Sök i Ratio Lex

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21

1886-03-30 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 1TU 1886:21, Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.

1

N:o 21.

Ank. till Riksd. Kansli den SO Mars 1886, kl. 2 e, m.

Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 5, i

anledning af väckt motion angående förändrade bestämmelser

i fråga om vilkoren för utöfvande af medicinsk praktik.

I eu inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 84, har Herr F. A.

Siljeström hemstält, »att Riksdagen ville till Kongl. Maj:ts nådiga pröfning

och afgörande föreslå en sådan förändring i nu varande förhållanden,

att med upphäfvande af i det fallet gällande författningar,

men utan inskränkning i Kongl. Majds rätt att för befordran till statens

medicinska embeten föreskrifva de kompetensvilkor, som anses erforderliga,

samt under iakttagande af hvad giftstadgan innehåller rörande

försäljning af gifter det må stå hvar och en fritt att, med begagnande

af de metoder och läkemedel, han för godt finner, utöfva medicinsk

praktik här i riket».

Sedan motionären meddelat utdrag ur några författningar angående

medicinalväsendet, för hvilka Utskottet längre fram kommer att

redogöra, anför han, att det i dessa författningar meddelade förbud för

andra än examinerade svenska läkare att här i landet utöfva medicinsk

praktik har åstadkommit ett skyddssystem, inrättadt att förekomma all

»prejudice» mot de inhemska läkande och apotekare, och att detta system

blifvit så strängt genomfördt, att en norsk läkare ej får praktisera

i Sverige, liksom ej heller en svensk läkare får praktisera i Norge.

Sedan näringsfrihetens grundsatser numera gjort sig gällande på alla

Bill., till Riksd. Prof. 1886. 8 Sand. 2 Afd. 2 Band. 16 Haft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.

andra områden, så att utländingar kunna utan nämnvärda hinder få

besitta och förvalta svensk jord eller etablera sig såsom handlande,

fabrikanter, lärare, kort sagdt, i hvad egenskap som helst, utan att

detta anses lända till »prejudice» för de inhemske eller till skada för

samhället, och sedan hvem som helst har rätt att uppträda såsom religionslärare

eller verldslig lärare, advokat, ingeniör, byggmästare, med

ett ord att idka hvad lofligt yrke han önskar under de vilkor, lagar och

författningar föreskrifva, så är enligt motionärens mening tiden inne

att göra slut på det skråtvång, som endast i fråga om utöfning af medicinsk

praktik ännu är gällande.

Han sammanfattar slutligen motiven för motionären i följande

Henne punkter.

»1) Det synes vara föga värdigt den medicinska vetenskapen i

våra dagar att söka skydd i dylika slags förbud och bönhasjagter, som

numera inom både kyrkans och industriens område blifvit afskaffade.

Ej heller kunna de i något hänseende anses behöfliga, sedan den medicinska

bildningen i våld land blifvit fullt ut lika god, om ej bättre,

än" i de öfriga kulturländerna i Europa. Det . är i sjelfva verket en

absurd tankegång, då man å ena sidan icke vill admittera utländska

läkare, emedan de förmenas icke vara jemngoda med våra svenska,

men å andra sidan fruktar, att de våra skulle trängas undan af de

efter antagande sämre utländska, i fall täflan blefve fri.

Att, i fall tvånget upphäfdes, Sverige skulle öfversvämmas af en

så stor mängd utländska läkare, att deraf någon »prejudice» kunde tillfogas

svenska läkarecorpsen låter visserligen säga sig, men är föga

troligt. Deremot skulle det lända Sverige och Sveriges aktade läkarecorps

till heder att, äfven utan hänsyn till reciprocitet, gifva ett sådant

föredöme ji detta hänseende, som ensamt synes anstå vår tids vetenskap,

2) Å en annan sida skulle sjelfva möjligheten af någon täflan icke

kunna annat än verka lifvande och välgörande på utvecklingen .af den

svenska läkarekonsten och särskildt verka derhän, att icke ensidigheter

af ena eller andra slaget få göra sig gällande, och läkekonsten blifva

beroende af den ena eller andra lör tillfället rådande ortodoxien, såsom

eventuel! lätt sker, der ej olika förfaringssätt få göra sig gällande.

3) Då, hvad qvacksalvare och qvacksalveri beträffar, det lärer vara

omöjligt för någon lagstiftning att förekomma det slags qvacksalveri,

som till medikament endast nyttjar vidskepelse i en eller annan form,

så finnes intet skäl att förbjuda användningen af de oftast mycket oskadliga,

stundom rätt nyttiga läkemedel, som vanligen begagnas af våra

qvacksalvare. Ske missbruk, så hemfalla de under allmänna lagen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.

För öfrigt är uppenbart, att då ingen lag kan förekomma, att ju den

enskilde sköter sig i sanitärt hänseende efter eget tycke och egna meningar,

hvarigenom säkerligen mer skada åstadkommes än genom alla

doktorers och qvacksalvares felaktiga åtgärder samfält, så finnes verkligen

intet skäl för skråtvång i detta hänseende.»

Af ofvanstående motivering framgår, att motionären afsett tvenne

syftemål, dels i allmänhet, att rättighet till medicinsk praktik må stå

öppen för hvar och en, dels särskild!, att utländske läkare må erhålla

rätt att i Sverige utöfva medicinsk praktik.

Utskottet anser sig böra särskilt behandla dessa begge frågor

och vill först till pröfning upptaga frågan, huruvida personer, som icke

aflagt medicinsk examen, må kunna erhålla rätt att utöfva medicinsk

praktik. Det har dervid synts lämpligt att i ett sammanhang meddela

de hufvudsakliga stadganden i förevarande hänseende, som nu gälla.

I Kongl. Majis förnyade privilegium för apotekare-societeten i Sverige

och dess underlydande provinser emot de af qvacksalvare och andre

slika inritade missbruk den 28 Juni 1683 stadgas, »att alla slika qvacksalvare

och landsstrykare skola här ifrån staden och riket afhållas, och

ingen under hvarjehanda pretext tillåtas att smörja på gemene man

sina förfalskade och bedrägliga kompositioner, mången till stor skada

och helsans förlust, vid onåd och straff som ofvan förmäldt är; och på

det ingen må förevända någon sin ovetenhet, vilja Vi till Våra guvernörer

och landshöfdingar, särdeles dem, som äro vid gränsen, Våra

nådiga ordres afgå låta, att de, så snart några sådana qvacksalvare

ankomma till lands eller vatten, strax befalla dem att packa sig sin

kos utur landet, eller hafva att vänta att de såsom andra landsstrykare

skola fasttagas och som Våra förbudsbrytare afstraffas.»

Ur Kongl. Maj:ts Medicinal-ordningar af år 1688 eller privilegier,

som Kongl. Maj:t förunnat Coll. Medicum, må följande anföras:

§ 2. »Och på det att detta Collegium må så mycket rigtigare

sitt embete förrätta, tillstås att, jemte archiatrum eller decanum, en

syndieus af bemälte doctoribus collegii årligen blifver tillsatt af desamma,

som i Stockholms stad vistas, den på hela collegii vägnar,

noga iippseende häfver in empiricos, agyrtas, circumforaneos, ariolatores,

hvilka skola ifrån land och rike afhållas, och ingen af dem under

hvarjehanda pretext tillåtas att öfva den ringaste praxin eller smörja

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.

på folket sina förfalskade, bedrägliga och högst skadliga medikamenter,

vid straff och konfiskation af alla deras varor tillgörandes.»

§ 8. »Sammaledes bör ock syndicus på collegii vägnar hafva

inseende på apothekarne och deras officinas, chirurgos, okulister, bråckoch

stensnidare, badare, kryddkrämare och materialister eller flere slike,

som utan åtskilnad af något rätt betänkande eller vetskap, ingifva den

sjuka invärtes medicin, jemväl ock de, som lägga handen vid utvärtes

krankheter, hvilka hafva svåra och farliga accidentier med sig, förorsakade

af någon sjuklig invärtes kroppens indisposition, både för den

fara och skadliga konseqvens, som deras kurer pläga förorsaka, som

ock för det ingrepp, som medicis uti deras profession såmedelst sker;

viljandes Vi härigenom, att allt det, som länder till en god ordnings bibehållande,

blifver i akt taget, och icke den ena faller i den andras beställningar,

utan hvar och en sköter sin handtering, som sig bör och han lärt

häfver, såsom yttermei’a härefter skall specificeras och omförmälas.»

§ 19. »Ingen apotekare måste låta bruka sig till praktiserande,

det vare sig utom eller inom hus; mycket mindre gesällen, så att han

inga patienter sig påtager att besöka, ej heller dem till sig i huset

vänjer, ‘dersammastädes att rådfråga sig, fast mindre genom sina utskickade

dem betjena låter; och såsom ingen ringa aktsamhet erfordras

vid purgantiers, opiaters och desslikes medikamenters ingifvande, alltså

bör ingen apotekare fritt stå någon sådant att förordna, utan hvar

och en inom sina skranker sig hålla. Skolande sig endast och allena

förnöja med medikamenternas preparerande och säljande, visandes sådane

patienter, som deras hjelp tillita och fordra, till medicos, af hvilka

de tillbörligen kunna betjente varda. Och bör till följe deraf syndicus

colkii uppå detta ibland annat hafva noga inseende, så att han med

herr Ofver-ståthållarens och Vårt colkii med. authoritet apothekarne och

sådane tillhåller, att de sig uti slika kurer ej bruka låta; i vidrigt fall

böte den, som dermed beträdes, första gången 50 daler silfvermynt,

halfparten till colkii med. fiscum och det öfriga till de fattige, beslås

någon andra gången dermed, vare fallen till dubbelt och derjemte

blifve exemplariter afstraffad.»

§ 30. »Ingen chirurgus eller barberare må under tillbörligt och

här ofvanföre uti § 19 förmälte straff här uti Vår k. residens eller

andra städer, hvarest medici äro tillstädes, låta bruka sig uti invärtes

krankheter, och således förordna, sjelfva preparera eller ingifva några

purgationer, vomitoria, sudorifera, cordialia, opiata, och särdeles mercurialia

och antimonialia medicamenta, hvilka fordra stor varsamhet

vid deras brukande, och desslikes mera; utan endast och allenast

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.

böra de låta bruka sig till alla manual-operationer, hvilka direkte höra

under chirurgien; dock skall dem fritt stånda att gifva in wund-drycker

i medici frånvaro, tillbereda gurgelvatten och balssaft, och hvad eljest

utvärtes kan appliceras, som cataplasmata, foetus, vesicatoria etc.»

I K. K. den 2 Sept. 1830 angående vissa föreskrifter i afseende på

djurläkares tillsättande och tjensteutöfning stadgas i § 7, att »det är

djurläkaren förbjudet att befatta sig med sjuka menniskors botande».

Kongl. Maj\ts Ordning för fältskär syrkets utöfning den 18 Januari 1861.

§ 10. »Den hvilken icke i behörig ordning förvärfvat rättighet

till yrkets utöfning, må ej hålla fältskärsstuga, vid påföljd, om detta

förbud öfverträdes, att varda underkastad det bötesansvar, som för

oloflig utöfning af handtverk finnes i lag särskildt stadgadt.»

§ 11. »läkare af fältskärsyrket förbjudes vid ansvar, som i författningarne

rörande qvacksalveri stadgas, att åtaga sig andra läkareförrättningar

än dem, som till fältskärsyrket höra och hvilka i § 1 här

ofvan blifvit angifna (åderlåtning, koppning m. m.). Förbryter han sig

häremot tredje gången, eger Sundhets-Collegium derjemte förklara

honom förlustig rättigheten till yrkets utöfning.»

Kongl. Maj ds Ordning för Tandläkarekonstens utöfning den 18 Juni 1861.

§ 9. »Förutom de legitimerade läkare, må ej annan tandläkarekonsten

utöfva, än den, som dertill vunnit behörighet, vid påföljd, om

detta förbud öfverträdes, att varda underkastad det bötesansvar, som

för oloflig utöfning af handtverk finnes i lag särskildt stadgadt.»

§ 10. »Tandläkare förbjudes vid ansvar, som i författningarne

rörande qvacksalveri stadgas, att åtaga sig andra läkareförrättningar,

än som uti § 1 här ofvan blifvit angifne (utdragning af tänder m. m.).

Förbryter han sig häremot tredje gången, eger Sundhets-Collegium

derjemte förklara honom förlustig rättigheten till konstens utöfning.»

Kongl. Maj:ts Förordning angående utvidgad näringsfrihet af den 18 Juni

1864 undantager bland annat badareyrket från de för hvar och en tilllåtna

yrkena och stadgar såsom ansvar för öfverträdelse af denna förordning

böter från och med 5 till och med 200 riksdaler.

I sammanhang härmed anföras de stadganden i strafflagen, som

för den händelse, att skada till lif eller helsa förorsakas genom origtig

behandling af sjukdomar, kunna vinna tillämpning.

S. L. kap. 14 § 9. »År någon ouppsåtligen, genom vårdslöshet,

oförsigtighet eller försummelse, vållande till annans död; dömes till

böter, dock ej under femtio Riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.

Var vållandet synnerligen groft; då må till straffarbete i högst

två år dömas.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.

§ 17. »År någon ouppsåtligen, på sätt i 9 § sägs, vållande till

kroppsskada, som i 10 § nämd är (d. v. s. förlust af talförmåga, syn

eller hörsel, svårt lyte eller annat svårt kroppsfel, stadigvarande svårt

men å helsa eller lifsfarlig sjukdom); straffes med böter eller fängelse

i högst sex månader.

För vållande till skada, som i 12 § sägs (d. v. s. mindre lyte eller

kroppsfel eller lindrigare sjukdom än i 10 § sägs), vare straffet böter,

högst femtio Riksdaler.»

§ 21. »Säljer eller utlemnar den gift, som dertill oberättigad är,

och får någon af giftet döden; dömes till fängelse eller straffarbete, i

högst två år. Får någon af giftet svår kroppsskada; då skall till

fängelse i högst sex månader dömas.»

Till upplysning om tillämpningen af gällande författningar emot

qvacksalveri må här lemnas en redogörelse för ett nyligen afdömdt

mål. Sedan länsman L. å tjenstens vägnar tilltalat E. för qvacksalveri,

meddelade Konungens Befallningshafvande i Vesterbottens län förbud

vid vite af 150 kronor för E. att med qvacksalveri sig befatta samt

dömde honom, sedan han erkänt, att han flere gånger öfverträdt förbudet,

att utgifva det förelagda vitet. Svea Hofrätt förklarade genom

Utslag den 1 Februari 1886, att då åtalade förfarandet är i lag med

ansvar belagdt, Konungens Befallningshafvande icke varit befogade, att

härför stadga vite, hvarför utslaget ändrades, äfvensom att E. icke

kunde svårare anses än att lian jemlikt 19 § i K. Medic.-Ordn. af 30

Oktober 1688 och K. B. af 30 December 1776 fäldes att bota 12

kronor 50 öre.

Genom fastställande af förbud för andra än läkare att utöfva

medicinsk praktik har man velat förekomma såväl »den fara och skadliga

konseqvens, som deras kurer pläga förorsaka» som ock »det ingrepp,

som medicis i deras profession såmedelst sker» (se Medic.-Ordn. af år

1688 § 8). Utskottet, som anser, att under nuvarande förhållanden

endast den förstnämnda synpunkten bör vid frågans bedömande göras

gällande, hyser den öfvertygelsen, att en fullständig frihet i detta fall,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.

såsom motionären förordat, skulle från denna synpunkt vara betänklig

att medgifva. Erfarenbeten visar nemligen, att de botemedel och det

behandlingssätt, som användas af personer utan medicinsk bildning,

stundom äro icke blott gagnlösa, utan till och med mycket skadliga.

Och för faran häraf är i synnerhet den del af befolkningen utsatt, som

minst eger förmåga att bedöma beskaffenheten af dessa personers verksamhet.

Det korrektiv emot faran af en fri praktik som ligger i strafflagens

bestämmelser, anser Utskottet i olikhet med motionären otillräckligt,

enär dels strafflagen ej kan tillämpas, förr än en allvarsammare

skada skett, dels bevisning i allmänhet lärer vara svår att åstadkomma,

dels ock ett ådömdt straff ej skulle hindra den dömde att

fortsätta med sin verksamhet. — Emot motionärens yttrande, att intet

band på yx-kesfriheten finnes på andra områden än det medicinska och

att hvem som vill har rätt att idka hvad lofligt yrke han önskar, vill

Utskottet erinra om stadgandet i Kongl. Förordningen den 18 Juni 1864

§ 7, att »sådan fabrik, dervid för tillverkningens åstadkommande fordras

kemisk behandling, och der felaktigt förfarande kan medföra eldfara

eller våda för lif eller helsa, må icke drifvas af annan än den, som

antingen sjelf eger tillförlitligen intygad skicklighet att sådan inrättning

förestå, eller visar sig hafva dertill antagit annan person med

sålunda vitsordad insigt i yrket».

Om Utskottet således icke kan förorda bifall till motionärens förslag

i hela dess omfattning, anser dock Utskottet, att en förändring i

nuvarande förhållande är af behofvet påkallad. Erfarenheten har ådagalagt,

att många personer, som icke idkat några djupare medicinska

studier, men förena naturlig begåfning för läkareyrket med lifligt intresse

derför, utöfvat en medicinsk praktik, som varit högst välsignelserik,

framförallt då den egt rum i trakter, der befolkningen endast med

svårighet kunnat erhålla biträde af examinerade läkare. Enligt Utskottets

mening bör en sådan för samhället gagnelig verksamhet icke hindras

eller stämplas såsom olaglig, utan erkännas såsom berättigad. Om

det ock må medgifvas, att obefogade åtal på senare tider ej så ofta inträffat

och att vår läkarecorps i allmänhet visat en berömvärd tolerans gent

emot personer, som på ett oskadligt sätt sysselsatt sig med medicinsk

praktik, finner dock Utskottet, att den ställning dessa personer intaga,

är alltför osäker, då de icke ega laglig rättighet till utöfvande af en

välgörande verksamhet. Utskottet har derföre ansett önskligt, att gällande

stadganden ändrades derhän, att endast sådana inskränkningar

gjordes med afseende å rätt till utöfvande af medicinsk praktik, som

betingades af nödig och skälig hänsyn till allmänhetens säkerhet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.

I sammanhang härmed anser sig Utskottet böra uttala den åsigt,

att de ansvarsbestämmelser, som kunna komma att föreskrifvas till förhindrande

af en för allmänhetens säkerhet skadlig praktik, på inga

vilkor böra göras strängare, än de som nu tillämpas.

Då de stadganden, som röra ifrågavarande ämne, förekomma i

skilda författningar, hvaraf den vigtigaste är nära 200 år gammal och

numera måste anses otidsenlig, och då dessa stadganden kunna tolkas

på olika sätt, livilket äfven framgår af ofvan meddelade rättegångsreferat,

har Utskottet ansett det vara af behofvet påkalladt, att en ny

allmän författning utgifves, upptagande på ett ställe alla behöfliga

stadganden angående rätt till utöfvande af medicinsk praktik.

På samma gång som en sådan författning utfärdas, torde äfven

förordningarna angående utöfningen af tandläkare- och fältskär syrkena

böra i någon mån omarbetas.

Utskottet öfvergår nu till behandling af frågan om utländska

läkares rättigheter.

De stadgande!!, som härvid ega tillämpning, förekomma i Kongl.

bref vet den 19 Mars 1846, kungjordt genom Suudhets Kollegii Kungörelse

den 11 Maj 1846, livilket innehåller:

»l:o) att utrikes examinerade läkare, hvilka erhållit Kongl. Maj:ts

nådiga tillstånd att i riket vistas och önska att läkarekonsten härstädes

utöfva, hädanefter skola vid ettdera af rikets universiteter eller karolinska

med.-kirurg, institutet, genomgå alla de kunskapsprof, som för

medicine doktors och kirurgiska magistergradens vinnande erfordras,

med skyldighet derjemte att, derest den sökande icke kan styrka sig

hafva vid annat godkändt universitet undergått en mot medico-philosophie

examen svarande pröfning i förberedande kunskaper, äfven nämnda

examen aflägga, innan han admitteras till de för vinnande af legitimation

som läkare egentligen erforderliga kunskapsprof; kommande han

likväl, med befrielse från student-examen, theologisk examen samt disputationen

pro exercitio, att ådagalägga erforderliga kunskaper i de filosofiska

vetenskaperna vid en enda pröfning inför någon af de filosofiska

fakulteterna;

2:o) att undantag härifrån endast må ega rum för sådana personer,

hvilkas inom vetenskapen förvärfvade ryktbarhet gör dem af befrielse

från allt ytterligare förhör förtjente, viljande, Kongl Maj:t för hvarje

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande 1N:o 21. 9

särskild! fall, efter dess sundhetskollegii hörande, nådigt beslut derom

meddela.»

Motionären har åsyftat att bereda utländske examinerade läkare

samma rätt. till medicinsk praktik inom Sverige, som tillkommer de

vid våra universiteter examinerade läkarne, och det förefaller, som om

detta varit hans hufvudsyfte vid afgifvande af motionen. Utskottet

kan emellertid ej finna, att tillräckliga skäl förefinnas för en förändring

i. sådan riktning. .Då inom vårt land finnes ett tillräckligt antal skicklige

läkare och tilloppet till den medicinska studiebanan alltjemt tillväxer,

finnes ur synpunkten af allmänhetens behof af tillgång på goda

läkare ingen anledning att öppna tillträde för utländska läkare. Den

fördel, som enligt motionärens åsigt skulle ligga deri, att sjelfva möjligheten

af täflan skulle verka lifvande på utvecklingen af den svenska

läkarekonsten samt motarbeta ensidigheter och ett allt för starkt fasthållande

af en rådande ortodoxi inom den medicinska vetenskapen,

synes Utskottet mera skenbar än verklig, då det är väl kändt, att

den medicinska vetenskapen hos oss kanske mera än i något annat

land arbetar under ständigt inflytande af utlandets forskningar och

utlandets erfarenhet, och då många af våra läkare för sin utbildning

tillbringa längre eller kortare tid vid utländska universiteter och sålunda

år o i tillfälle att vinna kännedom om de metoder, som i utlandet

tillämpas. Dertill kommer äfven, att det med skäl kan anses obilligt,

att, svenske läkare, sedan de genomgått en lång och dyrbar studiekurs

vid svenska läroanstalter, skulle i afseende å möjligheten att vinna

praktik och inkomster röna intrång genom främmande läkare, synnerligen

som desse säkerligen skulle uppträda med samma anspråk som

våra läkare, äfven om deras kunskaper voro vida underlägsna. Då

1846 ars Kongl. bref innehåller, att utländske läkare af förvärfvad

ryktbarhet kunna vinna, .befrielse från alla examina, och då Kongl.

Maj:t för öfrig! kan bevilja den dispens, som befinnes af förhållandena

påkallad, så är möjligheten att åt landet förvärfva framstående utländske

läkare ingalunda utesluten, på samma gång som sakkunnig pröfning

af förekommande fall blifvit bevarad; och synes det Utskottet, att

denna ordning äfven framgent bör bibehållas.

} mindre omfattning har denna fråga redan varit föremål förbehandling

af Riksdagen och Kongl. Maj:t. I skrifvelse af den 12 Juni

1866 anhöll Riksdagen, att Kongl. Maj! täcktes vidtaga sådan åtgärd,

att den kompetens, som till utöfning af vissa yrken, såsom läkarens,

veterinär] äkarens, apotekarens, tandläkarens, fältskärsmästarens och

barnmorskans, der yrkesexamen är i lag föreskrifven, blifvit vunnen i

Bill. till Riksd. Prof,. 1886. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band, 16 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21.

Norge, äfven må tillgodonjutas i Sverige, såvida samma rätt äfven i

Norge tillerkännes svensk undersåte samt såvida i de särskilda rikena

kunskapsprofven äro och fortfara att vara hufvudsakligen lika. Då den

sistnämnda af Riksdagen gjorda förutsättningen icke är för handen, enär

examensfordringarne för läkare äro ej obetydligt högre i Sverige än i

Norge, har Kongl. Maj:t på denna grund genom Resolution den 22

Januari 1886 i öfverensstämmelse med Medicinalstyrelsens yttrande i

ämnet förklarat den ifrågavarande framställningen icke till någon åtgärd

föranleda. Den af Riksdagen år 1866 uttalade grundsatsen om reciprocitet

icke blott i den mening, att lika rättigheter för läkare borde

ömsesidigt fastställas, utan äfven i den mening, att examensfordringarne

borde vara hufvudsakligen lika i båda länderna, synes Utskottet vara

fullt riktig, hvarföre ock Utskottet anser, att innan likställighet i sistnämnda

afseende vunnits antingen genom höjande af fordringarne på

läkarebindningen i Norge eller med större skäl, såsom Utskottet vågar

antaga, genom nedsättande af de synnerligen höga examensfordringarne

i Sverige, några särskilda förmåner på grund af i Norge aflagd läkareexamen

icke böra ifrågasättas.

Utskottet vill alltså i öfverensstämmelse med hvad här ofvan

blifvit uttaladt, hemställa,

att Riksdagen endast på det sätt må bifalla motionen,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller

att Kongl. Maj:t, med upphäfvande af hvad

härom förut i skilda förordningar kan vara stadgadt,

ville angående rätt till utöfvande af medicinsk praktik

utfärda en allmän förordning, i hvilken för svensk

undersåte endast sådana inskränkningar i denna rätt

föreskrefves, som af nödig och skälig hänsyn till allmänhetens

säkerhet betingades.

Stockholm den 30 Mars 1886.

A Utskottets vägnar:

Sixten von Friesen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 21. 11

Reservation:

af Hen1 Östberg, som anfört:

För en ny författning angående rätt till utöfvande af medicinsk

praktik, hvilken skulle förbjuda sådan praktik, som måste anses skadlig,

och skulle tillåta sådan praktik, som måste anses oskadlig ur synpunkten

af allmänhetens säkerhet, måste den vigtigaste uppgiften blifva att angifva

det sätt, hvarpå ifrågavarande skadlighet eller oskadlighet skall

utrönas och bestämmas. Det synes mig uppenbart, att ingen lagbestämmelse

kan angifva kännetecknen på verksamhetens beskaffenhet i

detta afseende, och det synes mig svårt, för att icke säga omöjligt, att

finna något lämpligt sätt hvarpå en tillfredsställande och för alla parter

betryggande pröfning i förekommande fall skall kunna ske. Utskottet

har ej heller gifvit ens en antydning om, huru denna fråga skulle kunna

lösas. Det synes mig icke lämpligt, att Riksdagen till Kongl. Maj:t aflåter

en skrifvelse i den af Utskottet förordade riktning, utan att på

samma gång angifva huru Riksdagen tänker, att denna hufvudfråga

skulle behandlas.

Något praktiskt behof af ändring i nu gällande bestämmelser anser

jag ej heller förefinnas, då dels de gällande författningarne i ämnet

hittills blifvit tillämpade på ett sådanfisätt, att klagomål öfver förföljelser

icke förekommit, och dels de i 1688 års förordning förekommande ansvarsbestämmelser,

ehuru gammalmodiga, likväl icke synas mig vara tvetydiga.

Utfärdandet af en sådan författning, som Utskottet åsyftat, kan

ej heller anses med säkerhet lända till fördel för dem, hvilkas verksamhet

man med skäl ansett nyttig och förtjenstfull. Man kan nemligen

befara, att en ny lag skulle komma att genom mera detaljerade bestämmelser

göra större inskränkningar i den såsom oskadlig ansedda

praktiken, än som för närvarande i följd af en förståndig tillämpning

af nuvarande lagstiftning faktiskt göras gällande, och sålunda komma

att i sjelfva verket försämra i stället för att förbättra deras ställning,

hvilka man velat tillgodose.

Jag föreställer mig slutligen, att den verksamhet, som för närvarande

går under namn af qvacksalveri, skulle kunna ledas in uti en

mera betryggande riktning genom ett mera allmänt anställande af sjukskötare,

li vilka under läkares uppsigt och kontroll finge biträda vid

sjukvården.

På dessa grunder anser jag, att Herr Siljeströms ifrågavarande

motion icke bör till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr C. G. Andersson i Skeenda instämmer i ofvanstående reservation.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.