Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i §§ 5760 och 89 Regeringsformen.

1886-04-12 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1886:6, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i §§ 5760 och 89 Regeringsformen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 6.

1

N:0 6.

Ank. till Riksd. Kansli den 12 April 1886, kl. 1 e. m.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion

om ändring i §§ 5760 och 89 Regeringsformen.

Uti en från Andra Kammaren till Utskottet öfverlemnad motion,

N:o 87, har Herr J. G. Jansson i Hemmarö, under åberopande dels af

sin vid förra riksdagen i Andra Kammaren väckta motion om ändring

af § 89 Regeringsformen och de till Konstitutions-Utskottets Utlåtande,

N:o 15, angående densamma fogade reservationer, dels af Andra Kammarens

Tillfälliga Utskotts Utlåtande, N:o 13, vid 1883 års riksdag

i fråga om fyr- och båkafgifternas statsrättsliga natur, dels ock af allmänt

bekanta skäl, för hvilka motionären ansett det öfverflödigt att

redogöra, enär de framginge af förevarande motions innehåll, föreslagit,

»att Riksdagen måtte för sin del besluta följande tillägg till eller

förändringar uti nedanstående §§ af Regeringsformen, nemligen:

1:°) 57 §, till hvilken bör tilläggas ett tredje moment, så lydande:

»Inom af Riksdagen bestämda gränser må Konungen pålägga

näring, för bekostandet af anstalter till densammas förkofran, särskilda

afgifter, hvilka dock icke, äfven om de ingå till statsverket, få för

annat än det med dem åsyftade ändamålet användas. Konungen ege

ock att pröfva och fastställa de afgifter, som af kommuner, korporationer

eller enskilde må upptagas för begagnande af inrättningar till

enskildes gemensamma nytta och beqvämlighet.»

2:o) 60 §, som bör erhålla följande lydelse:

Bill. till Riksd. Prot. 1886. 3 Sami. 4 Raft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 6.

»Till bevillningar räknas tull- och. accismedlen, post- och telegrafmedlen,

jernvägstrafikmedlen, stämpelpappersmedlen samt hvad hvarje

Riksdag dessutom särskildt såsom bevillning sig åtager. Ej må allmänna

afgifter eller pålagor till staten af hvad namn och beskaffenhet

som helst utan Riksdagens samtycke kunna förändras, tullen å inkommande

och .utgående spanmål i händelse af missväxt inom landet allena

undantagen. Ej heller må Konungen statens inkomster förpakta

eller, till vinning för sig och kronan eller enskilde personer och korporationer,

några monopolier fastställa eller annorlunda än i enlighet

med efter 87 § stiftade särskilda lagar, meddela koncessioner å anläggning

af jernvägar, kanaler, telegrafer eller liknande samfärdsanstalter

af monopolieartad beskaffenhet.»

3:o) 89 §, hvilken bör erhålla denna lydelse:

»Rikdagen ege ock att gemensamt med Konungen stifta lagar

och författningar, som röra rikets allmänna hushållning, eller grunderna

för allmänna inrättningar af alla slag äfvensom att sådan förut

stiftad lag eller författning förändra eller upphäfva. Dervid förfares

på sätt i 87 § angående civil- och kriminallag är stadgadt, och bör

Högsta Domstolens mening inhemtas rörande allt, som är af civil- eller

kriminallags natur.»

»Instruktioner och reglementen för embetsmän, embetsverk och

allmänna inrättningar af alla slag äfvensom föreskrifter, rörande verkställigheten

af de af Konung och Riksdag stiftade lagar och författningar,

utfärdas af Konungen efter derom i Statsrådet fattadt beslut.

Sådana instruktioner, reglementen och föreskrifter må icke stå i strid

med gällande lagar och författningar.»

Egentliga anledningen till väckandet af detta förslag till grundlagsändring

torde, att döma af de i ingressen till detsamma gjorda

hänvisningar, vara den, att motionären anser de af Kongl. Maj:t faststälda

fyr- och båkafgifterna dels vara allt för tryckande för sjöfartsnäringen,

särskildt hvad beträffar segelfartyg, dels ega den betydenhet,

att deras påläggande utan Riksdagens hörande, om än icke formelt,

dock materiell ingrepe i Riksdagens i grundlagen erkända rätt

att utöfva svenska folkets beskattningsrätt. Lika egendomliga som

dessa omständigheter måste förefalla såsom skäl för en förändring af

grundlagen, lika vidtomfattande och. genomgripande är det väckta ändringsförslaget

sjelf, ty i sin helhet betraktadt torde detsamma, med

afseende på den rubbning, dess antagande skulle åstadkomma i den af

1809 års Regeringsform gjorda magtfördelning mellan Konung och

representation, svårligen kunna anses öfverträffadt af något föregående.

Vid granskningen af förslaget, hvars hufvudsyfte, såsom redan eu

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-TJtskottets Utlåtande N:o 6.

3

flygtig blick på detsamma låter skönja, är att inskränka de Konungen

i grundlagen tillerkända befogenheter, anser Utskottet lämpligt att först

pröfva den i hvarje särskild grundlagsparagraf föreslagna förändring

och derefter förslaget i dess helhet.

Beträffande då först det gjorda tillägget till § 57 Regeringsformen,

så angår det tvenne ämnen, som med hvarandra knappt hafva

väsentligare samband än det, som deras delvis gemensamma upptagande

i Ansvarighetslagen för Statsrådets ledamöter § 3 förlänar dem. I

första momentet bestämmes, att Konungen inom af Riksdagen bestämda

gränser må pålägga näring, för bekostandet af anstalter till densammas

förkofran, särskilda afgifter, hvilka dock icke, äfven om de ingå

till statsverket, få för annat än det med dem åsyftade ändamålet användas.

Frånsedt den omständigheten, att stadgandet, att dylika afgifter

endast få för det åsyftade ändamålet användas, är obehöflig!,

enär ju de afgifter, som här äro i fråga, kunna påläggas eu näring

allenast för bekostandet af anstalter till densammas förkofran, och man

väl svårligen lär kunna tänka sig, att en näring förkofras derigenom,

att en afgift lägges på henne för att tillfalla statskassan utan någon

förpligtelse för denna att använda hvad som inflyter för befordrande

af den i fråga varande näringen, kan man mot den föreslagna

bestämmelsen anmärka, att den enligt sin lydelse skulle hindra Ivongl.

Maj:t att utan Riksdagens hörande upptaga afgifter af en näringför

begagnandet af en till densammas förmån inrättad anstalt, äfven

om näringens idkare hade full frihet att begagna sig af inrättningen

eller ej och således väl ej kunde anses komma att taga de

genom henne näringen beredda fördelar i åtnjutande, så vida de ej

funne detta vara med deras egna intressen öfverensstämmande. Men

äfven om uttrycket »pålägga särskilda afgifter» tages i den betydelse,

att det afser endast det fall, att näringens idkare, oberoende af om de

vilja eller ej, skola inom af Riksdagen bestämda gränser lemna bidragtill

den af Kongl. Maj:t inrättade anstalten, synes stadgandet icke kunna

försvaras. Derigenom skulle man nemligen, enligt Utskottets tanke,

komma att i grundlagen göra ett uttalande, som strede mot den princip,

som bör vara bestämmande så väl för Konung som Riksdag vid

vare sig allmänna eller särskilda afgifters påläggande, nemligen att

näringarne i regel icke må belastas med speciella skatter eller afgifter,

icke ens för bekostandet af anstalter till deras egen förkofran, hvilken

torde bäst befordras af näringsidkarne sjelfve genom de åtgärder, de

pröfva lämpliga. Och derest en viss närings höjande eger det omedelbara

intresse för staten, att han anser sig höra upprätta särskilda anstalter

för nämnda ändamål, bör staten, för den händelse näringens

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 6.

idkare icke vilja begagna sig af inrättningen mot erläggande af den

påbjudna afgiften, sjelf bestrida kostnaderna för densamma, i likhet

med hvad som gäller om ofri ga statens anstalter. Denna regel är

emellertid ej fri från undantag, ty, om anstalten är sådan, att en näring

på grund af förhållandenas natur måste njuta de omedelbara frukterna

af henne, eller ock anstalten afser att förekomma vådor, som näringens

drifvande utan skjuld af densamma skulle kunna medföra för

staten eller dess medborgare, lär intet vara att invända mot att staten

upptager en särskild afgift af näringen i fråga. Exempel på dylika

afgifter erbjuda fyr- och båkafgifterna. Att emellertid göra en grundlagsändring

för att med afseende å dessas fastställande begränsa

Konungens, ur hans ekonomiska lagstiftningsmakt härflytande, i Ansvarighetslagen

för Statsrådets ledamöter uttryckligen erkända befogenhet,

torde föga öfverensstämma med den varsamhet, som med afseende

på ändringar i grundlagen bör iakttagas, och detta så mycket mer,

som Riksdagen ingalunda för närvarande saknar grundlagsenliga medel

att, derest den anser Konungen till sjöfartens skada utöfva bemälda

sin myndighet, gifva ett verksamt uttryck af sina önskningar.

Öfvergår man derefter till andra momentet af det föreslagna

tillägget till § 57, som stadgar, att Konungen eger att pröfva och fastställa

de afgifter, som af kommuner, korporationer eller enskilde.må

upptagas för begagnande af inrättningar till enskildes gemensamma

nytta och beqvämlighet, så torde detsamma icke heller vara af beskaffenhet

att böra tillstyrkas. Den föreslagna bestämmelsen skulle nemligen

på ett betänkligt sätt utvidga Kong!. Maj:ts makt i förhållande

till kommuner, korporationer och enskilde. Enligt motionärens förslag

skulle nemligen, om en enskild person t. ex. på sin egendom gjorde

en anläggning, hvilken som helst, hvilken allmänheten fick rätt att

emot en viss afgift begagna, Kongl. Maj:t eg a att pröfva och fastställa

denna afgift, ty onekligen vore eu dylik anläggning en anstalt till

enskildes gemensamma nytta och beqvämlighet. Att till en sådan grad

begränsa den enskilde i hans förvärf torde väl ej heller hafva varit

motionärens mening, utan lär han hafva afsett endast sådana af kommuner,

korporationer och enskilde upprättade samfärdsanstalter, hvilka,

derest afgifterna för deras begagnande kunde af anläggaren godtyckligt

bestämmas, skulle vålla ett ingrepp i den rätt till fri samfärdsel,

som måste anses tillkomma rikets samtlige inbyggare. Exempel

på afgifter af denna natur äro hamn-, bro-, färj- och andra afgifter

af dylik beskaffenhet. Den pröfningsrätt med afseende på dessa

afgifter, hvilken motionären vill tillerkänna Konungen, torde det

ligga i sakens natur att han eger i alla de fall, då i lag ej annor
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-UtsTcottets Utlåtande N:o 6.

5

ledes bestämts; åtminstone är intet stadgande i den föreslagna rigtningen

erforderligt, så länge Konungen är i besittning af den ekonomiska

lagstiftningsmagten.

Hvad derefter angår den föreslagna förändringen af § 60 Regeringsformen,

anser sig Utskottet ej kunna förorda, att bränvinstillverkningsafgifterna

icke uttryckligen upptagas bland bevillningarne

utan anses innefattade under uttrycket »accismedel». Sant är visserligen,

att nämnda afgifter äro att betrakta såsom en accis, men de äro allt

för vigtiga för att böra uteslutas, så mycket mer som ifrågavarande

paragraf för närvarande särskildt upptager »husbehofsbrännerimedlen»

och detta uttrycks fullständiga uteslutande i stället för förändring till

»bränvinstillverkningsmedlen» möjligen skulle kunna åberopas såsom

stöd för den åsigten, att lagstiftaren velat tillåta, att bränvinstillverkningsafgifterna

bestämdes genom en af Konung och Riksdag gemensamt

stiftad lag, hvarigenom Riksdagens befogenhet att ändra dem

för hvarje statsregleringsperiod kunde komma att gå förlorad. Att

åter, i likhet med motionären, upptaga telegraf- och jernvägstrafikmedlen

såsom bevillningar, eger icke större berättigande än den förra

förändringen. Man har visserligen till stöd för detta förslag anfört,

att nämnda statsinkomster vore af samma natur som postmedlen och

derför borde, liksom dessa, räknas till bevillningarne. Detta resounement

är emellertid allt utom bevisande, ty slutsatsen blefve icke mera ologisk,

om den innehölle, att postmedlen borde uteslutas från bevillningarne.

Till grund för en förändring i denna senare rigtning skulle man dessutom

kunna åberopa, att postmedlen icke såsom öfriga särskildt uppräknade

bevillningar (med undantag af vissa stämpelpappersmedel) äro

skatter, utan särskilda afgifter, som erläggas för begagnande af en

statens inrättning, och detta ett begagnande, som är från den enskildes

sida frivilligt. Men äfven med frånseende af telegraf- och jernvägstrafikmedlens

egenskap att ej vara skatter, möta andra betänkligheter,

särskildt mot jernvägstrafikmedlens räknande såsom bevillning. Denna

inkomstkällas natur är utan tvifvel af den beskaffenhet, att Riksdagen i

de flesta fall skulle blifva tvungen att inskränka sig till fastställandet

af vissa allmänna grunder att af Kongl. Maj:t tillämpas och i detalj

närmare utföras, hvadan Riksdagens väsentligaste myndighet med afseende

å dessa afgifter i sjelfva verket skulle komma att begränsa

sig till bestämmandet af maximibeloppen för de särskilda taxorna.

Men just häri ligger en icke obetydlig fara för den stora mängden enskilda

jernvägar i vårt land. Dessa äro nemligen till sitt ekonomiska

bestånd i hög grad beroende af de taxor, som fastställas för statens

jernvägar, enär de sjelfva i de flesta fall svårligen torde kunna hålla

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 6.

sina egna taxor högre än statens; och derest Riksdagen egde, oberoende

af Kongl. Maj:t, vid hvarje lagtima riksdag bestämma trafiktaxornas

för statens jernvägar maximibelopp, något som blefve följden

af jernvägstrafikmedlens upptagande bland bevillningarne, skulle de

enskilda jernvägarnes ekonomi blifva beroende af de vexlande meningarne

vid särskilda riksdagar i en grad, som förutom den hårdhet,

detta beroende innebure för egarne af redan anlagda jernvägar, med

all säkerhet skulle verka afskräckande för den enskilda företagsamheten

att använda kapital och arbete på utvecklandet af det svenska

jernvägsnätet.

Andra momentet af § 60 skulle enligt motionärens förslag få

en lydelse, som dels inskränkte oqh dels kunde anses utvidga den

magt, Konungen för närvarande eger. Inskränkningen består deri, att,

under det grundlagen för närvarande blott förbjuder Kongl. Maj:t att

utan Riksdagens samtycke förhöja några allmänna afgifter af hvad

namn och beskaffenhet som helst, tullen å inkommande och utgående

spanmål allena undantagen, skulle enligt förslaget Kongl. Maj: t icke utan

Riksdagens bifall ega att förändra, d. v. s. icke kunna oberoende af

Riksdagen i något fall nedsätta dylika afgifter, hvarjemte Konungens

befogenhet att efter eget bepröfvande förändra tullen å inkommande

och utgående spanmål begränsades till det fall, att missväxt egde rum

inom landet. Den utvidgning af Konungens magt, som skulle kunna

anses uppstå genom förslagets antagande, ligger deri, att då enligt

grundlagens nuvarande lydelse Konungen icke har rätt att, med undantag

af spanmålstullen, förhöja några afgifter af ofvannämnda beskaffenhet,

de må ingå till staten eller kommunen etc., innehåller motionärens

förslag förbud mot dylik förhöjning endast för det fall, då afgiften

eller pålagan ingår till staten. Häraf skulle man kunna sluta, att, då

bevillningen, såsom fallet är med allmänna sjukvårdsafgiften, icke ingår

till staten utan användes direkt för ett kommunalt ändamål, Konungen

skulle ega att oberoende af Riksdagen förändra densamma, d. v. s.

så väl höja som sänka den. Beträffande nu först borttagandet af Konungens

rätt att nedsätta omförmälda afgifter, är Utskottet af den mening,

att en dylik förändring ingalunda skulle medföra gagn för samhället,

ty den magt, Konungen för närvarande eger i nämnda afseende, är af

behofvet påkallad för att sätta honom i stånd att reglera ojemnheter,

som vid bevillningarnes fastställande kunnat insmyga sig, samt att

uppfylla statens traktatsenliga förpligtelse!'' och förekomma, att den af

Riksdagen utöfvade beskattningsrätten kränker samhällsintressen, Indika

det är Konungens grundlagsenliga rätt och pligt att skydda. Att

åter begränsa Konungens rätt att förändra tullen på spanmål till det

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 6.

7

fall, då missväxt inom landet inträffat eller befaras inträffa, synes Utskottet

vara en åtgärd, som ur konstitutionel synpunkt är förkastlig,

enär Konungen i så fall, för den händelse t. ex. krig utbröte eller

hotade utbryta, skulle vara ur stånd att utan öfverträdelse af grundlagen

vidtaga en förhöjning eller nedsättning af spanmålstullen, som af

omständigheterna möjligen oeftergifligt fordrades. Men större anledning,

än som finnes till den ifrågasätta''5 minskningen af Konungens

magt, är ej tillstädes för den tillökning i henne, som skulle följa deraf,

att Konungens obehörighet att förhöja allmänna afgifter enligt § 60

endast faststäldes med afseende på dylika afgifter, som ingå till staten.

Något rimligt skäl, för att statsmagternas inbördes rätt att bestämma

allmänna afgifter skall vara beroende af huru vida afgifterna ingå eller

icke ingå till staten, torde nemligen ej kunna uppletas.

Med afseende derefter å tredje momentet af förevarande paragraf,

enligt hvilket Konungen ej annorlunda än i enlighet med efter § 87

stiftade särskilda lagar skulle ega att meddela koncessioner å anläggning

af jernvägar, kanaler, telegrafer eller liknande samfärdsanstalter

af monopolieartad beskaffenhet, så torde en dylik föreskrift, om den

öfver hufvud skulle kunna anses lämplig eller, så länge Kongl. Förordningen

om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof af

den 14 April 1866 är gällande, behöflig, icke böra införas i grundlagen

utan i samband med antagandet af fullständiga lagar angående i fråga

varande ämnen, ty i annat bill skulle någon anläggning af enskilda

jernvägar, telegrafer etc. icke kunna ega rum, innan Konung och

Riksdag kommit öfverens om förevarande lagars innehåll.

Hvad till sist beträffar § 89 Regeringsformen i den form, hvari

densamma förekommer enligt motionärens förslag, eger den en lydelse,

som ej lemnar rum för någon tvekan med afseende på den

lagstiftningsmagt, som motionären velat tillerkänna Konungen. Under

det nemligen vid föregående riksdagar väckta förslag om ändring

i förevarande § framstält Konungens ekonomiska lagstiftningsmagt

såsom den, der borde delas af Riksdagen, men deremot ansett

den administrativa lagstiftningsmagten såsom eu nödvändig beståndsdel

af den verkställande magten, har motionären i det förslag,

han framstält till ändrad lydelse af § 89 Regeringsformen, fråntagit

Konungen det väsentligaste äfven af hans administrativa lagstiftningsmagt

och endast låtit honom behålla de delar af densamma, utan

hvilka en styrelse öfver hufvud vore omöjlig. Enligt motionärens förslag

skulle Riksdagen ega att gemensamt med Konungen stifta icke

blott lagar och författningar, som röra rikets allmänna hushållning,

utan äfven sådana, som bestämma grunderna, för allmänna inrättningar

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutions-UtsJcottets Utlåtande N:o 6.

af alla slag. Gränsen mellan ekonomisk och administrativ lag må vara

huru obestämd som helst, säkert är dock, att af denna senare klass

af lagar en stor del äro rent administrativa. För denna sin åsigt eger

Utskottet ett stöd i 1809 års Konstitutions-Utskotts uttalande, »att

publika tjenstår kunna lämpligen inbegripas under hufvudtiteln af allmänna

inrättningar». Blefve motionärens förslag lag, skulle Konungen

således t. ex. icke utan Riksdagens bifall kunna indraga en tjenst,

som enligt hans åsigt vore obehöflig, eller inrätta en sådan, som

han ansåg statens väl fordra, äfven om intet anslag af Riksdagen

för densamma behöfdes. Att samhället skulle förlora på att ega eu

styrelse, som blefve i ordets egentliga mening blott »verkställande»,

derom är Utskottet för sin del öfvertygadt. Beträffande åter

den ekonomiska lagstiftningsmagt, som gällande grundlagsstadgande

tillerkänner Konungen, har Utskottet redan vid föregående riksdagar

uttalat såsom sin åsigt, att den visserligen ej i hela sin utsträckning,

men dock till en viss grad bör delas af Riksdagen. Motionären

åter fordrar, att hvarje lag, som angår Rikets allmänna hushållning,

skall stiftas af Konung och Riksdag gemensamt. Utskottet

vidhåller emellertid sin förut uttalade åsigt, ty dels saknas allt skäl

för att inskränka Konungens magt med afseende på sådana ekonomiska

lagar, som icke ingripa i medborgarnes frihet, och dels fordrar samhällets

säkerhet, att den verkställande magten eger rätt att, äfven med

inskränkning af den enskildes fria åtgöranden, stifta sådana lagar, som

afse att förekomma eller förmildra faror, som i den ena eller andra

formen hota statens eller enskildes väl. Gränsen mellan den del af

den ekonomiska lagstiftningen, som borde vara gemensam för Konung

och Riksdag, och den del, som bör fortfarande ligga inom Konungens

uteslutande magtområde, är emellertid icke lätt att på en gång draga,

men man torde kunna hoppas, att den utveckling, vår konstitutionella

praxis alltjemt undergår i den rigtningen, att Riksdagens inflytande på

den ekonomiska lagstiftningen mer och mer utvidgas, i en icke allt för

aflägsen framtid skall hafva fortskridit så långt, att uppdragandet af

en sådan gräns icke har någon större praktisk betydelse.

Såsom formella brister i § 89, sådan den enligt motionärens

förslag skulle lyda, vill Utskottet anmärka, att bestämmelsen, om

att Högsta Domstolens mening skall inhemtas endast rörande det, som

är af civil- eller kriminallags natur, bort framställas såsom ett undantag

från förfarandet enligt § 87 Regeringsformen, samt att stadgandet,

att instruktioner, reglementen och föreskrifter, som Konungen

utan Riksdagens hörande skulle ega utfärda, icke må stå i strid med

gällande lagar och författningar, torde vara så mycket mera öfverflödigt,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 6. 9

som, oaktadt § 7 Regeringsformen icke beröres af motionärens förslag,

i. detsamma likväl uttryckligen bestämmes, att Konungen skall fatta

sitt beslut angående dessa ämnen i Statsrådet.

Förutom dessa af Utskottet påpekade betänkligheter mot de särskilda

delarne af motionärens förslag kan mot detsamma, såsom ett

helt betraktadt, anmärkas, att Riksdagens arbete, för att på tillbörligt

sätt fylla de nya kraf, förslagets antagande skulle ställa på Riksdagens

verksamhet, i en sådan grad skulle komma att ökas, att den tid, hvarunder

Riksdagen under nuvarande förhållanden behöfver vara samlad,

skulle visa sig alldeles otillräcklig. Af göromål öfverhopade riksdagar

och en försvagad konungamagt blefve utan tvifvel det praktiska resultat,

förslagets antagande skulle medföra. Då emellertid Utskottet icke

häri kan finna en säker grundval för en lycklig samhällsutveckling,

utan fast mera är af den åsigten, att de af 1809 års grundlags stiftare

antagna principer för den svenska statsförfattningen i sina hufvuddrag

böra qvarstå orubbade, såsom förenande konungamagtens styrka

med folkets frihet, får Utskottet hemställa,

att Herr J. G. Janssons förevarande motion

icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 12 April 1886.

På Utskottets vägnar:

MAGNUS HALLENBORG.

Be servationer:

af Herr Siljeström: »Då obestridligt är, att den s. k. ekonomiska lagstiftningen

omfattar frågor, som i afseende på sitt inflytande på medborgarnes

välfärd och frihet äro af vida större betydelse än en stor

Bill. till Riksd. Prot. 1886. 3 Sami. 4 Höft. '' 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutions-Utshottets Utlåtande N:o 6.

del af det, som hänföres under rubriken civil- och kriminallagstiftning,

äfvensom faktiskt ingriper i den Riksdagen principielt förbehållna beskattningsrätten

;

då denna s. k. ekonomiska lagstiftning i en stor mängd fall gör

intrång på både civil- och kriminallagstiftningens område, det senare

till den grad att kunna för en obetydlig förseelse mot en ofta nog på

godtyckliga grunder uppgjord författning ålägga höga böter och fängelse;

då det är uppenbart, att hvad som i det fallet varit möjligt i

andra länder äfven måste vara möjligt i Sverige, det vill säga, att regeringens

magtfullkomlighet kan inskränkas till utfärdandet, i trängande

fall, af provisoriska förordningar, som endast gälla till nästa

riksdag, då de af representationen fastställas eller förkastas;

då fordran på Riksdagens ovilkorliga rätt att deltaga i den ekonomiska

lagstiftningen ingalunda, såsom man stundom hör orätt påstås,

går ut på något obehörigt ingrepp i konungamagten, utan i verkligheten

endast syftar att förekomma ett ensidigt fackmanna- och embetemannainflytande;
då,

i följd af allt detta, den af motionären ifrågasatta reformen

otvifvelaktigt förtjenar att af representationen allvarligen öfvervägas;

så har jag, i likhet med flere andra ledamöter af Utskottet, yrkat,

att Utskottet skulle företaga en sådan omarbetning af motionen, att

ett, så vidt möjligt, tillfredsställande förslag till ändring af de ifrågavarande

grundlagsparagraferna, i den syftning motionären angifvit,

kunde för Riksdagen framläggas. Då emellertid detta yrkande blifvit

af Utskottets majoritet förkastadt, ber jag att mot Utskottets fattade

beslut i detta afseende få anmäla min reservation, på samma gång jag

reserverar mig mot motiveringen i sjelfva utskottsbetänkande!)).

af Herrar J. F. Carlsson, Johnson, Jönsson, Ljungman, Norén, A.

Peterson och Pamp: »Obestridligt torde vara, såväl att med bestämmelserna

i Regeringsformens 57, 60 och 73 §§ afsetts, att beskattningen

af svenska folket i vidsträcktaste omfattning skulle utöfvas af Riksdagen

allena, som att den beskattning, hvilken i sjelfva verket under

en eller annan form, med förment stöd af Konungens i 89 § Regeringsformen

faststälda ekonomiska och administrativa lagstiftningsmagt, “utan

Riksdagens fria vilja och samtycke11 utöfvats af Kongl. Maj:t, står i en

mer eller mindre tydlig strid med svenska folkets “urgamla“ sjelfbeskattningsrätt,

och i öfverensstämmelse med denna uppfattning, har

motionären äfven med sin motion, tyckes det, i främsta rummet åsyftat

att erhålla sådana tillägg till stadgandena i Regeringsformen, rörande

beskattningsrättens utöfning, hvarigenom denna i enlighet med

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande K:o 6.

11

syftet i åberopade 57, 60 och 73 §§ så fullständigt som möjligt komme

att i verkligheten tillhöra Riksdagen allena. Detta mål står tvifvelsutan

ock att vinna genom en fullständigt genomförd följdrigtig tillämpning

af 1809 års grundlagsstiftares uppfattning af svenska folkets rättighet

att genom Riksdagen “sig sj eif t beskatta44 såsom en usjelfbeskattningsmagt,

som befäster och upprätthåller nationalrepresentationen44 och

“hvars vårdande följaktligen är icke blott för nationens välstånd utan

äfven för dess frihet af yttersta vigt44, och detta utan att man behöfver

råka i strid med nämnde grundlagsstiftares uppfattning om att

umagten att styra44 bör “odelad tillkomma Konungen44 och att uden

ekonomiska lag stiftning enu bör vara “förbehållen den styrande magten,

hvars enhet och hvars upphöjning öfver små intressen äro nödige, för

att bringa hvarje särskild del af ett sammansatt statshushållningssystem

till öfverensstämmelse med de öfrige delarne och med det hela''4 (Jfr

Konstitutions-Utskottets memorial den 2 Juni 1809 med förslag till

Regeringsform). Emot en sådan utveckling af den Riksdagen grundlagsenligt

tillkommande beskattningsmagten bör ej heller kunna med fog anföras,

vare sig att “dess praktiska resultat utan tvifvel skulle blifva

af göromål öfverliopade riksdagar och en försvagad konungamagtu, eller

att “samhället44 genom densamma skulle komma att “förlora på att ega

en styrelse, som blefve i ordets egentliga bemärkelse blott verkställande44,

eller gå miste om en nu befintlig “säker grundval för en lycklig

samhällsutveckling44 m. m. dylikt.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning torde alltså Utskottet

hafva bort, med afstående från den ifrågasatta, men säkerligen ännu

allt för stora svårigheter mötande omskapningen af 89 § Regeringsformen,

söka att med anledning af motionärens förslag i öfrigt underkasta

den 60 § Regeringsformen en omarbetning i en rigtning, hvars

syfte närmare antydes af följande försöksvis framstälda utkast:

§ 60.

1. Till bevillningar räknas tullmedlen, bränvinstillverknings- och

andra accismedel, stämpelpappersmedlen samt hvad hvarje Riksdag dessutom

särskilt såsom bevillning sig åtager. Ej må några allmänna

afgifter, af hvad namn och beskaffenhet som helst, utan Riksdagens

samtycke kunna förändras, tullen å spanmål allena undantagen. Ej

heller må Konungen statens inkomster förpakta eller, till vinning för

sig och kronan eller enskilde personer, några monopolier fastställa

eller annorlunda än i enlighet med uti lag eller författning faststälda

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutions-UtsJcottets Utlåtande N:o 6.

grunder meddela koncessioner å anläggning af jernvägar, kanaler,

telegrafer eller liknande samfärdsanstalter af monopolieartad beskaffenhet.

2. Särskilda afgifter för begagnande eller omedelbar förmån af

statens inrättningar eller för påkallande af embetsåtgärd må af Konungen

inom af Riksdagen bestämda gränser fastställas, dock att dylika

afgifter, hvilka pålagts näring för bekostandet af anstalter till densammas

förkofran, äfven om de ingå till statsverket, blott få för det

med dem åsyftade ändamålet användas. Konungen ege ock att fastställa

de afgifter, som af kommuner, korporationer eller enskilde må upptagas

för begagnandet af monopolieartade inrättningar till enskildes

gemensamma nytta och beqvämlighet.

§ 61.

Alla afgifter, som Riksdagen under de i mom. 1 af föregående

paragraf nämnda titlar beviljat, skola utgöras intill slutet af det år,

under hvars lopp den nya bevillningen af Riksdagen faststäld blifver».

af Herr Hedin: »Hvad angår första punkten i motionärens förslag,

det ifrågasatta tillägget till § 57 Regeringsformen, så finner jag första

delen deraf lika betänklig som i dubbel mening omotiverad.

Motionären vill tillägga Kongl. Magt rätt att, inom vissa af Riksdagen

bestämda gränser, »pålägga näring särskilda afgifter», att användas

till den sålunda beskattade näringens förkofran. Jag frågar

mig då helt naturligt, hvilka de näringar månde vara, få eller många,

som antagligen skulle hugnas med denna exceptionella beskattning. Men

jag spörjer förgäfves, emedan hvarken motionären uppgifvit, eller jag

någonsin hört talas om, eller kan ens gissningsvis göra mig någon

föreställning om, hvilka näringars förkofran borde på sådant sätt tillgodoses.

Icke har man, mig veterligen, från näringarnas målsmäns

sida hört önskningar om sådana yrkesskatter till »anstalter» för deras

bästa. Och svårligen lär man lyckas att öfvertyga dem om, att dylik

åtgärd vore för dem helsosam. Dels torde de invända, att det är föga

billigt, att vissa näringar skola främjas blott genom yrkesafgifter, som

de sjelfva erlägga, medan andra näringar uppmuntras medelst bidrag

af de allmänna skatterna. Dels torde de icke hysa ett oinskränkt förtroende

till statsmagtens visdom att genom »anstalter», som de nödgas

att betala, sörja för deras yrkens förkofran. Dels ock slutligen torde de

ej heller känna sig fullt förvissade, att deras afgifter — om hvilkas användning

icke de sjelfva, utan ena eller andra statsmagten eller båda

i förening skulle ega att besluta — icke möjligen kunde, trots det

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utslwttets Utlåtande N:o 6.

13

föreslagna grundlagsbudets välmenande ordalag, blifva använda till

annat än det med dem åsyftade ändamålet, d. v. s. disponerade till

bestridande af allmänna statsutgifter.

Hvad åter vidkommer andra och tredje punkterna, så finner jag

dem visserligen oantagliga, sådana de af motionären framlagts, men

har likväl påyrkat, att Utskottet, med godkännande till en del af deras

syfte, måtte hänvisa dem till förberedande behandling i en af Utskottet

tillsatt komité. Då jag reserverar mig mot det höglofliga Utskottets

afslag å denna hemställan, hänvisar jag, i fråga om skälen för mitt

yrkande, till min vid Utskottets utlåtande N:o 15 år 1885 fogade reservation.

»

Bih. till Riksd. Prof. 1886. 8 Samt. 4 Bäft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.