Sök i Ratio Lex

Memorial, angående fullbordad granskning af de i Statsrådet förda protokoll.

1886-03-30 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1886:5, Memorial, angående fullbordad granskning af de i Statsrådet förda protokoll.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Viskottets Memorial N:o 5.

1

N:o 5.

Ank. till Riksd. Kansli den 30 Mars 1886, kl. 2 e. m.

Konstitutions- Utskottets Memorial, angående fullbordad granskning

af de i Statsrådet förda protokoll.

Till Konstitutions-Utskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord

framställning, blifvit öfverlemnade de sedan sistlidne riksdags början och intill

början af den innevarande i Statsrådet förda protokoll, nemligen öfver

Justitiedepartementsårenden från och med den 23 Januari 1885 till

och med den 14 Januari 1886;

Justitie- och Utrikesdepartementsärenden från och med den 6 Februari

1885 till och med den 11 Januari 1886;

Landtförsvarsdepartementsärenden från och med den 23 Januari 1885

till och med den 14 Januari 1886;

Sjoför svar sdepartementsår enden från och med den 23 Januari 18 ST)

till och med den 11 Januari 1886;

Civildepartementsärenden från och med den 17 Januari 1885 till och

med den 14 Januari 1886; samt

Finansdepartements- och Ecklesiastikdepartementsärenden från och med

den 23 Januari 1885 till och med den 14 Januari 1886.

Vid den granskning af dessa protokoll, som, i öfverensstämmelse med

grundlagens föreskrift, blifvit företagen och nu fullbordad, har Utskottet

hvarken funnit skäl att emot någon Statsrådets ledamot tillämpa § 106

Bill. till Riksd. Prot. 1886. 8 Sami 8 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 5.

Regeringsformen eller ansett anledning förekomma att framställa någon anmärkning

på grund af § 107 af samma grundlag;

hvilket Utskottet får för Riksdagen tillkännagifva.

Stockholm den 30 Mars 1886.

På Utskottets vägnar:

MAGNUS HALLENBORG.

Reservationer:

af Herr Siljeström: »Jag har trött, att de förhandlingar inom regeringen,

som egt rum i sammanhang med frågan om Kong!. Maj:ts sanktion åt

Riksdagens beslut i fråga om sättet för de så kallade ministeriel ärendenas

behandling (Regeringsformen §§ 11, 12 och 32), bort af Utskottet på grund

af 107 § Regeringsformen för Riksdagen anmälas, hvadan, då så ej skett,

jag emot Utskottets underlåtenhet derutinnan får afgifva min reservation.

De statsrådsprotokoll, som redogöra för dessa förhandlingar, äro daterade

den 10 och 17 April samt 7 och 15 Maj 1885 och liöllos, det första och

tredje i svenskt, de tvenne öfriga i sammansatt svenskt och norskt statsråd,

samtliga på föredragning af chefen för Justitiedepartementet, med hvilken de

öfrige svenske statsråden instämt. Protokollet för den 7 Maj omförmäler i

korthet endast Kong!. Maj:ts meddelade sanktion, enligt statsrådets tillstyrkan,

af ofvan nämnda Riksdagens beslut. De tre ötriga åter redogöra för väckta

förslag att åt hela saken gifva en unionel pregel genom inkallandet af ett

eller två norske statsrådsledamöter, att jemte norske statsministern taga säte

i det ministeriel statsrådet. Man har anledning antaga, att dessa protokoll

skola genom regeringens föranstaltande föreläggas den nu församlade Riksdagen.

Då till utgångspunkt för statsrådsförhandlingarne den 10 och 17 April

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5.

3

tagits deri Kongl. resolution af år 1835, genom hvilken norske statsministern

inkallades i det ministeriela statsrådet, finner jag nödigt att i förbigående

med några ord erinra om beskaffenheten af detta regeringsbeslut. Detsamma

fattades, såsom bekant, efter en förutgången från norsk sida i det fallet

gjord framställning, i närvaro af utrikesministern och hofkansler^ på den

förres föredragning, samt meddelades derefter åt den norska regeringen,

och måste otvifvelaktigt ur konstitutionel synpunkt betraktas såsom icke

tillkommet i sådan ordning som vederbort. Först i formelt hänseende,

emedan det fattades på föredragning af utrikesministern, såsom ett vanligt

ministerielt mål, fastän det rörde ett konstitutionelt förhållande. För det

andra, hvad sjelfva sakinnehållet beträffar, emedan det, utan Eiksdagens

hörande, gjorde en ändring i det sätt Regeringsformens 11 § föreskref för ministeriela

ärendens behandling. Ty om än denna § gaf åt Konungen makt att

låta bereda och handhafva dessa ärenden på sätt honom lämpligast syntes, och

Konungen således egde obestridlig rätt att till beredningen låta kalla svenske

eller icke svenske män för upplysningars afgifvande, så kunde detta likväl

icke afse annat -än hvarje särskild! måls behandling eller på sin höjd tilllämpas

såsom en refjel, som Konungen egde att uppställa för sig personligen,

men som han icke egde att upphöja till gällande lag, emedan detta var att

betaga en följande Konung dennes rätt att ordna saken på sätt honom lämpligast

syntes. Slutligen, för det tredje, ur unionel synpunkt, emedan Konungen

i en uteslutande svensk konselj bestämde något rörande en norsk embetsmans

tjensteåligganden. Ty om än saken var yrkad af norska regeringen, sä

fattades likväl sj elfva beslutet, såsom nämndt, i en konselj af blott svenske

män och meddelades sedan såsom fattadt heslut.

Då jag gör dessa anmärkningar i afseende på den norske statsministerns

inkallande i det ministeriela statsrådet, skyndar jag, till undvikande af allt

missförstånd, att tillägga, att sjelfva detta inkallande i och för sig utom allt

tvifvel varit både tillbörligt och nyttigt. Jag endast beklagar, att det skett

på ett sätt, som lemnar så mycket öfrig! att önska ur laglighetens synpunkt,

och att den norske statsministern än i dag, femtio år senare, nödgas se sin

ställning såsom medlem af det ministeriela statsrådet fotad på ingen bättre

grundval än den här nämnda.

Af protokollen den 10 och 17 April finner man, att Konungens rådgifvare

ansett hinder ej bort möta för regeringen att år 1885 göra tillämpning

af det år 1835 begagnade förfaringssättet, eller att blott genom en

under något modifierade former beslutad resolution, d. v. s. på administrativ

väg, men utan Riksdagens hörande samt för obestämd tid, afgöra en fråga

af fullkomligt likartad beskaffenhet med den af år 1835, genom att i sådan

ordning inkalla ännu en norsk statsrådsledamot att jemte norske statsministern

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5.

taga plats i det ministeriela statsrådet. Jag har tillåtit mig tvifla på,

att denna uppfattning af saken varit den fullt korrekta. Det förslag, som i

den nämnda syftningen af svenska statsrådet framlades, strandade emellertid

på de norske rådgifvarnes motstånd och ledde ej till något besluts fattande.

Efter detta fruktlösa försök att gifva frågan en unionel vändning blef,

såsom förut nämnts, den af Riksdagen beslutade förändringen åt 11, 12 och

32 §§ Regeringsformen sanktionerad den 7 påföljande Maj. Men endast

åtta dagar senare, den 15 Maj, företogs, utan någon i protokollen synlig

yttre anledning, frågan till förnyad behandling i sammansatt statsråd, då

både de svenske och norske statsrådsledamöterne enades om det beslut, som

äfven blef af Kongl. Maj:t antaget och som varit i Post- och Inrikes tidningar

infördt, att uppdrag skulle lemnas »åt chefen för svenska Justitiedepartementet

samt åt norska regeringen att till framläggande för näst sammanträdande

lagtima Riksdag och Storting utarbeta förslag till ett tillägg

i riksakten, hvarigenom föreskrifves, att ministeriela ärenden skola inför

Konungen föredragas af ministern för utrikes ärendena i närvaro af två

andra ledamöter af svenska statsrådet samt tre ledamöter af det norska».

Mot detta förslag synas mig grundade anmärkningar kunna göras.

Åt'' den mening, som framgår ur protokollen, att den ifrågavarande lagbestämmelsen

skulle hafva sin råtta plats i riksakten och att, efter bestämmelsens

införande i denna urkund, det icke skulle vara af något behof påkalladt

att bibehålla en annan sammansättning af konseljen, vill det synas såsom man

skulle hafva ansett föreskriften om de ministeriela ärendenas behandling kunna

rent af uteslutas ur svenska grundlagen, hvilket väl emellertid svårligen kan

hafva varit meningen. Detta skulle i sjelfva verket vara att öfverflytta bestämmelsen

från den svenska grundlagen till en annan lag, som väl för Norge,

men icke för Sverige, har karakter af grundlag. Och betänker man, å en

annan sida, den egendomliga beskaffenheten af riksakten, betraktad ur synpunkten

af ett kontraktsenligt aftal mellan de båda förenade folken, så synes

det åtminstone från svensk sida näppeligen kunna godkännas, att endast i en

så beskaffad urkund intaga en för Sverige så vigtig bestämmelse som den

ifrågavarande. Skall åter den föreslagna bestämmelsen, under bibehållande

af § 11 Regeringsformen, intagas i riksakten, så uppstår den oegentligheten,

att Regeringsformen och riksakten, det vill säga svensk grundlag och norsk

grundlag, i det fallet komma att innehålla stridiga föreskrifter, samt att

Regeringsformen, som är grundlag, får vika för riksakten, som för Sverige

icke är grundlag. Huru denna knut skall lösas, kommer väl emellertid att

visa sig af det förslag, som möjligen någon gång blir för Riksdagen framlagdt.

Upplysningsvis torde böra erinras, att samtidigt med förenämnda besluts

fattande Kongl. Maj:t i norskt statsråd resolverat, att det skulle åläg
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 5.

5

gas norska regeringen »i betimelig tid inden meste storting åt indkomme

med förslag til grundlovsbestemmelse, gaaende ud paa åt Kongen i diplomatiske

sager tryffel'' afgörelse efter åt liave bort de til enhver tid tilstedevserende

medlemmer af den norske statsraadsafdeling» (se 1885 års stortings

tryckta förhandlingar).

Hvad det ifrågavarande förslagets innehåll i och för sig beträffar,

torde vara mer än tvifvelaktigt, huruvida, efter den omkastning i åsigter,

som enligt det föregående och efter omkring en månads tid gjort sig gällande,

man omsider kommit till en god lösning af frågan. Jag förbigår i det fallet

de för öfrigt tänkvärda anmärkningar, som i afseende härpå blifvit gjorda

dels med hänsyn till de svenske och norske statsrådsledamöternas i det föreslagna

ministeriela statsrådet olika ställning i förhållande till riksdag och

storting, dels i fråga om det mer eller mindre lämpliga deruti, att diplomatiska

ärenden skulle komma att behandlas af personer, som ombytas efter

kalenderår; men deremot kan jag icke annat än lägga en synnerlig vigt

på de följder af den föreslagna åtgärden, som, efter mitt omdöme, med all

sannolikhet, ja, nästan med visshet kunna förväntas.

Den fråga, som här föreligger, är i sjelfva verket af genomgripande

betydelse för de skandinaviska folkens framtid, och man kan icke, utan att

göra sig klar denna betydelse, rätt stadga sitt omdöme i saken. Men ehuru,

å ena sidan, ingen må med något anspråk på profetisk förmåga tro sig om

att kunna förutsäga hvad framtiden kommer att bära i sitt sköte, är det

likväl, å andra sidan, vid hvarje vigtigare handling ej blott tillåtligt, utan

en pligt att söka beräkna det sannolikt kommande från det gifna närvarande.

Så äfven här. Och del gifna närvarande, som härvidlag måste läggas till

grund för beräkningen, är det i denna fråga rådande tänkesättet i Norge.

Det faller då genast i ögonen, att detta förslag, framstäldt i tydlig

afsigt att tillmötesgå »likställighetens» fordringar, alldeles icke uppfyller ett

sådant vilkor. För att desto bättre åskådliggöra detta, tecknar jag här i

följande ordning sammansättningen af det nya ministeriela statsrådet, sådant

detta skulle komma att se ut efter det af regeringen antagna förslaget.

Detsamma skulle nemligen bestå af:

Svenske Statsministern — Norske Statsministern,

En svensk Statsrådsledamot — En norsk Statsrådsledamot,

Svenske Utrikesministern — En norsk Statsrådsledamot;

och hvar man finner, vid första ögonkast på denna uppställning, att formel

»likställighet» ingalunda dervidlag existerar, så vida ej den sistnämnde norske

statsrådsledamoten får betraktas såsom endast den svaga konturteckningen

till en framdeles vardande fullständig bild af en norsk utrikesminister.

Att den unionspolitik, som, hvad rättigheter beträffar, strängt häller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutions-Utslcottets Memorial N;o 5.

fast vid »likställighetens» grundsats i dess yttersta konseqvenser, icke kan

komma att nöjas med någonting mindre, är alldeles påtagligt. Yrkandet på

en norsk utrikesminister, såsom conditio sine qua non för Norges ära och

sjelfständighet, har ock bland rådande partier i Norge vid flerfaldiga tillfällen

uttalats. Visserligen har man hört en och annan förmena, att bestämmelsen

om de ministeriela ärendenas föredragning genom svenske utrikesministern

skulle blifva, så att säga, fastläst medelst dess intagande i

riksakten; men riksakten är nog ett af de svagaste lås, som finnas, och helt

visst icke något säkerhetslås. Jag inser icke hvad som skall kunna hindra

stortinget från att besluta inrättandet af ett norskt utrikesministerembete och

insättandet af embetets innehafvare på en af de platser i det ministeriela

statsrådet, som förslaget anvisar åt norske statsrådsledamöter. Det öfriga

kommer sedan. Sjelfva förslaget pekar i formelt afseende tydligen deråt..

Men det behöfves i politiken ofta ej mer än formen, i hvilken ett sakförhållande

kan gjuta sig. Och att den här antydda formen — d. v. s. en

norsk föredragande utrikesminister vid sidan af den svenske utrikesministern —

är, ur »likställighetens» synpunkt, den enda möjliga, följer deraf, att för ett

i egentlig mening unionelt utrikesministerembete de nödiga förutsättningarna

saknas och säkerligen aldrig komma att finnas. Beståndet af den bestämmelse

i afseende på föredragningen af ministeriela ärenden, som innehålles i det

väckta förslaget, skulle derför eventuelt kunna komma att ytterst hvila på

ingenting annat än det bräckliga stödet af unionskonungens veto gentemot

det norska stortinget. Hvad detta stöd vill säga, lärer, i synnerhet efter

de senaste årens politiska tilldragelser i Norge, för eu och hvar hafva blifvit

klart. Jag tillåter mig icke för min del något slags omdöme om dessa tilldragelser,

men man kan icke blunda för det faktum, att konungamaktens

motståndskraft mot stortinget är, minst sagdt, försvagad och sålunda icke att

bygga på i det afseende som nämnts. Det är följaktligen, efter mitt förmenande,

rent af otänkbart att ej, under sådant förhållande och med det

ofvan nämnda i Norge, efter hvad det vill synas, förherskande tänkesättet i

detta hänseende, det ifrågavarande förslaget skall, om det öfvergår till verklighet,

kanske inom en ganska kort tid leda till inrättandet af äfven ett

norskt utrikesministerembete, för hvilket fordras och utan tvifvel snart vinnes

likställighet med det motsvarande svenska embetet. Och hvad skall följden

deraf blifva?

Verlden skall få so det märkliga skådespelet af två nationer, som

sägas utgöra en enhet gentemot utlandet, men som på verldshafvet och i

sjöbataljen uppträda under olika flaggor — två förenade nationer, som icke

vidtagit den ringaste åtgärd för att på ett praktiskt sätt ordna det gemensamma

försvaret mot eu yttre fiende — eu union af stater, slutligen, som

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitution?- Utskottets Memorial N:o 5.

7

på det diplomatiska området låter sig företrädas af två — säger två —

utrikesministrar!!

Enahanda resultat skulle för öfrigt sannolikt uppkomma, om äfven,

enligt det från svensk sida först framstälda förslaget (protokollen för den 10

och 17 April), blott en norsk statsrådsledamot intoge plats i det ministeriela

statsrådet jemte den norske statsministern, ty denne statsrådsledamot skulle

antagligen, af samma orsaker, som förut nämnts, äfvenledes komma att ersättas

af en norsk utrikesminister.

Huru i utförandet en sådan sakernas ordning skall komma att gestalta

sig, är icke lätt att saga; men för hvar och en, som med allvar tänker sig

in i förhållandets detaljer, måste det vara uppenbart, att, på hvad sätt man

än i det fallet går tillväga, praktiska svårigheter och brytningar skola

uppstå, som ovilkorligen måste påskynda den katastrof, som heter — unionens

upplösning. Ty man befinner sig här omsider vid den punkt, der i följd af

sjelfva sakens natur antingen den formela »likställigheten» eller unionen

måste tillspillogifvas.

För min enskilda del anser jag nu visserligen icke den ofvan nämnda,

i allt fall förr eller senare inträffande katastrofen såsom någon olycka, utan

håller tvärtom före, att densamma skall lända både till större trygghet för

Norden och till verklig båtnad för båda länderna — icke minst för Sverige —

samt tjena att öka, långt ifrån att minska, det goda förståndet mellan de

båda folken; men jag har här ingen rätt att fästa mig vid denna min individuela

öfvertygelse. Så länge man ännu i allmänhet på båda sidor om

Kölen tror på unionens nytta och nödvändighet och allmänna opinionen icke

är förberedd på den eventualitet, som nämnts, kan det knappt anses visligen

handladt af regeringen att föreslå en åtgärd, som, utan att uppfylla det

dermed egentligen afsedda ändamålet, endast, så att säga, visar vägen till

det sagda slutresultatet.

Framför allt måste jag ur svensk synpunkt så döma, emedan, om en

gång sakerna taga den vändning, som här antydts, den ifrågavarande åtgärden

nödvändigt skall komma att bringa Sverige i en ställning, som ingalunda

är för vårt land den i det fallet mest önskvärda.»

af Herr Gahn: »Ehuru jag icke anser mig berättigad att i form af

reservation söka bringa en anmärkning emot statsrådet under Riksdagens

behandling, kan jag likväl icke underlåta att anmäla min reservation emot

Utskottets beslut att icke till den behandling, som uti § 107 af Regeringsformen

föreskrifves, för Riksdagen anmäla statsrådets ledamöters rådslag,

sådana de finnas omförmälda uti protokollet för sammansatt statsråd af den

15 Maj 1885.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5.

af Herr Hedin, med hvilken Herrar J. F. Carlsson och L. Jönsson

förenat sig: »Tillämpningen af den form för ministeriel ansvarighet, som

Regeringsformens § 107 utstakar, har nog allmänt blifvit uppfattad såsom

eu personlig förnärmelse, och synes derigenom denna form hafva i det närmaste

mist sin användbarhet. Hur origtig en sådan'' uppfattning af ett

grundlagsbud än är, torde denna föreställning dock förblifva mägtigare, än

den benägenhet, som eljest kunde finnas, att genom Konstitutions-Utskottets

s. k. déchargebetänkande låta komma till Riksdagens kännedom åtgärder,

hvilka måste erkännas för klandervärda, eller livilka stödja sig på en visserligen

lagstridig, men ej öfverklagad praxis och deri hemta sin ursäkt, eller

livilka röja snarare lagstiftningens ofullständighet och oklarhet, än lagtillämpningens

tydliga felaktighet. Vid sådant förhållande lärer Utskottets

granskningsarbete blifva af ringa eller ingen nytta.

Jag har derför inom Utskottet gjort det yrkandet, att anmärkningsvärda

vare sig rådslag eller uraktlåtenheter måtte af Utskottet i dess betänkande

omförmälas under uttrycklig förklaring, att med en sådan redogörelse

icke afsåges eu hemställan till Konungen att han ville afskeda den

rådgifvare, till hvilkens embetsförvaltning det anmärkta fallet närmast hör.

Jag har för detta yrkande hemtat stöd af Konstitutions-Utskottets förfarande

vid riksdagarne 1815, 1817—18, 1823, 1828—30, 1844—45, 1850—51.

Kär denna praxis först uppkom *), sutto i Utskottet — såsom Biskop Hallström

yttrar i sin märkliga reservation vid dechargebetänkande! 1851 —

»män, Indika icke blott redan lagt en närmare hand vid konstitutionens utbildande,

utan ock med oförtruten omsorg deruppå arbetade; och de måste fördenskull

tänkas med dess anda väl förtrogne. Såsom ett bevis häruppå

torde ock kunna anföras, att af de ledamöter, Indika godkände inträdet på

nämnda medelväg, tvenne sedermera inom särskilda stånd intagit talmansstolen

samt en sin plats inom Konungens statsråd.» Att denna medelväg

öfvergafs vid 1834 års riksdag, vore väl sant. »Men», fortsätter den åberopade

reservanten, »med rätta torde åt en ännu aflägsen framtid böra öfverlemnas

att bedöma, huruvida sinnena då voro mera fattade af den anda,

som med helsa och lif genomtränger den konstitutionela samhällskroppen,

eller om dess eld redan i någon måtto förkolnat.»

Konstitutions-Utskottet på denna tid ej blott meddelade till Rikets Ständers

kännedom anmärkningsvärda förhållanden, som det under protokollsgranskningen

uppdagat, utan plägade ock med anledning af de sålunda anmärkta

felaktigheterna föreslå skrivelser till Kong!. Maj:t. Dervid hade

*) 1815 års Riksdag aflat skrivelser till Kongl. Maja angående de af Utskottet sålunda

omförmälda ärenden.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5.

9

Utskottet i ordalagen uti 2 mom. 37 § af 1810 års Riksdagsordning ett stöd

för sin åtgärd, som ej kan påstås vara till uti nuvarande Riksdagsordnings

ordalydelse, om det än ej finnes skäl att antaga, att man afsigtligen velat,

genom den nya Riksdagsordningen, i detta hänseende inskränka Utskottets

tillförene utöfvade befogenhet.

Mitt yrkande, som afsåg icke någon hemställan om skrifvelser till

Kong!. Maj:t, utan blott redogörelser för anmärkningsvärda, vare sig rådgifvareåtgärder

eller uraktlåtenheter af föredragande, har ej godkänts af Utskottet.

Jag har derför här velat uttala den meningen, att ett tillägg till 107

§, hvarigenom ofvan omförmälda praxis hlefve otvetydigt och oomtvistligt

legaliserad, torde vara det verksammaste medel att göra den politiska ansvarighet,

som 107 § afser, till en verklighet och att förhindra, det Konsti

tu tions-Utskottets granskningsarbete oftast nedsjunker till en tom formalitet.»

Bih. till Riksd. Prot. 1886.

3 Sami.

3 Käft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.