa punkt omförmäles.

2) Protokoll öfver civilärenden den 27 Juli 1884, § 19.

Kongl. Maj:t medgaf, att arbetena å Luleå—Ofoten jernvägen finge

begynnas, ehuru de inlemnade handlingarna icke utvisade, att bolaget förfogade

öfver erforderligt kapital.

I närmaste samband med den bedröfligt ryktbara koncessionen å anläggning

af jernväg Luleå—norska gränsen står den regeringsåtgärd, till

hvilken jag nu öfvergår.

3) Protokoll öfver civilärenden den 28 November 1884, § 16.

Genom resolution af nämnda dag har Kongl. Maj:t tillåtit bolaget för

anläggning af Luleå—Ofoten jernvägen att från den dag, jernvägen Luleå—

Gellivara blifver för trafik upplåten och så länge sökande bolaget är laglig

Bih. Ull Biks. Urat. 1885. 8 Sami. 2 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2.

innehafvare af den genom resolutionen den 8 December 1882 meddelade

koncessionen, dock ej längre än till den 1 Januari 1938, bearbeta de (Jernvara

aktiebolag tillhörande grafkor.

Rättigheten är sålunda upplåten på femtio år. Vida mindre tid än

ett hälft århundrade är mycket mer än nog, för att för Kong!. Maj:t försvåra,

rättare sagdt omöjliggöra en vägran att åt det utländska bolaget bevilja

rätt att såsom egare besitta Gel I i vara-egendoi n arne, om och när de eu gång

öfvergå i bolagets händer. De som tillstyrkt ett beslut, hvilket bildar en

förberedande inledning till nämnda eventualitet, synas mig hafva glömt, såväl

att Kong! Maj:ts befogenhet att åt utländingar bevilja tillstånd att besitta

fastighet i vårt land är en, mot högsta domstolens och justitiekanslerens

yttranden och i strid med civillagen, af Kongl. Maj:t sedan år 1829 sjelftagen

makt, som och hvad Riksdagen år 1873 yttrade (skrifvelsen N:o 78)

om vådan af att låta utländska bolagsföreningar komma i besittning af jordegendomar,

skogar och malmfält. När samma Riksdag (skrifvelsen N:o 85)

påyrkade åtgärder till bevakande af statens rätt i afseende å (Jellivara-egendomarne,

fann den sig böra medgifva, att denna rätt kunde komma att motvägas

och inskränkas af »åtskilliga grannlaga förhållanden». Och hvari

bestodo dessa förhållanden? Förnämligast deri, att Gfellivara-verken innehades

af »en främmande makts undersåte» och att egaren måhända ej kände, att

under vissa förutsättningar staten egde återvinningsanspråk. Sålunda erkände

man, att en ostridig kronans rätt, som utan tvekan skulle göras gällande

mot en scen sk, deremot kunde komma att stöta emot alltför »grannlaga»

förhållanden, när egaren vore utländing. Äfven detta synes mig vederbörande

hafva bort erinra sig, när en ansökning skulle afgöras, hvars bifallande

innebar första steget till att, åter lemna Gfellivara-egendomarne i

utländingars händer.

Jag frågar mig vidare, om det kunde vara af brådskande vigt för

bolaget att redan 1884 erhålla det sökta tillståndet, Svaret lär väl vara

att tillståndet behöfdes för att dermed göra réclame inför påräknade aktietecknare.

Och att sålunda tillskapa en moralisk regeringsgaranti, också

ett slags Swedish government security, det är en fyndighet, som lär vara en

smal sak för den engelska prospekt-moralen. Regeringen borde ej med

slutna ögon lustvandra i eu mark, så full af giller och snaror.

4) Protokoll öfver civilärenden den 3 Oktober 1884, § 14.

På hemställan af Chefen för Civildepartementet förklarade Kongl. Maj:t

skäl icke förekomma att göra ändring i det Kammarkollegii öfverklagade

utslag af den 18 Mars samma år, hvarigenom kollegiet i strid med allmän

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2.

11

lag ålagt'' en väghållningsskyldig att med sönderslagen sten laga sina vägstycken.

Dessa klagandens ord må anföras: »väghållningsskyldigheten är,

äfven inom lagens gränser, i och för sig ett tillräckligt betungande realonus

för fastighetsegare, utan att detsamma än ytterligare bör försvåras genom

godtyckliga föreskrifter i annat syfte, än som i lag finnas stadgade».

5) Protokoll öfver sjöförsvarsärenden den 30 Maj 1884, § 4.

»I likhet med hvad under flere föregående år egt rum» beviljades en

gratifikation åt en f. d. lotsålderman af 1883 ars »besparingar» å lots- och

fyrmedel.

En sådan disposition af behållningar å ifrågavarande medel är stridande

mot de af Riksdagen bestämda vilkor.

6) Protokoll öfver sjöförsvarsärenden den 30 December 1884, § 4.

På Departementschefens förslag anvisade Kong!. Maj:t anslag till förberedande

arbeten med anledning af de sjöbeväringsöfningar som skola ega

rum å Kungsholms fästning.

Under nuvarande förhållanden synes mig en sådan användning af en

del af beväringsstyrkan anmärkningsvärd! olämplig.

7) Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 1 Augusti 1884, § 3.

Medan Sala landsförsamling var med stadsförsamlingen till ett pastorat

förenad, åtnjöt hon i förening med staden privilegiet att kalla prestman till

afläggande af prof för kyrkoherdebeställningen i pastoratet. Genom Kongl.

brefvet den 25 April 1874 förordnades, att församlingarna skulle skiljas, för

att utgöra hvar för sig ett särskildt gäll, och kyrkoherdebeställningen i landsförsamlingen,

intill dess dervarande komministern från tjensten afginge, genom

vikarie uppehållas. Då det ej på samma gång värdi afgjordt, hvilken natur

landsförsamlingen hädanefter skulle ega, och om den skulle behålla eller mista

nämnda privilegium, så anhöll församlingen (31 December 1883), att Kongl.

Maj:t härom måtte meddela bestämmelse. På grund af remiss från Kongl.

Maj:t inkom Kammarkollegium — efter att yttranden infordrats från domkapitlet

i Yesterås, Konungens Befallningshafvande i Yestmanlands län, samt

Sala landsförsamling — med utlåtande i ämnet. Kammarkollegium upplyser,

att i de af landshöfdingarne är 1692 insända specifikationer öfver gäll, som då

»höllos för regala», äfvensom i de af en 1722 tillsatt kommission upprättade

förteckningar, Sala stad och socken »angifvas» hafva före år 1680 »varit

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2.

ansedda för regala». Kollegiets utlåtande, hvaraf framgår att nämnda specifikationer

och förteckningar äro af ett timligen tvetydigt värde såsom

historisk källa, upplyser vidare huru egenmäktigt Karl XI handterade församlingarnas

rätt, dä han utan hänsyn till landshöfdingarnes specifikationer,

förklarade för regala »största delen af de pastorat, som tillförene ej varit af

sådan beskaffenhet». Häraf — heter det vidare i Kollegiets utlåtande —

behagade Kong! Maj:t inhemta, att under lands- och stadsförsamlingarnas

förening kyrkoherde skulle af Kongl. Maj:t tillsättas; »och om än landsförsamlingen

dervid fått åtnjuta stadens privilegium vid förslags upprättande,

har dock ett sådant privilegium icke blifvit landsförsamlingen uttryckligen

tillerkändt». På grund af denna s. k. utredning hemstälde Departementschefen

och beslöt Kongl. Maj:t, att landsförsamlingen skulle såsom eget

pastorat blifva af regal natur.

Kollegiets uppgift, att ifrågavarande privilegium icke uttryckligen blifvit

Sala landsförsamling tillerkändt, är emellertid stridande mot verkliga förhållandet,

så vida eljest, hvad jag ej kan betvifla, här nedan åberopade, i

Mittags edition af Kyrkolagen införda, handlingar äro autentika. Sedan

uti § 42 af privilegierna för Sala (15 April 1624) stadgats, att »uti kyrkolierdevalet.

hafva vi nådigst undt staden den rätt, att de med bispens ja och

samtycke må välja tre skickliga personer och oss med bispens och stadens

bref presentera, af Indika vi en sedan Keesa och till Kyrkoherde konfirmera

vele», så vardt genom Kongl. Maj:ts utslag den 24 Februari 1772 förklarad!,,

att Kongl. Maj:t, på Riksens Ständers tillstyrkan i skrifvelse af 17 December

1771, bifallit, att Sala stad må tillgodonjuta de rättigheter vid kyrkoherdeval

derstädes, som 42 § i stadens privilegier innehåller, »och det på lika

sätt som vid riksdagen 1760 för Norrköpings stad blifvit bifallet, samt att

Sala landsförsamling under denna privilegii- och förslagsrätt lika med Sala

stad innefattas». Privilegiet har således verkligen blifvit landsförsamlingen

så »uttryckligen tillerkändt», som detta med svenska ord kan ske i en behörigen

tillkommen författning. Till närmare upplysning må förhållandet med

Norrköpings stads-och landsförsamlingars valrätt anföras, eftersom Kongl. Maj:ts

ofvannämnda utslag 1772 bestämde att Salaförsamlingarna skulle åtnjuta sitt

privilegium »på lika sätt», som för Norrköping förut blifvit bifallet. Norrköpings

stad hade, enligt 1620 års privilegier, rätt att välja och »presentera»

tre personer. Uti denna valrättighet — heter det i Rikets Ständers skrifvelse

af den 21 Augusti 1761 — hade »landsförsamlingen sedan genom Kongl.

Maj:ts särskilda nådiga utslag fått delaktighet, dock så att föreslåendet staden

allena är förbehållet». I enlighet med Rikets Ständers tillstyrkan i nämnda

skrifvelse förklarade Kongl. Maj:t genom utslag den 8 Oktober 1761, att

»Norrköpings stad efter dess privilegier eger rättighet att, inom den tid som

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 2.

13

förordningarna fordra pastorats besättande, låta sä många prester, som

magistraten och borgerskapet åstundan för dem predika och sina embetsgåfvor

utmärka; hvarefter och änskönt sådant icke skulle blifva inom denna tid

verkstäldt, utan genom magistratens och borgerskapets förvållande eftersatt,

stads- och landtförsamling ärna dock ofelbart böra, med biskopens ja och samtycke,

i laga tid välja genom sina elektorer tre skicklige prestman, hvilka

stadsförsamlingen sedan, med biskopens och stadens bref, Kong! Maj:t i

underdånighet föreslår, då Kongl. Maj:t en af dem till deras Kyrkoherde i

nåder utnämnande varder».

Det i vederbörande domkapitels utlåtande, hvari Konungens befallningshafvande

instämt, anförda skäl för privilegiets upphäfvande, att nemligen

församlingen icke tycktes vara angelägen om dess bibehållande, är alldeles

betydelselöst. Den fortlefvande församlingens framtida rätt borde icke få

slumpas bort af den tillfälliga majoriteten på en kyrkostämma år 1883. I

slikt fall torde det just tillkomma Kongl. Maj:t att upprätthålla andras välförvärfvade

rättigheter, ej att utvidga sina egna.

En författare i svenska kyrkorätten skref för femtio år sedan, att Kongl.

Maj:t, vid afgörandet af tvister om pastorats natur, »in casu dubio visserligen

ofta låtit skälen för regaliteten blifva gällande.» Månne det vore för

tidigt nu, att beträda en annan väg, att inskränka, icke utvidga »regaliteten»?

8) Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 15 Augusti, § 19.

Rikets Ständer vid 1862—1863 års riksmöte beviljade på grund af

enskild motion, för nästa statsregleringsperiod, årligen 4,500 riksdaler till inrättande

i ecklesiastikdepartementet af en byrå för folkskoleärenden, till hvars

åligganden skulle höra att »sammanföra, kontrollera och bearbeta de inkommande

statistiska uppgifterna af alla slag» rörande folkskoleväsendet

(skrifvelse N:o 169). Med anledning häraf beslöt Kongl. Maj:t (den 5 Februari

1864) att för folkskoleärenden tillsätta en expeditionssekreterare i

ecklesiastikdepartementet med åliggande, bland annat, att »tillse det inom

departementet föras de statistiska och andra anteckningar, som för noggrann

kännedom af folkundervisningen äro nödiga.» Vid 1865 års riksdag äskades

för folkskolebyrån på ordinarie stat 4,500 riksdaler till lön åt en byråchef

och 1,500 riksdaler till tjenstebiträde, hvilket Riksdagen biföll. Hur departementets

stat sedermera reglerats, lärer icke behöfva omtalas.

År 1870 utgafs: »Bidrag till Sveriges officiella statistik. P) Folkundervisningen

den 31 December 1868», innehållande berättelse och tabellbilagor.

Efter detta första försök att grundlägga en svensk folkskolestatistik

har under femton år all fortsättning — uteblifvit.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutions- Ut skottets Memorial N:o 2.

Polkskolebyrån har nu egt bestånd i två årtionden. Jag förmodar, att

den fullgör ofvan omförmälda statistiska åligganden, i hvilket fall offentliggörandet

af en årlig folkskolestatistik ej borde vara något öfvermåttan afskräckande

företag. Men sannolikt hafva hinder, outransaklig^ för den i

departemental-mysterierna oinvigde, mött ett så nyttigt förehafvande.

Är det för att afhjelpa denna brist, som chefen för ecklesiastikdepartementet

förmått Kongl. Maj:t att anvisa ett arfvode åt en ej i folkskolebyrån

anstäld författare, som enligt ett — förmodligen icke af Kongl. Maj:t meddeladt

— »uppdrag» utarbetat en »Öfversigt af folkskoleväsendets utveckling

under åren 1877—1881» (34 sidor oktav), så måste jag beklaga den i ögonen

fallande oemotsvarigheten mellan medel och ändamål. Af denna officiella

brochures torftiga siffror och allmänna resonnement inhemtas ingen upplysning

om vårt folkskoleväsende, som skulle vara värd den inom Utskottet

såsom »obetydlig» betecknade kostnaden. Endast i ett afseende kan den

erbjuda något intresse, dock utan tvifvel af annat slag, än man beräknat:

den föranleder en jemförelse med den i fjor utgifna, kolossala och oerhördt

dyra, statistiska volymen om »statens elementarläroverk» (196 sidor text och

250 sidor tabellbilagor, allt i stor qvart).

9) Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 9 Aug. 1884, § 16.

Trettio års erfarenhet har ådagalagt olämpligheten, ja skadligheten af

det lagtvång, hvarmedelst man velat förmå de studerande inom filosofiska

fakulteten att inrätta sina studier, att välja sina »kunskapsämnen», icke

enligt egen håg och egen uppfattning af studiets praktiska ändamål, utan så,

som en förmynderlig regering funnit för godt. Denna erfarenhet har också

visat, att olägenheterna af detta absurda tvång hvarken afhjelpas genom

sådana modifikationer i examensstadgarne, som gifva med ena och taga med

andra handen, som skära bort litet här och lägga till litet der, eller genom

i särskilda fall meddelade »dispenser», hvilka, betraktade i samband med de

vägrade dispenserna, icke synas vara regerade af någon annan princip än

nycken eller det mer eller mindre medgörliga tycket för dagen.

De genom Kongl. skrifvelsen af 22 April 1853 angående filosofie

kandidatexamen meddelade bestämmelserna aflöstes af föreskrifterna i Kongl.

skrifvelsen den 16 April 1870. De senare efterträddes af nya stadganden i

Kongl. skrifvelsen den 26 Januari 1877, och dessa åter ändrades genom

Kongl. skrifvelsen den 12 September 1879. Månne med denna fjerde reform

tvångets rätta mått skall anses vara funnet? visserligen icke: det är ej

jemkningar i tvånget, utan tvångets afskaffande, som allena kan lända till bot.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Ut skot tets Memorial N:o 2.

15

Emellertid har, på Ecklesiastikministerns tillstyrkan, Kongl. Maj:t afslagit

en af filosofie kandidaten K. K gjord ansökan att, utan hinder af

föreskrifterna i Kongl. brefvet den 26 Januari 1877, i licentiatexamen få

undergå pröfning i teoretisk filosofi, latinska språket samt nordiska språk.

Då det tvång, som sålunda in casu upprätthölls, visat sig vara för

studierna skadligt; då Kongl. Maj:t eger rätt att dispensera från den ekonomiska

författning, som stadgar detta tvång; då Kongl. Maj:t stundom med

långt större liberalitet meddelat sådan dispens; då samtliga de ämnen, som

sökanden ville i sin examen förena, återfinnas inom de för licentiatexamen

inför humanistiska sektionen obligatoriska ämnesgrupper; då sökanden utan

tvifvel bättre än Herr Ecklesiastikministern kan bedöma, hvad den förres studier

skola tjena honom till och hvad han derför bör studera, har jag funnit

denna (iispensvägran beklagligt anmärkningsvärd.

10) Protokoll öfver ecklesiastikärendet, inför t. f. regering den 29

Februari, § 9.

Hos Kongl. Maj:t hade Rektorn vid högre allmänna läroverket i Hudiksvall

anhållit om tillåtelse, att tvenne hans döttrar måtte få begagna undervisningen

i nämnda läroverks sjette och sjunde klasser, antingen så att

de, efter aflagd godkänd inträdesexamen, i tillämpliga deler egde alla en lärjunges

rättigheter och skyldigheter, eller ock så att de, utan att vara vid

läroverket formligen inskrifna, finge mot skälig ersättning öfvervara lektionerna

i läseämnena inom nämnda klasser. Den erfarne skolmannens ansökan,

om hvilken Utskottet tagit kännedom, är motiverad på ett så fullständigt

och öfvertygande sätt, att den — i betraktande af frågans otroliga utgång

— skall blifva en af de märkligaste källskrifterna till svenska skolväsendets

historia under sista fjerdedelen af det nittonde seklet.

Efter inhemtande af Upsala domkapitels — men ej af vederbörande

lärarekollegii — utlåtande i ämnet, afslog Kongl. Maj:t Rektor Sidvalls ansökan.

Med anledning häraf har jag inom Utskottet erinrat om följande omständigheter:
a)

I tidskriften »Vor ungdom», 1884, Pa häftet, sid. 66—67, har en

svensk skolman upplyst, att i några fall flickor undervisats tillsammans med

gossar i de allmänna läroverken. Detta har — fortsätter han •— skett med

rektors och lärarnes tillåtelse, men det har försiggått i all tysthet, utan att

höga vederbörande derom tillfrågats.

Att detta skulle vara för Ecklesiastikdepartementet obekant, är naturligtvis

omöjligt. Departementet »inspekterar» ju och mottager berättelser.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2.

Men hvarför har då ej ett förbud blifvit utfärdadt? Ställningen är således

den, att utan Kong! Maj:ts tillåtelse går det mycket väl för sig att låta

flickor följa undervisningen i statens elementarläroverk, men att, när hos

Kongl. Maj:t helt lojalt göres ansökan om sådan rättighet, den afslås — ett

par tidigare afslag nämnas af förf. i »Vor Ungdom». Man skulle vilja

gifva mycket för att få tag i nyckeln till en dylik politisk gåta.

b) En del af de skolor, som staten med dryga kostnader underhåller,

stå halftomma. Enligt bilagorna till senaste läroverkskomiténs betänkande

funnos pedagogik- med 10, 9, 8 lärjungar (Ulricehamn, Mariefred Hedemora

och Falkenberg), treklassiga läroverk med 26, 20, 18 lärjungar

(Söderköping och Sala, Vernamo och Timmerby, Sölvesborg och Marstrand),

femklassiga läroverk med 76, 75, 71, 66, 53, 52 lärjungar (Söderhamn,

Torr tel je och Kristinehamn, Arboga, Haparanda, Piteå, Enköping),

fullständiga läroverk med 117, 111, 91 (Hudiksvall, Strengnäs, Luleå). Åtminstone

på ganska många orter skulle ett äfven betydligt tillopp af qvinligt

elever icke hafva orsakat någon trängsel.

Slutligen tillåter jag mig att anföra de ord, hvarmed Rektor Sidvall

i sin redogörelse för Hudiksvalls läroverk under läsåret 1883—1884 oinförmält

denna sak. Efter att hafva redogjort för ansökningens innehåll och

den utgång, frågan fick, yttrar han följande:

»Ehuruväl vetande, att underdåniga framställningar af sistnämnda art

hittills icke rönt nådigt afseende, vågar jag, lifligt öfvertygad som jag är

att eu dylik väg måste förr eller senare beträdas, föreställa mig, att omständigheterna

nu, om någonsin, varit gynsamma för anställande af ett försök,

huruvida samläsning mellan ynglingar och flickor på ett högre stadium af

offentlig skolundervisning visade sig möjlig och ändamålsenlig: de här ifrågasatta

qvinliga lärjungarna skulle nemligen fått sin fader till rektor och lärare

samt sin broder till klasskamrat; men af utgången visade sig, att frågan ännu

icke är hos oss mogen för lösning i den åsyftade rigtningen. Så mycket

torde dock kunna utan öfverdrift sägas, att genom välvilliga medgifvanden

åt detta håll från statsmyndigheternas sida många föräldrars bekymmer för

sina döttrars uppftostran skulle väsentligen lättas, och de mindre besökta bland

de allmänna läroverken kunna genom vidgad verksamhet och ökadt lärjungeantal

rikare återgälda samhällets uppoffring ar.»

De gyllene ord, som jag ur en föga känd och mindre tillgänglig

skrift citerat, skola åt det häfte af riksdagstrycket, som innehåller Konstitutions-Utskottets

déchargebetänkande, förläna ett icke ringa värde — derest

ett sådant understöd möjligen behöfves.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-I)tskottets Memorial N:o 2.

17

11) Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 5 December 1884,

§ 17.

Jag har med min röst bidragit till Utskottets beslut att hos Kamrarne

göra en anmälan enligt 107 § Regeringsformen, men detta på i viss

mån andra grunder, än de af Utskottet åberopade, hvarföre jag anhåller att

få härom yttra mig.

När Riksdagen i skrifvelse till Kong! Maj:t den 21 Maj 1882 meddelade

att den, till löneförbättring för lärarne vid de allmänna läroverken

med hälften af de belopp, som Kong!. Maj: t i Prop. N:o 17 föreslagit, hade

anvisat 336,975 kronor, förklarade Riksdagen, att denna löneförbättring skulle

ega rum »med tillämpning af de i statsrådsprotokollet angifna grunder.» Här

framträder den frågan: hörde den nya, den dittills i afseende å elementarlärarnes

aflöning icke använda principen att fördela aflöningsförmåner i

»lön» och »tjenstgöringspenningar», hörde den med till »grunderna» eller ej?

Tydligt besvaras den frågan ingalunda af sjelfva statsrådsprotokollet, och

om detta allena skulle tjena till ledning vid svarets afgifvande, så skulle

jag vilja nekande besvara frågan, derföre, bland annat, att å ena sidan

tillämpningen af en sådan »grund» å aflöningen vid de läroverk, de treklassiga

samt pedagogierna, för hvilkas lärare äskades blott »tillfällig löneförbättring

å extra stat», förekommer mig orimlig, men å andra sidan statsrådsprotokollet

icke gör någon skilnad, i afseende å denna »grunds» tillämpning,

mellan de läroverk, hvilkas lärare skulle få definitiv lönereglering å

ordinarie stat, och dem, hvilkas lärare skulle erhålla blott tillfällig löneförbättring

å extra stat. Sådant är det svar på frågan, som synes mig framgå

ur anförandet till statsrådsprotokollet. Emellertid måste jag, i följd af de

omständigheter som i Utskottets utlåtande finnas omtalade, antaga att den,

som till statsrådsprotokollet afgaf detta anförande, menat, att principen: fördelning

i lön och tjenstgöringspenningar, var en af den föreslagna löneförbättringens

»grunder».

Då uppstår vidare den frågan: egde denna »grund», fördelningen i

lön och tjenstgöringspenningar, fortfarande sin giltighet och afsedda tillämplighet,

efter att Riksdagen dels till hälften nedsatt det äskade beloppet, dels uppfört

detta å extra stat? Jag kan, efter noggrant öfvervägande, ej annat än med

nej besvara denna fråga, det vill med andra ord säga, att jag påstår, att

den ifrågavarande grunden, om den nu var en af »grunderna», i följd af

Riksdagens beslut måste förfalla. Uppenbart är att, sedan Riksdagen med

50 procent minskat det begärda beloppet, de i statsrådsprotokollet angifna

siffrorna för lön och tjenstgöringspenningar inom de särskilda befattningarnas

olika lönegrader icke vidare kunde tillämpas, utan att »grundens» tillämpBih.

till Biksd. Prof. 1885. 3 Sami. 2 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutions-UtsTcoitets Memorial N:o 2.

ning måste inskränkas till iakttagande af proportionen mellan lön och tjenstgöringspenningar

sådan denna proportion framgår nr statsrådsprotokollets siffror.

Men äfven med denna förutsättning kommer jag till det resultatet, att ifrågavarande

»grund» var vorden omöjlig efter de af Riksdagen vidtagna ändringarna

i den Kong! propositionen, hvilket jag vill med ett exempel belysa.

Lägsta lönegraden för adjunkt var, när den Kong!, propositionen afgafs,

1,500 kronor. Dertill skulle, enligt propositionen, komma 1,000 kronor

tjenstgöringspenningar, det vill säga att, efter den af Kong], Maj:t föreslagna

löneförbättringen, lönen skulle blifva tre femtedelar och tjenstgöringspenningarne

två femtedelar af hela aflöningen. I följd af Riksdagens beslut minskades

lönetillökningen från 1,000 till 500 kronor. Om nu på den med blott 500

kronor, i stället för de af Kong!. Maj:t föreslagna 1,000, ökade aflöningen

tillämpas den ofta nämnda »grunden»: delning i lön och tjenstgöringspenningar,

och denna tillämpning verkställes på det enda sätt, som är rimligt, nemligen

så. att statsrådsprotokollets proportion mellan lön (= tre femtedelar) och tjenstgöringspengar

(== två femtedelar) användes, så blir följden, att eu adjunkt i

lägsta lönegraden, som förut hade 1,500 kronor lön, komme att erhålla 1,200

kronor lön och 800 kronor tjenstgöringspengar. Om man nu vidare tager i

betraktande, att, enligt dittills gällande bestämmelser, tjenstledig elementarlärare

i vissa fall kunnat alldeles slippa att afstå någon del af sin aflöning,

men att deremot »tjenstgöringspenningarne» skulle till hela sitt belopp afstås,

så befinnes, att eu tjenstledig adjunkt i lägsta lönegraden, som i vissa fall

kunnat få behålla sina 1,500 kronor, efter löneförbättringen skulle i samma

fall få afstå 800 kronor tjenstgöringspenningar och behålla blott den till

1,200 kronor uppgående lönen. Således, om fördelningen i lön och tjenstgöringspenningar

icke blott hörde till »de i statsrådsprotokollet angifna grunder»,

utan denna grund också skulle ega bestånd efter de af Riksdagen beslutade

ändringarna i den Kongl. propositionen, då blefve följden, att den tillämnade

löneförbättringen kunde komma att, med en för läraren högst obehaglig dialektik,

slå om i sin motsats, det är i eu försämring af hans aflöningsförmåner.

Då ett sådant resultat af löneförbättringen likväl är en orimlighet,

så kommer jag härmed tillbaka till min utgångspunkt, att, om än fördelningen

i lön och tjenstgöringspenningar varen af »grunderna» i statsrådsprotokollet,

denna grund icke vidare var förnuftigtvis tillämplig, sedan Riksdagen

nedsatt beloppet till hälften och uppfört det å extra stat.

Emellertid hade Riksdagen ju föreskrifvit »tillämpning af de i statsrådsprotokollet

angifna grunder». Hvad var då att göra? Enligt min tanke,

borde ej någon tvekan kunnat finnas om rätta utvägen: att i framställning

till 1883 Riksdag påpeka, att man kört fast, och liur man rätteligen kunde

komma lös igen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 2. 19

Chefen för Ecklesiastikdepartementet valde ej denna utväg. Han

tillstyrkte ett Kongl. Maj:ts beslut, att det af Riksdagen beviljade lönetillägget

skulle betraktas såsom tjentgöringspenningar. Att detta beslut ej kan

betraktas såsom en verkställighet af Riksdagens föreskrift om tillämpning

af de »i statsrådsprotokollet angifna grunder», ligger för öppen dag, ty enligt

dessa grunder — om nu fördelningen får räknas dit — skulle hela det

nyreglerade aflöningsbeloppet enligt viss norm fördelas i lön- och tjenstgöringspenningar.

Att åter göra det af Riksdagen till 50 procent nedsatta lönetillägget

till tjenstgöringspenningar, det var att påbjuda eu ny, i statsrådsprotokollet

icke angifven grund.

Men härvid stanna ej denna sakens märkvärdigheter. Hetta är blott

det första skedet, och det i viss mening bästa af hela historien återstår.

Hen 12 Juni 1882 beslöt Kongl. Maj:t, på Chefens för Ecklesiatikdepartementet

hemställan, att de af Riksdagen beviljade lönetilläggen skulle

»utgå endast för verklig tjenstgöring», och samma beslut har upprepats den

29 Juni 1883 samt den 30 Maj 1884. Vederbörande domkapitel hafva

gång efter annan befunnits uppfatta de nyss citerade orden enligt vanligt

svenskt språkbruk: de hafva icke lyckats inse att tjenstledighet är detsamma

som verklig tjenstgöring. Icke dess mindre vidhalles 1883 och 1884 den

1882 bestämda ordalydelsen i cirkulären om lönetillägget, men — Chefen för

Ecklesiastikdepartementet tillstyrker regelbundet Kongl. Maj:t, på sätt Utskottet

berättat, att i tillämpningen, vid afgörandet af besvär, upphäfva hvad

högstdensamme låtit genom cirkulär från Ecklesiastikdepartementet förkunna

till vederbörandes efterrättelse. En sådan regeringskonst synes mig

hafva ingen förtjenst, men i stället två fel — att ställa alltför öfverdrifna

anspråk på underordnade myndigheters skarpsinne och att för ro skull öka

den eljest så mycket öfverklagade mängden af administrativa besvärsmål.

Emellertid vill jag gerna söka någon anledning till motsägelsen mellan

cirkulären och deras tillämpning. Jag föreställer mig, att Chefen för Ecklesiastikdepartementet

ansett en oryggligt konseqvent tillämpning åt en fast regel

för lönetilläggen ej vara möjlig, eller åtminstone kunna blifva olämplig. Men

om han sålunda tillstyrkt Kongl. Maj:t att gentemot sina egna cirkulär

bibehålla och utöfva en obunden handlingsfrihet, för att ena gången kunna

tillämpa den berömda principen si och andra gången den ej mindre namnkunniga

principen så (protokoll öfver Ecklesiastikärenden den 29 Februari

1884, § 8, utvisar en annan »grund» för bestämmande af en i följd af sjukdom

tjenstledig lärares aflöning, än den i allmänhet följda), och om än

detta tilläfventyrs kunde hafva sina skäl, sedan — på sätt förut är anmärkt

— hela frågan kommit på sned, så måste jag derutinnan instämma

med Utskottet, att, om i något fall det funnits giltiga skäl att vidhålla cirku
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 2.

lärens princip (att lönetilläggen skola utgå endast för verklig tjenstgöring),

ett sådant fall för visso var det, som föranledt Utskottets af mig biträdda

anmärkning.

Jag kan ej underlåta att här påpeka, huru — under ofvan tecknade

régime — för sjukdom tjenstledig lärare behandlas. Den sjuke läraren, som

kanske ofta för sjukdomens skull får afsåga sig en välbehöflig extra arbetsförtjenst,

han får afstå fjerdedelen af sin gamla lön och han får ej ett öre

af det lönetillägg, som förklarats för »tjenstgöringspenningar». Den lärare

åter, som njuter permanent tjenstledighet, för att sköta eu annan befattning,

för hvilken arfvode t eller arfvodena jemte reseersättning torde uppgå till

några tusental kronor, han anses böra särskild! omhuldas. Vare sig att

detta är en af de faststälda »grunderna» för lärareaflöningen, eller blott

en mindre lycklig »tillämpning» af en måhända förnuftigare grund, så synes

mig rättelse vara påkallad af rättvisa och billighet.

12) Protokoll öfver finansärenden den 23 Maj, § 21.

Med anledning af en framställning från 1867 års statsrevision anhöll

Riksdagen år 1868 (skrifvelse N:o 78) om utredning rörande »fördelar och

olägenheter af post- och telegrafverkens förening under eu gemensam styrelse»

samt, eventuel!, om framläggande af gemensam normalstat för båda verken,

derest en sammanslagning af dem befunnes fördelaktig. Sedan cheferna för

båda verken afgifvit utlåtande i ämnet, fann Kong], Maj: t Riksdagens framställning

ej för det dåvarande böra föranleda annan åtgärd, än att å de

orter, der båda styrelserna funne sådant lämpligt, befattningarna såsom postexpeditör

och telegrafstationsföreståndare, vid inträffande ledighet, hos samma

person förenades.

Riksdagen 1871 uttalade ånyo (skrifvelse V:o 48) samma önskan om

båda verkens förening, dervid anförande bland annat, att derigenom en betydlig

minskning i tjenstemännens antal säkerligen skulle kunna åvägabringas, att

den något ökade aflöningen för dem, som skötte förenade post- och telegraftjenster,

skulle trots besparingen för det allmänna bereda dem förbättrad

utkomst, att derest öfverstyrelsen ej blefve gemensam, antagandet af gemensamrne

tjensteman, enligt hvad erfarenheten visat, icke torde vinna önskvärd

tillämpning, att, i motsats mot Telegrafstyrelsens uttalade åsigt, Riksdagen

ansåge det målet vara väl värdt att eftersträfva, att genom besparingar

måtte åt statskassan beredas öfverskottsmedel från telegrafverket.

Äfven denna framställning fann Kong! Maj:t icke böra till någon

åtgärd föranleda. Visserligen blefvo genom Kongl. brefvet den 6 Juni 1873

föreskrifter meddelade i syfte att befrämja den förening af befattningarna

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2.

21

såsom postexpeditör och telegrafstationsföreståndare, hvilken genom Kongl.

brefvet den 12 December 1869 tillåtits. Men antalet af förenade postexpeditioner

och telegrafstationer var likväl endast fem i det ögonblick, då

Riksdagen 1880 (skrifvelse No 49) för tredje gången bragte organisationsfrågan

å bane samt begärde framläggande af förslag härom för näst sammanträdande

Riksdag. Vid aflåtande af statsverkspropositionen till 1883 års Riksdagförklarade

Kongl. Maj:t icke heller denna Riksdagens framställning till någon

Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Jag har förutskickat denna öfversigt, för att påminna om, hur envist

från Telegrafstyrelsen blåser motvind mot en af Riksdagen länge påkallad

reform, och jag kommer nu till det åberopade statsrådsprotokollet, I förening

med en förlidet år af Telelegrafstyrelsen fordrad upplösning af föreningen

mellan post- och telegraftjensterna å stationen vid Riddargatan i Stockholm,

lägger detta protokoll i dagen, att nämnda motvind numera nätt en styrka,

mot hvilken Kongl. Maj:t alls icke förmår hålla stånd. För ett nytt postkontor

och ett nytt telegrafkontor å Ladugårdslandet vid Esplanaden skulle

val, om möjligt, skaffas »gemensam lokal». Men gemensam förvaltning?

Nej, bort det!

Riksdagen befinnes hafva varit sannspådd, dä den 1871 yttrade att,

utan gemensam öfverstyrelse, »antagandet af gemensamma tjensteman för

post- och telegrafverket icke torde vinna önskvärd tillämpning». Då fans

en sådan gemensamhet endast å två orter. Tio ar senare hade den utsträckt

sig till fem orter, och var den ifrågasatt att utsträckas till ytterligare två.

Generalpoststyrelsens berättelse för år 1883 upplyser — Telegrafstyrelsens

åter nämner ej denna obehagliga småsak — att af de 193 fullständiga fasta

postanstalterna sex tillika voro telegrafanstalter, oberäknadt två förenade

post- och telegrafanstalter i Stockholm (hvarjemte vid tio post stationer å

orter, der äfven statstelegrafstationer funnos, post- och telegrafgöromålen

sköttes af eu gemensam föreståndare).

Hvad en »långsamt mognande öfvertygelse*, understödd af det absoluta

veto, som det Kongl. brefvet af 1873 lagt i Telegrafstyrelsens hand,

kan uträtta i negativ rigtning, det torde af ofvanstående klarligen framgå.

13) Protokoll öfver utrikesdepartementets ärenden i sammansatt

statsråd den 25 Januari 1884, § 1.

Genom fullmakt af 25 Januari 1884 har Kongl. Maj:t bemyndigat

svensk-norska ministerresidenten i Lisboa att med Portugal afsluta en handelsoch

sjöfartstraktat.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutions Utskottets Memorial N:o 2.

Dä hvarken denna fullmakt eller flen enligt Kongl. Maj:ts bemyndigande

af Utrikesministern utfärdade instruktion för underhandlaren föreskrifver,

att i traktaten bör inflyta förbehåll om Riksdagens godkännande, ehuru sistnämnda

dokument och Utrikesministerns yttrande till sammansatta statsrådets

protokoll den 25 Januari 1884 göra mer än antagligt, att traktaten skall komma

att beröra Riksdagens rätt, enligt 60 § Regeringsformen, har denna omständighet

så mycket mer synts mig böra anmärkas, som anledningar förekommit

till den förmodan, att man på vissa håll skulle föreställa sig, att

Riksdagens tullbeskattningsmakt kunde undanskjutas i sådana fall, der eu

handelstraktat blott i »obetydligare» man berör densamma.

14) Slutligen har jag här velat omförmäla min reservation mot Utskottets

beslut att icke infordra det, såsom jag förmodar, befintliga ministeriella

protokollet med tillhörande handlingar angående följande allmänt bekanta

sak, som inom och utom landet väckt ett synnerligen obehagligt uppseende.

Af in- och utländska tidningars berättelser har man sig bekant, att

förlidet år svensk-norske konsuln i Haderslev, Bankdirektören Sören Thomsen

Amorsen, entledigades från sin sedan 1862 innehafda vicekonsulsbefatt

ning, och att entledigandet föranledts, ej af fel eller försummelse i embetet, utan

af det misshag, hvarmed vederbörande i Berlin ansett Amorsens deltagande

jemte ett antal slesvigska män och qvinnor i en utflykt till Vestjylland.

Anmärkande, att jag omöjligen kunde föreställa mig, det Ministern för utrikes

ärendena skulle i en sådan sak hafva begagnat sig af sitt i konsulsstadgan

medgifna, enligt min tanke med Regeringsformens § 35 icke förenliga

bemyndigande att entlediga vicekonsuler, och att han säkerligen föranledt

ärendets behandling i ministerielt statsråd, har jag yrkat att Utskottet

borde infordra handlingarna i detta allmänt kända mål, för att sättas i tillfälle

att bedöma, om och huru vederbörande sökt häfda landets värdighet

och ära.»

I vissa delar af Herr Hedins reservation hafva nedan nämnde ledamöter

instämt, nemligen:

Herr Pamp: i punkterna 1, 2, 10 och 13;

Herr Lasse Jönsson: i punkterna 3, 6 och 13;

Herr Norén: i punkterna 1 och 2;

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-UtsTcottets Memorial N:o 2.

23

Herr Ang. Pettersson: i punkten 4; och

Herr Ljungman: i punkterna 1, 2, 3 och 13.

Herrar von Ehrenheim och Friherre von Essen hafva begärt få antecknadt,

att de varit förhindrade att närvara vid det Utskottets sammanträde,

då beslut fattats om anmärknings framställande enligt 107 § Regeringsformen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.