Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om åtgärder i och för upphörande af de enskilda bankernas rätt att utgifva, egna banksedlar å tio kronor.

1885-04-28 · 29 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 28 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SBU 1885:3, Utlåtande, i anledning af väckt motion om åtgärder i och för upphörande af de enskilda bankernas rätt att utgifva, egna banksedlar å tio kronor.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 3.

I

N:0 3.

Ank. till Riksd. Kansli den 28 April 1885, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om åtgärder i och för

upphörande af de enskilda bankernas rätt att utgifva,

egna banksedlar å tio kronor.

Genom en af 35 ledamöter inom Riksdagens Andra Kammare

väckt motion (N:o 65) om åtgärder i och för upphörande af de enskilda

bankernas rätt att utgifva egna banksedlar å tio kronor har frågan om

mera vidtgående förändringar i vårt lands bankväsende å nyo blifvit

gjord till föremål för Riksdagens behandling.

Såsom väl kunnigt är, har genom 1874 års kungörelse om de enskilda

sedelutgifvande bankerna blifvit till Kongl. Maj:t öfverlemnadt

att äfven under nu löpande oktrojtid afgöra om och när rättigheten att

utgifva egna banksedlar å tio kronor skall för de enskilda bankerna

upphöra, och vid 1879 års riksdag, då på grund af Kongl. Maj:ts derom

aflåtna proposition åtgärder och anordningar af Riksdagen vidtogos

for verkställighet, af Kongl. Maj:ts i propositionen tillkännagifna afsigt

att med samma års utgång borttaga de enskilda bankernas jemväl på

Kongl. Maj:t beroende rätt att utgifva femkronesedlar, förklarade Kongl.

Maj:t sig tillika vara sinnad att inom utgången af år 1882 förordna

om indragning af den enskilda banksedelvalören å tio kronor, under

förutsättning likväl att betryggande åtgärder för Riksbankens förstärkande

derförinnan blefve af Riksdagen vidtagna. Vid det förhållande

att, såsom nyss nämnts, indragningen af dessa sedlar enligt den Kongl.

propositionen var afsedd att ega rum först efter någon längre tids förlopp,

och enär indragningen för öfrigt syntes erfordra mera omfattande

Bill. till Biksd. Prot. 1885. 4 Sami. 2 Afd. 2 Höft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatta Stats~ och Banko- Utskottets Utlåtande N:o

förberedelser, fann 1879 års Riksdag emellertid frågan om vidden och

beskaffenheten af de sålunda af Kong! Magt antydda åtgärderna icke

lämpligen kunna då göras till föremål för beslut; och hafva några sådana

icke heller derefter blifvit af Riksdagen vidtagna.

Med anledning af särskilda, vid 1881 års riksdag väckta motioner

om ändringar i lagstiftningen angående enskilda sedelutgifvande banker

Sann sig dock Riksdagen föranlåten att i skrifvelse till Kongl. Magt

framhålla de brister af icke ringa betydenhet, hvarmed, enligt Riksdagens

åsigt, bestämmelserna i afseende å dessa banker för närvarande

voro behäftade, och att anhålla om revision af den i detta ämne nu gällande

lagstiftning; och har på grund häraf, såsom äfvenledes kändt är,

eu komité af sakkunnige män varit af Kongl. Magt tillsatt samt under

den 14 December 1883 afgifvit betänkande med förslag till förändrad

organisation af vårt lands bankanstalter.

Den nu ifrågavarande motionen hänför sig till detta komitébetänkande

i så måtto, att den omförmäler, hurusom komitén deri

obetingadt förordat antagandet af ett banksystem, grundadt på en enda

sedelutgifvande centralbank, i likhet med förhållandet inom de flesta

europeiska länder, livilka, efter att förut hafva haft flere sedelutgifvande

banker, redan antingen öfverflyttat hela sedelutgifningsrätten på en af

dem eller ock visserligen medgifvit någon sedelutgifning vid sidan af

centralbanken, men i så fall för densamma uppdragit sådana gränser,

att den väl måtte kunna tills vidare tjena att underlätta den lokala

rörelsen, men deremot icke utöfva något större inflytande på centralbankens

verksamhet eller på landets ekonomiska ställning i allmänhet.

— I motionen angifves vidare, hurusom, med hänsigt till angelägenheten

af att i en fråga af så djupt ingripande betydelse i vår nationella

hushållning iakttaga nödig varsamhet, bankkomitén ansett en öfverflyttning

på Riksbanken af den vidsträckta sedelutgifningsrätt, som för

närvarande finnes de enskilda bankerna medgifven, endast böra ske

genom en lagstiftning, hvilken skulle förbereda den fullständiga reformen

»genom att dels gifva åt de enskilda bankernas sedelutgifning

starkare begränsning och fastare underlag, dels genom mindre förändringar

sätta Riksbanken i stånd att motsvara de stegrade anspråk,

som för densamma måste följa af den enskilda sedelutgifningsrättens

inskränkning», med afseende hvarå bankkomitén ock afgifvit särskilda

förslag till lagbestämmelser att gälla under den nyssberörda, af komitén

till tiden obestämd lemnade öfvergångsperioden och sedan sedelutgifningsrätten

blifvit Överflyttad på Riksbanken, hvilken för sådant ändamål

skulle underkastas en genomgripande omdaning i så väl konstitutivt

som administrativt och finansielt hänseende, i öfverensstämmelse hvar
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 3.

med ändringar i så val grundlag som i lagarne för Riksbanken och de

enskilda bankerna blifvit af komitén föreslagna.

Lika med bankkomitén hafva motionärerne ansett det mål, hvartill

vår banklagstiftning bör sträfva, vara att åt Riksbanken öfverlemna

uteslutande rätt att utgifva sedlar, och till de af bankkomitén i sådant

hänseende anförda skäl lågt äfven det, att »vårt land visserligen långt

mindre än do flesta öfriga europeiska länder har rad att frånhända

staten den vinst, som uppstår af den åt enskilda banker medgifva höga

sedelutgifningsrätten.» Men då motionärerne tillika förklarat sig vara

af den fasta öfvertygelse, att någonting i frågan nu ofördröjligen bör

åtgöras på det vårt land må kunna i lugn se sin ekonomiska framtid

an, för så vidt densamma beror på banklagstiftningen, helst nu löpande

oktrojtid för de enskilda bankerna utgår under de närmaste åren och

senast med 1888, hafva motionärerne, i ovisshet derom huru vida någon

framställning i ämnet af Kongl. Magt vore att vid innevarande riksdag

motse, funnit sig manade fästa Riksdagens allvarliga uppmärksamhet

på denna för vårt land vigtiga angelägenhet och, under antagande

att Kongl. Maj:t skulle vara sinnad att, i enlighet med sin till 1879

års Riksdag anmälda afsigt att indraga de enskilda bankernas tiokronesedlar,

derest betryggande åtgärder för Riksbankens förstärkande beslutades,

föreslagit:

l:o) »att Riksdagen, för den händelse att Kongl. Magt skulle komma

att besluta indragning med 1885 års utgång af de enskilda bankernas

rätt att utgifva sedlar å tio kronor, måtte, jemte öfriga åtgärder och

anordningar, som kunna finnas erforderliga till förekommande af rubbningar

i den allmänna rörelsen, besluta, att de enskilda bankerna må

från och med 1886 års början under deras återstående oktrojtid i Riksbanken

rediskontera af dem öfvertagna inländska vexlar intill belopp,

motsvarande för hvarje sådan bank hvad densamma med 1884 ars slut

befinnes hafva i egna tiokronesedlar utelöpande, samt att lör sådant

ändamål ställa till Riksbankens förfogande svenska statsobligationer till

värde af 50 millioner kronor mot skyldighet för Riksbanken att, i fall

och i den mån desamma säljas eller förpantas, åter infria dem, så snart

lämpligen ske kan;

samt, under förutsättning af bifall härtill,

2:o) att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes förordna om upphörande med 1885 års utgång

af de enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar å tio kronor

och i sammanhang dermed anmäla de beslut, Riksdagen för sådan

händelse i anledning af yrkandet i punkten N:o 1 här ofvan funnit

böra från Riksdagens sida vidtagas.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 3.

Banko-Utskottet-, till hvithet berörda motion blifvit hänvisad, har

för densammas behandling begärt sammanträde med Stats-Utskottet, i

följd hvaraf ett genom deputerade från dessa båda Utskott sammansatt

Utskott har att i förevarande fråga till Riksdagen afgifva utlåtande.

Vid fullgörande häraf har Sammansatta Utskottet funnit sig böra

till en början meddela, att, uppå anmodan dels af Banko-Utskottet och

dels af det Sammansatta Utskottet, ej mindre fullmäktige i Riksbanken

än ock fullmäktige i Riksgäldskontoret i frågan afgifvit yttranden, dem

Sammansatta Utskottet ansett böra i sin helhet komma till Riksdagens

kännedom och hvilka derföre såsom bilagor åtfölja detta betänkande;

hvarjemte Utskottet varit i tillfälle att taga kännedom af bankkomiténs

förslag till vårt bankväsendes ordnande.

Såsom af fullmäktiges i Riksbanken bifogade utlåtande öfver

ifrågavarande motion inhemtas, hafva fullmäktige i detsamma ej mindre

betonat önskvärdheten af ett snart afgörande af frågan om de enskilda

bankernas sedelutgifningsrätt, än ock förklarat det af motionärerne

föreslagna steg i denna rigtning kunna antagas, under vilkor att detsamma

tages med försigtighet och med stadigt ögonmärke till hvad

rörelsens behof må kräfva. De hafva med hänsyn härtill funnit det af

motionärerne föreslagna förbud för de enskilda bankerna att utgifva

tiokronesedlar redan från nästa års ingång vara allt för brådstörtadt och

ansett för den allmänna rörelsen mera lämpligt och betryggande, att

denna inskränkning i de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt verkstäldes

genom eu successiv indragning under flera år, eller åren 1886,

1887 och 1888, af de enskilda bankernas tiokronesedlar. Detafmotionärerne

föreslagna sätt till förekommande af rubbningar i allmänna

rörelsen genom denna sedelindragning, att nemligen lemna de enskilda

bankerna rätt till ^diskontering i Riksbanken och såmedelst sätta dem

i tillfälle att genom realisering af sin inrikesportfölj kunna med visshet

påräkna att erhålla den kassaförstärkning, de hittills hemtat från denna

sedelutgifning, hafva fullmäktige ansett vara det bästa medlet att i

någon mån ersätta eu förlorad rätt att utgifva egna sedlar och förklarat

Riksbanken väl i stånd att åtaga sig en dylik ^diskontering till det

belopp, som må komma att motsvara de indragna tiokronesedlarne,

hvarjemte fullmäktige ansett sig böra uttala den åsigt, att de enskilda

bankerna under någon tid efter indragningen af deras tiokronesedlar

borde beredas den ytterligare fördel att för de af dem till Riksbanken

för ^diskontering hembjudna vexlar till vissa bestämda belopp få åtnjuta

någon del, till exempel g eller, såsom ett par fullmäktige ansett,

i- af det för deras vexlar debiterade diskonto, hvarigenom äfven bereddes

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 3. 5

dem en ersättning för vexlarnes insamlande och för det äfventyr, som

med ansvaret för dessas infriande måste i viss mån vara förenadt.

I öfrigt hafva fullmäktige i och för den ifrågasatta sedelindragningens

genomförande

dels ansett önskligt att, för ytterligare stärkande af allmänhetens förtroende

till Riksbanken, dennes grundfond blefve ökad från 35 till 40 millioner

kronor, en åtgärd, som redan härförut af innevarande Riksdag vidtagits,

dels ock funnit erforderligt ej mindre att Riksbankens sedelutgifningsrätt

under de vilkor i afseende å metalliska kassan, som här nedan

skola angifvas, blefve höjd med i det närmaste det belopp af 25 millioner

kronor, som ansetts såsom medelbeloppet af enskilda bankernas utelöpande

tiokronesedlar, än ock att för invexlingens betryggande nuvarande

bestämmelsen derom, att Riksbankens metalliska kassa skall utgöra

15 millioner kronor, blefve sålunda ändrad, att Riksbanken skall utöfver

detta belopp hålla i sådan kassa ett belopp, som motsvarar 25 procent

af den summa, hvarmed den af kassatillgången icke betäckta sedelstocken

öfverstiger den nu i sådant hänseende faststälda maximisiffran af 35

millioner kronor. Med antagande att, efter den slutliga och fullständiga

indragningen af de enskilda bankernas sedlar å tio kronor, Riksbankens

sedelstock skulle blifva i allmänhet stegrad med 25 millioner, skulle

enligt fullmäktiges föi''slag metalliska kassan komma att ökas med 6|

millioner utöfver denna kassas nu stadgade minimum; och hafva fullmäktige

förklarat sistnämnda belopp, jemnadt till i rundt tal 7 millioner,

vara den enda förstärkning af Riksbanken, som i och för den nu

ifrågasatta indragningen af de enskilda tiokronesedlarne erfordrades,

och för sådant ändamål ansett statsobligationer till motsvarande belopp

böra Öfverlemnas till Riksbanken vare sig såsom lån eller såsom ett

statens ytterligare tillskott för stärkande af Riksbankens fonder.

Emot det sålunda af fullmäktige i Riksbanken likasom äfven, ehuru

till vida högre belopp, af motionärerne föreslagna förstärkandet af Riksbanken

medelst ökning af den under Riksgäldskontorets förvaltning

stälda statsskulden hafva fullmäktige i sistnämnda verk anfört åtskilliga

betänkligheter, Indika, äfvensom fullmäktiges i Riksbanken derå afgifna

genmäle, återfinnas i de vid detta betänkande fogade bilagor.

Vid företagen behandling af denna fråga har Utskottet funnit de af

fullmäktige i Riksbanken sålunda föreslagna åtgärder och anordningar i

syfte att sätta Riksbanken i stånd till öfvertagande af den ökade penningrörelse,

som af den föreslagna sedelindragningens åvägabringande skulle

blifva en följd, vara tillfyllestgörande och tillfredsställande, med undantag

dock hvad angår den af fullmäktige ifrågastälda, nyss omförmälda utvägen

för stärkande af Riksbankens fonder. I afseende å behöflig het en af denna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 3.

förstärkning är nemligen Utskottet af deri åsigt, att den ökade sedelemission,

som på grund af enskilda bankernas tiokronesedlars indragning kan

tillfalla Riksbanken, icke bör komma att särdeles trycka på Riksbankens

kassa, enär den väl lär komma att ega ram endast i mån af motsvarande indragning

af ett annat omsättningsmedel och således, såsom för rörelsen behöflig,

också af densamma till större delen qvarhållas; men om det oaktadt,

på sätt så väl Kongl. Magt i sin förenämnda, till 1879 års Riksdag aflåtna

proposition som äfven motionärerne uttalat, någon förstärkning i

omförmälda hänseende må finnas vara af nöden, har Utskottet dock,

efter tagen kännedom af hvad fullmäktige i Riksgäldskontoret i deras

förut åberopade, härhos bilagda utlåtande anfört, ansett denna förstärkning

icke böra komma Riksbanken till del genom att ställa svenska

statsobligationer till Riksbankens förfogande vare sig såsom tillskott

från statsverket eller såsom lån, utan finner i så fall ändamålsenligare

och lämpligare, att det för mötande af motsedd ökad påkänning å Riksbankens

kassa utaf fullmäktige i Riksbanken såsom erforderligt beräknade

beloppet af sju millioner kronor varder anskaffadt antingen genom

Riksbankens inköp af deremot svarande statsobligationer, för beredande

af tillgång hvartill den å bankens rörelse för åren 1886, 1887 och 1888

belöpande vinst borde i sin helhet för Riksbankens räkning reserveras,

eller ock sålunda, att Riksbanken berättigades att hos Riksgäldskontoret

öppna en kredit å nämnda belopp, att i den tid och ordning, som

aftalas mellan fullmäktig^; i Riksbanken och Riksgäldskontoret, tillhandahållas

Riksbanken i guld eller deremot svarande valuta. Hvilkendera

af dessa utvägar som må väljas, torde ett bemyndigande för

fullmäktige i Riksgäldskontoret blifva erforderligt att — för tillhandahållande

åt Riksbanken af svenska statsobligationer eller utländsk guldvaluta

—• der så nödigt pröfvas, äfven tidigare än af Riksdagen fattade

beslut om byggande af eller understöd till nya jernvägar sådant föranleda,

utsläppa statsobligationer eller upplägga nya statslån, kort

sagdt, en förändring i och ett utvidgande af Riksgäldskontorets nu

stadgade lånerätt. Men ehuru med nu antydda eller möjligen andra

förändringar i bankofullmäktiges förslag den af motionärerne

ifrågastälda indragningen skulle kunna genomföras, har dock Utskottet

funnit den väsentligen olika ställning, frågan om bankväsendet i vårt

land sedan 1879 intagit, icke för närvarande böra föranleda till fattande

af något definitivt beslut, på sätt motionärerne åsyftat. Det

bör nemligen nogsamt beaktas att, såsom ofvan förmälts, en komité

blifvit på Riksdagens föranstaltande af Kongl. Majtt tillsatt i och för

ordnande af vårt bankväsende, att denna komité för närmare halftannat

år sedan inkommit med förslag till fullkomlig omgestaltning af bank
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Sammansatta Stats- och Banko* Utskottets Utlåtande N:o 3.

anstalterna i riket och deruti jemväl yttrat sig i afseende å lämpligheten

af den nu föreslagna indragningen af enskilda bankernas tiokronesedlar,

samt att detta vidtomfattande förslag för närvarande är på Kong].

Maj:ts pröfning beroende. Att under sådana förhållanden nu skilja en

del från frågan i sin helhet torde icke vara lämpligt. Då emellertid

Utskottet lika med motionärerne hyser den åsigt, att en snar lösning

af denna vigtiga fråga är för vårt Häringslif, icke minst för de enskilda

bankerna, af verkligt behof påkallad, och då Utskottet, i likhet

med hvad fyrfaldiga gånger inom Riksdagen yttrats och nämnda

bankkomité jemväl med öfvertygande och uttömmande bevisning ådagalagt,

anser denna lösning böra gå i rigtningen af sedelutgifningens

öfverlåtande till en enda centralbank, får Utskottet, som således icke

kunnat nu till oförändradt bifall förorda hvad motionärerne hemstält,

likväl, med tagen hänsyn till hvad i motionen till stöd för dess slutliga

hemställan anföres, föreslå, att Riksdagen ville besluta:

Do

att i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla om snar

pröfning af senaste bankkomités utlåtande och framläggande

för Riksdagen af de förslag, som må finnas

erforderliga för att bereda och genomföra en återgång

till systemet af eu enda sedelutgifvande bank; och

2:o

att genom hvad Utskottet här ofvan under punkt

Do hemstält den väckta motionen måtte anses besvarad.

Stockholm den 28 April 1885.

På det Sammansatta Utskottets vägnar:

(1. S. ÅKERHIELM.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 3.

Reservation:

af Herr L. M. Norden/elt, som yttrat:

»Ehuru jag instämmer i det slut, hvartill Utskottet kommit, kan

jag likväl icke dela åtskilliga af de åsigter, hvilka Utskottet anfört.»

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYOKERI-AKTIEBOLAG, 1885.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Bilagor.

Lo. Fullmäktiges i Riksbanken första yttrande i frågan.

Till Riksdagens Banko-Utskott.

Uti en af Herr S. Johnson från Jönköpings län med flere inom Riksdagens

Andra Kammare väckt och till förberedande behandling af BankoUtskottet

hänvisad motion (N:o 65) har blifvit hemstäldt:

l:o) att Riksdagen, för den händelse att Kong!. Maj:t skulle komma

att besluta indragning med 1885 års utgång af de enskilda bankernas

rätt att utgifva sedlar å tio kronor, måtte, jemte öfriga åtgärder och

anordningar, som kunna finnas erforderliga till förekommande af rubbningar

i den allmänna rörelsen, besluta, att de enskilda bankerna må

från och med 1886 års början under deras återstående oktrojtid i Riksbanken

^diskontera af dem öfvertagna inländska vexlar intill belopp,

motsvarande för hvarje sådan bank hvad densamma med 1884 års slut

befinnes hafva i egna tiokronesedlar utelöpande, samt att för sådant ändamål

ställa till Riksbankens förfogande svenska statsobligationer till värde

af 50 millioner kronor mot skyldighet för Riksbanken att, i fall och i

den mån desamma säljas eller förpantas, åter infria dem, så snart lämpligen

ske kan,

samt, under förutsättning af bifall härtill,

2:o) att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det

Kongl. Maj:t täcktes förordna om upphörande med 1885 års utgång af

de enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar å tio kronor och i sammanhang

dermed anmäla de beslut, Riksdagen för sådan händelse i anledning

af yrkandet i punkten N:o 1 här ofvan funnit böra från Riksdagens

sida vidtagas.

På grund af Banko-Utskottets anmodan i Fullmäktige meddeladt

protokollsutdrag af den 3 Februari, åligger det Fullmäktige att öfver

förberörda motion afgifva yttrande, och få Fullmäktige i sådant hänseende

anföra följande:

Motionärerne utgå från den åsigt, att utan längre dröjsmål redan

nu någonting bör bestämmas för ordnande af den allt jemt sväfvande frå
Bih.

till Rilcsd. Prot 1885. 4 Sami. 2 Afd. i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

gan angående den enskilda banksedelutgifningsrätten, emedan det nuvarande

ovisshetstillståndet måste öfva ett hämmande inflytande på bankverksamheten

och dermed äfven på landets näringsliv Då de derjemte

anse, att, efter all den utredning frågan erhållit samt Kongl. Maj:ts uttalande

till 1879 års Riksdag, de åtgärder, som nu böra komma i fråga,

icke kunna gå i annan rigtning än till indragning af eller inskränkning

i de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, hafva de i sammanhang härmed

funnit sig manade att föreslå sådana åtgärder, som kunna vara

egnade att å ena sidan förläna enskilda bankerna kraft att äfven efter

en sådan indragning fortsätta sin verksamhet, så att den allmänna rörelsen

betryggas mot hvarje rubbning eller störande inflytande, och å den

andra sidan så förstärka Riksbanken och anordna dess rörelse, att den

blifver satt i tillfälle att i mån af behof kunna i vidsträcktare grad förlägga

vår industri och befrämja omsättningen af dess alster.

Fullmäktige anse sig till cn början böra erinra, att motionärernes

åsigt om önskvärdheten af ett snart afgörande af frågan om de enskilda

bankernas sedelutgifningsrätt synes Fullmäktige vinna stöd i den af flere

enskilda banker med anledning af bankkomiténs betänkande med mycken

bestämdhet formulerade begäran om en snar slutbehandling af de

framstälda förslagen till ändringar i landets bankväsende, »enär stadga

och trygghet i utöfningen af lofiiga näringsgrenar vore näringslifvets

främsta behof», samt att derjemte deras yrkande på Riksbankens samtidiga

förstärkande får ökad kraft deraf, att Kongl. Maj:t i propositionen

till 1879 års Riksdag gjort verkställigheten af sin afsigt att indraga

enskilda bankernas 10-kronesedlar beroende just af ett sådant Riksdagens

beslut, som i det ifrågavarande afseendet kunde anses tillfyllestgörande.

För ett rätt bedömande af motionärernes förslag och den verkan

desamma kunna komma att utöfva torde böra undersökas främst, i hvad

mån en indragning af de enskilda bankernas sedlar å 10 kronor kan

befaras inverka hämmande eller inskränkande på dessa bankers förmåga

att i lika vidsträckt grad som hittills förlägga landets näringsverksamhet

och förmedla dess omsättning, dernäst huru vida det föreslagna sättet för

Riksbankens understödjande af de enskilda bankerna under någon tid

efter indragningen af deras nuvarande lägsta sedelvalör kan anses lämpligt

och tillräckligt för undvikande af rubbningar i rörelsens fortgång,

samt slutligen om den föreslagna garantifonden af 50 millioner kronor

i statens obligationer må anses vara för Riksbanken behöflig eller motsvara

sitt syftemål. Derjemte hafva Fullmäktige, enär motionärerne sjelfva

uttryckligen uttalat, att utöfver de af dem föreslagna äfven ytterligare

»åtgärder och anordningar kunde befinnas nödiga till förekommande af

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

rubbningar i deri allmänna rörelsen» trott sig böra redan nu antyda den

allmänna rigtningen af de ändringar och tillägg i stadgandena för Riksbanken,

som af dennas vidgade verksamhet och ansvar kunde anses

påkallade.

Bankkomitén har utan meningsskiljaktighet uttalat den åsigt, att

indragningen af de enskilda bankernas nuvarande lägsta sedelvalör eller

å 10 kronor »skulle beröfva dessa banker i det närmaste all vinst å

deras sedelutgifningsrätt och sålunda, åtminstone i fråga om bankrörelsens

utsträckning till landets skilda delar, åstadkomma samma verkan

som sedelutgifningsrättens fullkomliga indragning». I sina med anledning

af bankkomiténs betänkande afgifna yttranden hafva åtskilliga af

de enskilda bankernas styrelser gått ännu längre och antydt, att en sådan

indragning skulle i icke ringa mån vara liktydig med en indragning af

den enskilda bankverksamheten och sålunda föranleda en öfvergång till

ett enbankssystem, så att Riksbanken med sina afdelningskontor skulle

komma att öfvertaga den väsentligaste delen af all bankdrift inom landet.

Om denna sistnämnda åsigt kunde befaras ega något verkligt berättigande,

skulle man väl knappast våga ens med varsam hand vidröra de

enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, ty få lära väl de vara, som anse,

att Riksbanken, den må organiseras eller förstärkas huru som helst,

skulle förmå ensam upptaga ens större delen af all den verksamhet såsom

förläggare af näringslifvet och förmedlare af dess oändligt mångfaldiga

bytesbehof, som nu utöfvas af de enskilda bankerna, utan att detta

näringslif skulle derigenom utsättas för faran att i hög grad förkrympas

och förlamas. Fullmäktige äro dock för sin del öfvertygade, att denna

mening icke förmår hålla stånd inför en lugn pröfning, der omdömet

icke är förvilladt af farhågan att förlora ett privilegium, som man funnit

fördelaktigt samt vant sig att anse oumbärligt. Redan nu eger landet

ett icke ringa antal banker och kreditbolag utan sedelutgifningsrätt, af

hvilka flere drifva en mycket betydande rörelse och betjena allmänheten

på i allmänhet samma sätt och lika vilkor, som de sedelutgifvande bankerna,

under det att de på samma gång varit i stånd att gifva sina aktieegare

tillfredsställande utdelningar och se sina aktier noterade till öfver

pari. Det lär väl också kunna med fog antagas, att, om dessa banker

nu kunna bedrifva och allt jemt utveckla sin rörelse i konkurrens med

andra banker, som åtnjuta det vigtiga privilegiet af en vidsträckt sedelutgifningsrätt,

sådant skall i ännu högre grad blifva förhållandet, om

detta särskilda privilegium för en viss klass af banker inskränkes, och

sålunda vilkoren för all privat bankverksamhet blifva mera lika. Det

är dessutom icke lätt att inse, hvarför en landets verkliga behof fullt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

motsvarande verksamhet icke skulle kunna utöfvas äfven af enskilda

bankinrättningar utan sedelutgifningsrätt, då likväl så sker i de oss omgifvande

länderna, Norge, Danmark och till det väsentligaste Finland,

hvilka länders ekonomiska utveckling torde vara jemförlig med vår egen.

Mot hvad ofvan blifvit anfördt kan invändas, att sådana banker utan

sedelutgifningsrätt visat sig kunna bestå och trifvas, emedan de sökt sin

verksamhet inom landets centralplatser för handel och industri med jemförelsevis

större rörelse och deremot undvikit att belasta sig med afdelningskontor

på de smärre orterna, hvilka kontor för banken ofta nog

medföra högre kostnad och äfventyr, än som uppvägas af den ringa vinst

de lemna. Omsorgen att betjena rörelsen med sådana kontor på mindre

platser hade deremot, enligt hvad anfördt blifvit, nästan uteslutande blifvit

öfvertagen af de sedelutgifvande bankerna, och den hade för dem varit

möjlig endast med hjelp af sedelutgifningsrätten och den större derpå

beroende lättheten att vid dessa kontor hålla behöflig kassa. Fn oundviklig

följd af hvarje betydligare inskränkning i denna rätt skulle derför

blifva en motsvarande indragning af afdelningskontoren, hvilkas tjenster

såsom kreditförmedlare likväl numera erhållit eu sådan betydelse, att

följderna af en dylik indragning icke utan våda för rörelsen kunde underskattas.

Fullmäktige vilja ej underkänna vigten af denna ofta gjorda

anmärkning, till stöd för hvilken följande siffror kunna anses tjena. Af

de bankkomiténs betänkande vidfogade tabellerna inhemtas nemligen, att

vid utgången af 1881 de enskilda bankernas afdelningskontor utgjorde

ett antal af 144, att de voro gäldenärer till allmänheten på 6,874 uppoch

afskrifningsräkningar för millioner kronor 13,264 och på 38,610

depositionsbevis för millioner kronor 76,''.>77, eller tillsammans något öfver

90 millioner kronor, samt att under femårsperioden från 1877 denna rörelse

icke obetydligt stigit. Fordringsegare hos allmänheten voro de deremot

vid samma tid på grund af 17,320 stycken reverser för 25,895, 38,114

vexlar för 48,028 samt 11,668 kreditivräkningar för 28,272, eller tillsammans

något öfver 102, allt millioner kronor. För underhållande af

all denna rörelse samt mötande af så väl uttag på de olika räkningarna

som äfven tillfredsställande af allmänhetens låne- och diskonteringsbehof

hade de enskilda bankerna i kassa vid sina afdelningskontor i Riksbankens

sedlar 8,128 samt i egna sedlar 29,045 millioner kronor. Det är

af dessa uppgifter visserligen icke möjligt att utröna, i hvad mån hvarje

särskildt kontor är i stånd att försörja sig sjelft, enär siffrorna endast

angifva, att afdelningskontorens utlåning i sin helhet med omkring 12

millioner öfverskjuter inlåningen, men en närmare granskning af tabellerna

visar derjemte, att vid 16 enskilda bankers afdelningskontor utlå
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

ningen i sin helhet öfversteg inlåningen med tillsammans 24,347 och vid

10 bankers motsatsen egde rum med en öfverskjutande inlåning af 12,393

millioner kronor.

Om nu genom indragning af de enskilda bankernas 10-kronesedlar

den, enligt hvad förestående siffror utvisa, genom dessa bankers

afdelningskontor förmedlade rörelsen skulle till någon väsentlig del upphöra

eller öfverflyttas på Riksbanken, så skulle visserligen deraf olägenheter

kunna befaras af sådan beskaffenhet, att man väl kunde rygga tillbaka

för den föreslagna åtgärdens vidtagande. Fullmäktige äro dock

öfvertygade, att dessa siffror icke i verkligheten berättiga till synnerliga

farhågor i nu omförmälda hänseende. Af de åberopade tabellerna kan

nemligen med visshet dragas den slutsats, att den utan jemförelse största

delen af afdelningskontorens rörelse upphemtas å sådana platser, som

helt visst ej skola komma att sakna bankverksamhet, äfven om de enskilda

bankernas rätt att utgifva tio-kronesedlar upphör, och Fullmäktige

vilja till stöd härför granska några siffror i tabellerna. Af de 102 millioner

kronor, för hvilka afdelningskontoren voro fordringsegare vid 1881

års utgång, falla icke mindre än 41 millioner kronor på de båda enskilda

bankerna i Skåne. Enligt bilagan A vid Banko-Utskottets betänkande

N:o 13 nästlidet års riksdag hade dessa båda banker då tillsammans

28 afdelningskontor, bland hvilka förekommo 1 i Stockholm, 1 i

Malmö, 1 i Kristianstad, 2 i Ystad, 2 i Lund, 2 i Helsingborg, 2 i Karlshamn,

1 i Landskrona, 1 i Karlskrona, 1 i Engelholm, 1 i Sölvesborg,

1 i Trelleborg, 1 i Yexiö, 1 i Simrishamn, under det att de öfriga 10

äro förlagda å mer eller mindre betydande platser, hufvudsakligen inom

de skånska och småländska länen. Ätt nu den stora, till öfver 40 millioner

uppgående utlåningen vid dessa afdelningskontor till allra väsentligaste

delar tillhör de förut uppgiga, i städerna förlagda kontoren synes

Fullmäktige otvifvelaktigt, likasom att dessa städer ej skulle blifva

i saknad af sådana kontor äfven efter 10-kronesedlarnes indragning,

synnerligen under iakttagande af de åtgärder i och för indragningen,

hvilka Fullmäktige här nedan skola föreslå. Likartade förhållanden ega

i de flesta fall rum med de öfriga enskilda bankernas afdelningskontor.

Så har till exempel Mälareprovinsernas enskilda bank dylika kontor i

Stockholm, Upsala, Arboga, Eskilstuna, Nyköping, Köping, Sala och Enköping,

men blott ett å landsbygden.

Skulle ock en inskränkning i banksedelutgifningsrätten medföra en

förminskning i antalet af de små afdelningskontoren, särdeles på landsbygden,

kunna Fullmäktige ej tillmäta en sådan förminskning något

synnerligen menligt inflytande på industrien eller näringslifvet i allmän
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

het, i betraktande deraf att dessa kontor gemenligen äro förlagda å

orter, som stå i lätt och omedelbar förbindelse med andra platser, der

bankrörelse väl fortfarande skulle komma att drifvas.

Slutligen torde ej heller böra förbises, att de allt mer och mer uppstående

folkbankerna synas egnade att i någon mån ersätta afdelningskontoren,

äfvensom att de små besparingarne lämpligen komma att uppsamlas

af postsparbanken. Under alla förhållanden bör väl, såsom Fullmäktige

redan antydt, saken här kunna ordnas lika tillfredsställande som

i grannländerna.

Fullmäktige äro följaktligen af den åsigt, att en indragning af de

enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar å 10 kronor visserligen för

dessa banker skall vålla sådana svårigheter för kassarörelsen, att de

mindre gerna skola underkasta sig de kostnader, äfventyr och besvär,

som talrika små afdelningskontor medföra, och att äfven derför åtskilliga

af dessa kontor skulle komma att upphöra, men att dock den väsentligaste

delen af de upphörande kontorens utlåning skulle komma att

öfvertagas af hufvudkontoren eller de större afdelningskontoren; och den

mening, som Fullmäktiges flertal i sitt yttrande med anledning af bankkomiténs

betänkande uttalat angående fördelarne för ett lands penningrörelse

af sedelutgifningsrättens öfverlemnande till en enda centralbank,

har derför icke blifvit rubbad genom farhågorna för de större eller

mindre olägenheter, som anses kunna uppstå i och genom inskränkning

af de enskilda bankernas afdelningskontor.

Efter den utveckling, som den enskilda bankverksamheten hos oss

vunnit med väsentligt stöd af den medgifna rättigheten att utgifva egna

sedlar och med den betydelse, som denna rättighet ännu torde ega för

bankrörelsens fortfarande utöfning i samma omfång som hittills, anse

fullmäktige likväl uppenbart, att ett så vidtgående steg i rigtning mot

denna sedelutgifningsrätts upphörande, som nu är ifrågasatt, bör vidtagas

endast med försigtighet och med stadigt ögonmärke till hvad rörelsens

behof kan kräfva. Från denna synpunkt förefaller ett förbud för

de enskilda bankerna att utgifva 10-kronesedlar redan från nästa års

ingång vara allt för brådstörtad!, hvilka åtgärder än må vidtagas för att

sätta Riksbanken i stånd att under kortare eller längre tid efter förbudets

tillämpning komma de enskilda bankerna och det af dem hittills

till väsentlig del uppehållna näringslifvet till stöd. Den korta tiden

mellan ett sådant besluts fattande och dess fulla trädande i kraft kan icke

gerna antagas lemna hvarken de enskilda bankerna eller rörelsen tillräckligt

rådrum att ordna sin verksamhet efter de nya förhållandena,

och det är att befara att bankerna, under infilande af en visserligen

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

icke oberättigad men möjligen öfverdrifven farhåga för stundande svårigheter

att i samma omfång som hittills bedrifva sin rörelse, se sig

föranlåtna att å sin sida vidtaga vidtgående indragningsåtgärder, som

med något mera försigtighet kunna undvikas.

Bankkomitén har i sitt förslag Lit. A anvisat en väg för ernående

af målet, sedelutgifningens öfvergående till Riksbanken allena, hvilken

uteslutande från synpunkten af rörelsens orubbade fortgång väl må anses

fullt betryggande, men som deremot kan sägas ställa detta mål i

ett allt för aflägset fjerran, så mycket hellre som förslaget icke alls bestämdt

uttalar, att de ifrågasatta nya normerna för den enskilda sedelutgifningsrätten

skulle vara en öfvergångsform att gälla endast under en

bestämd kortare tid. Fullmäktige anse dock detta mål vara för sundheten

och fastheten af vårt lands penningrörelse af allt för stor betydelse

för att få undanskjutas af farhågor, som vid närmare granskning

torde befinnas i icke ringa grad öfverdrifna, eller af svårigheter, som

med någon försigtighet och tillmötesgående från Riksbankens sida kunna

undanrödjas. Vill man således redan nu fatta beslut, som i vidsträcktare

mån inskränker den enskilda sedelutgifningsrätten, och på samma gång

fastställa tidpunkten för deras fulla tillämpning, synes Fullmäktige sådant

utan vållande af några synnerliga svårigheter för allmänna rörelsen kunna

ske genom en successiv indragning under flera år af de enskilda bankernas

10-kronesedlar.

Med afseende derpå, att senast med 1888 års utgång samtliga de nu

gällande oktrojerna för de enskilda bankerna äro afsedda att utlöpa,

torde i sådant hänseende kunna stadgas, att hvarje enskild bank må

hädanefter ega att utgifva sedlar å 10 kronor endast till sådant belopp,

att summan af dess utelöpande 10-kronesedlar vid ingången af 1887 utgör

högst 75 °!o samt vid ingången af 1888 högst 50 % af hvad banken

vid slutet af 1884 hade utelöpande, samt att med utgången af 1888 allt

vidare utgifvande af dylika sedlar förbjudes. Om man återkallar i minnet,

att summan af de enskilda bankernas utelöpande 5-kronesedlar den

31 December 1879, efter hvilken dag förbudet mot deras vidare utgifvande

trädde i kraft, utgjorde 17,354 millioner kronor, och att deras indragning

fortgick med den hast, att redan 3 månader derefter beloppet nedgått

till 5,937 samt ''vid slutet af 1880 eller 12 månader efter förbudet till

endast 1,252, inses lätt, att det af Fullmäktige antydda sättet för indragningen

måste vara för enskilda bankerna mindre betungande än motionärernes,

och det må väl vara att vänta, att genom en dylik successiv

indragning bankerna skola få rådrum att ordna och upprätthålla sin

verksamhet till jemnhöjd med rörelsens behof. Fullmäktige hafva före
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

slagit 1888 års utgång såsom tidpunkten för förbudets fulla tillämpning

med afseende å lämpligheten deraf, att vid de nya oktrojernas trädande

i kraft också de i någon mån nya förhållanden, under hvilka bankerna

kunde komma att arbeta, må samtidigt och för dem alla blifva gällande.

Motionärerne hafva vidare föreslagit såsom ett medel att förekomma

de rubbningar i allmänna rörelsen, som af enskilda bankernas 10-kronesedlars

indragning kunde blifva en följd, att dessa banker »må berättigas

att från och med 1886 års början under återstående oktrojtid i Riksbanken

^diskontera af dem öfvertagna inrikes vexlar till belopp motsvarande

för hvarje sådan bank hvad densamma vid 1884 års slut befmnes

hafva i 10-kronesedlar utelöpande». Med denna föreslagna åtgärd afse

motionärerne att sätta enskilda bankerna i tillfälle att genom realisering

af sin inrikes portfölj kunna med visshet påräkna att erhålla den kassatillgång

de hittills hemtat från sedelutgifningen, och det synes Fullmäktige

otvifvelaktigt, att en sådan ^diskontering utgör det bästa medlet

att i någon mån ersätta en förlorad rätt att utgifva egna sedlar.

Fullmäktige vilja härvid erinra, att det nya i systemet utgör rättigheten

till ^diskontering, icke rediskonteringen sjelf, emedan sedan flera

år tillbaka den privata bankrörelsen städse varit hos Riksbanken välkommen

såsom rediskontör, ehuru det är lätt insedt, att, så länge Riksbankens

sedlar endast i jemförelsevis ringare grad utgjort omsättningsmedlet

inom landet, Riksbanken icke kunnat ikläda sig några bestämda

förbindelser i detta afseende, och att å andra sidan, så länge de enskilda

bankerna egt vidsträckt både rätt och förmåga att använda sina egna

sedlar såsom betalningsmedel, de i allmänhet endast undantagsvis och

under särskilda förhållanden anlitat utvägen af ^diskontering. De hafva

nemligen hittills vanligen föredragit att vid behof af kassaförstärkning

använda utländska krediter, såsom både beqvämare och pålitligare, under

det att att vid dessa krediters tillgodogörande dock Riksbanken i vidsträckt

mån tjenat såsom förmedlare genom att utbyta de å desamma

dragna vexlarne mot sina sedlar. Det lär emellertid vara antagligt, att

efter indragning af så betydlig del, som här är i fråga af de enskilda

bankernas sedelutgifning, förhållandena skola komma att så gestalta sig,

att en ^diskontering hos Riksbanken skall vida allmännare blifva bruklig.

För Riksbanken kan en sådan rediskonteringsskyldighet till måttliga

behof icke medföra någon våda, enär den endast får utgöra ett utbyte

af genom industrien och handeln alstrade betalningslöften mot det gångbara

betalningsmedlet eller Riksbankens sedlar, för hvilka efter indragningen

af enskilda bankernas sedlar å 10 kronor en vida säkrare och

större plats i allmänna rörelsen blifvit beredd och hvilka således icke

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

kunna antagas skola i svårare grad trycka på invexlingskassan. För de

enskilda bankerna åter måste vissheten, att åtminstone någon del af deras

inköpta vexlar icke behöfver intill förfallotid ligga död hos dem, utan

när som helst kan förbytas mot i landet gångbart mynt, innebära en

viss trygghet. Under förutsättning, att en sådan rediskonteringsrätt för

de enskilda bankerna icke skulle innefatta ett upphäfvande af Riksbankens

styrelses rätt och pligt att äfven i afseende å de på denna väg erbjudna

vexlar söka, så vidt görligt är, granska dessas så väl inre beskaffenhet

som ursprung, hysa Fullmäktige ingen tvekan att anse Riksbanken väl

i stånd att åtaga sig en dylik diskontering till det belopp, som motsvarar

de indragna 10-kronesedlarne. Fullmäktige äro derjemte öfvertygade,

att man utan skada för Riksbanken och till och med i dess eget välförstådda

intresse skulle kunna gå ännu ett steg på den föreslagna vägen

de enskilda bankerna till mötes. Den ifrågasatta rediskonteringsrätten

för de enskilda bankerna må väl erkännas bereda dem en viss både

trygghet och lättnad, men den förblifver dock alltid en allt för kostsam

utväg för att kunna antagas i väsentlig mån ersätta den indragna delen

af sedelemissionen eller sätta dem i stånd att uppehålla sin rörelse i

samma omfång som hittills. Det bör icke heller förbises, att såsom rediskontörer

hos Riksbanken de enskilda bankerna arbeta i egenskap af

uppsamlare i orterna af betalningslöften för Riksbankens räkning, för

hvilkas infriande de genom åsättande af sitt indorso åtaga sig ansvarigheten

och sålunda befria Riksbanken från allt äfventyr, och att de dermed

göra Riksbanken en tjenst, hvilken väl såsom hvarje annan sådan är värd

sin lön. Det synes derföre Fullmäktige, att man såsom eu ytterligare

fördel för de enskilda bankerna under någon tid efter indragningen af

deras 10-kronesedlar kunde medgifva dem att för de af dem till Riksbanken

för ^diskontering hembjudna vexlar till vissa bestämda belopp

få åtnjuta någon del, till exempel Vs, af det för deras vexlar debiterade

diskonto, hvarigenom äfven bereddes dem en ersättning för arbetet med

insamlandet och för det äfventyr, som med ansvaret för deras infriande

alltid måste i viss mån vara förenadt.

För att sätta Riksbanken i tillfälle att tillmötesgå de stegrade anspråk

från näringslifvets sida, som kunna blifva en följd af åtgärden att

indraga en betydande del af de enskilda bankernas sedelemission, hafva

motionärerna slutligen föreslagit, att till Riksbankens förfogande måtte

ställas svenska statsobligationer till ett belopp af 50 millioner kronor,

mot skyldighet för Riksbanken att, i fall och i den mån desamma säljas

eller förpantas, åter infria dem, så snart lämpligen ske kan. Att döma

af förslagets motivering, deri det heter, att Riksgäldskontoret »icke skulle

Bill. till Riksd. Prot. 1885. 4 Sciml. 2 Afd. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

behöfva upptaga dessa obligationer bland landets skulder, hvilket ju icke

heller är fallet med allmänna hypoteksbankens eller sågverksföreningens

grundfonder i likaledes undfångna obligationer», synas motionärerne hafva

tänkt sig dessa 50 millioner allenast såsom ett slags garantifond för

Riksbanken, hvilken fonds användande endast skulle komma i fråga i

nödfall eller i händelse af svårighet för Riksbanken att möta sina förbindelser.

Det torde dock ej kunna dragas i tvifvelsmål, att en viss

oegentlighet skulle ligga deri, att staten skulle under en särskild form

eller med särskilda förbindelser garantera Riksbankens förbindelser, hvilka

dock äro statens egna. Riksbankens kredit och anseende så inom som

utom landet äro redan nog stadgade för att icke behöfva någon för

obestämda framtida behof afsedd stadigare garanti, hvars åstadkommande

helt visst icke skulle ytterligare stärka desamma. Härmed vilja dock

Fullmäktige icke hafva uttryckt den åsigten, att ej i framtiden sådana

förhållanden kunna yppa sig, i följd af hvilka det för Riksbanken, om

den, såsom naturligt är, vill undvika att inskränka rörelsen, skulle kunna

blifva fördelaktigt att erhålla en förstärkning i statsobligationer. Men

om dylika förhållanden inträffa, lär Riksbanken icke sakna utväg att

vända sig till sin principal, Riksdagen, för erhållande af den förstärkning,

som kan påkallas af det ena eller andra med säkerhet till både sin beskaffenhet

och sin omfattning då kända särskilda behofvet. Med afseende

på det behof, som för närvarande kan uppstå i följd af den vidgade rörelse

och den derigenom ökade sedelutgifning, som för Riksbanken kunna

ifrågakomma, i händelse den föreslagna reduktionen af enskilda bankernas

sedelutgifning skulle bifallas, lär enligt Fullmäktiges åsigt icke någon

ytterligare förstärkning af Riksbankens fonder blifva behöflig i annan

män, än som kan finnas nödigt för metalliska kassans höjande i lämpligt

förhållande till den stegrade sedelemissionen. För sådant ändamål eger

visserligen Riksbanken sjelf tillräckliga tillgångar i så väl inhemska som

utländska lätt säljbara obligationer. Försigtigheten synes dock bjuda,

att denna Riksbankens goda reserv icke dertill anlitas. För mötande af

det särskilda kraf, som framkallas af den ytterligare rörelse, hvilken i

följd af en vidtagen reform i banklagstiftningen blifver Riksbanken ålagd,

synas särskilda tillgångar böra ställas till dess förfogande. Med afseende

härpå blifver det angeläget, att statsobligationer öfverlemnas till Riksbanken

till det belopp, som erfordras för att genom deras försäljande

metalliska kassan må kunna uppbringas till den höjd, som för invexlingens

betryggande anses nödig. För den händelse de i sådant syfte lemnade

obligationerna skola betraktas såsom lån och icke såsom ett statens

ytterligare tillskott för förstärkande af Riksbankens fonder, lär deras

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

återbetalning till Riksgäldskontoret medelst årliga större eller mindre

annuiteter icke möta några svårigheter från Riksbankens sida.

Hvad slutligen angår de öfriga »åtgärder och anordningar», som af

motionärerne visserligen icke närmare angifvits, men dock ansetts kunna

påkallas af de genom dem väckta förslagen, anhålla Fullmäktige att i

korthet få yttra sin mening.

Enär, såsom redan blifvit anfördt, de enskilda bankernas förmåga

att betjena den allmänna rörelsen med nödiga omsättningsmedel i egna

sedlar naturligen kommer att i icke ringa grad inskränkas genom upphörande

af deras rätt att utgifva 10-kronesedlar, måste det blifva nödigt

att så vidga de nu faststälda gränserna för Riksbankens sedelutgifningsrätt,

att rörelsen icke blottställes för brist på lagligt betalningsmedel,

men Riksbanken blifver i stånd att motsvara den ökade efterfrågan af

dess sedlar, som kan förutses. Enligt en motionen vidfogad tabell hafva

de enskilda bankerna under de 5 åren 1880—1884 hållit utelöpande i

rörelsen i medeltal 27,591 millioner kronor, och om äfven kan antagas,

att de enskilda bankerna efter indragningen af 10-kronesedlarne skola

till någon del komma att ersätta dessa genom stegradt emitterande af

sedlar å 50 kronor och deröfver, samt att således icke hela detta belopp

kan behöfva ifrågakomma att genom Riksbankens sedlar fyllas, bör å

andra sidan icke heller förbises möjligheten deraf, att under de förändrade

förhållandena eu eller annan bank kan komma att alldeles upphöra,

väl icke med sin bankverksamhet men deremot med sin sedelutgifning,

hvaraf sannolikt större delen då lär tillfalla Riksbanken. Då

det derjemte icke kan vara lämpligt att fastställa gränserna för Riksbankens

sedelutgifningsrätt så trånga, att Riksbanken allt för ofta måste

se sin reserv af obegagnad sådan nedgå till minimum och deraf tvingas

att vidtaga särskilda åtgärder, hvaraf allmänna rörelsen vanligen får uppbära

tungan, lär väl försigtigheten bjuda, att Riksbankens sedelutgifningsrätt

ökas med i det närmaste det belopp, som ansetts såsom medelbeloppet

äf enskilda bankernas utelöpande 10-kronesedlar, eller 25 millioner.

Enligt nu gällande bestämmelser får Riksbankens sedelstock med

högst 35 millioner öfverstiga de i reglementet, § 6, angifna kassatillgångar,

och det torde derför blifva nödigt, att detta belopp höjes till

60 millioner, under de vilkor likväl i afseende å metalliska kassan, som

nedan skola angifvas.

Fullmäktige hafva redan uttalat såsom sin åsigt, att den ökade sedelemissionen,

som på grund af enskilda bankernas 10-kronesedlars indragning

kan tillfalla Riksbanken, icke bör komma att särdeles trycka på

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksbankens metalliska kassa, enär den val lär komma att ega rum endast

i mån af motsvarande indragning af ett annat omsättningsmedel

och således såsom för rörelsen behöflig också af densamma qvarhållas,

och särdeles lär väl detta blifva förhållandet, om emissionen handhafves

med all insigt och varsamhet, och sedlarne så vidt görligt endast utlemnas

mot verklig handelsvaluta. Men äfven om så är, lär dock omsorgen

om Riksbankens stadiga invexlingsförmåga påbjuda, att dess metalliska

fonder ökas i bredd med stigande sedelemission. Då likväl denna ökade

sedelutgifning endast lär komma att småningom och under flera år successivt

ega rum, synes det lämpligast, att icke Riksbankens reglementsbestämda

metalliska kassa redan nu höjes till eu viss ny minimisiffra,

utan att deremot ökandet af metalliska kassan fastställes skola ske i bestämdt

förhållande till den verkliga stegringen i beloppet af Riksbankens

sedelstock enligt 6 §, hvarföre det torde kunna stadgas, att utöfver den

nu bestämda Riksbankens minsta metalliska kassa af 15 millioner skall

hållas i sådan kassa ett belopp, som motsvarar en viss procent af den

summa, hvarmed den af kassatillgången icke betäckta sedelstocken öfverstiger

35 millioner. I afseende å det belopp, hvartill denna procent bör

bestämmas, kunna väl mycket olika meningar hysas, men med afseende

å hvad ofvan blifvit anfördt angående rörelsens behof af den nya sedelemissionen,

anse Fullmäktige eu qvot af 25 % vara för ändamålet fullt

betryggande utan att kunna befaras ålägga Riksbanken onödig tunga

eller vålla densamma något bryderi. Med antagande att, efter den slutliga

och fullständiga indragningen af de enskilda bankernas sedlar å 10

kronor, Riksbankens sedelstock skulle blifva i allmänhet stegrad med 25

millioner, skulle enligt Fullmäktiges förslag metalliska kassan komma

att ökas med 6''/* millioner utöfver det nu stadgade minimum af 15

millioner, och följaktligen det belopp i Riksgäldskontorets obligationer,

hvarmed, enligt hvad ofvan blifvit yttradt, staten borde försträcka Riksbanken,

kunna fastställas till i rundt tal 7 millioner, att af Riksbanken

användas till metalliska kassans förstärkande, i den mån sådant af ökad

sedelutgifning blefve påkalladt.

Ännu en åtgärd synes Fullmäktige kunna vidtagas till det stärkande

af Riksbankens ställning, förutan hvilket indragningen af de enskilda

bankernas 10-kronesedlar ansetts icke böra ifrågakomma. Riksbankens

grundfond uppgår för närvarande till 35 millioner och dess reservfond till

5 millioner. Dessutom disponerar Riksbanken öfver ett till 3,718,738: 32

uppgående belopp, uppkommet genom besparade vinstmedel, hvilket är

stäldt till framtida förfogande af Riksdagen. Om till detta belopp lägges

en summa af kronor 1,281,261: 68, motsvarande något öfver halfva

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

bankovinsten för 1884, kan grundfonden redan nu ökas med 5 millioner

kronor eller till 40 millioner. Fullmäktige, som i fråga om användande

af 1884 års bankovinst haft tillfälle att närmare behandla detta ämne,

få här såsom sin åsigt uttrycka, att, med afseende å de enskilda bankernas

10-kronesedlars möjligen förestående indragning, Riksbankens grundfond

bör, på sätt nu angifvits, höjas till 40 millioner. Ehuru visserligen

eu sådan åtgärd icke kan anses påkallad af någon farhåga, att de till

framtida disposition afsätta medlen skulle blifva till något för Riksbankens

verksamhet främmande ändamål anvisade, så lär den dock i sin

mån bidraga att ytterligare stärka allmänhetens förtroende till Riksbanken,

något som vid tidpunkten för en utvidgning af dess rörelse och

verksamhet kan anses vara af särskild betydelse.

Slutligen anse sig Fullmäktige böra såsom sin åsigt tillkännagifva,

att det först efter pröfning inom Riksdagen af den ifrågavarande motionen

kan anses erforderligt att uppgöra förslag till de ändringar i bankoreglemente

och tjenstgöringsstadgar, hvilka kunna påkallas af Riksdagens

beslut i ärendet.

Stockholm den 26 Februari 1885.

C. LEWENHAUPT.

Pehr Ehrenheirn. A. H. Fock.

Fiss Öl. Larsson. F. Richter.

J. W. Arnberg.

R. Törnebladh.

Utdrag af protokollet, hållet hos Herran'' Fullmäktige i Riksbanken

den 26 Februari 1885.

S. D. Företogs ånyo till behandling Herr S. Johnsons i Hvetlanda

in. flis af Banko-Utskottet för yttrandes afgifvande till Herrar Fullmäktige

öfverlemnade, inom Andra Kammaren väckta motion angående åtgärder

i och för upphörande af enskilda bankers rätt att utgifva sedlar å 10

kronor.

Efter längre öfverläggningar i de ämnen, som med förevarande fråga

egde samband, beslöto Herrar Fullmäktige nu att till Utskottet afgifva

det utlåtande, som registratur utvisar.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Vice ordföranden Herr /. cl. Statsrådet Ehrenheim var af skiljaktig

mening och anförde:

»Då jag anser indragning af de enskilda bankernas sedlar å 10 kronor

— vare sig denna indragning sker med detta års slut eller successive

till 1888 års slut — komma att orsaka förlägenhet och rubbningar för

den allmänna rörelsen, deraf i sin ordning ekonomiska olyckor kunna

framkallas, så kan jag ej annat än afstyrka så väl hvad motionärerna

föreslagit som hvad Fullmäktiges pluralitet tillstyrkt i fråga om sådan

indragning. Jag åberopar såsom stöd för denna min åsigt hvad senaste

bankkomité i frågan yttrat och tillägger, att den omständighet, att det

af denna komité under Lutt. A framstälda förslag till bankväsendets ordnande

väntar på Konungens och Riksdagens pröfning, synes mig innebära

ett särskildt skäl att icke vidtaga en åtgärd, som på ett störande

sätt ingriper i de institutioners verksamhet, som komiténs berörda förslag

afser att för den närmare framtiden på ett varsamt och betryggande sätt

ordna. Hvad åter beträffar motionärernas förslag under Litt. A, så instämmer

jag, som anser mig böra derom uttala min mening, ehuru jag afstyrker

sjelfva hufvudsaken, uti hvad Fullmäktige yttrat emot öfverlemnandet

till Riksbanken af ett belopp statsobligationer, särskildt utfärdade såsom

garantifond för banken. Om de enskilda bankernas sedlar å 10 kronor

indragas, lärer den af Fullmäktige föreslagna utvidgning af Riksbankens

sedelutgifningsrätt vara ovilkorligt nödvändig, och förstärkningen af bankens

metalliska kassa påkallad. Dessa åtgärder torde äfven vara tillräckliga,

om frågan betraktas endast från synpunkten af Riksbankens förmåga att

ersätta det indragna myntrepresentativet och anspråk icke ställas på

Riksbanken att den skall fylla de lånebehof, hvarvid den allmänna rörelsen

under det nuvarande systemet vant sig, eller i någon högre grad

ersätta den inskränkning i lokalt afseende af bankverksamheten, som af

indragningen sannolikt blifver en följd. Fn sådan ersättning kan endast

enskild företagsamhet bereda, och den kommer att bero på möjligheten

att äfven på mindre platser idka bankrörelse utan stöd af en för ändamålet

lämpad sedelutgifningsrätt. De enskilda bankerna äro nu i tillfälle

att ^diskontera vexlar i Riksbanken, och lära Fullmäktige utan tvifvel

vara villiga att i stor utsträckning bevilja sådan ^diskontering, om de

enskilda bankernas sedlar å 10 kronor indragas. Någon form för tillförsäkrande

af en sådan rätt för de enskilda bankerna torde emellertid

ej finnas, då rediskonteringen måste bero på pröfning för hvarje särskildt

fall.

Om Riksbankens sedelutgifningsrätt så betydligt ökas, som nu är

i fråga, och dess lånerörelse i sammanhang dermed äfven erhåller en väsent
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

ligen ökad utsträckning, så anser jag att bestämmelserna om sedelutgifningsrätten

och metalliska kassan böra införas i Lagen för Rikets Ständers

bank och således göras beroende af båda statsmakterna. Att Riksdagen

egnat Riksbanken en synnerlig omsorg, och att denna institution

derigenom vunnit en hög grad af styrka och fasthet, synes mig utgöra

en ökad anledning för Riksdagen att, om en större förändring kommer

till stånd, tillförsäkra de vigtigaste bestämmelserna om Riksbanken samma

garantier som andra för samhället vigtiga lagar och föreskrifter».

Herrar Doktor Arnberg och Lektor Törnebladh förklarade, att de för

sin del på de af vice ordföranden anförda grunder ansågo de föreslagna

bestämmelserna om Riksbankens sedelutgifningsrätt och metalliska kassa

böra införas i Lagen om Rikets Ständers bank. Derjemte ville de hafva

uttryckt den åsigt, att den qvot å vexeldiskonto, som torde komma de

enskilda bankerna till godo vid ^diskontering under någon tid efter tiokronosedlarnes

indragning, svårligen kunde, om den skulle medföra åsyftad

verkan, bestämmas lägre än till 1/i.

Som ofvan.

Enligt protokollet

C. F. Kolmodin.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

2:0. Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande i frågan.

Till Sammansatta Stats- och Banko-Utskottet.

Vid behandling af en utaf Herr S. Johnson i Hvetlanda in. fl. inom

Riksdagens Andra Kammare väckt motion (N:o 65) angående åtgärder i

och för upphörande af de enskilda bankernas rätt att utgifva egna

sedlar å 10 kronor, äfvensom af ett utaf Herrar Fullmäktige i Riksbanken

på anmodan af Banko-Utskottet afgifvet yttrande i denna fråga, har Sammansatta

Stats- och Banko-Utskottet den 16 dennes, enligt ett till Fullmäktige

i Riksgäldskontoret aflåtet protokollsutdrag — med anledning

dels af motionärernas yrkande om öfverlemnande för sagda ändamål till

Riksbankens förfogande af svenska statsobligationer till värde af 50

millioner kronor mot skyldighet för Riksbanken att, i fall och i den

mån desamma såldes eller förpantades, åter infria dem, så snart lämpligen

ske kunde, dels ock af Herrar Fullmäktiges i Riksbanken, särskildt

hvad detta yrkande vidkomme, på anförda skäl yttrade åsigt, att det

belopp i Riksgäldskontorets obligationer, hvarmed staten borde försträcka

Riksbanken, kunde fastställas till i rundt tal 7 millioner kronor, att af

Riksbanken användas till metalliska kassans förstärkande, i den mån sådant

af ökad sedelutgifning blefve påkalladt — beslutat anmoda Fullmäktige

i Riksgäldskontoret att öfver hvad sålunda blifvit af motionärerna

och Herrar Fullmäktige i Riksbanken ifrågastäldt med yttrande så snart

ske kunde till Utskottet inkomma, för hvilket ändamål ett tryckt exemplar

af motionen och Herrar Bankofullmäktiges förberörda yttrande blifvit

Fullmäktige i Riksgäldskontoret tillstäldt.

Hvad dervid först beträffar det i motionen framstälda yrkande, att

till Riksbankens förfogande skulle ställas svenska statsobligationer till

värde af 50 millioner kronor, anse Fullmäktige i Riksgäldskontoret sig

endast behöfva erinra derom, att eu så vidsträckt och betänklig afvikelse

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

från de grundsatser, som hittills vid svenska statsobligationers utsläppande

varit bestämmande, så mycket mindre lärer böra medgifvas, som

densamma, på sätt i Herrar Bankofullmäktiges utlåtande ådagalägges, ej

är erforderlig för genomförande af den föreslagna åtgärden till upphäfvande

af de enskilda bankernas rätt att utgifva 10-kronesedlar.

Men äfven mot utgifvandet af det mindre belopp statsobligationer,

hvilket Herrar Bankofullmäktige ifrågasatt, förekomma vissa betänkligheter,

hvilka Fullmäktige i Riksgäldskontoret ej böra underlåta att framhålla.

Ur principiel synpunkt är härvid att beakta, att utgifvandet af

svenska statsobligationer till förstärkande af Riksbankens metalliska kassa

innebär ett anlitande af statskrediten för helt annat ändamål än det,

hvars tillgodoseende hittills varit med Riksgäldskontorets verksamhet afsedt.

Visserligen hafva sådana utfärdats för att tjena till fond för Allmänna

hypoteksbanken och Aktiebolaget sågverksegarnes garantiförening,

men de sålunda använda obligationerna utgöra i sjelfva verket endast

ett representativ för det belopp, inom hvilket staten garanterar nämnda

penninginrättningars allmännyttiga verksamhet, och stå i öfrigt ej i

något sammanhang med statsskuldssystemet.

I händelse att de obligationer, om hvilka nu är fråga, blefve, såsom

Herrar Bankofullmäktige antydt, till Riksbanken öfverlemnade såsom lån,

mot återbetalningsskyldighet medelst årliga, större eller mindre annuiteter,

och om de för dem erhållna beloppen, i den mån de af Riksbanken

till Riksgäldskontoret återbetaltes, af Riksgäldskontoret användes

till utgifter för jernvägsbyggnader, blefve visserligen obligationernas användande

för ett annat än det med dem ursprungligen afsedda ändamål

endast provisoriskt, men i allt fall qvarstår den frågan, huruvida hela

denna åtgärd, som innefattar förstärkning af Riksbankens metalliska kassa

medelst ökning af den under Riksgäldskontorets förvaltning stälda statsskulden,

verkligen kan vara erforderlig. Riksbankens betydliga kredit i

utlandet hvilar på samma grund som Riksgäldskontorets, nemligen svenska

statens ansvarighet, hvarför ock Riksbanken, i hvars reglemente särskilda

bestämmelser angående upplåning och begagnande af utländsk kredit

finnas intagna, utan att behöfva anlita statsskuldförvaltningen i ett för

dess verksamhet främmande syfte, torde kunna ega tillräcklig utväg att

bereda sig de för det ifrågavarande ändamålet erforderliga medel.

Anskaffningen af dessa medel på sådant sätt att statsobligationer till

Riksbanken öfverleinnades skulle ock föranleda utbjudande och försäljning''

af svenska statsobligationer genom annan svensk myndighet än den

dertill afsedda: Riksgäldskontoret. Ett dylikt utbjudande och försäljning,

Bill. till Riksd. Prof. 1885. 4 Sami. 2 Afd. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

helst om sådant inträffar samtidigt med Riksgäldskontorets egna låneoperationer,

men utan sammanhang med dessa, måste naturligtvis alltid

vara för Riksgäldskontor olägligt.

Vidare anse sig Fullmäktige böra omförmäla, att Riksgäldskontor,

förutom fyllande af statens nya lånebehof, redan nu har att förbereda

och genomföra inlösen och konvertering af 1870 års 5 °j0 lån, för hvilken

åtgärds underlättande kontoret under hand inköper till detta lån hörande

obligationer.

Slutligen tillåta Fullmäktige sig fästa uppmärksamheten derå att, då

återstoden, 15,037,275 kronor, af 1880 års 4 % lån dels är till andra

ändamål än det nu ifrågastälda afsedd och dels ej kan af Riksgäldskontor

disponeras utan föregånget hembud till 1880 års låneconsortium,

bifall till det väckta, till Fullmäktiges yttrande remitterade förslaget

antagligen kommer att något påskynda uppläggandet af ett nytt svenskt

statslån. Stockholm den 19 Mars 1885.

G. S. ÅKERHIELM.

C. v. Stockenström. Per Samzelius. Alb. Anderson.

o

J. Nordenfalk. A. V. Abergsson. J. Johansson.

Herman Wikblad.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

3:0. Fullmäktiges i Riksbanken andra yttrande i frågan.

Till Sammansatta Stats- och Banko-Utskottet.

Med anledning af Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets remiss

af Fullmäktiges i Riksgäldskontoret utlåtande i fråga om väckt förslag,

att ett visst belopp i svenska statsobligationer måtte till Riksbankens

förfogande öfverlemnas, få Fullmäktige härmed afgifva yttrande.

Fullmäktige hafva i sitt yttrande öfver den af Herr Sam. Johnsson

m. fl. väckta motion såsom sin åsigt uttalat, dels att, för den händelse

de enskilda bankernas rätt att utgifva tiokronesedlar kommer att upphöra,

någon ytterligare förstärkning af Riksbankens fonder icke lär

blifva behöflig i annan mån, än som kan anses nödigt för metalliska

kassans höjande i lämpligt förhållande till den stegrade sedelemissionen,

dels ock att för detta ändamål ett belopp, förslagsvis beräknadt

till 7 millioner i Riksgäldskontorets obligationer, borde åt Riksbanken

öfverlemnas.

Fullmäktige i Riksgäldskontoret hafva med afseende härå erinrat,

att ur principiel synpunkt utgifvandet af svenska statsobligationer till

förstärkande af Riksbankens metalliska kassa innebär ett anlitande, af

statskrediten för helt annat ändamål än det, hvars tillgodoseende hittills

varit med Riksgäldskontorets verksamhet afsedt. Fullmäktige i. Riksgäldskontoret

hafva dock härtill fogat det uttalande, att, om de ifrågavarande

obligationerna blefve, såsom Bankofullmäktige förslagsvis antydt,

till Riksbanken öfverlemnade såsom lån med återbetalningsskyldighet

medelst större eller mindre annuiteter, desammas användande för annat

ändamål än det ursprungliga kunde blifva endast provisoriskt, I sådant

fall synes alltså den principiella invändningen svårligen kunna anses

vara af beskaffenhet att böra verka till omintetgörande af den ifrågasatta

åtgärden. Men Bankofullmäktige halva för sin del, såsom ock af

det redan åberopade yttrandet torde framgå, tänkt sig, att de ofvan

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

omförmälda obligationerna likaväl skulle kunna betraktas såsom ett

statens tillskott för förstärkande af Riksbankens fonder. I denna

händelse skulle staten kunna bereda sig godtgörelse för det lemnade

tillskottet på en annan väg, nemligen genom användande årligen förståtens

räkning i och för jernvägsbyggnader eller till annat ändamål af

en större andel af bankovinsten. På sådant sätt skulle den i principielt

afseende framstälda betänkligheten få mindre att betyda, om annars åt

densamma kan tillerkännas afgörande vigt, då det här ifrågavarande

jemförelsevis obetydliga beloppet obligationer i alla händelser torde

komma att ingå såsom en ringa del i ett för hufvudsakligen enahanda

ändamål som hittills afsedt statslån.

Fullmäktige i Riksgäldskontor hafva visserligen anmärkt, att

Riksbanken, i hvars reglemente särskilda bestämmelser angående upplåning

och begagnande af utländsk kredit finnas intagna, torde kunna

ega tillräcklig utväg att bereda sig de för det ifrågavarande ändamålet

erforderliga medlen. I sjelfva verket innehåller 14 § af reglementet

för Riksbanken följande stadgande:

»Fullmäktige ega att, när de finna sådant erforderligt, för Riksbanken

begagna utländsk kredit i form af lån eller kreditiv till belopp

af högst sjutton millioner kronor; och har Riksdagen i sådant afseende

hos Kongi. Maj:t i underdånighet anhållit, det Kongl. Maj:t, uppå fullmäktiges

anmälan i ämnet, täcktes låta bemedla det af fullmäktige för

Riksbankens säkerhet nödigt ansedda lånet under den form, som för

ändamålet kan finnas erforderlig, samt å ett sådant lån meddela sin

nådiga garanti.»

Det torde dock lätt inses, att ett begagnande af den utväg, som

den åberopade § lemnar öppen, svårligen kan ske annat än undantagsvis

och för tillfälliga behof samt för en kortare tid af högst några

månader. Sådant skulle i nu förevarande fall tydligen ej vara tillfyllestgörande,

utan måste ett så beskaffadt lån upptagas i samma form

som de af Riksgäldskontor bemedlade eller under formen af obligationer,

_ som långifvarne i sin ordning kunde till allmänheten afyttra.

Att Riksbanken skulle utgifva dylika obligationer i eget namn och på

längre eller kortare amorteringstid, lär väl icke i något fall kunna

anses lämpligt och skulle för öfrigt för statens kredit helt visst blifva

mera olägligt än utbjudande af någon del af Riksgäldskontor^ obligationer

genom Riksbanken kunde vara. Dylikt utbjudande kan för

öfrigt äfven under nuvarande förhållanden ega rum, enär Riksbanken

öfvertagit viss andel af det senaste statslånet och derförutom innehafver

ett icke obetydligt belopp af statens obligationer. Men om i afseende

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

på de obligationer, om Indika nu närmast är fråga, en försäljning från

Riksbankens sida samtidigt med Riksgäldskontorets utbjudande af andra

obligationer af samma beskaffenhet skulle anses olämplig, kunna Bankofullmäktige

svåidigen hafva någon invändning emot att åt Fullmäktige

i Riksgäldskontoret öfverlemna omsorgen att realisera obligationerna,

på sätt de finna lämpligast, dock så, att Riksbanken kan på de tider,

behofvet kräfver, påräkna att erhålla valuta för desamma.

Hvad beträffar Fullmäktiges i Riksgäldskontoret erinringar derom,

att för närvarande konvertering af 1870 års lån förberedes genom

inköp under hand af dertill hörande obligationer, samt att bifall till

det väckta förslaget antagligen skulle komma att något påskynda uppläggandet

af ett nytt svenskt statslån, anhålla Fullmäktige få fästa

uppmärksamheten derpå, att de för sin del endast förordat successiv

indragning af de enskilda bankernas tiokronesedlar på det sätt, att först

efter 1888 års slut inga sådana finge vidare i rörelsen utsläppas.

Behofvet för Riksbanken af det ifrågastälda beloppet obligationer skulle

i följd häraf icke inträda förrän vid 1889 års ingång i sammanhang

med bankens då betydligt stegrade sedelemission, enär de kraf, som

dessförinnan kunna ställas på Riksbanken, utan svårighet torde kunna

af densamma mötas, om säkerhet finnes derför, att vid ofvannämnda

tidpunkt den, enligt hvad förut är visadt, erforderliga förstärkningen

kommer att tillhandahållas banken.

Med stöd af hvad nu blifvit anfördt anse sig Fullmäktige böra

vidhålla det af dem i ämnet väckta förslaget,

Stockholm den 2 April 1885.

*

PEHR EHRENHEIM.

C. Lewenhaupt. A. H. Fock. J. W. Arnberg.

F. Richter. R, Törnebladh.

Bill. till Rik-sd. Prot. 1885. 4 Sami. 2 Afd.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.