Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 29

1885-03-31 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1885:29, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 29

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 29.

i

N:o 29.

Ank. till Eikad. Kansli den 31 Mars 1885, kl. 3 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om befrielse

för medlemmar af lagligen erkända församlingar af främmande

kristne eller mosaishe trosbekännare i städerna från

erläggande af de på prestlöneregleringskonventioner eller

kyrkostämmas beslut grundade personella eller efter bevillning

för inkomst af kapital eller arbete utgående bidrag

till statskyrkan.

Lag-Utskottet afgifver härmed utlåtande öfver en af Andra Kammaren

till Utskottet hänvisad motion, N:o 140, hvilken blifvit väckt af Herr Adolf

Hedin, som deri hufvudsakligen anfört följande.

Främmande trosbekännares mot deras bidrag till presterskapets aflöning

svarande rösträtt vid prestval, erkänd ännu i 1843 års prestvalsförordning,

hade genom § 26 i 1883 års lag angående tillsättning af presterliga tjenster

blifvit upphäfd. Men främmande trosbekännares skyldighet att skatta till

statskyrkans presterskap ej blott stode qvar, sådan den af ålder varit, utan

hade ock i senare tider blifvit utvidgad, i ty att de numera finge deltaga i

utgörandet af den i konventionerna beräknade ersättningen för både den betalning

för särskilda förrättningar och för de »frivilliga» afgifter, som tillförene

utgått till statskyrkans presterskap. — Äfven i fråga om alla öfriga

skattebidrag till statskyrkoförsamlingarna svarade förr, såsom sockenstämmoförordningarna

af 1817 och 1843 utvisade, rösträtt mot skattskyldighet, men

genom de båda kyrkostämmoförordningarna af 1862 hade främmande trosbekännares

rösträtt upphäfts, medan deras skattepligt ansetts stå qvar. Helt

nyligen hade den senare blifvit ytterligare utvidgad genom förordningen den

Bih. till Riksd. Frot. 1885. 7 Samt. 20 Höft. " 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 29.

2 November 1883 om allmänt ordnande af klockares löneinkomster. — Sakernas

gång hade således varit den, att, medan rösträtten försvunnit, den qvarstående

skattepligten ökats. Denna orättvisa hade må hända ingenstädes framträdt i

en så förhatlig skepnad som i Stockholm, hvilket motionären närmare söker

påvisa. Man hade velat försvara främmande trosbekännares skattskyldighet

till statskyrkoförsamlingarnas presterskap och kyrkliga inrättningar dermed,

att de borde lika med andre bidraga till ett af staten erkändt, vigtigt samhällsändamål.

Dertill svarade motionären, att de genom sin skatt till staten

bidroge till detta ändamål, och att deras skatt till de statskyrkliga församlingarna

af staten sjelf indirekt erkändes vara oberättigad, så snart staten

»erkände», så snart staten legaliserade församlingar af främmande trosbekännare;

ty när staten det gjorde, medgåfve staten också, att dessa församlingar,

hvar inom sin krets, vårdade och tillgodosåge just samma intresse,

hvarför den statskyrkliga församlingsinrättningen vore till, nemligen folkets

religiösa och moraliska upplysning och förädling. När så vore, så borde det

äfven vara nog, ja, allt hvad rättvisan tillstadde, att främmande trosbekännare

betalade skatt till hvar sin församling, och ej, i följd af skattepligt

äfven till statskyrkan, belastades med dubbel skatt för ett och samma samhällsändamål.

Med anledning af det nu refererade samt det i öfrig!, af

motionären anförda föreslår han, »att Riksdagen måtte för sin del besluta

en förordning af innehåll, att medlemmar af lagligen erkända församlingar

af främmande kristne eller mosaiske trosbekännare i städerna befrias från

erläggande af de personella eller efter bevillning för inkomst af kapital eller

arbete utgående bidrag till statskyrkan, som äro påbjudna genom prestlöneregleringskonventioner

eller beslutas af kyrkostämma.»

Då vid 1872 års riksdag en liknande framställning förelåg, yttrade

Utskottet, i sitt öfver densamma afgifna utlåtande, N:o 19, bland annat

följande:

»Förslaget berör på det närmaste den stora frågan om förhållandet

emellan kyrka och stat i vårt land, eller huruvida vi fortfarande skola hafva

en statskyrka. Men så länge grundsatsen af en statskyrka erkännes, blir

det för staten en ovilkorlig uppgift att bereda henne erforderliga medel för

sin existens såsom statsinstitution. I fråga om svenska kyrkan kan staten

så mycket mindre undandraga sig detta, som presterskapet hos oss har sig

ålagdt icke blott att utöfva sjelfva lärarekallet, men äfven att bestrida vissa

statsborgerliga förrättningar. Presten är på samma gång en kyrkans och

en statens tjenare, det sednare icke minst derföre just att kyrkan erkännes

såsom statskyrka.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 29.

3

»När det ingår i statens grundsatser att upprätthålla denna kyrka, blir

deraf en gifven följd, att egenskapen af svensk medborgare betingar skyldigheten

att bidraga till fyllande af svenska kyrkans materiela behof, hvartill

hörer i främsta rummet presterskapets aflöning. Med ännu mera skäl gäller

detta, då, på sätt redan är antydt, presterskapet har till embetsåliggande att

tjena staten jemväl i borgerligt afseende, såsom att föra de s. k. ministerialböckerna,

att derutur meddela statistiska uppgifter o. s. v. Härtill torde kunna

läggas den omständighet, att»---— »sådan trosbekännare ej anses oberät
tigad

att embetsåtgärd af svenska kyrkans presterskap påkalla. Det hade visserligen

icke varit emot god ordning stridande, om från början svenska kyrkans

presterskap lika med andra statens tjensteman fått af statsverket uppbära

sin aflöning, sådan den genom allmän lag är vorden bestämd. Under en tid,

då hvarje svensk undersåte måste tillhöra svenska kyrkan, var det dock utan

vidare betydelse, antingen de för detta ändamål erforderliga bidrag af församlingarne

erlades till statsverket eller direkt till presterskapet. Skulle nu

också genom tillåtelse för främmande trosbekännare att inom riket stifta egna

religionssamfund de till statskyrkans presterskap direkt utgående afgifter

mindre åskådligt framstå såsom afgifter till staten, äro de dock i sjelfva

verket fortfarande sådana, afsedda till vidmakthållande af en statsinstitution

af stor omfattning och djup rot.»

»De kyrkliga bidrag, hvilka icke utgå af fast egendom, äro i allmänhet

jemförelsevis så obetydliga och föga betungande, att eu lagförändring i föreslagna

syftet blott i denna del knappt kunde anses vara af något synnerligt

behof påkallad, äfven om den icke vore stridande mot ofvan uttalade åsigter

om bidragens egenskap af eller likställighet med en skatt, afsedd för ett

statsbehof.

»Då någon minskning i presterskapets lagbestämda löneförmåner icke

blifvit ifrågasatt och ej heller utan rättskränkning kan genom lagstiftningen

tillvägabringas att vinna tillämpning under nu varande löntagares tjenstetid,

leder motionärens förslag nödvändigt till en fråga, som han dock lemnat

obesvarad, den nemligen, på hvad sätt erforderlig fyllnad till aflöning åt

presterskapet skulle beredas i stället för de bidrag, som enligt förslaget

komme att upphöra. Denna fyllnad skulle förmodligen lemnas antingen af

statsverket eller genom ökade bidrag af svenska kyrkans kvarstående medlemmar.

I förra fallet inträffade dock samma olägenhet, som motionären

velat afhjelpa, eller att äfven främmande trosbekännare komme att i sin

mån bidraga.»

Visserligen har motionären, i den af honom i motionen åberopade

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N: o 29.

skattekomiténs promemoria N:o 3, förklarat sig »med synnerligt nöje åberopa

detta utlåtande, emedan det från början till slut utgör ett förtjenstfull! vittnesbörd

om svårigheten att gifva goda skäl för en dålig sak», men det

oaktadt finner dock Lag-Utskottet sig fortfarande kunna till stöd för sin

mening åberopa de skäl, som i utlåtandet finnas andragna. Att, såsom

motionären föreslår, till ifrågavarande främmande trosbekännare i städerna

för närvarande inskränka åsyftade frikallelse från utgifter till statskyrkan,

kan visserligen såsom förslag vara förestafvadt af politisk klokhet, men skulle

säkerligen, antaget såsom lag, icke bidraga att stärka känslan af lagbudets

rättvisa och af lagens likhet för alla, och under inga vilkor kan Utskottet

tillstyrka, att ett dylikt förslag upphöjes till lag.

Utskottet får följaktligen hemställa,

att motionen icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 31 Mars 1885.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herr Folke Andersson: samt

af Herr Lavin: » Då min uppfattning af frågan som föreligger är

väsentligen olik Utskottets, har jag ej kunnat underlåta att anmäla min

reservation.

Särskilda församlingar finnas i vårt land, hvilka Konungen erkänt,

församlingar med rätt till offentlig religionsöfning, med antagne föreståndare,

hvilka väl få anses intaga samma ställning i förhållande till sina församlingsbor,

som statskyrkans presterskap till sina.

Det synes mig enligt vanliga rättsbegrepp gifvet och klart, att personer,

tillhörande en sådan, af staten erkänd särskild församling med antagen

föreståndare eller prest, till hvilkens aflöning de bidraga, icke böra, åtmin
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 29.

5

stone för sina personer eller för inkomst af kapital eller arbete, vara pligtige

att utöfver nämnda bidrag deltaga i aflöning åt statskyrkans presterskap,

af hvars tjenst de icke begagna sig. I denna, af motionären uttryckta

mening är jag med honom alldeles öfverens.

Att man genom borttagande af de särskilda församlingarnes medlemmars

skattskyldighet till statskyrkans presterskap undergräfver denna kyrka,

är en sats, hvars sanning jag för min del icke kan erkänna. Den innebär

att statskyrkan ej kan bestå utan orättvisa mot andra trosbekännare, och

jag må tillstå, att jag tänker högre än så om vårt lands gamla folkkyrka.

I sin uppkomst var hon en protest mot tidens lögn och orättvisa inom kyrka

och samhälle, och hon skall helt visst, i den mån hon vet att frigöra sig

från det tillbehör af orättvisa stadgar, som förgångna tiders skefva uppfattning

bundit vid henne, intaga en allt fastare ställning, allt mer framstå såsom

den moder, intill hvilken alla landets barn i kärlek och förtroende kunna

sluta sig. För öfrigt, såsom mig synes, har statskyrkan mycket litet att

frukta vare sig af katolsk propaganda eller af protestantiskt sektmakeri.

Faran finnes förnämligast till inom kyrkan sjelf, ligger i den rigtning, som

fastän kyrkan nämner sig protestantisk och således bör häfda den enskilda

pröfningens rätt, ändock sträfvar att lägga hämsko på den fria tanken, den

fria forskningen, söker att binda gudstron vid formler, hvilka, såsom uttryck

af en förgången tids religiösa uppfattning, må hafva varit berättigade men

icke längre äro det, sedan denna uppfattning blifvit en annan.

Då en lagstiftning i den af motionären afsedda rigtning djupt ingriper

i bestående förhållanden, är det naturligt, att vid denna lagstiftnings genomförande

skola möta svårigheter af många slag; men svårigheterna, hvilka i

detta som i andra fäll med god vilja kunna öfvervinnas, få, såsom mig synes,

icke tagas till förevändning att afvisa ett anspråk, som erkännes vara i

grunden berättigadt.

Att, såsom motionären föreslår, i lag fastställa grundsatsen om främmande

trosbekännares frihet från skattskyldigheten till statskyrkans presterskap

kan, efter min föreställning, icke vara till fyllest, utan torde derutöfver erfordras

särskilda lagbestämmelser i följd af de rubbningar i bestående förhållanden,

som grundsatsens genomförande åstadkommer.

Att uppgöra förslag till så beskaffade lagbestämmelser är ett arbete,

som förutsätter förmåga och insigter långt utöfver mina; och då dertill

kommer att, såsom inom Utskottet blifvit anmärkt, och jag äfven erkänner,

det icke kan vara lämpligt att, såsom motionären begärt, göra den af honom

afsedda nya lagstiftning gällande allenast för stad, återstår för mig ej annat

än att biträda det slut, hvartill Utskottet i detta ärende kommit.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.