Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af 87 § 2 mom. Regeringsformen.
1885-03-10 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1885:5, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af 87 § 2 mom. Regeringsformen.
Dokumentets text
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.
1
N:o 5.
Ank. till Riksd. Kansli den 13 Mars 1885, kl. 3 e. in.
Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner
om ändring af 87 § 2 mom. Regeringsformen.
Vid 1881 års riksdag väckte Herr A. P. Lind särskilda motioner
dels om upphäfvande af Ivongl. förordningen den 16 November 1863,
angående allmänt kyrkomöte, dels ock bland annat om sådana ändringar
i 87 § 2 mom., 88 § och 114 § Regeringsformen, som ansåges böra
blifva en följd af nämnda Kongl. förordnings upphäfvande och hvarigenom
kyrkomötets medverkan vid stiftande, förändring, upphäfvande
och förklaring af kyrkolag samt ändring och upphäfvande af presterskapets
privilegier skulle upphöra; men sedan förstberörda motion på
Lag-Utskottets hemställan blifvit af Riksdagen afslagen, afstyrkte Konstitutions-Utskottet
och afslogo båda Kamrarne de föreslagna grundlagsändringarne.
Frågan återkom vid 1882 års riksdag, då Herr C. J. Svensén föreslog
den ändring i 87 § 2 mom. Regeringsformen, att ordet »samtycke»
skulle utbytas mot ordet, »utlåtande». Såsom skäl för denna framställning
anförde motionären hufvudsakligen, att kyrkomötesinstitutionen,
om hvars inrättande förslag vid 1862—1863 årens riksdag af Konungen
väcktes och af Ständerna godkändes, tillkommit för att, såsom en särskild
statsinrättning till skydd för svenska kyrkans rättigheter och intressen,
bereda presteståndet en ersättning för den representationsrätt,
som detsamma, egentligen i egenskap af kyrkans ombud, förut egt, men
genom ståndsförfattningens upphäfvande förlorat. Omfånget af den nya
kyrkorepresentationens befogenhet utstakades i 9 § af Kongl. förordningen
den 16 November 1863, om allmänt kyrkomöte, enligt hvilket
Bill. till Rilesd. Prof. 1885. 3 Sami. 4 Raft. 1
2
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.
lagrum kyrkomöte tillkomme att upptaga kyrkliga mål, som Konungen
till detsamma öfverlemnade eller hvarom fråga af någon dess ledamot
väcktes; dock att mötet ej egde att, utöfver hvad i grundlag kunde
varda medgifvet, annat eller mera besluta än underdåniga utlåtanden
samt föreställningar och önskningar att hos Konungen anmälas. Härigenom
hade kyrkomötets ställning, enligt motionärens förmenande, blifvit
på ett klart och tydligt sätt angifven. Men kyrkomötets rnaktområde
hade genast i början af dess tillvaro erhållit en högst väsentlig utsträckning
genom det i samband med den nya Riksdagsordningens antagande
gjorda tillägg till 87 § Regeringsformen, på grund hvaraf vid stiftande,
förändrande eller upphäfvande af kyrkolag jemväl erfordrades samtycke
af kyrkomötet, livilket derigenom i sjplfva verket erhållit större rättigheter
än dem, från hvilka presteståndet afstått. Om nemligen de tre
andra stånden förenat sig om en mening, hade denna utan hinder af
presteståndets motsatta åsigt blifvit Riksdagens beslut; hvaremot kyrkomötet
stode såsom en sjelfständig myndighet, sidoordnad med Konung
och Riksdag och med full makt att kullkasta de beslut, om hvilka desse
förenat sig. Emellertid hade redan vid pröfningen inom Högsta Domstolen
af förslaget till kyrkomötesförordning tungt vägande anmärkningar
framstälts mot den maktställning, som var afsedd att tilldelas den nya
kyrkorepresentationen, och en ledamot af denna domstol hade uttalat
den mening, att om vid sidan af Riksdagen stäldes en annan, af denna
oberoende representation för kyrkan, måste detta i längden framkalla
stridigheter, som förlamade dem begge, så framt icke endera lyckades
undertrycka den andra. En half mansålders erfarenhet hade sedermera
icke jäfvat denna farhåga. Tredelningen af den lagstiftande makten på
det kyrkliga området hade ledt till ett hämmande af allt reformarbete
derstädes. Kyrkomötets förmåga att gifva sjelfständiga uppslag till förbättringar
i vår snart tvåhundraåriga kyrkliga lagstiftning hade allt från
början synts stadd i aftagande; mötet hade hufvudsakligen visat sin
styrka genom att helt och hållet eller delvis omintetgöra de reforinplaner,
som utgått från någon af de egentliga statsmakterna. Att detta
förhållande ej kunde lända till svenska kyrkans och dess medlemmars
sanna välfärd, läge emellertid i öppen dag. Hade nu kyrkomötets veto
mot Konungs och Riksdags gemensamma beslut visat sig mäktigt att
hämma det kyrkliga reformarbetet, men ej att skydda kyrkans sanna
intressen eller rättigheter, syntes det vara klart, att bestämmelsen om
detta veto borde ur grundlagen utgå. Och om sagda veto sålunda förfelat
sitt ändamål, kunde dess afskaffande ej innebära någon kränkning
af de förpligtelse!’, Riksdagsordningens stiftare kunde anses hafva iklädt
Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 5.
3
sig gent emot kyrkans målsmän inom ståndsrepresentationen. Kyrkomötet
blefve härigenom hänvisadt till sin i kyrkomötesförordningen angifna
naturliga ställning såsom eu. rådgifvande myndighet, hvars utlåtande
infordrades vid stiftande, ändring eller upphäfvande af kyrkolag
och hvars ord dervid vägde mera i samma mån som dess ledamöter,
omedelbart utsedde för kyrkliga syften, kunde förutsättas i allmänhet
inom detta område ega större sakkunskap än Riksdagens medlemmar,
vid hvilkas val så många andra synpunkter måste göra sig gällande.
Och det skyddsvärn, kyrkan kunde anses behöfva, borde hon i alla händelser
säkrast och tryggast finna hos sin högste styresman, Konungen,
hvilken ej torde gifva sin stadfästelse åt några omogna hugskott, äfven
om sådana, mot all rimlig sannolikhet, vunne godkännande af svenska
folkets representation. Slutligen fäste motionären uppmärksamheten
derå, att det skydd för presterskapets privilegier, förmåner, rättigheter
och friheter, som förbehållits genom stadgandet i § 114 Regeringsformen,
att för ändring eller upphäfvande deraf fordras bifall af allmänt kyrkomöte,
icke blefve rubbadt genom upphäfvande af det i § 87 af samma
grundlag omförmälda veto.
Förslaget blef af Konstitutions-Utskottet afstyrkt och förkastades af
Första Kammaren med 75 röster mot 25, men antogs af Andra Kammaren
med 113 röster mot 63 att hvila till grundlagsenlig behandling.
Motionären föranleddes af den välvilja, hvarmed han funnit sitt förslag
mottaget, att å nyo framlägga detsamma vid 1883 års riksdag. Med vidhållande
af de skäl, han förut andragit, erinrade han vidare, att reformarbetet
på det kyrkliga området ytterligare försvårades derigenom, att
kyrkomötet ej sammanträdde oftare än hvart femte år. I intet annat
lagbundet samhälle funnes, motionären veterligen, ett dylikt frö till en
stat i staten; och då den svenska kyrkan ju vore eu statskyrka, borde
den väl ock foga sig i den ordning, som för alla andra institutioner
och förhållanden inom samhället vore gällande. Då det åberopats, att
beviljandet af vetorätt åt kyrkomötet utgjort det vilkor, på hvilket
presteståndet gifvit sitt bifall till upphörandet af dess särskilda representationsrätt
inom Riksdagen, ville motionären erinra derom, att detta
vilkor ej tagits för godt af ståndets majoritet, som genom sina reservationer
uttryckligen gifvit till känna, att den endast till följd af en yttre
nödvändighets tryck låtit ske hvad den ej kunde ändra. Ett vilkor, som
ej tagits för godt af den ena parten, kunde väl ej vara bindande för
den andra. Och det vore dessutom att tänka för lågt om vår kyrkas
män att tro dem vilja bibehålla eu dem medgifven undantagsställning
en enda dag längre, än den visade sig vara till gagn för kyrka och sam
-
4
Konstitutdons-Utskottets Utlåtande N:o 5.
hälle. Det hade anmärkts, att upphäfvande af kyrkans undantagsställning
skulle innebära en maktutvidgning för en samhällsklass, allmogen.
Men då denna samhällsklass icke på det kyrkliga området hade andra,
för den egendomliga åsigter och intressen än den öfriga delen af det
svenska folket, torde det med fog kunna sägas, att kyrkan kunde skatta
sig lycklig, om den ej hade svårare fiender eller motståndare att bekämpa
än Sveriges allmoge.
Frågan fick vid 1883 års riksdag samma utgång som vid den föregående:
Ivonstitutions-Utskottet afstyrkte, och Första Kammaren afslog
utan votering motionärens förslag, som deremot af Andra Kammaren
med 108 röster mot 59 antogs till hvilande i grundlagsenlig ordning.
Vid innevarande riksdag hafva två motionärer, Herrar P. Persson i
Isie och A. Magnusson i Lervik, å nyo dragit frågan under Riksdagens
pröfning. I särskilda, från Andra Kammaren till Utskottet öfverlemnade
motioner (N:is 24 och 50) hafva de nemligen hemstält:
Herr P. Persson: »att Riksdagen för sin del måtte besluta, att ''allmänna
kyrkomötets vetorätt blifver upphäfd;» och
Herr A. Magnusson: »det Riksdagen för sin del måtte beluta, »att
uti 87 § 2 mom. Regeringsformen ordet ''samtycke’ utbytes mot ordet
''utlåtande''».
I sin motivering anmärker Herr Persson, att ehuru många bestämmelser
i vår gällande kyrkolag vore till den grad föråldrade, att deras
ordagranna tillämpning skulle förandleda bråk, krångel, förargelse och
separation, hade likväl de förhoppningar, man hyst, att det allmänna
kyrkomötet skulle taga initiativ till nödiga förbättringar, slagit fel; och
med den vetorätt, kyrkomötet nu eger, och den ytterst konservativa tendens,
som karakteriserade detsamma, hade enskilde ledamöter af Riksdagens
Kamrar tvekat att framkomma med förslag, hvarigenom de kunde blottställa
sig sjelfva och Riksdagen för ett afslag från kyrkomötets sida.
Efter att hafva erinrat om den långsamhet i reformarbetet, som vore en
följd af tre beslutande makter, af hvilka en endast höres hvart femte
år; och om den deraf vållade svårigheten att, äfven der det gamla vore
af alla utdömdt, genom ömsesidiga jemkningar enas om det nya, framhåller
motionären vidare, att presteståndet under ståndsriksdagarne icke
egde vetorätt annat än i fråga om presterskapets privilegier och löner,
hvilka sistnämnda numera blifvit reglerade för en tid af femtio år. Slutligen
yttrar motionären:
»Upphäfvandet af kyrkomötets vetorätt kan ske på flera sätt, t. ex.
från §§ 87, 88 och 114 Regeringsformen utgå de orden, som röra allmänt
kyrkomöte; eller på annat sätt, att § 87 mom. 2 Regeringsformen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.
ändras så, att ordet samtycke utbytes mot ordet utlåtande; eller ock, på
sätt Konstitutions-Utskottet kan finna lämpligast i den antydda rigtningen
föreslå, dess rätt likmätigt enligt § 53 Regeringsformen och § 38 mom.
1 Riksdagsordningen.»
Herr Magnusson har i sin motivering anfört enahanda skäl för sin
åsigt som de, hvilka Herr Svensén i sin motion vid 1882 års riksdag
åberopat och för hvilka här ofvan redogjorts.
I sina afstyrkande utlåtanden i anledning af de vid 1882 och 1883
årens riksdagar väckta motioner anförde Utskottet hufvudsakligen, att
då genom ståndsförfattningens upphäfvande presteståndet afstod från den
ståndet förut tillkommande rätt att såsom svenska kyrkans målsman deltaga
i lagstiftningsarbetet, framstod oafvisligen behofvet deraf, att statskyrkan
egde en särskild representation, inom hvilken de speciella insigter
i dit hörande frågor, som för vården af kyrkans intressen vore af
nöden, kunde vara i vidsträcktare mån till finnandes, än hos den på
allmänna val grundade nationalrepresentationen vore att påräkna. Att
betydelsen af en sådan kyrkans målsman nogsamt beaktades, derom vittnade
förhandlingarne angående nu gällande Riksdagsordning, och med
visshet torde kunna sägas, att det för mången, som med sin röst bidragit
till ståndsförfattningens upphäfvande, varit en afgörande omständighet,
att kyrkan framgent komme att blifva särskilt representerad.
Kyrkomötet hade sålunda berättigats att jemte Konungen och Riksdagen
deltaga i den kyrkliga lagstiftningen; men i anledning af motionärens
anmärkning, att mötets maktområde blifvit, utöfver hvad i Kongl.
förordningen den 16 November 1863 om allmänt kyrkomöte bestämdes,
väsentligen utsträckt genom det i § 87 Regeringsformen sedermera intagna
stadgande om kyrkomötets samtycke såsom erforderligt för stiftande,
ändring eller upphäfvande af kyrkolag, erinrade Utskottet, hurusom
uti den af Kongl. Maj:t till 1862—1863 årens Riksdag aflåtna proposition
om antagande af en författning angående allmänt kyrkomöte uttryckligen
framhölls, att, då verkan af kyrkomötets beslut måste bestämmas af
grundlag, någon beslutanderätt enligt förslaget icke kunnat kyrkomötet
tilläggas, men att, då ifrågavarande institution icke syntes i fullt mått
kunna motsvara sin bestämmelse, med mindre kyrkomötet tillerkändes
rätt att deltaga i stiftandet af kyrkolag, ordalagen i förslaget blifvit så
affattade, att de lämpade sig jemväl för den utsträckning, som genom en
grundlagsändring kunde komma till stånd. I förslagets § 9, som af
6
Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o t).
Rikets Ständer oförändrad antogs, var ock vidden af kyrkomötets maktområde
gjord beroende af hvad i grundlag kunde i sådant hänseende
varda medgifvet.
Det borde jemväl beaktas, att i rådslagen om kyrkans angelägenheter
prester och lekmän toge lika del, en anordning, hvarmed lagstiftaren
afsett lika mycket att begränsa det rent kyrkliga elementets
inflytande som att tillförsäkra kyrkomötet den sakkunskap, hvilken för
ett framgångsrikt reformarbete inom vår med eu mängd stadganden af
civillags natur sammanblandade kyrkolagstiftning kräfdes.
Att nu rubba grundvalarne för en statsinstitution, som egt bestånd
under jemförelsevis allt för kort tid, för att någon fullständig erfarenhet
om densammas verkningar ännu skulle kunnat inhemtas, eller ett säkert
stöd vinnas för bedömande, om och i hvad mån en förändring deraf vore
af nöden, kunde ej heller anses vara förenligt med den varsamhet, som
vid hvarje förändring i grundlag borde göra sig gällande.
Den åsigt, Utskottet sålunda förut uttalat, vidhåller Utskottet fortfarande.
Då det blifvit påstådt, att »kyrkomötets veto mot Konungs och
Riksdags gemensamma beslut visat sig vara ett hinder, mäktigt att hämma
det kyrkliga reformarbetet», måste Utskottet konstatera, att detta påstående
är origtigt. Allenast två särskilda, af Konung och Riksdag
gemensamt fattade beslut hafva blifvit understälda kyrkomötets pröfning
(båda år 1873); och dessa hafva blifvit af mötet gillade. Öfver åtta af
Riksdagen fattade beslut har Kongl. Maj:t infordrat kyrkomötets utlåtande;
sex af dessa har mötet godkänt, och endast i fråga om två —
angående ändringar dels i bestämmelserna om indigenatsrätten och dels
i gällande stadganden rörande prest- och pastoralexamen samt om andra
vilkor för presterlig befordran — har kyrkomötet omfattat åsigter, i
mer eller mindre mån afvikande från Riksdagens. Kyrkomötet har således
icke en enda gång utöfvat sin rätt till veto mot båda statsmakternas
sammanstämmande beslut; och af ofvanstående redogörelse framgår
jemväl, att mötet åtminstone icke gent emot de från den ena statsmakten,
Riksdagen, utgångna reformplaner kan sägas hafva intagit en hufvudsakligen
"negativ ställning. Utskottet vill ej uttala något omdöme om
det sätt, hvarpå mötet användt sin rätt till initiativ på kyrkolagstiftningens
område; men äfven om något derutinnan skulle anses vara från mötets
sida eftersatt, kan något skäl för upphäfvandet af vetorätten desto mindre
derur hemtas, som mötets förmåga af sjelfständiga reformförslag
näppeligen lärer förhöjas genom eu förminskning af dess inflytande på
lagstiftningsarbetet. Och särskildt bör det framhållas, att, om åtskilliga
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.
7
inom mötet väckta förslag till lagändringar icke vunnit mötets bifall,
sådant icke bevisar, att ju icke utgången kunnat blifva en annan, om
samma förslag framkommit i den fullständigare form och varit åtföljda
af den omsorgsfullare utredning, som tillgodokomma ett af Konung och
Riksdag antaget lagförslag.
Kyrkolagen omfattar så väl allt, som rör kyrkans inre ordning, hennes
troslära, hennes liturgi in. in., som ock stadgande!! angående kyrkans
förhållande till staten och dess öfriga institutioner, kyrkans ekonomi
o. s. v.; och lika så visst som statsmakterna böra ega åtminstone del i
beslutanderätten öfver kyrkans, så att säga, statsborgerliga förhållanden,
lika obestridligt synes det vara, att kyrkan, ej mindre än öfriga inom
staten bestående religiösa samfund, måste ega rätt att åtminstone deltaga
i reglerandet af hennes inre angelägenheter. Långt ifrån att skälen för
upprätthållandet af eu med verklig beslutanderätt försedd representation
för kyrkan förminskats sedan den nya Riksdagsordningens införande, har
tvärtom ett nytt, oemotsägligt principielt skäl tillkommit genom den vid
1870 års riksdag antagna förändring af 26 § Riksdagsordningen, hvarigenom
främmande trosbekännares behörighet att väljas till riksdagsmän
blifvit i väsentlig mån utvidgad.
Slutligen torde det böra påpekas, dels att den långsamhet i kyrkolagstiftningsarbetet,
hvilken framhållits såsom en följd af det allenast hvart
femte år sammanträdande kyrkomötets deltagande deri, icke afhjelpes
genom en sådan ändring af 87 § 2 mom. Regeringsformen, som Herr
Magnusson föreslagit, eller genom upphäfvande af kyrkomötets vetorätt,
så länge likväl dess utlåtande skulle inhemtas, dels och att förändringen
skulle komma att medföra den påföljd, att Konungen städse måste höra
kyrkomötet, innan en kyrklig fråga hänvisades till Riksdagen, enär mötets
utlåtande ej kunde infordras öfver en redan afgjord sak, och att således
den frihet, som för närvarande förefinnes att först vända sig till den af
de båda institutionerna, som efter frågans beskaffenhet anses först böra
yttra sig, komine att försvinna.
På grund af hvad sålunda anförts hemställer Utskottet,
att Herrar P. Perssons och A. Magnussons ifrågavarande
motioner icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 10 Mars 1885.
På Utskottets vägnar:
MAGNUS HALLENBORG.
8
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.
Reservationer:
af Herrar Friherre Nordenskiöld, Farup, Johnsson, Jönsson, Norén,
Olsson, A. Petersson, Ljungman och Siljeström: »De skäl, som kunna anföras
till stöd för den af Herr Magnusson föreslagna grundlagsförändringen,
hafva dels uti hans egen, dels i Herr Per Perssons motion blifvit
så fullständigt och väl angifna, att föga eller intet är i det fallet att
tillägga. Vi anse ock för vår del dessa skäl vara fullt tillräckliga såsom
grund för antagande af det ifrågavarande ändringsförslaget.
Den närmaste följden af en sådan förenkling i kyrkolagstiftningen,
som af motionärerna åsyftats, måste blifva, att Kyrkolagen lättare och
utan allt för stor tidsutdrägt komme att befrias från de stadganden af
rent eller väsentligen civil natur, med hvilka den för närvarande är belamrad
och som icke rätteligen höra dit, men hvilka, så länge de qvarstå,
skola komma att utgöra oupphörliga anledningar till tvister mellan
Riksdagen och Kyrkomötet; hvaremot, i den mån en sådan utsofring
sker och Kyrkolagen mer och mer blir i egentlig mening en lag för
kyrkan, både denna lag skall vara mindre utsatt för ingrepp från Riksdagens
sida, och Kyrkomötet mer och mer kommer att blifva en verklig
representation för svenska kyrkan, den der med desto större auktoritet
kan göra sig gällande i de rent kyrkliga och religiösa frågorna. Redan
på den tid, då förslaget till inrättande af ett kyrkomöte först framstäldes,
uttalades af många kyrkans varma vänner den önskan, att den
nya institutionen måtte erhålla en sådan karakter, som här antydts,
under det de endast med tvifvel och misstro emotsågo de följder,
hvilka efter deras mening måste komma att uppstå af den blandade lagstiftningsrätt,
som sedermera fick sitt uttryck i den nya redaktionen af
87 § 2 mom. Regeringsformen.
Att Riksdagen, efter en sådan förändring af nyssnämnda grundkgsparagraf,
som nu föreslagits, kunde komma att otillbörligt ingripa i de
rent kyrkliga frågornas behandling, låter visserligen säga sig af den,
som icke vill reformen, men någon sannolikhet har icke ett sådant antagande.
Det är, allra helst i vår tid, icke genom en mer eller mindre
omtvistad yttre maktfullkomlighet, utan genom anda och lif, som kyrkans
och religionens sanna intressen kunna göras gällande, och det lärer icke
kunna betviflas, att ju mer Kyrkomötet blir hänvisadt att ställa sig på
en sådan ståndpunkt, desto större skall dess anseende och inflytande
blifva i allt, som hörer till dess egentliga verksamhetsfält..
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5. 9
Ej heller bör förbises, att kyrkan eger i sitt öfverhufvud, Konungen
en målsman, hvars auktoritet i det fallet så mycket mindre får underskattas,
som, derest Kyrkomötets verksamhetssfer inskränkes på sätt här
angifvits, Konungen icke lärer kunna hafva någon betänklighet vid att
ställa sig på Kyrkomötets sida, om något öfvergrepp af Riksdagen mot
all förmodan skulle försökas.
På grund af hvad sålunda anförts hafva vi i Utskottet yrkat, likasom
vi fortfarande yrka på bifall till Herr Magnussons förslag, att uti
87 § 2 mom. Regeringsformen ordet »samtycke» utbytes mot ordet »utlåtande».
Ju förr den härigenom uttalade förändringen i Kyrkomötets
politiska maktställning kommer till stånd, desto lyckligare för vår kyrkas
religiösa utveckling, som för Kyrkomötet är dyrbarare än bevarandet af
en yttre maktfullkomlighet.»
af Herr Hedin: »I motiven till Kongl. Maj:ts proposition vid
1862 63 års riksdag angående ny riksdagsordning och vissa dermed
sammanhängande ändringar i Regeringsformen anföres intet annat skäl
för medgifvande åt Kyrkomötet af andel i kyrkolagstiftningen, än att
derest förslaget till ny Riksdagsordning blefve antaget, statskyrkan skulle
upphöra att »genom ett särskilda stånd vara representerad i nationalförsamlingen».
I detta sammanhang och under en situation, då hela samhällets
hufvudfråga var just ståndsförfattningens upphäfvande, hvarefter ingenting.
vidare skulle blifva »genom ett särskildt stånd», representerad t i
nationalförsamlingen, skulle nämnda skäl för kyrkomötesvetot sannerligen
te sig allt för löjligt, derest det vore att taga på allvar, derest det liksom
grundlagarne skulle tillämpas efter ordalydelsen.
Men, som man vet, utgjorde de anförda orden blott en omskrifning
af en sanning, som det ej ansågs rätt konvenabelt att säga rent ut: nemligen
att man härigenom skulle underlätta riksdagspresteståndets frivilliga
återtåg från den politiska skådeplatsen, dess bifall till representationsförändringen,
dess samtycke till undanrödjande af den »redan vittrade
grund», som hotade att »sönderfalla», och som ej längre kunde »till
fäderneslandets båtnad» bibehållas.
Det är äfvenledes bekant, att de högvördiges bifall till den stora
reformen knappast gafs, och att den i alla händelser ei vans på det
sättet.
Nu vill man likväl, att statsmakten skall, förmodligen ända till
tidernas fullbordan, bära denna onödigtvis åtagna black om foten, hvartill
den sjelf har nyckeln! En sådan retrospektiv artighet mot 1865 års
Bih. till Rilcsd. Prof. 1885. 3 Sami. 4 Raft. 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
JO Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 5.
Clerus comitialis synes mig verkligen gå nog. långt, och det högloflig^
Utskottet borde, i min tanke, åtminstone ej hafva yttrat sig i sådan
rigtning, om det också ej nu ville förorda en förändring.
På& hufvudsakligen de skäl, som många gånger tillförene blifvit anförda,
har jag yrkat bifall till förslaget om utbytande i § 87 Regerings
formen af ordet »samtycke» mot ordet »utlåtande». Härmed borde visserligen
följa äfven en förändring af § 88 Regeringsformen, men den
kan utan skada anstå till en följande riksdag.
Hvad Kyrkomötet genom förlusten af vetot i kyrkolagslrågor forlorar
i vis inertiee beror det af mötet sjelft att . ersätta genom att förvärfva
sig en moralisk auktoritet inför folkmeningen. Lag-Utskottet år
1863 yttrade: »äfven om den särskilda kyrkorepresentationens röst endast
vore konsultativ, lärer deraf ingalunda följa att den skulle sakna en afgörande
vigt. Äfven Rikets Ständers röst i ekonomiska lagstiftningsfrågor
är endast konsultativ; men att de af Ständerna derutinnan uttalade åsigter
ändock hafva sin tyngd, är obestridligt.» .
Att göra dessa ord till en på Kyrkomötet tillämplig sanning, det
beror af Kyrkomötet sjelft. Må det först taga initiativet till att lefor
mera sig sjelft, främst genom förslag om sjelfskrifvenhetens upphäfvande.
Må det vidare blifva äfven en i öfrigt reformerande församling. Mera
behöfs ej.
Men något sådant förespå ty värr ej tidens tecken. De gode herrar
och svenske män, som ej länge sedan utarbetade ett felslag till ny
Kyrkolag, ville ju hafva så väl kyrkostämmoförordningen som kyrkomötesförordningen
inryckta i den nya kyrkolagen, således ändringar äfven
i nämnda förordningar underkastade mötets veto. Detta lilla försök
röjer arten hos den unga tredje statsmaktens ledare, gynnare och vänner.
Makten att hindra reformer synes vara dem kärare än allt annat. Det
sinnelaget skall ej gifva med sig förrän, genom vetots upphäfvande,
Kyrkomötet blifvit hänvisadt till att försvara sig och sin plats och sitt
inflytande endast genom andans kraft i de skäl, det kan förebringa i
sina »underdåniga utlåtanden samt föreställningar och önskningar», hör
Kyrkomötets eget väl måste man derför önska dess förlossande från vetomaktens
farliga frestelser och sömngifvande inverkan.»
Herr Carlsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ifrågavarande ärendes slutliga behandling inom Utskottet.
Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri, 1885.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.