Sök i Ratio Lex

Lag-TJtskottefs Utlåtande N:o 12.föranlåtes Utskottet hemställa

1885-02-23 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1885:12, Lag-TJtskottefs Utlåtande N:o 12.föranlåtes Utskottet hemställa

Dokumentets text

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-TJtskottefs Utlåtande N:o 12.

föranlåtes Utskottet hemställa,

att motionen icke må föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 Februari 1885.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

N:o 12.

Ank. till Riksd. Kansli den 23 Febr. 1885, kl. 12 mild.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af vädd motion om ändrad

lydelse af 17 kap. 7 § Rättegångsbalken.

Lag-Utskottet afgifver härmed på grund af remiss frän Andra Kammaren

utlåtande öfver eu af Herr Anders Nilsson i Rinkahy afgifven motion,

X:o 99, hvari motionären anför, bland annat, hurusom det vore vanligt, att

den ännu enfaldiga allmogen anförtrodde sig och sina rättegångsärenden åt

mer eller mindre rättrådiga sakförare, hvilka uti sina anföranden inför rätta

icke alltid följde sanningen, samt hurusom det, under sådana förhållanden,

vore farligt, att dylika advokater, när de icke funne tillräckligt tjenstvilliga

vittnen, finge sjelfve framträda och vittna uti egen eller sin hufvudmans

sak, helst våra domare ännu vore bundne vid de i 17 kap. Rättegångsbalken

framstälda regler för laga bevis. Stadgandet i nämnda 17 kap. 7 §:

»Ej må ock fullmäktig vittna om det, som hans hufvudman honom

under den rättegång förtrott; finnes det, att han derföre är till fullmäktig

tagen, att han ej vittna måtte; då bör han saken lemna, och vittne bära.»

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

hade nemligen tillämpats sålunda, att en sakförare finge för sin hufvudman

vittna, endast han för tillfället öfverlemnade fullmakten åt annan person.

Motionären föreslår med anledning häraf, »att Riksdagen täcktes besluta,

att sista meningen af Rättegångsbalkens 17 kap. 7 § må erhålla följande

förändrade lydelse:

Ej må någon vittna i den sak, der han är eller varit fullmäktig.»

Om nu ifrågavarande lagbuds rätta tillämpning hafva olika meningar

blifvit uttalade; och Utskottet vill i sådant hänseende här åberopa hvad en

rättslärd, som tolkat vår gällande allmänna civilprocess, härom säger ''(se

Broomé, Allmänna civilprocessen enligt svensk gällande rätt, 1882, sid. 179,

18°):

»En mening är, att fullmäktigen icke bör få vittna om något,rsom rör

den sak, han åtagit sig. En annan mening är, att han endast, efter orden,

är förbjuden att vittna om det han af hufvudmannen fått veta om saken i

förtroende, men att sådant icke ens får yppas af honom, om han påkallas

att vittna i annan sak. Lagens ord, om de ock närmast afse att förbjuda

en fullmäktig att såsom vittne yppa under den rättegång, i hvilken han

uppträder såsom fullmäktig, hvad hufvudmannen honom förtrott om samma

rättegång, lägga dock icke bestämdt hinder i vägen för att utsträcka förbudet

äfven till andra rättegångar, i hvilka den fullmäktigen kan komma

att uppträda såsom vittne; och det skulle otvifvelaktigt vara stridande mot

meningen: den åsyftade sakföraresekretessen, att tolka dem restriktivt. —

Detta lagbud är emellertid äfven i ett annat afseende mindre noggrant redigeradt.

Bestämmelsen att, om fullmäktigen finnes vara derför antagen, att

han ej måtte vittna om sådant, som han får i förtroende veta af hufvudmannen,

han skall vara ojäfvig, innebär ett, minst sagdt, besynnerligt stadgande.

En fullmäktig kan väl svårligen antagas i afsigt, att han icke skall

vittna om sådant, som han under den rättegången får sig af hufvudmannen

anförtrodt om saken; utan budet måste hvila på ett så kalladt språng i tankegången

hos lagstiftaren; och meningen kan icke rimligtvis vara någon annan,

än att den, som blifvit antagen till fullmäktig, fördenskull att han icke

måtte få vittna om sådant, som han innan dess har sig bekant om saken,

bör vara skyldig att afgifva vittnesmål och icke vara förhindrad af den

sedermera inträdda ställningen såsom fullmäktig. — Att hufvudman kan eftergifva

sin rätt att fordra tystlåtenhet i detta afseende, synes vara otvifvelaktigt,

och då bör fullmäktig vara skyldig att vittna.»

Att nu, som motionären föreslår, för hvar och en, som i en sak är

eller varit fullmäktig, stadga absolut hinder att i samma sak vara vittnes
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

gill, skulle i Utskottets tanke kunna leda till betänkliga följder. Så skulle

hvar och en, som, vare sig i egenskap af kärande eller svarande, redan vore eller

väntade sig blifva invecklad i någon rättegång, kunna på fullt laglig väg

förekomma ett för honom besvärligt vittnesmål genom att till fullmäktig i

saken, om ock blott för ett enda rättegångstillfälle, antaga den person, hvars

a timrande som vittne han ville förhindra, och så skulle han kunna för nästa

rättegångstillfälle i samma syftemål taga till fullmäktig någon annan person,

hvilken, i händelse han till vittnesmål af motparten inkallades, befarades

kunna genom sin utsago styrka dennes talan o. s. v., samt såmedelst beröfva

motparten hans bevisning.

Dessutom kan ingen lagstiftning hindra samvetslösa menniskor att

genom falskt vittnesmål beröfva medmenniskor deras lagliga rätt,

På grund af det anförda och under erinran, att lagen redan innehåller

förbud för den, som kan af saken vänta nytta eller skada, att deri

vittne bära, får Utskottet hemställa,

att motionen icke må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 23 Februari 1885.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Stockholm, Associations-Eoktryckeriet, 1885.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.