Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition och väckt enskild motion angående vissa eftergifter i fråga om det åt Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag af staten beviljade låneunderstöd å 2,000,000 kronor.
1885-04-13 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1885:30, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition och väckt enskild motion angående vissa eftergifter i fråga om det åt Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag af staten beviljade låneunderstöd å 2,000,000 kronor.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 30.
I
N:o 30.
Ank. till Riksd. Kansli den 14 April 1885, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition och väckt enskild
motion angående vissa eftergifter i fråga om det
åt Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag af staten
beviljade låneunderstöd å 2,000,000 kronor.
(R. A.)
Sedan Riksdagen år 1877 beviljat Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag
för sänkning och reglering af vattenhöjden i sjöarne
Hjelmaren och Qvismaren samt utförande af dermed sammanhängande
arbeten ett lån å 2,000,000 kronor att från Statskontoret utgå med
600,000 kronor under år 1878, 300,000 kronor under hvarje af åren
1879, 1880, 1881 och 1882 samt 200,000 kronor under år 1883 med
vilkor, utom andra, att å hvarje lyftadt belopp af lånet årligen till slutet
af år 1887 skulle erläggas ränta från lyftningsdagen efter fem för hundra
samt för tiden från och med år 1888 årligen åtta procent å hela den
lyftade lånesumman, hvaraf ränta skulle beräknas efter fem för hundra af
det obetalda kapitalbeloppet och det öfriga utgöra afbetalning derå, och
bolaget sedermera lyftat hela det beviljade statslånet; har Kongl. Maj:t
i en den 20 sistlidne Februari till Riksdagen aflåten, till Stats-Utskottets
behandling hänvisad proposition (N:o 29) föreslagit Riksdagen medgifva,
att Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag må befrias från skyldigheten
att gälda ränta å oinförmälda lån för åren 1886, 1887, 1888,
Bill. till Rilesd. Prot. 1885. 4 Sami. 1 Afd. 26 Häft. 1
2
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 30.
1889 och 1890 äfvensom erhålla anstånd med amorteringen af samma
lån intill år 1891, med skyldighet för bolaget att från och med sistberörda
år å hela lånesumman årligen erlägga åtta procent, hvaraf ränta
skall beräknas efter fem för hundra å det obetalda kapitalbeloppet och
återstoden utgöra afbetalning derå.
Beträffande mängden af detaljer i detta ärende tillåter sig Utskottet,
till undvikande af allt för stor vidlyftighet, att hänvisa till det vid propositionen
fogade statsrådsprotokoll öfver civilärenden med tillhörande
bilagor; och får Utskottet här endast redogöra för det hufvudsakliga
innehållet af dessa och öfriga Utskottet tillhandahållna handlingar.
Den 12 Maj 1865 meddelade Kongl. Maj:t ofvannämnda bolag tillstånd
att, med bibehållande af 7 fots segeldjup i Hjelmare kanal och till
sjön Hjelmarens vigtigaste hamnar, verkställa ifrågavarande sjösänkning
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den af framlidne Öfverste Sundmark
år 1851 upprättade plan. Efter åtskilliga förberedande undersökningar
och rättegångar, och sedan slutlig dom den 20 Mars 1873 fallit i
de tvistemål, hvilka måst anhängiggöras beträffande vissa, enskild rätt
berörande frågor, upprättades af framlidne Öfverstelöjtnanten Grafström
ett förslag till arbetsplan, hvilket den 2 Februari 1877 af Kongl. Maj:t
faststäldes. Kostnaden för hela sjösänkningsarbetet, som beräknats af
öfverste Sundmark år 1851 till 1,081,725 kronor, af Majoren Nerman år
1865 till 1,000,000 kronor och af landtmätare och gode män år 1868
till 1,210,400 kronor, uppskattades år 1873 af Öfverstelöjtnanten Grafström
till 1,948,883 kronor 34 öre. I denna summa ingingo arbeten och ersättningar,
som sjösänkningsbolaget måst åtaga sig utöfver hvad som
erfordrades för sjelfva vattenafledningen, endast för bibehållande åt den
allmänna trafiken af 7 fots segeldjup i Hjeltnaren och Hjelmare kanal.
Kostnaden för dessa arbeten och ersättningar är af bolagets direktion i
dess år 1884 afgifna berättelse beräknad till följande belopp:
Segellederna i Hjelmaren ..................... med 206,065: 95.
Hjelmarehamnarne................................... » 47,580: 38.
Skebäcks hamn och Svartån .................. » 59,122: 28.
Hjelmare kanal............................................ » 438,499: 53.
Tillsammans 751,268: 14,
hvartill kommer belöpande andel i de allmänna
omkostnaderna ............................... 103,500: —- 854,768: 14.
Förutom dessa arbetskostnader har bolaget måst åtaga
sig framtida underhållet af det föreskrifna segeldjupet
och för detta ändamål dels afsätta en särskild fond,
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 30.
3
som af Kongl. Statskontoret förräntas och för närva
-
rande uppgår till .................................................................... 120,123: 57,
dels anskaffa bostad och boställsjord åt en af staten
förordnad regleringskontrollör, för en kostnad af ........ 30,000: —
Summa Kr. 1,004,891: 71,
hvilken summa utvisar hvad bibehållandet af 7 fots segeldjup kostat
jordbrukarne vid Hjelmarens stränder.
Kostnaden för sjösänkningsföretaget i dess helhet har emellertid,
på sätt här nedan kommer att visas, högst betydligt öfverstigit den beräknade
summan af 1,948,883 kronor 34 öre. I bolagets till grund för
den Kongl. propositionen liggande, vid densamma fogade underdåniga
ansökning om ändring i vilkoren för statslånet redogöres utförligt för
de svårigheter, med hvilka bolaget haft och har att kämpa, för de förändringar
i arbetssättet m. m., som varit en oundviklig följd deraf att
sänkningsföretaget måste utföras på ett sådant sätt att, oafsedt detaljbestämmelserna
i den faststälda arbetsplanen, alla de vilkor och förbehåll,
som från det allmännas sida upptagits i Kongl. resolutionen den
12 Maj 1865, blefvo uppfylda, för de ytterligare åtgärder, som framtvingats
till betryggande af bolagets egen ställning, och för de fördelar,
som genom förändringarne vunnits; och anföres vidare, att de detta
bolag ålagda extra skyldigheter varit för hvarje annat sjösänkningsföretag
förut okända; att samtliga förändringarne i sjelfva arbetsplanen samt
sätten och vilkoren för sänkningens utförande medfört en tillökning
ensamt i sjelfva arbetsqvantiteten af 36,598 kub.-st., eller 60,68 procent
utöfver hvad det faststälda förslaget beräknat, och att sjelfva företaget
blifvit till alla sina delar ett helt annat, vida mera omfattande och för
samtliga intresserade parter ojemförligt mera betryggande än det, som
den 2 Februari 1877 erhållit Kongl. Maj:ts fastställelse och till hvars
utförande samma års Riksdag beviljat statslånet å 2,000,000 kronor; att
alla förändringarne härrört från bolagets egen sträfvan att trygga företagets
rättsliga ställning genom att gifva alla, hvilkas intressen af företaget
berördes, den rätt, de Kongl. resolutionerna af den 12 Maj 1865
och den 2 Februari 1877 samt laga domar tillförsäkrat, men den faststälda
arbetsplanen oförändrad icke kunnat bereda; att utom de omedelbara
fördelar, som af bolaget beredts dess i företaget intresserade motparter,
högst väsentliga, i bolagets underdåniga ansökning närmare angifna
förmåner tillskyndats äfven andra, utan något specielt åläggande
för bolaget och endast såsom medelbara följder af sänkningen, hvarigenom
företaget spridt sina frukter vida utöfver deras krets, som med svigtande
4
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 30.
skuldror finge bära kostnaden; att statslånet, hvaraf mera än hälften
åtgått till sju-fots segeldjupet, varit otillräckligt till bestridande af de ökade
kostnaderna; att, då allt sedan år 1881 årliga taxeringar måst uttagas
till räntorna, och dessa taxeringar utgått 1881 och 1882 med 3 kronor
50 öre, 1883 med 4 kronor 40 öre och 1884 med 5 kronor per vinstref,
de hardt betungade bolagsmännen icke kunnat påläggas ytterligare
bördor, utan de medel, som erfordrats, anskaffats genom upplåning, i
hvilket afseende bolaget utöfver statslånet dels redan upptagit, dels
betingat lån till belopp af sammanräknadt 825,000 kronor; att den sista
afsyningen ej kunde ega rum förr än år 1886, och några nämnvärda
köpeskillingsbelopp för den i liqvid för sjösänkningskostnaden tagna
jorden ej vore att påräkna före 1891 eller 1892, men att, om amorteringen
af så väl statslånet som bolagets öfriga lån derförinnan måste
börja, ingen annan möjlighet förefunnes att anskaffa de erforderliga beloppen
än genom uttaxering, som under sådana förhållanden måste fördubblas
och för strandegarne blefve oerhördt tryckande, emedan den
drabbade samtidigt med dryga kostnader för markens dikning och odling,
af hvilka de förstnämnda i följd af företagets stora omfattning här blefve
vida större än vid andra torrläggningsarbeten; samt att dessa utgifter,
som, utom de gemensamma sänkningskostnaderna, tillkomme för de
enskilda egoväldenas afdikning och markens odling, beräknades, för afdikningen
i medeltal till 25—30 kronor per tunnland samt för odlingen
efter markens beskaffenhet till 16 ä 32 och för mera svårodlad mark
till och med 40 kronor per tunnland, hvartill vid de större jordkomplexerna
komme byggnader m. m. Emellertid kunde det icke betviflas,
att ju den ovanligt fruktbara jordmån, som i allmänhet förefunnes i den
torrlagda sankmarken inom detta sjösänkningsområde, i en framtid skulle
fullt ersätta de kostnader, som för fältens läggande under kultur nu
erfordrades. Men inom Hjelmare-sänkningsområdet tillkomme dock en
särskild omständighet, som för den nu sträfvande generationen måste
göra dessa kostnader mera tryckande cler än på många andra ställen.
Denna läge uti den gamla åkerns ovanligt ringa vidd i förhållande till
de stora sankmarkerna, som vid de flesta hemmanen vore till arealen
3 k 4, ända till och med 6 gånger större än åkern, af hvars äring likväl
de första kostnaderna ensamt måste tagas; och har bolaget ansett det icke
vara fö rmätet, om de af Hjelmarens och Qvismarens strandegare, som
förenat sig till utförande af det för hela landet gagneliga företaget att
från nästan värdelös äng till bördig åker förvandla 30,000 tunnland jord
och i samband dermed för särskilda och för dem främmande statsändamål
måst uppoffra mer än 1,000,000 kronor, trodde sig ega grundade anspråk
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 30.
5
att från det allmännas sida vinna ett kraftigare understöd, än det, hvarmed
hvarje äfven den obetydligaste, af inga extra förpligtelser betungade
mossodling plägade hugnas; hvarföre ock bolaget i underdånighet
anhållit om framläggande för Riksdagen af en proposition af det innehåll,
som här ofvan angifvits.
Öfver bolagets ansökning hafva Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands, Örebro och Vestmanlands
län samt Statskontoret afgifvit infordrade utlåtanden, hvarvid
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vitsordat, att arbetena under skicklig
ledning bedrifvits på ett i alla hänseenden berömligt och för framtiden
betryggande sätt, och att hvad direktionen i sin underdåniga ansökning
andragit och uppgifvit. vore fullt öfverensstämmande med verkliga
förhållandena, samt att förty bolagets begäran, med hänsyn till de
hårda vilkoren för lånets åtnjutande, de stora svårigheter, som dels af
bolaget öfvervunnits och dels återstode att bekämpa, de kostnader, som
till följd af vidtagna betydliga förbättringar i den ursprungliga planen
uppstått vida utöfver de först beräknade, samt de mångfaldiga stora
fördelar, som genom sjösänkningsföretaget tillskyndats det allmänna,
syntes styrelsen förtjena afseende;
Kongl. May.ts Befallningshafvande i Södermanlands län såsom eget
yttrande åberopat hvad Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i ärendet
andragit;
Kongl. May.ts Befallningshafvande i Örebro län anfört, bland annat,
att ifrågavarande arbete hade en sådan omfattning och betydenhet, att
något dermed jemförligt sjösänkningsföretag icke tillförene förekommit
i vårt land och näppeligen i något annat land med undantag af Nederländerna;
att i olikhet med vanligen förekommande vattenafiedningsföretag
detta berörde icke allenast enskild rätt, utan äfven allmänna
intressen, hvilkas tillgodoseende påkallat arbeten och uppoffringar af
bolaget i högst betydlig utsträckning; att, det oaktadt, ifrågavarande
låneunderstöd icke beviljats på förmånligare vilkor än dem, som gälde
för lån, hvilka meddelades till befrämjande af vanliga utdikningar och
vattenaftappningar af sanka trakter och sjöar för beredande af odlingsföretag;
att den omständighet att bolaget det oaktadt emottagit det
beviljade statslånet och inlåtit sig på företaget, trots de stränga förpligtelser,
hvilka bolaget för tillgodoseende af samfärdseln å Hjeltnaren
och Hjelinare kanal måste ikläda sig, funne sin förklaring deri, att
sjöarnes tidtals förekommande öfversvämningar omöjliggjorde alla beräkningar
för ett ordnadt landtbruk och medförde så tryckande olägenheter,
att bolaget — med afseende derå, att förberedelserna till före
-
6
Stats-Utskottets Utlåtande N:o*30.
taget, hvilka börjats under gynsammare utsigter, än dem hvilka sedermera
företedde sig, långt framskridit — ansett sig hvarken böra eller
kunna rygga tillbaka; att, sedan statslånet erhållits, bolaget med allvar
och kraft gripit verket an och, utan att skygga tillbaka för ökade kostnader,
i hufvudplanen vidtagit icke allenast de förändringar, som med
nödvändighet påkallats, utan äfven sådana, som befunnits nyttiga och
ländande det allmänna till framtida gagn, samt således måste anses
hafva gjort mera än hvartill det kontraktsenligt varit förpligtadt, med
hänsyn hvartill direktionen icke saknade goda skäl för sitt i ansökningen
gjorda uttalande, att förevarande företag blifvit ett helt annat, vida
mera omfattande och för samtliga intresserade parter ojemförligt mera
betryggande än det, som den 2 Februari 1877 erhöil Kongl. Maj:ts
fastställelse och till hvars utförande samma års Riksdag beviljade statslånet
å 2,000,000 kronor; att, då deltagarne i företaget samtidigt måste
underkasta sig ej mindre uttaxering för amortering af bolagets skulder
än äfven utgifter för dikning och odling af de torrlagda områdena, den
farhåga läge nära till hands, att egare af smärre hemrnansdelar icke
mäktade bära alla dessa utgifter, utan nödgades gå från hus och hem;
och att, vid öfvervägande af allt detta, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke tvekade att på det varmaste tillstyrka nådigt bifall till den underdåniga
ansökningen;
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands län väl tillstyrkt
att sjösänkningsbolaget måtte befrias från räntas erläggande, äfvensom
från kapitalafbetalning under fem år eller den af bolagets direktion föreslagna
tid, åren 1886—1890, men derjemte, då ett frångående af den
antagna grundsatsen, att staten endast genom lån och ej genom anslag
skulle befordra och underlätta odlingsföretag, med säkerhet komine att
framkalla flera dylika anspråk, förmält sig anse, att intressenterne i sjösänkningsbolaget
borde framdeles återbetala den ränta, från hvars erläggande
de under fem år befriades; samt
Statskontoret yttrat, att, då detta sjösänkningsbolag fått för det allmännas
intresse göra betydliga uppoffringar, hvilka visat sig uppgå till
en vida högre summa än ursprungligen beräknats; då de af bolaget vidtagna,
synnerligen omfattande förbättringar i arbetsplanen orsakat detsamma
stora kostnader; då detta arbetsföretag genom de medelbara
följderna af sänkningen beredt högst väsentliga fördelar åt personer och
kommuner ej tillhörande bolaget, hvarpå såsom exempel blifvit anförda
strandegarne vid sjön öljaren, Örebro stad med flere, och då, på sätt
uppgifvet blifvit och hvilket syntes högst sannolikt, en påskyndad uttaxering
å intressenterne för statslånets återbetalning skulle för ett flertal
Stats-Utskotteis Utlåtande N:o 30.
7
kunna medföra ekonomiskt obestånd, hvilket väl knappast kunde anses
vara sjelfförvålladt, Statskontoret — som ingalunda befarade att genom
bifall till denna ansökning likartade anspråk skulle kunna framkallas,
enär något odlingsarbete, som ens närmelsevis kunde likställas med
Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsföretag, icke hittills torde hafva
i vårt land förekommit och ej heller enligt all sannolikhet framdeles
vore att emotse — funne sig böra förorda ansökningen till nådigt bifall.
Vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t har Statsrådet och
Chefen för Civildepartementet anfört, bland annat, att det af en under
sistlidne Februari månad upprättad beräkning visat sig, att totalkostnaden
för de af företaget föranledda direkta arbetskostnader måste ökas
till 2,552,621 kronor 97 öre, hvaraf belöpte för tiden från den 1 Januari
detta år och således å ännu till hufvudsakligaste del återstående arbeten
ett belopp af 408,359 kronor 62 öre. Om till denna summa lades sammanlagda
beloppet, 553,406 kronor 25 öre, af indirekta utgifter för företaget,
skulle slutsumman af de för sjösänkningen erforderliga medel
blifva 3,106,028 kronor 22 öre. Härvid vore visserligen att märka, att
i utgiftssumman 553,406 kronor 25 öre inginge till väsentlig del belopp,
som måste anskaffas för inköp af fastigheter och materialier och som
således utjemnades af motsvarande behållningar, men intill dess omständigheterna
tilläte dessas realiserande, tryckte emellertid utgiften å
delegarne i företaget, och detta just under den tid, då möjligheten att
motstå trycket ännu icke underlättats af de fördelar sjösänkningen komme
att medföra.
Då det af Öfverstelöjtnanten Grafström upprättade kostnadsförslaget,
hvilket lades till grund för arbetets påbörjande, slutade å 1,948,883
kronor 34 öre, komme således utgiften för sjösänkningsföretaget, enligt
hvad nu mera visat sig, att med icke mindre än 1,157,144 kronor 88
öre öfverstiga den först beräknade summan, en siffra, som, derest den
från början varit anad, säkerligen, till icke ringa skada för detta för
landet välgörande företag, skulle hafva afhållit mången att deri ingå såsom
delegare och må hända omintetgjort detsamma.
Såsom redan i ansökningen antydts och i en från bolaget till Departementschefen
inlemnad skrift ytterligare utvecklats, vore det egentligen
de mindre jordegare, som i företaget ingått, hvilka i väsentlig mån kände
tyngden af de betydliga utgifter, som vore förenade med arbetets bringande
till fullbordan. Enligt en nyssnämnda skrift bilagd tabell och
bolagets uppgift vore den jord, som af sjösänkningen hemtade båtnad,
fördelad å 48737/4s mantal, utgörande 1,522 särskilda brukningsdelar, af
hvilkas egare 1,119 antecknat sig såsom bolagsmän, 284 afsagt sig båt
-
8
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 30.
nåden och 119 ännu begagna sig af det utaf dikningslagen medgifna
förklaringsanstånd. Af förenämnda 1,522 bi''ukningsdelar utgjorde endast
48 hvar för sig mer än 1 mantal och 80 från 1/2 till ett helt mantal,
hvaremot af de öfriga 209 brukningsdelar utgjorde från 1/i till 1/2 mantal,
481 från 1/s till 1/i mantal samt 497 understege 1/s mantal och öfriga
207 bestode af utjordar, utängar, torp, husai’- och soldatboställen m. m.
Huru taxeiångarne tryckt på deltagarne, framginge i viss mån af
en utaf bolaget företedd tabell öfver samma taxeringar under åren 1881
—1884 för en del samfälligheter inom Örebro län. Af denna tabell
funne man, att uttaxeringarne å 14 särskilda samfälligheter om tillhopa
3lV4 mantal, fördelade i 125 säx-skilda brukningsdelar, med en areal om
tillhopa 9,679 qvadratref åker och 27,658 qvadratref sankmark, uppgått
till sammanlagdt 105,542 kronor för de 6,446 qvadratref, som för dessa
samfälligheter beräknats såsom vinst i fullgradig jord; att taxeringarue,
uppgående för hvartdera af åren 1881 och 1882 med 3 kronor 50 öre
för vinstref jord, för 1883 med 4 kronor 40 öre och för 1884 med 5
kronor, vexlat, fördelade på åkerjorden för dessa samfälligheter i medeltal
på nämnda år, från 6 kronor 9 öre för qvadratref eller 34 kronor
10 öre för tunnland till 26 kronor 64 öre för qvadratref eller 148 kronor
19 öre för tunnland; och att största delen af samfälligheterna vore i
saknad af skog. Bolaget hade derjemte upplyst, att, med ett enda
undantag, nästan ingen ännu hunnit hemta någon afkomst af sina sankmarker.
Att redan nu stora svårigheter mötte för innehafvare af smärre
hemmansdelar att gälda de på dem belöpande uttaxeringar, framginge
af ett utaf bolagsstyrelsen ingifvet sammandrag öfver utestående dylika
taxeringar för åren 1881—1884, hvilka måst utsökas eller vore under
indrifning. Ifrågavarande sammandrag utvisade nemligen, att af samtliga
berörda uttaxeringar till ett antal af 294, med ett belopp af 32,301
kronor 39 öre, ej mindre än 162 icke uppgått till 50 kronor, 67 utgjort
mellan 50 och 100 kronor, 32 mellan 100 och 200 kronor, 16 mellan
200 och 300 kronor samt 7 mellan 300 och 400 kronor, under det återstående
10 varierat mellan 400 samt 3,000 kronor och derutöfver. För
de mindre jordegarne, hvilka utgjorde flertalet af delegarne i sjösänkningen,
blefve naturligtvis svårigheterna ännu större, om de inom kort
måste, utom räntor å statslånet, jemväl gälda amortering derå och samtidigt
dermed bestrida kostnaderna för dikning och odling af den torrlagda
mark, som kommit på deras lott. Desse jordegare måste nemligen
ofta, ensamt med afkomsten från den till hemmanen hörande, i förhållande
till de stora, genom sjösänkningen vunna sankmarkerna, till arealen
9
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 30.
obetydliga åkerjorden, gälda ofvanberörda kostnader under de första åren.
Under den tid dikningen och odlingen af vinstjorden påginge och innan
förökad inkomst af den genom sänkningen vunna och förbättrade marken
vore att påräkna för innehafvarne af smärre brukningsdelar, skulle desse,
betungade på en gång med kostnaderna för dikning och odling af marken
samt med räntor å upptagna lån jemte deras amortering, blifva så nedtyngda
af en åsamkad skuldbörda, det fara vore att det stora flertalet
derför dukade under.
Det hade icke undgått Departementschefens uppmärksamhet, att
inkast kunna göras mot bifall till bolagets ansökning. Ett sådant hade
ock redan blifvit i ärendet gjordt, då det framhållits, huru som nu mera
den grundsats gjort sig gällande, att i fråga om företag, hvilka afsåge
vattens afledande från mark för densammas beredande till odling, statens
understöd borde lemnas endast i form af lån. Om bolagets framställning
vunne godkännande, skulle bolaget deremot kunna anses hafva erhållit
ett anslag utan återbetalningsskyldighet, motsvarande räntan å
2,000,000 kronor under fem år. Härvid ville Departementschefen dock
erinra att bolaget, på sätt det i ansökningen upplyst, måst för ändamål,
hvilka vore för bolaget främmande, offra ett belopp af sammanlagdt
omkring 1,000,000 kronor. Det vore väl sant, att ofta vid vattenafledningsföretag
intressenterne måste underkasta sig utgifter, som icke omedelbart
befrämjade sjelfva företaget, utan afsåge att förebygga det andras
rätt af detsamma blefve lidande, men icke något företag torde kunna
uppvisas, der intressenterne nödgats vidkännas så betydande utgifter,
som här vore i fråga, för ändamål, af hvilka staten, åtminstone medelbart,
vore intresserad. Sistnämnda summa hade disponerats för vidmakthållande
och till och med förbättrande af allmänna farleder och
hamnplatser, och Riksdagen hade till understödjande af sådana företag
sedan gammalt beviljat anslag utan återbetalningsskyldighet, ofta uppgående
till två tredjedelar af kostnadsbeloppet. Vid sådant förhållande
funne Departementschefen sig böra tillstyrka Kongl. Maj:t att underställa
frågan Riksdagens pröfning. Dertill vore så mycket större skäl, som af
hvad bolaget anfört framginge, att företaget nu fortskridit till den punkt,
att, å ena sidan, dess förut af mången betviflade fullbordan kunde
förutses i en ej allt för aflägsen framtid, men, å andra sidan, en stor
del af de nuvarande, under många år med dryga utgifter betungade,
delegarnes krafter började svigta och kräfva att staten trädde emellan
och räckte en hjelpsam hand. De svårigheter, bolaget haft att bekämpa,
måste mången gång hafva förefallit oöfvervinneliga, och fråga kunde
vara om icke, då låneunderstödet lemnades, mången ansåg företagets
Bih. till Riksd. Prof. 1883. 4 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 2
10
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 30.
bringande till ett lyckligt slut såsom hardt nära omöjligt. Intill 1885
års utgång skulle bolaget dock hafva till staten erlagt i räntor, efter
hvad bolaget beräknat, mera än 500,000 kronor, och inom några få år
torde sjösänkningen vara en verklighet.
Det läge nära till hands att antaga, det bolagets behof af lindring
i lånevilkoren kunde vara tillgodoscdt genom ett uppskof med räntans
erläggande under några år. För sin del vore Departementschefen icke
öfvertygad, att svårigheterna derigenom blefve undanröjda. Efter sjelfva
sjösänkningen komme i ordningen de särskilda intressenternes kostnader
för afdikningen och odlingen, och innan frukterna deraf kunde skördas,
skulle för många delegare åratal förflyta, de sammanlagda sjösänkningssaint
afdiknings- och odlingskostnaderna. nedtrycka en del af jordegarne,
och . deras slutliga ekonomiska undergång möjligen allenast uppskjutas
på lika många år, som ränteanståndet medgifvits.
Vid öfvervägande af alla dessa omständigheter har Statsrådet och
Chefen för Civildepartementet funnit sig böra tillstyrka aflåtandet af
förevarande Kongl. proposition.
Härjemte har i en inom Andra Kammaren väckt, till Stats-Utskottet
remitterad motion (N:o 64) Herr Folke Andersson, med hvilken Herrar
Per Nilsson i Råby, Per Ersson i Vestlandaholm, C. Andersson i Hamra
och Nils Olsson i Ättersta instämt, under åberopande af Hjelmarens och
Qvismarens sjösänkningsbolags ofvan omförmälda underdåniga ansökning
och ehuru motionären ej hade anledning betvifla, att framställning under
Riksdagens lopp skulle från Kongl. Maj:t inkomma, anhållit, att Riksdagen,
med afseende å de oerhörda svårigheter bemälda sjösänkningsföretag
haft och ännu hade att bekämpa, måtte bevilja detsamma fem
års räntefrihet från och med ar 1886 a dess från Kongl. Statskontoret
erhallna statslån, 2,000,000 kronor, samt att i följd häraf amorteringen
af samma lån först med år 1891 måtte taga sin början, men årlig ränta
och amortering derefter utgå på sätt härom genom Kong]. Maj:ts''nådiga
bref den 24 Maj 1877 vore föreskrifvet; och har motionären tillika, för
den händelse att hinder skulle möta mot beviljandet af hvad sålunda
begärts, föreslagit, att i sådan händelse Riksdagen måtte bevilja Hjelmareiis
och Qvismarens sjösänkningsbolag ett anslag utan återbetalningsskyldighet
af 500,000 kronor, att utgå med 100,000 kronor årligen under
hvart och ett af åren 1886, 1887, 1888, 1889 och 1890.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 30.
11
Utskottet har, lika med Kongl. Maj:t och de myndigheter, hvilka i
frågan haft att yttra sig, funnit de för handen varande förhållandena
påkalla statens mellankomst till Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolags
understödjande. Den påräkneliga arbetskostnaden för dess företag
kommer, såsom af ofvanstående framgår, att med ej mindre än 1,157,144
kronor 88 öre öfverstiga den, som vid statslånets beviljande och bestämmande
till 2,000,000 kronor varit beräknad, och antages nu skola uppgå till
3,106,028 kronor 2$ öre, hvaraf, enligt hvad Utskottet inhemtat, 2,697,668
kronor 60 öre redan vid innevarande års början af bolaget utgifvits och
408,359 kronor 62 öre då återstodo att utgifva. Af denna betydliga
kostnad belöpa ej mindre än 1,004,891 kronor 71 öre på utgifter för
ett ändamål, som visserligen för det allmänna är af mycken vigt, men
för delegarne i sjösänkningsföretaget af jemförelsevis underordnad betydelse,
nemligen bibehållandet af sju fots segeldjup i Hjelmaren och
Hjelmare kanal, hvilken sistnämnda kommunikationsled ansetts så gagnelig
såsom länk i landets samfärdselsystem, att Konung och Riksdag för
kanalens ombyggnad på sin tid vidkänts uppoffringar till belopp af omkring
1,500,000 kronor. Då härtill kommer den obestridliga fördelen
äfven för det allmänna deraf, att omkring 30,000 tunnland jord förvandlas
från sanka och föga gifvande ängar till bördig åker, måste det,
enligt Utskottets åsigt, erkännas, att billighetens kraf ej kunna anses
uppfylda endast derigenom att bolaget erhållit lån af staten till belopp,
som, enligt hvad numera visat sig, ej utgjort två tredjedelar af den
verkliga arbetskostnaden, och mot ränta af 5 procent, som bolaget ända
från lyftningsdagarne måst erlägga och, jemväl enligt Kongl. Maj:ts proposition,
skall för tiden till innevarande års utgång liqvidera. Eldigt
hvad Utskottet i detta afseende inhemtat, utgöra de räntebelopp, bolaget
redan under åren 1878—1884 till Statskontoret å sitt lån erlagt,
tillhopa 475,388 kronor 94 öre; hvarutöfver ett räntebelopp af 100,000
kronor ytterligare förfaller vid slutet af innevarande år.
På samma gång Utskottet således funnit en lindring i bolagets betalningsvillkor
fullt befogad, har Utskottet likväl ej ansett sig böra tillstyrka
en till sin art så väsentlig afvikelse från ingånget aftal som rent
efterskänkande, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, af ett fordringsbelopp,
en åtgärd som enligt Utskottets förmenande ej bör medgifvas annat än
vid verkligt nödtvång.
Ett sådant förhållande torde ej vara för handen i förevarande fall,
då fråga är om ett företag, hvars genomförande visserligen nu pålägger
intressenterne tunga bördor, men som antagligen i framtiden återgäldar
de gjorda uppoffringarne.
12
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 30.
Ett uppskof åter med räntas och amorterings erläggande synes så
mycket mera på sin plats, som ett dylikt medgifvande ej skulle stå i
strid mot grunderna för statslånets beviljande, i Kongl. Maj:ts till 1877
års Riksdag aflåtna proposition angående detta lån anfördes nemligen såsom
skäl för dess beviljande, bland annat, att de fleste af delegarne icke
förmådde att förskottsvis, innan ännu ökad jordafkastning kunnat genom
torrläggningen beredas, erlägga sina andelar i de för företagets utförande
beräknade kostnader, synnerligast som, för att företaget skulle medföra
dermed åsyftadt gagn, delegarne i detsamma måste underkasta sig utgifter
för den torrlagda jordens uppodlande och försättande i full växtkraft.
Då upplyst blifvit, att ökad jordafkastning för nästan samtlige
delegarne ännu ej kunnat uppnås, torde ofvan anförda skäl fortfarande
ega giltighet äfven i fråga om annuiteterna å statslånet, helst den beräknade
kostnadssumman och i följd deraf delegarnes utgifter måst så
väsentligt öfverskridas. Beträffande tiden för uppskofvet med räntan
och sättet för liqviderande af den ränta, med hvars erläggande anstånd
skulle komma att medgifvas, har Utskottet ansett tiden böra bestämmas
till samma fem år, hvilka i Kongl. Maj:ts proposition afses, helst en så
lång anståndstid är lika med den, som för vanliga försträckningar ur
odlingslånefonden är stadgad, och suttet för räntans liqviderande jemväl
lämpligast böra ordnas sålunda som för odlingslån är föreskrifvet, nemligen
så att ränta under de fem åren beräknas och efter dessa års slut
lägges till den beviljade lånesumman, hvarefter å det sålunda uppkommande
beloppet annuitet erlägges i stadgad ordning.
För odlingslån gäldas sådan annuitet, af innevarande Riksdag bestämd
till åtta procent, från och med sjette året tills lånet blifvit slutbetalt.
Utskottet har funnit denna bestämmelse, om än för vanliga
odlingslån lämplig, dock mindre passande och för delegarne väl hård i
fråga om det förevarande sjösänkningsföretaget. Med detta afses nemligen
ej att omedelbart bringa jorden i samma skick och växtkraft som
den, en mosse eller sank mark, till hvars utdikning odlingslån lemnats,
antages skola efter dikningsarbetet erhålla, utan fast hellre att genom
den stora, gemensamma sjösänkningen utföra det arbete, som måste föregå
innan de särskilda jordegarne kunna å sina egovälden börja nödig utdikning
m. m., hvartill särskilda lån ur odlingsfonden torde kunna erhållas.
Vid sådant förhållande, och då det för staten kan vara likgiltigt,
om amorteringen å Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolags ifrågavarande
lån några år förr eller senare inträder, har Utskottet funnit den
ytterligare lättnad lämpligen böra bolaget beredas att — under det ränteliqviderna
skulle taga sin början från och med år 1891 — amorteringen,
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 30.
13
således med andra ord erläggande af full annuitet af 8 procent, ej skulle
begynna förr än från och med år 1894.
Emellertid har Utskottet, som, på sätt här ofvan förmälts, funnit
sig ej böra förorda rent efterskänkande af fem års ränta, på samma gång
ansett den lindring i betalningsvilkoren, som synes vara för bolaget nödvändig
och ur statens synpunkt befogad, ej vara. ernådd blott och bart
genom det här ofvan omförmälda anstånd med vissa belopps erläggande,
så mycket mindre som det föreslagna läggandet till kapitalet af de fem
årens ränta ökar de annuitetsbelopp, som bolaget från och med ar 1894
måste vidkännas.
Eldigt innevarande Riksdags, med bifall till punkten 5:o af StatsUtskottets
utlåtande N:o 5, fattade beslut är räntan för lån ur odlingsfonden
numera bestämd till 4*/^ procent för år. Att icke dess mindre
fortfarande bibehålla en högre ränta för det nu ifrågavarande lånet, som
lemnats till ett för delegarne med ovanligt stora uppoffringar och betungande
skyldigheter mot det allmänna förenadt företag, har synts Utskottet
oegentligt och obilligt, och Utskottet har derföre ansett sig ega
giltiga skäl föreslå nedsättning af räntefoten för detta lån från fem till
den för odlingslån i allmänhet gällande af fyra och en half procent.
Såsom af ofvanstående framgår, har Utskottet med sitt förslag åsyftat
att bringa vilkoren för ifrågavarande lån till likhet med de för
odlingslån gällande, endast med den skiljaktighet, som föranledes af de
särskilda förhållandena vid detta sjösänkningsföretag, att ytterligare tre
års anstånd med amorteringen medgifvits.
En jemförelse mellan hvad bolaget skulle hafva att till Statskontoret
betala enligt Kongl. Maj:ts och enligt Utskottets förslag utvisar följande
års belopp.
Ar.
1886—1890 ........................................................................
1891—1893 ........................................................................
1894 och följande år till dess lånet slutbetalts...
Enligt
Kongl. Maj:ts
förslag.
000
160,000
160,000
Enligt
Utskottets
förslag.
000
110,250
196,000
Delegarne skulle således under de närmaste fem åren åtnjuta samma
lindring i sina utgifter enligt Utskottets som enligt Kongl. Majrts förslag;
under åren 1891—1893 skulle deras liqvider till Statskontoret blifva
14
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 30.
49,750 kronor om året mindre enligt Utskottets än enligt Kongl. Maj:ts
förslag; hvaremot från och med år 1894, då ock vinsten af sjösänkningsarbetet
bör hafva till fullo inträdt och delegarnes betalningsförmåga vara
i motsvarande mån ökad, annuiteterna komme att enligt Utskottets förslag
blifva 36,000 kronor högre än enligt Kongl. Maj:ts, hvilken ökning
dock komme att motsvaras deraf att, i följd af räntans nedsättning till
47* procent och annuitetens bibehållande vid 8 procent, lånet så mycket
förr blefve slutbetalt.
Utskottet anser den sålunda af Utskottet föreslagna förändring i betalningsvilkoren
innefatta en för ändamålet tillräcklig lindring i bdlagets
förpligtelser mot staten och har vid anstälda beräkningar funnit Ilen
pekuniära uppoffring för staten, som af bifall till Utskottets förslag skulle
föranledas, vara mindre än den, som skulle följa af ett efterskänkande,
på sätt Kongl. Maj:t och Herr Folke Andersson föreslagit, af 5 procent
ränta, motsvarande 100,000 kronor om året, under hvartdera af åren
1886—1890.
Enligt uträkningar, som Utskottet låtit verkställa, skulle för amorteringen
af bolagets skuld åtgå, enligt nu gällande bestämmelse och
Kongl. Maj:ts förslag 20,10 år, enligt Utskottets förslag 18,78 år, allt
räknadt från tiden för amorteringens början. Statens uppoffring genom
bifall till Kongl. Maj:ts förslag skulle, då beloppen reduceras till deras
värde den 1 Januari 1886, utgöra 432,948 kronor, men enligt Utskottets
förslag efter enahanda reduktion 172,815 kronor, således 260,133 kronor
mindre än enligt Kongl. Maj:ts förslag.
Härjemte får Utskottet erinra, dels att, då företaget nu är så nära
sin fullbordan, att slutlig afsyning sannolikt nästa år eger rum, intet
äfventyr för lånets fullständiga återbetalning förefinnes, helst om betalningsvilkoren
göras skäliga, såsom af Utskottet föreslaget blifvit, och
dels att ifrågavarande sjösänkning är ett till sin art och omfattning så
enstaka, arbete, att de lindringar, som blifvit ifrågasatta att åt Hjelmarens
och Qvismarens sjösänkningsbolag medgifvas, icke lära kunna åberopas
såsom, prejudikat i fråga om förpligtelser, som blifvit till staten ingångna
för mindre betungande och lättare utförda vattenaftappningsföretag.
På grund af hvad ofvan anförts hemställer Utskottet,
att Kongl. Maj:ts förevarande proposition och Herr
Folke Anderssons motion må på det sätt af Riksdagen
bifallas, att Riksdagen dels, för tiden från och med år
1886, nedsätter räntan å det Hjelmarens och Qvismarens
sjösänkningsbolag beviljade lån å 2,000,''000 kronor till
Stats-Utskottets Utledande N:o 30*
15
fyra och en half procent för år och dels medgifver,
att bolaget inå erhålla anstånd med denna räntas erläggande
för åren 1886—1890 sålunda, att efter dessa
års förlopp den för desamma upplupna ränta lägges
till den beviljade lånesumman, hvarefter å det sålunda
uppkommande beloppet skall erläggas, vid slutet af
hvartdera året 1891, 1892 och 1893 fyra och en half
procent årlig ränta samt vid slutet af år 1894 och följande
år tills lånet blifvit slutbetalt en annuitet af åtta
procent, deraf fyra och en half procent beräknas som
ränta å oguldna beloppet och återstoden utgör kapitalafbetalning.
Stockholm den 13 April 1885.
På Stats-Utskottets vägnar:
GUSTAF SPARRE.
Reservation:
af Herr P. M. Larsson i Loa, som yttrat: »Om man å ena sidan
måste erkänna, att Utskottet välvilligt upptagit de till Riksdagen gjorda
framställningarne om några års eftergift på räntan äfvensom anstånd
med amorteringen å det lån, stort 2,000,000 kronor, som staten under
åren 1878—1882 lemnat Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag,
har det å andra sidan förefallit mig, som om i detta fall endast ett uppskof
med rånteliqviderna vore ett alldeles för knappt understöd från
statens sida, äfven om räntan nedsattes från 5 till 4Y2 procent.
Genom sänkningsföretaget, hvars kostnader oförutsedt uppgått vida
utöfver beräkningarne, är det uppenbart, att det öfvervägande antalet
16
Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 30.
mindre bemedlade intressenter utan eget förvållande kommit i en särdeles
bekymmersam ställning. Att från nästan värdelös äng till bördig
åker förvandla 30,000 tunnland jord är ett företag, som i omfattning
och betydenhet öfvergår allt, hvad som tillförene på en gång förekommit
i vårt och antagligen i andra land med undantag af Nederländerna, och
då bör man heller icke förvåna sig öfver, att missräkning kunnat ega
rum. Men om de svåra verkningar, hvilka deraf uppstått, företrädesvis
skola drabba dem, som besitta eller besuttit minsta insigten eller tillfället
att bedöma ej mindre sänkningsföretagets ekonomiska än dess
tekniska sida, så hårdt, att de äro på väg att gå under i sitt berömvärda
sträfvande att åt landet förvärfva stora territorier värdefull jord,
så synes det mig vara ett statsändamål att, då så behöfves, mellankomma
med en något större hjelp, än som inneligger i ett tillfälligt anstånd
med räntan, låt äfven vara dess nedsättning till samma belopp som för
lån ur odlingslånefonden, en förmån, som hädanefter tillkommer alla,
som derifrån få lån.
Det är ingalunda underligt, jag ber att särskildt få betona det, om
det för framtiden ställer sig bekymmersamt för det stora flertalet af
sänkningsbolagets mindre bemedlade delegare, och särskildt för dem,
som blott innehafva små egoområden, att draga nytta af, men nu fått en
jemförelsevis stor ängsmark att bereda till åker, helst desse egare redan,
för bestridande af de årliga räntorna, måst uttaxera 3 kronor 50 öre
för åren 1881 och 1882, 4 kronor för 1883 och 5 kronor för 1884, allt
per vinstref och utöfver statslånet, dels redan upptagit, dels betingat
lån till belopp af sammanräknadt 825,000 kronor att jemte statslånets
ränta samt torrläggningsarbetena utom de gemensamma sänkningskostnaderna
beräknas till de enskilda egovärdenas afdikning och markens
odling i medeltal, för afdikningen 25 ä 30 kronor samt för odlingen 16
ä 32 kronor och för mera svårodlad mark 40 kronor, allt per tunnland.
Härtill kommer för frågans bedömande: att mera än hälften af statslånet,
eller noga räknadt 1,004,891 kronor 71 öre, åtgått för bibehållande
af 7 fots segeldjup i Hjelmarekanalen; att förändringar i sjelfva
arbetsplanen samt sättet och vilkoren för sänkningens solida utförande
medfört en tillökning i sjelfva arbetsqvantiteten af icke mindre än 36,598
kubikstänger, eller 60,68 procent utöfver de 1,948,883 kronor 34 öre,
hvartill kostnaden beräknats, till det faststälda förslaget, som också blifvit
öfverskridet med närmare 1,160,000 kronor.
Då den uppoffring från statens sida, som begärts, är ganska måttlig
med hänsyn till sakförhållandena, dristar jag hemställa, det Riksdagen i
enlighet med Kongl. Majrts proposition måtte besluta,
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 30.
17
att Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag
må befrias från skyldigheten att gälda ränta å omförmälda
lån för åren 1886, 1887, 1888, 1889 och 1890
äfvensom erhålla anstånd med amorteringen af samma
lån intill år 1891, med skyldighet för bolaget att från
och med sistberörda år å hela lånesumman årligen
erlägga åtta procent, hvaraf ränta skall beräknas efter
fem för hundra å det obetalda kapitalbeloppet och
återstoden utgöra afbetalning derå.»
Herr R. Montgomery-Cederliielm har begärt få antecknadt, att han
icke närvarit i Utskottet vid detta ärendes behandling.
Bill. till Riksd. Prot. 1885. 4 Sami. 1 Afd. 26 Haft.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.