Sök i Ratio Lex

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 10

1885-02-23 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1885:10, Lag- Utskottets Utlåtande N:o 10

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 10.

5

N:0 10.

Ank. till Rik ad. Kansli den 23 Febr. 1885, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om stadgande

af förmånsrätt för kommunalutskylder.

År 1878 antog Riksdagen för sin del en författning, hvarigenom

17 kap. 12 § Handelsbalken, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen

den 8 Oktober 1861, skulle erhålla följande förändrade lydelse:

»Företrädesrätt till lös egendom tillkommer dernäst kronan för

gäldenärs utskylder sista och löpande året, hvilka ej för fast egendom

utgå, samt derefter landsting och kommuner för de till dem utgående

utskylder för samma tid.»

Vid förslagets granskning i Högsta Domstolen anmärktes bland

annat, att införandet af nya tysta förmånsrätter icke kunde anses i allmänhet

öfverensstämma med de regler, som borde gälla för en god

kreditlagstiftning; och, vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t,

så — med afseende å hvad sålunda blifvit anmärkt, och då dels införandet

af en tyst förmånsrätt för jemförelsevis så betydliga belopp

som dem, hvartill oguldna kommunalutskylder i vårt land stundom uppginge,

kunde verka menligt på den allmänna krediten, och något tvingande

behof af eu sådan åtgärd, hvarom fråga under flere föregående

riksdagar blifvit väckt, men afslagen, icke syntes vara ådagalagdt allenast

genom detta Riksdagens beslut, dels ock syftemålet med förslagets

antagande endast ofullständigt skulle vinnas, enär för kommunalutskylder

för fast egendom icke kunnat stadgas förmånsrätt i samma

egendom, såsom för kronans ränta af fast egendom egde rum — fann

Kongl. Maj:t, jemlikt nådig skrifvelse af den 8 Januari 1879, icke skäl

att till Riksdagens ofvan intagna förslag lemna bifall.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

Riksdagen tillkännagaf sedermera i underdånig skrifvelse den 19

April 1881, att Riksdagen af anförda orsaker för sin del antagit följande

:

»Förordning angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 § Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § Handelsbalken, sådant

nämnda lagrum lyder enligt Förordningen den 8 Oktober 1861, skall

erhålla följande förändrade lydelse:

Dernäst gånge med förmånsrätt ut:

ur fast egendom utskylder för samma egendom till landsting

eller kommun för sista och löpande året, der icke, enligt hvad särskildt

stadgadt är, annan än egaren är pligtig att dem gälda; samt

ur lös egendom först gäldenärens utskylder till kronan för sista

och löpande året, de der ej för fast egendom utgå, och derefter hans

utskylder för samma tid till landsting eller kommun, der de icke, på

grund af hvad här ofvan stadgadt är, ur fast egendom gäldas.»

Vid granskningen af detta förslag funno Högsta Domstolens fleste

ledamöter, likasom vid granskningen af föregående förslag, den hufvudsakliga

anmärkning böra göras, att införandet af nya tysta förmånsrätter

icke kunde anses öfverensstämma med de regler, som borde

gälla för en god kreditlagstiftning, hvarjemte särskildt anmärktes, att

då förslaget innehölle, att förmånsrätt i den lösa egendomen ej skulle

ega rum för de kommunalutskylder, som på grund af förslaget »gäldas»

ur fast egendom, det syntes tvifvelaktigt, huruvida härmed afsåges utskylder,

som enligt förslaget borde gäldas eller verkligen guldits eller

kunnat gäldas ur den fasta egendomen, hvilka tre olika tydningar

kunde leda till mycket olika resultat. Högsta Domstolens fleste ledamöter

ansågo det ej heller böra lemnas utan uppmärksamhet, att jemlikt

127 § Utsökningslagen den nu föreslagna förmånsrätten, så vidt

den afsåge fast egendom, ej kunde göras gällande, då egendomen utmätningsvis

försåldes, hvilket förringade betydelsen af den för kommunerna

åsyftade förmånen. På dessa skäl funno sig Högsta Domstolens

fleste ledamöter ej kunna tillstyrka bifall till Riksdagens ifrågavarande

förslag.

Med afseende å hvad sålunda blifvit emot förslaget anmärkt, farm,

jemlikt skrifvelse till Riksdagen af den 20 Januari 1882, Kongl. Maj:t,

efter Statsrådets hörande, förslaget icke kunna godkännas.

Vid 1882 års riksdag väcktes å nyo fråga om beredande af förmånsrätt

åt kommunalutskylder genom framstäld motion, att »företrädesrätt

för utskylders utgående ur gäldbunden egendom måtte, i lös och fast

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

7

egendom, ega rum för landsting och kommuner näst efter den företrädesrätt,

som redan vore bestämd för kronoutskylder». Motionen afstyrktes

af Lag-Utskottet, hvars hemställan af Första Kammaren godkändes

utan öfverläggning eller votering, hvaremot Andra Kammaren

efter hållen öfverläggning utan votering, med afslag å Utskottets hemställan,

biföll motionen.

Vid innevarande riksdag har frågan åter upptagits af Herr A.

Svenson i Edum, hvilken, uti en inom Andra Kammaren afgifven och

till Lag-Utskottet hänvisad motion, N:o 40, under åberopande af en,

enligt hans mening, sig allt mera yppande osäkerhet för kommunerna

å Jandet att kunna indrifva de kommunalutskylder, äfven för fastighet,

hvilka i vederbörlig ordning uttaxerats, föreslår, »att ett tillägg göres

i Kong], förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars

1862, så att förmånsrätt näst efter kronoutskylder beredes de kommunalutskylder,

som skola utgöras för fastighet.»

Då, såsom af den här ofvan lemnade redogörelse framgår, Kongl.

Maj:t, i enlighet med Högsta Domstolens yttranden, förklarat sig icke

kunna godkänna Riksdagens särskilda förslag af åren 1878 och 1881

om införande i vår lagstiftning af förmånsrätt för kommunalutskylder,

och detta på det hufvudskål, att införandet af nya tysta förmånsrätter

icke kunde anses öfverensstämma med de regier, som borde gälla för

en god kreditlagstiftning, samt, vid sådant förhållande, äfven om en

dylik lagstiftningsåtgärd kunde anses önskvärd, ingen utsigt synes förefinnas,

att Kongl. Maj:t nu, mera än tillförene, skulle finna sig böra

godkänna ett från Riksdagens sida förnyadt beslut i sådant afseende,

äfven om förmånsrätten inskränktes, såsom motionären föreslår, till

kommunalutskylder för fastighet, får Utskottet på dessa, hufvudsakligen

äfven år 1882 andragna, skäl hemställa,

att motionen icke må föranleda någon åtgärd från

Riksdagens sida.

Stockholm den 23 Februari '' 1885.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.