Första Kammarens Tillfälliga Utskotts fN:o 1) Utlåtande N:o 13
1886-04-13 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 1TU 1886:13, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts fN:o 1) Utlåtande N:o 13
Dokumentets text
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts fN:o 1) Utlåtande N:o 13.
3
N:o 13.
Ant. till Riksdagens Kansli den 15 April 1886, kl. 2 e. m.
Första Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlutande N:o 2,
med, anledning af väckt fråga om framställning till Kongl.
Maj:t rörande vilkoren för enskilda telefonliniers anläggande.
Uti en inom Första Kammaren väckt, till Utskottet remitterad
motion, Nio 7, har Herr Bäckström — under åberopande af hvad vid
närmast föregående riksdagar blifvit yttradt om nyttan och behofvet
af telefonledningars anläggande till fromma för landets industri och
handel, äfvensom i öfrigt till samfärdselns underlättande, samt på det
att de svårigheter för dylika anläggningars åstadkommande, som,, genom
utfärdande af Kongl. kungörelsen den 20 April 1883, i vissa afseenden
uppstått, så vidt möjligt vore, måtte förminskas — hemstält, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kongl. Magt anhålla att, vid pröfning, jemlik!
förordningen den 20 April 1883, af ansökning om tillstånd att
anlägga telefonledningar, Kongl. Maj:t täcktes ej allenast fästa hufvudsakligt
afseende på befordrandet af denna nyttiga uppfinnings utbredande
på billigaste vilkor, utan äfven tillåta att, der omständigheterna
sådant påkalla och lagligt hinder ej möter, bestämmelserna i Kongl.
förordningen den 14 April 1866 angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof vinna tillämpning äfven på telefonledning.
På sätt jemväl af motionären blifvit anmärkt, har också tillförene
blifvit till Riksdagens pröfning hänskjuten frågan om vilkoren för telefonledningars
anläggande.
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o Ij Utlåtande N:o 13.
Så hade, vid 1884 års riksdag, med anledning af en inom Första
Kammaren väckt motion, Kammaren, med bifall till sitt Första Tillfälliga
Utskotts Utlåtande N:o 6, beslutat det Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla att, vid pröfning, jemlikt förordningen
den 20 April 1883, af ansökan om tillstånd att anlägga telefonledning,
Kongl. Maj:t täcktes fästa hufvudsakligt afseende på befordrandet af
denna nyttiga uppfinnings utbredande på billigaste vilkor; hvilket beslut
emellertid icke ledde till det dermed afsedda resultat, då Riksdagens
Andra Kammare hvarken biträdde detsamma eller biföll en inom
Kammaren väckt motion af enahanda innehåll som den, hvilken legat
till grund för Första Kammarens beslut i ämnet.
Under den föregående behandlingen af nu ifrågavarande ärende
har blifvit åberopad den omständigheten, att postverket eger monopol
på befordran af bref, hvilken omständighet synes hafva antagits innefatta
en anledning att för telegrafverket och, i sammanhang dermed
äfven för telefoninrättningen, påyrka en likartad förmån.
Härvid bör emellertid anmärkas, att postverkets monopol icke
innefattar annat, än att enskilde, likasom bolag, är förmenadt att anordna
nya postgångar eller sådana regelbundna lägenheter, som besörja
brefs befordran på alldeles enahanda sätt som bref varda med
statens poster fortskaffade.
En häremot svarande förmån för telegrafverket vore, att enskilde
eller bolag förbjödes anordna telegrafledningar, hvilka af allmänheten
anlitades.
Men ett dylikt monopol för telegrafverket innefattar alldeles icke
att en annan och nyare inrättning, sådan som telefonen, skulle frånkännas
rättigheten att bereda allmänheten de stora och väsentliga fördelar,
som densamma kan erbjuda.
Lika så litet som, i en föregående tid, postverkets monopol ansetts
lägga hinder i vägen för anordnande af enskilda telegrafledningar,
äfven om dessa antoges komma att i någon mån minska antalet
af de meddelanden, för hvilkas fortskaffande posterna anlitas, lika så
litet kan en telegrafverkets fordran på monopol innefatta skälig anledning
att inskränka tillfällena till telefonering, om också telefonledningarnes
tillväxt skulle, åtminstone till en början, utöfva ett ogjmsamt
inflytande på förhållandet mellan telegrafverkets inkomster och
utgifter.
Ett monopol åter på telefoneringens besörjande lärer väl svårligen
böra ens ifrågasättas, med mindre än att staten icke allenast öfvertoge
samtliga nuvarande telefonledningar, utan äfven gåfve telefonnätet all
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 5
den ytterligare utvidgning, som . af handelns och industriens behof
kunde påkallas; en anordning som emellertid — på sätt anmärkt blifva
i de år 1884 väckta motioner i ämnet — kunde påkalla inrättande
af en särskild, af hundratals personer bestående telefonstat.
_ Likasom posterna — med det tillfälle de erbjuda att, mot ringa
afgift, få befordrade meddelanden af äfven större omfång — i många
fall alldeles icke kunna ersätta telegrafen, så hemtar, å andra sidan,
allmänheten af telefonen fördelar, dem telegrafen icke kan skänka; i
hvilket afseende endast behöfver åberopas det tillfälle till fortgående
samtal, mot billig ersättning, som af telefonen erbjudes.
Dessa fördelar äro, icke allenast för handeln och industrien, utan
äfven för samfärdseln i öfrigt, allt för stora, för att desamma borde,
utan tvingande skäl, åsidosättas.
Som sådant kan icke anses det skäl, som, vid ett föregående tillfälle,
man sökt hemta af den omständigheten, att nära intill telegraflinier
befintliga telefonledningar, äfven då de äro uppsatta å särskilda
stolpar, röna inverkan af de elektriska strömmar, medelst hvilka telegraftecknen
frambringas, till följd hvaraf dessa tecken kunna genom
telefoninstrumenten tydligt uppfattas samt sålunda en obehörig afösning
af telegram ega rum till stort men för telegrafhemlighetens
bevarande.
Denna olägenhet lärer nemligen kunna fullständigt häfvas derigenom
att, såsom äfven af motionärerne vid 1884 års riksdag blifvit
ifrågastäldt, telefontråden framdrages på visst afstånd från telegrafledning.
Men om sålunda skäl att förmena enskilde eller bolag rättigheten
att anordna och för utvexling af meddelanden anlita telefonledningar
icke kan hemtas af något monopol, hvilket redan tillkommer eller anses
böra tillerkännas statens telegrafinrättning,
och om ett allmänheten beredt tillfälle att, i större utsträckning
än hittills, begagna sig af den för samfärdseln så ytterst vigtiga telefoninrättningen
ej kan antagas komma att för telegrafverket medföra
tekniska svårigheter af beskaffenhet att icke kunna öfvervinnas,
så återstår väl knappt mer än en omständighet, som skulle kunna
anses i någon mån tala emot vidtagande af åtgärder, hvilka äro egnade
att främja anläggandet och begagnandet af enskilda telefonledningar.
Denna omständighet är det inflytande på telegrafverkets portouppbörd,
som åtgärder af ifrågavarande slag kunde komma att utöfva.
Ingen lärer väl vilja bestrida vigten och angelägenheten deraf, att
telegrafverket beredes de tillgångar, som äro nödvändiga för att det
-
6
Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
samma må kunna obehindradt utöfva sin allmännyttiga verksamhet i
all den utsträckning, som af omständigheterna påkallas.
Omsorgen härom bör och får dock icke, enligt Utskottets åsigt,
verka derhän, att i väsentlig mån allmänheten betages rättigheten att
för en del meddelanden begagna sig af en ny uppfinning, hvilken, såsom
vid ett föregående tillfälle blifvit anmärkt, måste blifva »så godt
som oumbärlig för all industri, näringar och affärslif, icke minst för
jordbruket, så väl det större som det mindre».
I öfrigt anser Utskottet det ingalunda vara satt utom allt tvifvel
att — äfven om hithörande förhållanden blefve på lämpligt sätt ordnade
— ett mera utsträckt telefonsystem skulle komma att menligt
inverka på telegrafverkets finansiella ställning.
Om, der telegrafverket öfvertager icke allenast telefonledningarnes
anläggande, utan äfven beredandet af tillfälle till telefonering, rättigheten
att i sådant afseende anlita telefonstation icke inskränktes till
årsabonnenter, utan mot billig afgift tillfälle till telefonering bereddes
en hvar som sig dertill anmälde, skulle utan tvifvel en icke obetydlig,
ny inkomst beredas telegrafverket.
Å andra sidan kunde sannolikt i icke ringa mån minskas telegrafverkets
utgifter genom indragning af telegrafstation å orter, hvarest
allt mer telefon i stället för telegraf anlitas, och, till följd deraf, telegrafverkets
portoinkomst, om också ökad med bidrag af kommunen,
befinnes otillräcklig till bestridande af de med telegrafstationens bibehållande
förenade utgifter.
Slutligen är det icke omöjligt, att en portoreform, vidtagen i den
syftning, som finnes angifven i ett denna dag — med anledning af en
i Andra Kammaren väckt motion, N:o 69 -—- utaf Utskottet afgifvet
betänkande, skulle komma att på telegrafverkets portouppbörd utöfva
ett inflytande af den beskaffenhet, att knappt nog finansiella skäl kunde
anföras mot beviljande af större frihet till anläggande af äfven enskilda
telefonledningar.
Hvad i öfrigt befogenheten härtill angår, är det tydligt att å kronans
mark eller inom området för allmän landsväg eller statens jernvägar
enskild person eller bolag icke kan ega att anlägga telefonledning,
utan att Kongl. Magt dertill lemnat tillstånd, såsom också under
de senare åren skett i ganska stor utsträckning, i det att,
medan år 1873 af 19 ansökningar om rättighet till telefonledningars
anläggande 8 blifvit afslagna,
hade år 1884 af 38 dylika ansökningar endast 2 lemnats utan
afseende,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Törsta Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko l) Utlåtande Ko 13.
och år 1885 af 22 dylika ansökningar endast 3, likvisst blott delvis,
blifvit afslagna.
I motsats till hvad som bör gälla i afseende å område, öfver hvilket
dispositionsrätten tillkommer Kongl. Magt, synes det Utskottet att,
der fråga är om telefonlednings anläggande å annat område, i allmänhet
bör på öfverenskommelse med markens egare ankomma, om och
på livad vilkor dylik anläggning må ega rum, dervid icke torde böra
göras något undantag för område, tillhörande enskild jernväg, hvilken
åtnjuter förbindelse med statens telegrafnät.
Vid det förhållande, att knappt någon fullständig jernvägsstation
lärer sakna sådan förbindelse, synes också en inskränkning af ifrågavarande
slag i nu gällande förbud mot telefonlednings upprättande inom
området för enskild jernväg sakna all praktisk betydelse.
Då emellertid synnerligen önskligt är, att icke utan giltigt skäl
hinder lägges i vägen för upplåtande af den enskilde eller bolag tillhöriga
mark, som kan blifva erforderlig för att åt telefonförbindelserna
gifva en af omständigheterna påkallad utvidgning, anser Utskottet framställning
böra göras äfven om beredande af utväg att expropriera den
mark, som för omförmälda ändamål finnes behöflig.
Och om äfven, vid ett eller annat föregående tillfälle, Kongl. förordningen
den 14 April 1866 angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof icke befunnits tillämplig, der fråga varit om beredande
af utväg till anläggande af telefonledningar, afsedda, om ej
till uteslutande, så dock till hufvudsakligt begagnande af telefonegaren,
så torde förhållandet blifva väsentligen förändradt, om och när telefonstation
anlägges i ändamål att betjena allmänheten.
I särskildt betänkande, N:o 1, afgifver denna dag Utskottet utlåtande
angående väckt förslag om aflåtande till Kongl. Maj:t af skrifvelse
med begäran om framläggande af förslag till lag för meddelande
af koncession åt enskilde att anlägga telegraf- eller telefoninrättningar.
Derest förslaget härom varder — om också endast hvad telefonledningar
angår — af Riksdagen bifallet, lärer någon vidare åtgärd
icke påkallas af Herr Bäckströms förevarande motion.
På frågans nuvarande ståndpunkt anser Utskottet — hvilket saknar
motionsrätt och följaktligen icke är befogadt att, med anledning
af den föreliggande'' motionen, i de rörande hit hörande förhållanden
nu gällande bestämmelser, föreslå en eller annan förändring, som, enligt
Utskottets uppfattning, vore egnad att främja den nytta, allmänheten
kunde hemta af telefoninrättningen — sig böra hemställa
8
Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande Nio 13.
det måtte Kammaren för sin del besluta att hos
Kongl. Maj:t anhålla att, vid pröfning, jemlikt Kongl.
förordningen den 20 April 1883, af ansökning om
tillstånd att anlägga telefonledningar, Kongl. Maj:t
täcktes ej allenast fästa hufvudsakligt afseende på
fördelarne deraf att, på billiga vilkor, denna nyttiga
uppfinning vinner så vidsträckt tillämpning som möjligt,
utan äfven tillåta att, der omständigheterna sådant
påkalla och lagligt hinder ej möter, bestämmelserna
i Kongl. förordningen den 14 April 1866 angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof varda äfven på telefonledning tillämpade.
Stockholm den 13 April 1886.
På Utskottets vägnar:
WILHELM ROOS.
N:o 14.
Ank. till Riksdagens Kansli den 15 April 1886, kl. 2 e. m.
Första Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande Nio
i fråga om nedsättning af telegramportot.
Med anledning af en inom Andra Kammaren väckt motion hade
samma Kammares Andra Tillfälliga Utskott, i Utlåtande N:o 15, hemstält,
det Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.