Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af 87 § 2 mom. Regeringsformen.

1885-03-10 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1885:5, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af 87 § 2 mom. Regeringsformen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.

1

N:o 5.

Ank. till Riksd. Kansli den 13 Mars 1885, kl. 3 e. in.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner

om ändring af 87 § 2 mom. Regeringsformen.

Vid 1881 års riksdag väckte Herr A. P. Lind särskilda motioner

dels om upphäfvande af Ivongl. förordningen den 16 November 1863,

angående allmänt kyrkomöte, dels ock bland annat om sådana ändringar

i 87 § 2 mom., 88 § och 114 § Regeringsformen, som ansåges böra

blifva en följd af nämnda Kongl. förordnings upphäfvande och hvarigenom

kyrkomötets medverkan vid stiftande, förändring, upphäfvande

och förklaring af kyrkolag samt ändring och upphäfvande af presterskapets

privilegier skulle upphöra; men sedan förstberörda motion på

Lag-Utskottets hemställan blifvit af Riksdagen afslagen, afstyrkte Konstitutions-Utskottet

och afslogo båda Kamrarne de föreslagna grundlagsändringarne.

Frågan återkom vid 1882 års riksdag, då Herr C. J. Svensén föreslog

den ändring i 87 § 2 mom. Regeringsformen, att ordet »samtycke»

skulle utbytas mot ordet, »utlåtande». Såsom skäl för denna framställning

anförde motionären hufvudsakligen, att kyrkomötesinstitutionen,

om hvars inrättande förslag vid 1862—1863 årens riksdag af Konungen

väcktes och af Ständerna godkändes, tillkommit för att, såsom en särskild

statsinrättning till skydd för svenska kyrkans rättigheter och intressen,

bereda presteståndet en ersättning för den representationsrätt,

som detsamma, egentligen i egenskap af kyrkans ombud, förut egt, men

genom ståndsförfattningens upphäfvande förlorat. Omfånget af den nya

kyrkorepresentationens befogenhet utstakades i 9 § af Kongl. förordningen

den 16 November 1863, om allmänt kyrkomöte, enligt hvilket

Bill. till Rilesd. Prof. 1885. 3 Sami. 4 Raft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.

lagrum kyrkomöte tillkomme att upptaga kyrkliga mål, som Konungen

till detsamma öfverlemnade eller hvarom fråga af någon dess ledamot

väcktes; dock att mötet ej egde att, utöfver hvad i grundlag kunde

varda medgifvet, annat eller mera besluta än underdåniga utlåtanden

samt föreställningar och önskningar att hos Konungen anmälas. Härigenom

hade kyrkomötets ställning, enligt motionärens förmenande, blifvit

på ett klart och tydligt sätt angifven. Men kyrkomötets rnaktområde

hade genast i början af dess tillvaro erhållit en högst väsentlig utsträckning

genom det i samband med den nya Riksdagsordningens antagande

gjorda tillägg till 87 § Regeringsformen, på grund hvaraf vid stiftande,

förändrande eller upphäfvande af kyrkolag jemväl erfordrades samtycke

af kyrkomötet, livilket derigenom i sjplfva verket erhållit större rättigheter

än dem, från hvilka presteståndet afstått. Om nemligen de tre

andra stånden förenat sig om en mening, hade denna utan hinder af

presteståndets motsatta åsigt blifvit Riksdagens beslut; hvaremot kyrkomötet

stode såsom en sjelfständig myndighet, sidoordnad med Konung

och Riksdag och med full makt att kullkasta de beslut, om hvilka desse

förenat sig. Emellertid hade redan vid pröfningen inom Högsta Domstolen

af förslaget till kyrkomötesförordning tungt vägande anmärkningar

framstälts mot den maktställning, som var afsedd att tilldelas den nya

kyrkorepresentationen, och en ledamot af denna domstol hade uttalat

den mening, att om vid sidan af Riksdagen stäldes en annan, af denna

oberoende representation för kyrkan, måste detta i längden framkalla

stridigheter, som förlamade dem begge, så framt icke endera lyckades

undertrycka den andra. En half mansålders erfarenhet hade sedermera

icke jäfvat denna farhåga. Tredelningen af den lagstiftande makten på

det kyrkliga området hade ledt till ett hämmande af allt reformarbete

derstädes. Kyrkomötets förmåga att gifva sjelfständiga uppslag till förbättringar

i vår snart tvåhundraåriga kyrkliga lagstiftning hade allt från

början synts stadd i aftagande; mötet hade hufvudsakligen visat sin

styrka genom att helt och hållet eller delvis omintetgöra de reforinplaner,

som utgått från någon af de egentliga statsmakterna. Att detta

förhållande ej kunde lända till svenska kyrkans och dess medlemmars

sanna välfärd, läge emellertid i öppen dag. Hade nu kyrkomötets veto

mot Konungs och Riksdags gemensamma beslut visat sig mäktigt att

hämma det kyrkliga reformarbetet, men ej att skydda kyrkans sanna

intressen eller rättigheter, syntes det vara klart, att bestämmelsen om

detta veto borde ur grundlagen utgå. Och om sagda veto sålunda förfelat

sitt ändamål, kunde dess afskaffande ej innebära någon kränkning

af de förpligtelse!’, Riksdagsordningens stiftare kunde anses hafva iklädt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 5.

3

sig gent emot kyrkans målsmän inom ståndsrepresentationen. Kyrkomötet

blefve härigenom hänvisadt till sin i kyrkomötesförordningen angifna

naturliga ställning såsom eu. rådgifvande myndighet, hvars utlåtande

infordrades vid stiftande, ändring eller upphäfvande af kyrkolag

och hvars ord dervid vägde mera i samma mån som dess ledamöter,

omedelbart utsedde för kyrkliga syften, kunde förutsättas i allmänhet

inom detta område ega större sakkunskap än Riksdagens medlemmar,

vid hvilkas val så många andra synpunkter måste göra sig gällande.

Och det skyddsvärn, kyrkan kunde anses behöfva, borde hon i alla händelser

säkrast och tryggast finna hos sin högste styresman, Konungen,

hvilken ej torde gifva sin stadfästelse åt några omogna hugskott, äfven

om sådana, mot all rimlig sannolikhet, vunne godkännande af svenska

folkets representation. Slutligen fäste motionären uppmärksamheten

derå, att det skydd för presterskapets privilegier, förmåner, rättigheter

och friheter, som förbehållits genom stadgandet i § 114 Regeringsformen,

att för ändring eller upphäfvande deraf fordras bifall af allmänt kyrkomöte,

icke blefve rubbadt genom upphäfvande af det i § 87 af samma

grundlag omförmälda veto.

Förslaget blef af Konstitutions-Utskottet afstyrkt och förkastades af

Första Kammaren med 75 röster mot 25, men antogs af Andra Kammaren

med 113 röster mot 63 att hvila till grundlagsenlig behandling.

Motionären föranleddes af den välvilja, hvarmed han funnit sitt förslag

mottaget, att å nyo framlägga detsamma vid 1883 års riksdag. Med vidhållande

af de skäl, han förut andragit, erinrade han vidare, att reformarbetet

på det kyrkliga området ytterligare försvårades derigenom, att

kyrkomötet ej sammanträdde oftare än hvart femte år. I intet annat

lagbundet samhälle funnes, motionären veterligen, ett dylikt frö till en

stat i staten; och då den svenska kyrkan ju vore eu statskyrka, borde

den väl ock foga sig i den ordning, som för alla andra institutioner

och förhållanden inom samhället vore gällande. Då det åberopats, att

beviljandet af vetorätt åt kyrkomötet utgjort det vilkor, på hvilket

presteståndet gifvit sitt bifall till upphörandet af dess särskilda representationsrätt

inom Riksdagen, ville motionären erinra derom, att detta

vilkor ej tagits för godt af ståndets majoritet, som genom sina reservationer

uttryckligen gifvit till känna, att den endast till följd af en yttre

nödvändighets tryck låtit ske hvad den ej kunde ändra. Ett vilkor, som

ej tagits för godt af den ena parten, kunde väl ej vara bindande för

den andra. Och det vore dessutom att tänka för lågt om vår kyrkas

män att tro dem vilja bibehålla eu dem medgifven undantagsställning

en enda dag längre, än den visade sig vara till gagn för kyrka och sam
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutdons-Utskottets Utlåtande N:o 5.

hälle. Det hade anmärkts, att upphäfvande af kyrkans undantagsställning

skulle innebära en maktutvidgning för en samhällsklass, allmogen.

Men då denna samhällsklass icke på det kyrkliga området hade andra,

för den egendomliga åsigter och intressen än den öfriga delen af det

svenska folket, torde det med fog kunna sägas, att kyrkan kunde skatta

sig lycklig, om den ej hade svårare fiender eller motståndare att bekämpa

än Sveriges allmoge.

Frågan fick vid 1883 års riksdag samma utgång som vid den föregående:

Ivonstitutions-Utskottet afstyrkte, och Första Kammaren afslog

utan votering motionärens förslag, som deremot af Andra Kammaren

med 108 röster mot 59 antogs till hvilande i grundlagsenlig ordning.

Vid innevarande riksdag hafva två motionärer, Herrar P. Persson i

Isie och A. Magnusson i Lervik, å nyo dragit frågan under Riksdagens

pröfning. I särskilda, från Andra Kammaren till Utskottet öfverlemnade

motioner (N:is 24 och 50) hafva de nemligen hemstält:

Herr P. Persson: »att Riksdagen för sin del måtte besluta, att ''allmänna

kyrkomötets vetorätt blifver upphäfd;» och

Herr A. Magnusson: »det Riksdagen för sin del måtte beluta, »att

uti 87 § 2 mom. Regeringsformen ordet ''samtycke’ utbytes mot ordet

''utlåtande''».

I sin motivering anmärker Herr Persson, att ehuru många bestämmelser

i vår gällande kyrkolag vore till den grad föråldrade, att deras

ordagranna tillämpning skulle förandleda bråk, krångel, förargelse och

separation, hade likväl de förhoppningar, man hyst, att det allmänna

kyrkomötet skulle taga initiativ till nödiga förbättringar, slagit fel; och

med den vetorätt, kyrkomötet nu eger, och den ytterst konservativa tendens,

som karakteriserade detsamma, hade enskilde ledamöter af Riksdagens

Kamrar tvekat att framkomma med förslag, hvarigenom de kunde blottställa

sig sjelfva och Riksdagen för ett afslag från kyrkomötets sida.

Efter att hafva erinrat om den långsamhet i reformarbetet, som vore en

följd af tre beslutande makter, af hvilka en endast höres hvart femte

år; och om den deraf vållade svårigheten att, äfven der det gamla vore

af alla utdömdt, genom ömsesidiga jemkningar enas om det nya, framhåller

motionären vidare, att presteståndet under ståndsriksdagarne icke

egde vetorätt annat än i fråga om presterskapets privilegier och löner,

hvilka sistnämnda numera blifvit reglerade för en tid af femtio år. Slutligen

yttrar motionären:

»Upphäfvandet af kyrkomötets vetorätt kan ske på flera sätt, t. ex.

från §§ 87, 88 och 114 Regeringsformen utgå de orden, som röra allmänt

kyrkomöte; eller på annat sätt, att § 87 mom. 2 Regeringsformen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.

ändras så, att ordet samtycke utbytes mot ordet utlåtande; eller ock, på

sätt Konstitutions-Utskottet kan finna lämpligast i den antydda rigtningen

föreslå, dess rätt likmätigt enligt § 53 Regeringsformen och § 38 mom.

1 Riksdagsordningen.»

Herr Magnusson har i sin motivering anfört enahanda skäl för sin

åsigt som de, hvilka Herr Svensén i sin motion vid 1882 års riksdag

åberopat och för hvilka här ofvan redogjorts.

I sina afstyrkande utlåtanden i anledning af de vid 1882 och 1883

årens riksdagar väckta motioner anförde Utskottet hufvudsakligen, att

då genom ståndsförfattningens upphäfvande presteståndet afstod från den

ståndet förut tillkommande rätt att såsom svenska kyrkans målsman deltaga

i lagstiftningsarbetet, framstod oafvisligen behofvet deraf, att statskyrkan

egde en särskild representation, inom hvilken de speciella insigter

i dit hörande frågor, som för vården af kyrkans intressen vore af

nöden, kunde vara i vidsträcktare mån till finnandes, än hos den på

allmänna val grundade nationalrepresentationen vore att påräkna. Att

betydelsen af en sådan kyrkans målsman nogsamt beaktades, derom vittnade

förhandlingarne angående nu gällande Riksdagsordning, och med

visshet torde kunna sägas, att det för mången, som med sin röst bidragit

till ståndsförfattningens upphäfvande, varit en afgörande omständighet,

att kyrkan framgent komme att blifva särskilt representerad.

Kyrkomötet hade sålunda berättigats att jemte Konungen och Riksdagen

deltaga i den kyrkliga lagstiftningen; men i anledning af motionärens

anmärkning, att mötets maktområde blifvit, utöfver hvad i Kongl.

förordningen den 16 November 1863 om allmänt kyrkomöte bestämdes,

väsentligen utsträckt genom det i § 87 Regeringsformen sedermera intagna

stadgande om kyrkomötets samtycke såsom erforderligt för stiftande,

ändring eller upphäfvande af kyrkolag, erinrade Utskottet, hurusom

uti den af Kongl. Maj:t till 1862—1863 årens Riksdag aflåtna proposition

om antagande af en författning angående allmänt kyrkomöte uttryckligen

framhölls, att, då verkan af kyrkomötets beslut måste bestämmas af

grundlag, någon beslutanderätt enligt förslaget icke kunnat kyrkomötet

tilläggas, men att, då ifrågavarande institution icke syntes i fullt mått

kunna motsvara sin bestämmelse, med mindre kyrkomötet tillerkändes

rätt att deltaga i stiftandet af kyrkolag, ordalagen i förslaget blifvit så

affattade, att de lämpade sig jemväl för den utsträckning, som genom en

grundlagsändring kunde komma till stånd. I förslagets § 9, som af

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o t).

Rikets Ständer oförändrad antogs, var ock vidden af kyrkomötets maktområde

gjord beroende af hvad i grundlag kunde i sådant hänseende

varda medgifvet.

Det borde jemväl beaktas, att i rådslagen om kyrkans angelägenheter

prester och lekmän toge lika del, en anordning, hvarmed lagstiftaren

afsett lika mycket att begränsa det rent kyrkliga elementets

inflytande som att tillförsäkra kyrkomötet den sakkunskap, hvilken för

ett framgångsrikt reformarbete inom vår med eu mängd stadganden af

civillags natur sammanblandade kyrkolagstiftning kräfdes.

Att nu rubba grundvalarne för en statsinstitution, som egt bestånd

under jemförelsevis allt för kort tid, för att någon fullständig erfarenhet

om densammas verkningar ännu skulle kunnat inhemtas, eller ett säkert

stöd vinnas för bedömande, om och i hvad mån en förändring deraf vore

af nöden, kunde ej heller anses vara förenligt med den varsamhet, som

vid hvarje förändring i grundlag borde göra sig gällande.

Den åsigt, Utskottet sålunda förut uttalat, vidhåller Utskottet fortfarande.

Då det blifvit påstådt, att »kyrkomötets veto mot Konungs och

Riksdags gemensamma beslut visat sig vara ett hinder, mäktigt att hämma

det kyrkliga reformarbetet», måste Utskottet konstatera, att detta påstående

är origtigt. Allenast två särskilda, af Konung och Riksdag

gemensamt fattade beslut hafva blifvit understälda kyrkomötets pröfning

(båda år 1873); och dessa hafva blifvit af mötet gillade. Öfver åtta af

Riksdagen fattade beslut har Kongl. Maj:t infordrat kyrkomötets utlåtande;

sex af dessa har mötet godkänt, och endast i fråga om två —

angående ändringar dels i bestämmelserna om indigenatsrätten och dels

i gällande stadganden rörande prest- och pastoralexamen samt om andra

vilkor för presterlig befordran — har kyrkomötet omfattat åsigter, i

mer eller mindre mån afvikande från Riksdagens. Kyrkomötet har således

icke en enda gång utöfvat sin rätt till veto mot båda statsmakternas

sammanstämmande beslut; och af ofvanstående redogörelse framgår

jemväl, att mötet åtminstone icke gent emot de från den ena statsmakten,

Riksdagen, utgångna reformplaner kan sägas hafva intagit en hufvudsakligen

"negativ ställning. Utskottet vill ej uttala något omdöme om

det sätt, hvarpå mötet användt sin rätt till initiativ på kyrkolagstiftningens

område; men äfven om något derutinnan skulle anses vara från mötets

sida eftersatt, kan något skäl för upphäfvandet af vetorätten desto mindre

derur hemtas, som mötets förmåga af sjelfständiga reformförslag

näppeligen lärer förhöjas genom eu förminskning af dess inflytande på

lagstiftningsarbetet. Och särskildt bör det framhållas, att, om åtskilliga

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.

7

inom mötet väckta förslag till lagändringar icke vunnit mötets bifall,

sådant icke bevisar, att ju icke utgången kunnat blifva en annan, om

samma förslag framkommit i den fullständigare form och varit åtföljda

af den omsorgsfullare utredning, som tillgodokomma ett af Konung och

Riksdag antaget lagförslag.

Kyrkolagen omfattar så väl allt, som rör kyrkans inre ordning, hennes

troslära, hennes liturgi in. in., som ock stadgande!! angående kyrkans

förhållande till staten och dess öfriga institutioner, kyrkans ekonomi

o. s. v.; och lika så visst som statsmakterna böra ega åtminstone del i

beslutanderätten öfver kyrkans, så att säga, statsborgerliga förhållanden,

lika obestridligt synes det vara, att kyrkan, ej mindre än öfriga inom

staten bestående religiösa samfund, måste ega rätt att åtminstone deltaga

i reglerandet af hennes inre angelägenheter. Långt ifrån att skälen för

upprätthållandet af eu med verklig beslutanderätt försedd representation

för kyrkan förminskats sedan den nya Riksdagsordningens införande, har

tvärtom ett nytt, oemotsägligt principielt skäl tillkommit genom den vid

1870 års riksdag antagna förändring af 26 § Riksdagsordningen, hvarigenom

främmande trosbekännares behörighet att väljas till riksdagsmän

blifvit i väsentlig mån utvidgad.

Slutligen torde det böra påpekas, dels att den långsamhet i kyrkolagstiftningsarbetet,

hvilken framhållits såsom en följd af det allenast hvart

femte år sammanträdande kyrkomötets deltagande deri, icke afhjelpes

genom en sådan ändring af 87 § 2 mom. Regeringsformen, som Herr

Magnusson föreslagit, eller genom upphäfvande af kyrkomötets vetorätt,

så länge likväl dess utlåtande skulle inhemtas, dels och att förändringen

skulle komma att medföra den påföljd, att Konungen städse måste höra

kyrkomötet, innan en kyrklig fråga hänvisades till Riksdagen, enär mötets

utlåtande ej kunde infordras öfver en redan afgjord sak, och att således

den frihet, som för närvarande förefinnes att först vända sig till den af

de båda institutionerna, som efter frågans beskaffenhet anses först böra

yttra sig, komine att försvinna.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer Utskottet,

att Herrar P. Perssons och A. Magnussons ifrågavarande

motioner icke må till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 10 Mars 1885.

På Utskottets vägnar:

MAGNUS HALLENBORG.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.

Reservationer:

af Herrar Friherre Nordenskiöld, Farup, Johnsson, Jönsson, Norén,

Olsson, A. Petersson, Ljungman och Siljeström: »De skäl, som kunna anföras

till stöd för den af Herr Magnusson föreslagna grundlagsförändringen,

hafva dels uti hans egen, dels i Herr Per Perssons motion blifvit

så fullständigt och väl angifna, att föga eller intet är i det fallet att

tillägga. Vi anse ock för vår del dessa skäl vara fullt tillräckliga såsom

grund för antagande af det ifrågavarande ändringsförslaget.

Den närmaste följden af en sådan förenkling i kyrkolagstiftningen,

som af motionärerna åsyftats, måste blifva, att Kyrkolagen lättare och

utan allt för stor tidsutdrägt komme att befrias från de stadganden af

rent eller väsentligen civil natur, med hvilka den för närvarande är belamrad

och som icke rätteligen höra dit, men hvilka, så länge de qvarstå,

skola komma att utgöra oupphörliga anledningar till tvister mellan

Riksdagen och Kyrkomötet; hvaremot, i den mån en sådan utsofring

sker och Kyrkolagen mer och mer blir i egentlig mening en lag för

kyrkan, både denna lag skall vara mindre utsatt för ingrepp från Riksdagens

sida, och Kyrkomötet mer och mer kommer att blifva en verklig

representation för svenska kyrkan, den der med desto större auktoritet

kan göra sig gällande i de rent kyrkliga och religiösa frågorna. Redan

på den tid, då förslaget till inrättande af ett kyrkomöte först framstäldes,

uttalades af många kyrkans varma vänner den önskan, att den

nya institutionen måtte erhålla en sådan karakter, som här antydts,

under det de endast med tvifvel och misstro emotsågo de följder,

hvilka efter deras mening måste komma att uppstå af den blandade lagstiftningsrätt,

som sedermera fick sitt uttryck i den nya redaktionen af

87 § 2 mom. Regeringsformen.

Att Riksdagen, efter en sådan förändring af nyssnämnda grundkgsparagraf,

som nu föreslagits, kunde komma att otillbörligt ingripa i de

rent kyrkliga frågornas behandling, låter visserligen säga sig af den,

som icke vill reformen, men någon sannolikhet har icke ett sådant antagande.

Det är, allra helst i vår tid, icke genom en mer eller mindre

omtvistad yttre maktfullkomlighet, utan genom anda och lif, som kyrkans

och religionens sanna intressen kunna göras gällande, och det lärer icke

kunna betviflas, att ju mer Kyrkomötet blir hänvisadt att ställa sig på

en sådan ståndpunkt, desto större skall dess anseende och inflytande

blifva i allt, som hörer till dess egentliga verksamhetsfält..

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5. 9

Ej heller bör förbises, att kyrkan eger i sitt öfverhufvud, Konungen

en målsman, hvars auktoritet i det fallet så mycket mindre får underskattas,

som, derest Kyrkomötets verksamhetssfer inskränkes på sätt här

angifvits, Konungen icke lärer kunna hafva någon betänklighet vid att

ställa sig på Kyrkomötets sida, om något öfvergrepp af Riksdagen mot

all förmodan skulle försökas.

På grund af hvad sålunda anförts hafva vi i Utskottet yrkat, likasom

vi fortfarande yrka på bifall till Herr Magnussons förslag, att uti

87 § 2 mom. Regeringsformen ordet »samtycke» utbytes mot ordet »utlåtande».

Ju förr den härigenom uttalade förändringen i Kyrkomötets

politiska maktställning kommer till stånd, desto lyckligare för vår kyrkas

religiösa utveckling, som för Kyrkomötet är dyrbarare än bevarandet af

en yttre maktfullkomlighet.»

af Herr Hedin: »I motiven till Kongl. Maj:ts proposition vid

1862 63 års riksdag angående ny riksdagsordning och vissa dermed

sammanhängande ändringar i Regeringsformen anföres intet annat skäl

för medgifvande åt Kyrkomötet af andel i kyrkolagstiftningen, än att

derest förslaget till ny Riksdagsordning blefve antaget, statskyrkan skulle

upphöra att »genom ett särskilda stånd vara representerad i nationalförsamlingen».

I detta sammanhang och under en situation, då hela samhällets

hufvudfråga var just ståndsförfattningens upphäfvande, hvarefter ingenting.

vidare skulle blifva »genom ett särskildt stånd», representerad t i

nationalförsamlingen, skulle nämnda skäl för kyrkomötesvetot sannerligen

te sig allt för löjligt, derest det vore att taga på allvar, derest det liksom

grundlagarne skulle tillämpas efter ordalydelsen.

Men, som man vet, utgjorde de anförda orden blott en omskrifning

af en sanning, som det ej ansågs rätt konvenabelt att säga rent ut: nemligen

att man härigenom skulle underlätta riksdagspresteståndets frivilliga

återtåg från den politiska skådeplatsen, dess bifall till representationsförändringen,

dess samtycke till undanrödjande af den »redan vittrade

grund», som hotade att »sönderfalla», och som ej längre kunde »till

fäderneslandets båtnad» bibehållas.

Det är äfvenledes bekant, att de högvördiges bifall till den stora

reformen knappast gafs, och att den i alla händelser ei vans på det

sättet.

Nu vill man likväl, att statsmakten skall, förmodligen ända till

tidernas fullbordan, bära denna onödigtvis åtagna black om foten, hvartill

den sjelf har nyckeln! En sådan retrospektiv artighet mot 1865 års

Bih. till Rilcsd. Prof. 1885. 3 Sami. 4 Raft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

JO Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 5.

Clerus comitialis synes mig verkligen gå nog. långt, och det högloflig^

Utskottet borde, i min tanke, åtminstone ej hafva yttrat sig i sådan

rigtning, om det också ej nu ville förorda en förändring.

På& hufvudsakligen de skäl, som många gånger tillförene blifvit anförda,

har jag yrkat bifall till förslaget om utbytande i § 87 Regerings

formen af ordet »samtycke» mot ordet »utlåtande». Härmed borde visserligen

följa äfven en förändring af § 88 Regeringsformen, men den

kan utan skada anstå till en följande riksdag.

Hvad Kyrkomötet genom förlusten af vetot i kyrkolagslrågor forlorar

i vis inertiee beror det af mötet sjelft att . ersätta genom att förvärfva

sig en moralisk auktoritet inför folkmeningen. Lag-Utskottet år

1863 yttrade: »äfven om den särskilda kyrkorepresentationens röst endast

vore konsultativ, lärer deraf ingalunda följa att den skulle sakna en afgörande

vigt. Äfven Rikets Ständers röst i ekonomiska lagstiftningsfrågor

är endast konsultativ; men att de af Ständerna derutinnan uttalade åsigter

ändock hafva sin tyngd, är obestridligt.» .

Att göra dessa ord till en på Kyrkomötet tillämplig sanning, det

beror af Kyrkomötet sjelft. Må det först taga initiativet till att lefor

mera sig sjelft, främst genom förslag om sjelfskrifvenhetens upphäfvande.

Må det vidare blifva äfven en i öfrigt reformerande församling. Mera

behöfs ej.

Men något sådant förespå ty värr ej tidens tecken. De gode herrar

och svenske män, som ej länge sedan utarbetade ett felslag till ny

Kyrkolag, ville ju hafva så väl kyrkostämmoförordningen som kyrkomötesförordningen

inryckta i den nya kyrkolagen, således ändringar äfven

i nämnda förordningar underkastade mötets veto. Detta lilla försök

röjer arten hos den unga tredje statsmaktens ledare, gynnare och vänner.

Makten att hindra reformer synes vara dem kärare än allt annat. Det

sinnelaget skall ej gifva med sig förrän, genom vetots upphäfvande,

Kyrkomötet blifvit hänvisadt till att försvara sig och sin plats och sitt

inflytande endast genom andans kraft i de skäl, det kan förebringa i

sina »underdåniga utlåtanden samt föreställningar och önskningar», hör

Kyrkomötets eget väl måste man derför önska dess förlossande från vetomaktens

farliga frestelser och sömngifvande inverkan.»

Herr Carlsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

ifrågavarande ärendes slutliga behandling inom Utskottet.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri, 1885.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.