Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21
1886-03-30 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 1TU 1886:21, Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21
Dokumentets text
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.
1
N:o 21.
Ank. till Riksd. Kansli den SO Mars 1886, kl. 2 e, m.
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 5, i
anledning af väckt motion angående förändrade bestämmelser
i fråga om vilkoren för utöfvande af medicinsk praktik.
I eu inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 84, har Herr F. A.
Siljeström hemstält, »att Riksdagen ville till Kongl. Maj:ts nådiga pröfning
och afgörande föreslå en sådan förändring i nu varande förhållanden,
att med upphäfvande af i det fallet gällande författningar,
men utan inskränkning i Kongl. Majds rätt att för befordran till statens
medicinska embeten föreskrifva de kompetensvilkor, som anses erforderliga,
samt under iakttagande af hvad giftstadgan innehåller rörande
försäljning af gifter det må stå hvar och en fritt att, med begagnande
af de metoder och läkemedel, han för godt finner, utöfva medicinsk
praktik här i riket».
Sedan motionären meddelat utdrag ur några författningar angående
medicinalväsendet, för hvilka Utskottet längre fram kommer att
redogöra, anför han, att det i dessa författningar meddelade förbud för
andra än examinerade svenska läkare att här i landet utöfva medicinsk
praktik har åstadkommit ett skyddssystem, inrättadt att förekomma all
»prejudice» mot de inhemska läkande och apotekare, och att detta system
blifvit så strängt genomfördt, att en norsk läkare ej får praktisera
i Sverige, liksom ej heller en svensk läkare får praktisera i Norge.
Sedan näringsfrihetens grundsatser numera gjort sig gällande på alla
Bill., till Riksd. Prof. 1886. 8 Sand. 2 Afd. 2 Band. 16 Haft. 1
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.
andra områden, så att utländingar kunna utan nämnvärda hinder få
besitta och förvalta svensk jord eller etablera sig såsom handlande,
fabrikanter, lärare, kort sagdt, i hvad egenskap som helst, utan att
detta anses lända till »prejudice» för de inhemske eller till skada för
samhället, och sedan hvem som helst har rätt att uppträda såsom religionslärare
eller verldslig lärare, advokat, ingeniör, byggmästare, med
ett ord att idka hvad lofligt yrke han önskar under de vilkor, lagar och
författningar föreskrifva, så är enligt motionärens mening tiden inne
att göra slut på det skråtvång, som endast i fråga om utöfning af medicinsk
praktik ännu är gällande.
Han sammanfattar slutligen motiven för motionären i följande
Henne punkter.
»1) Det synes vara föga värdigt den medicinska vetenskapen i
våra dagar att söka skydd i dylika slags förbud och bönhasjagter, som
numera inom både kyrkans och industriens område blifvit afskaffade.
Ej heller kunna de i något hänseende anses behöfliga, sedan den medicinska
bildningen i våld land blifvit fullt ut lika god, om ej bättre,
än" i de öfriga kulturländerna i Europa. Det . är i sjelfva verket en
absurd tankegång, då man å ena sidan icke vill admittera utländska
läkare, emedan de förmenas icke vara jemngoda med våra svenska,
men å andra sidan fruktar, att de våra skulle trängas undan af de
efter antagande sämre utländska, i fall täflan blefve fri.
Att, i fall tvånget upphäfdes, Sverige skulle öfversvämmas af en
så stor mängd utländska läkare, att deraf någon »prejudice» kunde tillfogas
svenska läkarecorpsen låter visserligen säga sig, men är föga
troligt. Deremot skulle det lända Sverige och Sveriges aktade läkarecorps
till heder att, äfven utan hänsyn till reciprocitet, gifva ett sådant
föredöme ji detta hänseende, som ensamt synes anstå vår tids vetenskap,
2) Å en annan sida skulle sjelfva möjligheten af någon täflan icke
kunna annat än verka lifvande och välgörande på utvecklingen .af den
svenska läkarekonsten och särskildt verka derhän, att icke ensidigheter
af ena eller andra slaget få göra sig gällande, och läkekonsten blifva
beroende af den ena eller andra lör tillfället rådande ortodoxien, såsom
eventuel! lätt sker, der ej olika förfaringssätt få göra sig gällande.
3) Då, hvad qvacksalvare och qvacksalveri beträffar, det lärer vara
omöjligt för någon lagstiftning att förekomma det slags qvacksalveri,
som till medikament endast nyttjar vidskepelse i en eller annan form,
så finnes intet skäl att förbjuda användningen af de oftast mycket oskadliga,
stundom rätt nyttiga läkemedel, som vanligen begagnas af våra
qvacksalvare. Ske missbruk, så hemfalla de under allmänna lagen.
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.
För öfrigt är uppenbart, att då ingen lag kan förekomma, att ju den
enskilde sköter sig i sanitärt hänseende efter eget tycke och egna meningar,
hvarigenom säkerligen mer skada åstadkommes än genom alla
doktorers och qvacksalvares felaktiga åtgärder samfält, så finnes verkligen
intet skäl för skråtvång i detta hänseende.»
Af ofvanstående motivering framgår, att motionären afsett tvenne
syftemål, dels i allmänhet, att rättighet till medicinsk praktik må stå
öppen för hvar och en, dels särskild!, att utländske läkare må erhålla
rätt att i Sverige utöfva medicinsk praktik.
Utskottet anser sig böra särskilt behandla dessa begge frågor
och vill först till pröfning upptaga frågan, huruvida personer, som icke
aflagt medicinsk examen, må kunna erhålla rätt att utöfva medicinsk
praktik. Det har dervid synts lämpligt att i ett sammanhang meddela
de hufvudsakliga stadganden i förevarande hänseende, som nu gälla.
I Kongl. Majis förnyade privilegium för apotekare-societeten i Sverige
och dess underlydande provinser emot de af qvacksalvare och andre
slika inritade missbruk den 28 Juni 1683 stadgas, »att alla slika qvacksalvare
och landsstrykare skola här ifrån staden och riket afhållas, och
ingen under hvarjehanda pretext tillåtas att smörja på gemene man
sina förfalskade och bedrägliga kompositioner, mången till stor skada
och helsans förlust, vid onåd och straff som ofvan förmäldt är; och på
det ingen må förevända någon sin ovetenhet, vilja Vi till Våra guvernörer
och landshöfdingar, särdeles dem, som äro vid gränsen, Våra
nådiga ordres afgå låta, att de, så snart några sådana qvacksalvare
ankomma till lands eller vatten, strax befalla dem att packa sig sin
kos utur landet, eller hafva att vänta att de såsom andra landsstrykare
skola fasttagas och som Våra förbudsbrytare afstraffas.»
Ur Kongl. Maj:ts Medicinal-ordningar af år 1688 eller privilegier,
som Kongl. Maj:t förunnat Coll. Medicum, må följande anföras:
§ 2. »Och på det att detta Collegium må så mycket rigtigare
sitt embete förrätta, tillstås att, jemte archiatrum eller decanum, en
syndieus af bemälte doctoribus collegii årligen blifver tillsatt af desamma,
som i Stockholms stad vistas, den på hela collegii vägnar,
noga iippseende häfver in empiricos, agyrtas, circumforaneos, ariolatores,
hvilka skola ifrån land och rike afhållas, och ingen af dem under
hvarjehanda pretext tillåtas att öfva den ringaste praxin eller smörja
4
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.
på folket sina förfalskade, bedrägliga och högst skadliga medikamenter,
vid straff och konfiskation af alla deras varor tillgörandes.»
§ 8. »Sammaledes bör ock syndicus på collegii vägnar hafva
inseende på apothekarne och deras officinas, chirurgos, okulister, bråckoch
stensnidare, badare, kryddkrämare och materialister eller flere slike,
som utan åtskilnad af något rätt betänkande eller vetskap, ingifva den
sjuka invärtes medicin, jemväl ock de, som lägga handen vid utvärtes
krankheter, hvilka hafva svåra och farliga accidentier med sig, förorsakade
af någon sjuklig invärtes kroppens indisposition, både för den
fara och skadliga konseqvens, som deras kurer pläga förorsaka, som
ock för det ingrepp, som medicis uti deras profession såmedelst sker;
viljandes Vi härigenom, att allt det, som länder till en god ordnings bibehållande,
blifver i akt taget, och icke den ena faller i den andras beställningar,
utan hvar och en sköter sin handtering, som sig bör och han lärt
häfver, såsom yttermei’a härefter skall specificeras och omförmälas.»
§ 19. »Ingen apotekare måste låta bruka sig till praktiserande,
det vare sig utom eller inom hus; mycket mindre gesällen, så att han
inga patienter sig påtager att besöka, ej heller dem till sig i huset
vänjer, ‘dersammastädes att rådfråga sig, fast mindre genom sina utskickade
dem betjena låter; och såsom ingen ringa aktsamhet erfordras
vid purgantiers, opiaters och desslikes medikamenters ingifvande, alltså
bör ingen apotekare fritt stå någon sådant att förordna, utan hvar
och en inom sina skranker sig hålla. Skolande sig endast och allena
förnöja med medikamenternas preparerande och säljande, visandes sådane
patienter, som deras hjelp tillita och fordra, till medicos, af hvilka
de tillbörligen kunna betjente varda. Och bör till följe deraf syndicus
colkii uppå detta ibland annat hafva noga inseende, så att han med
herr Ofver-ståthållarens och Vårt colkii med. authoritet apothekarne och
sådane tillhåller, att de sig uti slika kurer ej bruka låta; i vidrigt fall
böte den, som dermed beträdes, första gången 50 daler silfvermynt,
halfparten till colkii med. fiscum och det öfriga till de fattige, beslås
någon andra gången dermed, vare fallen till dubbelt och derjemte
blifve exemplariter afstraffad.»
§ 30. »Ingen chirurgus eller barberare må under tillbörligt och
här ofvanföre uti § 19 förmälte straff här uti Vår k. residens eller
andra städer, hvarest medici äro tillstädes, låta bruka sig uti invärtes
krankheter, och således förordna, sjelfva preparera eller ingifva några
purgationer, vomitoria, sudorifera, cordialia, opiata, och särdeles mercurialia
och antimonialia medicamenta, hvilka fordra stor varsamhet
vid deras brukande, och desslikes mera; utan endast och allenast
5
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.
böra de låta bruka sig till alla manual-operationer, hvilka direkte höra
under chirurgien; dock skall dem fritt stånda att gifva in wund-drycker
i medici frånvaro, tillbereda gurgelvatten och balssaft, och hvad eljest
utvärtes kan appliceras, som cataplasmata, foetus, vesicatoria etc.»
I K. K. den 2 Sept. 1830 angående vissa föreskrifter i afseende på
djurläkares tillsättande och tjensteutöfning stadgas i § 7, att »det är
djurläkaren förbjudet att befatta sig med sjuka menniskors botande».
Kongl. Maj\ts Ordning för fältskär syrkets utöfning den 18 Januari 1861.
§ 10. »Den hvilken icke i behörig ordning förvärfvat rättighet
till yrkets utöfning, må ej hålla fältskärsstuga, vid påföljd, om detta
förbud öfverträdes, att varda underkastad det bötesansvar, som för
oloflig utöfning af handtverk finnes i lag särskildt stadgadt.»
§ 11. »läkare af fältskärsyrket förbjudes vid ansvar, som i författningarne
rörande qvacksalveri stadgas, att åtaga sig andra läkareförrättningar
än dem, som till fältskärsyrket höra och hvilka i § 1 här
ofvan blifvit angifna (åderlåtning, koppning m. m.). Förbryter han sig
häremot tredje gången, eger Sundhets-Collegium derjemte förklara
honom förlustig rättigheten till yrkets utöfning.»
Kongl. Maj ds Ordning för Tandläkarekonstens utöfning den 18 Juni 1861.
§ 9. »Förutom de legitimerade läkare, må ej annan tandläkarekonsten
utöfva, än den, som dertill vunnit behörighet, vid påföljd, om
detta förbud öfverträdes, att varda underkastad det bötesansvar, som
för oloflig utöfning af handtverk finnes i lag särskildt stadgadt.»
§ 10. »Tandläkare förbjudes vid ansvar, som i författningarne
rörande qvacksalveri stadgas, att åtaga sig andra läkareförrättningar,
än som uti § 1 här ofvan blifvit angifne (utdragning af tänder m. m.).
Förbryter han sig häremot tredje gången, eger Sundhets-Collegium
derjemte förklara honom förlustig rättigheten till konstens utöfning.»
Kongl. Maj:ts Förordning angående utvidgad näringsfrihet af den 18 Juni
1864 undantager bland annat badareyrket från de för hvar och en tilllåtna
yrkena och stadgar såsom ansvar för öfverträdelse af denna förordning
böter från och med 5 till och med 200 riksdaler.
I sammanhang härmed anföras de stadganden i strafflagen, som
för den händelse, att skada till lif eller helsa förorsakas genom origtig
behandling af sjukdomar, kunna vinna tillämpning.
S. L. kap. 14 § 9. »År någon ouppsåtligen, genom vårdslöshet,
oförsigtighet eller försummelse, vållande till annans död; dömes till
böter, dock ej under femtio Riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.
Var vållandet synnerligen groft; då må till straffarbete i högst
två år dömas.»
6
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.
§ 17. »År någon ouppsåtligen, på sätt i 9 § sägs, vållande till
kroppsskada, som i 10 § nämd är (d. v. s. förlust af talförmåga, syn
eller hörsel, svårt lyte eller annat svårt kroppsfel, stadigvarande svårt
men å helsa eller lifsfarlig sjukdom); straffes med böter eller fängelse
i högst sex månader.
För vållande till skada, som i 12 § sägs (d. v. s. mindre lyte eller
kroppsfel eller lindrigare sjukdom än i 10 § sägs), vare straffet böter,
högst femtio Riksdaler.»
§ 21. »Säljer eller utlemnar den gift, som dertill oberättigad är,
och får någon af giftet döden; dömes till fängelse eller straffarbete, i
högst två år. Får någon af giftet svår kroppsskada; då skall till
fängelse i högst sex månader dömas.»
Till upplysning om tillämpningen af gällande författningar emot
qvacksalveri må här lemnas en redogörelse för ett nyligen afdömdt
mål. Sedan länsman L. å tjenstens vägnar tilltalat E. för qvacksalveri,
meddelade Konungens Befallningshafvande i Vesterbottens län förbud
vid vite af 150 kronor för E. att med qvacksalveri sig befatta samt
dömde honom, sedan han erkänt, att han flere gånger öfverträdt förbudet,
att utgifva det förelagda vitet. Svea Hofrätt förklarade genom
Utslag den 1 Februari 1886, att då åtalade förfarandet är i lag med
ansvar belagdt, Konungens Befallningshafvande icke varit befogade, att
härför stadga vite, hvarför utslaget ändrades, äfvensom att E. icke
kunde svårare anses än att lian jemlikt 19 § i K. Medic.-Ordn. af 30
Oktober 1688 och K. B. af 30 December 1776 fäldes att bota 12
kronor 50 öre.
Genom fastställande af förbud för andra än läkare att utöfva
medicinsk praktik har man velat förekomma såväl »den fara och skadliga
konseqvens, som deras kurer pläga förorsaka» som ock »det ingrepp,
som medicis i deras profession såmedelst sker» (se Medic.-Ordn. af år
1688 § 8). Utskottet, som anser, att under nuvarande förhållanden
endast den förstnämnda synpunkten bör vid frågans bedömande göras
gällande, hyser den öfvertygelsen, att en fullständig frihet i detta fall,
7
Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.
såsom motionären förordat, skulle från denna synpunkt vara betänklig
att medgifva. Erfarenbeten visar nemligen, att de botemedel och det
behandlingssätt, som användas af personer utan medicinsk bildning,
stundom äro icke blott gagnlösa, utan till och med mycket skadliga.
Och för faran häraf är i synnerhet den del af befolkningen utsatt, som
minst eger förmåga att bedöma beskaffenheten af dessa personers verksamhet.
Det korrektiv emot faran af en fri praktik som ligger i strafflagens
bestämmelser, anser Utskottet i olikhet med motionären otillräckligt,
enär dels strafflagen ej kan tillämpas, förr än en allvarsammare
skada skett, dels bevisning i allmänhet lärer vara svår att åstadkomma,
dels ock ett ådömdt straff ej skulle hindra den dömde att
fortsätta med sin verksamhet. — Emot motionärens yttrande, att intet
band på yx-kesfriheten finnes på andra områden än det medicinska och
att hvem som vill har rätt att idka hvad lofligt yrke han önskar, vill
Utskottet erinra om stadgandet i Kongl. Förordningen den 18 Juni 1864
§ 7, att »sådan fabrik, dervid för tillverkningens åstadkommande fordras
kemisk behandling, och der felaktigt förfarande kan medföra eldfara
eller våda för lif eller helsa, må icke drifvas af annan än den, som
antingen sjelf eger tillförlitligen intygad skicklighet att sådan inrättning
förestå, eller visar sig hafva dertill antagit annan person med
sålunda vitsordad insigt i yrket».
Om Utskottet således icke kan förorda bifall till motionärens förslag
i hela dess omfattning, anser dock Utskottet, att en förändring i
nuvarande förhållande är af behofvet påkallad. Erfarenheten har ådagalagt,
att många personer, som icke idkat några djupare medicinska
studier, men förena naturlig begåfning för läkareyrket med lifligt intresse
derför, utöfvat en medicinsk praktik, som varit högst välsignelserik,
framförallt då den egt rum i trakter, der befolkningen endast med
svårighet kunnat erhålla biträde af examinerade läkare. Enligt Utskottets
mening bör en sådan för samhället gagnelig verksamhet icke hindras
eller stämplas såsom olaglig, utan erkännas såsom berättigad. Om
det ock må medgifvas, att obefogade åtal på senare tider ej så ofta inträffat
och att vår läkarecorps i allmänhet visat en berömvärd tolerans gent
emot personer, som på ett oskadligt sätt sysselsatt sig med medicinsk
praktik, finner dock Utskottet, att den ställning dessa personer intaga,
är alltför osäker, då de icke ega laglig rättighet till utöfvande af en
välgörande verksamhet. Utskottet har derföre ansett önskligt, att gällande
stadganden ändrades derhän, att endast sådana inskränkningar
gjordes med afseende å rätt till utöfvande af medicinsk praktik, som
betingades af nödig och skälig hänsyn till allmänhetens säkerhet.
8
Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.
I sammanhang härmed anser sig Utskottet böra uttala den åsigt,
att de ansvarsbestämmelser, som kunna komma att föreskrifvas till förhindrande
af en för allmänhetens säkerhet skadlig praktik, på inga
vilkor böra göras strängare, än de som nu tillämpas.
Då de stadganden, som röra ifrågavarande ämne, förekomma i
skilda författningar, hvaraf den vigtigaste är nära 200 år gammal och
numera måste anses otidsenlig, och då dessa stadganden kunna tolkas
på olika sätt, livilket äfven framgår af ofvan meddelade rättegångsreferat,
har Utskottet ansett det vara af behofvet påkalladt, att en ny
allmän författning utgifves, upptagande på ett ställe alla behöfliga
stadganden angående rätt till utöfvande af medicinsk praktik.
På samma gång som en sådan författning utfärdas, torde äfven
förordningarna angående utöfningen af tandläkare- och fältskär syrkena
böra i någon mån omarbetas.
Utskottet öfvergår nu till behandling af frågan om utländska
läkares rättigheter.
De stadgande!!, som härvid ega tillämpning, förekomma i Kongl.
bref vet den 19 Mars 1846, kungjordt genom Suudhets Kollegii Kungörelse
den 11 Maj 1846, livilket innehåller:
»l:o) att utrikes examinerade läkare, hvilka erhållit Kongl. Maj:ts
nådiga tillstånd att i riket vistas och önska att läkarekonsten härstädes
utöfva, hädanefter skola vid ettdera af rikets universiteter eller karolinska
med.-kirurg, institutet, genomgå alla de kunskapsprof, som för
medicine doktors och kirurgiska magistergradens vinnande erfordras,
med skyldighet derjemte att, derest den sökande icke kan styrka sig
hafva vid annat godkändt universitet undergått en mot medico-philosophie
examen svarande pröfning i förberedande kunskaper, äfven nämnda
examen aflägga, innan han admitteras till de för vinnande af legitimation
som läkare egentligen erforderliga kunskapsprof; kommande han
likväl, med befrielse från student-examen, theologisk examen samt disputationen
pro exercitio, att ådagalägga erforderliga kunskaper i de filosofiska
vetenskaperna vid en enda pröfning inför någon af de filosofiska
fakulteterna;
2:o) att undantag härifrån endast må ega rum för sådana personer,
hvilkas inom vetenskapen förvärfvade ryktbarhet gör dem af befrielse
från allt ytterligare förhör förtjente, viljande, Kongl Maj:t för hvarje
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande 1N:o 21. 9
särskild! fall, efter dess sundhetskollegii hörande, nådigt beslut derom
meddela.»
Motionären har åsyftat att bereda utländske examinerade läkare
samma rätt. till medicinsk praktik inom Sverige, som tillkommer de
vid våra universiteter examinerade läkarne, och det förefaller, som om
detta varit hans hufvudsyfte vid afgifvande af motionen. Utskottet
kan emellertid ej finna, att tillräckliga skäl förefinnas för en förändring
i. sådan riktning. .Då inom vårt land finnes ett tillräckligt antal skicklige
läkare och tilloppet till den medicinska studiebanan alltjemt tillväxer,
finnes ur synpunkten af allmänhetens behof af tillgång på goda
läkare ingen anledning att öppna tillträde för utländska läkare. Den
fördel, som enligt motionärens åsigt skulle ligga deri, att sjelfva möjligheten
af täflan skulle verka lifvande på utvecklingen af den svenska
läkarekonsten samt motarbeta ensidigheter och ett allt för starkt fasthållande
af en rådande ortodoxi inom den medicinska vetenskapen,
synes Utskottet mera skenbar än verklig, då det är väl kändt, att
den medicinska vetenskapen hos oss kanske mera än i något annat
land arbetar under ständigt inflytande af utlandets forskningar och
utlandets erfarenhet, och då många af våra läkare för sin utbildning
tillbringa längre eller kortare tid vid utländska universiteter och sålunda
år o i tillfälle att vinna kännedom om de metoder, som i utlandet
tillämpas. Dertill kommer äfven, att det med skäl kan anses obilligt,
att, svenske läkare, sedan de genomgått en lång och dyrbar studiekurs
vid svenska läroanstalter, skulle i afseende å möjligheten att vinna
praktik och inkomster röna intrång genom främmande läkare, synnerligen
som desse säkerligen skulle uppträda med samma anspråk som
våra läkare, äfven om deras kunskaper voro vida underlägsna. Då
1846 ars Kongl. bref innehåller, att utländske läkare af förvärfvad
ryktbarhet kunna vinna, .befrielse från alla examina, och då Kongl.
Maj:t för öfrig! kan bevilja den dispens, som befinnes af förhållandena
påkallad, så är möjligheten att åt landet förvärfva framstående utländske
läkare ingalunda utesluten, på samma gång som sakkunnig pröfning
af förekommande fall blifvit bevarad; och synes det Utskottet, att
denna ordning äfven framgent bör bibehållas.
} mindre omfattning har denna fråga redan varit föremål förbehandling
af Riksdagen och Kongl. Maj:t. I skrifvelse af den 12 Juni
1866 anhöll Riksdagen, att Kongl. Maj! täcktes vidtaga sådan åtgärd,
att den kompetens, som till utöfning af vissa yrken, såsom läkarens,
veterinär] äkarens, apotekarens, tandläkarens, fältskärsmästarens och
barnmorskans, der yrkesexamen är i lag föreskrifven, blifvit vunnen i
Bill. till Riksd. Prof,. 1886. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band, 16 Höft. 2
10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.
Norge, äfven må tillgodonjutas i Sverige, såvida samma rätt äfven i
Norge tillerkännes svensk undersåte samt såvida i de särskilda rikena
kunskapsprofven äro och fortfara att vara hufvudsakligen lika. Då den
sistnämnda af Riksdagen gjorda förutsättningen icke är för handen, enär
examensfordringarne för läkare äro ej obetydligt högre i Sverige än i
Norge, har Kongl. Maj:t på denna grund genom Resolution den 22
Januari 1886 i öfverensstämmelse med Medicinalstyrelsens yttrande i
ämnet förklarat den ifrågavarande framställningen icke till någon åtgärd
föranleda. Den af Riksdagen år 1866 uttalade grundsatsen om reciprocitet
icke blott i den mening, att lika rättigheter för läkare borde
ömsesidigt fastställas, utan äfven i den mening, att examensfordringarne
borde vara hufvudsakligen lika i båda länderna, synes Utskottet vara
fullt riktig, hvarföre ock Utskottet anser, att innan likställighet i sistnämnda
afseende vunnits antingen genom höjande af fordringarne på
läkarebindningen i Norge eller med större skäl, såsom Utskottet vågar
antaga, genom nedsättande af de synnerligen höga examensfordringarne
i Sverige, några särskilda förmåner på grund af i Norge aflagd läkareexamen
icke böra ifrågasättas.
Utskottet vill alltså i öfverensstämmelse med hvad här ofvan
blifvit uttaladt, hemställa,
att Riksdagen endast på det sätt må bifalla motionen,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller
att Kongl. Maj:t, med upphäfvande af hvad
härom förut i skilda förordningar kan vara stadgadt,
ville angående rätt till utöfvande af medicinsk praktik
utfärda en allmän förordning, i hvilken för svensk
undersåte endast sådana inskränkningar i denna rätt
föreskrefves, som af nödig och skälig hänsyn till allmänhetens
säkerhet betingades.
Stockholm den 30 Mars 1886.
A Utskottets vägnar:
Sixten von Friesen.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21. 11
Reservation:
af Hen1 Östberg, som anfört:
För en ny författning angående rätt till utöfvande af medicinsk
praktik, hvilken skulle förbjuda sådan praktik, som måste anses skadlig,
och skulle tillåta sådan praktik, som måste anses oskadlig ur synpunkten
af allmänhetens säkerhet, måste den vigtigaste uppgiften blifva att angifva
det sätt, hvarpå ifrågavarande skadlighet eller oskadlighet skall
utrönas och bestämmas. Det synes mig uppenbart, att ingen lagbestämmelse
kan angifva kännetecknen på verksamhetens beskaffenhet i
detta afseende, och det synes mig svårt, för att icke säga omöjligt, att
finna något lämpligt sätt hvarpå en tillfredsställande och för alla parter
betryggande pröfning i förekommande fall skall kunna ske. Utskottet
har ej heller gifvit ens en antydning om, huru denna fråga skulle kunna
lösas. Det synes mig icke lämpligt, att Riksdagen till Kongl. Maj:t aflåter
en skrifvelse i den af Utskottet förordade riktning, utan att på
samma gång angifva huru Riksdagen tänker, att denna hufvudfråga
skulle behandlas.
Något praktiskt behof af ändring i nu gällande bestämmelser anser
jag ej heller förefinnas, då dels de gällande författningarne i ämnet
hittills blifvit tillämpade på ett sådanfisätt, att klagomål öfver förföljelser
icke förekommit, och dels de i 1688 års förordning förekommande ansvarsbestämmelser,
ehuru gammalmodiga, likväl icke synas mig vara tvetydiga.
Utfärdandet af en sådan författning, som Utskottet åsyftat, kan
ej heller anses med säkerhet lända till fördel för dem, hvilkas verksamhet
man med skäl ansett nyttig och förtjenstfull. Man kan nemligen
befara, att en ny lag skulle komma att genom mera detaljerade bestämmelser
göra större inskränkningar i den såsom oskadlig ansedda
praktiken, än som för närvarande i följd af en förståndig tillämpning
af nuvarande lagstiftning faktiskt göras gällande, och sålunda komma
att i sjelfva verket försämra i stället för att förbättra deras ställning,
hvilka man velat tillgodose.
Jag föreställer mig slutligen, att den verksamhet, som för närvarande
går under namn af qvacksalveri, skulle kunna ledas in uti en
mera betryggande riktning genom ett mera allmänt anställande af sjukskötare,
li vilka under läkares uppsigt och kontroll finge biträda vid
sjukvården.
På dessa grunder anser jag, att Herr Siljeströms ifrågavarande
motion icke bör till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Herr C. G. Andersson i Skeenda instämmer i ofvanstående reservation.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.