Sök i Ratio Lex

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N.-o 7

1886-03-23 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1886:7, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N.-o 7

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N.-o 7.

1

N:0 7.

Ank. till Riksd. Kansli den 24 Mars 1886, kl. 2 e. m.

Första Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande JK:o 5,

i anledning af väckt förslag om ändring af bestämmelserna

rörande nämndemans rätt till ersättning för inställelse

vid urtima ting för ransakning i brottmål.

Med anledning'' af eu till Andra Kammarens Tredje Tillfälliga

Utskott hänvisad motion, N:o 137, af Herr J. B. Unger, om ändring af

bestämmelserna rörande nämndemäns rätt till ersättning för extra förrättningar,

bär Utskottet uti Utlåtande N:o 8 hemstält,

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Ivongl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t vidtaga sådana åtgärder, att

nämndemän för inställelse vid urtima ting för ransakning i brottmål

må erhålla ersättning enligt gällande resereglemente.

Till stöd för förslaget om förändring af nämnda bestämmelser

har af motionären och Utskottet hufvudsakligen blifvit anfördt:

att, på sätt Herr O. B. Olsson i motion N:o 49 vid 1885 års

riksdag andragit, det vore obilligt att vid landtdomstolarne allenast en

domare, nemligen rättens ordförande, vore af staten fullt aflönad, under

det att de tolf nämndemännen icke hade någon annan ersättning för

sitt ansvarsfulla kall än för en del extra förrättningar jemte en ringa

andel af sakören;

att nästlidna Riksdags Stats-Utskott, till hvilket sistnämnda motion

blifvit öfverlemnad, erkänt det beaktansvärda i motionens syfte, ehuru

Utskottet ansett betänkligheter möta att för det dåvarande tillstyrka

Bill. till Riksd. Prof. 1SS6. S Sami 2 Afd. 1 Band. 4 Höft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

bifall till densamma, dels emedan motionären icke lemnat någon utredning

rörande de kostnader förslagets genomförande skulle kräfva,

dels ock emedan nu gällande bestämmelser angående ersättning i vissa

fall till nämndemän för urtima ting i brottmål torde, om förslaget genomfördes,

böra i sammanhang dermed förändras, angående hvilken

förändring förslag likväl icke förelåge;

att ransakning i brottmål måste anses såsom statens angelägenhet,

hvadan och då den enskilde, som för handläggning af någon sin angelägenhet

begärde urtima ting, vore pligtig att ersätta jemväl nämndens

ledamöter för inställelsen dervid, staten rättvisligen borde åligga

att utgifva ersättning till de nämndemän, hvilka biträdde vid urtima

ting för ransakning i brottmål;

att undanrödjandet af den oegentlighet, som för närvarande stundom

egde rum till följd af stadgandet i Kongl. kungörelsen den 17

September 1851, eller att af de nämndemän, hvilka varit närvarande

vid urtima ting i brottmål å eu för flera härad gemensam tingstad,

den ene erhölle ersättning, men den andra icke, skulle i någon mån

bidraga till lindrande af den tunga, nämndemannens ansvarsfulla och

för närvarande snart sagdt. lönlösa kall nu medförde, mången gång

föranledande dertill att en kunnig och erfaren nämndeman, så snart

lagen sådant medgåfve, afginge från sin plats i rätten till synnerlig

skada så väl för domstolen, som den rättsökande allmänheten; och

att om än, hvad beträffade de kostnader, förslagets genomförande

skulle medföra, det i motionen afsedda, till beloppet ringa förslagsanslaget

för rese- och traktamentsersättning ej kunde påräknas, denna

omständighet så mycket mindre borde, enligt Utskottets åsigt, utgöra

skäl för motionens förkastande, som medel för ändamålet möjligen

kunde af andra anslag disponeras eller ock af Riksdagen på framställning

af Kongl. Maj: t anvisas.

Vid föredragning af detta Utlåtande har Andra Kammaren beslutit:

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det täcktes

Kongl. Maj:t vidtaga sådana åtgärder, att nämndeman för inställelse

vid urtima ting för ransakning i brottmål må erhålla ersättning enligt

gällande resereglemente;

och har Första Kammaren hänvisat detta ärende till sitt Tillfälliga

Utskott.

Sedan genom Kong], förordningen den 20 November 1845 blifvit

stadgadt att, efter tv, som Konungen derom förordnar, särskilda

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

härad må hafva gemensamt häkte, inrättadt för de häktades förvarande

i enrum, så ock i närheten af det häkte gemensam tingstad,

hvarest i brottmål, der häktad person tilltalas för gerning, den han

begått inom något af de härad, för hvilka häktet är gemensamt,

ransakas och dömas må af den häradsrätt, inom hvars domvärjo gerningen

blifvit begången; dock att nämnd må tagas äfven från annat

af de till samma domsaga hörande härad, för hvilka häktet är gemensamt;

har genom Kongl. kungörelsen den 17 September 1851 förordnats

att ersättning, till det belopp, som för resor i kronans angelägenheter,

är medgifvet, utgår af allmänna medel till nämndemän:

dels då gerningen, hvarom ransakas, blifvit begången inom annat

härad eller tingslag, än det, till hvilket nämndemannen hörer, i hvilket

fall ersättningen beräknas efter vägen från hans bostad till den gemensamma

tingsstaden;

dels ock om nämndemannen, fastän gerningen är vorden föröfvad

inom det härad, eller tingslag, för hvilket han blifvit vald, från sitt hemvist

bär längre väg till den gemensamma tingsstaden än till häradets

eller tingslagets vanliga tingställe; börande dock i detta fall ersättningen

beräknas endast efter skilnaden emellan dessa väglängder;

hvarjemte länsman blifvit i visst fall tillagd rätt till ersättning.

Genom Kongl. kungörelsen den 30 December 1863 är stadgadt,

att ersättning af allmänna medel icke utgår till nämndemän för inställelse

vid ordinarie eller urtima ting, med bibehållande likväl af den

dem genom kungörelsen den 17 September 1851 i särskilda fall tilllagda

rätt till ersättning, då flera härad hafva gemensam tingstad i

brottmål.

Resereglementet den 11 Februari 1881 stadgar, att ersättningjutgår

till nämndemän med dagtraktamente 4 kronor 50 öre och lega för en häst.

Efter Utskottets åsigt utgör nämndemännens deltagande uti rättsskipningen

på landsbygden eu vigtig del uti domstolsorganisationen; och

då uppdraget att vara nämndeman — alltid en utmärkelse och

tillförene uteslutande ansedt såsom en medborgerlig pligt — obestridligen

medför uppoffring af tid och möda samt jemväl i större eller mindre

mån kostnad;

då den i allmänhet ringa inkomst, som, på grund af särskilda

stadganden, tillkommer nämndeman, icke kan anses utgöra skälig godtgörelse

för all deras tjenstgöring; samt

då ersättning redan i vissa fall är medgifven för inställelse för

urtima ting i brottmål;

finner Utskottet sig ega anledning tillstyrka, det Första Kammaren

biträder Andra Kammarens åsigt, att nämndemän för inställelse vid

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 2) Utlåtande N:o 7.

urtima ting för ransakning i brottmål må, utan inskränkande bestämmelser,

erhålla ersättning enligt gällande resereglemente.

Den ökade utgift, som i händelse detta förslag bifalles, drabbar

statskassan, lärer emellertid blifva ganska betydlig; och till någon ledning

för omdömet i detta fall har Utskottet förskaffat sig upplysning

derom, att i Stockholms län, der af fem domsagor tre hafva gemensam

tingstad för urtima ting i brottmål, ersättningen till länsmän och nämndemän,

enligt nu gällande föreskrifter, utgjorde år 1885 3,663 kronor

58 öre.

Visserligen förefinnes på Riksdagens Andra hufvudtitel ett förslagsanslag

af 100,000 kronor för ersättning åt domare, vittnen och

parter; men då detta anslag redan anlitats för belopp af: 1882 kronor

106,265: 36, 1883 kronor 109,547: 41 och 1884 kronor 133,844: 51,

samt innevarande Riksdag beslutit, att de ersättningar, som kunna

komma att, på grund af lagen angående ersättning af allmänna medel

åt oskyldigt häktade eller dömde, beviljas, må utgå af nämnda anslag,

torde en väsendtlig förhöjning af anslaget tilläfventyrs böra ega rum,

innan förändrade bestämmelser träda i gällande kraft.

Ordalydelsen i Andra Kammarens beslut utesluter ej heller åsigten

om ett sådant tillvägagående, i händelse Kongl. Maj:t skulle så

finna lämpligt; och Utskottet får derföre hemställa,

att Första Kammaren instämmer uti Andra Kammarens

beslut.

Stockholm den 23 Mars 1886.

På Utskottets vägnar:

W. STRÅLE.

STOCKHOLM, ISAAC MARCIJS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1886.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.