Sök i Ratio Lex

Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 2) Utlåtande K: o 4

1886-03-23 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1886:4, Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 2) Utlåtande K: o 4

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 2) Utlåtande K: o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Eiksd. Kansli den 23 Mars 1886, kl. 3 e. m.

Första Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande Ko 4, i

anledning af Herr L. 0. Smiths motion, Ko 33, angående

skrif velse till Kongl. Magi med begäran om framläggande

af förslag till ändring af förordningarna om kommunalstyrelse

i stad och om kommunalstyrelse i Stockholm.

I en inom Första Kammaren väckt och till Utskottet remitterad

motion, N:o 33, har Herr L. O. Smith föreslagit:

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

att Kongl. Maj:t täcktes för en kommande Riksdag framlägga

förslag

dels till ändring af nådiga förordningen om kommunalstyrelse i

stad i syfte, att i stad, der stadsfullmäktige äro tillsatte, de till stadsfullmäktige

valberättigade måtte sjelfve årligen få utse ordförande i

fullmäktige samt revisorer och suppleanter; att vid alla affärsuppgörelser

af någon betydenhet i stad anbud skola offentligen infordras,

och det för staden fördelaktigaste antagas, samt att ingen stad må

under någon, förevändning skuldsätta sig till högre belopp, än att ränta

och amortering kunna till fullo under hela lånetiden utgöras af de

direkta skatterna;

dels till ändring af nådiga förordningen om kommunalstyrelse i

Stockholm i syfte, att de till stadsfullmäktige röstberättigade må sjelfve

få utse ordförande i fullmäktige samt revisorer och suppleanter; att

Fik. till Eiksd. Prof- 1886. 8 Samt. 2 Afä. 1 Band. 3 Höft. 1

\

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

Öfverståthållareembetets rätt att granska samt stadfästa eller förkasta

stadsfullmäktiges beslut måtte inskränkas inom samma gränser, som

gälla för Konungens Befallningshafvande med afseende på öfriga städers

fullmäktiges beslut; att de fem, oberäknadt ordföranden, som vid

val till stadsfullmäktige erhållit högsta röstetalen, blilva sjelfskrifna

medlemmar af beredningsutskottet, samt af de derefter närmast i röstetal

följande så inånga blifva sjelfskrifna till ledamöter af drätselnämnden

och fattigvårdsnänmden, att antalet af de på detta sätt årligen i hvarje

nämnd inträdande uppgår till fjerdedelen af hela antalet medlemmar i

nämnden eller, om antalet ej låter sig jemn! dela med 4, till fjerdedelen

af närmast högre, med 4 jemn! delbara tal; att vidare vid alla affärsuppgörelser

af någon betydenhet anbud skola offentligen infordras, och

det för staden fördelaktigaste antagas, samt att stadens skuldbörda

icke får under någon förevändning uppbringas till högre belopp, än

att ränta och amortering kunna till fullo utgöras under hela lånetiden

af de direkta skatterna.

Till stöd för sin framställning har motionären anfört bland annat,

att på många ställen och framför allt i hufvudstaden den meningen

upprepade gånger uttalats i tidningspressen, på offentliga möten och

äfven inom stadsfullmäktige, att de klentrogne vid riksdagen 1859—1860,

hvillca fruktade, att det kommunala lifvet skulle komma att extravagera

utöfver naturliga gränser, ej hade så orätt. Det sätt, hvarpå åtskilliga

städers och särskild! hufvudstad ens finansförvaltning handhades, stode

icke, sade man, i öfverensstämmelse med grundskatterna för en klok

och förståndig hushållning. Finge det fortgå på samma sätt som

hittills, torde det ej dröja länge, förr än man äfven i vårt land finge

höra talas om städer, som instält sina betalningar.

Missnöjet med den kommunala finansförvaltningen framträdde

skarpast bland de lägre, mindre bemedlade klasserna, hvilka i följd af

de personliga och indirekta skatterna lemnade i förhållande till sina

inkomster långt större bidrag till kommuner än de förmögnare, men

detta oaktadt hade föga eller intet inflytande på valen till kommunens

förtroendemän, hvarför de lätt förleddes att, om exr åtgärd för kommunens

räkning visade sig olämplig eller orättfärdig, a priori sluta, att

de styrande i allt hvad de företoge ginge slösaktigt eller egennyttigt

till väga.

Vidare söker motionären med anförda siffror i fråga om städernas

och särskild! Stockholms inkomster och utgifter samt skuldsättning

in. m. under tioårsperioden 1874—1883 ådagalägga, att de klagomål,

som tidt och ofta höjas mot kommunalförvaltningen i städerna, icke

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första Kammarens Tillfälliga TJtslwtts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

äro oberättigade, hvarefter han öfvergår till att motivera de af honom

framstälda särskilda förslagen. I afseende å allt detta torde Utskottet

få hänvisa till motionen, i den mån Utskottet icke i det följande kommer

att beröra hvad motionären anfört till stöd för det ena eller andra

förslaget.

För ett rätt bedömande, i hvad mån den här i fråga varande

motionen bör förtjena afseende, lär det blifva nödigt att göra sig reda

för, ej mindre huru vida de missförhållanden som skulle hafva yppat sig,

befinnas vara dels så styrkta, dels så beskaffade, att de med nödvändighet

påkalla rättelse för framtiden, än äfven huru vida de föreslagna

botemedlen kunna anses tjenliga och till ändamålet ledande.

Bevisningen i afseende på den kommunala finansförvaltningens

brister inledes af motionären med åberopande af uttalanden i tidningspressen,

på offentliga möten och inom stadsfullmäktige. Det är lätt

insedt, att dylika uttalanden icke i och för sig tagna kunna utgöra bevis

för rigtigheten af de påståenden, som göras. Motionären har också

med siffror sökt belysa, i hvad män anmärkningarna mot kommunalförvaltningen

i städerna äro befogade. Dessa siffror, som äro hemtade

ur Statistiska centralbyråns berättelser om kommunernas finanser för

1874—1883, utvisa för tioårsperioden en stor tillökning i utgifter, äfvensom

i skulder samt derjemte i allmänhet en s. k. deficit i den årliga

budgeten, i det att inkomsterna understigit utgifterna. Men häremot svarar

å andra sidan en förökning af tillgångarna. För städerna och köpingarna

hafva till gångande från 1874 till 1883 ökats med i det närmaste 100

procent eller från 63,655,750 till 126,778,822; skuldernas ökning är

visserligen till procenttalet något större, nemligen omkring 109 procent,

men dervid bör dock uppmärksammas, att skulderna 1874 utgjorde

blott 45,165,406, men tillgångarne 63,655,750 kronor.

Saken får dock icke betraktas ensamt från de synpunkter, hvilka

nu angifvits. I sjelfva verket bero stegringen af stadskommunernas

utgifter och deraf följande skuldsättning dels på folkmängdens tillväxt

och deraf nödvändiggjorda anordningar i sammanhang med städernas

utvidgning, dels och måhända i ännu högre grad på den lifligare verksamhet,

hvilken de nya kommunalinstitutionerna framkallat. De för

stadskommunerna gemensamma behofven hafva tydligare än förr insetts

och kraftigare bebjertats. På olika områden är en utveckling till

det bättre märkbar och att denna utveckling i flere fall fortgått med

rask fart torde till en del hafva sin anledning deri, att den föregående

tidens verksamhet varit väl litet egnad att befordra framåtskridandetÄfven

inom den kyrkliga kommunen, mot hvars förvaltningsformer i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

motionen icke någon anmärkning rigtats, framträder samma sträfvan

att tillgodose de allt klarare uppfattade behofven. Då motionären beräknar

att utgifterna inom stadskommunerna under åren 1874—1883

ökades med 56,s procent, kan härvid erinras, att i fråga särskilt om

de af kyrkostämman beslutade utgifterna, hvilka i den meddelade tabellen

icke blifvit skilda från de öfriga, en ökning egt rum af 75 proc.

eller från 2,567,217 kr. år 1874 till 4,511,148 år 1883. Och om man

vill företrädesvis fästa sig vid perioden 1879 — 1883, för hvilken motionären

iakttagit en ökning af 28 proc., visar det sig, att för den kyrkliga

kommunen stegringen uppgått till 26 proc. eller föga mindre.

Hvad åter utgifterna för denna del af kommunen vidkommer, äro de

af beskaffenhet att icke lemna någon ränteafkastning för framtiden,

hvilket deremot är fallet med eu icke ringa del af utgifterna för den

öfriga kommunen, särskild! sådana, med hvilka bestridts anläggning af

i viss män industriella inrättningar, såsom gasverk, vattenledningar

m. m. Men äfven der detta icke är förhållandet, lära de medel, som

användts till förbättrande i andligt och materiel! hänseende af tillståndet

inom en stadskommun, kunna och böra anses i regeln komma att bära

frukt i mer än ett afseende, till och med i ekonomiskt, ehuru måhända

mera indirekt, genom minskade kostnader för sjukvård, fattigvård in. in.

Särskilt bör det icke förbises, att efter år 1874 i följd af Byggnadsstadgans

utfärdande — för att icke nämna Helsovårdsstadgan och dess

inverkan på städernas förhållanden — stadskommunerna måst vara betänkta

på uppgörande af stadsplaner och deraf följande på förhand icke

rätt beräkneliga omkostnader. I hvad mån dessa hafva kunnat blifva

mindre eller större, är ej här stället att bedöma; obestridligt torde det

emellertid få anses, att, när en stadsplan en gång blifvit faststäld,

kommunen derför skulle få vidkännas vissa utgifter, som det icke varit

möjligt att undvika. Också har eu kommun stundom sett sig föranlåten

att inköpa tomtområden och fastigheter i och för genomförande af en

stadsplan. I hufvudstaden har, enligt hvad tillgängliga handlingar utvisa,

staden till början af år 1885 användt af lånemedel till förvärfvande

af fastigheter ett belopp af 10,469,400 kr., hvilket ingalunda är räntelöst,

utan afkastar större eller mindre ränta (för år 1883 var behållna inkomsten

å då användt belopp 3,82 proc.), utan att räkna den möjliga vinst,

som genom tomters försäljning framdeles kan uppkomma eller den besparing,

som kan vinnas i och för anskaffandet af område för gator och torg i

sammanhang med tomtförsäljningar. I företag, som lemna afkastning,

såsom vattenledningen, in. m. voro vid 1883 års slut dessutom nedlagda

i rundt tal 5,600,000 kr. och till slutet af 1884 nedlades i gasverket

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utledande N:o 4. 5

omkring 4,150,000 kronor, hvaraf allra största delen måste belasta utgifterna

för 1884, medan dock full ränta å kapitalet kan påräknas.

Och då motionären anmärker, att hvad Stockholm vidkommer tillgångarnas

värdeökning med nära 4,5 millioner kronor understiger skuldernas

tillväxt, så motsvaras denna summa, hvilken rätteligen upptages

till 4,391,000 kronor, mer än väl af sådana utgifter som 2,142,917 kr.

till trummor och afloppsledningar och 2,063,634 kr. till stadsgårdshamnens

ordnande jemte flere andra dylika utgifter, som i framtiden utan

tvifvel komma att under en eller annan form blifva staden till gagn.

Der ett »deficit» i den årliga budgeten uppkommit, torde således förklaringen

dertill vara lätt funnen, för så vidt som en stor del af utgifterna

i sjelfva verket icke varit af löpande beskaffenhet utan beslutits med

hänseende till framtida gagn och bästa, vare sig de skolat direkt eller

indirekt blifva fruktbärande.

Det ofvan anförda torde tillräckligt ådagalägga, att de af motionären

meddelade siffror och beräkningar icke äro af beskaffenhet att

i och för sig motivera ändringar i lagarne för städernas kommunalförvaltning.

Det följer nu att tillse, huru vida de föreslagna ändringarna

äro lämpliga eller till det afsedda ändamålet ledande.

Först och främst föreslås, att stadsfullmäktiges ordförande bör årligen

utses genom val af de röstberättigade. Ordföranden skulle härigenom

blifva hela kommunens främste förtroendeman, och icke allenast

»en docka i det styrande kotteriets hand». »Han skulle känna sig

manad att så vidt möjligt genomtränga hvarje fråga och söka förekomma

hvarje försök att drifva igenom ett oklokt eller skadligt beslut.»

Det lär utan svårighet inses, att, om ett styrande kotteri kan bildas

och i trots af de ofta återkommande valen, bibehålla sig, detsamma icke

torde finna alltför stora hinder möta för att vid särskild! val till ordförande

tillgodose sina intressen eller önskningar och sålunda ännu

kraftigare befästa sin ställning. Men en sådan myndighet, som motionären

vill bereda ordföranden hos stadsfullmäktige, synes ingalunda öfverensstämma

med den uppfattning, som allt mer gjort sig gällande i

fråga om en ordförandes i en större beslutande församling rättigheter

och pligter, hvilka i allmänhet torde anses gå ut på sakkunnig och

opartisk ledning, men icke innefatta försök att inverka på besluten, i

afseende hvarå särskild!, talmännens inom Riksdagen ställning lemnar

ett nära till hands liggande exempel. För öfrigt fordras för bedömandet

af dugligheten hos en person att vara ordförande närmare kännedom

om hans anlag och sätt att fylla sin uppgift i rådslående församlingar,

än som antagligtvis kan stå mängden af valmän till buds. Under sådana

opaginerad Kontrollera mot PDF

B Första Kammarens Tillfälliga Utsicotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

förhållanden skulle det lätt kunna inträffa, att valmännen med sitt val

träffa en i allo aktad och redbar person, men som saknar den formella

uppfattning och de särskilda gåfvor, som en ordförande-befattning krafvel’

af sin innehafvare.

Hvad motionären vidare föreslår om val af revisorer genom valmännen

sjelfva synes utgå från den uppfattningen, att revisionen skulle

vara ett slags kontroll på stadsfullmäktiges verksamhet. Detta är dock

ingalunda fallet. Revisionen skall deremot utgöra stadsfullmäktiges

kontroll på de förvaltande nämnderna, och om motionären finner det

mindre rigtigt, att det är samma majoritet inom fullmäktige, som beslutar

utgifterna samt sjelf eller genom sina. anhängare verkställer

besluten och revisionen, så må härvid endast erinras, att enahanda förhållande

förekommer inom Riksdagen, hvilken sjelf utser både sina förtroendemän,

fullmäktige i banken och riksgäldskontor, samt revisorer

öfver dem. Kontrollen öfver stadsfullmäktiges verksamhet är deremot

afsedd att åstadkommas genom sjelfva valen.

Motionären föreslår dernäst, att anbud från allmänheten skola

städse infordras vid affärsuppgörelser af någon betydenhet, och att

ovilkorligen det för kommunen fördelaktigaste af de inkomna anbuden

skall antagas. Utan att behöfva närmare inlåta sig pa den omtvistade

frågan om ovilkorligt infordrande af anbud i och för affärsföretag,

tillåter sig Utskottet endast anmärka det sväfvande i de ordalag, som

af motionären begagnats, hvilket tydligast framträder i uttrycket »det

för kommunen fördelaktigaste», ett uttryck, som ingalunda förpligta!- den profvande myndigheten att stanna vid det lägsta anbudet, för den

händelse att sådant skulle vara den innersta meningen med förslaget.

Hvad vidare föreslagits derom, att ingen stad må under någon

förevändning skuldsätta sig till högre belopp, än att ränta och amortering

kunna till fullo under hela lånetiden utgöras af de direkta skatterna,

innefattar i sjelfva verket så godt som ingen garanti för framtiden,

emedan beloppet af de direkta skatterna icke kan en gång för

alla för en längre tid bestämmas, utan kan blifva mindre eller större

allt efter de årligen pröfvade behofven. Vida större trygghet innebäres

i den redan nu gällande bestämmelsen, att beslut om upptagande

af lån, stäldt på längre återbetalningstid än två år, skall underställas

Kongl. Maj:ts pröfning.

Beträffande kommunalstyrelsen i hufvudstaden särskild! har motionären

uttalat sig för ändring af bestämmelsen angående öfverståthållarens

ordförandeskap i stadsfullmäktige i den rigtning, att ordförande

skulle utses af de valberättigade. Enligt hvad Utskottet har

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande N:o 4.

sig bekant, väcktes år 1874 inom stadsfullmäktige ett förslag, att

* öfverståthållarens ordförandeskap derstädes skulle upphöra, så att stadsfullmäktige

Unge sjelfva årligen välja ordförande. Det väckta förslaget

vann emellertid icke bifall inom fullmäktige. Hvad här föreslagits är

något helt annat och sammanhänger med motionärens förslag angående

val af ordförande för stadsfullmäktige i öfriga städer. Utskottet har

redan haft anledning att bemöta detta förslag och får med hänvisningtill

hvad derom förut yttrats afstyrka det motsvarande i fråga om

liufvudstaden. Utskottet anser sig dock böra tillägga, att från motionärens

synpunkt öfverståthållarens ordförandeskap ingalunda torde böra

anses olämpligt, om eljest öfverståthållaren genom sin ställning mer än

någon vald ordförande kan vara i tillfälle att »så vidt möjligt söka

genomtränga hvarje fråga och söka förekomma hvarje försök att drifva

igenom ett oklokt eller skadligt beslut».

Från samma synpunkt betraktadt synas jemväl de stadganden, i

kraft af livilka öfverståthållareembetets stadfästelse erfordras å långt

flere beslut, än som i öfriga städer skola vinna stadfästelse af Konungens

Befallningshafvande, icke böra undergå förändring, då de i

sjelfva verket lemna en viss trygghet mot faran för det kommunala

lifvets extravagans utöfver naturliga gränser, en fara, hvilken man enligt

motionärens uttalanden skulle hafva allt skäl att frukta. För öfrigt

äro dessa stadganden endast en följd deraf, att liufvudstaden i fråga

om kommunalförvaltning är att betrakta såsom i vissa fall likstäld snarare

med ett landsting än med en vanlig stadskommun.

Motionären har slutligen föreslagit, att i Stockholm de fem, oberäknad!

ordföranden, som vid val till stadsfullmäktige erhållit högsta

röstetalet, skola blifva sjelfskrifna medlemmar af beredningsutskottet

samt af de derefter närmast i röstetal följande så många blifva sjelfskrifna

till ledamöter af drätselnämnden och fattigvårdsnämnden, att

antalet af de på detta sätt årligen i hvarje nämnd inträdande uppgår

till fjerdedelen af hela antalet medlemmar i nämnden eller, om antalet

ej låter sig jemnt dela med 4, till fjerdedelen af närmast högre, med

4 jemnt delbara tal.

Utskottet vill häremot först och främst erinra, att Stockholms stad

är för stadsfullmäktigval indelad i 5 valkretsar, i hvilka röstetalen helt

naturligt utfalla mycket olika. Exempelvis kan nämnas, att vid stadsfullmäktigvalet

1884 de högsta röstetalen förekommo i 3:dje och 5:te

valkretsarna, så att i händelse motionärens förslag vid det tillfället

skulle hafva tillämpats, de 5 på uppgifvet sätt valda medlemmarne i

beredningsutskottet skulle hafva kommit att utgöras af 1 från tredje

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

och 4 från femte valkretsen (de södra församlingarna) samt af de 9 på

lika sätt utsedda ledamöterna i drätselnämnden och fattigvårdsnämnden

5 skulle hafva tillhört den tredje och 4 den femte valkretsen, under

det att de öfriga tre valkretsarna icke skulle hafva i beredningsutskottet

eller nämnderna erhållit någon representant. Det ligger för öfrigt

i öppen dag, att kompetensen till att f)dla en plats i beredningsutskott

eller nämnd icke på något sätt sammanfaller med ordningen i fråga

om erhållet röstetal vid val.

Men saken har äfven en annan sida. Om också det kan vara

gagneligt för kommunalförvaltningen, att delvis samma personer verka

inom stadsfullmäktige och inom nämnderna, är det dock ingalunda rådligt

att bestämma, det ett visst antal af nämndernas personal nödvändigt

skall utgöras af stadsfullmäktige. Tvärt om synes det i många fall

önskligt, att beslut och verkställighets åtgärder icke i regeln läggas i

samma personers händer.

Hvad för öfrigt angående kommunalförvaltningen i hufvudstaden

blifvit föreslaget öfverensstämmer med förslagen i fråga om rikets städer

i allmänhet och torde derför icke behöfva vidare behandlas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer Utskottet,

att den ifrågavarande motionen icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 Mars 1886.

På Utskottets vägnar:

W. Stråle.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.