Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner rörande vissa, för medlemmar af konungahuset gällande undantagsbestämmelser i grundlagarne.

1886-05-04 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1886:10, Utlåtande, i anledning af väckta motioner rörande vissa, för medlemmar af konungahuset gällande undantagsbestämmelser i grundlagarne.

Dokumentets text

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutions-TJtskottets l"flätande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Riksd. Kansli den 4 Maj 1886, kl. 6 e. m.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner

rörande vissa, för medlemmar af konungahuset gällande

undantagsbestämmelser i grundlagarne.

Uti en från Andra Kammaren till Utskottet öfverlemnad motion,

Ko 196, har Herr P. A. Siljeström, under anförande bland annat, att gällande

grundlagsstadganden, hvarigenom prinsar och prinsessor af det Kongl.

huset äro underkastade inskränkningar i vissa, öfrige samhällsmedlemmar tillkommande

fri- och rättigheter, under nuvarande tidsförhållanden måste anses

obehöfliga och således innebära en obillighet mot dem, de afsåge, föreslagit

följande grundlagsändringar, nemligen:

»Regeringsformen: § 44 utgår, eller erhåller denna lydelse: Prinsar af det

konungsliga huset må, utan hinder af svensk grundlag i

fråga om arfsrätt till tronen, ingå giftermål med in- eller

utländsk mans dotter.

§ 45. Orden »eller civilt embete utgå.

Successionsordningen: § 5 utgår.

$ 6 utgår.

§ 7 utgår.»

I eu likaledes inom Andra Kammaren väckt motion, Ko 197, har

derjemte Herr A. Magnusson, med åberopande af i hufvudsak liknande skäl

samt under påpekande af, hurusom genom antagandet af hans förslag apanage
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande A:o 10

3

frågan för prinsar skulle för alltid vara löst, hemstält, att Riksdagen måtte

antaga följande förändrade lydelse af nedanstående grundlagsparagrafer,

nemligen:

»l:o Regeringsformens 44 §: Kronprinsen må icke, vid förlust af arfsrätten

till riket för sig, barn och efterkommande, gifta sig utan Konungens

vetskap och samtycke.

2:o Regeringsformens 45 §: Orden »eller civilt embete» utgå.

3:o §§ 5, 6 och 7 i Successionsordningen må förklaras upphöra att

vidare gälla och således borttagas.»

Hvad beträffar de i motionerna omförmälda inskränkningar i medlemmarnes

af det Kongl. huset fri- och rättigheter, anser Utskottet grundlagarnes

stadganden derom vara af beskaffenhet, att ändring af dem icke bör

ifrågakomma, utan på grund af framställning från Konungen, och det så

mycket hellre, som Successionsordningens vigtigaste bestämmelser i ämnet äro

åberopade i Riksakten och följaktligen af unionel natur; och får Utskottet

alltså hemställa,

att Herrar Siljeströms och Magnussons förevarande

motioner måtte af Riksdagen afslås.

Stockholm den 4 Maj 1886.

På Utskottets vägnar:

MAGNUS HALLENBORG.

Reservationer:

af Herr Siljeström, med hvilken Herr Börjesson förenat sig: »Den af

Regeringen för Riksdagen framlagda apanagefrågans behandling, helst när

vissa föregåenden tillika tagas i betraktande, synes otvetydigt vittna om den

ringa benägenhet, som förefinnes hos representationen, att bevilja anslag till

förmån för de särskilda medlemmarne af den Kungliga familjen. I hufvudsak

kan det ock, hvad sjelfva anslagsfrågan beträffar, vara likgiltigt, huru
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 10.

vida särskilda apanage! bestämmas eller desamma anses inbegripna i det

gemensamma anslaget till första hufvudtiteln, förutsatt att detta senare är

tillräckligt för beliofven. För de Kungliga personerna sjelfva kan det deremot

naturligtvis icke annat än förefalla temligen oangenämt att i ekonomiskt

hänseende vara hänvisade till blotta godtycket hos familjens öfverhufvud,

äfven om detta öfverhufvud är närmaste anhörig, och i annat fall måste ett

sådant beroende kännas i hög grad tryckande. Under sådana omständigheter

ligger det nära till hands att tänka på de möjligheter, som skulle kunna

beredas medlemmar af Konungafamiljen, att på annat sätt vinna en mera

sjelfständig ekonomisk ställning, prinsar genom tillåtelse att inträda i statens

tjenst, prinsessor genom frihet till giftermål äfven med svensk man icke tillhörande

Konungahuset. För hvar och en, som rättvist och utan fördom bedömer

förhållandet, bör det vara klart, att man här står inför ett antingen —

eller. Antingen tillräckliga apanager för ett furstelif eller medborgerliga

fri- och rättigheter för medborgarens lif.

I sig sjelf är denna fråga, huru obetydlig den för en och annan må

synas, efter (ten närmast rör blott ett ringa fåtal personer, likväl att anse

såsom ett af de mest betydelsefulla politiska spörsmål, som kunna framställas

i en monarki. Från de Kungliga personernas egen ståndpunkt lyder spörsmålet

så: har staten rätt att, äfven mot den ersättning, som heter apanage,

för sina ändamål beröfva oförvitlige medborgare något af allmänt menskliga

och medborgerliga rättigheter? Har staten rätt att göra detta utan att gifva

annan ersättning än tilläfventyrs en oviss utsigt till tronen? Och Mn för

sådana mistningar som de här ifrågavarande någon tillfyllestgörande ersättning

gifvas vare sig i penningar eller i ovissa framtidsutsigter? År det tillätet

för staten att våldföra sig på en enda obrottslig samhällsmedlem, i fall det

befinnes af »statsskäl» nyttigt att »en man dör för folket»? Och här är i

sjelfva verket fråga om hvad som väl må heta dödsdomar: dödsdomar nemligen,

för så vidt på lag och af lag alstrad sed beror, öfver nyttigt och

hedrande arbete, som är vår tids ära; dödsdomar öfver känslor, som utgöra

grunden för det husliga lifvets lycka; dödsdomar öfver personlig sjelfständighet,

som icke ens den ringaste medborgare vill sakna, men som här får gifva

vika för ett lifslångt omyndighetstillstånd — ett tillstånd, trots all yttre glans,

af verklig förödmjukelse, när saken ses ur synpunkten af vår tids lifsuppfattning

— ett tillstånd för öfrigt, som i bästa fall gestaltar sig såsom endast

icke depraverande. Man säger att sådant är för monarkiens upprätthållande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 10.

5

nödvändigt. Jag bestrider det. Och jag tillägger, att om monarkiens existens

kräfde så onaturliga och orättfärdiga offer, så skulle detta, åtminstone i mina

ögon, högst betydligt förringa monarkiens värde. Men det förhåller sig ej

så. Man begår det misstaget att betrakta såsom en i sakens natur liggande

nödvändighet hvad som endast är en monströs utväxt på monarkien.

Monarkiens princip är ingen annan än den att, för bibehållande af

stadga i styrelsesättet och till undvikande af den oro i samhället, som alltid

vållas genom val af statschef, statschefens embete skall gå i arf inom en

viss familj, enligt derför stadgad laglig ordning. Men deraf följer, att hvarje

medlem af denna familj, inom de af lagen bestämda gränserna, är att betrakta

såsom eventuelt ämnad för statschefens plats. Våra grundlagar begränsa

rättigheterna och skyldigheterna i detta afseende till att gälla endast

de manliga ättlingarne af Konungahuset. Och är det nu så, då bör ock hvarje

manlig medlem af det svenska Konungahuset bildas för Konungsembetet,

hvilket ej kan ske bättre än genom ett allvarligt arbetslif med ansvar. Är,

vidare, afståndet i slägtskap ej så stort, att någon rimlig sannolikhet för

tronföljd icke finnes, sä lärer ingen på allvar kunna önska att en person,

som har det förutnämnda målet sig föresatt, skall — ehuru ingenting förnedrande

ligger i sjelfva saken — blottställa sig för det industriella lifvets

möjliga konflikter och ekonomiska äfventyr. Embetsmannens verksamhet,

företrädesvis på det civila området, är deremot utan tvifvel synnerligen

lämplig. I vårt land har i detta senare afseende ett motsatt åskådningssätt

gjort sig gällande, i det grundlagen förbjuder prinsar af det Kungliga huset

att innehafva civilt embete, men deremot medgifver, eller åtminstone icke

förbjuder, innehafvandet af militäriskt, med den antagliga påföljd att göra

militäryrket mera omhuldadt på samhällets höjder, än som måhända kan

vara nyttigt. Mången menar ock derför, att äfven innehafvandet af militäriskt

embete borde vara uttryckligen förbjudet. Då skulle sysselsättningen

för desse, som äro att betrakta såsom »kungsämnen», komma att väsentligen

inskränkas till sällskapliga förströelser samt tilläfventyrs dilettantism i vetenskap,

konst och poesi — utan tvifvel en mycket dålig skola för den, som

skall bildas till omdöme i statssaker. — Jag talar icke om tillfälliga honorära

ordförandeskap i en eller annan komité. Och jag behöfver ej säga

mer rörande embetsfrågan.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 10.

Om, såsom nu blifvit ifrågasatt, de Kungliga prinsarne Ange, genom

verksamhet på det civila förvaltningsområdet, komma i beröring med och på

nära håll lära känna det praktiska lifvets och samhällslifvets förhållanden ■—

om, vidare, så väl prinsar som prinsessor blefve genom familjeförbindelser

närmare införlifvade med folket än som nu är möjligt, så skulle på sådant

sätt alltjemt friska tillflöden af medborgerlighet strömma till den regerande

slägten, hvilken sålunda aldrig skulle kunna komma att under tidernas lopp

urarta till en af detta slags dynastier, hvilkas »ingenting lärt och ingenting

glömt» förorsakat så många troners fall. Monarkien skulle så, emedan den

hade en bredare bas att stå på, endast komma att stå desto säkrare. Och

skulle det ej vara värdigt ett nordiskt, allvarligt folk, såsom vårt, att i

detta fall gifva ett föredöme? Skulle det ej tillåtas vårt upplysta och på

tidens kraf uppmärksamma, ännu i mannaminne från folklig grund uppspirade

Konungahus att i det fallet se förverkligas önskningar, om hvilkas

tillvaro det knappt torde vara tillåtet att hysa något tvifvel?

Man invänder, att de ifrågavarande paragraferna af Successionsordningen

icke kunna ändras utan norska stortingets bifall. Jag bestrider detta.

Riksakten, till hvilken urkund man i det fallet ensamt har att taga hänsyn,

innehåller visserligen att »tronföljden skall vara rätt nedstigande och agnatisk,

sådan som den finnes bestämd i den af Svea Rikes Ständer beslutna

och af Konungen antagna Successionsordning af den 26 September 1810»,

nemligen i denna grundlags § 1, som afhandla!’ tronföljden/ men som detta

icke har något att skaffa med giftermålsfrågan, som afhandla» i §§ 5 och 6

af samma grundlag, sä följer att denna senare fråga icke kan betraktas såsom

någon unionsfråga. Vill man för öfrig!, ehuru det egentligen icke hör

hit, äfven rådfråga Norges »grundlov», så finner man der i § 6 stadgadt

precist detsamma, som nyss anförts ur Riksakten, hvarken mer eller mindre,

och derutöfver i »grundloven» absolut ingenting som på minsta vis är hit

hänförligt, hvarjemte i efterskriften till samma »grundlov» det uttryckligen

säges att »grundloven», »saadan den ord for ord förän skreven staar», är

»afhandlet og besluttet» mellan de af Sveriges Konung och å hans vägnar

för ändamålet utsedde svenske kommissarierne å ena sidan och norska stortinget

å den andra, hvadan, då här icke ett ord förekommer om svenska

Successionsordningen, denna senare svenska grundlag icke kan för Norge ega

någon giltighet i vidsträcktare mån än som i »grundloven» uttryckligen angifves.

Att häremot uppställa lydelsen af den handling, genom hvilken »grundloven»

promulgerats och i hvilken verkligen nämnes »grundloven og ved
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 10. 7

föiede successionsordning», vore påtagligen icke allenast obefogadt, utan fullkomligt

orätt, enär det icke kunnat vara tillåtet att promulgera eller fastställa

såsom lag någonting annat än det, som blifvit af de lagligen befullmägtigade

svenska kommissarierna och norska stortinget »afhandlet og besluttet»

hvadan man nödgas anse inryckandet i promulgationen af orden »og vedföiede

successionsordning» endast såsom ett uppenbart redaktionsfel, så mycket mer som

det heter att hvad i promulgationshandlingen anbefalles, således äfven dessa

ords innehåll, öfverensstämmer med hvad »vore Kommissarier have afhandlet

og samtykket», hvithet-, hvad särskilt Successionsordningen såsom ett helt

beträffar, enligt hvad jag ofvanför visat, är falskt. Hvad angår § 7 af

Successionsordningen, så vidröres dess innehåll icke ens på det mest aflägsna

sätt vare sig i Riksakten eller i Korges »grundlov». Att- nu, under sådana

omständigheter, icke desto mindre vilja göra hela Successionsordningen eller,

mera speciel, de paragrafer deraf, hvilkas afskaffande jag föreslagit, till

norsk grundlag, det vill säga, efter mitt förmenande, att utan behof och utan

verkligt stöd i för handen varande urkunder vilja skänka bort några bitar

svensk grundlag, kan jag för min del icke godkänna.

Jag vill icke förneka, att för frågans slutliga afgörande en till Riksdagen

af Regeringen gjord framställning kunde vara önskvärd; men denna

omständighet bör icke förringa betydelsen af det nu af mig framlagda förslaget

eller hindra detta förslags antagande, helst Regeringen skulle i Riksdagens

bifall dertill finna det bästa motiv för en följande framställning i

ämnet.

På de grunder, hvilka jag sålunda anfört, får jag mot Utskottets fattade

beslut anmäla min vördsamma reservation.»

af Herr Hedin: »Af de flere grunglagsändringsförslag, som Herr Siljeströms

motion innefattar, anser jag förslaget om ändring af § 45 Regeringsformen

ingalunda antagligt. Enligt min uppfattning är prinsarnes af Kungliga

huset ställning sådan, att de icke böra innehafva något slags embete.

Deremot instämmer jag i syftet af motionärens öfriga förslag, men

har likväl ej kunnat förorda, att de skulle af Ivonstitutions-Utskottet omedelbart

tillstyrkas. Genom bestämmelsen i Riksaktens § 2 hafva samtliga i

Successionsordningen intagna bestämmelser om och vilkor för tronföljdsrätten

blifvit integrerande delar af unionsfördraget, och kunna således ej af blott

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 10.

det ena riket ändras. Annorlunda är visserligen förhållandet med § 44 Regeringsformen,

hvars uteslutande eller förändring motionären alternativt föreslagit:

med denna paragraf kunna Riksdagen och Kongl. Maj:t förfara som

dem lyster. Men den förändringen skulle icke tjena till någonting, då paragrafens

hela innehåll, ehuru med något färre ord, återfinnes i Successionsordningen

§ 5.

Rätta vägen att vinna en förändring i det syfte, motionären med sitt

förslag rörande § 44 Regeringsformen samt §§ 5—7 Successionsordningen

afser, torde vara en anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes samtidigt till Sveriges

Riksdag och Norges Storting göra förslag om ändring af Successionsordningen,

hvarmed naturligtvis då också komme att följa propositioner om

vissa ändringar i Sveriges Regeringsform och Norges Grundlag; huruvida

förändringen borde sträckas fullt så långt, som motionären önskar, eller möjligen

i någon mån begränsas, kunde på detta sätt lämpligast komma under

öfvervägande.

Vid en i detta syfte företagen revision af ifrågavarande grundlag

blefve derjemte tillfälle att i vissa delar förtydliga dess stadganden. Olika

meningar hafva, som bekant, uttalats derom, huruvida, derest Konung gifter

sig med enskild mans dotter, sönerna af sådant äktenskap ega arfsrätt eller

ej. Dertill kan läggas, att benämningen »enskild man» icke är till sin betydelse

oomtvistlig, åtminstone icke i vissa fall, då det är fråga om utländsk

man. Den eventualiteten torde ej vara likgiltig, att successionsrätt. skulle

afgöras — och om formen för en sådan afgörelse finnes intet stadgadt —

ej efter lagens klara ord, utan efter statsrättslärarnes stridiga åsigter, efter

utländska analogier, efter utläggningar hemtade från den så kallade folkrätten.

Jag har derföre inom Utskottet yrkat, att det måtte till Kamrarne

aflåta förslag till skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t.»

Herrar J. F. Carlsson, Farup och Johnson hafva begärt få antecknadt,

att de vid detta ärendes behandling inom Utskottet ej varit närvarande, den

sistnämnde på grund af erhållen ledighet från riksdagsgöromålen.

Stockholm, Associations Boktryckeriet, 1886.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.