Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46

1885-04-17 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1885:46, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46.

1

N:o 46.

Ant. till Riksd. Kansli den 17 April 1885, kl. 2 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ny

författning för svenska evangelisk-lutherska statskyrkan.

to

Det åligger Lag-Utskottet, på grund af remiss från Andra Kammaren,

att yttra sig öfver en af Herr Sigfrid Wieselgren afgifven motion, N:o 7,

hvari motionären föreslår, »att Riksdagen må i underdånig skrifvelse

anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till ny, på basis af det förenade konsistorial- och synodalsystemet

hvilande författning för svenska evangelisk-lutherska statskyrkan».

De skäl, motionären anför för sin motion, äro hufvudsakligen följande:

Redan länge hade svenska statskyrkans ställning varit allt annat än

tillfredsställande. — Man hade vanligen sökt anledningarne härtill i det

inre förfall, den andliga liknöjdhet eller död, som inom henne skulle

vara rådande. Men om än hvad sålunda henne förevitats å somliga orter

och i fråga om vissa hennes medlemmar kunde vara sanning, vore det

deremot oberättigadt, om man åsåge henne i hennes helhet. Kraftig

tro, varm nitälskan, uppoffrande kärlek och frimodig bekännelse inom

så väl läroståndet som de särskilda församlingarne bure henne, om än

icke i lika grad öfver allt i landet, vittne, att hennes andliga lifskraft

visserligen ännu icke vore utsinad eller förtärd. — Men hon lede deremot

i annat afseende af en brist, som säkerligen icke mindre än de så

ofta omordade inre skadorna hotade hennes bestånd. — Hon lede brist

på organisation. —- Det borgerliga samhället hade i detta afseende följt

med sin tid. Dennas lösen vore sjelfverksamhet, sjelfstyrelse. Utvecklingen

inom folket hade fortskridit så långt, att till och med dess djupare

lager kände sig sjelfmedvetna och myndiga; embetsstyrelsens förmynder
Bih.

till Riksd. Prot. IS85. 7 Sami. 21 Hcift.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46.

skap hade allt mera begränsats, och i dess ställe hade skapats en mångfald

af representativa organ, genom hvilka samhället öppnade väg för

och tillgodogjorde sig sine enskilde medborgares förmåga och verksamhetsbegär.

— — — Hvad än man kunde hafva att anmärka mot

särskilda verksamhetsyttringar af den ena eller andra delen inom denna

organisation, måste man dock erkänna, att sjelfva organisationen i och

för sig vore af den största betydelse, såsom otvifvelaktigt ökande samhällets

inre styrka och kraftigt främjande dess utveckling. — Om man

vände blicken till det kyrkliga samhället — hvilka motsvarigheter i organisativt

hänseende mötte väl der? — Församlingarne egde sina kyrkoråd

och kyrkostämmor; stiften sina prestmöten, återkommande minst hvart

sjette år; hela det kyrkliga samhället sitt hvart femte år en månad samlade

kyrkomöte, bestående af 60 ledamöter, minst 30 prester och högst 30 lekmän,

de senare valde af elektorer från rikets alla församlingar. Detta vore

allt. — Men det vore icke, kunde icke vara nog i eu sådan tid som vår, då

i all synnerhet på det religiösa området sjelfverksamhets-, sjelfstyrelsebegäret

öfver allt och så kraftigt gjorde sig gällande. Funne icke detta

begär lagliga former, i och genom hvilka det kunde verka, bildade det sig

snart former efter eget behag, och inom kort bekämpade det med dessa

det samhälle, hvars föråldrade byggnad stält sig hindrande i vägen för det

frambrytande individuella lifvet. :— Vi kunde icke dölja det för oss:

svenska kyrkan, fattad såsom organism, vore bunden vid former af en

urvuxen och föråldrad modell. — Styrelseformen för svenska lutherska

kyrkan från hennes uppkomst och tills i dag sammanfölle i det närmaste

med det så kallade konsistorialsystemet. Dettas enkla grunddrag visade

oss konungen såsom summus episcopus, med superintendenter eller

biskopar och konsistorier såsom förvaltningsorgan, styra kyrkan, hvilken

territorielt sammanfölle med riket. Men just på grund af denna form för

kyrkostyrelsen i vårt land hade åt svenska kyrkan blifvit förvarad ett

slags synodal delaktighet i styrelsen. Ty det hade icke kunnat fela, att

ju icke konungen ganska ofta skulle känna sig i behof af uttalanden i

kyrkliga frågor från en mera allmänt representativ auktoritet; och då

rikets presterskap, en icke blott kyrkans utan äfven statens embetsmannacorps,

hade egt tillträde till det. borgerliga samhällets representation,

hade det legat så mycket närmare till hands för honom att i antydda

fall inhemta yttranden af detta stånds representanter, som begreppen

kyrka och presterskap ännu då i allmänna uppfattningen väl oftast sammanfallit.

Presteståndet hade på detta sätt kommit i tillfälle att fungera

icke ensamt såsom ett riksstånd i statsrättsligt, utan jemväl såsom »Clerus

Comitialis» i kyrkligt afseende; och det kunde svårligen nekas, att denna

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46.

(less synodala verksamhet varit för svenska kyrkan af ganska stor betydelse.

— Med representationsreformen år 1866 hade detta förhållande

upphört, I stället för af ett hvart tredje år för 10 till 12 månader eller

än längre sammanträdande prestestånd representerades dädanefter det

synodala elementet i svenska kyrkostyrelsen af det hvart femte år för

en månads tid sammanträdande allmänna kyrkomötet. — Icke såsom en

af blott politiska förhållanden motiverad tillfällighet kunde anordnandet

af sagda kyrkomötesinstitution betraktas. Öfver allt i de många särskilda

stater, der styrelsen öfver den evangeliska kyrkan utöfvades af landsherren

med konsistorier såsom förvaltningsorgan, hade förr eller senare

synodalförfattningar i större eller mindre mån förenats med konsistorialsystemet.

Motionären redogör härefter för synodalsystemets utveckling i Tyskland

och Österrike samt särskilt för hufvudsakliga innehållet af de

preussiska synodalförfattningarna.

Motionären ber att få på det kraftigaste betona såsom äfven hans

öfvertygelse, att ingen organisation, inga, om ock de allra bästa former

vore i stånd att skapa lif. Men der lifvet funnes, der vore han viss, att

en god organisation, att ändamålsenliga former egde den allra största

betydelse i fråga om sagda lifs upprätthållande, stärkande och utveckling.

— Med denna öfvertygelse vore det som motionären ginge att

föreslå upprättandet af en likartad organisation för vår svenska kyrka

som den för den tyska evangelisk-lutherska gällande. — Då han använde

ordet likartad, sade han dermed, att han icke önskade en blott kopia,

eu enkel öfverflyttning till svensk botten af den tyska kyrkoförfattningen.

Han önskade tvärtom, att den endast i tillämpliga delar måtte tjena oss

till föredöme, och att vi i främsta rummet tillsåge, att vid fullföljandet

af vår kyrkliga organisation arbetet måtte varda icke en nybyggnad, utan

en tillbyggnad, icke en påklistring, utan en utveckling. — Öfverensstämmelsen

mellan svensk- och tysk-evangelisk-lutherska kyrkans yttre struktur

vore i ögonen fallande. Grunden vore, öfver hufvud taget, densamma

för båda: en mängd småförsarnlingar, anordnade till pastorat, hvart med

sin kyrkoherde och honom biträdande piaster, hvar församling med sitt

kyrkoråd och sin kyrkostämma eller församlingsrepresentation. I den

tyska kyrkan mötte sedan diocesen, kretsen, provinsen; i den mindre

folkrika svenska kyrkan: kontraktet och stiftet. Provinserna i den ena liksom

stiften i den andra bildade tillsammans lands- eller folkkyrkan. —

Att i nödig mån utvidga det synodala elementet inom de särskilda lokalförsamlingarna

i svenska kyrkan vore en jemförelsevis lätt sak. Det

skedde genom att vidga kyrkorådets befogenhet i öfverensstämmelse

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46.

med hvad som redan skett i den tyska församlingsordningen; det skedde

genom att samla och ordna församlingens kyrkligt intresserade krafter

i en representation, som kände både sin pligt och sitt ansvar. Den

senare vägen vore icke alldeles okänd för den svenska kyrkolagstiftningen,

sedan för Göteborgs stads territoriella församlingar Kongl. Maj:t

den 5 Maj 1882 utfärdat författningen om kyrkofullmäktige och kyrkonämnd.

— Att inom kontraktet införa någon synodal organisation vore

kanske icke af behofvet påkalladt. Deremot kunde icke nekas, att en

sådan väl skulle vara på sin plats för något visst antal kontrakt, förenade

till krets. De bestå af våra stift utgjordes af från 12 ända till 27

kontrakt och inbegrepe ofta inom sig olika landskap med en befolkning,

som på grund af skiftande förhållanden, så fort landskapsgränsen vore

öfverskriden, kunde vara för grannbefolkningen ganska främmande. Stiftsenheten

hade icke sammanfört dem. Kontraktets fördelning i vissa grupper,

vissa kretsar, Indika tillsammans utgjorde basis för kretssynoden, till

hvilken församlingarnas prester och valda ombud under äldste kontraktsprostens

presidium hvarje år församlade sig för att, inom gränserna af

dem tillmätt kompetens, i sina kyrkliga angelägenheter rådslå och besluta,

skulle helt säkert åstadkomma eu för den inre sammanslutningen

och det kyrkliga intresset ganska fördelaktig verkan. — Nästa led i

den kyrkliga organisationen vore stiftssynoden. Vår kyrklagstiftning

erbjöde redan en anknytningspunkt för denna i prestmötet. Uppkommet

ur de förhör, till hvilka biskoparne redan tidigt hade kallat sina

prester för »öfning och pröfning» af deras teologiska insigter, hade

det ännu i dag bibehållit sin företrädesvis teoretiska pregel och hade

för det kyrkliga lifvet redan mist den betydelse, det i socialt afseende

presterna emellan möjligen ännu bevarade. En helt annan och

vigtigare ställning skulle det deremot erhålla, ombildadt till stiftssynod.

Bestående af ledamöter, hvilka för viss tid valts till lika antal

af kretssynodens presterliga och lekmannamedlemmar samt möjligen

till någon del af de större församlingarna, med konungen förbehållen

rätt att utse något mindre antal, der han så aktade nödigt, med lagtima

sammanträden hvart tredje år under ordförandeskap af biskopen

eller hans ställföreträdare, med stadgadt område för sin befogenhet och

med lagfäst förhållande till så väl kretssynoderna och de särskilda församlingarna

som de ky^rkliga och civila embetsmyndigheterna inom provinsen,

komme stiftssynoden hvarken att sakna föremål för sin verksamhet

eller behöfva frukta, att denna skulle varda utan betydelse för det

kyrkliga utvecklingsarbetet. — Det vore icke motionärens mening att

ingå i någon framställning af organisationsfrågans detaljer. Han nöjde

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46.

sig med blotta antydningar om huru han tänkte sig uppgiftens hufvuddrag,

och hänvisade i fråga om de öfriga till hvad han anfört ur den

tysk-evangeliska kyrkolagstiftningen. Dermed vore en hvar satt i stånd

att med ledning af likartade förhållanden sjelf för sig uppgöra, på hvad

sätt han ansåge våra behof och tillgångar bäst motsvaras af den ena eller

andra anordningen, och i hvad mån dessa derför borde hos oss komma

till användning. — Men i ett par afseenden ansåge han sig dock böra uttala

eu bestämd mening. — Han ansåge nemligen, att stiftssynoderna

borde blifva valkollegier ej mindre der det gälde att välja de kyrkomötets

ledamöter, som icke vore sjelfskrifne och icke valdes af universitetens

teologiska fakulteter, än äfven vid biskopsval. — Det otillfredsställande

i sättet för kyrkomöteselektorernes utseende vore nog allmänt

erkändt för att icke behöfva bevisas. Genom att åt stiftssynoderna uppdraga

rätten att välja kyrkomötets förberörde medlemmar skulle säkerheten

för valens halt i hög grad ökas, ocli derjemte ock den synnerligen

beaktansvärda fördelen vinnas, att genom en sådan anordning

kyrkomötet koinme att stå i ett fullt genomfördt sammanhang med den

öfriga kyrkliga synodalorganismen, hvars högsta led den således koinme

att utgöra. — Hvad åter biskopsvalen beträffade, så hade dessa val, i

hvilka äfven lekmännen från början deltagit, allt sedan medlet af 1200- talet blifvit, allt mera uteslutande kleresiet förbehållna, samt på grund

häraf den uppfattningen också blifvit allt starkare, allt allmännare, att

biskopen endast vore att betrakta såsom chef för stiftspresterskapet.

Att denna uppfattning vore en missuppfattning, vore väl sant; men

med bibehållande af nuvarande valordning häfdes den säkerligen icke.

För att frigöra våra mera framstående, vid val till sagda befattningar

ifrågakommande prester från det tryck, ett »skrå-val» svårligen underläte

att utöfva på deras åskådning och verksamhet, samt derigenom ock ställa

dem i rätt förhållande till församlingarna, vore nödvändigt att åt dessa

senare å nyo bereda rätt till deltagande i biskopsvalen. Till och med

Kyrkomötet hade (1868) uttalat sig i denna retning. Att dock intet

för målets vinnande åtgjorts, torde hafva berott på svårigheterna för anordnandet

af församlingarnas deltagande i sagda val; men dessa svårigheter

vore med inrättandet af ifrågavarande stiftssynoder undanröjda. —

Utan tvifvel skulle man möta motionärens förslag särskildt med den invändningen,

att det väl till föga tjenade utföra deri ifrågasatta organisationen

af svenska statskyrkan, efter som hon i alla händelser vore dömd

att falla. Motionären svarade härtill, att, om så skulle vara, om svenska

statskyrkan redan lefvat ut sin tid, så vore den föreslagna organisationen

desto nödvändigare. Ty om ock svenska statskyrkan kunde fin
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46.

nas oförenlig med nu rådande tidsuppfattning, så vore dermed ingenting

annat sagdt, än att den svenska evangelisk-lutherska kyrkan behöfde eu

ny form för sin tillvaro, och denna form kunde icke gerna med anslutning

till historiskt gifna förhållanden varda någon annan än en med

tillämpning af både konsistorial- och synodalsystemet uppgjord författning

åt här antydda hufvuddrag. Men öfvergången från en evangeliskluthersk

statskyrka till en af staten doterad evangelisk-luthersk folkkyrka

blefve säkerligen mindre brydsam, mindre äfventyrlig, om den

förra kunde åt den senare erbjuda en redan befintlig organisation, hvars

lämpande för de nya förhållandena utan större svårigheter kunde verkställas.

Det synes Utskottet, som motionären mera lemnat ett i stora konturdrag,

men ock derföre i något obestämda former tecknadt utkast till eu

ny, på förening af konsistorial- och synodalsystemet byggd organisation

af den svenska evangelisk-lutherska kyrkan, än ett förslag, egnadt att

läggas till grund för en Riksdagens skrifvelse till Konungen i ämnet.

En dylik skrifvelse i en så stor, omfattande och svårlöst organisationsfråga,

som en omgestaltning af hela kyrkoförfattningen ju måste

innebära, borde emellertid, enligt Utskottets tanke, derest densamma

skulle för frågans lösning ega någon verklig betydelse, innefatta en

framställning af bestämda, ej för allmänt angifna hufvudgrunder, på hvilka

omorganisationen borde enligt Riksdagens mening byggas. 1 sådant

hänseende innebär motionärens skrifvelseförslag allenast, att den nya

kyrkoförfattningen skulle »hvila på basis af det förenade konsistorialoch

synodalsystemet». Motionären har visserligen uti motiveringen för

sin del något närmare utfört, huru han tänkt sig den nya organisationens

hufvuddrag, men planen torde vara allt för stor och omfattande för

att Riksdagen, innan Kongl. Maj:t ännu till slutlig pröfning företagit de

af den för revision af 1686 års kyrkolag i nåder förordnade komité

under den 2 Oktober 1873 afgifna förslag till kyrkolag och k3''rkostadgar,

lämpligen skulle kunna inlåta sig i pröfning af samma plan.

De nödiga förändringarna i den svenska kyrkans organisation hafva,

enligt hvad erfarenheten hittills gifvit vid handen, lättast låtit sig genomföras,

när man icke tagit före allt för mycket på en gång; och vid

dessa partiella, men derföre dock ofta mycket genomgripande förändringar

— Utskottet erinrar särskildt om den nya lagen angående tillsättning

åt presterliga tjenstår — har nämnda komitébetänkande, om

det ock icke ens i hufvudgrunderna alltid följts, dock tjenat till en

välkommen öfversigts- och utgångspunkt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46.

Det är på den sålunda redan med framgång beträdda väg, som

Utskottet för sin del finner, att arbetet å de nödiga organisativa förändringarne

i den svenska kyrkoförfattningen bör fullföljas, och såsom

ett bland de främsta föremålen för detta arbete torde kunna uppställas

omorganisationen af domkapitlen, af hvilken frågas lösning åtskilliga

andra för kyrkan och dess författning vigtiga frågor torde vara beroende.

Med anledning af det nu anförda får Utskottet, under allt behjertande

af det i mycket tilltalande, som innebäres uti motionen, hemställa,

att motionen icke må föranleda någon Riksdagens

vidare åtgärd.

Stockholm den 17 April 1885.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herrar Widmark, Stråle, Hasselrot och Berglöf hafva begärt få här

antecknadt, att de ej deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.